Ve och fasa – för många svenskar och män i orientering och golf…

Orientering är en av Sveriges mest framgångsrikaste idrotter med mängder av VM-medaljer och andra internationella utmärkelser på meritlistan. I dagarna hålls världens största orienteringstävling, O-ringen, i Östergötland vilken varje år lockar omkring 20 000 deltagare i åldrarna 5-95 år. Med över 85 000 aktiva rankas orienteringssporten som landets 17e största sport.

En orienterare med misstänkt svenskt utseende.

Orientering är, kort sagt, en sport med vind i seglen. Detta är dock inte tillräckligt bra för somliga. Nu klagas det på att orienteringen har alldeles för många svenskar och akademiker som utövare. ”Det är väldigt mycket medel-Svensson och akademiker”, citeras Motala AIFs ungdomsledare Lotta Haraldsson. ”Det är lite konstigt, för det är en ganska billigt sport.” https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/brist-pa-mangfald-i-landets-orienteringsforeningar

Det är en beskrivning som Maria Krafft Helgesson, tillförordnad ordförande i Svenska orienteringsförbundet, instämmer i: ”Jag håller absolut med om att det är en homogen grupp. Det är en utmaning vi har framöver.”

Verkligen? Jag undrar för min del om det kanske rentav kan vara så, att det är just denna homogenitet som är nyckeln till orienteringens framgångar. Alla som någon gång sysslat med idrott – eller andra samhällsaktiviteter med för den delen – vet att det förhöjer tillfredsställelsen hos de aktiva att göra saker tillsammans med likasinnade och med likartade referensramar.

Räkna dock inte med att det är något som förbundshöjdare och andra som är mer eller  mindre paniskt förskräckta att få kritik av den mångkulturalistiska eliten kommer att ta hänsyn till. Det skulle i det perspektivet inte förvåna denna bloggare ett ögonblick, om vi härnäst kanske får se en drive från orienteringsförbundet inriktad på att, med taktfasta applåder från media och etablissemang, få ensamkommande afghaner eller nordafrikaner att börja orientera.

Ett likartat syndrom som nu orienteringen utsatts för tycks även ha drabbat golfen. Golf har på några decennier avancerat till att bli en verklig folksport med närmare en halv miljon aktiva och ett oräkneligt antal golfbanor utspridda över hela vårt avlånga land. Även golfen har noterat stora sportsliga framgångar både på herr- och damsidan.

Riktigt så idylliskt kan vi ju inte ha det, menar nu Riksidrottsförbundets (RF).jämställdhetsansvarige Jenny Svender i ett SVT-inslag med rubriceringen ”Så ska golfen överleva – satsar på jämlikhet”. Ty som det är nu kan det ju omöjligt få fortsätta – med äldre män som till råga på allt uppges äta ”gubbig” mat i klubbhusens restauranger.

Riksidrottsförbundet i attack mot Golfsverige: ”Många med svensk härkomst”

Jenny Svender citeras: ”Det är inte vilka män som helst utan det är ganska hög ålder, medelålders män och också av svensk härkomst.” Svender har även räknat på könsfördelningen bland aktiva idrottsutövare och kommit fram till, att 6o procent av dessa är män men att andelen manliga golfspelare är icke mindre än 73 procent.

Svensk golfs mest framgångsrika utövare någonsin är upplysningsvis en kvinna – Annika Sörenstam.

Tänk så det kan gå. Nu kan golfsporten räkna med att utsättas för räfst och rättarting. Kvinnor och utlänningar kommer sannolikt framöver att bussas ut till golfbanorna i syfte att bättre på statistiken tillika med ett antal pizzabagare och kebabkockar. Visst, jag raljerar kanske en aning. Men vem vet vad de politiserade idrottsbyråkraterna kan hitta på om inte haspen är på…

Nu väntar vi närmast på att jämlikhetsivrarna inom svensk idrott skall vidtaga nödvändiga åtgärder i syfte att häva den kraftiga kvinnodominansen inom ridsporten.

Djurrättsextremismen: det mörkade säkerhetshotet

Den 7 april föll domarna för de så kallade djurrättsaktivister som ägnat sig åt grov brottslighet riktad mot bland andra minkuppfödare.

En 22-årig kvinna från Örebro-trakten dömdes således till  två år och sex månaders fängelse för en rad brott. Hon dömdes exempelvis för mordbrand och olaga hot samt brott mot griftefriden.

 Skändad gravsten i djurrättsaktivismens namn.

I sistnämnda fall hade kvinnan skändat en familjegrav belägen på Nya kyrkogården i Södertälje. Graven tillhörde en man från Hjo, och kvinnan hade skändat hans grav som påtryckning för att han inte skulle starta minkuppfödning.

Skaraborgs tingsrätt dömde ytterligare fyra djurrättsextremister, varav en 24-årig man (också bördig från trakten av Örebro) som fick ett års fängelse för bland annat olaga hot, olaga intrång och skadegörelse. Åklagaren hade yrkat sex års fängelse. Ytterligare dömdes en 32-åring till skyddstillsyn samt två personer till villkorlig dom varav en även till dagsböter.

Djurrättsextremismen nämns återkommande i olika SÄPO-rapporter som ett av våra värsta säkerhetshot jämte våldsbejakande islamism, vänsterextremism och extremnationalism men mörkas ofta i mediarapporteringen. Något som möjligen kan ha att göra med det faktum, att en stor andel av journalistkåren hyser sympatier för Miljöpartiet och därmed är benägen att se genom fingrarna med denna typ av brottslighet.

Djurrättsextremismen är och förblir dock ett allvarligt hot mot enskilda entreprenörer och näringslivet i stort. Många minkuppfödare, pälsförsäljare och laboratorieverksamma personer har hotats till liv och lem av dessa galningar och har yttermera i en del fall fått  liv och tillvaro förstörda.

 Minkfarmer jämförs med koncentrationsläger i djurrättsextremisternas propaganda.

Djurrättsextremismen kan på goda grunder ses som en del i det vänsterkonglomerat som omfattas av grupperingar såsom Antifascistisk Aktion (AFA) och revolutionära Fronten (RF).

Majorov i all ära – omöjligt överträffa Salchow och Grafström

Jag har nyss sett det nya svenska konståkningshoppet Alexander Majorov – veterligt ej släkt med de på sin tid kända sovjetiska hockeybröderna Boris och Jevgenij med samma efternamn – från Luleå ramla i herrarnas konståkning i OS i Sotji. Låt oss hoppas unge Majorov kommer igen. Han får i vilket fall som helst svårt att överträffa våra giganter på området: Ulrich Salchow och Gillis Grafström.

Ulrich Salchows namn lever vidare i konståkningsvärlden genom det efter honom uppkallade hoppet salchow. Han föddes av två danska föräldrar i Köpenhamn 1877 och avled i Stockholm 1949. Salchow, som tillhörde den 1891 bildade Allmänna Idrottsklubben i Solna (AIK), plockade hem tidernas första OS-guld i manlig konståkning vid spelen i London 1908.

 Ulrich Salchow: ett OS-guld, tio VM-guld, nio EM-guld.

Under de påföljande OS-åren fick han aldrig tillfälle att försvara guldet, eftersom arrangörerna av Stockholms-OS 1912 valde bort konståkning och de planerade spelen i Berlin 1916 frös inne på grund av Första världskriget. I Antwerpen 1920 var konståkningen tillbaka, men då var Salchow 42 år och hade passerat krönet i sin lysande karriär. När han skulle utföra en salchow föll han och var borta ur medaljdiskussionen.

Ulrich Salchow blev världsmästare ej färre än tio gånger – 1901-05 samt 1907-11. Därmed är han, tillsammans med det norska fenomenet Sonia Henie, tidernas mesta VM-segrare i konståkning. Han vann dessutom EM nio gånger. Efter den aktiva banan beklädde Ulrich Salchow en rad styrelseposter inom konståkningsvärlden men var även ledamot i Riksidrottsförbundets (RF) överstyrelse samt hade uppdrag inom boxningen och cykelsporten.

Som tidernas främste svenske konståkare på skridsko måste ändock Gillis Grafström (1893-1938) rankas. Han var huvudstadsbo, representerande Stockholms ASK, men bodde en tid på Kurön som tillhör Adelsö i Tyresö kommun och tränade då på Mälarens is. Grafström är den ende manlige konståkare som vunnit tre olympiska spel: i Antwerpen 1920, Chamonix 1924 (de första renodlade vinterolympiska spelen) samt Sankt Moritz 1928. I Lake Placid 1932 tog han silver efter att ha krockat med en fotograf!

Gillis Grafström anses vara tidernas kanske bäste manlige åkare i det obligatoriska programmet – han förmådde göra åttor, blommor och andra isfigurer på ett utomordentligt konstfullt sätt. Han hade dock ytterligt delikata nerver och fick flera gånger övertalas att ställa upp i de stora mästerskapen. När han vann OS-guld i Sankt Moritz 1928 hade han inte tävlat på fyra år. Någon kritik tålde han inte.

Gillis Grafström: tre OS-guld, tre VM-guld.

Den klassiske sportjournalisten Sven Lindhagen (1896-1969), i många år verksam vid Idrottsbladet samt som speaker vid friidrottstävlingar på Stockholms stadion, har i sin bok Guldmedaljörer (1958) beskrivit Grafström på följande sätt:

Det utmärkande för Grafströms skridskotänkande var att han ville göra åkningen till en skön konst – han ville absolut inte som nutidens främsta ekvilibrister ”göra konster.” Han avskydde allt vad tricks och publikfriande nummer hette. Musiken, åkningen, dräkten smälte hos honom ihop till en symfoni.

 Legendariske sportjournalisten och författaren Sven Lindhagen.

Förutom de tre OS-gulden vann han VM åren 1922, 1924 och 1929. Efter den sistnämnda bedriften fick han dela det årets Svenska Dagbladets bragdmedalj med skidåkaren Sven Utterström, vilken svarat för Sveriges första femmilsseger i norska Holmenkollen. Sedan han slutat som aktiv tränade han bland annat Sonia Henie.

Gillis Grafström var utbildad arkitekt efter examen i Berlin 1918 och kompletterade med studier vid KTH i Stockholm. I början av 1920-talet var han verksam som inredningsarkitekt i London men flyttade sedan till Berlin-stadsdelen Potsdam, där han levde från och med 1925 till sin död i hjärtmuskelinflammation eller blodförgiftning – uppgifterna varierar – den 14 april 1938.

Ett par månader före sin död hade han den 9 februari 1938 äktat änkefrun Cécile Oppenheim (1898-1995), som var sonsondotter till den tysk-judiske tonsättaren Felix Mendelssohn-Bartholdy (1809-47).

 Grafström var svensk idrotts störste konstnär.

Gillis Grafström har beskrivits som en komplex natur och som svensk idrotts störste konstnär någonsin. Han var en skicklig gymnast men ägnade sig inte åt akrobatik under åkningen, som han ville skulle vara så estetiskt tilltalande som möjligt. Till sin personlighet var han skygg och släppte ingen in på livet.

”Hans like har vi aldrig fått”, avslutar Svenska Dagbladets förre sportchef Martin Lehman sitt porträtt av Grafström i Bragdernas bok: Svenska Dagbladets guldmedaljörer genom tiderna (1984). Grafström fick slutligen en gata i Potsdam uppkallad efter sig: Gillis-Grafström-Strasse.

På tal om Sotji kan jag inte låta bli att återge följande lilla historia:

Galten hade varit ute på galej och tillfrågades av sina griskompisar:
   – Nå, hur var det – fanns det några snygga brudar?
   Svaret blev, något resignerat:
   – Nej, det var So-tji.

Skakande reportage om extremvänsterns historielöshet, våld och demokratiförakt

 AFAs våldsfilosofi på bild.

http://www.youtube.com/watch?v=iosDHOGcX0s&feature=youtu.be

Ovan kan ni ta del av en länk som går till ett TV-reportage om vänsterextremismen i Sverige och dess metoder. Reportaget har gjorts av journaliststudenterna Mikael Falk och Otto Jägenstedt.

Det framställer på ett lugnt och sansat sätt, där företrädare för såväl extremvänstern som dess kritiker får komma till tals, det förakt för demokrati och den förkärlek för våldsmetoder grupperingar såsom Antifascistisk Aktion (AFA) och Revolutionära Fronten (RF) hyser. En av de intervjuade extremisterna menar att Moderaterna och Sverigedemokraterna står för samma typ av reaktionära värderingar.

En annan röst som kommer till tals i reportaget önskar, att SD-ledaren Jimmie Åkesson får något annat än en tårta i ansiktet nästa gång han attackeras. Målsättningen med vålds- och störningsaktioner mot meningsmotståndare förklaras i reportaget vara att få de senare att sluta med sin politiska verksamhet: då har man ”vunnit”.

Falks och Jägenstedts reportage innehåller några skakande filmsekvenser som visar hur det kan gås till väga då extremvänstern ger sig på folk de inte gillar. Det är slag och sparkar mot huvud och kropp, det är, kort sagt, besinningslöst och i praktisk handling omsatt hat. Det är också en skrämmande uppvisning i politisk idioti och parallellt därmed en lika skrämmande historielöshet.

Hitlers Sturmabteilung (SA) gick segrande ur gatukriget mot kommunisterna i Nazityskland. Här har några kommunister gripits i Berlin dagen efter riksdagsvalet den 6 mars 1933.

En av de vänsterextremister som kommer till tals framhåller som en ursäkt för sitt våldsförhärligande, att han haft släktingar som råkat ut för nazistvåld i Tyskland under Hitler-tiden och även suttit i koncentrationsläger. Den slutsats han drar är paradoxalt nog ändå, att det polariserande våld mellan kommunister och nazister som ledde fram till mardrömmen under Hitler och NSDAP bör upprepas i Sverige 80 år senare. Det tyder på en politisk svagsinthet av nästan kriminellt slag.

Nationalsocialistiska grupperingar såsom Svenska Motståndsrörelsen (SMR) och Svenskarnas Parti (SvP), som står för en annan typ av totalitär vänstersyn där begreppet ”klass” ersatts av ”ras” och ”nation” som utgångspunkt för den politiska kampen, uppvisar precis samma typ av primitiva värderingar. Det är som om kommunismens långa och blodiga historia respektive Förintelsen och Andra världskriget aldrig hade ägt rum. Det kan vi tacka historieämnets förfall i vår svenska skola för.

Enligt en rapport från Säkerhetspolisen (SÄPO) är det den vänsterextremistiska och våldsbejakande miljön som i dag utgör det största hotet mot demokratin i Sverige. Extremnationalism/nazism respektive våldsbenägen islamism/jihadism anses av SÄPO inte vara lika farliga, en slutsats som givetvis kan diskuteras.

 Magnus Sandelin är författare och expert på den politiska extremismen i Sverige.

Icke minst oroar det, något som författaren och extremistexperten Magnus Sandelin framhåller i reportaget, att tidningarnas kultursidor rätt ofta tar in artiklar som slätar över vänstervåldet vilket ändå, menar skribenterna i fråga, har ”ett gott syfte”. Sandelin har bland annat skrivit böckerna Extremister (om extremvänstern) och Den svarte nazisten (om den dömde polismördaren Jackie Arklöv). Minst sagt oroande är även att företrädare för det politiska etablissemanget på sistone legitimerat extremvänstern genom att sluta upp i den stora så kallade antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp den 22 december 2013.

Exempelvis talman Per Westerberg (M) och oppositionsledaren Stefan Löfven (S) ställde här  upp och med floskulösa argument motiverade det faktum, att de gick sida vid sida med AFA- och RF-folk liksom lyssnade till appeller från Rättvisepartiuet Socialisterna som stod bakom demonstrationen under täckmantel av det utåt sett opolitiska förortsnätverket Linje 17. Från scenen i Kärrtorp hördes rappande uppmaningar om att ”slipa kniven” för ”slakt” av Jimmie Åkesson.

Inget som tydligen besvärade Per Westerberg, Stefan Löfven, Erik Ullenhag, Karin Enström, Catharina Elmsäter-Svärd, Fredrick Federley med flera kända rikspolitiker som visade eklatant prov på dåligt omdöme genom att komma till Kärrtorp och samsas med våldsvänstern.

 Stefan Löfven, Sveriges näste (?) statsminister, hade inga problem med sällskapet i Kärrtorp.

Kärrtorpsjippot måste nog anses vara den största framgången någonsin för den våldsbenägna extremvänstern i Sverige, samtidigt som de aktiva nazisterna i SMR blev mer omtalade än man tidigare ens kunnat drömma om.

Jag vill under alla omständigheter uppmana alla mina läsare att ta del av den här filmen. Sprid den gärna till så många som möjligt. Den borde ses av hela svenska folket!