Drottningen ger efter för PK-tryck

 PK-trycket blev för stort: drottningen vägrar ta emot pris för humanitära insatser.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19681460.ab

Som framgår av en artikel i Aftonbladet den 13 oktober – se länk ovan – har drottning Silvia beslutat avstå från att ta emot priset Scandinavian Human Rights Award för sina insatser mot så kallad trafficking, människohandel som syftar till att utnyttja människor – ofta unga kvinnor och barn – till tvångsarbete, ibland prostitution men också fabriks- eller hushållsarbete.

Priset skulle ha delats ut till drottningen i samband med ett seminarium om trafficking vid Uppsala universitet onsdagen den 15 oktober. Hovet meddelar enligt AB att drottningen vägrar ta emot priset med motiveringen, att priset skulle  ta bort uppmärksamheten från trafficking-frågan, som hon är djupt engagerad i.

Den verkliga orsaken till att drottningen avstår från priset är skriverier i press och andra media om att Scandinavian Human Rights Lawyers skulle ha ”kopplingar till abortmotståndare”, en av de mest graverande fadäser man kan göra sig skyldig till om man vill hålla sig väl med den politiskt korrekta eliten i extremlandet Sverige.

Här en länk till organisationens hemsida för den som vill veta mer:

http://www.shrl.eu/

 Italienske politikern Luca Volonte: pristagare 2011.

Scandinavian Human Rights Lawyers har nämligen tidigare varit oförsynta nog att dela ut sitt pris till vad som uppges vara abortmotståndare, eller pro-lifers, i form av Luca Volonte (2011) och Roger Kiska (2012). 2013 tillföll priset Elise Lindqvist. Såväl Volonte som Kiska uppges vara knutna till den abortkritiska organisationen Alliance Defending Freedom.

Detta blev alltså för mycket för PK-Sverige, som nu alltså lyckats pressa drottningen att, via trendkänsliga hovlakejer, avstå sitt välförtjänta pris. Jag tänker inte hymla med att jag tycker det är ynkligt och ryggradslöst. Att vilja värna de försvarslösa barnen i moderlivet anses i Sverige vara närmast oförlåtligt, en följd av decenniers oavlåten propaganda från feministrörelsen och extremvänstern. Att utsläcka mänskligt liv anses vara något gott, att rädda liv anses vara dåligt.

Det lär vara ökända sexlobbyisterna i RFSU som dragit i tåtarna för att få drottningen att kasta in handduken. Se artikel i den kristna tidningen Dagen här:

http://www.dagen.se/s%C3%A5-fick-rfsu-drottningen-att-avst%C3%A5-fr%C3%A5n-m%C3%A4nniskor%C3%A4ttspris-1.274735

Enligt Socialstyrelsens statistik aborteras varje år mellan 35 000 och 38 000 mänskliga foster. Det motsvarar invånarantalet i en stad av Västerviks storlek:

http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikefteramne/aborter

Abort blev lagligt i Sverige 1938. Enligt den nya lagstiftningen tilläts då abort av  medicinska, humanitära eller rashygieniska skäl. Den nuvarande abortlagstiftningen är från 1974 och möjliggör abort fram till vecka 18 av havandeskapet. Specialtillstånd för veckorna 18-22 kan inhämtas från Socialstyrelsen. Aborter i Sverige är således omgärdade med tidsmässiga restriktioner, varför det inte är korrekt att (vilket ofta görs) tala om ”fri abort”.

Fram till den 18e veckan kan en havande kvinna begära abort av vilket skäl som helst, alltså även på grund av att det väntade barnet är behäftat med ”fel” kön. Sedan 2008 finns heller inga krav på att den abortsökande kvinnan skall ha någon anknytning till Sverige, varför termen ”abortturism” uppkommit.

Man må se på abort hur man vill. Men att drottningen av PK-politrukerna påverkas att vägra ta emot ett pris av den enda anledningen att det tidigare tillfallit personer som vill värna mänskligt liv även i moderlivet är enligt min enkla mening både löjeväckande och alldeles otillständigt. Borde hon inte ha tillräckligt med ryggrad för att inse detta?

Att en professor i folkrätt som heter Mark Klamberg och är gift med förra statsrådet Birgitta Ohlsson – båda (FP) – även han backar ur från det planerade seminariet var naturligtvis väntat och upprör mig betydligt mindre. Folkpartister har aldrig utmärkt sig för att stå fast när det blåser.

 IS-terrorist med skräckslagen liten flicka. I bakgrunden syns ISIS flagga. Kommer Silvia att engagera sig för henne och hennes medoffer?

Slutligen finns kanske skäl att undra över om drottningen kommer att våga ta upp den grova form av människohandel, ja rent slaveri, med kvinnor och minderåriga flickor som sexslavar som nu förekommer i Mellanöstern i den ökända terroristligan IS/ISIS regi. Jag hoppas det men fruktar tyvärr, att någon eller några kommer att viska i den nu 70-åriga drottningens öra, att det nog vore alltför kontroversiellt – kanske till och med ”islamofobiskt” – att upphäva sin röst mot denna monumentala omänsklighet.

Läs mer om IS sexslavar via denna länk:

http://swedish.ruvr.ru/radio_broadcast/no_program/277257784/

 

 

Sexskandaler, hor och avkristning

Det har nog inte undgått många att Sverigedemokraterna (SD) drabbats av en ny sexskandal. Polisanmälan har inlämnats mot en så kallad hög SD-tjänsteman för sexuellt ofredande riktat mot en SD-kvinna. Jag avstår från alla spekulationer om de faktiska händelseförloppen utan överlåter med varm hand detta åt utredarna att bedöma.

Allmänt sett tycker jag emellertid alla sådana här solkiga historier bara är för bedrövliga för alla berörda och oavsett vilket parti som drabbas därav. Jag kan på rak arm erinra mig ett antal partirelaterade sexskandaler, där den mest iögonenfallande väl gällde en socialdemokratisk riksdagsman som i fyllan och villan  skall ha stått utanför dörren till en kvinnlig partikamrats bostad och uppmanat henne: ”Knulla, knulla för fan!”

Riksdagsman Per Svedberg (S) i fylle- och sexskandal.

Riksdagsmannen, Per Svedberg från Gävleborgs läns valkrets, leddes bort i bara kalsongerna av vakter. Svedberg erkände det faktiska händelseförloppet men ville inte vidgå den något skabrösa uppmaningen. Händelsen inträffade 2009 men innebar tydligen inget avbräck i Svedbergs politiska karriär, eftersom han alltjämt kvarstår som riksdagsman. Mer om händelsen här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12202418.ab

De två SD- tjänstemän, varav en tillika folkvald politiker, som anklagats för trakasserier av sexuell natur har upplysningsvis båda lämnat sina tjänster inom partiet och även själva partiet. Varav man rimligen kan dra slutsatsen att SD ser allvarligare på incidenter av det här slaget än S.

Att politiker ertappas med brallorna nere är ju inte precis någon ny företeelse vare sig i Sverige eller utlandet. I Sverige är den så kallade Geijeraffären fortfarande i gott minne: den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer (1909-99) påkoms i början av 1970-talet med att ha köpt sexuella tjänster av prostituerade, vilket i och för sig inte var olagligt vid denna tid.

Statsrådet och sexköparen Lennart Geijer.

Det allvarliga bestod noga taget av två förhållanden: dels att Geijer såsom regeringsledamot kan bedömas ha varit i riskzonen att i utpressningssyfte utnyttjas av främmande makt; dels att regeringen Palme med statsministern själv i spetsen i det längsta sökte mörka skandalen. I en bok om hela den så kallade bordellhärvan, som kom ut för några år sedan, utpekades desslikes ett antal andra höga politiker inom såväl socialdemokratin som borgerligheten som sexköpare.

Internationellt väckte den så kallade Profumoskandalen stort uppseende på sin tid. 1963 tvingades John Profumo (1915-2006), försvarsminister i den brittiska Tory-regeringen, avgå sedan han uppdagats ha haft en sexuell relation med topless-dansösen Christine Keeler och sedan ljugit om det.

Keeler hade samtidigt en affär med den sovjetiske marinattachén Eugene Ivanov, och det spekulerades naturligtvis i om Keeler lämnat ut hemlig information hon fått av Profumo till  Ivanov. Det uppges att Profumos hustru, aktrisen Valerie Hobson, hela tiden troget stod vid makens sida.

John Profumo blev ett jagat villebråd för press och allmänhet under Profumoskandalen.

I Frankrike ses politikers utomäktenskapliga snedsteg av tradition i ett mer försonande ljus än i resten av västvärlden. Den socialistiske franske presidenten Francois Mitterrand hade i 15 års tid en affär med svenskan Chris Forsne, som han blivit presenterad för av Olof Palme på Bommersviks kursgård 1979. Forsne födde 1988 en son.

En annan av Mitterrands älskarinnor hette Anne Pingeot, som 1974 födde Mitterrands barn. Olof Palme å sin sida (1927-86) sägs enligt ihållande rykten ha haft en relation med den amerikanska artisten Shirley MacLaine.

Mer om Mitterrand och Forsne här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15256649.abr

I det religiösa USA har politikers utomäktenskapliga förbindelser stundom givit upphov till saftiga rubriker. President Bill Clintons politiska karriär var kantad av kvinnoaffärer, vilka hans hustru Hillary översåg med endast därför att hon genom Clinton själv såg en möjlighet att tillägna sig politisk makt.

Mest omtalad blev Lewinskyaffären, presidentens relation med den unga praktikanten Monica Lewinsky som bland annat inbegrep såväl oral- som cigarrsex (!) i Vita huset. Clinton ljög det amerikanska folket rätt i ansiktet när han bestämt förnekade att han haft sex med ”den där kvinnan, fröken Lewinsky” varför han ställdes inför riksrätt 1999 men frikändes.

Clinton menade sig kunna neka till att ha haft en sexuell förbindelse med Lewinsky, då han hävdade att han inte haft samlag med henne vilket till äventyrs också är sant.

Monica Lewinsky och Bill Clinton.

Bill Clinton var långt ifrån den förste amerikanske president som hållit sig med utomäktenskapliga sexpartners. Republikanen Warren G. Harding (1865-1923), ansedd som en av USAs sämsta presidenter genom tiderna, pläderade för striktare sexuallagar i sin valkampanj 1919 samtidigt som hans älskarinna stod i begrepp att föda hans barn.

Den uppenbare sexmissbrukaren John F. Kennedys (1917-63) multisexuella eskapader, där Marilyn Monroe bara var en i raden av älskarinnor, är blott alltför beryktade för att närmare beröras här. Kennedys oförmåga att hålla sig inom äktenskapets hank och stör var allvarlig, då den äventyrade den nationella säkerheten genom att presidenten vid ett tillfälle bland annat delade älskarinna med en maffiaboss. Kennedys efterträdare, Lyndon B. Johnson (1908-73), sägs för sin del ha supit, svurit och horat sig igenom sin fem år långa presidenttid.

Monroe och Kennedy.

Även Franklin D. Roosevelt (1882-1945) och Dwight D. Eisenhower (1890-1969) höll sig med älskarinnor, låt vara att detta tack vare medias benägna diskretion undgick allmänhetens kännedom.

Jämfört med exemplen närmast ovan, förefaller det som de alltför indiskreta SD-tjänstemännen påståtts ha ägnat sig åt ha varit förhållandevis oskyldigt, även om det alltid är trist och tragiskt när drabbade kvinnor känner sig obehagligt berörda och trakasserade. Personligen håller jag mig i egenskap av troende kristen med en ganska strikt moral: jag anser att sex hör hemma inom äktenskapet eller åtminstone inom ett fast förhållande.

En av orsakerna till den alltmer urartade sexualmoralen är utan tvivel samhällets avkristning och den starka ställning som sexualrelaterade påtryckargrupper såsom RFSL, RFSU med flera tillägnat sig med hjälp av kristendomsfientliga politiker. Inte mycket är längre tabu bortsett från pedofili och våldtäkter. Jag tillhör den generation då de judeo-kristna grundvalarna såsom Tio Guds bud och Jesu Bergspredikan lärdes ut i skolorna från första klass inom ramen för kristendomsundervisningen, då även utantillplugg av psalmverser stod på dagordningen.

Tio Guds bud.

Med den undervisningen följde också en känsla för vad som var passande och icke passande uppförande i allmänhet, som jag tror även personer som sedan växte upp och blev ateister eller agnostiker – eller bekännare av annan tro än den kristna – hade god nytta av. I äldre tider såg samhället ytterst allvarligt på utomäktenskapliga förbindelser. Det talades i lagböckerna om lönskaläge (sex mellan två ogifta), enkelt hor (en av parterna var gift) samt dubbelt hor (båda parterna var gifta på annat håll). Dödsstraff förekom i straffskalan.

Jag är ingen förespråkare för återkriminalisering av utomäktenskapligt sex. Om de svenska politiker och tjänstemän som nämns ovan emellertid hade fått en traditionell kristendomsundervisning tvivlar jag på att de hade skämt ut sig och sina partier genom att ägna sig åt aktiviteter såsom att kräva sex på fyllan eller beskriva för kvinnliga arbetskamrater hur ”kåta” de är.

Sex på kartan – eller sex på hjärnan?

Kondomevangelium enligt RFSU.

Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) har tillsammans med Utbildningsradion (UR) producerat en omdebatterad, handanimerad sexualupplysningsfilm med ekonomiskt stöd från Allmänna arvsfonden (AA).

Den 28 minuter långa filmen heter ”Sex på kartan” och handlar om hur lärarvikarien Jao undervisar de fem eleverna Abdu, Melody, Kim, Hanna och William i avancerad sexualkunskap. Bland det som tas upp märks könsorganen, slidkransen, om det gör ont, sexuella handlingar samt sexuellt samspel. Filmen visades för någon månad sedan i SVT efter Idrottsgalan.

Allmänna arvsfonden stödjer enligt egen målsättning ideella föreningar och organisationer till förmån för barn, ungdomar och personer med funktionsnedsättning. I februari 2011 har AA delat ut inte mindre än 88 miljoner kronor till 75 projekt på olika håll i landet. Tidigare har man kritiserats för att stödja mer eller mindre bisarra krav från personer verksamma inom Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) om att exempelvis avlägsna kvartersnamnet Negern i Karlstad och att anmäla Tintin i Kongo för hets mot folkgrupp. För att nu inte tala om den beryktade kampanjen mot glassen Nogger Black.

Jag har personligen mycket svårt att inse att AAs ovan deklarerade målsättning rimmar väl eller alls med finansieringen av en sexuell upplysningsfilm med pornografiska inslag att visas för svenska folket i allmänhet och högstadieelever i synnerhet. Något av det vettigaste i sammanhanget har enligt mitt förmenande framförts av krönikören Johan Hakelius under rubriken ”Sexlobbyns makalösa makt” i tidningen Affärsvärlden (11/2 2011):

Skattebetalarna står för närmare 2/3 av RFSU:s budget, och vid sidan av organiserade homo-, bi-, trans-, poly-, pan- och andra prefixsexuella, är RFSU den enda organisationen som riskminimerande politiker lyssnar på, då de närmar sig sexualitetens våta myrmarker.

RFSU står, enligt Hakelius, för en utpräglat sexualliberal linje:

Det betyder inte att svenskar i allmänhet är tillnärmelsevis lika sexualliberala som RFSU, men svenskar vill ogärna skylta med att de inte vill skylta med sexlivet. De när en skam över att inte vara hämningslösa. Ger de sig ändå in i den sexualpolitiska debatten är de snart offer för en paradox: de tvingas in i offentliga samtal om analsex, partnerbyten och annat av just det slag som de anser bör hanteras med diskretion.

Vidare om RFSUs/URs/AAs gemensamma projekt ”Sex på kartan”:

Scen ur ”Sex på kartan”.

De som antydde att det inte är alldeles självklart att skolan ska visa guppande hetero-, homo- och gruppsexakter för barn från 13 och uppåt, har naturligtvis redan förlorat. Det gjorde de i samma stund de öppnade munnen. Dessutom har en mörkhyad pojke samlag med en flicka i filmen, så alla kritiker kunde antas vara rasister. Så behändigt är livet som onåbar ideologimonopolist.

Hela inlägget här:

http://www.affarsvarlden.se/tidningen/article3092622.ece

Man kan fråga sig hur före detta kristdemokratiska riksdagsledamoten Ragnwi Marcelind, numera statssekreterare hos barn- och äldreministern Maria Larsson (KD) och 2006-2010 ordförande i Allmänna arvsfonden, ställer sig till AAs roll i produktionen av ”Sex på kartan.”

 Ragnwi Marcelind (KD).

Det är i sammanhanget ej endast frågan om sex på kartan. Material av denna typ bidrar tvivelsutan i hög grad till att delar av svenska folket får sex på hjärnan, vilket säkerligen också är RFSUs målsättning. Sexualupplysning i all ära. Det finns dock ingen naturgiven regel som säger att sådan måste bestå i utlärandet av ohämmad sex i snart sagt alla sammanhang.

Det är min uppfattning att sexualupplysning verkligen bör ingå i skolans uppdrag. Men det bör då ske med ansvar och omtanke om målgruppens – det vill säga skolelevernas – ringa ålder och mognad. Ett särskilt avsnitt bör också inskärpa att sexuella aktiviteter  av vad slag det vara månde inte är något som högstadieelever faktiskt bör ägna sig åt över huvud taget, utan att detta är något som hör hemma inom ramen för ett fast förhållande och bör utövas av mogna och ansvarstagande människor.

Det senare lär inte stå på det staliga sexualmonoplets agenda inom överskådlig tid, utan åsikter sådana som dessa avfärdas som bekant regelmässigt såsom varande utslag av svårartad sexualfientlighet eller, värst av allt, en kristen moral. Följden blir givetvis att vårt samhälles översexualisering fortsätter ha sin gång med ofrånkomliga följdverkningar såsom ökad spridning av tonårsneuroser, veneriska sjukdomar, våldtäkter, sexuella trakasserier och synen på abort som ett preventivmedel bland andra.

RFSU med flera kan producera hur många så kallade upplysningsfilmer man vill och se till så att svenska folket vadar till knäna i kondomer. Ovanstående problematik kommer inte bara att bestå utan faktiskt förvärras som en direkt följd därav.