Posted tagged ‘Republikanska föreningen’

Ännu ett av judehatets många ansikten

4 december, 2014

 

hillevi-larsson-palestina Hillevi Larsson på Instagram med sin karta över Storpalestina.

Hillevi Larsson, född i Malmö 1974, är en svensk riksdagskvinna representerande Socialdemokraterna. Hon var 2005-2008 ordförande i Republikanska föreningen men har mest gjort sig känd för sitt ställningstagande för det så kallade Palestina och sin avsky för den judiska staten Israel.

Nyligen fick hon en utmärkelse vid ett möte med Palestinska kulturföreningen i Malmö för sitt Palestina-engagemang. Hon är själv mycket fåordig när hon skriver om saken på Instagram: ”Har fått pris för mitt engagemang för Palestina. Känns mycket hedrande!”

På den bild Larsson lagt upp på Instagram stoltserar hon med ett diplom bestående av en karta över ett Storpalestina där staten Israel utplånats. Kartan är yttermera försedd med ett V-tecken (V=Victory).

Ett par kommentatorer ifrågasätter om det kan anses vara så speciellt hedrande att låta sig fotograferas med en karta där Israel inte längre existerar och efterlyser svar. Något sådant har inte Larsson bekvämat sig med när detta skrivs.

Hillevi Larsson är en av tillskyndarna bakom S-MP-regeringens katastrofala erkännande av ”Palestina” som självständig stat. Hon skrev på följande sätt i en artikel i S-kvinnors tidning Morgonbris den 29 augusti 2012, en artikel hon sedan lade upp på sin blogg:http://hillevilarsson.blogspot.se/2013/02/erkann-palestina-och-rostaja-till-fn.html

Palestina har nu för första gången fått en ambassadör i Sverige. Det är på tiden! Nästa naturliga steg är att Sverige erkänner Palestina som stat och verkar för FN-medlemskap!

untitledDet brittiska Palestinamandatet.

Problemet för Hillevi Larsson och andra ”Palestina”-entusiaster är förstås att det inte finns och aldrig har funnits någon självständig och oberoende stat med namnet Palestina. Detta uppfanns av den romerske kejsaren Hadrianus på 100-talet efter Kristi födelse sedan Jerusalem och dess judiska tempel lagts i grus och aska av romarna och judarna förskingrats i diásporan.

I det av det Ottomanska riket administrerade området levde sedan judar och araber sida vid sida under århundraden tills Storbritannien tog över administrationen som Palestinamandatet. Sedan britterna tvingats bort från mandatet 1947 framställde FN en delningsplan enligt vilken judar respektive araber fick ungefär lika mycket land var.

Planen godkändes av judarna, som den 15 maj 1948 utropade staten Israel, under det att araberna vägrade och i stället inledde ett krig mot Israel. På den vägen är det, kan man säga, för att göra en lång och komplicerad fortsättningshistoria mycket kort.

Det är inte mer än rätt att Hillevi Larsson, utrikesminister Margot Wallström, bostadsminister Mehmet Kaplan och övriga Palestina-entusiaster inom S-MP-regeringen är så goda och förklarar hur en kommande palestinsk statsbildning skall kunna styras av en regering som egentligen bara är en papperskonstruktion, och varav ingen av dess beståndsdelar implementerat en enda av Osloavtalets villkor från 1993.

abbas-mashaal Fatahledaren Mahmoud Abbas och Hamas Khaled Mashal ligger i ständig konflikt med varandra.

Hamas i Gaza och Fatah i Judéen och Samarien (”Västbanken”) har alltid legat i luven på varandra under ibland rent inbördeskrigsmässiga förhållanden. Rapporterna talar om en till synes oreparabel konflikt mellan det islamistiskt-religiösa Hamas och sekulariserade Fatah.http://ziomania.com/articles2009/Rift%20Between%20Hamas%20and%20Fatah%20Grows%20After%20Gaza.htm

Ta en titt på bilden av den strålande glada Hillevi Larsson igen. Det är ännu ett av fanatismens och judehatets många ansikten. Och ta en titt på kartan med V-tecknet på vilken det inte finns någon plats för Israel. Är det den utplåningspolitiken S-MP-regeringen företräder?

Monarkin är en tillgång för Sverige!

12 september, 2013

_PLX0131_940117dKungen och drottningen på statsbesök i Sydkorea 2012.

I Sverige åtnjuter vi förmånen att få ha en konstitutionell monarki. Det innebär att konungen är statschef men saknar reella maktbefogenheter. Det är en ganska så elegant lösning som går tillbaka till den så kallade Torekovkompromissen 1974: den konstitutionella monarkin förenar moderna krav på demokrati med den stabilitet och inslag av festivitas och solennitet som är ett resultat av vår mer än tusenåriga monarkiska tradition.

Det är väl känt att den svenska monarkin är synnerligen uppskattad i utlandet, kanske särskilt i länder som av olika anledningar gjort sig av med sina kungahus. Kungens och kungafamiljens närvaro vid olika statsbesök och samarbete med den svenska exportindustrin skänker ej endast extra glans åt evenemangen, utan är även en mycket lönsam affär för Sverige.   

Detta duger dock inte för svenska republikaner. Representanter för Republikanska föreningen brukar ibland att benämna vår konung ”Carl Gustaf Bernadotte”, vilket givetvis är avsett som en ganska barnslig men dock förolämpning. Vidare säger sig republikanerna vilja ”värna ”demokratin” och anmanar därför med jämna mellanrum kungen och hans familj att frivilligt lämna sin ställning.

Fullt så enkelt är det nu inte. Kungafamiljens abdikation skulle inte medföra att Sverige per automatik får ett republikanskt statskick. Den konstitutionella monarkin är inskriven i grundlagen, och en grundlagsändring kräver riksdagsbeslut i två riksdagar med allmänna val emellan. Och vad det skulle finnas för odemokratiskt med att ha ett statskick som i alla fall runt 70-80 procent av vårt folk önskar behålla har jag uppriktigt sagt mycket svårt att förstå.

Arvsprinsen1Från vänster kronprins Gustaf (VI) Adolf, arvprins Gustaf Adolf (vår nuvarande konungs far) och kung Gustaf V vid ”lillprinsen” Carl Gustafs dop den 6 juni 1946.

Republiken Sverige skulle vidare bli en avsevärt mycket kostsammare historia med återkommande presidentval än vad konungariket Sverige är. Presidentval är aldrig några billiga historier. Fråga amerikanerna – eller för den delen finnarna. Monarkin har därtill den ovanskliga fördelen att konungen står över det partipolitiska käbblet och därmed är en samlande gestalt för hela nationen och dess folk.

Monarkin är en tillgång för Sverige!

Det finns, som jag ser det, betydligt angelägnare uppgifter att lägga skattepengarna på än att plöja ner dessa i dyra presidentval. Exempelvis  att erbjuda behövande en effektiv sjukvård, att ge våra äldre som byggt upp landet en värdig ålderdom och att trygga en fungerande utbildning för våra barn.

Kungen firar i dagarna 40 år på tronen. Längre än så har bara två monarker suttit genom vår drygt tusenåriga kungahistoria: Magnus Eriksson (1319-65) med en 46-årig regeringstid samt Gustaf V (1907-50) med 43 år på tronen. Med sina nu 40 år som statschef överträffar Carl XVI Gustaf Gustaf Vasa (1521-60) med ett år.

Magnus_Eriksson_(cropped)Magnus Eriksson regerade i 46 år.

Vår konung har skött sin uppgift på ett förnämligt sätt, även om han naturligtvis begått misstag som alla andra människor. I sitt tal i Stockholms stadshus i samband med tsunamikatastrofen i Thailand 2004 framträdde han som en samlande kraft och fick beröm från alla håll för sina lugnande och inkännande ord, där han bland annat framhöll att han själv förlorade sin fader i unga år.

Bernadotterna brukar bli gamla. Kungens farfar Gustaf VI Adolf (kung 1950-73) blev 90 och dennes företrädare och fader Gustaf V 92. Vår nuvarande kung är 67 i dag och kan nog hänga med i 30 år till!

Mer om SD och monarkin

7 december, 2011

Sedan jag skrev föregående inlägg om Sverigedemokraternas ställningstagande för ökad insyn i användandet av kungahusets apanage har jag fått en hel del både muntliga och skriftliga kommentarer.

Bland annat frågade KU-representanten, Jonas Åkerlund, i samband med landsdagarna i Göteborg härförleden om jag läst KUs protokoll innan jag skrev bloggtexten i fråga. Jag svarade att nej, det har jag inte gjort. Åkerlund hade då redan vänt på klacken innan jag hann avleverera ytterligare kommentarer.

Dessa hade gått ut på att man givetvis inte behöver läsa alla riksdagsprotokoll för att ha synpunkter på hur det ageras i kammare och utskott. Det viktigaste är förstås resultatet. Och det blev i den här frågan att det till monarkin positiva SD sällade sig till den kungafientliga vänsteroppsitionen, till de partier som vill avskaffa monarkin. Detta har i mina ögon enormt stor, principiell betydelse.

De republikanska krafterna jublar åt SDs ställningstagande i KU och nu senast i riksdagen.

Må så vara att det kanske finns viktigare frågor att orda om. Man skulle till exempel också kunna hävda, att om monarkin på sikt skall kunna bevaras så är det en god sak att kungahusets ekonomiska göranden och låtanden blir föremål för en ordentlig granskning. Jag påstår inte att detta är en orimlig tanke.

Man kan emellertid mycket väl också uppfatta KUs ställningstagande som, kanske inte ett knivhugg  men i alla fall ett nålstick i ryggen på vår konstitutionella monarki. Inom Republikanska föreningen jublar man säkert åt KU-omröstningen och alldeles särskilt åt SDs agerande, som fick det att tippa över i kungafiendernas favör.

En annan invändning jag hört är att det slutgiltiga beslutet i riksdagen ännu inte var taget. Detta har nu ändrats: riksdagen behandlade i dag frågan om ökad insyn i hovets ekonomi.

Min kanske alltför fromma förhoppning var att mitt kära parti faktiskt skulle ta sitt förnuft till fånga och rösta tvärtom när frågan skulle avgöras i riksdagskammaren. Så skedde emellertid icke, såg jag nyss på text-TV: kontrollen av hovets finanser skärps, troligen till följd av kungahatarnas idoga arbete under senare tid.

Återigen: Åkerlund och SD gjorde sig skyldiga till en blunder i KU, låt vara i vad man kanske felaktigt trodde var ett gott syfte. Blundern blev desto större när den följdes upp med likartat agerande i riksdagen. Vad som behövs för att monarkins ställning inte bara skall kunna bevaras utan också stärkas är inte nålstick i ryggen och/eller ständiga reträtter utan en offensiv inställning. Kungens makt behöver stärkas, inte försvagas.

Klåfingrarna i och utanför riksdagen – och i och utanför SD – skall hålla sig borta från kungahusets apanage!

Dags att införa thailändska lagar?

3 juni, 2011

Australiern Harry Nicolaides inväntar rättegång för majestätsbrott i Thailand. Foto: AP

Enligt en opinionsmätning, utförd av SIFO, uppgav 72 procent av de tillfrågade att de stöder monarkin. Mätningen avslutades den 31 maj. Av de 500 personer som tillfrågades efter den stora kungaintervjun på måndagen stödde 68 procent vårt nuvarande statsskick.

Det har i vissa media sökts göra gällande, att stödet för kungadömet ”rasat” efter TTs intervju med konung Carl XVI Gustaf, vilket inte är helt med sanningen överensstämmande. Tvärtom måste det stöd som uttalats i ovanstående undersökning anses vara anmärkningsvärt stort med tanke på den hetskampanj monarkin i allmänhet och konungen i synnerhet utsatts för sedan publicerandet av tramsboken Den motvillige monarken för en tid sedan.

I en TT-text publicerad 3/6 säger Toivo Sjörén, chef för SIFOs opinionsundersökningar (och en gång i tiden ordförande i Moderata ungdomsförbundet), att monarkistödet legat på 65-70 procent ända sedan 1970-talet och fortsätter:

– Det här är väl snarare ner till normalnivå från en något högre.

Större än så är alltså inte raset för vår svenska monarki. Jag gissar att en stor del av svenska folket faktiskt insett, att den senaste ”kungaskandalen” helt och hållet skapats av oseriösa skribenter, media som vädrar blod och kriminella operatörer som ser en chans att bättra på sitt renommé genom att nämnas i samma andetag som vår kung. Eller för att citera den historiske författaren Herman Lindqvist:

– Det är som en storm i en gödselstack.

http://www.nyheterna.se/1.2159425/2011/05/31/som_en_storm_i_en_godselstack

I likhet med Lindqvist blir jag bedrövad när jag ser konungen uthängd i massmedia via TT-intervjuer, där intervjuaren dessutom använder sig av det nedlåtande ”ni” när vederbörande tilltalar majestätet. Har verkligen hovet godkänt detta?

Rojalistiska föreningens Patrik Åkesson och Lennart Stockblad flankerar kronprinsessparet.

Av slaskblaskorna är särskilt Expressens nihilistiska hållning motbjudande att notera. Samma tidning som på ledarplats kräver republik har ett par medarbetare – exempelvis Johan T. Lindwall och Cecilia Hagen –  som, uppenbarligen i vilseledande syfte, tillåts uttrycka relativt kungavänliga åsikter i krönikor.

Särskilt vämjeligt i sammanhanget är att kriminella halvfigurer såsom Milan Mafioso och Mille Skurkovic (eller vad de nu heter) framställs som mer eller mindre rekorderliga källor. Och att uppenbart mediakåta  mytomaner och/ eller nymfomaner som en bedagad sångerska i ett skabröst popband bereds tillfälle vika ut sig, i de enda syftena att bättra på sin egen ekonomi och smutskasta kungahuset.

Vad ligger då bakom hela detta bullrande mediedrev? Jo, påståenden om att konungen skulle ha umgåtts med kriminella på vissa nattklubbar och därtill synts med så kallade ladies of the night. Det är väl närmast oundvikligt att statschefen genom alla dessa år någon gång vistats under samma tak som brottslingar respektive satt sin fot på etablissemang där det förekommit mindre moraliska aktiviteter.

So what? Är verkligen vi svenskar i detta nådens år 2011 verkligen så prudentliga att vi behöver förfasas över sådant? Jag har själv sysslat med politik i närmare 40 år och måste under den tiden – en hel generation – ha mött både små och stora skurkar, dock utan att ingå några affärer eller på annat sätt samarbeta med dem, är det väl bäst att tillägga. Jag vet med bestämdhet att jag en gång – på en presskonferens – vistats under samma tak som förre förrädaren, den livstidsdömde  Stig Bergling.

Bara en sådan sak som att jag regelbundet deltar i sammanträden inte bara i tingsrätten utan också kommunstyrelse, kommunfullmäktige och diverse nämnder. För att inte tala om alla föreningar av olika slag  jag är medlem i.

Uppfatta detta som ni vill. Vad jag vill ha sagt är, att även om vartenda ord i skandalskriverierna i böcker och tidningar vore sant – vilket jag inte ett ögonblick tror på – så kokar hela faderullan ner till att vara just ”en storm i en gödselstack” och på intet sätt värt den uppståndelse som genererats så här långt.

Mitt förtroende för den konstitutionella monarkin, det kloka och representativa statsskick som vårt folk har det stora privilegiet att vara begåvat med, förblir under alla omständigheter orubbat. Konungen har gjort ett storstilat jobb för Sveriges bästa under de 38 år han hittills parkerat på tronen och kommer säkerligen – och till stor förtret för bland andra Republika föreningens ordförande Peter Althin (KD) – att fortsätta göra det under åtskilliga år till.

Kungarna Carl XVI Gustaf och Rama IX (Bhumibol).

Fram till strax efter Andra världskriget skulle skriverier av ovan beskrivet slag ha föranlett åtal för majestätsbrott. Det var en term som inlemmades i den svenska strafflagstiftningen 1864 men tyvärr utmönstrades vid strafflagens omarbetande 1948.

I dag torde kungariket Thailands lag mot majestätsbrott – möjligen undantagandes hur det är i Saudiarabien med dess medeltida sharialagar – vara världens strängaste. I Thailand kan envar som uttalar sig nedsättande om konung Bhumibol Adulyadej – officiellt regentnamn Rama IX – ådömas upp till 15 års fängelse. I januari 2010 dömdes exempelvis en austaliensisk ”författare” till tre års fängelse för att i en roman ha smädat kungen.

Efter de senaste mediala övergreppen mot vår svenske monark kan jag tycka, att det vore dags att i Sverige införa lagar som närmar sig de thailändska.