Heimerson och #metoo: Aftonbladet har gjort det fria ordet en dödgrävartjänst

Staffan Heimerson är inte nådig mot #metoo-rörelsen.

Tidningen Aftonbladet uppges ha avbrutit sitt samarbete med krönikören Staffan Heimerson sedan denne den 27 november 2017 publicerat en text där han starkt ifrågasätter den så kallade #metoo-rörelsen och därefter försvarat texten i tidningen Resumé. Vet inte om mina rader här blir så originella, men jag tycker ändå jag bör kommentera saken.

”Metoo häxjakt med drag av Stalins utrensningar”, konstateras rubriksvis i Heimersons krönika (ja, jag fördrar ”krönika” framför det amerikaniserade ”kolumn”) och man kan ana att redan här inte så få läsare med feministiska preferenser uppvisar tendenser till hjärtsvikt. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Eo43MA/metoo-en-haxjakt-med-drag-av-stalins-utrensningar

Med ”häxjakt” menar Heimerson det högst reella exempel i sitt slag som ägde rum i Salem i Massachusetts 1692-93, då tre kvinnor stämplades som besatta av Djävulen sedan de anklagats av två flickor. Fler än 25 personer avrättades och ett 20-tal fängslades innan häxpsykosen i Massachusetts var till ända. https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4xprocesserna_i_Salem 

Stalins utrensningar av verkliga och (mest) påhittade partifiender under 1930- och 1940-talet skördade naturligtvis mångfaldigt fler offer än de vid en jämförelse tämligen beskedliga händelserna i östra USA i slutet av 1600-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_utrensningen

Josef Stalin (till vänster) och bolsjevikledaren Nikolaj Bucharin, vilken avrättades (läs: mördades) i samband med Stalins utrensningar 1938.

Nu kan man kanske med visst fog tycka, att den före detta världsreportern Staffan Heimerson överdriver så smått i sin tydliga iver att gå till rätta med #metoo. I rättvisans namn skall dock tillfogas att han själv är medveten om detta eftersom han faktiskt skriver: ”Vi ska inte dra likheterna för långt.”

I en kommentar till tidningen Resumé dagen efter publiceringen i Aftonbladet menar den inte särskilt blygsamme Heimerson att det egna aktstycket är ”briljant journalistik” som kunde användas i undervisningssyfte – så här skall en krönika skrivas! Krönikören vidhåller också att #metoo ”förstör vårt samhälle”. https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/11/28/heimerson-jag-kanner-att-metoo-forstor-vart-samhalle/

Briljant vet jag inte, men nog är det en fullt gång- och läsbar debattext Staffan Heimerson åstadkommit. Framförallt – det här är åsikter som självklart måste vara tillåtna att lufta i det klimattklimat som skapats genom #metoo. Aftonbladet har agerat synnerligen märkligt genom att först publicera Heimersons krönika, men när det sedan kommit in drivor av kritiska synpunkter drar man öronen åt sig och kickar ut den forne världsreportern i kylan fortare än någon kan säga ”Fredrik Virtanen”.

Våldtäktsanklagade Aftonbladet-skribenten Fredrik Virtanen.

Behandlingen av Staffan Heimerson är ett typexempel på hur det är i Sverige: bara en åsikt är tillåten i en given fråga. Den som inte till hundra procent sjunger #metoos lov finner sig snart vara persona non grata i det offentliga samtalet. Något som förstås är vardagsmat för denna bloggare och andra frispråkiga sverigedemokrater men kan komma som en chock för en etablissemangsperson som Heimerson.

Jag erkänner gärna att jag upplever Heimersons debattext som väl onyanserad. Min principiella inställning är att det är välgörande att uppenbara sexuella marodörer som en Fredrik Virtanen, en Martin Timell, en Lotta Bromé, en Roger Mogert, en Lars Nilsson eller en Jean-Claude Arnault hängs ut till vädring. Det problem som borde inses av alla är dock att risken för lynchjustis och häxjakt av det slag som Heimerson lyfter fram är uppenbar.

Det duger enligt min uppfattning inte att man som SDs Hanna Wigh eller friidrottaren Moa Hjelmer kommer dragandes med påstådda händelser som går flera år tillbaka i tiden men inte har kurage nog att namnge de personer som avses. Känner man sig sexuellt ofredad och rentav påstår sig vara våldtagen, då går man till polisen vid det aktuella tillfället och väntar inte i flera år med att komma med mer eller mindre vaga anklagelser som kastar skuggor över en mängd oskyldiga personer.

Risken med upplägget med #metoo och den masshysteri detta initiativ givit upphov till är att en person som kanske oombedd klappat en kvinna på rumpan för 20 år sedan – i och för sig ett förkastligt sätt att behandla kvinnor (och män) på men jämförelsevis tämligen oskyldigt – buntas ihop med bevisade våldtäktsmän och rena psykopater. Därför anser jag att Staffan Heimersons krönika tar upp väsentliga frågeställningar, låt vara på ett något onyanserat sätt.

Jag har aldrig varit någon större beundrare av Staffan Heimerson, född i Karlstad den 7 november 1935 men uppväxt i skånska Ängelholm och därefter uppmärksammad som debattör, utrikeskorrespondent och programledare i olika sammanhang och i olika media. Så till exempel skrev jag för drygt två år sedan en minst sagt kritisk bloggartikel om honom med anledning av de mycket obalanserade synpunkter på immigrationsfrågan han då torgförde (han har säkert gjort sig skyldig också till andra fadäser). https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/27/nar-idiotin-pladdrar-pa-nagot-om-varldsreportern-heimerson/

Den springande punkten är emellertid att Heimerson, liksom alla andra, har rätt att framför vilka åsikter han vill så länge han håller sig inom lagens råmärken vilket uppenbarligen är fallet beträffande hans krönika om #metoo-rörelsen.

Aftonbladet väljer förvisso vilka krönikörer man anlitar, fattas bara, men att sparka någon efter vid pass 50 års samarbete på grund av att vederbörande torgfört obekväma och politiskt inkorrekta uppfattningar i en krönika tidningen utan betänkligheter publicerat är som jag ser det varken riktigt klokt eller försvarbart. Aftonbladet har gjort det fria ordet en dödgrävartjänst.

Mensblod, teckenspråk och kränkthetsindustri

 Metros scoop: elever fick inte ha med mensbilder i katalog. Foto: Tommy Hansson

Í dag när jag satt på varuhuset Kringlans café i centrala Södertälje bläddrade jag för ovanlighetens skull igenom tidningen Metro. I tidningen fanns en artikel om en rektor i Stockholm som haft mage att stoppa en bild med menstruationstema från att publiceras i skolkatalogen.

”Eleverna förberedde sig genom att smycka (jo, så står det faktiskt) kläderna med fejkat mensblod och hängde rödfärgade bindor och tamponger runt halsen”, heter det i texten författad av en manlig reporter. En av initiativtagarna, Fanny Winblad, är indignerad och kan för sitt liv inte förstå varför rektor Mats Kjellmer fått för sig att sätta P för den planerade katalogbilden.

”Mens är så naturligt, och det är konstigt att folk inte kan prata om det”, citeras Winblad i Metro. Rektor Kjellmer för sin del hänvisar bland annat till att mensbilder i skolkatalogen ”nog kan vara svårsmält för en del och obehagligt för några…”.

Ingen torde kunna förneka att fertila kvinnors menstruationer är ”naturliga”. Lika litet som att det är naturligt att tömma tarmen, blåsan eller vomera. Det innebär inte att skolkataloger och andra publikationer nödvändigtvis bör fyllas med bilder på genuina eller fejkade fekalier, urin eller spyor. Fast det är ju bara min åsikt, förstås.

När jag kom hem från stan såg jag någonstans på nätet att en del döva människor retat upp sig på ICAs nya ”Stig”-reklam, som ger sig till att skämta litet med teckenspråket inför Dövas dag. Mer i tidningen Resumé här: http://www.resume.se/nyheter/artiklar/2015/09/21/kritik-mot-ica-for-nya-teckenspraks-reklamen/

Skämtet består i att ICA-Stig, numera spelad av Loa Falkman, har betalat sin teckentolk för dåligt varför denna hämnas genom att ge fel översättning. Detta får en kommentator på Facebook att gå i taket och bli ”så enormt arg” enär ”Här driver självaste ICA med det svenska teckenspråket?!” Resumé talar om en ”kritikstorm” mot den skämtsamma reklamen.

ICA slår dock ifrån sig och menar att reklamen skall uppfattas som ett lättsamt sätt att uppmärksamma Dövas dag samt att det är Stig själv som ”står med byxorna nere”.

Fast det är kanske att tala för döva öron?

 Vackra blomsterbilder från HRF. Foto: Tommy Hansson

Jag har hur som helst stor förståelse för dövas och hörselskadades situation och brukar regelbundet stödja Hörselskadades Riksförbund genom att köpa deras vackra  brevmärken med Carl Larsson- eller blomstermotiv. Det innebär dock inte att jag frånkänner hörselskadade eller andra handikappade all form av humor. I mina ögon kan och bör man skämta om nästan allting, även handikapp, förutsatt att det sker med en viss finess.

Som här i den obetalbara brittiska komediserien Little Britain, där den (fejk)rullstolsburne Andy vill bränna en del av sina gamla saker i en brasa på gården med hjälp av sin personlige assistent Lou…eller vill han det…: https://www.youtube.com/watch?v=B7zh_cFjvR0

Jag önskar att människor, handikappade eller ej, inte blev så förbålt lättkränkta eller upprörda för minsta lilla motgång eller förolämpning, vare sig det gäller att inte få osmakliga bilder publicerade eller annat. Varför måste vi vara en nation av mesar? Lyckligtvis finns det fortfarande människor som rektor Mats Kjellmer, som har kurage nog att på ett sansat sätt förklara varför det kanske inte är så lämpligt att publicera foton med menstruationstema i skolkataloger.

Det vore ju inte helt fel om det fanns fler som han, många fler. Som kunde klargöra för de muslimer, hinduer, ateister eller vilka det nu kan vara, som protesterar mot skolavslutningar med psalmsång och eventuellt bön i svenska kyrkor, att vi lever i Sverige och att där har vi en kristen kultur sedan ungefär tusen år tillbaka – like it or not.

Samma med människor som vill ha bort krucifix från bönerum i sjukhus eller tvinga personal med davidsstjärnor eller kors i kedjor runt halsen att ta av sig dessa därför att de blir ”kränkta” annars. De här gnällspikarna oavsett religion och/eller ursprungsland bör någon gång få klart för sig, att de måste sluta upp med att ställa löjliga krav och agera prinsessan på ärten för det allra minsta. Om kors som tagits från bönerum här: här:http://www.varldenidag.se/nyhet/2015/06/24/Sjukhuskyrkan-Det-var-vi-som-tog-ned-korset/

Eller är det för mycket begärt?

Det tycker sannolikt i alla fall alla tusentals mångfaldsstrateger, demokratikonsulter och allt vad de kallas som sitter och häckar på landsting, kommuner och företag runt om i landet och lyfter större eller mindre löner för att de skall tala om för folk hur de får respektive inte får uttrycka sig. För att inte tala om institutionen Diskrimineringsombudsmannen (DO).

Personligen önskar jag alla dessa yrkesroller dit pepparn växer.

Det passar kanske bra i sammanhanget att avrunda med en 30 år gammal sketch från TV-programmet Nöjesmassakern, där Björn Skifs, Sven Melander och Jon Skolmen spelar asiater. Är detta rasistiskt eller bara ett stycke komik? Jag lämnar frågan öppen. : https://www.youtube.com/watch?v=yqQFvH_gxSo

 Björn Skifs som asiat. Roligt, rasistiskt eller bara dumt?