Den svenska kulturen är en förutsättning för integration

Knätofs från Dalarna – det svenskaste av allt svenskt?

Det är kutym bland människor som önskar framstå som toleranta, fördomsfria och motståndare till främlingsfientlighet att förneka att det finns en genuin svensk kultur. Förnekandet av svenskheten blir närmast till en trosartikel inom det politiskt korrekta ramverket.

Denna svenskfientliga inställning ifrågasätts av Dan Korn i rapporten Svensk kultur, en förutsättning för integration (Timbro 2016, 41 sidor). Erkännandet av att finns en svensk kultur är tvärtom avgörande för en lyckad integration, hävdar Korn som är folklivsforskare, journalist, författare och fotograf samt även verksam som rabbin i Manchester i England. https://dankorn.wordpress.com/about/

Batikhäxan Katarina Mazetti. Det finns nära nog hur många exempel som helst på att mer eller mindre framträdande personer i det svenska samhället förnekar förekomsten av en specifik svensk kultur. Låt mig börja med en krönika av Katarina Mazetti, en halvkänd författarinna (Grabben i graven bredvid, 1999 som blev en lyckad film 2002) vilken för något år sedan vann SVT-tävlingen ”På spåret” tillsammans med höjdhopparen Stefan Holm.

Katarina Mazetti, ett typiskt exempel på vad som brukar kallas ”batikhäxa”, skrev 2013 en krönika i ICA-Kuriren med rubriken ”Svårt att finna en riktig ‘svensk’”. Enligt Mazetti finns det nästan ingenting som är svenskt, utom möjligen näverlurar, kohorn och att ropa hem korna till fäboden. Om man, som till exempel medlemmar i Sverigedemokraterna (SD), tror så är man enligt Mazetti troligen förståndshandikappad. http://www.hemtrevligt.se/icakuriren/artiklar/diskutera-fraga/20130102/svart-att-finna-en-riktig-svensk

Dan Korn återger i sin rapport följande passus ur Mazettis aktstycke: ”En statistiker i bekantskapskretsen säger att det är mycket svårt att finna en ’svensk’ som i tre generationer inte har en enda utlänning. Som att hitta en vit älg i skogen ungefär. De finns, men få har sett en. Kanske borde någon grävande journalist snoka lite i Sverigedemokraternas stamtavlor, de har ju själva begärt en sorts etnisk rensning i riksdagen. (Allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70).

Rabbinen och folklivsforskaren Dan Korn ifrågasätter Katarina Mazettis angrepp på svensk kultur.

Korn frågar sig med rätta: ”Hur Mazetti kunde få med det där stycket om de inavlade med en IQ på 70 utan att själv ställa sig frågan vilken människosyn hon har, upphör inte att förvåna mig. /…/ Trots att jag inte har tillgång till statistik om hur vanliga vita älgar är i våra skogar, vågar jag ändå påstå att Mazetti inte vad hon talar om. Hon tror att förnekandet av svenskheten är ett medel mot främlingsfientlighet. Jag anser att hon har fel. Invandringen kommer i stället att tydliggöra den svenskhet vi tidigare haft svårt att se.”

Denna bloggare har tidigare formulerat följande omdöme om Katarina Mazettis omtalade krönika: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/01/12/katarina-mazetti-en-batikhaxa-presenterar-sig/

”Barbari” och ”töntiga saker”. Ett annat exempel på förringandet av svensk kultur, vilken enligt den politiska korrektheten egentligen inte finns, är förra socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlins utlåtande i en intervju som våren 2002 publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg i tidningen Euroturk: ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker.” http://turkiskaungdomsforbundet.blogspot.se/2010/11/euroturk-pa-natet.html
  
Det är de gamla vanliga ramsan: invandrarkulturen är fin och högtstående, den svenska kulturen, om den nu alls finns, värdelös. Syftet med Sahlins utgjutelse är endast alltför genomskinligt. Hon ville framstå som tolerant, fördomsfri och icke främlingsfientlig. Samma år som Mona Sahlin gav intervjun nådde Sverigedemokraterna för första gången 1 procent i ett riksdagsval, och det är väl inte otroligt att Sahlins uttalande gav SD extra vind i seglen inför valet senare samma år.
 

Enligt Mona Sahlin är vi svenskar ”avundsjuka” på utlänningar på grund av deras kultur – vi har ju bara midsommar och dylikt tönteri…

Tendensen att nedvärdera svensk kultur är emellertid inte förbehållen socialdemokrater eller andra aktörer på vänsterkanten. Ett av Fredrik Reinfeldts mer beryktade yttranden fälldes, då han som nybliven statsminister besökte den invandrartäta stadsdelen Ronna i Södertälje i november 2006. Han citerades då av Dagens Nyheter på följande sätt: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/
  
Reinfeldt missförstod Tegnér. Således återigen en svensk ledare som vill skylta med hur invandrarvänlig han är och därför rackar ned på svensk kultur. Fallet Reinfeldt är dessutom särpräglat. Den förre statsministern kommer från en släkt som på fädernet har gott om invandrarinslag med en farfars farfar vid namn John Hood som var färgad cirkusdirektör från USA och som gjorde en litauisk piga med barn. Detta kan förklara en god del av Reinfeldts massinvandringslinje och väldokumenterade personliga hat mot SD.
  
Vad som inte är särskilt omtalat är att Reinfeldts ord om det ursvenska barbariet hämtats från en dikt av nationalskalden och biskopen Esaias Tegnér (1782-1836) med rubriceringen Vid svenska akademiens femtiåra minneshögtid den 5 april 1836. http://minata.tripod.com/bps_4_dec.html

Tegnér avsåg dock inte alls att förringa svensk bildning och kultur, tvärtom.  Han ville endast förklara dess särart. Diktens näst sista vers lyder så:

Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar,/fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,/men det var sol deri, och, hur du klagar,/hvar stodo vi, om de ej varit till?/All bildning står på ofri grund till slutet,/blott barbariet var en gång fosterländskt./Men vett blef plantadt, jernhårdt språk blef brutet,/och sången stämd och lifvet menskligt njutet,/och vad Gustavianskt var blef derför äfven svenskt.

Esaias Tegnér: ”Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar…”.

Alla tecken tyder på att Fredrik Reinfeldt missförstått Tegnérs budskap. Som Dan Korn framhåller i sin rapport (sidan 11): ”När man studerar kultur måste man hålla två tankar i huvudet samtidigt. Dels kan man smula sönder kulturen i dess beståndsdelar och då upptäcka att olika detaljer kan komma från andra kulturer, men samtidigt kan man se kulturen i dess helhet och då se helheten som typiskt svensk. Det ena står inte i motsatsförhållande till det andra.”

Konststycket  att hålla två saker i huvudet samtidigt är dock inte något som vanligen utmärker svensk debatt, där det skall vara antingen eller. Antingen vill man värna svensk kultur, och då avfärdas man ofta som främlingsfientlig rasist, eller också påstår man att det inte finns någon svensk kultur, vilket gör att man tenderar att betraktas som god och medmänsklig.

Dagens invandringsnivåer unika. Dan Korn menar att förnekandet av kulturen har ett speciellt syfte. Han exemplifierar med ett möte som hölls i Stockholm den 12 oktober 2015 samlande en stor del av Sveriges beslutsfattare. Mötet hade bjudits in till av statsminister Stefan Löfven ”för att samla alla krafter som kan och vill bidra till att förbättra nyanländas etablering”. Inledningstalare var Ingrid Lomfors, överintendent vid myndigheten Forum för levande historia. På väggen bakom Lomfors hade följande text projicerats:

1. Invandring är inget nytt.
2. Vi är alla en konsekvens av invandring.
3. Det finns ingen inhemsk svensk kultur.

Ingrid Lomfors valde för säkerhets skull att förtydliga den tredje punkten på följande sätt: ”Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig, inhemsk kultur, som går tillbaka till urminnes tider, den bygger inte på fakta.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/10/13/efter-klavertrampet-om-svensk-kultur-lomfors-ar-forbrukad-som-forskare/

Rubriken för Lomfors appell var ”Vi har gjort det förr”, alltså tagit emot invandrare. I sammanhanget anses det ävenledes viktigt att föra fram tanken att det inte finns någon urtida, enhetlig och särpräglad svensk kultur. Det viktiga är att lämpa den hittillsvarande kulturen överbord och öppna dörrarna på vid gavel för den saliggörande mångkulturen. Det skall tilläggas att Lomfors efter all den kritik hon utsattes för efter sitt kultur- och svenskfientliga uttalande valde att göra en ”pudel” och hävda, att det på något sätt ändå finns en svensk kultur.

Ingrid Lomfors valde att ”pudla” efter att ha utsatts för massiv kritik.

Dan Korn kommenterar (sidan 7):

Man vill så väl, men resonemang som bygger på lögner och undertryckande av obehagliga fakta har aldrig i historien varit förnuftiga. Man sprider dimridåer där klarhet hade kunnat göra nytta. För vi har aldrig gjort det förut. Att hävda att Sverige alltid har haft invandring blir ett nonsensargument. Självklart har landet aldrig varit slutet, men att påstå att vi har gjort det förr blir ändå en lögn, eftersom dagens invandringsnivåer är unika ur ett historiskt perspektiv.

För att få ett begrepp om dagens massiva invandring kan vi jämföra antalet asylsökande i Sverige rekordåret 2015 med hur många valloner som invandrade till vårt land under hela 1600-talet. Under ett århundrade anlände således till Sverige från det fransktalande område som nu är Belgien omkring 2500 personer, varav omkring 20 procent återvände till Vallonien. Det var dessutom en renodlad arbetskraftsinvandring orkestrerad av den svenska regeringen för att få fart på bergsbruk och järnhantering. Under 2015 sökte enligt officiella siffror 162 877 personer asyl i Sverige. http://www.migrationsinfo.se/migration/sverige/

Mångkulturen officiell politik från 1975. Som påpekats av Dan Korn ovan har Sverige aldrig varit ett slutet land. Influenser utifrån har alltid funnits. När kristendomen infördes under vikingatiden kunde så ske tack vare avgörande insatser av missionärer från exempelvis engelska och tyska områden. Ansgar, som anlände till Birka under 800-talet, är endast den förste i en räcka av utländska missionärer vilka reste till svenskt område med livet som insats. Under medeltiden utgjorde tyskar och då framförallt handelsmän ett betydande inslag i svenskt stadsliv. Sverige var därtill fram till reformationen på 1500-talet en del i den internationella katolska gemenskapen, vilket definitionsmässigt innebar ymniga internationella kontakter.

När Sverige fick en organiserad krigsmakt var vi vidare tvungna att importera såväl officerare som manskap från en rad olika länder och områden: ester, letter, skottar, engelsmän, kroater, serber, holländare etcetera. Finnar från den så kallade östra rikshalvan var ett viktigt inslag i den svenska hären. Sedan kom vallonerna, kultuturimport från Frankrike under Gustaf IIIs tid och tre århundraden senare, efter Andra världskrigets slut, arbetskraftsinvandrare till de svenska industrierna från Sydeuropa och de nordiska länderna med Finland i spetsen.

Dessa invandringsvågor utgjorde dock inte på något sätt någon okontrollerad immigrantström som i våra dagar utan tjänade vissa bestämda syften. Några av dem som kom hit rotade sig förvisso i det nya landet, men det stora flertalet valde att återvända till sina hemländer efter avslutad tjänstgöring. Ett särfall är den berömde franske filosofen, prästen, juristen och vetenskapsmannen René Descartes (Renatus Cartesisus, 1596-1650), som importerades av drottning Christina till det svenska hovet för att sätta fart på svenskt kulturliv. Han avled dock i lunginflammation i ett land han avskydde.http://www.kollega.se/drottningen-och-filosofen-motet-mellan-christina-och-descartes

Självfallet kom de inkommande individerna och grupperna att på skilda sätt påverka svenskt samhälls- och kulturliv liksom svenska språket. På så sätt kan det naturligtvis hävdas, att mångkulturen är en gammal svensk företeelse.

René Descartes importerades till Sverige av drottning Christina men avled i lunginflammation på det kalla slottet Tre Kronor i Stockholm.

Officiell regeringspolitik blev emellertid mångkulturen först 1975 under Olof Palmes regeringstid. I proposition 1975:26, som enhälligt klubbades igenom i riksdagen, fastslogs det att invandrande grupper inte behövde assimilera sig i enlighet med svenska samhällsnormer. I stället fick de, om de så önskade, fortsätta att på svensk mark utveckla sina inhemska kulturer. Ökad internationalisering var en målsättning i den svenska samhällsplaneringen.

1997 förstärktes det mångkulturalistiska greppet om samhället med propositionen Sverige, framtiden och mångfalden som undertecknats av invandringsminister Leif Blomberg (S). Hela samhället – dess arbetsmarknads-, social- , skol- och kulturpolitik – skulle baseras på den så kallade mångfalden. En massiv propagandainsats skulle säkra åtlydnaden av regeringsdirektiven. https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Integrationen dömd att misslyckas. Man torde inte med bästa vilja i världen kunna påstå, att Sveriges mångkulturalistiska politik varit lyckosam. Det pris vi fått betala för att känna oss riktigt goda, fina, toleranta och fördomsfria är högt och omfattar bland annat:

Minst ett 50-tal utanförskapsområden där kriminella gäng styr med våld och anarki och dit polisen inte vågar sig; så kallat hedersvåld och ibland –mord; en alltmer utsatt situation för kvinnorna yttrande sig bland annat i en ökning av sexuella trakasserier inklusive massvåldtäkter; drastiskt ökade krav på myndigheterna att tillfredsställa olika kulturella särkrav; ett kraftigt inflöde av ”ensamkommande barn”, vilka ibland kan vara ända upp till 40 år gamla; ett ökat tryck på samtliga samhällsinstitutioner och –funktioner; samt icke minst en omfattande islamisering inklusive moskéer, böneutrop och en ständig anpassning till islam från Svenska kyrkans sida.

Den nybyggda moskén i Fittja i Botkyrka kommun söder om Stockholm – lägg märke till minareten varifrån böneutrop förekommer.

De mångkulturalistiska operatörerna talar dock hellre om det fantastiska och spännande med en blandning av olika kulturer, religioner och sedvänjor i Det nya landet, som för övrigt är titeln på en propagandavideo ihopkommen av Individuell människohjälp (IM), en av biståndsorganet SIDAs så kallade ramorganisationer. Här inskärps budskapet, att vi etniska svenskar kan glömma det Sverige som var en gång och att vi med hull och hår måste ge oss mångkulturen i våld: http://www.friatider.se/det-finns-ingen-vag-tillbaka-nu-ska-svenskarna-integreras-i-mangkulturen

Allt detta bottnar i den falska föreställningen, att det inte existerar någon inhemsk kultur och att ett obegränsat antal skilda kulturer skulle kunna leva parallellt med varandra i bästa sämja och endräkt. Sådant kan, åtminstone till en del, kanske fungera i ett land som USA där det finns en levande föreställning om en särskild amerikansk identitet och där det är straffbart att vara un-American (oamerikansk). Inte heller USA har dock kunnat undgå att påverkas negativt av mångkulturalistiska strömningar, vilka med socialisten Barack Obama dessutom fått fotfäste i Vita huset.

I ett land som Sverige, där svenskhet och svensk kultur av ledande samhällsgrupperingar ses på med misstro (om dessa företeelser ens anses existera) vilket blir en förevändning för hejdlös massinvandring, är integrationen emellertid dömd att misslyckas. Militanta inkommande muslimer från Mellanöstern och Nordafrika, varav ett okänt antal ISIS-soldater, föraktar den svenska svagheten som de utnyttjar för att i tidernas fullbordan söka införa kalifat och sharialagstiftning.

Dan Korn hävdar i sin intresseväckande rapport att det visst går att tala om en specifik svensk kultur, som fått sin särart just genom sin unikt svenska blandning av inhemskt och sådant som hämtats utifrån. Svensk kultur är således långt ifrån bara knätofs från Dalarna. Att erkänna att det finns en sådan svensk kultur, menar Korn, är en förutsättning för att vi skall få till stånd en lyckad samhällsintegrering (sidan 8). Ty utan en svensk kultur finns ju ingenting att integreras i, bara en obestämd, flytande sörja: ”Den svenska kulturen har genom historien tjänat som ett sammanhållande kitt. Den rollen borde kulturen även i framtiden kunna ha. Ur det perspektivet är det helt ointressant om man kan konstatera att kulturen inte alls är så ursprunglig, urgammal och ’äkta’ som folk i allmänhet tror.”

Riksdagsman Hanif Bali (M): ”Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.”

Jag avslutar denna exposé med ett citat från den Iran-födde moderate riksdagsmannens Hanif Bali, som begripit vad frågan om den svenska kulturen handlar om, blogg:

 

När de väletablerade eliterna påstår att det inte finns en svensk kultur är det en spottloska, inte bara mot de som uppbär denna kultur från barnsben utan främst mot de som gnetat, slitit och kämpat för att ta till sig den svenska kulturen. /…/ Svensk kultur är långt mer komplicerad och unik än vad denna batikelit har förstånd till. Precis som att fisken inte känner vattnet runt sig. Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.

Allt du behöver veta om Swedenborg!

http://www.slottsfrun.se/DensvenskeprofetenSwedenborg.htm

Jag har tidigare i olika sammanhang skrivit om Emanuel Swedenborg (1688-1772), som var något så unikt som en svensk naturvetenskapsman OCH vad man kan kalla en religiös profet och siare. Se länken ovan, som går till en artikel på sajten Slottsfrun där jag sammanfattar Swedenborgs livsgärning.

 Professor David Dunér berättade med inlevelse om Emanuel Swedenborgs liv och verk. Foto: Tommy Hansson

Den 19 maj besökte jag Skandinaviska Swedenborgsällskapets årsmöte, vilket avhölls i Swedenborgs minneskyrka i Tegnérlunden i Stockholm. Efter årsmötesförhandlingarna höll David Dunér, sedan 2012 professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, en föreläsning på temat ”Allt du behöver veta om Swedenborg”. Denna introduktion till Emanuel Swedenborgs liv och verk hölls med utgångspunkt från Dunérs artikel om Swedenborg – som jag personligen menar vara vår genom tiderna störste svensk – avsedd att publiceras i Svenskt biografiskt lexikon (SBL).

SBL, som numera ges ut av Riksarkivet, har från begynnelseåret 1917 fram till 2013 utkommit med 33 band från ”A” till ”Stålhammar”. Verket är en generalinventering, utgående från förstahandskällor, av personer vilka bedömts vara viktiga för den svenska samhällsutvecklingen. Det kan råda liten tvekan om att David Dunér är exakt rätt person att författa avsnittet om Swedenborg, som han nyligen tillställt SBL-redaktionen för publicering: Dunér är en av våra främsta Swedenborg-auktoriteter och disputerade 2004 på en avhandling om den svenske giganten med titeln Världsmaskinen.

– Hur skriver man om Swedenborg? – Vad borde vi veta mer om avseende Swedenborg? – Vad finns kvar att forska om kring Swedenborg?

Detta var viktiga utgångspunkter för professor Dunér när han antog utmaningen att författa avsnittet om Emanuel Swedenborg till SBL. Swedenborg, eller Swedberg som han hette då, föddes i Sankt Jakobs församling i Stockholm den 29 januari 1688 som son till ärkebiskopen, universitetsrektorn, språkforskaren, psalmförfattaren med mera Jesper Swedberg (1653-1735), vilken vid Emanuels födelse var pastor vid Livregementet till häst samt hovpredikant då Carl XI var kung. Modern var Sara Albrechtsdotter Behm, faderns första hustru (han gifte om sig ytterligare två gånger), som avled 1696.

 Emanuel Swedenborg som ung man.

Jespers och Saras barn adlades med namnet Swedenborg av drottning Ulrika Eleonora den yngre i samband med hennes bror Carl XIIs död 1718. Emanuels syster Anna gifte sig med ärkebiskop Erik Benzelius den yngre och systern Hedvig med dennes bror Lars Benzelstierna. Med denna släktbakgrund tillhörde Emanuel Swedenborg i allra högsta grad det svenska samhällets elitskikt. Enligt professor Dunér var särskilt svågern Erik Benzelius en viktig person för Swedenborg; denne uppmuntrade den unge Emanuel med glada tillrop om att han hade alla förutsättningar att bli en framstående vetenskapsman.

Fram till 1744 utspelade sig Emanuel Swedenborgs levnad helt och hållet i naturvetenskapernas och de matematiska övningarnas tecken. Emanuel inskrevs redan som elvaåring 1699 i Uppsala universitet och avslutade 1709 sina studier med att försvara en egen avhandling. 1710 anträdde Emanuel den för dåtidens intellektuella elit obligatoriska så kallade bildningsresan. Han ställde således kosan till Nederländerna, Frankrike och Tyskland innan han slutligen hamnade i London, där han stannade i fyra år.

1715 återkom Swedenborg till fosterjorden och träffade i Lund konung Carl XII (1682-1718), som återkommit till Sverige närmast från Bender i Turkiet efter att ha varit utomlands och krigat i mer än tio år, samt även den berömde uppfinnaren Christopher Polhem (1661-1751) som kallats ”den svenska mekanikens fader”. Dunér informerade i sammanhanget om att kungen – som Swedenborg först hade en mycket hög uppfattning om men småningom kom att avsky – lekte med tanken på att inrätta ett nytt talsystem med 64 som bas. Kungen utsåg 1716 Swedenborg till assessor i Bergskollegium.

Swedenborg blev snart en nära medarbetare till Polhem och kom mest att syssla med militärtekniska projekt. Han blev desslikes 1716 djupt och oåterkalleligt förälskad i dennes dotter Emerentia Polhem (1703-60): han var 28 år och hon blott 13. Ett kontrakt upprättades mellan Swedenborg, Polhem och unga fröken Polhem om att äktenskap skulle ingås mellan de båda när flickan blivit litet äldre.

Problemet var bara att Emerentia inte besvarade den äldre mannens känslor. Hon gruvade sig väldeliga inför det tilltänkta äktenskapet, och slutligen valde Swedenborg att avsäga sig alla anspråk på Emerentia som senare bildade familj med en häradshövding i Hedemora. Swedenborg glömde emellertid aldrig sin första kärlek och förblev ogift. Han menade sig yttermera ha en blivande maka väntande på sig i andevärlden.

 Emerentia Polhem (1703-60).

Mer om relationen Emanuel Swedenborg-Emerentia Polhem – som inte berördes av professor David Dunér utan är en utvikning gjord av bloggaren – här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Emerentia_Polhem

Kärleksbesvikelsen tycks inte ha inverkat menligt på Emanuel Swedenborgs mekanistiska och vetenskapliga verksamhet. Han förblev efter vanligheten sysselsatt med en rad projekt och utförde 1716 bland annat en skiss med titeln Machine at flyga i wädret, det vill säga vad som var tänkt bli en flygmaskin. Efter Carl XIIs död 1718 försvann Swedenborg på Bergskollegii uppdrag ut på en resa till Ungern och Sachsen och återkom först 1722 till gamla Sverige.

1724 blev han erbjuden professuren i matematik vid Uppsala universitet men avböjde med hänvisning till sin stamning; han menade sig inte kunna undervisa offentligt på grund av detta talfel. Han blev vidare invald i Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala 1729, Kejserliga ryska vetenskapsakademien i Sankt Petersburg 1734 samt som en av de tidiga medlemmarna i Kungliga vetenskapsakademien i Stockholm 1740.

Under loppet av 1730-talet började Emanuel Swedenborg alltmer intressera sig för ämnen som hade med andliga och själsliga ting att göra, särskilt då dessas förhållande till det kroppsliga och fysiska. 1735 gav han således i Leipzig ut verket Opera philosophica et mineralis i tre volymer, där förhållandet mellan mineralerna och filosofin avhandlas. Han intresserade sig också för hjärnans funktioner och dess samband med det andliga. Swedenborg gav även ut skriften Om darrningar, som återutgavs 2007 med inledning och kommentarer av David Dunér. Enligt Swedenborg var det darrningar som gjorde att vi lever.

 Swedenborg påverkades av den franske filosofen René Descartes (1596-1650).

Under den här perioden av sitt liv studerade Swedenborg de viktigaste filosoferna ända från de gamla grekerna och framåt. Den som enligt professor Dunér hade störst  betydelse för honom var fransmannen René Descartes (Cartesius) (1596-1650), vilken som bekant avled i sviterna efter en svår förkylning vid drottning Christinas hov i Stockholm.

Åren 1743-45 blev en avgörande tid för Swedenborg. Han råkade då in i en svår själslig och religiös kris som kom att revolutionera hans liv och ge det en helt ny riktning. Under en period då han befann sig i Nederländerna hade han en rad märkliga drömmar, varav några mycket behagliga, andra djupt obehagliga och inte så få av erotisk karaktär, vilka resulterade i Drömboken. Den gavs ut posthumt 1859. En för Swedenborgs kommande verksamhet grundläggande andlig upplevelse inträffade medan han uppehöll sig i Nederländerna. Den har av Olle Hjern beskrivits på följande sätt:

Den avgörande punkten i Emanuel Swedenborgs liv inträffade natten mellan den 6 och 7 april 1744 i Haag. Då hade han en syn som fick honom att sluta med större delen av sitt naturvetenskapliga arbete för att i stället ägna sig åt uppgiften att till människorna förmedla det budskap som han fått motta direkt från Jesus Kristus. Han såg i en syn Jesu ansikte och upplevde hans närvaro.

Hela Hjerns text om Swedenborgs budskap här:

http://www.swedenborgsbiblioteket.se/index.php?option=com_content&task=view&id=18&Itemid=34

Ett 10-öres frimärke gavs ut i Sverige i anledning av 250-årsjubiléet av siarens födelse 1938.

En annan betydelsefull vision vid denna tid hade Swedenborg då han satt på en taverna i London. Plötsligt uppenbarade sig för honom en man som satt i ett hörn och som sade: ”Ät inte för mycket.” Swedenborg upplevde detta som ett möte med Gud. Svensken författade under de återstående 28 åren av sin levnad 18 teologiska verk, varav det mest kända torde vara Himmel och helvete från 1758. Efter sin religiösa väckelse ansåg sig Swedenborg helt fritt kunna umgås och tala med döda människors själar i den andliga världens olika skikt – eller änglavärlden, som Swedenborg kallade den.

David Dunér berörde under sin föreläsning även Swedenborgs siarförmåga, som förbluffade dem som kom i beröring med den. Det mest kända exemplet gäller en brand i Stockholm som Swedenborg varseblev den 29 juli 1759 klockan 18.00 medan han befann sig på en middag i Göteborg. Två timmar senare meddelade han lättat sitt sällskap, att branden hade stannat av två hus från hans egen bostad i kvarteret Mullvaden på Södermalm i Stockholm. Senare bekräftades att det hade skett precis som Swedenborg sagt.

En annan episod gällde ett möte mellan Swedenborg och drottning Lovisa Ulrika av Preussen (mor till Gustaf III), som bad Swedenborg berätta något om hennes bror Friedrich II av Preussen. Swedenborg berättade sedan något om brodern som hon inte själv kände till, men som Swedenborg uppgav sig ha fått veta av fursten direkt från andevärlden. Vid ytterligare ett tillfälle hjälpte Swedenborg en dam att återfå saknade dokument genom andliga kontakter.

                 

Överst den modell i mindre skala av Swedenborgs lusthus från kvarteret Mullvaden, som placerats i anslutning till trädgården utanför Swedenborgs minneskyrka. Därunder en liten änglaskulptur i samma trädgård. Foto: Tommy Hansson

Emanuel Swedenborg upplevde starkt att han av Gud tilldelats uppgiften att avslöja dittills förborgade ting för mänskligheten. 1747 sade han upp sig från Bergskollegium för att kunna ägna sig åt denna uppgift på heltid. Enligt David Dunér råder det inga tvivel om att den svenske märkesmannen var hundraprocentigt övertygad om att allt det han framförde, inklusive tillståndet i den andliga världen, var helt sanningsenligt. Alltså även att det fanns människoliknande varelser på Månen och andra himlakroppar; något som vi nu vet inte stämmer. Olof Lagercrantz menar i sin sista bok, Dikten om livet på den andra sidan (1999), att Swedenborg var en diktare som medvetet fantiserat ihop en hel del av det han skrev. Vilket enligt Dunérs analys alltså inte stämmer.

Emanuel Swedenborg fortsatte sitt outtröttliga arbete in i det sista. Han bodde omväxlande i Stockholm, Nederländerna och London. När han var i Stockholm deltog han i riksdagens förhandlingar i Riddarhuset; Swedenborg representerade det konservativa Hattpartiet. Han sista stora verk skulle bli Vera christiana religio (Den sanna kristna religionen) vilken utkom 1771, året före författarens död. Swedenborgs huvudtes avseende Bibeln, uttryckt i hans så kallade korrespondenslära, är att det finns en  mening bakom Bibelns budskap. Varje ord korresponderar med en djupare innebörd.

 Professor Dunér och en del av publiken i Stjärnsalen i minneskyrkan. Foto: Tommy Hansson

Sverige var under Swedenborgs levnad långt ifrån någon demokrati, och religionsfrågor omfattades inte av tryckfrihetsförordningen. Därför tvingades Swedenborg trycka och ge ut samtliga filosofiska och religiösa verk utomlands. Av den etablerade kyrkligheten sågs han som en svårartad kättare och irrlärare och av många, såsom skalden Johan Henrik Kellgren, hölls han för att vara galen. Det hindrade inte att hans skrifter och de tankar dessa gav uttryck för spreds över världen och även resulterade i kyrkor byggda på de swedenborgska idealen. I Sverige finns två församlingar ägnade åt att föra ut Swedenborgs religiösa lära och teser.

Swedenborg avled i London den 29 mars 1772 i en ålder av 84 år. Kistan med hans jordiska kvarlevor återkom först 1908 till Sverige och Uppsala. Kraniet var dock kvar i London ytterligare ett antal år, innan det 1978 inköptes för 1650 brittiska pund av Kungliga vetenskapsakademien från auktionsfirman Sotheby´s och fördes till Swedenborgs gravplats i Uppsala domkyrka för att återförenas med resten av den världsberömde svenskens stoft.

Emanuel Swedenborg var privat känd som en blid och älskvärd man, och kanske är det därför jag alltid erfar en känsla av ro och harmoni när jag ägnar mig åt swedenborgiana. Jag vill inte påstå att jag har några andliga utförsgåvor att tala om, men jag är känslig för stämningar och atmosfärer. Slutligen skulle jag vilja lyfta fram en egenskap som  var utmärkande för Swedenborg och många andra forskare och kulturpersonligheter under hans tid: nyttotänkandet.

 Jesper Swedberg, Emanuel Swedenborgs berömde fader, var en av våra flitigaste psalmförfattare.

Allting skulle förenas med nyttan. Därför var Swedenborg precis lika pedantiskt noggrann när han förklarade tillståndet i den andliga världen som när han redogjorde för någon matematisk princip. Religionen var för Swedenborg inte någon abstrakt, teoretisk företeelse utan snarare lika mycket vetenskap som det han ägnat sig åt före den stora omvändelsen i mitten på 1740-talet. Det var självklart att religionen skulle tjäna nyttan i lika hög grad som naturvetenskapen.

Signifikativt är därför det Swedenborg-citat som finns inom glas och ram i Swedenborgs minneskyrkas Stjärnsal, där professor David Dunérs föreläsning hölls:

Kärlek och vishet är ingenting värt om de inte omsätts i handlingar, de är bara fantasier och blir inte verkliga förrän de gör nytta.

Den ateistiska dårskapen

Heliga tre konungars tillbedjan av det nyfödda Jesus-barnet.

”Nyateismens sammanbrott”. Så löd rubriceringen till Svenska Evangeliska Alliansens (SEA) nyhetsbrev den 9 december. Nyhetsbrevets text gjorde gällande att den så kallade nyateismen nått vägs ände. Det är ett ämne som väl kan vara lämpligt för en betraktelse så här på juldagen 2011.

Tankeströmningar som förhöll sig skeptiska gentemot religionen började göra sig gällande redan under 1600-talet. Uttryck härför hade också säkert dykt upp redan långt dessförinnan. Den franske tänkaren René Descartes (1596-1650), som avled i lunginflammation på Stockholms slott, satte tvivlet i system. En av de få saker han inte tvivlade på var människans tankeförmåga, därav uttrycket: Cogito, ergo sum (Jag tänker, alltså är jag till).

Descartes gick i bräschen för en vetenskaplig hållning och har därför kommit att spela en roll för senare tiders ateister, men det är fel att betrakta Descartes själv som gudsförnekare: tvärtom höll han det för filosofiskt självklart att det fanns en fullkomlig Gud.

Tvivlet tog fart under upplysningstiden, vars flammande politiska uttryck blev Franska revolutionen 1789 vilken var influerad av filosofer såsom Rousseau, Voltaire och Diderot. Inte ens de franska revolutionärerna förmådde dock helt och fullt bryta med religionen. Den uppgiften påtog sig däremot Karl Marx (1818-83) och dennes nära förbundne Friedrich Engels (1820-95) med desto större entusiasm.

Marx (till höger) och Engels lade grunden för den moderna ateismen.

För Marx, som var född i en judisk familj vilken konverterat till kristendomen, var all religion ett ”opium för folket” och en ”suck från en varelse i trångmål” som skulle bekämpas med alla medel. Bara genom beslutsam revolutionär handling kunde samhällets missförhållanden – vilka i Marx/Engels perspektiv den organiserade religionen endast förlängde – rättas till. Vid vägens slutmål låg det hägrande klasslösa, kommunistiska samhället.

Den moderna ateismen häftar främst i tacksamhetsskuld till Marx, Engels och den ryske revolutionären V. I. Lenin. Den senare kunde genom sin idé om en liten skolad elittrupp som revolutionens vägröjare genom den bolsjevikiska statskuppen i Ryssland 1917 för första gången grunda ett samhälle byggt på marxismens idéer.

Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott 1991 bevisade att marxismen-leninismen var byggd på lösan sand och endast ledde till diktatur och förtryck. Samtidigt var det i de förkättrade ”kapitalistiska” staterna som den så kallade arbetarklassen nådde en levnadsnivå som aldrig tillförne, helt överlägsen de påvra förhållanden samma klass var hänvisad till i Sovjet och dess satellitstater.

Diktatur och förtryck blev följderna av ateismen satt i system. Bilden från ett sovjetiskt slavarbetsläger.

Vän av ordning tycker kanske att kommunismens undergång som hot mot den globala freden och friheten – efter dess fall har som känt andra hot dykt upp –  borde ha stämt ateisterna till eftertanke. Särskilt som inga av kommunismens försök att utrota religionen nått framgång.

I stället framträdde det som SEAs nyhetsbrev kallar nyateismen, vilken i Sverige haft/har synnerligen verbala företrädare som Christer Sturmark, Lena Andersson och Torbjörn Tännsjö.

Flera författare har påpekat att det nyateistiska fälttåget – i Sverige som utomlands – trots ibland bullrande uppmärksamhet rönt föga framgång. Boken God´s Century. Resurgent Religion and Global Politics av de amerikanska samhällsvetarna Monica Duffy Toft, Daniel Philpott och Timothy Samuel Shah påpekar, att religionen tvärtom fått ökad betydelse inom global politik.

Här hemma utkom docent Peder Thalén, universitetslektor vid Högskolan i Gävle, 2007 med boken Ateismens fall (Artos förlag). Författaren gör gällande att den ”nya ateismen” – som  med 68-vänstern som förmedlare snarast är en rätt kraftlös efterklang av Marx och Engels ateistiska teoretiserande – har förlorat kontakten med samtida kultur och dess mångfald:

De har inte märkt att tiderna förändrats utan har stelnat i ett förhållningssätt som majoriteten känner sig främmande inför.

Christer Sturmark, ett av nyateismens ansikten.

Nyateisterna ser, precis som lärofäderna Marx, Engels och Lenin, all religion som kvintessensen av vidskepelse, dårskap och stollighet. Bara religionen försvinner så kommer allt att bli bra – människan kan räta på ryggen som en fri varelse och, i stället för att anamma de religiösa villfarelserna, låta vetenskap och förnuft styra stegen in i en ny mänsklig guldålder.

Att organiserad religion av olika schatteringar ställt till med betydande elände i världen vore meningslöst att förneka. Muhammeds islamska erövringskrig, Korstågen, Trettioåriga kriget, inkvisitionen och nu det islamistiska terrorkriget mot västvärlden är några sådana exempel.

Lika litet går det emellertid att neka till att de icke-religiösa konflikterna, såsom Första och Andra världkriget, Koreakriget, Vietnamkriget med flera, skördat mångfaldigt fler offer. För att inte tala om offren för kommunismens terrorvälde i en lång rad länder.

Det är med mina ögon därför ganska korkat att rikta allt strålkastarljus på religionen och försöka göra denna värre än alla andra mänskliga aktiviteter. Ett sådant synsätt tyder på en fixering vid det religiösa som negativ kraft – en fixering som i sig kan anses vara uttryck för en (pseudo)religiös inställning.

På samma sätt som övertygade kommunister eller nationalsocialister ådagalägger ett trosnit som mycket väl kan kallas religiöst till sin funktion.

Jag har kommit fram till den uppfattningen, att ateismen – denna må sedan kallas ny, gammal eller tidlös – är en anomali. Det är onaturligt för människan att inte tro på en kraft eller krafter högre än henne själv. Det är  precis därför kommunismen och andra sekulära ideologier med totalitära anspråk, liksom givetvis ateismen, är dömda redan på förhand: de tar inte hänsyn till människans sanna natur.

Detaljstudie av Carl Larssons ”Midvinterblot”.

Själv har jag, utan några som helst anspråk på att vara renlärig, en i grunden kristen övertygelse. Jag anser dock att all religion, förutsatt att den är fredlig och tolererar andra religionsläror än den egna, är godartad. Detta eftersom den både ger den enskilda människan ett stöd i hennes besvärliga tillvaro och erbjuder de troende en meningsfull världsförklaring.

För mig som kristen är det således naturligt att fira julen till minne av vår frälsares, Jesus Kristus, födelse. Dock har jag inga problem med att andra må se samma högtid främst som ett fortsättande av forna tiders midvinterblot; dessa senare byggde ju faktiskt också på vissa religiösa föreställningar vilka säkert var/är sina anhängare till stor hjälp och vederkvickelse.