Posted tagged ‘Republikanerna’

Trumps största framgång: Neil Gorsuch svärs in som HD-domare efter historisk process

9 april, 2017

Neil Gorsuch efterträder framlidne Antonin Scalia i USAs Högsta domstol.

President Donald J. Trumps sannolikt största framgång hittills inträffade fredagen den 7 april 2017. Då konfirmerades presidentens kandidat till Högsta domstolen (HD), Neil Gorsuch, som därmed efterträder Antonin Scalia vilken avled den 13 februari 2016. Det är den längsta vakansen i USAs Högsta domstol sedan 1862. https://en.wikipedia.org/wiki/Neil_Gorsuch /Fotnot/

Trump klargjorde tidigt att han avsåg att nominera en abortfientlig kandidat till Högsta domstolen, och även om Gorsuchs juridiska syn på abort anses något oklar så kan han avgjort betraktas som en konservativ domare. Han kan därför i sitt värv förväntas tillämpa grundlagsfädernas synsätt, att amerikanska domare skall troget tolka lagarna och Förenta staternas konstitution hellre än att använda sitt ämbete i den politiska agitationens tjänst. http://www.reuters.com/article/us-usa-court-gorsuch-idUSKBN1791GR

Det Demokratiska partiets representanter i senaten inledde, i syfte att blockera utnämningen av Gorsuch till HD-domare, en filibuster-aktion; filibuster är en fördröjningstaktik där en medlem i senaten utnyttjar sin rätt till obegränsad talartid i syfte att blockera ett beslut även om detta åtnjuter en majoritet. Det var första gången i USAs historia filibuster användes i syfte att att försöka hindra en kandidat till Högsta domstolen att konfirmeras i ämbetet.


Senator Jeff Merkleys 15,5 timmar långa filibustertal var till ingen nytta.

Således höll den demokratiske senatorn Jeff Merkley oavbrutet låda mot Gorsuch i 15,5 timmar innan han kroknade. Därpå valde Republikanerna att tillämpa en bestämmelse som kallas nuclear option vilken tillåter församlingens ordförande – i det här fallet vicepresidenten Mike Pence – att ändra senatens majoritetsregler. https://en.wikipedia.org/wiki/Nuclear_option

Därmed blev det ett slut på filibustrandet, och Gorsuchs nominering godkändes med röstsiffrorna 54-45 sedan också tre demokratiska senatorer röstat för detta. Merkley var inte överförtjust utan sade efter beslutet (min översättning): ”I dag har, för första gången i historien, en stöld av ett säte i Högsta domstolen fullbordats.”

Merkley syftade på att senatens republikanska majoritet, sedan president Barack Obama nominerat en liberal domare till HD, fördröjde nomineringen av Merrick Garland i 293 dagar genom att vägra hålla en omröstning om Garland. Denne kunde därmed inte bekräftas som den då nyligen avlidne Scalias efterträdare. Mycket stod också på spel – om den liberale Garland valts i den huvudsakligen konservative Scalias ställe hade HD fått en avgjord liberal slagsida. https://en.wikipedia.org/wiki/Merrick_Garland_Supreme_Court_nomination

Den liberale domaren Merrick Garland kom aldrig in i Högsta domstolen.

Bättre gick det alltså för Trumps val Neil Gorsuch. Denne föddes i Denver i delstaten Colorado den 29 augusti 1968 och betecknas i Wikipedias biografi som ”jurist, rättsfilosof, domare”. Han har sedan 2006 tjänstgjort som domare i Colorados appellationsdomstol. Hans formella meriter betraktas allmänt som oantastliga. Gorsuch är vidare historisk på så sätt att han blir den förste HD-domare att tjänstgöra i Högsta domstolen tillsammans med sin juridiske mentor, Anthony Kennedy, som Gorsuch biträdde 1993-94. Gorsuch blir den nuvarande Högsta domstolens i viss särklass yngste medlem.

Donald Trump var av naturliga skäl mycket nöjd med att Gorsuch till slut bekräftades som ny HD-domare och kommenterade (min översättning):

Domare Gorsuchs konfirmation var en av de mest genomlysta och tillgängliga i historien, och hans rättsliga temperament, exceptionella intellekt, oöverträffade integritet och bevis på självständighet gör honom till det perfekta valet att tjänstgöra i nationens högsta domstol.

Neil Gorsuch är för övrigt son till den första kvinnan som var chef för USAs motsvarighet till miljödepartementet, Environmental Protection Agency (EPA), Anne Gorsuch Burford (1942-2004). https://en.wikipedia.org/wiki/Anne_Gorsuch_Burford


Clarence Thomas svärs in som HD-domare 1991.

Processen som ledde fram till Gorsuchs konfirmation var sannolikt den mest kontroversiella sedan den likaledes huvudsakligen konservative Clarence Thomas invaldes i Högsta domstolen den 23 oktober 1991 efter att ha nominerats av president George H. W. Bush att efterträda Thurgood Marshall, som drog sig tillbaka av hälsoskäl. Thomas är liksom Marshall afroamerikan och därmed den andre svarte medlemmen i USAs Högsta domstol.

Domare Thomas anklagades mitt under konfirmationsprocessen av juridikprofessorn Anita Hill, som tidigare tjänstgjort under Thomas ledarskap, för sexuella trakasserier. Thomas nekade och betecknade Hills anklagelser som ”högteknologisk lynchning av uppåtsträvande svarta”. Han stöddes hela tiden av USAs konservativa och av en svart majoritet.

Thomas godkändes slutligen av senaten med röstsiffrorna 52-48. Om Thomas och kontroversen med Hill här: https://chnm.gmu.edu/courses/122/hill/hillframe.htm


President Donald Trump ser ut att vara rätt nöjd med sitt val till USAs Högsta domstol, domare Neil Gorsuch.

Neil Gorsuchs bekräftelse som HD-domare kan anses vara en seger för en konservativ rättsfilosofi, även om en majoritet i domstolen fortfarande kan förväntas rösta liberalt-aktivistiskt i frågor som rör exempelvis äktenskap, rätten till liv och religionsfrihet. Flera av de nuvarande ledamöterna är emellertid i en ålder då det kan bli aktuellt för dem att dra sig tillbaka. Det är därför fullt möjligt att vi får se fler Trump-nomineringar av ungefär samma slag som Neil Gorsuch. Denne  svärs in som medlem i Högsta domstolen i morgon den 10 april 2017.

Fotnot: De nu verksamma medlemmarna av USAs Högsta domstol är (inom parentes nominerande president samt tillträdesår): John G. Roberts (chefsdomare), född 1955 (George W. Bush 2005). Anthony M. Kennedy, född 1936 (Ronald Reagan 1988). Clarence Thomas, född 1948 (George H. W. Bush 1991). Ruth Bader Ginsburg, född 1933 (Bill Clinton 1993). Stephen G. Breyer, född 1938 (Bill Clinton 1994). Samuel Anthony Alito, född 1950 (George W. Bush 2006). Sonia Sotomayor, född 1954 (Barack Obama 2009). Elena Kagan, född 1960 (Barack Obama 2010). https://www.supremecourt.gov/about/biographies.aspx

 

Trumps seger i USA-valet: Väljarna har tröttnat på politisk korrekthet

10 november, 2016

1478685769953
En försonlig Donald Trump mötte sina anhängare efter segern tillsammans med hustrun Melania och yngste sonen Barron.

Först Brexit. Sedan fick Bob Dylan Nobelpriset i litteratur. Och nu har Donald J. Trump vunnit presidentvalet i USA i kraft av ett ointagligt antal elektorsröster. 2016 blir onekligen ett minnesvärt år ur min personliga synvinkel sett…

Jag är normalt rätt usel på att förutsäga kommande skeenden. Trodde exempelvis på både John McCain och Mitt Romney i de båda senaste amerikanska presidentvalen. Har inte haft någon riktig så kallad magkänsla. Det var dock annorlunda den här gången. Sedan ungefär en vecka har jag haft en ganska bestämd känsla av att det här valet var vikt för Trump och lät mig inte rubbas trots knappt övertag för Clinton i de flesta mätningar.

När jag gick till sängs vid elvatiden på kvällen natten mot onsdag hade jag därtill en lätt och harmonisk känsla av att det här nog kommer att gå vägen utan att jag behöver sitta klistrad vid TVn eller datorn hela natten. När jag vaknade till några timmar senare slog jag på datorn lagom för att kunna konstatera, att Trump just tagit hem Kentucky och Indiana Bra, tänkte jag och gick och knöt mig igen.

Så småningom gick jag upp igen och nu var det begravningsstämning i samtliga svenska TV-kanaler som hade valvakor. Härligt, det här kan bli något, tänkte jag då. Kanske min mag- eller kanske hjärtekänsla visar sig vara korrekt den här gången? Så blev det också. När jag inmundigade frukost vid sjutiden på morgonen var segern så gott som klar, bara de sista elektorsrösterna upp till ointagliga 270 fattades.

Ända sedan Donald Trump kungjorde sin kandidatur har jag haft känslan att han verkligen är Försynens man i det här valet. Det behövdes någon ”utifrån” med friskt perspektiv på politiken för att befria USA – och i ett vidare perspektiv världen – från det korrupta och i vissa avseenden kanske också rent kriminella inflytandet från familjen Clinton och Obama-administrationen, med dessas gamla trötta politiska korrekthet men i total avsaknad av egna idéer.

Jag instämmer med andra ord inte alls i den klichéartade ”klokskapen” att vi hade att göra med två dåliga kandidater, där det gällde att välja den minst dåliga/e. Som jag ser det är Donald Trump mer än väl kvalificerad att leda USAs vidare öden och äventyr. Hillarys i stort sett enda budskap var å andra sidan att hon var kvinna och att hon därmed skulle spränga ”glastaket” och bli USAs första kvinnliga statschef. Det räckte inte.

14963259_10205823804434481_2665148530695872024_n
Dags för såväl vänner som fiender till Donald Trump att vänja sig vid den här bilden…

Jag menar utifrån mitt kristet-konservativa perspektiv att utgången av USA-valet 2016 visar att Gud, trots allt, inte övergivit Amerikas Förenta stater. Nu åligger det president elect Donald Trump och hans kommande administration att leva upp till sitt ansvar, vilket naturligtvis inte kommer att bli världens lättaste uppgift. God hjälp har han dock av det faktum att kongressens båda kamrar alltfort har republikansk majoritet. Några frågetecken finns, som till exempel Trumps syn på frihandeln och hans inställning till NATO-samarbetet och Ryssland.

Jag är helt för att USA skall ha ett i görligaste mån konstruktivt samarbete med Putins Ryssland och inte söka konfrontation, men samtidigt bör den kommande presidenten inte hysa några illusioner om Vladimir Putins fredsvilja eller inställning till västvärlden. Eller för den delen den ryska regimens inställning till demokrati och mänskliga rättigheter, vilken är minst sagt bristfällig.

Det har sedan den för många chockartade valutgången diskuterats, hur det kunde gå som det gick. Rent allmänt är jag övertygad om att etablissemangsmedia gravt underskattade det utbredda missnöjet med Hillary Clintons kandidatur och den motvilja – för att inte säga vämjelse – hennes person faktiskt och enligt min mening med all rätt väcker på sina håll. Hon har gång på gång påkommits med lögner, fiffel och troligen också ren brottslighet men varje gång lyckats åla sig ur besvärligheterna genom att hon hållits under armarna av Obama-administrationen eller FBI. Hennes och maken Bills politiska historia är kantad av egendomligheter:https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/10/sex-mystiska-dodsfall-och-morklaggningar-bill-och-hillary-clintons-historia/

I Sverige tycks media och utrikesbedömare över huvud taget inte känna till dessa fakta utan nöjer sig med att tala om ”hatet” mot Hillary Clinton närmast som ett resultat av att hon är en ”stark kvinna”, vilket förklaras provocera framförallt äldre ”arga vita lågutbildade män” – det vill säga den kategori väljare som ”expertisen” här hemma outtröttligt predikar stödjer Donald Trump. Det som till sist visade sig fälla avgörandet var dock att fler vita kvinnor och så kallade latinos än väntat visade sig rösta på Trump. En fråga som inte nämndes alls i den svenska valbevakningen var Trumps vallöfte att flytta USAs ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. http://www.sydsvenskan.se/2016-11-03/trump-flirtar-med-israel

c7b22953-af31-491a-8615-20493116957b
Trump var populärare bland kvinnor än många hade väntat sig.

En av de bättre analyserna av Trumps övertygande valseger jag sett har levererats av den kända anti-jihadisten Pamela Geller. Denna framhåller bland annat:

More specifically, Trump won because he convinced a great number of Americans that he would destroy political correctness. http://pamelageller.com/2016/11/trump-won-leftist-political-correctness-inspired-terrifying-backlash.html/

En av de mer insiktsfulla svenska kommentatorerna, en kommunikationsexpert som framträdde i en av TV-kanalerna, underströk dessutom att Donald Trump är en mästerlig kommunikatör med förmågan att väcka känslor hos åhörarna genom sitt sätt att tala, sina gester och genom att använda sitt rikhaltiga register av ansiktsuttryck. Han låter helt enkelt övertygande och han är därtill underhållande. Hans reseschema till olika platser och olika arenor har också varit minst sagt hektiskt, och han lyckades genomgående samla avsevärt fler åhörare där han drog fram än Hillary.

Den som följt den amerikanska valrörelsen på sociala medier har vidare inte kunnat undgå lägga märke till Donald Trumps ihärdiga och skarpa twittrande, där han regelmässigt refererat till motparten som ”Crooked Hillary” och mot slutet av valrörelsen bara som ”Crooked”. Han och hans medarbetare har oupphörligt slagit ner på Hillarys och hennes familjs skumraskerier inklusive den tvivelaktiga Clinton-stiftelsen. Minst sagt god draghjälp har Trump-kampanjen dessutom haft av WikiLeaks frontfigur Julian Assange, som vid flera tillfällen offentliggjort drivor med avslöjande mejl som hackats från Hillary Clintons och hennes närmaste medarbetares e-post.

141207194232-george-w-bush-and-hillary-clinton-horizontal-gallery
Expresidenten och republikanen George W. Bush svek Trump och lade sin röst på Hillary Clinton. De två tycks trivas tillsammans.

Allt detta sammantaget har givit resultat. Trumps kampanj har lyckats nå ut med sitt budskap i en helt annan utsträckning än Hillarys kampanj, trots att denna kunnat utnyttja Obama-administrationens samlade resurser. Inte ens rapporterat valfusk på en del håll kunde hindra Trump från att vinna – på flera platser rapporterades exempelvis om valmaskiner som ändrade röstresultatet från Trump till Clinton. http://newsvoice.se/2016/11/09/omfattande-valfusk-avslojat-usa-det-gar-bara-att-valja-clinton/

Inte många, om ens några, representanter för det politiska snack-etablisemanget förutsåg denna utgång av det amerikanska presidentvalet i nådens år 2016. Litet roligt är det i sammanhanget att titta på detta klipp från den notoriske vänstermannen Bill Mahers TV-show när Donald Trumps kampanj just lämnat startgroparna. Maher, hans panel och åhörare brister ut i hånfulla skrattsalvor när den konservativa opinionsbildaren Ann Coulter deklarerar att hon anser att Trump av alla republikanska kandidater har störst möjlighet att lyckas i ett presidentval: https://worldisraelnews.com/watch-tv-panel-laughs-at-prediction-of-a-trump-presidential-victory/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Netanyahu+Congratulates+Trump%21+Jerusalem+Mayor+Urges+Trump+to+Move+US+Embassy&utm_campaign=20161109_m135424888_%5BNA-UWI%5D+Netanyahu+Congratulates+Trump%21+Jerusalem+Mayor+Urges+Trump+to+Move+US+Embassy&utm_term=watch_btn_dark_png

Men vann, det gjorde han, och det eftertryckligt vad elektorsrösterna beträffar (även om det när detta skrives ser ut som om Hillary Clinton skulle inhösta flest antal röster totalt). Därmed placerar han republikanska svikare som familjen Bush, vilken föredrog att rösta på Clinton, längst in i skamvrån. Busharna känner sig uppenbarligen mer hemma med Crooked Hillary och hennes hejdukar än med sitt eget partis kandidat.

Hillary Clinton kände sig tydligtvis så pass tillplattad efter förlusten att hon först avstod från att hålla det övliga concession speech där den förlorande kandiaten inför sina anhängare erkänner sig besegrad och gratulerar motståndaren till segern. Långt om länge höll hon dock med gråten i halsen det beramade talet på Hotel New Yorker i hjärtat av Manhattan (där jag för övrigt bodde ett par månader sommaren 1980 då jag praktiserade på tidningen The News World). https://www.good.is/articles/hillary-clinton-concession-speech

Hade hon stått vid sin föresats att inte tala hade det varit första gången detta skett sedan presidentvalet 1892, då demokraten Grover Cleveland besegrade den sittande presidenten, republikanen Benjamin Harrison, och därmed gjorde come-back som president efter att ha varit Harrisons företrädare på presidentposten.

Harrison hade  ett fullgott skäl att inte hålla detta tal – hans hustru var svårt sjuk och Harrison föredrog att hålla sig hemma och stötta henne, vilket han också gjort under större delen av valkampanjen. Den gentelemanna-mässige Cleveland svarade med att dra ner betydligt också på sin egen valkampanj. Grover Cleveland är den ende i USAs historia som valts till president i två icke sammanhängande ämbetsperioder. https://www.loc.gov/rr/news/topics/elect1892.html

grover-cleveland-vs-benjamin-harrison
Benjamin Harrison och Grover Cleveland möttes i valen 1888 och 1892 och vann varsin gång.

Hillary Clinton ringde även upp sin motpart och gratulerade honom till valsegern, något som även president Barack Obama uppges ha gjort. Båda anslog en försonlig ton och talade om att det är tid att hålla ihop landet och visa enighet över partigränserna, vilket givetvis hedrar dem. Detta gäller även Donald Trump, som i sitt segertal i New York räckte fram en olivkvist med dessa ord:

Nu är det tid för USA att läka såren. Till alla demokrater, republikaner och oberoende säger jag att det är dags att sluta oss samman som ett enat folk.

Jag kan inte låta bli att avsluta den här bloggtexten med att hänvisa till den dråpliga psykolog, som i etablissemangsmediernas stolta flaggskepp Dagens Nyheter uppmanar de hysteriska föräldrar som upplever den presidentvalde Donald Trump som en katastrof och ett hot mot fred och frihet i hela världen att inte skrämma upp sina barn med domedagsscenarion: http://www.dn.se/livsstil/psykologen-sa-pratar-du-med-ditt-barn-om-trump/

Bara i Sverige.

Krav i stor USA-tidning: ”Hillary Clinton bör uppmanas kliva åt sidan”

4 november, 2016

assangle-clinton-wikileaks
Kommer WikiLeaks grundare, Julian Assange, att kunna rädda USA och världen från skräckscenariot med Hillary Clinton i Vita huset?

Den 8 november hålls presidentval i USA mellan Republikanernas kandidat Donald J. Trump och Demokraternas Hillary Rodham Clinton. Eller? Nu höjs röster för att fru Clinton bör stiga åt sidan och överlåta sin kandidatur till sitt val som vicepresident, senator Tim Kaine från Virginia.

John Kass, värd för ett radioprogram samt krönikör i Chicago Tribune, som är en av USAs mest lästa dagstidningar, menar att det demokratiska partiet av ren omtanke om nationens bästa bör be Hillary kliva åt sidan. http://www.chicagotribune.com/news/columnists/kass/chinews-john-kass-20130507-staff.html

”Det är uppenbart att det amerikanska politiska systemet är på väg att braka ihop”, framhåller Kass i en inledande rundmålning över det i Förenta staterna uppkomna politiska läget (min översättning): ”Det har nu vittrat någon tid, och etablissemangseliten vet om det och är tillbörligt uppskrämd. Donald Trump, vulgaristen vid porten, är ett symptom, inte en orsak. Hillary Clinton och hennes make Bill är både orsak och verkan.” http://www.chicagotribune.com/news/columnists/kass/ct-hillary-clinton-emails-kass-1030-20161028-column.html

Kass fortsätter med att i sammanhanget hänvisa till FBI-chefen John Comeys nyligen gjorda tillkännagivande, att den tidigare avbrutna undersökningen av Hillary Clintons tvivelaktiga e-mejl-hantering under sin tid som utrikesminister i Obama-administrationen 2009-13 skall återupptas. Det faktum att detta sker så nära inpå presidentvalet visar enligt John Kass på att det som skall undersökas är av utomordentligt allvarlig natur.

untitled
2,o3 meter långe FBI-chefen James Comey bredvid president Barack Obama.

Sajten Daily Mail Online spekulerar i vad som föranlett FBI-chefen James Comey att återuppta granskningen av Hillary Clintons omtalade e-mejl; det kan bland annat bero på, heter det, att Comey fruktar att en underlåtenhet att granska Clintons mejl skulle kunna leda till åtal under den Trump-administration som snart kan bli verklighet: http://www.dailymail.co.uk/news/article-3886942/Resignation-letters-piling-disaffected-FBI-agents-wife-urging-admit-wrong-Director-Comey-jumped-chance-reopen-Hillary-investigation.html

”Så vad bör Demokraterna göra nu?” frågar John Kass retoriskt och ger själv följande svar:

Om de regerande Demokraterna själva bekänner sig till den höga moraliska standard de ålägger det folk de styr över, bör de följa en enkel process: De bör kräva att fru Clinton kliver åt sidan, och det omedelbart, och låta hennes val som vicepresident-kandidat, senator Tim Kaine från Virginia, ta hennes plats.

Det Demokratiska partiet borde, enligt Chicago Tribunes kolumnist, inse att det med pågående brottsundersökning i åtanke är en usel idé att låta Hillary Rodham Clinton ens komma i närheten av Vita huset. WikiLeaks har sedan den 7 oktober offentliggjort 35 000 e-mejl som hackats från chefen för Hillarys valkampanj, John Podesta, och planerar släppa ytterligare 15 000 före valet den 8 november. Möjligheten finns att det bland dessa mejl finns rena sprängstoftet.

john-kass
Chicago Tribunes John Kass menar att det finns ett rättsväsende för Clintons och ett annat för vanligt folk.

John Kass tar fram kristallkulan och gör denna helt realistiska prognos:

Vad sker om hon blir vald? Föreställ er en nation plågad av en dålig ekonomi och ett fortgående kaos i Mellanöstern och som nu också står inför en brottsundersökning riktad mot en president. Lägg till detta kongressundersökningar och en allmän bild av Clinton som en Nixon-figur som vandrar genom salarna och vinkar med händerna.

Det bästa vore som sagt, menar Kass, om Clinton, uppmanad därtill av sitt Demokratiska parti och media, steg åt sidan ”om nationen är viktigare för dem än makten.” Senaste nyheten när detta skrivs är att två FBI-medarbetare för TV-kanalen Fox News avslöjat, att Hillary Clinton kommer att bli föremål för åtal inom fyra veckor oavsett om hon då är president eller ej. http://www.thepoliticalinsider.com/fox-news-bombshell-will-indictment-hillary-clinton-investigation-video/

Chicago Tribune-kolumnisten tror dock inte mycket på scenariot att Hillary ger upp sin kandidatur för nationens bästa: ”Hon kommer att stålsätta sig och härda ut och rikta sin vrede mot Comey. För Hillary och Bill Clinton har det alltid varit fråga om makt, om Clintons restauration och att skydda förmögenheter som redan gjorts genom att saluföra enbart politiskt inflytande.”

Hillary Clinton kommer, förutspår John Kass, ägna resten av valkampanjen åt att prata om att Donald Trump gjort förfärliga saker mot kvinnor. Väl vetande att Trump framstår som en nybörjare jämfört med maken Bill, som sin vana från Arkansas-åren trogen fortsatte göra sexuella närmanden mot kvinnor sedan han installerats i Vita huset, något som Hillary liksom hon alltid gjort tidigare gjorde allt och litet till för att försöka dölja.

Take Back America
Hillarys kampanjchef John Podesta i besvärligt läge.

Hillary har, konstaterar John Kass, för all framtid diskvalificerat sig själv från att någonsin mer befatta sig med hemligtstämplat material. Som utrikesminister lagrade hon statshemligheter i en hemsnickrad server hon förvarade i källaren, vilket är en brottslig handling. Hon ljög om detta inför det amerikanska folket. Kass påminner även om att Bill Clinton för inte så länge sedan, medan justitiedepartementet granskade hennes e-mejl-hantering, under en halvtimmes tid sammanträffade med USAs justitieminister Loretta Lynch på en flygplats i Phoenix, Arizona.

Hillarys make, den förre presidenten, försäkrade för vem som ville lyssna att mötet varit helt slumpmässigt, av uteslutande privat natur och att det enda som diskuterats varit barnbarn och golf. Inte särskilt många kan ha trott på detta. Mötet orsakade stor skandal, och en del bedömare menade att det kunde betraktas som en brottslig handling med tanke på att justitieminister Lynchs eget departement vid tidpunkten för sammanträffandet genomförde en brottsundersökning avseende fru Clintons aktiviteter.

Jag skrev vid tillfället följande bloggtext om mötet Clinton-Lynch: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/02/ny-clinton-skandal-kommer-hillary-att-atalas/

hillary-clinton-bill-clinton-scandals-home_0
”För Hillary och Bill Clinton har det alltid varit fråga om makt…”.

Kolumnisten John Kass anser för sin del att det ”inte bara är fel och oetiskt” att Hillary Clinton ännu inte åtalats: ”Det är förgiftande (It is poisonous).” Kass drar slutsatsen, att det finns två slags rättsväsenden i USA – ett för Clintons, ett för vanligt folk.

Jag har googlat på Chicago Tribune-medarbetarens krav på att Hillary Clinton ombeds kliva av från presidentvalet men inte kunnat finna att det alls uppmärksammats i Sverige, mer än av några privata bloggare. Det är inget som borde överraska någon – Dagens Nyheter, SVT och andra etablissemangsmedia är fullt upptagna av att mörka Hillarys senaste motgångar och bedriva djuplodande studier över hatet mot henne inom exempelvis FBI…

Här kan ni slutligen ta del av vad den alltid pålitlige och välskrivande Dick Erixon har att säga om Chicago Tribune-skriverierna om Hillary Clintons dysfunktionella presidentkandidatur: http://erixon.com/blogg/2016/10/chicago-tribune-clinton-bor-stiga-at-sidan/

 

 

Hillary Clintons bisarra beteende väcker bestörtning

8 augusti, 2016

2607ea61f0a4f832473a3aaa06ad1f8434aabd5a
Vill vi verkligen se den här kvinnan som president i världens mäktigaste nation?

Lider Hillary Clinton en hjärnskada orsakad av ett fall för fyra år sedan? Eller kanske könssjukdomen syfilis som hon kan ha fått av maken, sexmissbrukaren  Bill Clinton? Tål hon, som kandiderar till världens mest stressiga jobb, inte stress?

Eller har hon ”bara” en extrem personlighet med inslag av autism och/eller narcissism och sociopati, vilket innebär att hon saknar förmåga att känna äkta empati med andra människor? Frågorna hopar sig.

Demokratiska partiets presidentkandidat inför det amerikanska presidentvalet i början av november, Hillary (Rodham) Clinton, har i en rad sammanhang – vid pressmöten, i samband med debatter och tal, i umgänget med kampanjmedarbetare – upprepade gånger visat prov på ett beteende som bara kan betecknas som bisarrt.

Således har hon väckt bestörtning hos reportrar genom huvudskakningar av patologisk karaktär och vid offentliga möten uppvisat ett minspel och huvudrörelser som inte är av denna världen. Ihållande hostattacker har varvats med skrattattacker som förbluffat intervjuare samt även med hostattacker och anfall av andnöd.

Clintons partikamrat, president Barack Obama, har bland andra bedömare hävdat att republikanernas kandidat, Donald Trump, är ”olämplig” att bli USAs president. http://www.bbc.com/news/world-us-canada-36958126

Vad skall man då säga om Hillary Clinton? Döm själva efter att ha tagit del av det skakande reportaget via länken här nedan:

Känt är att Hillary Clinton råkade ut för ett fall 2012 och då slog i bakhuvudet. Detta, menar medicinsk expertis, kan ha resulterat i en mindre hjärnblödning som kan förklara hennes många ansikts- och huvudrelaterade ”tics”. Detta kan även förklara att hon vid vissa tillfällen haft svårt att hålla balansen och måste få hjälp av omkringstående.

En annan förklaring är att hon med tilltagande ålder – Rodham Clinton fyller 70 år 2017 – och åtföljande ohälsa har blivit oförmögen att hantera stress. Som då hon tvingas möta och kommunicera med många människor på en gång, exempelvis vid pressträffar och kampanjmöten.

I inledningen till reportaget ovan skakar hon okontrollerat på huvudet då hon omringas av reportrar, något som leder till häpna reaktioner bland dessa. När Clinton märker detta söker hon skämta bort det hela genom att skratta brett, men skakningarna fortsätter. Hela det bisarra skeendet ger ett obehagligt intryck och man undrar hur Hillary egentligen mår och hur hon skall klara av att hantera världens stressigaste jobb, det som Förenta staternas president och därmed världens mäktigaste befattningshavare.

Ytterligare en teori gör gällande, att Hillary har en instabil personlighet accentuerad av möjligt drogmissbruk. Kampanjmedarbetare har vittnat om att hon har en mycket kort stubin och börjat gapa och skrika för minsta motgång i stället för att på ett rationellt sätt söka reda ut det hon är missnöjd med. Vid ett tillfälle under maken Bills presidenttid slog hon en medarbetare i bakhuvudet med en bibel!

Bill Clinton har själv råkat ut för makan Hillarys vrede – en morgon dök han upp i Vita huset med en stor blåtira. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hans återkommande otrohetsaffärer. Det finns många vittnesmål om ett spänt förhållande mellan makarna. För övrigt var hon ytterst nära att vid ett framträdande för några dagar sedan kalla Donald Trump för ”min make” (husband); hon rättade sig snabbt och benämnde i stället Trump som sin ”medtävlare” (opponent). Den närmast freudianska felsägningen väckte dock visst uppseende. http://nypost.com/2016/08/05/clinton-mistakenly-refers-to-trump-as-her-husband/

untitled

Som utrikesminister påkoms Hillary Clinton med att ljuga om att hon blivit utsatt för beskjutning vid ett besök i Bosnien.

En del psykologer och psykiatriker har varit inne på att Hillary Rodham Clinton har en narcissistisk och/eller autistisk personlighet med inslag av sociopati. Detta kan medföra en oförmåga att känna empati med andra människor och att sätta sig in i deras situation. Ett resultat av en sådan personlighetsstörning gör det också naturligt för henne att ljuga, exempelvis om e-postmeddelanden eller om att hon skulle ha utsatts för beskjutning vid ett besök i Bosnien.

Parallellt med att avslöjanden och spekulationer av ovanstående slag görs, försäkrar Wikileaks grundare Julian Assange att han har autentiska e-postmeddelanden som visar att Hillary Clinton och det amerikanska utrikesdepartementet under hennes tid som utrikesminister ägnade sig åt vapenförsäljning till jihadistgrupper i Syrien och Irak inklusive ISIS: http://www.thepoliticalinsider.com/wikileaks-confirms-hillary-sold-weapons-isis-drops-another-bombshell-breaking-news/

Jag hänvisar här ovan till vad andra sagt om Hillary Clinton men avstår från egna spekulationer: hjärnskada, syfilis, autism eller överkänslighet mot stress? Kanske en kombination av flera av dessa orsaker? Döm själva. Dock har jag svårt att komma ifrån den alarmerande tanken, att något är allvarligt på tok med den snart 70-åriga kvinna som kan bli USAs 45e president.

McGovern-syndromet: Rolf Porseryd till er tjänst

23 juli, 2016

ahead-of-his-time-in-72and-12

Vänsterdemokraten George McGovern blev mosad av Nixon i USA-valet 1972.

Det är ett omvittnat faktum, att svenska media rutinmässigt i samband med val i USA favoriserar det Demokratiska partiet. Detta är det mer vänsterinriktade av de två stora i amerikansk politik och känns därför mera ”svenskt”. Låt oss kalla detta fenomen ”McGovern-syndromet” efter strykpojken George McGovern i valet mot Richard Nixon 1972.

Så har det varit åtminstone i alla USA-val jag har personliga minnen av, från och med Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Det har inte spelat någon roll om demokraternas kandidater varit hopplösa förlorare som George McGovern 1972, Walter Mondale 1984 eller Michael Dukakis 1988 eller vinnare av typ Jimmy Carter 1976, Bill Clinton 1992 och 1996 och Barack Obama 2008 och 2012.

Jag framhöll i en insändare i Expressen efter Bush-Mondale-valet den 17 november 1988 bland annat följande:

Åter har det amerikanska folket varit fräckt nog att välja en president som svenska massmedier inte godkänt. George Bushs klara seger över Michael Dukakis med 426 vunna elektorer blev en svår besvikelse för journalister och andra observatörer i press och etermedia i Sverige.

IMG_1405
Mitt inlägg i
Expressen om USA-valet den 17/11 1988.

Nyligen har det republikanska partiet Grand Old Party (GOP) avverkat sitt konvent i Cleveland och därvid, helt enligt ritningarna, utsett Donald Trump som sin presidentkandidat. Svenska media har överflödat av rapporter om hur eländigt hatisk, ja rentav ond, Trump är. Han vill bygga en mur mot Mexiko för att hejda den illegala invandringen söderifrån, han vill hindra muslimer från att komma in i USA och därmed minska terrorhotet och han vill – hu så hemskt – sätta sitt eget land i främsta rummet.

Dessutom har vi fått höra att fru Melania Trump plagierat sitt konventtal, att The Donalds eget tal var ”nattsvart” och att han varit oförsynt nog att kritisera sin antagonist Hillary Clinton samt att republikanerna är ett parti i upplösningstillstånd.

Trump-ätarna finns i alla typer av svenska medier, men jag tänkte här nöja mig med att – utan alla anspråk på fullständighet – titta litet närmare på en av alla de propagandister förklädda till reportrar som tillåts härja fritt i tidningar och etermedier: TV4-nyheternas veteranreporter, och en av våra tydligaste exponenter för McGovern-syndromet, Rolf Porseryd.

maxresdefault
Rolf Porseryd, en av våra tydligaste exponenter för McGovern-syndromet i svenska media, till er tjänst!

Här ett exempel på Porseryds rapportering i form av inslaget ”Protesterna mot Trump fortsätter: ´dump the Trump´”:  http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/protesterna-mot-trump-forts%C3%A4tter-dump-the-trump-3446832

Detta är mycket långt ifrån något isolerat exempel på den snart 70-årige utrikesreportern Porseryds vinklande. Botaniserar vi vidare bland TV4-nyheternas senaste inslagsrubriker från USA-valet 2016 hittar vi exempel som: ”Säkerhetspådraget enormt kring konventet men vapen är tillåtna” (18/7); ”Här spårar republikanernas konvent ur” (18/7); ”Fru Trumps talskandal – dagens samtalsämne på konventet” (19/7); ”Trumpanhängarna hetsas till skenrättegång mot Clinton”; samt ”Nattsvart linjetal av Trump” (22/7).

Så trumpetas bilden av en fullständigt galen Donald Trump ut. Varken han, hans parti, hans familj eller anhängare finner någon som helst nåd inför Rolf Porseryd. Alla är mer eller mindre galna, eftersom de inte svarar mot de ideal etablissemangsmedia i Sverige vill att amerikansk politik skall ha. Det enda försonande inslag jag hittat är möjligen detta: ”Trump har definitivt chansen att bli president”. Sensationellt – en av två kandidater i valet har möjlighet att bli president, lägg ut, lägg ut!

original
Donald Trump applåderar sin vicepresidentkandidat, Indiana-guvernören Mike Pence.

Rolf Porseryd är född 1947 och har arbetat på TV4-nyheterna sedan 2015. Tidigare har han bevakat krigsdrabbade länder som exempelvis Afghanistan, Iran, Irak, Libanon, Bosnien och de palestinaarabiska områdena. Enligt uppgift sträcker sig Porseryds kontrakt med TV4-nyheterna till och med årets amerikanska presidentval. Jag antar att det är för mycket begärt att han ersätts som USA-korrespondent av den utmärkte TV4-profilen Marcus Oscarsson? https://sv.wikipedia.org/wiki/Rolf_Porseryd

Om svenska mediers slagsida i USA-rapporteringen har slutligen Ronie Berggren sammanställt en fyllig och synnerligen illustrativ samling exempel från public service på sin blogg enligt följande: http://usapol.blogspot.com/2011/04/vinklad-usa-rapportering-och-svensk.html

 

 

Socialisten Obama trivdes med kommunisterna på Kuba

23 mars, 2016

644x429(ByWidth_CutTopBottom_Transparent_True_False_Undefined) Raúl Castro och Barack Obama inspekterar en kubansk hedersvakt.

Barack Obamas beramade besök på Kuba, den förste USA-president att besöka sockerön sedan Calvin Coolidges visit 1928, kom att hamna i bakvattnet av det internationella nyhetsflödet på grund av de bestialiska IS-attackerna i Bryssel. Av det som rapporterats framgår ändå med önskvärd tydlighet att Obama levde upp till sin tydliga status som USAs förste socialistiske president.

Obama inledde sitt besök i en av världens få kvarvarande kommunistiska diktaturer stilenligt, då han vid en pressträff uttryckte förhoppningen:

Förhoppningsvis kan vi lära av Kuba att förbättra de mänskliga rättigheterna i Amerika /…/ President Castro har, tror jag, påpekat att det, enligt hans synsätt det också är mänskliga rättigheter att se till att alla får en anständig utbildning eller sjukvård och har en grundläggande trygghet på ålderdomen.”http://dailycaller.com/2016/03/21/obama-hopefully-we-can-learn-from-cuba-about-improving-human-rights-in-america-video/   

Alla Kuba-kramares huvudargument för att tillståndet är ganska bra på den kommunistiska fängelseön är ju att det finns sjukvård och utbildning tillgängliga för alla. I verkligheten råder katastroftillstånd inom båda dessa områden – då hjälper det inte långt att Kuba har högre läkar- och lärartäthet per capita än de flesta länder.

Litet elakt kan man kanske säga att det bästa med Kubas sjukvård är att den väl fyller sin funktion för den som inte är särskilt intresserad av att leva så länge som möjligt. Riktigt bra sjukvård existerar endast för det priviligierade samhällsskiktet med anknytning till regeringsadministrationen. För alla andra är den sjukvård som finns att erbjuda under all kritik.

Kubas sjukhus förfaller, och patienterna gör med tanke på de undermåliga sanitära förhållandena sannolikt bäst i att stanna hemma – var detta hem nu är beläget – om de önskar bevara liv och hälsa. De som av någon anledning ändå tvingas uppsöka sjukvården måste ta med sig egna sängkläder, handdukar och glödlampor, egen tvål och eget toapapper. Basala mediciner, exempelvis aspirin, är bristvaror och antibiotika betingar skyhöga priser på den svarta marknaden.

Läkarnas utrustning är, i den mån den alls existerar, till största delen antik. Stundom måste till och med latexhandskar återanvändas. Medan läkaryrket i västvärlden medför hög status och höga löner, tjänar en läkare på Kuba knappast mer än den vanlige inkomsttagaren, det vill säga omkring 200 kronor i månaden. Tidningen Miami Herald i Florida hade 2003 en artikel om en kubansk läkare som tvingades sälja fläsk från sitt hem för att klara ekonomin. Och chefen för Kubas armésjukvård visste ingen annan råd för att få ekonomin att gå ihop än att hyra ut sin bil som taxi på helgerna.

fidel Fidél Castro: ”De prostituerade är universitetsutbildade.” Eller kanske snarare: de universitetsstuderande tvingas prostituera sig.

Kubas förre mångårige diktator, Fidél Castro, sade en gång: ”Jag hävdar att en av revolutionens landvinningar är att till och med de prostituerade är universitetsutbildade.” Detta kan låta rätt imponerande, men då skall man ha klart för sig att Castros klämmiga konstaterande har en mörk baksida.

Med matransoneringar som öppnar dörren på glänt mot rena undernäringen är det nödvändigt för de kubanska familjer som vill överleva att få tillgång till amerikanska dollar. Detta gör prostitution, även om framlidne vänstertrubaduren Björn Afzelius i en av sina låtar hävdar att ”flickan i Havanna” avskaffats i Castros Kuba, till en lockande och ibland nödvändig inkomstkälla för talrika kvinnor.https://www.youtube.com/watch?v=RMyXnd00Tl4

Det kan alltså vara en smaksak om man vill betrakta prostituerade kvinnor som studenter eller kvinnliga studenter som prostituerade. Klart är att många yrkesverksamma kubaner har tvingats överge såväl studier som sina ordinära yrken för att i stället jobba inom turistnäringen. Vill man inte prostituera sig kan man även arbeta som bartender, uppassare, parkeringsvakt med mera i syfte att få tillgång till dollar.

Det kubanska utbildningssystemet, som imponerat på så många ”progressiva” västerlänningar inklusive Barack Hussein Obama, må vara bra och billigt i teorin men det leder inte till jobb som det går att försörja sig på. Inte ens för den som utbildar sig till läkare. http://www.latinamericanstudies.org/cuba/health-myth.htm

Coolidge%20and%20Machado%20in%20Cuba Presidenterna Calvin Coolidge (till vänster) och Gerardo Machado i Havanna för 88 år sedan.

Förra gången en amerikansk president besökte Kuba var i januari 1928, då republikanen Calvin Coolidge (1872-1933, president 1923-29) med omfattande entourage anlände till Havanna i syfte att lugna president Gerardo Machado om de höga amerikanska sockertariffer som var förödande för den sockerberoende kubanska ekonomin.

Coolidge hade som vicepresident efterträtt Warren G. Harding, som hade avlidit hastigt 1923 efter bara två år som president, men gjorde sig aldrig känd som någon kraftfull president. Han klagade ofta över att presidentämbetet tog hårt på krafterna, men det visade sig att han led av en hjärtsjukdom som ändade hans liv vid 60 års ålder.

Trippen till Kuba hade också som syftemål att bemöta kritik beträffande USAs inblandning i Nicaraguas, Haitis och Dominikanska republikens inre angelägenheter samt att främja Coolidges fredsprojekt, vilket i augusti 1928 sammanfattades i icke-angreppsöverenskommelsen Kellogg-Briand-pakten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Briand-Kelloggpakten

Någon succé blev Coolidges Kuba-resa dock inte – sockerskatterna sänktes inte utan höjdes tvärtom något år senare, och någon väsentligt annorlunda amerikanska utrikespolitik kom knappast till stånd. När det gäller fredsansträngningarna sköts dessa definitivt i sank genom det militaristiska Japans, det fascistiska Italiens samt det nationalsocialistiska Tysklands framväxt, och elva år efter Coolidges besök – då var han själv död sedan sex år – bröt Andra världskriget ut.

President Coolidges besök ägde rum under den amerikanska förbudstiden och blev herostratiskt ryktbart sedan det framkommit, att många i presidentens ressällskap festade, horade och söp som svin – dock inte presidenten själv, även om det ett tag misstänktes att så var fallet. http://www.miamiherald.com/news/nation-world/world/americas/cuba/article62559982.html

Vid presidenterna Barack Obamas och Raúl Castros gemensamma presskonferens i Havanna kom, icke oväntat, USAs handelsembargo – både Obama och Castro kallade detta felaktigt för ”handelsblockad” – som inleddes den 7 februari 1962 upp på dagordningen. ”Mycket kan göras om USA:s blockad lyfts”, citerades den 84-årige Castro utan att dock närmare specificera exakt vad som kunde göras. http://edition.cnn.com/2016/03/21/politics/obama-cuban-raul-castro/

cubaprison Människor blir fortfarande fängslade för sina åsikters skull på Kuba.

Obama svarade i sitt anförande, som var nästan lika långt som den notoriskt långpratande kubanske ledarens, att frågan om hur snabbt det kan gå att avbryta handelsembargot är avhängigt av hur de båda länderna kan lösa de skillnader som finns avseende synen på mänskliga rättigheter. ”Det finns ett stigande intresse i kongressen för att blockaden (sic!) skall lyftas”, sade Obama. Som dessutom informerade om att han och Castro planerar mötas igen senare under året för att diskutera frågan om de mänskliga rättigheterna.

En amerikansk reporter frågade den kubanske presidenten varför Kuba fortfarande har politiska fångar. Castro förnekade dock indirekt att så var fallet då han svarade: ”Ge mig en lista på politiska fångar och jag skall frige dem.” Det är känt att Kuba under kommunistregimens höjdpunkt på 1970-talet kan ha hållit så många som 25 000 personer inspärrade av politiska skäl, men under senare år har frisläppanden skett vid flera tillfällen. Hur många som återstår är oklart. http://www.svd.se/kuba-slapper-politiska-fangar/om/varlden

Alldeles upprenbart är emellertid att politiskt fritänkande ännu inte tillåts på Kuba. Detta demonstrerades med all ackuratess bara några timmar innan planet med USAs president landade på kubansk jord: polisen föste då in ett 50-tal personer från rörelsen Damas de blanco (Damer i vitt) i sina fordon och förde dem till fängsligt förvar för att den regimkritiska gruppen inte skulle störa harmonin vid toppmötet.

Majoriteten av den amerikanska kongressen är fortfarande, trots islossningen mellan USA och Kuba, ännu inte redo att avbryta det mer än halvsekelgamla embargot mot Kuba, som bland annat förbjuder amerikanska medborgare att besöka Kuba samt att göra affärer med kubanska affärsintressen. Brott mot embargot kan bestraffas med upp till tio års fängelse och 250 000 US dollar i böter. Här mer fakta om handelsembargot mot Kuba och varför detta inte kan anses utgöra en blockad, trots att Obama och Castro använde just detta ord: https://sv.wikipedia.org/wiki/USA:s_handelsembargo_mot_Kuba

Embargot har emellertid luckrats upp under Obamas presidenttid, och i dag tillåts familjeresor till Kuba. Vanliga turistresor är dock fortfarande förbjudna. Summan som kubanska flyktingar i USA tillåts skicka till släktingar på Kuba har vidare höjts från 500 dollar till 2000 dollar per kvartal. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/usa-lattar-pa-kubaembargo

I de pågående amerikanska primärvalen har det ibland påståtts i media att den 74-årige Vermont-senatorn Bernie Sanders, som fortfarande hoppas kunna göra storfavoriten Hillary Clinton rangen stridig som det demokratiska partiets presidentkandidat vid valet i november, kommer att bli den förste socialisten någonsin i Vita huset om han mot all förmodan först skulle besegra Hillary och därefter republikanernas kandidat.

Det är en gåta för mig och säkert många andra iakttagare att någon kunnat missa, att den förste socialisten i den amerikanska presidentboningen i Washington, D. C. är dess nuvarande hyresgäst: Barack Hussein Obama.

william_ayers_speaks_about_his_two_books_to_an_audience_at_the_all_souls_church_unitarian_in_washington_monday_nov_17_2008 William Ayers, grundare av terroristorganisationen Weather Undergroud, är en av Obamas politiska mentorer. Ayers är numera en pensionerad pedagogikprofessor.

Redan när han bodde på Hawaii som ung kom Obama i kontakt med vänsterpolitiska överväganden i form av den radikale svarte skribenten Frank Marshall Davis, bördig från Kansas och medlem i det amerikanska kommunistpartiet. Eftersom den unge Obamas fader inte fanns på plats blev Marshall ett slags fadersgestalt för den förstnämnde.

Sedan Obama som 18-åring 1979 flyttat till Kalifornien och Occidental College kom han att röra sig i marxistiska och även feministiska kretsar. Sedan han flyttat till New York och börjat studera statsvetenskap och internationella förbindelser vid Columbia University i början på 1980-talet, blev han alltmer involverad i vänsterpolitik och deltog i marxistisk-socialistiska konferenser och afrikansk-kulturella tillställningar i Brooklyn.

Vid 24 års ålder blev Barack Obama 1985 i Chicago i Illinois communuty organizer för ett kommunalt utvecklingsprojekt och tillämpade då den så kallade Alinsky-modellen i sin samhällsagitation – betalda vänsterdemagoger skulle enligt denna modell driva upp ett missnöje i bostadsområden med sin aggressiva agitationsstil. Unge Obama visade sig vara som klippt och skuren för uppgiften och lyckades övertyga alltfler afro-amerikaner om hur eländigt de egentligen hade det, och att allt var det vita etablissemangets fel.

Efter juristutbildning vid Harvard Law School blev Barack Obama, liksom så många andra amerikanska politiker, yrkesverksam inom juridiken. Han fick anställning vid en advokatfirma i Chicago och började 1993 undervisa vid University of Chicago i Illinois. Obamas politiska karriär inleddes med att han blev invald i Illinois delstatssenat för demokraterna 1996. Han blev här den fulländade ”progressiva” politkern och tog 2002 ställning mot ett amerikanskt krig i Irak.

2004 valdes Obama så in i USAs senat i Washington, och när tidskriften National Journal 2007 gjorde en studie av amerikanska politikers lifetime voting records visade det sig att Obama var den mest socialistiske av alla senatorer: han hade röstat ”till vänster” i 95,5 procent av frågorna 2007 och fick ett sammanlagt snitt på 88,0 procent. Året därpå valdes Barack Obama till Förenta staternas president.

Obama hade alltså ett mer vänstervridet sätt att ta ställning i de politiska sakfrågorna i den amerikanska senaten än den man som sagts kommer att bli den förste socialistiske presidenten i Vita huset om han väljs i höst – Bernie Sanders, som invaldes i senaten två år efter Obama.

Mer om socialisten Barack Obama, bland annat om hans mångårige vän, den gamle Wheaterman-terroristen William Ayers (bland annat beryktad för uppmaningen ”Döda era föräldrar”) på min blogg här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/02/28/en-socialist-i-vita-huset/

10600382_10204419867016923_4660893053958140884_n Barack ”Che” Guevara?

Jag är tämligen övertygad om att den övertygade socialisten Barack Obama, när han ser tillbaka på sin tid som president under åtta år, kommer att räkna det historiska besöket på Kuba som en av sina absolut största bedrifter. Obama har motiverat islossningen mellan USA och Kuba med att ”det Kalla kriget är slut”, vilket naturligtvis är sant.

Kallt krig eller inte – Kuba är alltjämt en kommunistisk enpartistat, och det finns inte mycket som talar för att det kommer att bli annorlunda med upptinade förbindelser med USA.

 

 

 

 

Trump for president – Hillary for prison?

4 mars, 2016

 

hZlKIYo ”Hillary for prison”-rörelsen vill helst se Hillary Clinton bakom galler.

På TV4s valvaka från de amerikanska primärvalens Super Tuesday kunde vi se två huvudkandidater utkristallisera sig: Republikanernas Donald Trump och Demokraternas Hillary Clinton, vilka båda vann sju delstater. Kanalens agenda var tydlig. Ingen av de aktörer som syntes i rutan ifrågasatte Clinton, medan Trump utsattes för en minutiöst kritisk granskning.

För säkerhets skull sände TV4 dagen efter valvakan en propagandistisk anti-Trump-film med titeln ”Donald Trumps galna värld”, som framställde Trump som en amoralisk skojare som huvudsakligen stöddes av mindre vetande vita och outbildade bonnläppar.

Det finns nog få som kan tänka sig att TV4 – eller någon annan svensk TV-kanal – skulle visa en liknande film om Hillary Clinton, trots att den demokratiska före detta senatorn och utrikesministern i kritiska USA-media framställs som en notorisk lögnerska och dessutom är föremål för en FBI-undersökning som i värsta fall kan ge henne en fängelsedom efter valet. I USA har därtill bildats rörelsen ”Hillary for prison 2016”. En nyvald amerikansk president som tvingas krypa in i kurran – det vore onekligen en sensation som heter duga…

Oavsett vem som vinner USAs presidentval om åtta månader så kommer vederbörande att bli historisk. Skulle den republikanske outsidern, fastighetsmagnaten Donald Trump, segra blir han den förste icke-politikern eller icke-militären att bli president; hittills har alla presidenter återfunnits i någon av kategorierna guvernör, senator, vicepresident eller före detta hög militär. Vinner Hillary blir hon den första kvinnliga presidenten.

Segrar mot förmodan hennes demokratiske medtävlare, socialisten Bernie Sanders, blir han den förste judiske presidenten i världens mäktigaste stat och dessutom den äldste någonsin i Vita huset med sina då 75 år.

untitled Donald Trump och Ted Cruz under en debatt mellan republikanska kandidater.

Om Trump skulle få ge sig mot någon av sina republikanska rivaler blir det likadant, det vill säga historiskt. Både Ted Cruz, senator från Texas sedan 2013, och Marco Rubio, Florida-senator sedan 2011, kan betecknas som ”latinos”: Rubios föräldrar är immigranter från Kuba, varifrån också Cruz pappa ursprungligen kommer (modern är amerikanska från Delaware).

Beträffande Ted Cruz finns ytterligare en egenhet att notera. Han är nämligen född i Calgary i Kanada, låt vara av föräldrar av vilka modern var amerikansk medborgare. Enligt amerikansk lagstiftning måste den som väljs till landets president vara en natural born citizen, och enligt tidigare praxis har amerikanska presidentkandidater som varit födda utomlands räknats som det. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/domstol-utreder-om-ted-cruz-ar-tillrackligt-mycket-amerikan

Således var såväl George Romney, republikansk kandidat till partiets nominering 1968 och pappa till Mitt Romney, som John McCain, nominerad i valet 2008, födda utanför Förenta staternas gränser – Romney i Mexiko, McCain i Panama. Dock har ingen amerikansk president hittills varit född utomlands, även om det funnits tvivel beträffande Barack Obamas födelseland.

Donald Trump har hittills gått fram som en veritabel ångvält i de amerikanska primärvalen, något som framkallat frossbrytningar inom Grand Old Party´s (det republikanska partiets officiella beteckning) etablissemang.

Mitt-Romney Mitt Romney – förlorande GOP-kandidat.

Med andra ord råder en bred spricka mellan parti och väljare. Partiet betraktar Trump som en oberäknelig, kanske farlig figur som inte går att kontrollera, under det att väljarmajoriteten ser honom som en frisk fläkt som får saker och ting gjorda – alltså en välbehövlig kontrast gentemot de vanliga, ofta ganska färglösa yrkespolitikerna. I de båda senaste valen hade Barack Obama heller inga problem att besegra republikanerna John McCain (2008) och Mitt Romney (2012).

GOP-eliten söker nu närmast panikartat hitta ett sätt att sätta stopp för ”The Donald´s” framfart. Längst hittills har Mitt Romney gått. Han kallade i ett tal i Salt Lake City i Utah nyligen Trump för både ”bluffmakare” och ”bedragare” och förordar taktikröstning i syfte att sätta stopp för den i folkdjupet så populäre miljardären. Delvis är Romneys obalanserade utfall säkert ett sätt att ge betalt för gammal ost, då Trump tidigare under sin kampanj gått hårt åt Romney.

Frågan är dock varför någon skulle lyssna på Mitt Romney, guvernör i Massachusetts 2003-2007,som efter ett misslyckat försök att vinna GOP-nomineringen 2008 förlorade till Barack Obama 2012. Många ser honom som en usel förlorare som nu inte tvekar att splittra partiet för att komma åt den personlige fienden Donald Trump. https://www.washingtonpost.com/blogs/compost/wp/2016/03/03/how-mitt-romney-actually-could-have-stopped-donald-trump/

Skulle det osannolika men inte helt otroliga inträffa, att Mitt Romney utses till republikansk presidentkandidat som något slags kompromissalternativ, kommer även han att bli historisk om han når ända fram till Vita huset – han blir i så fall den förste mormonen att bli amerikansk president.

Trump och Romney har emellertid inte alltid varit fiender. I samband med de republikanska primärvalen 2012 ställde sig Trump bakom Romneys kandidatur. Romney tackade med följande ord: ”Donald Trump har visat en extraordinär förmåga att förstå hur vår ekonomi fungerar…Det betyder mycket för mig att få stöd från mr. Trump.” http://time.com/4246367/donald-trump-mitt-romney-2012/   

640_sarah_palin_donald_trump_iowa_rally Sarah Palin och Donald Trump i Iowa-kampanjen.

Det är således upplagt för en bitter och uppslitande holmgång mellan Donald Trump, som ändå backas upp av ledande republikanska figurer som New Jersey-guvernören Chris Christie och Alabama-senatorn Jeff Sessions, och GOP-eliten.

Även förra Alaska-guvernören och vicepresidentkandidaten Sarah Palin, den konservativa Teaparty-rörelsens favorit, stöder Trump. Det är fullt möjligt att nomineringen inte kommer att avgöras förrän på det republikanska partikonventet i Cleveland i Ohio den 18-21 juli. Innan dess kan dock mycket ha hunnit hända.

Om Donald Trump skulle ta hem de viktiga primärvalen i Florida respektive Ohio – där vinnaren lägger beslag på alla delegater – torde hans nominering vara så gott som säkrad. Om det republikanska partiet har någon självbevarelsedrift kvar har det därtill all anledning att fundera över vad det skulle innebära för partiets framtid, om det genom taktiskt rävspel skulle föra fram en etablissemangskandidat, som exempelvis Romney, i syfte att hindra folkets man Trump som har fört helt nya väljarkategorier till partiet så här långt under primärvalskampanjen.

Skulle Trump känna sig alltför motarbetad av GOP är det också möjligt att han lämnar partiet och kör vidare som oberoende kandidat.

Ett av de argument som brukar anföras mot Donald Trump som republikanernas kandidat är att han skulle ha små möjligheter att besegra demokraternas troliga kandidat Hillary Clinton. Detta må vara sant eller ej, men faktum är att Hillary själv har att brottas med substantiella problem främst inom två områden.

STEVENS2 USA-ambassadören J. Christopher Stevens släpades genom gatorna och torterades svårt  innan han mördades av en lynchmobb i Benghazi och hans kropp brändes.

Det första av dessa går tillbaka till de islamistiska angreppen på USAs diplomatiska representation i Benghazi i Libyen den 11 september 2012, då fyra personer dödades – däribland ambassadören J. Christopher Stevens och utrikestjänstemannen Sean Smith – och ett flertal skadades i en islamistisk attack utförd av den al-Qaida-anknutna grupperingen Ansar al-Islam. Steven släpades genom gatorna, torterades och våldtogs innan han dödades och hans kropp slutligen brändes.

Den amerikanska administrationen med president Obama i spetsen och Hillary Clinton som utrikesminister har utsatts för envisa anklagelser om att man hade förhandskunskap om attacken men inte gjorde någonting för att förhindra den. Efteråt skall man ha mörkat sitt handlande, eller rättare sagt brist på sådant. http://leestranahan.com/the-benghazi-cover-up/

Det andra området gäller Clintons användande av sin privata e-post i stället för den regeringsrelaterade e-posten när det gäller officiell korrespondens. Detta kom fram i samband med senatsförhör angående anklagelserna om det påstådda mörkandet av Benghazi-händelserna. https://en.wikipedia.org/wiki/Hillary_Clinton_email_controversy

Den federala polisen i USA, FBI, ville länge varken bekräfta eller förneka att organisationen granskar Hillary Clintons agerande, men i början på februari kom en sådan bekräftelse. Nyligen meddelades att Bryan Pagliano, som skötte Hillarys privata e-postsystem och en vän i familjen Clinton, givits åtalsimmunitet vilket tyder på att ett åtal mot Hillary Clinton förbereds. FBI har dock meddelat att undersökningarna inte kommer att bli färdiga förrän efter presidentvalet i november.

2BF3302E00000578-3221570-image-a-38_1441311198265 Bryan Pagliano skötte Hillarys privata e-postsystem. Slipper åtal.

Det är känt att omkring 32 000 av Clintons e-postmeddelanden raderats, men det har ändå gått att med hjälp av avancerad datateknik få fram att drygt 2100 av dessa innehållit hemligstämplad – i en del fall topphemlig – information. http://nypost.com/2016/03/03/the-fbis-hillary-probe-closes-in-on-a-political-crisis/

I svenska media har vi haft närmast obefintliga möjligheter att följa turerna kring de delvis mycket allvarliga anklagelserna om Hillary Clintons sätt att sköta sitt ansvarspåliggande uppdrag som Förenta staternas utrikesminister under Barack Obamas första mandatperiod; hon lät John Kerry ta över jobbet för att kunna ägna sig på heltid åt sin presidentvalskampanj. I den svenska bevakningen av de pågående primärvalen har kritiken och anklagelserna mot Clinton, i de fall dessa alls kommit på tal, berörts med mycket lätt hand.

Det är ju ett känt faktum att den svenska mediabevakningen av amerikanska presidentval alltid präglats av starka sympatier för Demokraterna, som våra så kallade USA-experter förstår sig på därför att deras politik anses påminna om vår egen politiska tradition, medan Republikanerna utmålas som konstiga, otillbörligt högervridna eller rentav en fara för världen. Det sätt på vilket Donald Trump nu skildras är typiskt för detta synsätt.