Förföljelsen av Päivi Räsänen: är Finland fortfarande ett kristet land?

Riksdagsledamoten och tidigare inrikesministern Päivi Räsänen utreds för hets mot folkgrupp efter att ha kritiserat den Evangelisk-lutherska kyrkans hållning gentemot homosexuella.

Finland har länge ansetts vara ett stabilt kristet land, där troslivet dominerats av Evangelisk-lutherska kyrkan med 69,7 procent (3 848 191) av befolkningen som medlemmar. Mindre än en tredjedel av landets befolkning säger sig dock vara kristna.

Fallet med riksdagsledamoten och den tidigare inrikesministern Päivi Räsänen visar yttermera, att de kristna grundvalarna i Finland inte alls är lika självklara som de en gång varit. Hon är i skrivande stund föremål för två polisutredningar avseende hets mot folkgrupp. Båda rör hennes inställning till homosexualitet. https://www1.cbn.com/cbnnews/world/2020/february/historically-christian-finland-threatens-to-fine-imprison-believers-who-speak-out-on-matters-of-faith

Päivi Räsänen var tidigare ordförande i finska Kristdemokraterna och representerar partiet i riksdagen sedan 1995. Hon är också kommunalpolitiker på hemorten Riihimäki. Räsänen är gift och har fem barn. Åren 2011-15 var hon därtill landets inrikesminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/P%C3%A4ivi_R%C3%A4s%C3%A4nen

Den första utredningen gäller att hon 2019 delade några bibelverser, Romarbrevet 1:24-27, på Twitter. Aposteln Paulus anför här följande (1917 års svenska bibelöversättning):

Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet, så att de med varandra skändade sina kroppar. De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är högtlovad i evighet, amen. Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt; sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnor och upptändes i lusta till varandra och bedrevo styggelse, man med man. Så fingo de på sig själva uppbära sin villas tillbörliga lön. https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet+1%3A24-27&version=SV1917

Nu har Finlands chefsåklagare startat en andra utredning i anledning av att Päivi Räsänen 2004 sedan skrev en pamflett med rubriceringen ”Man och kvinna, Han skapade dem.” Den författades dessutom sju år innan lagen om hets mot folkgrupp inlemmades i finsk lagstiftning. Även den lutherske präst som gav ut Räsänens pamflett till förmån för det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna är föremål för en polisutredning.

Eftersom Finlands konstitution stödjer Räsänens teser kände hon sig säker på att polisutredningarna inte skulle leda någon vart: ”Ja, ja, det var vad jag trodde”, citeras hon. ”Faktum är att det kom som en överraskning för mig att en polisutredning om fallet över huvud taget startades. Jag skulle aldrig ha trott det.”

Pastor Åke Green hamnade i medias blickfång efter sin predikan i Borgholm.

Räsänens känslor delas av Leif Nummela, som är redaktör för en kristen tidning och kristen TV-värd samt författare till boken Bibelns röda tråd: ”Jag trodde inte att detta kunde hända. Det var otroligt.”

Päivi Räsänens engagemang började med att hon kände att hon leddes av Gud i syfte att väcka den finska kyrkan till insikt om homosexualitet. Hon befarar nu att, som en följd av utredningarna, Finands kristna skall bli skrämda till tystnad. Stödet från evangeliska ledare har också varit svagt så här långt. Den statliga förföljelse som drabbat Räsänen på grund av att hon tar sin kristna övertygelse på allvar har uppmärksammats i bland annat Förenta staterna:

The Persecution Of Päivi Räsänen

Fallet Räsänen liknar på flera sätt det som den svenske pingstpastorn Åke Green drabbades av sedan han i juli 2003 i Borgholm hållit en predikan om homosexualitet. Detta föranledde den lokale ordföranden för RFSL i Kalmar att lämna in en polisanmälan. Green hade citerat ställen i både Gamla och Nya testamentet som tar upp frågan om homosexuella handlingar och skarpt fördömer dessa, bland andra Romarbrevet.

Green sade bland annat enligt Wikipedia: ”Sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen.” Han underströk emellertid att det var synden han fördömde, ej syndaren: ”Synden kan vi inte ha fördrag med…men människan.”

Pastor Green, född 1941, blev dömd för hets mot folkgrupp i tingsrätten 2004 men friades 2005 i såväl hovrätten som Högsta domstolen. Som skäl för de friande domarna hänvisades till yttrandefriheten och religionsfriheten, vilka garanteras av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85ke_Green

Fallet Åke Green uppmärksammades internationellt och han bjöds in till bland annat USA och Afrika.

Dags att sluta idealisera det sekteristiska vänsterjippot Pride!

En tecknares syn på sjuklöverns mobbning av SD. På banderollen står ”Shame”.

Är det inbillning från min sida men är inte de kritiska rösterna mot Pride-jippot i Stockholm flera i år än vad som varit brukligt tidigare?

Jag lämnar frågan öppen men citerar gärna en av årets kritiska röster, riksdagsmannen Jan Ericson (M) från Härryda som i en intervju med Nyheter idag (tyvärr bakom betalvägg) bland annat menar: ”Man skulle kanske ha någon liten gräns för hur man får spöka ut sig i dom här tågen.” https://nyheteridag.se/plus/jan-ericsson-m-man-kanske-skulle-ha-nagon-liten-grans-for-hur-man-far-spoka-ut-sig-i-dom-har-tagen/

Jag instämmer livligt i Jan Ericsons hovsamma propå. I Pride-paraderna förekommer regelmässigt beteenden som tveklöst skulle kunna rubriceras såsom ”förargelseväckande beteende” enligt Brottsbalkens skrivning. Polis och åklagare avstår emellertid lika regelmässigt från att ingripa mot Pride – tågen brukar dessutom innehålla gaypoliser i uniform som tjoar och har sig.

Inom polismakten ses poliser som larvar sig i det politiska vänsterjippot Pride uppenbarligen inte som något problem. Däremot accepteras det inte att poliser som kandiderar för ett politiskt parti framträder på valaffischer i yrkesuniformen.https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/polis-i-uniform-pa-valaffisch-far-bassning

Pride har sitt ursprung i den radikala amerikanska gayorganisationen Personal Rights in Defense and Education (förkortat PRIDE) vilken bildades i Los Angeles 1966. Redan 1971 hölls en demonstration för homosexuellas rättigheter i Örebro med omkring 15 deltagare. Genomslag fick Pride-rörelsen först när den nådde Stockholm, och 1998 upphöjdes den till Europride.

ÖB Micael Bydén fjollar till det i Stockholm Pride 2018.

Stockholm Pride är den största manifestationen i sitt slag i Norden och säger sig tillvarata HBTQ-gruppens intressen. Evenemanget ses av det politiskt korrekta etablissemanget som ett celebrerande av kärlek och tolerans. Samtidigt utestänger man partier och personer som inte anses passa in i Prides så kallade värdegrund.

Således bannlystes det borgerliga partiet Medborgerlig samling från årets Stockholm Pride trots att partiet är det enda i Sverige som i Ilan Sadé har en homosexuell partiledare. Inte heller Sverigedemokraterna, som inför årets val har flera homosexuella kandidater på kandidatlistan till riksdagen, är välkomna.

När det Pride närstående Riksförbundet för sexuellt likaberättigade (RFSL) skulle hålla partiledardebatt i Kulturhuset i anslutning rill Stockholm Pride deltog således sjuklöverpartierna och det diminutiva Feministiskt initiativ men alltså inte det utmobbade SD. Arrangörerna lät i stället ersätta SDs Jimmie Åkesson med en liten plastelefant. https://www.expressen.se/nyheter/sd-inte-inbjudna-till-rfsls-partiledardebatt-/

Kritik mot Pride-spektaklet har förekommit länge. Dick Erixon, som själv är homosexuell, framhöll på sin blogg den 28 juli 2009:”Pride utnyttjar minoriteter i syfte att predika normlöshet.” Vidare: ”Man är inte sin sexuella läggning.” Erixon, i dag chefredaktör för SD-publikationen Samtiden, fäster här uppmärksamheten dels på Prides politiskt radikala agenda, dels på den översexualisering som präglar Pride. http://erixon.com/blogg/2009/07/pride-utnyttjar-minoriteter-i-syfte-att-predika-normloshet/

Bilder av svenskt ledarskap: sjuklövern plus F! på RFSLs partiledardebatt; medlemmar ur en svensk handelsdelegation från ”världens första feministiska regering” på besök i Iran; samt fackföreningsfolk ifört ”fittmössor”.

Ungefär samtidigt som Dick Erixon fällde ovanstående omdömen skrev jag en bloggtext där jag söker utreda och ge en bakgrund till Prides otvetydiga vänsterpolitisering. Vad som främst kommit uppmärksammas i bloggtexten är dock meningen ”den aidsdoftande Shamefestivalen” vilken ¨med åren fått närmast bevingad status. Den som vill kan läsa vad jag skrev för nio år sedan här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/28/shamefestivalen-rullar-igang/

Senast återgavs min onekligen litet tillspetsade karaktäristik i Expressen i samband med en artikel den 4 augusti 2018, där den maniskt SD-hatande journalisten David Baas är ute efter att misskreditera mitt parti genom att citera vad partihöjdare som Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Björn Söder och David Lång torgfört i ämnet Pride. https://www.expressen.se/nyheter/sd-riksdagsmannen-gor-pride-kriminellt/

Annie Lööf (C) fotograferad med halvnaken man på Pride.

Det är inte en dag för tidigt att vi slutar upp med att idealisera och idyllisera Pride som en godhetens manifestation för ”kärlek och tolerans” och i stället tar den för vad den är: ett vänsterradikalt, sekteristiskt jippo med översexualisering som affärsidé som frontalkrockar med hävdvunna värden som traditionell familjebildning och sexualmoral. Hur man som företrädare för partier med konservativa inslag som M och KD kan delta i sådana sammanhang övergår mitt förstånd.

Det är min uppfattning att Pride gjort betydligt mer skada för homosexuellas och andra sexuella minoriteters rättigheter än alla så kallade homofober tillsammans.

Fotnot: Brottet ”förargelseväckande beteende” finns beskrivet i Brottsbalkens § 16. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rargelsev%C3%A4ckande_beteende

Kristdemokraternas utdragna självmord

Ebba Busch Thor njuter av festivalstämningen. Kanske bäst att passa på, vid nästa valvaka blir det sannolikt inga muntra miner.

Prideparaden i Stockholm brukar vara ett av de evenemang som framträdande politiker använder sig av i syfte att verka engagerade, med sin tid och fördomsfria. Stockholm Pride 2016 var intet undantag från den regeln.

I år var det dags för Kristdemokraternas relativt nyvalda partiledare Ebba Busch Thor att göra debut i sammanhanget. Det skedde i svallvågorna efter dödsskjutningen i Orlando i Florida, då 49 personer dog sedan en islamistisk aktivist öppnat eld på gayklubben Pulse.http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23008129.ab

Så nu kunde vi se unga Ebba gå på Stockholms gator och trängas, tandrikt leende, tillsammans med andra publicitetstörstande politiker, exhibitionister, personer som kryper omkring på gatan utklädda till hundar och för all del en del eljest fullt normala människor som tror att detta är en manifestation för kärlek och människovärde. Bland deltagarna märktes Israels ambassadör Isaac Bachman jämte en grupp från Tel Aviv.

Framförallt är Pride ett led i Riksförbundet för sexuellt likaberättigandes (RFSL) mångåriga strävan att undergräva den svenska sexualmoralen och kärnfamiljen. Jippot är utpräglat sexualfixerat och ett tillfälle för allehanda blottningsbenägna individer att offentligen svänga med snoppen eller brösten. Mänsklig värdighet – kom igen!

Efter Busch Thors Pride-debut har den interna KD-kritiken inte låtit vänta på sig. Riksdagsman Tuve Skånberg uppger att cirka 300 KDare hört av sig till honom och protesterat mot det egna partiets Pride-inblandning. Många av dessa överväger även att lämna partiet. Skånberg säger sig vara orolig, och det finns det förvisso allt skäl till – Kristdemokraterna noterades för 2,8 procent i en av de senaste mätningarna.http://www.svt.se/nyheter/inrikes/bottensiffror-for-kristdemokraterna

Tuve Skånberg är kritisk till sin partiledares deltagande i Prideparaden.

Tuve Skånberg, en av de numera rätt få KD-parlamentariker som har en uttalat kristen profil, menar i en intervju: ”Jag tror det här skadar partiet.” Det tror jag också. Sedan hjälper det nog inte att Ebba Busch Thor upplevde en ”fantastisk feststämning” under sitt prajdande. http://omni.se/intern-kritik-mot-busch-thor-medlemmar-flyr/a/jKxJA

För vilket annat parti som helst hade inte partiledarens deltagande i Pride spelat någon roll alls, SD möjligen undantaget. KD är emellertid ett speciellt parti. Det grundades med namnet Kristen demokratisk samling (KDS) av den legendariske pingstpastorn Lewi Pethrus 1964 med programpunkter som nej till abort, mer bön och kristendomsundervisning i skolan samt uppslutande bakom kärnfamiljen.Partiledare var den alltför tidigt bortgångne före detta högermannen och prästen Birger Ekstedt.http://www.alfsvensson.eu/blogItem.asp?mId=318

När partiet kom in i riksdagen efter 20 år hade det breddat sitt politiska spektrum men stod under Alf Svenssons ledning fortfarande på en kristen grund. Under Svenssons ordförandeskap kunde KD notera sina genom tiderna största framgångar med en plats i regeringen under ministären Bildt 1991-94 som kulmen. Regeringsdeltagande i Reinfeldts allianskonstellation blev det även under Göran Hägglunds ledarskap 2006-14.

Under Hägglund skedde en fortgående sekularisering av KD, som nu ville framstå som något slags socialliberalt parti utan kristen kappsäck. Jag är för min del övertygad om att det var en grav felsatsning. Följden har blivit ett ständigt urholkat väljarstöd. I dag kan man närmast tala om Kristdemokraternas långsamt utdragna självmord.

Uppsluppna Pride-poliser sätter sig i respekt?

I en bloggtext för ett par år sedan framhöll jag under rubriceringen ”KD – partiet som inte behövs” bland annat följande:

Allt som andas kristendom och konservatism rensas nu ut från partiet. Därmed har detta parti enligt min mening förlorat sitt existensberättigande. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/18/kd-partiet-som-inte-behovs/

Socialliberala och politiskt korrekta partier finns det redan i parti och minut. Och beträffande konservatism på kristen grund tillvaratas denna ideologiska inriktning av Sverigedemokraterna på ett betydligt mer offensivt sätt än KD.

Jag borde väl som sverigedemokrat välkomna denna utveckling, men jag tillåter mig ändå att fälla en eller annan imaginär tår över KDs urartning. Jag har när allt kommer omkring själv röstat på detta parti i flera val.

Israels ambassadör i dåligt sällskap

Ambassadör Isaac Bachman (nummer två från höger) jämte Pride-deltagare från Tel Aviv. Foto: Israels ambassad

Israels ambassadör, Isaac Bachman, stoltserar på Facebook med att han i egenskap av den judiska statens representant deltar i RFSL-jippot Stockholm Pride. Det borde han inte göra. (RFSL=Riksförbundet för sexuellt likaberättigande).

Min gissning är att Bachman vill ge en smula draghjälp åt staden Tel Avivs deltagande i Stockholm Pride under rubriceringen Tel Aviv – the non stop city. Stadens pride-representation deltar för andra året i rad med ett eget tält på anrika Östermalms IP, där årets Pride-jippo har sin bas. http://israelidag.se/%E2%80%8Btel-aviv-salutes-stockholm-pride/

Tel Aviv, som är Israels andra största stad efter huvudstaden Jerusalem, profilerar sig som hipp och supermodern med ett levande nöjes- och nattliv med fullskalig tolerans gentemot HBTQ-kommuniteten. Vad är då naturligare än att resa till syndens huvudstad Stockholm med en trupp aktivister? Synd, ja – 2008 körde Stockholm Pride – då upphöjt till EuroPride – med temat Swedish Sin, Breaking Borders.https://www.europride.com/en/archives/year-2008/stockholm-2008/

Gränsbrytande svensk synd.

Det hör ju till vanligheten att den som nämner ordet ”synd” i samband med HBTQ-aktivism rutinmässigt avfärdas som svårartat pryd och bigott. Efter EuroPride 2008, då alltså arrangörerna själva valde att beteckna det egna evenemanget som just ”svensk synd”, borde detta vara inte helt problemfritt. Särskilt som Pride brukar innehålla svårartat ”kinky” (läs: perverterade) programpunkter.

I år kan således den som så önskar – var inte blyg nu, herr ambassadör! – prova på litet smiskning.

2014 fanns ett kinky-avsnitt omfattande bland annat instruktion i så kallad fisting (knytnvässex), verksamhet för barn 0-10 år i föräldrars sällskap, sexleksaker för röv och kuk, framtiden i din fitta samt en introduktion i aktuell piskningsteknik. Hela programmet här:

Jag tycker mot den bakgrunden inte jag var helt fel ute när jag i en bloggtext utfärdade pedofilvarning för Pride-programmet 2014: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/29/pedofilvarning-for-stockholm-pride-nar-sodertalje-kommun-hissar-regnbagsflagg/

Pedofili är för övrigt en gammal tradition inom RFSL, som på 1980-talet omfattade den så kallade Pedofila arbetsgruppen vilken arbetade för att sänka åldersgränsen för aktiv sexualitet till under 15 år. RFSL som organisation har i årtionden enträget arbetat för att förpassa den svenska sexualmoralen till rännstenen. Om RFSL, sex och det politiskt korrekta kan man läsa i en text på Lars Wilderängs blogg Cornucopia 2011:http://cornucopia.cornubot.se/2011/03/det-politiskt-korrekta-p3.html

Ambassadör Bachman är säkert en hedervärd person (jag har aldrig träffat honom och för övrigt aldrig varit på den israeliska ambassaden) som, föga oväntat, motiverar sitt och israeliska ambassadens deltagande på Stockholm Pride med att man vill slå ett slag för tolerans, mänsklig värdighet och allas lika värde. Det vill säga de vanliga urvattnade propagandafraserna. Det är väl heller inte omöjligt att han ställer upp av taktiska skäl i syfte att göra Israel mer populärt i det förment frigjorda Sverige.

I Kinky-kvarteret kan den som så önskar prova på litet smiskning.

Tyvärr upphör emellertid RFSLs tolerans där de egna kliniskt politiskt korrekta åsikterna slutar – alla som uttrycker kritik mot homosexualitet med mera och slår vakt om traditionell moral och kärnfamilj fördöms obarmhärtigt som homofober och nymoralister.

Jag har skrivit ett par kommentarer på Israel-ambassadens hemsida där jag uppmanar ambassadör Bachman att inte låna sig till propagandaspektakel av det här slaget, som därtill så uppenbart strider mot den moralsyn som utvecklas i den judiska Torahn. Om Bachman deltagit i Pride som privatperson, utklädd till läderbög eller inte, hade jag förmodligen inte sagt något.

Nu är han dock icke med såsom privatperson utan representerar den judiska staten Israel. Då skall han inte ansluta sig till ett evenemang som, åtminstone beträffande den avslutande hejdlöst exhibitionistiska paraden, är ungefär så långt bort från mänsklig värdighet som det är möjligt att komma. Sedan får toleransmånglarna säga vad de vill.

Vidare kan jag inte låta bli att göra reflektionen, att det är tydligt att Israels representation i Sverige prioriterar kontakterna med HBTQ-världen framför umgänget med landets frireligösa samfund, varav många traditionellt har en lika positiv syn på staten Israel som de har en negativ inställning till Pride och andra bögerijippon.

Israel har ett starkt stöd inom den svenska frikyrkan.

Detta är något som ambassadör Bachman och hans uppdragsgivare vid israeliska utrikesdepartementet till äventyrs borde reflektera över. Ty vore det inte för det starka kristna stödet skulle Israels ambassad, vågar jag påstå, få det svårt att verka i Sverige.

Avslutningsvis. Jag är och förblir Israel-vän och vän till det judiska folket i själ och hjärta. Det innebär inte att jag frånhänder mig rätten att komma med kritik vad gäller Israels agerande när jag anser detta är befogat.

Så sätts svensk yttrandefrihet ur spel: politisk korrekthet, gummilagar och självcensur

Ryska människorättsaktivister hedrar mördade journalisten Anna Politkovskaya.

Gratistidningen Metro markerade den så kallade Pressfrihetens dag den 3 maj med en förstasida, där all text hade täckts över med svart färg utom ord som bildar meningen ”Så här liten del av världens Befolkning /sic!/ har tillgång till fri press.” Inne i tidningen konstateras att situationen för pressfriheten – och i ett vidare perspektiv yttrandefriheten över huvud taget – förvärrats globalt.

Bland annat har hoten mot journalister i krigs- och oroszoner i Mellanöstern och Afrika blivit allvarligare. I en krönika bereds vänsterdemagogen Göran Greider dessutom utrymme att förklara varför den fria pressen behövs och att ondgöra sig över att ”Medierna har blivit alldeles för rojalistiska”.

Jag betvivlar inte att det kan vara förenat med livsfara att arbeta som krigsreporter i Syrien eller Irak eller att bevaka mullornas regim i Iran.  Självfallet sitter press- och yttrandefriheten trängre i sådana länder, liksom i totalitära/kommunistiska diktaturstater såsom Nordkorea, Kina och Kuba. Vi behöver bara förflytta oss cirka 30 mil över Östersjön för att konstatera, att en skribent eller publikation som rackar ner på Putins styre i Ryssland inte ligger speciellt bra till. Anna Politkovskaja, mottagare av Olof Palmes pris 2004, fick 2006 plikta med livet sedan hon rapporterat ”fel” om Putins krig i Tjetjenien för att nu ta det troligen mest kända exemplet på journalistmord i Ryssland. http://www.sydsvenskan.se/varlden/kand-rysk-journalist-mordad/

Detta innebär emellertid inte, att vi har någon större anledning att slå oss för vårt kollektiva svenska bröst vad beträffar yttrandefriheten. Det kanske inte behöver framkalla någon katastrofvarning att Sverige sjunkit från plats fem till plats åtta i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2016 http://www.gp.se/nyheter/sverige/sverige-tappar-i-pressfrihetsindex-1.196177, men det finns sannerligen tillräckligt många exempel på att utvecklingen går mot mindre, inte större, frihet och förnuft i press, etermedia och rättsväsende även i vårt trots allt relativt fredade hörn av världen.

När det gäller exemplet Sverige är det anmärkningsvärda det faktum, att press- och yttrandefrihet inte i första hand hotas av regeringen eller militären – hotet kommer till betydande del från medierna själva, som dels förvränger och vinklar verkligheten, dels undanhåller fakta, dels tillämpar självcensur.

Birger Schlaug, ett av Miljöpartiets mer lyckade språkrör genom åren, skrev 1997 en bok med titeln Svarta oliver och gröna drömmar (Norstedts 1997) där han öppenhjärtigt lyfte fram de styrande klassernas tysta överenskommelse att mörka sanningen om massinvandringen och dess långtgående negativa konsekvenser för vårt land:

Lögnen kan få dystra konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga hela sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. https://sv.wikiquote.org/wiki/Birger_Schlaug

Antagligen trodde tillskyndarna av denna självcensur, att folk i allmänheten var så korkade att de faktiskt skulle kunna gå i land med den stora lögnen. De hade fel. De hade blivit betydligt mindre besvikna om de tagit den amerikanske presidenten Abraham Lincolns (1809-65) välmenta råd ad notam: ”Du kan lura alla ibland och en del av tiden, och en del hela tiden, men aldrig alla hela tiden.”

Nu sket det sig rejält, och följderna av detta blev att det föraktade partiet Sverigedemokraterna inte bara såg dagens ljus utan även kom in i riksdagen 2010 samt att en hel flora av alternativa medier av skilda slag växte fram. Detta har på ett genomgripande sätt förändrat det politiska och mediala landskapet i Sverige. Birger Schlaug och ett fåtal andra mer eller mindre insiktsfulla aktörer må ha lärt sig läxan, men det märkliga är att många andra inte har blivit ett dugg klokare av utvecklingen. Nedan följer några ganska slumpvis utvalda exempel härpå.

Ett tämligen dråpligt exempel gäller en 38-årig Facebook-användare i Nyköping i Södermanland, som ilsknade till på högljudda böneutrop i samband med en muslimsk utomhusgudstjänst nära hans hem 2014 så till den grad att han skrev följande: ”Det är inte normalt att vakna till en åsna som har ont i magen.”

En kammaråklagare vid namn Michael Forsberg visade sig sakna såväl humor som vanligt sunt förnuft och väckte åtal mot Facebook-skribenten för brottet ”hets mot folkgrupp”. Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, var en av dem som insåg att åklagaren i fråga gjorde alla en otjänst genom åtalet – Facebook-skribenten, yttrandefriheten, rättsväsendet och icke minst de muslimska gudstjänstfirarna, vilka som en följd av den uppmärksamhet åtalet väckte kom att framstå i en löjeväckande dager.

Schultz framhöll i en intervju i Svenska Dagbladet: ”Det är väldigt märkligt och är en rejäl inskränkning i yttrandefriheten om det inte går att uttrycka sig raljant och kritiskt om religion.” http://www.svd.se/atal-for-hets-mot-folkgrupp-inskranker-yttrandefriheten Uppenbarligen gick också tingsrätten i den goda staden Nyköping på denna linje, eftersom den ogillade åtalet och frikände den sarkastiske skribenten 2015.

Tingsrätten underkände åtalet mot en man som liknade en muslimsk böneutropare vid en magsjuk åsna.

Det bör påpekas, att ett raljant yttrande av det här slaget aldrig hade uppmärksammats om religionen det var fråga om hade varit någon annan än islam; muslimer är ohotade världsmästare när det gäller att känna sig kränkta.

Den svenske debattören Björn Norström, som är bosatt i USA, gör i ett inlägg på sajten Avpixlat den 2 september 2014 bland annat följande intressanta reflektion:

Det är också värt att notera att /genom/ massinvandringen till Sverige från kulturer som helt saknar respekt, uppskattning och förståelse för yttrandefrihet och demokrati och framväxten av islam i landet, inskränks den svenska yttrandefriheten och demokratin successivt. http://avpixlat.info/2014/09/02/yttrandefrihet-i-sverige-och-usa-en-jamforelse/

Yttrandefriheten och demokratin är, menar Norström, betydligt livskraftigare i USA där en händelse som jämförelsen mellan den magsjuka åsnan och böneutroparen knappast skulle ha kunnat föras till domstol eftersom det inte finns någon lagstiftning motsvarande den om hets mot folkgrupp. Här ges yttrandefriheten ett starkt skydd genom Bill of Rights (rättighetsförklaringen). Denna består av de tio första tilläggen till USAs konstitution och antogs av kongressen 1789 och trädde i kraft 1791. Dock skall inte undanskymmas att det även i USA pågår lobbyverksamhet i syfte att minska yttrandefriheten genom att stämpla framförandet av misshagliga och/eller politiskt inkorrekta åsikter inklusive raljerande kritik mot religion såsom hate speech.

Rättighetsförklaringen garanterar amerikanska medborgare yttrandefrihet.

”Hets mot folkgrupp” sorterar i Sverige under den juridiska samlingsrubriken ”hatbrott”. Detta är dock ingen självständig brottsrubricering utan en straffskärpningsförordning, vilken enligt Brottsbalkens kapitel 29, paragraf 2, punkt 7 kan leda till ett strängare straff än vad den tilltalade skulle ha fått om motivet inte hade varit hat mot en bestämd grupp eller en person/personer som tillhör denna grupp. Etniska svenskar är dock undantagna från den aktuella lagstiftningen.

Hets mot folkgrupp kallades tidigare ofta även Lex Åberg efter nationalsocialisten och antisemiten Einar Åberg (1890-1970). När Förintelsen av judarna blev allmänt känd efter Andra världskrigets slut 1945 var Åberg en av de första att förneka dess existens. Hans skrifter och pamfletter spreds också utomlands, vilket bedömdes kunna ge Sverige dåligt internationellt rykte. Detta var skälet till att lagen rörande ”hets mot folkgrupp” antogs 1948.

Einar Åberg dömdes vid sex tillfällen enligt denna lagstiftning. Mest blev det bötesstraff, men åren 1954-56 blev det fängelsestraff i sammanlagt tre månader för Åberg. Maxstraffet för hets mot folkgrupp är två års fängelse om brottet bedöms som grovt.

Syftet med lagen rörande hets mot folkgrupp var gott: den skulle förhindra fortsatt antisemitism och hets mot judar efter kriget. Under senare år har lagstiftningen i fråga emellertid utvecklats till att bli ett av de främsta hoten mot yttrandefriheten i Sverige. Den bör därför enligt denna bloggares mening avskaffas skyndsammast möjligt. Den har blivit en gummilag syftande till att klämma åt debattörer som inte anpassar sig enligt rådande normer om politisk korrekthet. Den har blivit ett hot mot demokratin.

Polisen gjorde en mycket märklig husrannsakan hemma hos Åsa Westerberg på grund av påstådd misstanke om ”hets mot folkgrupp”.

Denna slutsats är ofrånkomlig när man studerar några av de rättsfall och polisingripanden som hittills gjorts med hänvisning till den aktuella lagstiftningen sedan det senaste sekelskiftet. Låt oss börja med det mig veterligen senaste fallet, som vad jag känner till endast tagits upp till behandling på alternativsajten Avpixlat.

Den 28 april 2016 vaknade Åsa Westerberg, bosatt i södra Stockholms-området, av att det bultade på hennes dörr. Det visade sig vara några personer som hävdade att de kom från polisen och ville göra husrannsakan. De vägrade identifiera sig och var därtill obenägna att uppge av vilken anledning husrannsakan skulle göras (regeln om en warrant, alltså att polisen måste förete en obligatorisk av åklagare utfärdad order om husrannsakan som vi ser prov på i nästan alla amerikanska och brittiska kriminalfilmer, gäller inte i Sverige). http://avpixlat.info/2016/05/03/tankebrott-nu-gor-polisen-husrannsakan-om-du-skriver-fel-saker-

Omsider framkom att brottet som Åsa misstänktes för gällde hets mot folkgrupp – hon skulle ha skrivit något på sitt Facebook-konto som skulle kunna hänföras till denna lagstiftning; under genomsökningen av Åsas bostad, då bland annat underkläder och annat fotograferades och rotades i, antyddes dock att det skulle kunna vara frågan om skattebrott. Dock hittade Åsa, sedan poliserna avlägsnat sig, en handskriven lapp som fastställde det misstänkta brottet till ”hets mot folkgrupp”. Texten var undertecknad av en Anders Garter, stationsbefäl hos polisen i Västberga. När detta skrivs har Åsa Westerberg varken delgivits misstanke eller kallats till förhör avseende något brott. http://avpixlat.info/2016/05/04/handskriven-lapp-fran-polisen/

Så här kan det alltså gå till i det svenska så kallade rättssamhället anno domini 2016: skriver du något som någon upplever som olämpligt kan polisen komma och bulta på din dörr när du minst anar det. Det behöver dock inte vara polisen som står på tröskeln. Det kan också vara en aggressiv reporter som kör upp en mikrofon och en kamera eller ett anteckningsblock i synen på dig och kräver dig på besked om saker du påstås ha skrivit om på nätet, eventuellt under signatur.

Docent Jim Olsson bad Expressen-reportern dra åt helvete och stämde sedan tidningens chefredaktör för förtal.

Detta hände Jim Olsson, bosatt i göteborgska Västra Frölunda och docent i partikelfysik, vilken råkade ut för Expressens gangsterlika journalistiska metoder för något år sedan då tidningen bestämt sig för att avslöja ”näthatet” och under den vänsterextrema Researchgruppens (tidigare AFA-dokumentation) ledning uppsökte docent Olsson och ett antal andra ”syndare”. Resultatet blev svarta krigsrubriker med åtföljande personliga tragedier inklusive ett självmord. http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/har-ar-fler-som-hatar-anonymt-pa-avpixlat/pa-facebook/

Docent Jim Olsson ställde emellertid till ett våldsamt rabalder, vilket tidningen sannolikt inte hade väntat sig. Dels skällde han ut reportern efter noter och bad denne ”dra åt helvete” , dels polisanmälde han tidningens ansvarige utgivare Thomas Mattsson för förtal, då tidningen påstod att han skrivit saker han inte hade gjort. http://nyheteridag.se/nu-atalas-expressen-for-grovt-fortal-mot-jim-olsson/

Det bör framhållas att även den andra slaskpressdraken, Aftonbladet, ägnat sig åt liknande verksamhet som ovan beskrivits och även anlitat Researchgruppen.

När det gäller lagen om hets mot folkgrupp blev åtalet mot pingstpastorn Åke Green 2004 ett pionjärfall, då det var första gången åtal väckts sedan lagen kommit att omfatta homosexuella. Green hade i en predikan i sin församling i Borgholm på Öland redogjort för Bibelns avvisande syn på homosexualitet och därvid polisanmälts av RFSLs lokale ordförande i Kalmar.

Green dömdes för hets mot folkgrupp av tingsrätten i Kalmar 2004. När fallet togs upp i Göta hovrätt 2005 blev det dock frikännande, liksom fallet blev även i Högsta domstolen senare samma år. Detta kunde Green dock inte tacka svensk lagstiftning för, ty i Sverige kan det vara ett brott att citera Bibeln, utan det kunde ske först sedan försvaret under rättegångarna hänvisat till den yttrandefrihet och de mänskliga rättigheter som garanteras av Europadomstolen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/hd-friar-ake-green/

Fallet Green rönte betydande uppmärksamhet i omvärlden och ledde till att Green några år efter frikännandet inbjöds att tala om sina erfarenheter av det svenska rättsväsendet i USA och Etiopien. Som ett kuriosum kan nämnas att pastor Green uteslöts ur den ängsligt politiskt korrekta nykterhetslogen IOGT-NTO på grund av sina bibelrelaterade åsikter om homosexualitet – dock välkomnades han som medlem av Sveriges Blåbandsförbund.

Konstnären Dan Park leds bort av polis medan galleristen Henrik Rönnquist ser på.

Det mest kända – och mest frekventa – offret för hets mot folkgrupp-lagen är tvivelsutan gatuartisten Dan Park. Denne dömdes första gången för brottet i fråga 1998 och då av Umeå tingsrätt, sedan han i provocerande syfte burit en jacka försedd med hakkors. Åren 2012 respektive 2014 dömdes han för samma brott av Lunds tingsrätt på grund av förgriplig konst.

När Park i juli 2014 fick möjlighet att ställa ut några av sina kontroversiella alster på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö dröjde det inte länge innan ditkommenderad polis på order av åklagaren Linda Rasmussen i värsta Gestapo-stil stövlade in i galleriet och beslagtog några av Parks tavlor och grep konstnären, vilken senare dömdes till fängelse i sex månader. Galleristen Henrik Rönnquist fick villkorlig dom samt kännbara böter för medhjälp till brott.

Jag vill hävda att i fallet Dan Park sammanfaller rättsväsendets, den politiska korrekthetens och kulturelitens negativa syn på Dan Parks konstutövning på ett sätt som för tankarna till totalitära diktaturstater av typ Nazityskland, Kina, Sovjetunionen och Östtyskland, där endast konst av den typ som godkänts av myndigheterna accepteras medan avvikelser bestraffas.  Exemplet Dan Park visar enligt min mening att Sveriges ställning som civiliserat rättssamhälle där yttrandefrihet råder knakar betänkligt i fogarna.

Exempel på Dan Parks ”olämpliga” konst.

Mer om ingreppen mot Dan Park på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/05/svensk-ddr-polis-slar-till-mot-obekvam-konstnar-beslagtar-konst/

I det formellt demokratiska Sverige behövs det ingen statlig censur där stötande text i tidningar och tidskrifter döljs med svart tusch, som Metro gjorde den 3 maj i pedagogiskt syfte. Här bestämmer politisk korrekthet, självcensur och gummilagar, som lagen om hets mot folkgrupp, vad som får och inte får framföras. Polis och domstolar blir i det perspektivet lydiga redskap för den bestämmande samhällseliten.

Särskilt olyckligt blir det naturligtvis när de så kallade public service-företagen, med ett annat uttryck statsmedia, dit Sveriges television (SVT), Sveriges radio (SR) och Utbildningsradion (UR) räknas, genom en medveten anställningspolitik förvandlas till indoktrineringsinstitutioner för politisk korrekthet i allmänhet och vänsterpolitik i synnerhet med det svenska folket som målgrupp.

Läs mer om denna för demokratin och yttrandefriheten katastrofala utveckling på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/01/02/svt-och-sr-har-blivit-propagandaredskap-for-ras-och-mangfaldsvanstern/

Journalisten och författaren Göran Rosenberg uppskattar inte ”den kompromisslösa yttrandefriheten”.

Det råder slutligen ingen brist på mediapersonligheter för vilka den här utvecklingen alls icke innebär några problem. Tvärtom – de stödjer den aktivt. Dit hör författaren och journalisten Göran Rosenberg, som hänvisar till luddigheter som ”informella regler” när han angriper ”den kompromisslösa yttrandefriheten” och menar att endast vissa åsikter bör få komma till uttryck i medierna: http://www.expressen.se/kultur/frihet-for-vem/

Om Rosenbergs upprörande försvar för självcensur i media har jag skrivit följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/03/05/rosenbergs-forsvar-for-sjalvcensur/

Om Pride i Järva: Smaklösheten blir inte bättre för att den utlokaliseras till förorterna

 Järvafältet med invandrartät betongförort i fonden.

Jan Sjunnesson, Sverige-vänlig politisk entreprenör, skriftställare föreläsare och debattör, har väckt en hel del uppståndelse genom att bjuda in till en så kallad Pride-parad på Järvafältet i nordvästra Storstockholm den 29 juli, parallellt med att det sedvanliga Pride-evenemanget hålls i Stockholms innerstad.

I inbjudan heter det: ”Vi tågar från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby. Valfri klädsel. Vid soligt väder kan man passa på att sola magen och benen.”  http://www.metro.se/nyheter/hbtq-aktivister-protesterar-mot-sd-profilens-pridetag-de-hetsar-mot-invandrare/EVHogt!PJwCm6IuceWC6/

Föga oväntat har Sjunnesson, tidigare redaktör för den Sverigedemokraterna närstående nättidskriften Samtiden och numera medarbetare i Avpixlat, fått praktiskt taget hela den etablerade HBTQ-rörelsen på sig efter sitt initiativ. I Metro, se länken ovan, menar HBTQ-aktivisten Noah Nord att då ”Sverigedemokraterna har en hbtq-fientlig politik” utnyttjar man Pride i syfte att ”vinna billiga poäng och ta fokus från sin egentliga agenda”.

Nord har missat att det inte är Sverigedemokraterna som står bakom Pride Järva-evenemanget, men det kan vi kanske överse med. Sjunnesson svarar: ”De borde välkomna att vi kan ha Pridemarscher överallt i Sverige. Om de tror att de /sic!/ finns en homohatande grupp Sverigevänner…så skulle de välkomna att någon från den gruppen gör tvärtemot och säger att ‘nu ska vi ha en Pridemarsch.”

Det är dock uppenbart att för SD-hatande HBTQ-människor spelar det ingen roll vad partiet eller kretsarna kring det gör. Kritiserar man Pride är det fel, anordnar man en egen Pride-parad är det lika fel. SD/SD-kretsar är lika onda vilken sorts politik man än driver- vilket skulle bevisas.

På SVT Nyheter menar sig RFSLs (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) ordförande, Ulrika Westerlund, ha bilden klar för sig: ”Han /Jan Sjunnesson/ skriver nu in sig i ett mönster som vi har sett från andra länder, för att göra rasistiska poänger.” Sjunnesson: ”Vi vill helt enkelt visa att samma lagar gäller överallt i Sverige.” http://www.svt.se/nyheter/regionalt/stockholm/kontroversiellt-pridetag-moter-hart-motsand

För denna bloggare står det klart att det är Westerlund som har en rasistisk inställning i sammanhanget. Hon tilltror helt enkelt inte invandrarmajoriteten i det aktuella området, varav många muslimer, att kunna hantera en Pride-manifestation på de egna orterna efterson hon betraktar dem som mindre vetande. Dessa människor måste därför skyddas för sitt eget bästas skull.

”An excellent initiative!” skrev Alexander Bard på FB om Pride Järva.

Jag har när detta skrivs ännu inte sett till någon officiell reaktion från Sverigedemokraterna beträffande Sjunnessons initiativ. Däremot har artisten och gayprofilen Alexander Bard stött det på Facebook, vilket måste irritera den etablerade HBTQ-lobbyn något oerhört. Bloggen Petterssons gör skillnad skriver å sin sida bland annat följande:

Hur toleranta muslimer är mot homosexuella kommer att bevisas nästa vecka när Pride Järva arrangeras i de mångkulturella områdena Tensta och Husby. Nu har hbtq-rörelsen chansen att visa upp sig också i de områdena och inte bara i Stockholms innerstad, men vänstern visar redan upp sitt hyckleri. Gärna hbtq, men inte i de muslimska förorterna då detta är ren rasism. http://petterssonsblogg.se/tag/pride-jarva/

Jag tänker inte dölja var jag själv står när det gäller Pride, vilket förvisso vore svårt mot bakgrund av vad jag tidigare skrivit i frågan. Här ett exempel:https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/26/pridefestivalen-ar-over-oss-igen/ Jag anser som övertygad konservativ att Pride-jippot, enkannerligen dess avslutande parad, är en spekulation i smaklöshet, stötande exhibitionism och sexualisering.

Eländet blir definitivt inte blir ett uns bättre av den senaste trenden, att inbegripa oskyldiga barn i sagda depraverade beteende. Här framställs detta försåtligt i Göteborgsposten som att barnen tågar ”för allas lika värde”: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2743647-barnen-tagade-for-allas-lika-varde

 Övergrepp: småbarn kläs som läderbögar av ansvarslösa målsmän.

Personligen menar jag att en betydande del av det som försiggått i Pride-paraden genom åren måste anses kunna falla under vad som kallas ”förargelseväckande beteende” i brottsbalkens paragraf 16 under rubriceringen Brott mot allmän ordning. Förargelseväckande beteende definieras här enligt följande: ”Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter.”

Om blottning, ett beteende som är vanligt förekommande vid Pride, heter det: ”Blottning kan dömas för förargelseväckande beteende om handlingen riktar sig mot flera personer samtidigt…I annat fall är det sexuellt ofredande.” https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rargelsev%C3%A4ckande_beteende

Med detta sagt har ni, kära läsare, förstått att jag inte kommer att stödja Jan Sjunnessons initiativ Pride Järva. Smaklösheten blir inte bättre av att den utlokaliseras till de invandrartäta förorterna. Däremot kan jag gott och väl förstå den tanke som, såvitt jag kan bedöma, ligger bakom evenemanget: att åsikts- och demonstrationsfriheten måste gälla överallt i Sverige och omfattar alla grupper.

 Avpixlats Mats Dagerlind backar upp Pride Järva.

Hur stor anslutning Järva Pride kommer att få må vara osagt. Kanske kommer det att bli som i fallet Pegida, den antiislamistiska rörelsen vars demonstrationer i Sverige vida överträffats numerärt av antalet hatiska motdemonstranter. Om så sker kan Jan Sjunnesson och hans meningsfränder ändå glädja sig åt att ha skapat en hel del debatt på förhand.

Pedofilvarning för Stockholm Pride när Södertälje kommun hissar regnbågsflagg

 Två regnbågsflaggor flankerar tre kommunflaggor utanför Södertälje stadshus. Foto: Tommy Hansson

Den 28 juli hissades den så kallade regnbågsflaggan utanför Södertälje stadshus. Två exemplar av den färgrika tygduken flankerade tre kommunflaggor med stadens traditionella skyddshelgon, Sankta Ragnhild, som motiv. Det är sannolikt en inte alltför djärv gissning att den väna damen grät i sin himmel över sällskapet.

Det väckte betydande uppmärksamhet när den ungdomliga kulturföreningen Molto, dominerad av miljö- och vänsterpartister, förra sommaren hissade regnbågsflaggan utanför Stadshuset i syfte att stötta Stockholms så kallade Pride-festival. Eftersom flaggningen stred mot kommunens flaggpolicy avlägsnades tygstycket illa kvickt, och moderata fullmäktigeledamoten Rolf B. Bertilsson hotade till och med att polisanmäla tilltaget.

Det krävdes dock knappast någon övermänsklig siarförmåga för att inse, att det bara var en tidsfråga innan prideflaggningen skulle tillåtas. Så skedde också denna försommar, då kommunstyrelsen respektive fullmäktige efter förslag av den rödgröna majoriteten antog en förändring av flaggpolicyn innebärande att det skulle bli möjligt att med flaggning uppmärksamma evenemang också utanför Södertälje kommun.

SD:s inställning klar SD Södertäljes inställning har varit klar hela tiden. Förutsatt att ett evenemang av betydelse går av stapeln inom kommunen ser vi inget hinder för att kommunal flaggning sker, vare sig det är fråga om ett Pride-arrangemang eller annan typ av manifestation. Däremot finns naturligtvis inga som helst skäl att flagga för ett evenemang som hålls i en annan kommun, i detta fall Stockholm.

 Södertäljes Pride-supporter nummer 1: Tage Gripenstam (C).

Denna inställning delas dock inte av vare sig den politiska kommunmajoriteten eller av den krampaktigt politiskt korrekta lokalavisan Länstidningen (LT), vilken hade regnbågsflaggningen som huvudnyhet i sin utgåva den 29 juli med Centerpartiets till tårar rörde gruppledare Tage Gripenstam i blickfånget. Under Pride-festivalen låter LT även sin logotyp på förstasidan ”stoltsera” med regnbågsfärgerna.

Gripenstams hållning i frågan är onekligen konsekvent, då han under en följd av år krävt regnbågsflaggning utanför Stadshuset under Stockholm Pride. Övriga gruppledares (utom KD:s Veronica Westergård) hållning är däremot nog mest att betrakta som fjäsk och undfallenhet inför den mäktiga HBTQ-lobbyn, som sedan många år för en nära nog jihadistisk kamp mot alla kritiker för att brännmärka dessa som svårartade ”homofober”.   

Det skall tilläggas att SD även motionerat i fullmäktige om att på permanent basis flagga med vår blågula nationsflagga utanför Stadshuset, på vars flaggstänger det normalt finns en EU-flagga samt fyra kommundelsflaggor. Nog borde det gå att klämma in också en svensk flagga där!

Bestämt nej av Åkesson Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, klargjorde inför årets Pride-jippo att SD säger bestämt nej till deltagande. Samma ståndpunkt har Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund visat. Åkessons inställning framgår klart av följande artikel i Expressen:

http://www.expressen.se/nyheter/akesson-bestamt-nej-till-att-delta-i-pridetaget/

 ”Kinky” Pride-deltagare.

Och det finns sannerligen all anledning att problematisera det politiska och mediala etablissemangets skönmålning av HBTQ-livsstilen i allmänhet och Pride-evenemangen (sådana förekommer numera i en rad städer från norr till söder) i synnerhet. Det är ju faktiskt omöjligt att blunda för att HBTQ – homo-, bi-, trans- och ”queer”-sexualitet – medför betydande risker.    Detta erkänner till och med de Pride-entusiastiska miljöpartisterna Mats Pertoft, Annica Hjerling och Rodolfo Alvarez i ett debattinlägg med rubriceringen ”Pride – för allas lika värde” i LT den 29 juli:

Unga hbtq-personer har det allra svårast. De mår generellt sämre än andra ungdomar och ungefär 20 procent har utsatts för våld av en familjemedlem. 25 procent av homo- och bisexuella kvinnor mellan 16 och 25 år har försökt ta livet av sig. Hälften av alla unga transpersoner har övervägt självmord. Detta är fruktansvärda och helt oacceptabla siffror som visar en mörk verklighet.

Att Miljöpartiet och andra Pride- och HBTQ-entusiaster, trots denna oroande statistik, fortsätter att propagera för den homosexuella livsstilen är minst sagt anmärkningsvärt, eller kanske rättare: det är inte riktigt klokt. Det finns ju hur många undersökningar som helst som påvisar riskerna med denna livsstil. Enligt en omfattande studie redovisad i den amerikanska tidskriften Social Science Research (volume 41, issue 4) 2012 klarar sig barn som lever i en homosexuell familjekonstellation sämre än barn med föräldrar av olika kön:

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0049089X12000610

Sämst klarar sig barn i lesbiska familjerelationer: de mår sämre, är olyckligare och har fler sociala och andra problem än andra barn samt har oftare självmordstankar.

 Glammigt, översexualiserat spektakel med pedofilvarning på Stockholms gator.

Pedofilvarning Det finns all anledning att instämma med Ingrid Carlqvist i en ledartext på sajten Dispatch International, som gjort en ingående granskning av Stockholm Pride 2014,  den 25 juli:

För min del får folk ha sex med vem de vill – så länge det handlar om vuxna och villiga personer. Men varför lägger staten, Svenska kyrkan och storföretag ner miljoner på att locka in ungdomar i en livsstil som är minst sagt självdestruktiv – utan att informera om riskerna? Det är en fråga som vi måste diskutera.   

En sak står fullständigt klar, och det är att från Pride och dess vanligaste påhejare kan vi inte räkna med någon som helst problematisering när det gäller HBTQ-livsstilen. I årets Stockholm Pride förekom tvivelaktiga inslag med tydlig pedofilvarning. Så lockade Pride Ung personer från 13 till 29 år att fritt umgås med varandra – det krävs ingen större fantasi att räkna ut vad detta kan leda till. Vidare fanns inslag såsom Pride Kinky med hoppande, mänskliga hundar. Prides karaktär av översexualiserat och vulgärt spektakel består.   

 Svenska kyrkan propagerar för HBTQ och Pride.

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) hade under 1980-talet helt öppet något som kallades Pedofila arbetsgruppen, som bland annat ville slopa 15-årsgränsen för sexuellt umgänge. Årets Pride-satsning visar att denna pervogrupp förmodligen inte har så långt kvar tills dess intentioner förverkligas.

Det finns allt fog att undra vad Pride-ivraren Tage Gripenstam och övriga fem gruppledare i Södertälje som tillstyrkte Pride-flaggning anser om detta. Man kan också undra vad vederbörande tycker om dessa programpunkter under årets Stockholm Pride:

 

 

 

 

 

Pride: När upplysning blir till upplösning

Läderbögar på marsch.

Så var då Pride-spektaklet över för denna gång med den vanliga, ohöljt exhibitionistiska paraden genom Stockholms gator. Där gaypoliser och dito militärer tjoade ikapp med så kallade läderbögar, riksbögar som Mark Levengood och Jonas Gardell och ett antal politiker som vill framstå som fräscht fördomsfria.

Och för allan del, låt dem tjoa. Vi har som bekant grundlagsfäst demonstrations-, åsikts- och yttrandefrihet här i landet. Jag är dessutom en tolerant person som hyllar principen ”leva och låta leva”. Ändå kan jag inte låta bli att undra över varför det är så viktigt för en del att visa upp sin sexuella läggning till allmänt beskådande. För mig är sex en privatsak mellan mig och min älskade, inte ett utställningsföremål att köra upp i ansiktet eller till äventyrs röven på folk.

Parallellt med att Pride avslutades tillkännagav regeringen sin avsikt att överväga slopa den hittillsvarande åldersgränsen på 18 år för könsbyte. Man skall alltså inte längre ha behövt uppnå myndig ålder för att fatta ett så livsavgörande och oåterkalleligt beslut som att genomgå en könsbytesoperation. Pådrivande i frågan har varit integrationsminister – under prideveckan hbtq-minister – Erik Ullenhag (FP) tillsammans med RFSLs ordförande Ulrika Westerlund.

Det är alldeles tydligt att vi lever i vad Bibeln kallar de yttersta dagarna då allt vänds upp och ner och välts över ända och då upplysningstid blir till upplösningstid.

Jag utkom 1993 med boken Åter till det kalla kriget (Contra förlag), en samling artiklar och uppsatser publicerade från och med 1974. I den avslutande delen av boken listar jag under rubriceringen ”Vänsterns nya kläder” ett antal företeelser jag menade skulle komma att överta den doktrinära kalla krigs-kommunismens roll som instrument för samhällsomstörtningen. Det första avsnittet i denna del valde jag att kalla ”Bögrevolten”.

Jag hänvisar i detta avsnitt till den nordamerikanske författaren och nobelpristagaren Saul Bellow (1915-2005), vilken menade att den så kallade queerfilosofin går ut på att klubba ner allting som utgår från etablerad tradition och etik. I sammanhanget citerar jag den förre vänsterradikalen David Horowitz, som i tidskriften The American Spectators januarinummer 1993 skrev följande:

För de nya radikala teoretikerna är fienden inte längre en styrande klass, en hegemonistisk ras eller ens ett dominerande kön. I stället är den själva naturens sexualordning. Förtrycket ligger i just idén om det ”normala”, den ordning som indelar mänskligheten i två kön. I stället för ett klasslöst samhälle som den frälsande framtiden, anvisar bögteoretikerna en könsfri värld.

Saul Bellow fick Nobels litteraturpris 1976.

När jag iakttar förhållandena i västvärlden i dag inser jag med en rysning hur rätt Horowitz hade när han skrev detta för 20 år sedan. HBTQ-revolten förkunnar således ej endast Guds och samhällets utan själva naturens död. Som jag ser det finns det klara paralleller mellan queerfilosofin och Nietzsches övermänniskoideal om den allt övervinnande människan som sin egen gud.

Vi bevittnar i dag hur den ursprungligen underjordiska och starkt avantgardistiska bög- eller queerfilosofin flyttar in i västvärdens regeringskanslier, och att Sverige – den sociala ingenjörskonstens förlovade land – går i bräschen för denna utveckling är endast symptomatiskt. Här har termen ”hen” myntats för att understryka det könlösa idealet, och nu vill alltså regeringen tillåta könsbyte för barn.

Jag är som sagt tolerant. Låt var och en leva som den vill och ta ansvar för sina handlingar. Vad HBTQ-rörelsen kräver är dock inte tolerans utan obetingad lydnad och acceptans gentemot de egna regnbågsidealen. Alla avvikande röster avfärdas såsom svårartat homofobiska och bigotta, om nu någon kommer ihåg det uttrycket. All fri debatt skall strypas och dissidenter marginaliseras.

HBTQ-rörelsen är en del i det samlade politiskt korrekta projektet som även innefattar extrem feminism, galopperande miljöradikalism och mer eller mindre svagsint antirasism. I det sistnämnda konceptet ingår axiomet att all invandring är bra och att alla som inte tycker så är rasister.

I Iran bestraffas homosexualitet med offentlig hängning.

Nu blir det dock komplicerat för HBTQarna. Den ohämmade invandringen medför nämligen ett stort inflöde av muslimer, vilka enligt islams och Koranens påbud har en mycket negativ inställning till allt som har med homosexualitet att göra. I starkt muslimska länder döms således homosexuella till döden – i Iran utförs dödsstraffet genom offentlig hängning. Eftersom våra HBTQ-aktivister inte vill förarga muslimska invandrare avstår man dock från att kritisera sådana företeelser. Många ordinära homosexuella genomskådar dock detta. På annat sätt kan man knappast tolka det faktum att Sverigedemokraterna enligt vissa undersökningar är det mest populära partiet bland homosexuella.

Däremot går det utmärkt att hoppa på ett halvdemokratiskt land som Ryssland, där nyligen lagar som begränsar homosexuell propaganda främst bland barn och ungdom antogs. Det var därför knappast någon sensation när den bisarre musikern och centerpartisten Alexander Bard gick till hårt angrepp på Ryssland i samband med årets Pridefestival.

Alexander Bard vågade ge sig på Ryssland men inte Iran.

Vi får väl se hur det går med de ideologiska försöken att avskaffa den naturliga könsordningen i den nya, sköna värld som Sverige blivit. Personligen är jag övertygad om att dessa försök till slut kommer att haverera, precis som den människofientliga kommunismen gick under som globalt hot mot freden och friheten i världen. Att ge sig på själva naturen brukar i långa loppet inte vara någon god idé.

Sexskandaler, hor och avkristning

Det har nog inte undgått många att Sverigedemokraterna (SD) drabbats av en ny sexskandal. Polisanmälan har inlämnats mot en så kallad hög SD-tjänsteman för sexuellt ofredande riktat mot en SD-kvinna. Jag avstår från alla spekulationer om de faktiska händelseförloppen utan överlåter med varm hand detta åt utredarna att bedöma.

Allmänt sett tycker jag emellertid alla sådana här solkiga historier bara är för bedrövliga för alla berörda och oavsett vilket parti som drabbas därav. Jag kan på rak arm erinra mig ett antal partirelaterade sexskandaler, där den mest iögonenfallande väl gällde en socialdemokratisk riksdagsman som i fyllan och villan  skall ha stått utanför dörren till en kvinnlig partikamrats bostad och uppmanat henne: ”Knulla, knulla för fan!”

Riksdagsman Per Svedberg (S) i fylle- och sexskandal.

Riksdagsmannen, Per Svedberg från Gävleborgs läns valkrets, leddes bort i bara kalsongerna av vakter. Svedberg erkände det faktiska händelseförloppet men ville inte vidgå den något skabrösa uppmaningen. Händelsen inträffade 2009 men innebar tydligen inget avbräck i Svedbergs politiska karriär, eftersom han alltjämt kvarstår som riksdagsman. Mer om händelsen här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12202418.ab

De två SD- tjänstemän, varav en tillika folkvald politiker, som anklagats för trakasserier av sexuell natur har upplysningsvis båda lämnat sina tjänster inom partiet och även själva partiet. Varav man rimligen kan dra slutsatsen att SD ser allvarligare på incidenter av det här slaget än S.

Att politiker ertappas med brallorna nere är ju inte precis någon ny företeelse vare sig i Sverige eller utlandet. I Sverige är den så kallade Geijeraffären fortfarande i gott minne: den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer (1909-99) påkoms i början av 1970-talet med att ha köpt sexuella tjänster av prostituerade, vilket i och för sig inte var olagligt vid denna tid.

Statsrådet och sexköparen Lennart Geijer.

Det allvarliga bestod noga taget av två förhållanden: dels att Geijer såsom regeringsledamot kan bedömas ha varit i riskzonen att i utpressningssyfte utnyttjas av främmande makt; dels att regeringen Palme med statsministern själv i spetsen i det längsta sökte mörka skandalen. I en bok om hela den så kallade bordellhärvan, som kom ut för några år sedan, utpekades desslikes ett antal andra höga politiker inom såväl socialdemokratin som borgerligheten som sexköpare.

Internationellt väckte den så kallade Profumoskandalen stort uppseende på sin tid. 1963 tvingades John Profumo (1915-2006), försvarsminister i den brittiska Tory-regeringen, avgå sedan han uppdagats ha haft en sexuell relation med topless-dansösen Christine Keeler och sedan ljugit om det.

Keeler hade samtidigt en affär med den sovjetiske marinattachén Eugene Ivanov, och det spekulerades naturligtvis i om Keeler lämnat ut hemlig information hon fått av Profumo till  Ivanov. Det uppges att Profumos hustru, aktrisen Valerie Hobson, hela tiden troget stod vid makens sida.

John Profumo blev ett jagat villebråd för press och allmänhet under Profumoskandalen.

I Frankrike ses politikers utomäktenskapliga snedsteg av tradition i ett mer försonande ljus än i resten av västvärlden. Den socialistiske franske presidenten Francois Mitterrand hade i 15 års tid en affär med svenskan Chris Forsne, som han blivit presenterad för av Olof Palme på Bommersviks kursgård 1979. Forsne födde 1988 en son.

En annan av Mitterrands älskarinnor hette Anne Pingeot, som 1974 födde Mitterrands barn. Olof Palme å sin sida (1927-86) sägs enligt ihållande rykten ha haft en relation med den amerikanska artisten Shirley MacLaine.

Mer om Mitterrand och Forsne här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15256649.abr

I det religiösa USA har politikers utomäktenskapliga förbindelser stundom givit upphov till saftiga rubriker. President Bill Clintons politiska karriär var kantad av kvinnoaffärer, vilka hans hustru Hillary översåg med endast därför att hon genom Clinton själv såg en möjlighet att tillägna sig politisk makt.

Mest omtalad blev Lewinskyaffären, presidentens relation med den unga praktikanten Monica Lewinsky som bland annat inbegrep såväl oral- som cigarrsex (!) i Vita huset. Clinton ljög det amerikanska folket rätt i ansiktet när han bestämt förnekade att han haft sex med ”den där kvinnan, fröken Lewinsky” varför han ställdes inför riksrätt 1999 men frikändes.

Clinton menade sig kunna neka till att ha haft en sexuell förbindelse med Lewinsky, då han hävdade att han inte haft samlag med henne vilket till äventyrs också är sant.

Monica Lewinsky och Bill Clinton.

Bill Clinton var långt ifrån den förste amerikanske president som hållit sig med utomäktenskapliga sexpartners. Republikanen Warren G. Harding (1865-1923), ansedd som en av USAs sämsta presidenter genom tiderna, pläderade för striktare sexuallagar i sin valkampanj 1919 samtidigt som hans älskarinna stod i begrepp att föda hans barn.

Den uppenbare sexmissbrukaren John F. Kennedys (1917-63) multisexuella eskapader, där Marilyn Monroe bara var en i raden av älskarinnor, är blott alltför beryktade för att närmare beröras här. Kennedys oförmåga att hålla sig inom äktenskapets hank och stör var allvarlig, då den äventyrade den nationella säkerheten genom att presidenten vid ett tillfälle bland annat delade älskarinna med en maffiaboss. Kennedys efterträdare, Lyndon B. Johnson (1908-73), sägs för sin del ha supit, svurit och horat sig igenom sin fem år långa presidenttid.

Monroe och Kennedy.

Även Franklin D. Roosevelt (1882-1945) och Dwight D. Eisenhower (1890-1969) höll sig med älskarinnor, låt vara att detta tack vare medias benägna diskretion undgick allmänhetens kännedom.

Jämfört med exemplen närmast ovan, förefaller det som de alltför indiskreta SD-tjänstemännen påståtts ha ägnat sig åt ha varit förhållandevis oskyldigt, även om det alltid är trist och tragiskt när drabbade kvinnor känner sig obehagligt berörda och trakasserade. Personligen håller jag mig i egenskap av troende kristen med en ganska strikt moral: jag anser att sex hör hemma inom äktenskapet eller åtminstone inom ett fast förhållande.

En av orsakerna till den alltmer urartade sexualmoralen är utan tvivel samhällets avkristning och den starka ställning som sexualrelaterade påtryckargrupper såsom RFSL, RFSU med flera tillägnat sig med hjälp av kristendomsfientliga politiker. Inte mycket är längre tabu bortsett från pedofili och våldtäkter. Jag tillhör den generation då de judeo-kristna grundvalarna såsom Tio Guds bud och Jesu Bergspredikan lärdes ut i skolorna från första klass inom ramen för kristendomsundervisningen, då även utantillplugg av psalmverser stod på dagordningen.

Tio Guds bud.

Med den undervisningen följde också en känsla för vad som var passande och icke passande uppförande i allmänhet, som jag tror även personer som sedan växte upp och blev ateister eller agnostiker – eller bekännare av annan tro än den kristna – hade god nytta av. I äldre tider såg samhället ytterst allvarligt på utomäktenskapliga förbindelser. Det talades i lagböckerna om lönskaläge (sex mellan två ogifta), enkelt hor (en av parterna var gift) samt dubbelt hor (båda parterna var gifta på annat håll). Dödsstraff förekom i straffskalan.

Jag är ingen förespråkare för återkriminalisering av utomäktenskapligt sex. Om de svenska politiker och tjänstemän som nämns ovan emellertid hade fått en traditionell kristendomsundervisning tvivlar jag på att de hade skämt ut sig och sina partier genom att ägna sig åt aktiviteter såsom att kräva sex på fyllan eller beskriva för kvinnliga arbetskamrater hur ”kåta” de är.

Nu firas den bibliska synden igen

Årets så kallade Pridefestival i Stockholm har brutit ut. Och av skäl som framgår nedan skriver jag detta på fastande mage.

Huvudbegivenheten vid 2011 års Pridefestival – det årliga högtidlighållandet av den bibliska synden med ursprung i Sodom och Gomorra – lär nämligen bli ett framträdande av Thomas Beatie. Denne är en amerikansk transsexuell vilken föddes som kvinna men ändrat sitt ”juridiska kön” till man.

Beatie blev världskänd då han för några år sedan födde ett barn. Han har nämligen trots könsbytet och behandling i samband därmed valt att behålla sina så kallade reproduktiva organ. Nu kommer han således till Sverige och påstår sig vara ”chockad” över att könsbytare i vårt land enligt lag måste vara sterila och ogifta.

Den fråga som osökt inställer sig beträffande fallet Beatie är givetvis denna: varför valde han att byta kön till man om han ändå avsåg att föda barn i tidernas fullbordan? Möjligen var det en medveten strategi i syfte att förbättra de transsexuellas ”rättigheter” och att ställa hela könsproblemaktiken på huvudet. Beatie framstår som en revolutionär som bara bytt ut marxisternas ”klass” mot queerfilosofernas ”kön”. De som får lida är givetvis hans barn (han har fött två till efter förstlingen).

Vajar ej i Södertälje – däremot på SL:s bussar.

Personligen känner jag mig helt fed up med bögeriets och transsexualismens strupgrepp om opinionsbildningen i västerlandet (i andra delar av världen har detta oskick att leka Gud ännu inte slagit igenom). Frågan är vidare varför man fortfarande arrangerar dessa översexualiserade festivaler i Sverige, när den mäktiga och svårartat intoleranta böglobbyn ändå rimligen fått igenom alla sina krav i sin kamp mot det traditionella samhället. Det senaste var att föreningar mellan personer av samma kön får kallas äktenskap.

Politiska beslut och lagtexter är en sak. Det spelar emellertid ingen roll hur många gånger samkönade partnerskap kallas äktenskap – ett äktenskap kommer alltid enligt skapelseordningen att vara en förening mellan en man och en kvinna, icke mellan två personer av samma kön, icke mellan flera personer än två, icke mellan människa och djur.

Man kan fråga sig om nästa viktiga krav för bög- och transsexlobbyn blir att få föreningar mellan människa och djur klassificerade som äktenskap. Med den helige Darwin som ende Gud är människan som bekant endast den djurart som nått högst i näringskedjan, så varför skulle hon inte få para sig med andra arter?

Med Thomas Beatie som dragplåster torde årets Pride-jippo vara försäkrat om erforderlig uppmärksamhet och besöksfrekvens. I andra delar av landet ser det sämre ut. Länstidningen rapporterar exempelvis den 1/8 att ”regnbågsflaggan vajar allt svagare i Södertälje”: den lokala RFSL-avdelningen är på väg att läggas ned och Centerpartiets Tage Gripenstam har i år avstått från att föreslå fullmäktige att besluta om bögflaggning i Kringelstan.

Eftersom HBTQ-(fick jag med alla bokstäver nu?) rörelsen varit totalt framgångsrik över hela linjen förefaller detta vara en naturlig utveckling. Inte mycket återstår att slåss för. Kanske dags att lyssna på divergerande röster (min till exempel)?