Som alla etablerade svenska USA-observatörer står Marcus Oscarsson stadigt i det demokratiska lägret: det så kallade McGovern-syndromet.
Marcus Oscarsson heter en uppmärksammad politisk kommentator i TV4 som gjort sig känd för två saker: han har ambitionen att förklara knepiga politiska sammanhang för tittarna och han verkar låta sminköserna få fria händer med mascaran och ögonbrynen inför varje framträdande i rutan.
Marcus Oscarsson är född den 21 mars 1976 och enligt uppgift i mycket unga år adopterad från Iran av svenska föräldrar tillsammans med sin tvillingbror. Han är uppväxt i Tveta församling i den lilla byn Odensås i Hultfreds kommun i Kalmar län.
Han genomgick i gymnasium i Hultsfred och tog därefter ekonomie magister-examen i statsvetenskap och civilekonom-examen vid Linnéuniversitetet i Växjö. 2006 inledde han studier vid regeringens aspirant- och diplomatprogram. Oscarsson har dessutom genomgått Svensk-amerikanska handelskammarens trainee-program i Denver, Colorado i USA. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Oscarsson
Marcus (ursprunglig stavning ”Markus”) uppges dessutom ha hunnit med att vara lokalredaktör på Vimmerby Tidning i fem år och på Barometern i hela tolv år – frågan är när han skulle ha hunnit med det? Utöver detta har han kommenterat politik i TT, Aftonbladet och SVTs Aktuellt och varit korrespondent för brittiska tidningar som The Times och Daily Mail.
Det var 2012 som den nu snart 45-årige Oscarsson fick anställning som politisk expertkommentator vid TV4. Han kom då närmast från olika befattningar vid finansdepartementet, statsrådsberedningen och Miljöpartiets riksdagskansli. Oscarsson har ett speciellt intresse för USA i allmänhet och amerikanska presidentval i synnerhet.
Marcus Oscarsson hyllades för sin förmåga att göra komplicerade sammanhang begripliga för tittarna och har varit nominerad till flera prestigefyllda utmärkelser avseende TV-mediet. 2015 vann han det så kallade Begriplighetspriset. Han lyckades också med konststycket att gå hem i de flesta läger, också bland dem som brukar kritisera de etablerade medierna för överdriven politisk korrekthet.
Marcus Oscarsson använde Idrottsgalan som slagträ mot Trump i debatten om det amerikanska presidentvalet.
Några som inte instämde i hyllningskören var patenterade vänstertyckare såsom Expressens kolumnist Alex Schulman och stollige anti-vite rasisten Tobias Hübinette, vilka anklagat Oscarsson för ”högerpopulism” och SD-sympatier. En av Oscarssons försyndelser bestod i berömmande ord till Mattias Karlsson efter TV-dokumentär om denne 2019. Oscarsson menade att Karlsson skulle bli en bra efterträdare till Jimmie Åkesson som partiledare (en roll som Mattias själv inte vill ha). https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/oscarsson-lanserar-sds-vallat-bli-politiker-i-stallet/
Marcus Oscarsson har ofta haft förmågan att, som det heter, tänka utanför boxen och inte varit rädd för att stöta sig med den trendsättande vänstern vare sig på sin välbesökta Facebook-sida eller när han studsar runt som en gummiboll i TV4-studien och fäktar med armarna som om de vore väderkvarnsvingar. Det finns emellertid en fråga där han i högsta grad anpassat sig till rådande debattklimat: USAs 45e president Donald J. Trump.
I Sverige förefaller det råda en oskriven regel vad beträffar bevakningen av amerikanska presidentval: den demokratiske kandidaten måste favoriseras och den republikanske kandidaten överösas med kritik. Så har varit fallet åtminstone från och med Nixon-Kennedy-valet 1960 och framåt.
Det är ledsamt och, med tanke på hans fördomsfrihet i de flesta andra frågor, litet förvånande att Marcus Oscarsson inte lyckats resa sig ur mängden av demokratiska partigängare utan istället tar varje chans att racka ned på Trump. ”Som en elefantunges vilda upptåg på Mall of Scandinavia” har Oscarsson exempelvis valt att karaktärisera Trumps på många sätt banbrytande utrikespolitik.
Oscarsson är märkbart upprörd över att Trump inte kört vidare i samma gamla utrikespolitiska hjulspår som företrädarna. Att Trump faktiskt varit den ende president i modern tid som inte inlett krigshandlingar utomlands är något som TV4-personligheten inte tycks ha uppmärksammat.
Oscarsson gick i spinn när Trump friats i senaten.
När vidare Donald Trump friats i Demokraternas desperata riksrättsåtal tappade Marcus Oscarsson det fullständigt. ”Skandal när Trump frias trots uppvigling mot sitt eget land”, påstod således Oscarsson. ”Trump och republikanerna är ändå stora förlorare.” Enligt Oscarsson var bevisen för Trumps skuld ”överväldigande”.
Det måste svida i skinnet på Marcus Oscarsson och andra svenska utrikesbedömare att de inte hade vetorätt över klåparna i senaten i Washington, D. C. som hade mage att fria Trump. Att just Oscarsson, som i flera andra sammanhang gjort ett förtjänstfullt jobb, skulle tappa varje uns av besinning var dock något oväntat, låt vara att han genomgående hållit en kritisk ton gentemot Trump.
Jag har i ovanstående rader försökt vara rättvis mot Marcus Oscarsson och framhävt hans förtjänster. Desto större blir besvikelsen över att han är precis lika orättvis och propagandistisk gentemot Donald Trump som exempelvis TV4-kollegan Rolf Porseryd och SVTs Stefan Åsberg och tidigare Carina Bergfeldt.
Riksrättsförfarandet mot USAs 45e president, Donald J. Trump, drar igång på allvar den 8 februari. Demokraterna har dock små, för att inte säga obefintliga, chanser att få Trump fälld, då endast fem republikanska senatorer stöder åtalet – det behövs 17 för att få den två tredjedels majoritet som krävs för att döma den forne presidenten skyldig. https://www.theguardian.com/us-news/2021/jan/26/trump-impeachment-republicans-senate-vote-to-dismiss
Trump är den tredje amerikanske presidenten att ställas inför riksrätt. Han är också den förste att stå inför skranket två gånger. Tidigare har blott två amerikanska statschefer varit föremål för riksrätt: Andrew Johnson 1866 samt Bill Clinton 1999. Ingen av dem fälldes, men det var nära i fallet Johnson: han klarade sig med en rösts marginal. Kongressen röstade 1974 för att även Richard Nixon skulle riksrättsåtalas, men Nixon undgick denna nesa på grund av att han benådades av sin efterträdare, den tidigare vicepresidenten Gerald Ford. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/har-ar-presidenterna-som-stallts-infor-riksratt
Orsaken till åtalet mot Trump är att han påstås ha gjort sig skyldig till incitement of insurrection (uppvigling till uppror) i samband med att huliganer trängde in i kongressbyggnaden i Washington, D. C. den 6 januari 2021. Detta trots att presidenten bevisligen uppmanat sina anhängare att uppträda ”lugnt och patriotiskt”. Det kan råda liten tvekan om att det Demokratiska partiet ser riksrättsåtalet som ett medel att stoppa Trump från att engagera sig politiskt i framtiden och att det även är ett led i Demokraternas ansträngningar att utplåna Trumps politiska gärning.
Trump-hatarna hoppades länge att det skulle gå att uppbåda tillräckligt många republikaner för att garantera en fällande dom i riksrättsprocessen. Dessa förhoppningar kom emellertid på skam vid ovan nämnda debatt i senaten, då det visade sig att bara fem republikanska senatorer var villiga att ikläda sig Judas-rollen och fälla Trump: Mitt Romney (Utah), Ben Sasse (Nebraska), Susan Collins (Maine), Lisa Murkowski (Alaska) och Pat Toomey (Pennsylvania).
Många Trump-anhängare är upprörda över Liz Cheneys stöd för riksrätt mot den förre presidenten.
I kongressens representanthus är det tio republikaner som röstat för att riksrättsåtala Donald Trump. Högst rankad av dessa är Liz Cheney från Wyoming, som är äldsta dotter till förre vicepresidenten Dick Cheney och dennes hustru Lynne Cheney. Hennes ställningstagande ledde till att många partikolleger blev upprörda, och den 3 februari hölls ett möte i syfte att avgöra hennes framtid i den republikanska ledarstaben. Hon undgick med röstsiffrorna 145-61 att bli avsatt. https://edition.cnn.com/2021/02/03/politics/liz-cheney-house-republican-meeting/index.html
Övriga representanthusmedlemmar från Republikanerna som röstade för riksrätt var: Anthony Gonzalez (Georgia), James Herrera Beutler (Washington), Dan Newhouse (Washington), John Katko (New York), Adam Kinzinger (Illinois), Peter Meijer (Michigan), Fred Upton (Michigan), Tom Rice (South Carolina) och David Valadao (Kalifornien).
Marjorie Taylor Greene vill ställa Biden inför riksrätt.
Joe Biden hävdade i sitt installationstal den 20 januari att det nu är dags att skapa enighet i Förenta staterna. Det står dock skrivet i stjärnorna hur riksrättsprocessen mot Trump skall kunna främja denna förvisso nobla målsättning. Thane Rosenbaum framhåller i en artikel i den amerikanska tidskriften Jewish Journal den 25 januari 2021 följande: ”Where exactly does that leave the 74 million Trump voters? All these efforts of erasure will only deepen their cynicism. Witch-hunts haunted this president from his first days in office.”
Rosenbaum konstaterar att Trump-väljarna också har många frågetecken angående röstandet. Diskussionerna kring detta har i stort sett blivit tabu efter oroligheterna den 6 januari. ”It would be a colossal misstake for the Democrats”, skriver Rosenbaum, ”to continue to dismiss the lingering concerns of these voters.”
Artikelförfattaren konstaterar vidare att det i röstningen förekom uppseendeväckande statistiska anomalier. Trots detta vägrade domstolarna i stort att granska rapporterna om oegentligheter vid röstningen. 60 stämningar, varav några till Högsta domstolen, avfärdades rutinmässigt till följd av påstådda procedurfel: ”The Supreme Court´s unwillingness to hear the Pennsylvania case did us no favors. It might have dispelled the controversy.”
Att så många domstolar avfärdade stämningar om valfusk och andra oegentligheter utgör alltså inte nödvändigtvis bevis för att sådant inte förekommit. Om domstolarna tagit tag i detta på ett grannlaga sätt kanske Trump-väljarnas många gånger berättigade frustration hade blivit mindre.
Sajten Gateway Pundit anger att 81 domstolsfall förekom i anledning av 2020 års presidentval. I 45 av dessa var Donald Trump kärande, i 34 fall var Trump inte kärande och i två fall var Trump svarande. 72 av fallen rör illegalt röstande och 30 av fallen är alltjämt aktiva. Inte i något enda fall har domstolarna tillåtit att bevis för oegentligheter lagts fram!
Gateway Pundit gör samma reflektion som många andra bedömare gjort: president Trump såg ut att gå mot seger, men sedan flera delstater gjort uppehåll i rösträknandet började rösterna tippa över i Bidens vågskål. Det är nog ingen vild gissning att granskandet, aktiviteterna och diskussionerna kring röstprocessen kommer att fortsätta.
Dagen innan hade den 80-åriga demokraten Nancy Pelosi blivit omvald för ännu en tvåårsperiod som talman i kongressens representanthus. Det är hennes fjärde period i denna politiska nyckelposition, som hon tidigare innehade 2007-09, 2009-11, 2019-21 och nu fram till 20023. Enligt vad hon själv säger kommer det att bli hennes sista period som ”husets” talman. https://www.businessinsider.com/117th-congress-re-elects-nancy-pelosi-to-house-speaker-role-2021-1?r=US&IR=T
De nya reglerna omfattar en rad åtgärder i syfte att ge majoriteten mer makt och försvåra för minoriteten att påverka kongresspolitiken. Republikerna kommer inte längre, så länge de befinner sig i minoritetsställning, kunna påverka lagstiftningen genom ett återremissförfarande. GOP lyckades få igenom förändringar av demokratiska motioner vid åtta tillfällen under den gångna mandatperioden, något som svårt frustrerade Demokraterna.
En annan regel bannlyser användningen av ord som hänvisar till den traditionella familjen såsom mor och far, man och hustru etcetera. Istället skall en könsneutral terminologi, som även tar hänsyn till så kallade icke-binära individer, användas. Republikanska debattörer invände att den nya uppsättningen regler i praktiken innebär censur som stryper yttrandefriheten och lämnar hälften av de amerikanska väljarna utan politiskt inflytande.
Den republikanske minoritetsledaren Kevin McCarthy anklagade Demokraterna för att vara engagerade i ett ”race to wokeness”, som undandrar republikanska väljare deras möjligheter att ersätta demokratiska ledamöter med republikanska sådana – något som skedde i ett dussin fall i valet i november. (Woke innebär att vara särskilt känslig och aktiv när det gäller aktuella och sociala politiska frågor, en värre form av politisk korrekthet).
Republikanske minoritetsledaren Kevin McCarthy är kritisk till de nya kongressreglerna.
Kevin McCarthy, som var majoritetsledare 2014-19, fortsatte: ”If censorship replaces open debate om this floor, serious deliberation of the most important issues confronting our country will become impossible.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Kevin_McCarthy_(politiker)
Vidare tillåter den nya uppsättningen bestämmelser majoriteten att få igenom lagstiftning med syftet att bekämpa klimatförändringar, även om denna skulle spä på ett ekonomiskt underskott. Det särskilda klimatutskott som inrättats skall vidare förlängas och en ny panel ägnad åt ekonomiska rättvisefrågor skall tillskapas.
Representanthusets minoiritetsinpiskare Steve Scalise framhöll att förändringarna innebär ett ”sovjetlikt” regelpaket vilket kommer att hämma debatten och lämna nästan halva väljarkåren maktlös. https://sv.wikipedia.org/wiki/Steve_Scalise
Vad som pågår i amerikansk politik för tillfället är ett väl genomtänkt försök av de alltmer vänsterinriktade Demokraterna att tillskansa sig en hegemonisk makt över det politiska livet i USA. Ett försök till en utdragen, socialistiskt präglad statskupp om man så vill. Det började med ett utbrett valfusk vid presidentvalet i november.
Förre majoritetsledaren i representanthuset, republikanen Newt Gingrich har hävdat att valet 2020 kan vara den största stölden av ett presidentval sedan John Quincy Adams och Henry Clay utmanövrerade Andrew Jackson 1824 och gjorde Adams till president. Dramat avgjordes slutligen i representanthuset; det är hittills enda gången då den kandidat som fått flest elektorer inte vann valet. Jackson fick dock revansch på Adams i valet 1828 och beklädde sedan presidentämbetet i två perioder. https://www.theepochtimes.com/mkt_app/newt-gingrich-2020-election-may-be-biggest-presidential-theft-since-1824_3597280.html
För att lyckas med sin statskupp har det varit nödvändigt för Demokraterna att demonisera Donald Trump bortom all rim och reson och exempelvis – helt felaktigt – hävda, att han uppviglade till ”stormning” av kongressen. I sitt omdiskuterade tal den 6 januari manade exempelvis presidenten: ”I know that everyone here will soon be marching over to the Capitol building to peacefully and patriotically make your voices heard.”
President Donald Trump uppmanade demonstrantrer att vara ”fredliga” och ”patriotiska”.
Hysterikan Nancy Pelosi har, förutom att yrka på riksrätt, krävt att kärnvapenkoderna fråntas Trump på grund av dennes ”instabilitet”. Alltså den man som, till skillnad från såväl republikanska som demokratiska företrädare, inte startat ett enda krig utan tvärtom i högsta grad bidragit till fred i Mellanöstern genom ett outtröttligt medlande mellan arabstaterna och Israel!
Pelosis kritiker har påpekat, att det kan vara farligt att ta ifrån den sittande presidenten dennes makt över kärnvapnen. Det skulle kunna uppmuntra fientliga stater av typ Nordkorea, Iran och Kina att skicka egna kärnvapen mot USA. https://www.vox.com/22220989/trump-nuclear-codes-pelosi-impeachment
Pelosi och alla andra borde vara betydligt mer förskräckta över att Joe Biden, när han installeras i ämbetet den 20 januari, får tillgång till kärnvapenknappen. Han är som 78-åring visserligen inte lika gammal som Pelosi men den äldste presidenten någonsin och, enligt ett antal bedömare, i besittning av en allt mer vacklande mental hälsa som mainstream media gjort sitt bästa att dölja. https://www.bostonherald.com/2020/10/03/howie-carr-media-continue-to-cover-up-joe-bidens-mental-decline/
Det blev en jordskredsseger för Bernie Sanders i primärvalet i Nevada.
Bernie Sanders jordskredsseger vid det Demokratiska partiets primärval i Nevada har skapat panik inom det demokratiska etablissemanget. Moderata demokrater är nu skräckslagna inför möjligheten att Sanders nomineras vid partiets konvent i Milwaukee i Wisconsin den 13-16 juli. https://www.politico.com/news/2020/02/23/sanders-democratic-establishment-panic-mode-117065
Det är en förhärskande uppfattning inom de moderata partikretsarna att socialisten och Castro-beundraren Bernie Sanders kommer att få stryk efter noter av den republikanske presidenten Donald Trump i valet den 3 november. I en analys på sajten Politico den 23 februari heter det:
”It wasn´t that the win was surprising – it was the walloping Sanders gave his opponents, his ability to dominate among Latino voters and the momentum he gained moving into South Carolina and Super Tuesday. The performance sent already worried Democrats into a full-blown panic.”
Det är inte bara utsikterna att tvingas se Trump krossa en demokratisk presidentkandidat som, minst sagt, oroar det Demokratiska partiets huvudfåra. Den fruktar dessutom att Republikanerna kan ta över majoriteten också i kongressens representanthus. Många tror att endast den förre vicepresidenten Joe Biden kan stoppa Sanders från att bli nominerad.
Nu väntar närmast primärvalen i South Carolina på skottdagen den 29 februari samt den så kallade Supertisdagen, då 14 primärval hålls, den 3 mars. Då får vi en klarare bild av hur många delegater till partikonventet i juli de respektive kandidaterna har lyckats tillskansa sig. Alla aktuella datum för USA-valet hittar ni här: https://www.usaval.se/kalender/
Förre Clinton-rådgivaren Dick Morris förutspår att president Trump kommer att massakrera Sanders vid ett val.
Dick Morris, en kolumnist och tidigare rådgivare till Bill Clinton, förutspår i en intervju på podcasten Cats Roundtable den 25 februari att Bernie Sanders kommer att bli ”massakrerad” av president Trump om han skulle bli nominerad som Demokraternas kandidat:
Let me be clear: Bernie will get massacred by Trump. We´re not just talking about a minor defeat here. We´re talking about they lose the House. I think in the Senate, they could lose up to 60 seats. They could have up to 60 seat Republican majority, supermajority…I think Bernie will get destroyed. I think the worst presidential defeat since McGovern.https://www.newsmax.com/politics/berniesanders-hillaryclinton-mikebloomberg/2020/02/23/id/955322/
Dick Morris, som efter åren i Clinton-administrationen blivit alltmer kritisk gentemot Bill och Hillary Clinton, förutspår att Bernie Sanders kan få runt 40 procent av rösterna på Supertisdagen. Han tror också att Michael Bloomberg, som fick ordentligt med stryk i den debatten mellan kandidaterna i Nevada, kommer att fortsätta spendera pengar i syfte att förhindra att Sanders får alltför många delegater till partikonventet.
Morris mardrömsscenario är att Hillary Clinton, om ingen av kandidaterna får tillräckligt många röster i första röstomgången på konventet, skulle kunna göra entré och lägga beslag på nomineringen i andra omgången. Dick Morris har förutskickat att han kommer att lämna USA om Hillary Clinton blir president. Han stödde republikanen Mitt Romney i presidentvalet 2012.
Fotnot: Senator George McGovern, South Dakota, blev i presidentvalet 1972 besegrad av president Richard Nixon med den näst största segermarginalen i USAs historia. Nixon fick 60,7 procent av rösterna mot McGoverns 37,5. I elektorsröstningen blev ställningen 517-17 i Nixons favör. Bara i valet 1936, då president Franklin D. Roosevelt besegrade guvernören Alf Landon, Kansas, har marginalen varit större.
Donald Trump och Al Sharpton på samma bild innan Trump blev president.
Det Demokratiska partiets besatthet i att försöka få den republikanske presidenten Donald Trump avsatt genom ett riksrättsförfarande kan visa sig vara en katastrofal strategi. Det inser nu också somliga demokratiska aktörer. En av dessa är baptistpastorn Al (Alfred) Sharpton.
Sharpton har under en följd av år tillhört demokraternas mer uppmärksammade politiker. Född i Brooklyn i New York 1954 har han gjort sig känd som en radikal röst vilken framförallt excellerat i en ettrigt rasrelaterad demagogi. 2004 kandiderade han i demokraternas primärval för att försöka bli nominerad som partiets presidentkandidat, men budet gick i stället till senator John Kerry som förlorade stort i valet till den sittande presidenten George W. Bush. Sharpton fick en förfrågan från sitt parti om att ställa upp även 2008 men tackade då nej.
Sharpton har naturligtvis helt rätt. I en situation där demokraterna tycks vara beredda att tillgripa vilka metoder som helst i syfte att fälla Trump – representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi fortsätter exempelvis strula med att vägra överlämna riksrättsartiklarna till den av demokraterna dominerade senaten – är det mycket som tyder på de är på väg mot ett praktfullt fiasko.
Al Sharpton manade istället sina partikamrater att ägna sig åt ”köksbordsfrågor”: ”The election is about me, my house, food on my table, my kid´s tuition. If they can´t address that, they´re going to miss everybody.”
Särskilt som Trumps popularitetssiffror, trots maximal mediaexponering för den förestående riksrätten, inte visar några tecken på att sjunka. Och varför skulle de göra det? Trump fick nyligen med bred marginal igenom sitt nya frihandelsavtal som skall ersätta det hårt kritiserade NAFTA. Och hans arbetsmarknadspolitik har gjort att fler amerikaner än på mycket länge har jobb.
Återstår att se om det Demokratiska partiet är berett att lyssna till vad erfarna partikamrater som Al Sharpton, vilken sannerligen inte kan anklagas för högeravvikelser, har att säga eller om de fortsätter att bita sig fast i sitt omedgörliga Trump-hat. Jag tillåter mig tvivla.
Något som är minst sagt ironiskt är att när USAs president ställs inför riksrätt för korruption och massmissbruk så sker det på grund av att Trump, i form av sina omdiskuterade kontakter med Ukraina och dess president Volodymyr Zelenskij, gjorde en ansträngning att få utrett om förre vicepresidenten Joe Biden och dennes son, den 49-årige Hunter Biden, gjort sig skyldiga till precis detta.
Hunter Biden hade 2014-19 en välavlönad post som styrelseledamot i Ukrainas största företag för gasproduktion, Burisma Holdings, utan att ha några som helst kvalifikationer för uppdraget. Fadern skall enligt uppgift genom sitt inflytande ha fått en ukrainsk åklagare sparkad när denne ville undersöka turerna kring den yngre Bidens tillsättning. https://www.businessinsider.com/hunter-biden-life-scandals-ukraine-involvement-with-trump-giuliani-2019-9?r=US&IR=T
”Jag har agerat omdömeslöst, men har inte gjort något fel alls”, lyder Hunters något paradoxala bortförklaring. Hunter Bidens leverne är kantat av skandaler. Nyligen har det så kommit i dagen att han, samtidigt som han dejtat sin framlidne broder Beaus änka, fått barn med en annan kvinna.
Hunter Biden har dock fått konkurrens när det gäller skumraskerier av Paul Pelosi, Jr., 50, son till det amerikanska representanthusets Trump-hatande talman Nancy Pelosi. Kort tid efter det att Nancy Pelosi utsetts till representanthusets talman 2007 erhöll sonen Paul en lukrativ tjänst som vicepresident för strategisk planering vid företaget InfoUSA med en lön på 180 000 US dollar per år.
Paul Pelosi, Jr. fick 180 000 US dollar per år för en tjänst han saknade kvalifikationer för.
Senaten har en betryggande republikansk majoritet varför en fällande riksrättsdom mot Donald Trump ter sig högst osannolik. Det har spekulerats i hur många av Trumps partikamrater som skulle vara beredda att fälla Trump. Frågan är dock om det inte är betydligt mer relevant att fråga sig hur många demokrater som kan tänkas fria honom.
Om Trump klarar sig utan att avsättas ter sig det troliga motståndet vid presidentvalet i höst inte alltför imponerande. Trump kommer då visserligen att vara 74 år och alltså långt ifrån någon ungdom. Ibland klantar han till det med impulsiva och illa genomtänkta tweets. De båda kandidater som i nuläget anses lägga bäst till för att utmana honom är dock ännu äldre och som jag ser det betydligt mer tveksamma som kandidater än Donald Trump..
Senator Bernie Sanders fyller under 2020 79 år, har haft hjärtproblem och står långt ut på vänsterkanten i det Demokratiska partiet samt är utpräglat Israel-fientlig. Senator Joe Biden, Barack Obamas vicepresident under två perioder, är 78 och handikappas av anklagelser om korruption och upprepade felsägningar och andra klavertramp. Båda borde av allt att döma ha gjort sitt inom amerikansk politik.
Riksrättsförhandlingarna kommer att ledas av Högsta domstolens chefsdomare, John Roberts, som utsågs till sitt ämbete av president George W. Bush. Medan det blott krävs enkel majoritet i representanthuset för att ställa någon inför riksrätt, fordras det två tredjedels majoritet i senaten för att döma och avsätta den åtalade.
Det innebär att 67 av senatens 100 ledamöter måste rösta för att president Trump skall avsättas. Emedan endast 47 av senatorerna är demokrater behöver 20 republikaner rösta för att avsätta presidenten. Var och en med någorlunda normal fattningsförmåga inser att detta inte kommer att ske. Det inser naturligtvis även företrädarna för det Demokratiska partiet, men det spelar ingen roll – det enda dessa är intresserade av är att djävlas så mycket som möjligt med Trump, som de hatar bortom all besinning, inför presidentvalet i november 2020.
Bland de senatorer vilka det i egenskap av jury åligger att fria eller fälla Trump märks fem vilka alla jagar det Demokratiska partiets nominering inför valet om knappt ett år: Bernie Sanders, Elizabeth Warren, Amy Klobuchar, Cory Booker och Michael Bennet.
Trump ställs officiellt inför riksrätt för vad som påstås vara ”maktmissbruk” för att i ett telefonsamtal med Ukrainas president Volodymyr Zelenskij ha bett denne se till, att en utredning skulle startas angående korruption som USAs förre vicepresident Joe Biden och dennes son Hunter Biden eventuellt kan ha gjort sig skyldiga till under affärsverksamhet i Ukraina. Trump skulle även, om en sådan utredning inte skedde, ha hotat hålla inne med förmåner Ukraina eljest skulle komma i åtnjutande av.
Det hela är dock väldigt luddigt. Zelenskij tycks inte ha visat något större intresse för att tillmötesgå sin amerikanske kollega, och inga verkliga försök har gjorts från Vita husets sida för att klämma åt Ukraina. Det hela rann helt enkelt ut i sanden, och det vet demokraterna. Trumps verkliga brott i deras ögon är att ha dragit ner brallorna på vänstern och dess politiska korrekthet och dessutom fått snurr på USAs ekonomi och minskat arbetslösheten efter den misslyckade Obama-administrationen.
Bill Riley-Smith, USA-korrespondent för brittiska Telegraph, framhåller den 19 december: ”But Mr Trump has one advantage – it is the Republicans who hold the majority in the Senate and so call the shots providing their senators go along with the party leadership.”
Så här långt har mig veterligen ingen republikansk senator sagt sig vilja avsätta Trump. Rättegången startar i januari och kan pågå allt från två veckor till ett par månader. Republikanernas majoritetsledare i senaten, Mitch McConnell, sägs vilja ha en kort rättegång på två veckor utan att några vittnen kallas. Den amerikanska opinionen kan sägas vara delad: ungefär lika många är för respektive emot riksrätt för Trump. Bland de republikanska väljarna är dock en stor majoritet upprörda över beslutet.
Bill Clinton: ”I did not have sexual relations with that woman, Ms. Lewinsky.”
Först ut var Andrew Johnson (president 1865-69), vilken i sin egenskap av vicepresident hade efterträtt den mördade Abraham Lincoln. Johnson var demokrat men hade ändå utsetts till vicepresident av republikanen Lincoln. Johnson åtalades av den övervägande republikanska kongressen för att ha brutit mot en nystiftad lag, då han avskedade krigsministern Edwin Stanton. Efter tio veckors förhandlingar i senaten undgick Johnson att avsättas med en enda rösts marginal. Han blev emellertid inte nominerad som demokratisk presidentkandidat i valet 1870.
Det dröjde sedan över ett sekel innan demokraten Bill Clinton ställdes inför riksrätt 1998 sedan han avslöjats ha ljugit under ed. Tillfrågad om sin relation med den unga Vita hus-praktikanten Monica Lewinsky svarade Clinton med ett yttrande som blivit episkt: ”I did not have sexual relations with that woman, Ms. Lewinsky.” Vilket alltså var en blatant lögn. https://www.youtube.com/watch?v=PrpYaaWyWhs
Varken Johnson eller Clinton medverkade personligen vid rättegångarna och det väntas inte heller Trump göra.
Demokraterna var snabbt ute med att, redan före presidentvalet 2016, leda i bevis att Donald Trumps valkampanj olagligen tagit emot understöd från Ryssland.Till den ändan anlitades den Obama-kontrollerade federala polisen FBI under ledning av James Comey att genomföra avlyssningar riktade mot Trump-medarbetare.
Trump hudflängdes av den vänsterliberala pressen och demokratiska politiker när han 2017 avskedade Comey, men det står nu klart att Trump gjorde rätt: det har visats att FBI med Comey som högst ansvarig bröt mot lagen 17 gånger när man avlyssnade Trumps kampanjmedarbetare utan att hitta några bevis för otillbörlig rysk hjälp..
President Trump har kommenterat representanthusets beslut att inleda riksrättsförhandlingar mot honom med att bland annat hävda att demokraterna ”förklarat krig mot den amerikanska demokratin” och att det är ”en sorglig dag för USA”: ”Om man inte har gjort något fel och sedan ställs inför riksrätt, då är det något för historieböckerna.” https://www.vt.se/nyheter/trump-hojer-blicken-efter-riksrattsbeslut-om6434395.aspx
Donald Trump och Benjamin Netanyahu står varandra nära.
Den kände amerikanske juristen Alan M. Dershowitz – som Trump-administrationen överväger att anlita för riksrättsförfarandet – menar att såväl Trump som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu utreds för handlingar som enligt lagstiftningen inte är uttalat kriminella. Trump, som måste anses vara USAs mest pro-israeliske president någonsin efter att ha beslutat flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Jerusalem, och Netanyahu står för övrigt varandra nära på ett personligt plan. https://sv.gatestoneinstitute.org/15275/trump-netanyahu-pahittade-brott
Demokraternas förhoppningar är att, även om presidenten inte blir fälld, vingklippa honom inför valet 2020. Det är dock betydligt mer sannolikt att man skjuter sig själva i foten med sitt hat. Ett troligt scenario är att Trumps popularitet – som legat stadigt på något över 40 procent genom all uppståndelse kring riksrätten – kommer att öka och att han därmed kan ro hem en jordskredsseger över den demokratiska kandidaten, vilken denna än blir.
Om Donald Trump mot all förmodan skulle fällas och tvingas avgå som ett resultat av riksrättsförhandlingarna tar vicepresidenten Mike Pence över hans ämbete.
Om de mest fanatiska Trump-hatarna fick bestämma skulle Nancy Pelosi bli president.
Det spekuleras nu bland de mer fanatiska Trump-hatarna om att ersätta den sittande presidenten med representanthusets talman Nancy Pelosi. Ett scenario där detta, i alla fall teoretiskt, skulle kunna vara möjligt luftades nyligen i TV-kanalen MSNBCs program AM Joy som leds av den uttalade Trump-kritikern Joy Reid.
Reid kommenterade, att även om president Donald J. Trump skulle komma att avsättas som resultat av ett riksrättsförfarande så skulle egentligen ingenting förändras. Om Trump försvann skulle normalt vicepresident Mike Pence ta hans plats och bli ny amerikansk statschef. En medlem av programmets diskussionspanel målade då upp ett scenario där Pelosi blir president.
Lösningen skulle, enligt paneldeltagaren Jill Wine-Banks, bestå i att först ställa Mike Pence inför riksrätt och avlägsna honom från posten som vicepresident. Därefter framställs kravet att Donald Trump, inför sin egen förestående riksrätt, inte tillåts utnämnda en efterträdare till Pence. Varför Pence skulle bli föremål för riksrätt framgick dock inte.
Jill Wine-Banks framställde detta onekligen fantasifulla scenario på följande sätt: ”You could impeach Pence first. The problem is that Donald Trump then has to name his replacement. But I think that maybe a deal could be struck where he was told, if you don´t make a replacement, then Nancy Pelosi would become president.”
Jill Wine-Banks, född 1943, är inte vem som helst. Hon är en välmeriterad jurist som blev allmänt känd då hon var en av åklagarna under Watergate-förhören 1974. Senare utnämndes hon som den första kvinnliga General Council of the Army under Jimmy Carters presidenttid. Hon blev senare Executive Director för American Bar Association, den amerikanska motsvarigheten till vårt advokatsamfund. https://en.wikipedia.org/wiki/Jill_Wine-Banks
President Donald Trump och vicepresident Mika Pence.
Nancy Pelosi, född 1940, står i egenskap av representanthusets talman närmast i turordningen att bli president efter presidenten och vicepresidenten. Hon tillhör Demokraternas vänsterflygel och har aborträtten som sin hjärtefråga. Pelosi har varit kongressledamot sedan 1987 och var representanthusets talman 2007-11, det högsta politiska ämbete en amerikansk kvinna innehaft. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nancy_Pelosi
Hon avgick som talman när Republikanerna övertog majoriteten i ”huset” men återkom på samma post efter kongressvalet 2018, då Demokraterna återtog majoriteten. Republikanerna har däremot majoritet i senaten, vilket är en försvårande omständighet för de demokrater som vill avsätta Trump genom ett riksrättsförfarande.
Spekulationerna och kattrakandet om att ersätta Trump med Pelosi som USAs president måste beskrivas som föga verklighetsförankrade och kan väl närmast beskrivas som de alltmer vänsterflummande Demokraternas ”våta dröm”. Att saken ändå förs på tal och därtill av välmeriterade jurister är dock minst sagt anmärkningsvärt.
Fotnot: Riksrätt har i USA genomförts mot två presidenter: Andrew Johnson (1868) och Bill Clinton (1998). Båda representerade Demokraterna. Båda friades då det inte fanns 2/3 majoritet i senaten för fällande dom. Även republikanen Richard Nixon (1974) skulle ställas inför riksrätt men avgick innan riksrättsförfarandet påbörjades. https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksr%C3%A4tt
Verklighetsfrämmande utopisten Annie Lööf i Almedalen 2018. ”Kristersson Lööf ´18” står det på tröjan.
Orden tillhör Sara Skyttedal, kommunalråd för Kristdemokraterna i Linköping och toppkandidat inför det kommande valet till Europaparlamentet, efter Annie Lööfs besked om att Centerpartiet avser släppa fram Stefan Löfven som regeringsbildare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sara_Skyttedal
Ett antal godhetsapostlar, inklusive snart avgående (?) L-ledaren Jan Björklund, har riktat kritik mot att Skyttedal kallat centerpartisterna för ”quislingar”. Även KD-ledaren Ebba Busch Thor har menat att ordvalet i fråga är olämpligt. Såvitt jag kan se är dock Skyttedals omdöme fullt motiverat. Den internationella definitionen av ”quisling” är nämligen ”collaborator” och ”traitor” samt även ”rat”.
Således behöver ordet ”quisling”, vilket som bekant kommer av den norske nazistledaren Vidkun Quisling (1887-1945), inte med nödvändighet åsyfta en landsförrädare som samverkat med en främmande ockupationsmakt utan kan också användas för att beteckna en samarbetsperson och förrädare i en mer allmän mening. Och i fallet Lööf och övriga centerpartister som tillskyndat nu föreliggande regeringsuppgörelse kan det inte gärna ifrågasättas, att de uppträtt förrädiskt/svekfullt gentemot den borgerliga alliansen genom att samarbeta med den politiska fienden Socialdemokraterna.
Genom hela valrörelsen framträdde Annie Lööf jämte Ulf Kristersson (M) som en ledande förespråkare för en borgerlig alliansregering som det enda alternativet till den rödgröna regeringen Löfven. När hon deltog i politikerveckan i Almedalen i somras var hon iklädd en tröja med budskapet ”Kristersson Lööf ´18”. Lööf har gått så långt att hon tidigare lovat äta upp sin högra sko hellre än att bli ett stödhjul åt Socialdemokraterna.
När Lööf på den presskonferens under vilken hon tillkännagav Centerns beslut att släppa fram en S-ledd regering fick frågan från en journalist från Nyheter idag om det nu var dags att göra slag i saken och kalasa på skon, lämnade hon mötet utan att svara på frågan. Senare har hon emellertid låtit meddela, att Centern inte blivit ett stödhjul åt S och att måltiden ifråga därför inte är aktuell. Det är en tolkning Annie Lööf torde vara tämligen ensam om.
Hovmästaren Stefan Löfven sätter fram lämplig måltid till Annie Lööf.
Upphetsade centerpartier talar nu om det största liberala genombrottet i mannaminne i svensk politik. Det är till att ägna sig åt ett helt verklighetsfrämmande önsketänkande. Det som kommer att hända om uppgörelsen vinner burskap – när detta skrivs kan den stjälpas över ända om Vänsterpartiet säger nej – är med största sannolikhet att det tillsätts ett antal utredningar om de liberala punkter som C fått igenom i uppgörelsen.
Noga taget förutsätter 33 av de 73 punkterna i överenskommelsen utredningar, vilka givetvis kan dra ut på tiden i princip hur länge som helst och inte alls garanterar slutsatser som faller C och L på läppen. Sossemaskineriet vet hur en slipsten skall dras och kommer inte att ha några problem alls med att finta blåögda centerpartister och liberaler ändå upp på riksdagsläktaren.
Vad som framförallt drivit fram förhandenvarande regeringsuppgörelse, som även Liberalerna anslutit sig till, är framförallt Centerns och Liberalernas irrationella skräck för Sverigedemokraterna. I en diskussion mellan Moderaternas rättspolitiske talesman Tomas Tobé – en av Sveriges mest framträdande homosexuella politiker – och en centerföreträdare motiverade den senare uppgörelsen med, att det var viktigt att hålla ”extremnationalistiska” partier borta från inflytande.
Att Sverigedemokraterna skulle vara ”extremnationalitiskt” är dock en ren lögn. SD är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund. Extremnationalister är sådana som tycker att SD är alldeles för mesiga och finns både till höger (nationalkonservativa Alternativ för Sverige och mindre alternativhöger-grupper) och till vänster (främst nationalsocialistiska Nordiska motståndsrörelsen).
Även Jan Björklund hos Liberalerna har motiverat stödet för Löfven och sosseriet med, att det absolut viktigaste i svensk politik är att hålla Sverigedemokraterna borta från varje form av inflytande alldeles oavsett hur många väljare partiet har stöd av. Detta har nämligen den förre majoren lovat sina båda kinesiskfödda adoptivsöner.
Vågar Jonas Sjöstedt ta på sig ansvaret att ge upphov till ett extraval?
Det kan vara en smaksak om det är Annie Lööf eller Jan Björklund som är den svenska borgerlighetens mest framträdande quisling. Lööf är emellertid en av de ledande politiker som givit uttryck för de mest extrema åsikterna. När Lööf i en intervju den 19 november 2014 fick frågan om hon kunde tänka sig en invandring omfattande 30 miljoner, svarade hon exempelvis: ”Ser inga problem med det.” Hon är vidare en varm beundrare av den nyliberale globalistikonen och miljardären George Soros, som genom en frikostig mecenatverksamhet arbetar med målsättningen att skapa en värld helt utan nationella gränser. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/11/14/det-maste-sagas-fanatikern-annie-loof-ar-en-fara-for-sverige/
I början av Annie Lööfs tid som centerpartistisk partiledare lades inom partiet fram ett förslag till ett nytt visionärt program kallat Framtidsbygget. Här föreslogs bland annat fri invandring, möjligheter till månggifte, slopad skolplikt samt att Sverige skulle bli federalt. Historiskt sett var partiet under namnet Bondeförbundet sannolikt det riksdagsparti som mest betonade betydelsen av svensk och skandinavisk rasrenhet. Senare förde C under Thorbjörn Fälldins ledarskap en fanatisk kampanj för ett kärnkraftsfritt Sverige i ”bästa” utopistiska anda. Lööf har, tillsammans med de förvuxna skogsmullarna i MP, övertagit sysslan som utopismens främsta banerförare i svensk politik.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/
För att den blocköverskridande regeringssamarbetet skall kunna förverkligas krävs, som påtalats ovan, att Vänsterpartiet röstar för uppgörelsen i riksdagen onsdagen den 16 januari Sker inte det kan det bli extraval och Ulf Kristersson bli statsminister samtidigt som L och MP åker ur riksdagen. Allt hänger på om majoriteten i V och Jonas Sjöstedt kan ge avkall på sin egen vänsterpolitik, svälja alla de borgerligt betonade reformer som uppgörelsen innehåller och stå ut med att bli utan formellt inflytande. Går Sjöstedt med på detta inbjuder han till en svekdebatt som i värsta fall kan beröva honom partiledarskapet. Frågan är öppen. https://samtiden.nu/2019/01/sveriges-maktigaste-just-nu-jonas-sjostedt-v/?fbclid=IwAR1Pd2aoTxlHjsADL-t0BRLRBIAgC_1DKF0PY37rDVNXO-7mM6kTBGTIs6Y
Anna Kinberg Batra hade sannolikt blivit en kraftfullare borgerlig ledare än Ulf Kristersson.
Slutligen kan jag inte låta bli att undra hur det hade sett ut om inte Anna Kinberg Batra hade blivit bortmanövrerad från positionen som moderatledare. Hon öppnade vid ett tillfälle för att lägga fram en gemensam borgerlig budget som kunde få stöd av SD i riksdagen och därmed fälla den rödgröna regeringen. Kinberg Batra skulle sannolikt allmänt sett också ha kunnat erbjuda såväl sitt eget parti som borgerligheten ett kraftfullare ledarskap än den svage Kristersson. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/19/kinberg-batra-skadar-ljuset-men-loof-hoppar-i-sang-med-lofven/
Fotnot:Sara Skyttedal deltog 2006 i tävlingen Fröken Sverige och nådde slutomgången. Hon kampanjade vidare för Republikanernas kandidat Mitt Romney i USAs presidentval 2012, vilket dock vanns av demokraten Barack Obama.
Neil Gorsuch efterträder framlidne Antonin Scalia i USAs Högsta domstol.
President Donald J. Trumps sannolikt största framgång hittills inträffade fredagen den 7 april 2017. Då konfirmerades presidentens kandidat till Högsta domstolen (HD), Neil Gorsuch, som därmed efterträder Antonin Scalia vilken avled den 13 februari 2016. Det är den längsta vakansen i USAs Högsta domstol sedan 1862. https://en.wikipedia.org/wiki/Neil_Gorsuch /Fotnot/
Trump klargjorde tidigt att han avsåg att nominera en abortfientlig kandidat till Högsta domstolen, och även om Gorsuchs juridiska syn på abort anses något oklar så kan han avgjort betraktas som en konservativ domare. Han kan därför i sitt värv förväntas tillämpa grundlagsfädernas synsätt, att amerikanska domare skall troget tolka lagarna och Förenta staternas konstitution hellre än att använda sitt ämbete i den politiska agitationens tjänst. http://www.reuters.com/article/us-usa-court-gorsuch-idUSKBN1791GR
Det Demokratiska partiets representanter i senaten inledde, i syfte att blockera utnämningen av Gorsuch till HD-domare, en filibuster-aktion; filibuster är en fördröjningstaktik där en medlem i senaten utnyttjar sin rätt till obegränsad talartid i syfte att blockera ett beslut även om detta åtnjuter en majoritet. Det var första gången i USAs historia filibuster användes i syfte att att försöka hindra en kandidat till Högsta domstolen att konfirmeras i ämbetet.
Senator Jeff Merkleys 15,5 timmar långa filibustertal var till ingen nytta.
Således höll den demokratiske senatorn Jeff Merkley oavbrutet låda mot Gorsuch i 15,5 timmar innan han kroknade. Därpå valde Republikanerna att tillämpa en bestämmelse som kallas nuclear option vilken tillåter församlingens ordförande – i det här fallet vicepresidenten Mike Pence – att ändra senatens majoritetsregler. https://en.wikipedia.org/wiki/Nuclear_option
Därmed blev det ett slut på filibustrandet, och Gorsuchs nominering godkändes med röstsiffrorna 54-45 sedan också tre demokratiska senatorer röstat för detta. Merkley var inte överförtjust utan sade efter beslutet (min översättning): ”I dag har, för första gången i historien, en stöld av ett säte i Högsta domstolen fullbordats.”
Merkley syftade på att senatens republikanska majoritet, sedan president Barack Obama nominerat en liberal domare till HD, fördröjde nomineringen av Merrick Garland i 293 dagar genom att vägra hålla en omröstning om Garland. Denne kunde därmed inte bekräftas som den då nyligen avlidne Scalias efterträdare. Mycket stod också på spel – om den liberale Garland valts i den huvudsakligen konservative Scalias ställe hade HD fått en avgjord liberal slagsida. https://en.wikipedia.org/wiki/Merrick_Garland_Supreme_Court_nomination
Den liberale domaren Merrick Garland kom aldrig in i Högsta domstolen.
Bättre gick det alltså för Trumps val Neil Gorsuch. Denne föddes i Denver i delstaten Colorado den 29 augusti 1968 och betecknas i Wikipedias biografi som ”jurist, rättsfilosof, domare”. Han har sedan 2006 tjänstgjort som domare i Colorados appellationsdomstol. Hans formella meriter betraktas allmänt som oantastliga. Gorsuch är vidare historisk på så sätt att han blir den förste HD-domare att tjänstgöra i Högsta domstolen tillsammans med sin juridiske mentor, Anthony Kennedy, som Gorsuch biträdde 1993-94. Gorsuch blir den nuvarande Högsta domstolens i viss särklass yngste medlem.
Donald Trump var av naturliga skäl mycket nöjd med att Gorsuch till slut bekräftades som ny HD-domare och kommenterade (min översättning):
Domare Gorsuchs konfirmation var en av de mest genomlysta och tillgängliga i historien, och hans rättsliga temperament, exceptionella intellekt, oöverträffade integritet och bevis på självständighet gör honom till det perfekta valet att tjänstgöra i nationens högsta domstol.
Neil Gorsuch är för övrigt son till den första kvinnan som var chef för USAs motsvarighet till miljödepartementet, Environmental Protection Agency (EPA), Anne Gorsuch Burford (1942-2004). https://en.wikipedia.org/wiki/Anne_Gorsuch_Burford
Clarence Thomas svärs in som HD-domare 1991.
Processen som ledde fram till Gorsuchs konfirmation var sannolikt den mest kontroversiella sedan den likaledes huvudsakligen konservative Clarence Thomas invaldes i Högsta domstolen den 23 oktober 1991 efter att ha nominerats av president George H. W. Bush att efterträda Thurgood Marshall, som drog sig tillbaka av hälsoskäl. Thomas är liksom Marshall afroamerikan och därmed den andre svarte medlemmen i USAs Högsta domstol.
Domare Thomas anklagades mitt under konfirmationsprocessen av juridikprofessorn Anita Hill, som tidigare tjänstgjort under Thomas ledarskap, för sexuella trakasserier. Thomas nekade och betecknade Hills anklagelser som ”högteknologisk lynchning av uppåtsträvande svarta”. Han stöddes hela tiden av USAs konservativa och av en svart majoritet.
President Donald Trump ser ut att vara rätt nöjd med sitt val till USAs Högsta domstol, domare Neil Gorsuch.
Neil Gorsuchs bekräftelse som HD-domare kan anses vara en seger för en konservativ rättsfilosofi, även om en majoritet i domstolen fortfarande kan förväntas rösta liberalt-aktivistiskt i frågor som rör exempelvis äktenskap, rätten till liv och religionsfrihet. Flera av de nuvarande ledamöterna är emellertid i en ålder då det kan bli aktuellt för dem att dra sig tillbaka. Det är därför fullt möjligt att vi får se fler Trump-nomineringar av ungefär samma slag som Neil Gorsuch. Denne svärs in som medlem i Högsta domstolen i morgon den 10 april 2017.
Fotnot: De nu verksamma medlemmarna av USAs Högsta domstol är (inom parentes nominerande president samt tillträdesår): John G. Roberts (chefsdomare), född 1955 (George W. Bush 2005). Anthony M. Kennedy, född 1936 (Ronald Reagan 1988). Clarence Thomas, född 1948 (George H. W. Bush 1991). Ruth Bader Ginsburg, född 1933 (Bill Clinton 1993). Stephen G. Breyer, född 1938 (Bill Clinton 1994). Samuel Anthony Alito, född 1950 (George W. Bush 2006). Sonia Sotomayor, född 1954 (Barack Obama 2009). Elena Kagan, född 1960 (Barack Obama 2010). https://www.supremecourt.gov/about/biographies.aspx
En försonlig Donald Trump mötte sina anhängare efter segern tillsammans med hustrun Melania och yngste sonen Barron.
Först Brexit. Sedan fick Bob Dylan Nobelpriset i litteratur. Och nu har Donald J. Trump vunnit presidentvalet i USA i kraft av ett ointagligt antal elektorsröster. 2016 blir onekligen ett minnesvärt år ur min personliga synvinkel sett…
Jag är normalt rätt usel på att förutsäga kommande skeenden. Trodde exempelvis på både John McCain och Mitt Romney i de båda senaste amerikanska presidentvalen. Har inte haft någon riktig så kallad magkänsla. Det var dock annorlunda den här gången. Sedan ungefär en vecka har jag haft en ganska bestämd känsla av att det här valet var vikt för Trump och lät mig inte rubbas trots knappt övertag för Clinton i de flesta mätningar.
När jag gick till sängs vid elvatiden på kvällen natten mot onsdag hade jag därtill en lätt och harmonisk känsla av att det här nog kommer att gå vägen utan att jag behöver sitta klistrad vid TVn eller datorn hela natten. När jag vaknade till några timmar senare slog jag på datorn lagom för att kunna konstatera, att Trump just tagit hem Kentucky och Indiana Bra, tänkte jag och gick och knöt mig igen.
Så småningom gick jag upp igen och nu var det begravningsstämning i samtliga svenska TV-kanaler som hade valvakor. Härligt, det här kan bli något, tänkte jag då. Kanske min mag- eller kanske hjärtekänsla visar sig vara korrekt den här gången? Så blev det också. När jag inmundigade frukost vid sjutiden på morgonen var segern så gott som klar, bara de sista elektorsrösterna upp till ointagliga 270 fattades.
Ända sedan Donald Trump kungjorde sin kandidatur har jag haft känslan att han verkligen är Försynens man i det här valet. Det behövdes någon ”utifrån” med friskt perspektiv på politiken för att befria USA – och i ett vidare perspektiv världen – från det korrupta och i vissa avseenden kanske också rent kriminella inflytandet från familjen Clinton och Obama-administrationen, med dessas gamla trötta politiska korrekthet men i total avsaknad av egna idéer.
Jag instämmer med andra ord inte alls i den klichéartade ”klokskapen” att vi hade att göra med två dåliga kandidater, där det gällde att välja den minst dåliga/e. Som jag ser det är Donald Trump mer än väl kvalificerad att leda USAs vidare öden och äventyr. Hillarys i stort sett enda budskap var å andra sidan att hon var kvinna och att hon därmed skulle spränga ”glastaket” och bli USAs första kvinnliga statschef. Det räckte inte.
Dags för såväl vänner som fiender till Donald Trump att vänja sig vid den här bilden…
Jag menar utifrån mitt kristet-konservativa perspektiv att utgången av USA-valet 2016 visar att Gud, trots allt, inte övergivit Amerikas Förenta stater. Nu åligger det president elect Donald Trump och hans kommande administration att leva upp till sitt ansvar, vilket naturligtvis inte kommer att bli världens lättaste uppgift. God hjälp har han dock av det faktum att kongressens båda kamrar alltfort har republikansk majoritet. Några frågetecken finns, som till exempel Trumps syn på frihandeln och hans inställning till NATO-samarbetet och Ryssland.
Jag är helt för att USA skall ha ett i görligaste mån konstruktivt samarbete med Putins Ryssland och inte söka konfrontation, men samtidigt bör den kommande presidenten inte hysa några illusioner om Vladimir Putins fredsvilja eller inställning till västvärlden. Eller för den delen den ryska regimens inställning till demokrati och mänskliga rättigheter, vilken är minst sagt bristfällig.
Det har sedan den för många chockartade valutgången diskuterats, hur det kunde gå som det gick. Rent allmänt är jag övertygad om att etablissemangsmedia gravt underskattade det utbredda missnöjet med Hillary Clintons kandidatur och den motvilja – för att inte säga vämjelse – hennes person faktiskt och enligt min mening med all rätt väcker på sina håll. Hon har gång på gång påkommits med lögner, fiffel och troligen också ren brottslighet men varje gång lyckats åla sig ur besvärligheterna genom att hon hållits under armarna av Obama-administrationen eller FBI. Hennes och maken Bills politiska historia är kantad av egendomligheter:https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/10/sex-mystiska-dodsfall-och-morklaggningar-bill-och-hillary-clintons-historia/
I Sverige tycks media och utrikesbedömare över huvud taget inte känna till dessa fakta utan nöjer sig med att tala om ”hatet” mot Hillary Clinton närmast som ett resultat av att hon är en ”stark kvinna”, vilket förklaras provocera framförallt äldre ”arga vita lågutbildade män” – det vill säga den kategori väljare som ”expertisen” här hemma outtröttligt predikar stödjer Donald Trump. Det som till sist visade sig fälla avgörandet var dock att fler vita kvinnor och så kallade latinos än väntat visade sig rösta på Trump. En fråga som inte nämndes alls i den svenska valbevakningen var Trumps vallöfte att flytta USAs ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. http://www.sydsvenskan.se/2016-11-03/trump-flirtar-med-israel
Trump var populärare bland kvinnor än många hade väntat sig.
En av de bättre analyserna av Trumps övertygande valseger jag sett har levererats av den kända anti-jihadisten Pamela Geller. Denna framhåller bland annat:
En av de mer insiktsfulla svenska kommentatorerna, en kommunikationsexpert som framträdde i en av TV-kanalerna, underströk dessutom att Donald Trump är en mästerlig kommunikatör med förmågan att väcka känslor hos åhörarna genom sitt sätt att tala, sina gester och genom att använda sitt rikhaltiga register av ansiktsuttryck. Han låter helt enkelt övertygande och han är därtill underhållande. Hans reseschema till olika platser och olika arenor har också varit minst sagt hektiskt, och han lyckades genomgående samla avsevärt fler åhörare där han drog fram än Hillary.
Den som följt den amerikanska valrörelsen på sociala medier har vidare inte kunnat undgå lägga märke till Donald Trumps ihärdiga och skarpa twittrande, där han regelmässigt refererat till motparten som ”Crooked Hillary” och mot slutet av valrörelsen bara som ”Crooked”. Han och hans medarbetare har oupphörligt slagit ner på Hillarys och hennes familjs skumraskerier inklusive den tvivelaktiga Clinton-stiftelsen. Minst sagt god draghjälp har Trump-kampanjen dessutom haft av WikiLeaks frontfigur Julian Assange, som vid flera tillfällen offentliggjort drivor med avslöjande mejl som hackats från Hillary Clintons och hennes närmaste medarbetares e-post.
Expresidenten och republikanen George W. Bush svek Trump och lade sin röst på Hillary Clinton. De två tycks trivas tillsammans.
Allt detta sammantaget har givit resultat. Trumps kampanj har lyckats nå ut med sitt budskap i en helt annan utsträckning än Hillarys kampanj, trots att denna kunnat utnyttja Obama-administrationens samlade resurser. Inte ens rapporterat valfusk på en del håll kunde hindra Trump från att vinna – på flera platser rapporterades exempelvis om valmaskiner som ändrade röstresultatet från Trump till Clinton. http://newsvoice.se/2016/11/09/omfattande-valfusk-avslojat-usa-det-gar-bara-att-valja-clinton/
Men vann, det gjorde han, och det eftertryckligt vad elektorsrösterna beträffar (även om det när detta skrives ser ut som om Hillary Clinton skulle inhösta flest antal röster totalt). Därmed placerar han republikanska svikare som familjen Bush, vilken föredrog att rösta på Clinton, längst in i skamvrån. Busharna känner sig uppenbarligen mer hemma med Crooked Hillary och hennes hejdukar än med sitt eget partis kandidat.
Hillary Clinton kände sig tydligtvis så pass tillplattad efter förlusten att hon först avstod från att hålla det övliga concession speech där den förlorande kandiaten inför sina anhängare erkänner sig besegrad och gratulerar motståndaren till segern. Långt om länge höll hon dock med gråten i halsen det beramade talet på Hotel New Yorker i hjärtat av Manhattan (där jag för övrigt bodde ett par månader sommaren 1980 då jag praktiserade på tidningen The News World). https://www.good.is/articles/hillary-clinton-concession-speech
Hade hon stått vid sin föresats att inte tala hade det varit första gången detta skett sedan presidentvalet 1892, då demokraten Grover Cleveland besegrade den sittande presidenten, republikanen Benjamin Harrison, och därmed gjorde come-back som president efter att ha varit Harrisons företrädare på presidentposten.
Harrison hade ett fullgott skäl att inte hålla detta tal – hans hustru var svårt sjuk och Harrison föredrog att hålla sig hemma och stötta henne, vilket han också gjort under större delen av valkampanjen. Den gentelemanna-mässige Cleveland svarade med att dra ner betydligt också på sin egen valkampanj. Grover Cleveland är den ende i USAs historia som valts till president i två icke sammanhängande ämbetsperioder. https://www.loc.gov/rr/news/topics/elect1892.html
Benjamin Harrison och Grover Cleveland möttes i valen 1888 och 1892 och vann varsin gång.
Hillary Clinton ringde även upp sin motpart och gratulerade honom till valsegern, något som även president Barack Obama uppges ha gjort. Båda anslog en försonlig ton och talade om att det är tid att hålla ihop landet och visa enighet över partigränserna, vilket givetvis hedrar dem. Detta gäller även Donald Trump, som i sitt segertal i New York räckte fram en olivkvist med dessa ord:
Nu är det tid för USA att läka såren. Till alla demokrater, republikaner och oberoende säger jag att det är dags att sluta oss samman som ett enat folk.
Jag kan inte låta bli att avsluta den här bloggtexten med att hänvisa till den dråpliga psykolog, som i etablissemangsmediernas stolta flaggskepp Dagens Nyheter uppmanar de hysteriska föräldrar som upplever den presidentvalde Donald Trump som en katastrof och ett hot mot fred och frihet i hela världen att inte skrämma upp sina barn med domedagsscenarion: http://www.dn.se/livsstil/psykologen-sa-pratar-du-med-ditt-barn-om-trump/
Tommy Hanssons Blogg 