Det är en berättigad fråga. När en fientlig mobb på hundratals personer försöker skada och i somliga fall rentav döda ordningspersonal som utför sitt arbete måste det vid behov få skjutas verkanseld. Om detta ifrågasätts kan man fråga sig varför polisen över huvud taget är utrustad med skjutvapen.
Enligt uppgift skall minst 104 poliser ha skadats i tjänsten vid de aktuella händelserna. Polismannen Jonas Packalén berättar i Länstidningen i Södertälje den 22 april om hur han i Örebro utsattes för oavbruten stenkastning och hur polisbilar stacks i brand. Enligt egen uppgift var han ”väldigt nära” att skjuta rakt in i folkmassan för att skydda sitt liv. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/over-100-poliser-skadades-i-samband-med-upploppen.
Jag är definitivt ingen anhängare av offentlig bokbränning, men formellt skyddades den dansk-svenske aktivisten Rasmus Paludan, som iscensatte denna, av den grundlagsfästa yttrandefriheten. Ledsamt nog, men knappast oväntat, valde islamistiska extremister av båda könen och i olika åldrar att ta brännandet av Koranen som ursäkt för att starta våldsamma upplopp.
Kravallerna på olika platser under påskhelgen gör polisens resurser till en brännande fråga. Det räcker inte med att polismakten tillförs ökade ekonomiska resurser och ökad personalstyrka, även om sådant också är viktigt. Polisen bör även, som jag ser det, tilldelas möjligheter att i utsatta lägen använda sig av verktyg som vattenkanoner och gummikulor samt att vid behov upprätthålla undantagsliknande tillstånd i utsatta områden.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har även föreslagit att asociala element skall kunna få sina samhälleliga rättigheter indragna. Partisekreterare Richard Jomshof menar i en debattartikel i Göteborgs-Posten den 23 april för sin del: ”Det är därför hög tid att vi lyfter och på allvar utreder frågan om att kunna upphäva medborgarskap för farliga och kriminella individer likt dessa, även om det skulle innebära att personen i fråga blir statslös.”https://www.gp.se/debatt/vi-m%C3%A5ste-b%C3%B6rja-prata-om-att-riva-upp-medborgarskap-f%C3%B6r-v%C3%A5ldsverkare-1.71034086
Buschs, Åkessons och Jomshofs förslag till åtgärder må av somliga ifrågasättas som väl drastiska. Jag kan bara hänvisa till att drastiska förhållanden kräver drastiska åtgärder!
Som SDare är jag naturligtvis i högsta grad jävig när det gäller att bedöma Sverigedemokraternas ställning i svensk politik. Men det spelar rent sakligt ingen roll – även den mest rabiate SD-hataren tvingas, med ledning av de senaste opinionsmätningarna, konstatera att det Sverige-vänliga alternativet har ordentligt med vind i seglen just nu.
Sentio september 2019: SD störst med 27,5 procent.
Tredje störst är Moderaterna på 17,1 procent och fjärde störst Vänsterpartiet med 9,4 procent. Centerpartiet noteras för 6,1 och Kristdemokraterna för 6.0 procent. Miljöpartiet och Liberalerna halkar båda ner under riksdagsspärren och får nöja sig med 3,9. procent.
Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren (S) förklarar i Nyheter Idag SDs starka resultat på följande sätt: ”Skjutningarna och en upplevelse av att de andra partierna tjafsar.” Ljunggrens analys understryks av de havererade sjupartisamtalen om gängkriminalitet, som sossarna uteslöt SD från på grund av det senare partiets ”felaktiga” värdegrund.
Hos Aftonbladet/Inizio toppar visserligen S men 23,9 procents väljarstöd – alltså samma som hos Sentio – gör ingen socialdemokrat glad. Det traditionella maktpartiet i svensk politik är nu nere på i princip samma väljarstöd som då Håkan Juholt var partiledare i ett knappt år 2011-12. Juholt utsågs 2017 till Sveriges ambassadör på Island. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/e8mweR/rekordhogt-stod-for-sd–knappar-in-pa-s
SD skuggar S och blir näst största parti med 22,4 procent. Därmed ökar SD för fjärde mätningen i rad hos det aktuella mätinstitutet. Inizios analyschef Karin Nelsson gör följande bedömning: ”SD hämtar framförallt väljare från Moderaterna. Väljarna uppfattar att SD har tydligare besked i viktiga frågor, som rör skjutningar och gängkriminalitet.”
Moderaterna på tredje plats får 19,0 procent. Därefter följer enligt denna undersökning Centerpartiet på 9,9, Vänsterpartiet på 8,5, Kristdemokraterna på 6,0, Miljöpartiet på 4,2 samt Liberalerna på 3,5 procent. Övriga partier antecknas för 2,4 procent. SD, M och KD får sammantaget 47,4 procent mot 41,5 procent för S, MP, C och L.
Också i SVT/Novus undersökning blir Sverigedemokraterna näst störst med 20,7 procents väljarstöd, en ökning med 2,3 procentenheter. SDs partisekreterare Richard Jomshof citeras: ”Det finns ett starkt missnöje med de övriga partierna.”
Ebba Busch Thor åtnjuter rekordstort förtroende trots att hennes parti backar.
Enligt Novus analys plockar SD väljare inte bara från M utan också från S, KD och C – utan att själva tappa till något annat parti. Moderaterna skuggar SD med 204 procent på tredje plats och ökar därmed med 1,9 procentenheter. Härnäst följer V med 9,2, C med 8,0, KD med 6,8, MP med 4,9 och L med 3,5 procent.
Förutom Sverigedemokraternas uppgång och Socialdemokraternas nedgång är det genomgående för de tre mätningarna att Liberalerna i samtliga fall hamnar under riksdagsspärrens 4 procent. Det finns således inte en tillstymmelse till någon ”Sabuni-effekt”. En annan klar tendens är att Kristdemokraterna i alla nämnda mätningar håller sig i spannet mellan 6 och 7 procent. Det är i paritet med partiets valresultat om 6,3 procent – vilket ansågs vara bra – men långt från glädjesiffrorna i våras med ett stöd på 12,1 procent som mest.
Trots att KD tappat rejält i opinionen sedan före sommaren visar det sig att partiets ledare Ebba Busch Thor har störst förtroende av alla partiledare i riksdagen. 35 procent av tillfrågade väljare hyser ganska eller mycket stort förtroende för henne enligt en mätning i Novus regi. Det är klart och tydligt bättre än vad de tre partiledarna på andra plats får: Stefan Löfven (S), Ulf Kristersson (M) och Jimmie Åkesson (SD) med 29 procents förtroende.
Enligt en annan undersökning företagen av Novus står det nu klart att Sverigedemokraterna inte längre av väljarkåren betraktas som ett enfrågeparti med enbart invandringspolitik på agendan. Detta har givetvis länge stått klart för denna bloggare, som gick med i partiet 2008 på grund av dess starka politik i de flesta frågor, men fördomar har en tendens att hålla i sig länge över tid. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sd-inte-langre-enfrageparti
Sverigedemokraterna återfinns i topp tre i nio av de tio viktigaste frågorna.
SD återfinns enligt Novus i topp 3 i nio av de tio politiska frågor som väljarna finner viktigast. Partiet anses av tradition ha den bästa invandringspolitiken och i övrigt den näst bästa politiken när det gäller lag och ordning samt pensionsfrågan. Endast i en fråga – skola och undervisning – är SD inte med bland de tre främsta partierna.
”Det mest påtagliga vi kan se i våra senaste mätningar är att Sverigedemokraterna har stärkts i många politiska frågor”, sammanfattar Novus Torbjörn Sjöström.
Mätningsresultaten innebär att Sverigedemokraterna är tillbaka på de generellt höga siffror partiet fick under åren närmast före valet i september 2018. Det återstår att se om detta håller i sig eller om det blir en liknande utveckling som i förra valet, då SD fick nöja sig med 17,6 procent.
SD-anhängare kallas ibland hånfullt ”Svärjevänner” alternativt ”svärjisar”.
Ordet ”Svärjevän” eller varianter av detta, såsom ”svärjisar” och liknande, har under senare år alltmer frekvent börjat användas om anhängare av och sympatisörer till Sverigedemokraterna.
Betydelsen är uteslutande nedsättande – de som använder ordet vill sannolikt visa att det är töntigt att vara Sverige-vän och genom stavningen ”Svärje” dessutom antyda, att SD-anhängarna är obildade och inte kan stava ordentligt. https://synonymerna.se/svarjevan
En som förefaller tycka att det är väldigt viktigt att stämpla sverigedemokrater och dessas anhängare som primitiva och lågutbildade företrädare för svenskt alternativt skånskt trash är den något pompöse författaren och bloggaren Lars Wilderäng. Denne twittrade nyligen bland annat följande: ”Så kallade ‘svärjisar’ verkar förhållandevis ofta ha skriftliga språkproblem.” Wilderäng kallade också icke helt oväntat ”svärjisarna” för lågutbildade. https://cornucopia.cornubot.se/2019/01/borjar-lagutbildade-bli-forbannade-pa.html
Lars Wilderäng är född i Trollhättan 1970 och hette ursprungligen Olofsson. Han har bland annat varit krönikör i Jordbruksaktuellt. Wilderäng driver den uppmärksammade bloggen Cornucopia?, där han mellan varven gör förtjänstfulla inlägg om Sveriges bristande försvarsförmåga och det ryska hotet mot vårt land. Wilderäng har givit ut ett antal böcker, bland dem spänningsromanerna Midvintermörker och Midsommargryning, vilka kretsar kring ett ryskt angrepp på Sverige. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Wilder%C3%A4ng
Den kurdisk-svenske nationalekonomen Tino Sanandaji, som föddes i Iran 1980, är en annan skribent som lyft fram vad han menar vara SD-.anhängares låga bildningsgrad. Således har han i olika sammanhang påstått att SD-sympatisörer skulle ha ”låg IQ” och vara ett gäng ”skånsk trash”. https://www.expressen.se/nyheter/tino-sanandaji-sd-var-ett-gang-skansk-trash-med-lag-iq/
Detta kan tyckas vara litet märkligt alldenstund Sanandajis kritiska hållning gentemot massinvandringen till Sverige – uttryckt bland annat i boken Massutmaning (2017) – i mångt och mycket sammanfaller med Sverigedemokraternas perspektiv. Man kan fråga sig om han själv då kan tänkas ha lika låg IQ som han menar att SDarna har?
SD-anhängare tenderar dessutom ofta att hylla Tino Sanandaji som en välbehövlig sanningssägare. Sanandaji har för övrigt drabbats av samma öde som många ”svärjisar” – blivit avstängd från Facebook av grumlig anledning. https://samnytt.se/tino-sanandaji-avstangd-fran-facebook/
Såväl Lars Wilderäng som Tino Sanandaji är uppenbarligen ute efter att cementera fördomen om den typiske sverigedemokraten som en rå och obildad sälle med låg intelligenskvot.
Lars Wilderäng, före detta Olofsson, omhuldar termen ”Svärjevän”.
En bedömare som avviker från detta mönster är Peter Santesson, statsvetare, författare och opinionschef på opinionsmätningsinstitutet Demoskop, vilken i en krönika i Dagens Samhälle den 9 oktober 2018 i en text med rubriken ”SD-väljaren – en högavlönad akademiker från Täby” skriver bland annat följande:
De där SD-väljarna har gjorts till det gåtfulla folket i svensk politik. Det finns knappast en mer omskriven och genompsykologiserad grupp. Och tycks det inte finnas en särskild förtjusning i att betona att SD-sympatier är överrepresenterade i vissa grupper? Lågutbildade och lite på skuggsidan i samhllsekonomin, pappfigurer som föreställer någon som dragit nitlotten och blivit kvar i byn när de andra åkte till storstaden och gjorde karriär. https://www.dagenssamhalle.se/kronika/sd-valjaren-en-hogavlonad-akademiker-fran-taby-24240
Santesson medger att det kan ligga något i bilden av den lågutbildade SD-väljaren men påpekar, att det snarare är kategorier av typ högavlönade akademiker på platser som Solna och Täby som gjort Sverigedemokraternas valframgångar möjliga. Och faktum är att det är något vanligare med sverigedemokrater än liberaler bland akademiker. Något som, framhåller Peter Santesson, inte passar in i vulgärbilden av SD-väljarna som svensk eller skånsk trash.
Hur skall man då förklara fenomenet med att verbala personer uppfyllda av sin egen förträfflighet, en Lars Wilderäng eller en Tino Sanandaji, envisas med att till varje pris omhulda bilden av SD-anhängarna som lågpannade bonnläppar som troligen talar med skånsk eller möjligen bekingsk dialekt och som bör kallas ”Svärjevänner” eller ”svärjisar”?
Jag har ingen heltäckande förklaring, men jag gissar att de inte riktigt begriper sig på Sverigedemokraternas framgångar. De vill inte förstå att ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund på förhållandevis kort tid avancerat till att bli rikets tredje största parti och försöker därför nedvärdera partiet i fråga och samtidigt själva framstå som fina och anständiga.
Har Tino Sanandaji samma låga IQ som han menar att SDarna har?
Tydligen ser de inte heller att deras resonemang är helt ologiskt. Det var ju nämligen inga halvt analfabetiska skåningar och blekingar som ställde dynggreparna utanför dörren till Folkets hus i Sjöbo innan de gick in och lade upp ritningarna för, hur den tidigare försumbara sekten Sverigedemokraterna skulle kunna bli ett parti att räkna med i svensk politik.
Det var istället bildade och verserade personer med akademisk bakgrund som Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Björn Söder som gjorde det och det skedde så tidigt som i mitten på 1990-talet. Jag tror heller inte de har särskilt låg IQ.
Vi som hånfullt avfärdas som ”Svärjevänner” av Lars Wilderäng och hans gelikar kanske skall sluta med att bli så upprörda över att påkletas den etiketten. Kanske skall vi istället bära den med stolthet och heder och därmed avväpna de ologiska och okunniga SD-belackarna. Jag såg någonstans att vännen Jan Sjunnesson redan börjat med det och tror faktiskt att det kan vara en bra idé-
Det händer kanske att en del av oss stavar fel ibland och inte får till det riktigt grammatikaliskt. Det hindrar inte att vi haft rätt hela tiden i våra farhågor om den katastrofala utveckling som massimmigrationen har lett till. Frågan är bara när de vänsterblivna i och utanför sjuklöverpartierna skall inse detta och hjälpa oss att vända skutan Sverige…förlåt, Svärje.
Om resultaten i SvD/SIFOs decembermätning 2018 ger en hyfsat rättvisande bild av opinionsläget strax före jul kommer ett eventuellt extraval i vår inte att ge ett väsentligt annat resultat än vad som blev fallet i valet den 9 september. De rödgröna partierna ligger klart före de borgerliga – 41,6 mot 37,3 procent.https://www.kantarsifo.se/rapporter-undersokningar/valjarbarometer-14-december-2018
Mest anmärkningsvärt med SIFOs senaste väljarbarometer är att Sverigedemokraterna går fram till 20,0 procent, en ökning med 2,5 procentenheter jämfört med valresultatet. Det ger det Sverige-vänliga alternativet rangen som näst största parti – Moderaterna på tredje plats noteras för 19,0 procent. SD har märkbart förbättrat sina opinionssiffror i de större städerna och noteras nu för 17,3 procent i Stockholm. https://valresultat.svt.se/2018/10000.html
Även Socialdemokraterna ökar på sina valsiffror, som innebar det sämsta valresultatet för S i modern tid. 29,7 procent är en ökning med 1,4 procentenheter. Av övriga rödgröna partier ligger såväl Vänsterpartiet (7,7 procent) som Miljöpartiet (4,2 procent) något under vad man förmådde i valet i september. För MP medför det en klar risk att åka ur riksdagen vid ett extraval.
Av de borgerliga partierna noteras Liberalerna för 4,0 procent, en tillbakagång med 1,5 procentenheter. Det är ingen djärv gissning att den alltmer ifrågasatte L-ledaren Jan Björklund kommer att kämpa med näbbar och klor för att undvika ett extraval. Detta gäller sannolikt även för Centerpartiet och Annie Lööf, som får ett minusresultat med 0,9 procentenheter jämfört med valet.
32 procent för Stefan Löfven och sosseriet i senaste DN/Ipsos.
Även i DN/Ipsosmätning för december blir det rödgröna alternativet klart störst: 44 mot 37 ´procent. S noteras här för 32 procent, vilket är en ökning med 4 procentenheter jämfört med förra Ipsos-mätningen. Mest notabelt är eljest att C tappar omtrent var tredje väljare i förhållande till föregående mätning och får nöja sig med 7 procent. SD tappar två procentenheter till 18 procent men är ändå marginellt bättre jämfört med valet. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/dnipsos-c-tappar-var-tredje-valjare/
Centerns nedgång i Ipsos-mätningen sker parallellt med en katastrofal minskning i väljarförtroende för nyliberalen och George Soros-beundraren Annie Lööf. Det är inte särskilt svårt att inse att Lööfs allt annat än förtroendeingivande hattande fram och tillbaka mellan olika regeringsalternativ – allt med det uttalade syftet att hålla SD borta från varje tänkbar form av inflytande – avspeglar sig i den mätbara populariteten.
Detsamma kan sägas om Jan Björklund, vars Liberaler landar precis på riksdagsspärren hos Ipsos med 4 procent, en nedgång med 1,5 procentenhet sedan riksdagsvalet. Björklund är om möjligt ännu mer fixerad vid Sverigedemokraterna än Annie Lööf.
Inte heller Moderaterna rosar marknaden i denna mätning utan tappar nära 2 procentenheter jämfört med valresultatet 19,8 procent. Största skrällen är Kristdemokraternas avancemang upp till 8 procent jämfört med 5 i föregående mätning och 6,3 procent i valet.
Stefan Löfven har all anledning att se glad ut över Socialdemokraternas 32 procent, vilket är nästan fyra procentenheter bättre än i valet. V landar på 8 procent, samma som i valet, medan MP balanserar på riksdagsspärrens slaka lina ovanför avgrunden med 4 procent.
SVT/Novus december 2018.
Sverigedemokraterna är det parti som ökar mest i SVT/Novus decemberundersökning och får 19,8 procent – en uppgång med 2,3 procentenheter jämfört med föregående mätning hos samma institut. ”Det kan bero på att det nu finns ett missnöje med att det inte går att få fram en regering”, citeras SDs partisekreterare Richard Jomshof i partiets nättidskrift Samtiden. https://samtiden.nu/2018/12/novus-sd-okar-mest/
Trenden med rödgrön övervikt håller i sig i denna mätning – 41,7 mot det borgerliga partiernas 37,3 procent. L halkar dock under riksdagsspärren med 3,9 procent under det att C kopierar valresultatet 8,6 procent. KD får 6,5 procent. S antecknas för 40,0 procent och är därmed 1,8 procentenheter större än i förra Novus.
V får 7,7 procent medan MP fortsätter sitt halsbrytande lindansande utan skyddsnät på jämnt 4 procent.
Talman Andreas Norlén och partiledarna tar nu julledigt från görandena och låtandena kring den regeringsbildning som kan bli verklighet antingen genom ett extraval – även om risken är överhängande att det inte heller då ”blir något” – eller genom en överenskommelse av något slag i januari. I mina ögon ter sig det senare alternativet troligast.
Jag instämmer livligt i Jan Ericsons hovsamma propå. I Pride-paraderna förekommer regelmässigt beteenden som tveklöst skulle kunna rubriceras såsom ”förargelseväckande beteende” enligt Brottsbalkens skrivning. Polis och åklagare avstår emellertid lika regelmässigt från att ingripa mot Pride – tågen brukar dessutom innehålla gaypoliser i uniform som tjoar och har sig.
Pride har sitt ursprung i den radikala amerikanska gayorganisationen Personal Rights in Defense and Education (förkortat PRIDE) vilken bildades i Los Angeles 1966. Redan 1971 hölls en demonstration för homosexuellas rättigheter i Örebro med omkring 15 deltagare. Genomslag fick Pride-rörelsen först när den nådde Stockholm, och 1998 upphöjdes den till Europride.
ÖB Micael Bydén fjollar till det i Stockholm Pride 2018.
Stockholm Pride är den största manifestationen i sitt slag i Norden och säger sig tillvarata HBTQ-gruppens intressen. Evenemanget ses av det politiskt korrekta etablissemanget som ett celebrerande av kärlek och tolerans. Samtidigt utestänger man partier och personer som inte anses passa in i Prides så kallade värdegrund.
Således bannlystes det borgerliga partiet Medborgerlig samling från årets Stockholm Pride trots att partiet är det enda i Sverige som i Ilan Sadé har en homosexuell partiledare. Inte heller Sverigedemokraterna, som inför årets val har flera homosexuella kandidater på kandidatlistan till riksdagen, är välkomna.
När det Pride närstående Riksförbundet för sexuellt likaberättigade (RFSL) skulle hålla partiledardebatt i Kulturhuset i anslutning rill Stockholm Pride deltog således sjuklöverpartierna och det diminutiva Feministiskt initiativ men alltså inte det utmobbade SD. Arrangörerna lät i stället ersätta SDs Jimmie Åkesson med en liten plastelefant. https://www.expressen.se/nyheter/sd-inte-inbjudna-till-rfsls-partiledardebatt-/
Kritik mot Pride-spektaklet har förekommit länge. Dick Erixon, som själv är homosexuell, framhöll på sin blogg den 28 juli 2009:”Pride utnyttjar minoriteter i syfte att predika normlöshet.” Vidare: ”Man är inte sin sexuella läggning.” Erixon, i dag chefredaktör för SD-publikationen Samtiden, fäster här uppmärksamheten dels på Prides politiskt radikala agenda, dels på den översexualisering som präglar Pride. http://erixon.com/blogg/2009/07/pride-utnyttjar-minoriteter-i-syfte-att-predika-normloshet/
Bilder av svenskt ledarskap: sjuklövern plus F! på RFSLs partiledardebatt; medlemmar ur en svensk handelsdelegation från ”världens första feministiska regering” på besök i Iran; samt fackföreningsfolk ifört ”fittmössor”.
Ungefär samtidigt som Dick Erixon fällde ovanstående omdömen skrev jag en bloggtext där jag söker utreda och ge en bakgrund till Prides otvetydiga vänsterpolitisering. Vad som främst kommit uppmärksammas i bloggtexten är dock meningen ”den aidsdoftande Shamefestivalen” vilken ¨med åren fått närmast bevingad status. Den som vill kan läsa vad jag skrev för nio år sedan här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/28/shamefestivalen-rullar-igang/
Senast återgavs min onekligen litet tillspetsade karaktäristik i Expressen i samband med en artikel den 4 augusti 2018, där den maniskt SD-hatande journalisten David Baas är ute efter att misskreditera mitt parti genom att citera vad partihöjdare som Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Björn Söder och David Lång torgfört i ämnet Pride. https://www.expressen.se/nyheter/sd-riksdagsmannen-gor-pride-kriminellt/
Annie Lööf (C) fotograferad med halvnaken man på Pride.
Det är inte en dag för tidigt att vi slutar upp med att idealisera och idyllisera Pride som en godhetens manifestation för ”kärlek och tolerans” och i stället tar den för vad den är: ett vänsterradikalt, sekteristiskt jippo med översexualisering som affärsidé som frontalkrockar med hävdvunna värden som traditionell familjebildning och sexualmoral. Hur man som företrädare för partier med konservativa inslag som M och KD kan delta i sådana sammanhang övergår mitt förstånd.
Det är min uppfattning att Pride gjort betydligt mer skada för homosexuellas och andra sexuella minoriteters rättigheter än alla så kallade homofober tillsammans.
Noteringen för SD är nästan exakt densamma som i samma instituts julimätning vilken löd på 25,6 procent. Det är hela 4,5 procentenheter bättre än andraplacerade S, som får nöja sig med urusla 21,1 procent (0,1 procentenheter sämre än i juli). Ökar gör däremot tredje största partiet M som går upp en procentenhet till 19,1 procent.
Om vi får tro det norska mätinstitutet – som är ledande hemma i Norge men av någon anledning betraktas som mindre seriöst hos oss – är det alltså dessa tre partier som får göra upp om äran att kallas Sveriges största parti efter valet den 9 september. Den som satsar en slant på SD kan således tyvärr inte räkna med att få särskilt mycket pengar tillbaka.
Helt klart är att betongpartiet Socialdemokraterna håller på att tappa sin traditionella ställning som landets ohotat största parti och går mot ett rent katastrofval. Förklaringen kan vara så enkel som att sosseriet saknar kompetenta och förtroendeingivande företrädare. Stefan Löfven är i mina och säkert också andras ögon endast obetydligt bättre än företrädarna Mona Sahlin och Håkan Juholt och övriga partitoppar skall vi inte tala om.
Det behövs vidare blott en flyktig blick på samhällsutvecklingen inom områden som migration, rättsväsende, utbildning, vård och försvar för att inse att den kritik som Sverigedemokraterna ända sedan sitt bildande för 30 år sedan kommit med har fog för sig. Lägg därtill att sossarna sannolikt skulle vara beredda att mörda för att ha lika gedigna företrädare som SD-topparna Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Richard Jomshof.
Det största ”rycket” i Sentio-mätningen gör Vänsterpartiet, som ökar med icke mindre än 1,8 procentenheter upp till 12,6 procent vilket är bland partiets bästa mätresultat någonsin alla kategorier. Jag måste erkänna att jag bildligt talat sliter mitt hår för att hitta någon form av förklaring till detta.
Kan för ögonblicket bara komma på att det gamla kommunistpartiet, trots att det ingår i regeringsunderlaget, inte belastas av något som kan kallas skandal eller upplevs som medskyldigt till den skakiga regeringspolitiken. V mal på med sin sedvanliga ekonomiska överbudsretorik utan tillstymmelse till realistiska förslag till finansiering och det räcker tydligen för en del mindre nogräknade väljare.
Ledarna för sjuklövern samt F! som nickedockor för Pride.
Sossarnas medregenter i konstant krisande Miljöpartiet har desperat försökt slå mynt av den heta sommaren och skrämma upp folk med ”klimathotet”, men det har i alla fall inte burit frukt hos Sentio-panelen. MP balanserar fortfarande på en mycket slak lina och löper avgjort risk att inte komma in i riksdagen. Botaniserar vi vidare bland förlorarpartierna ser vi att såväl Centern som fanatiska EU-anhängarna Liberalerna har tappat mark.
Kristdemokraterna, som minskar med hela 1,6 procentenheter ner till 2,4 procent, kan vi sannolikt redan nu avskriva som riksdagsparti efter den 9 september.
Detsamma gäller det så kallade Alternativ för Sverige, vars affärsidé består i att vara radikalare än SD i de flesta avseenden. Jag är för min del övertygad om att detta är en felsatsning av stora mått – en försvinnande liten andel av väljarna torde efterfråga en sådan politik som verkar helt orealistisk i det stora flertalets ögon.
När sedan en ledande AfS-representant som SD-avhopparen Jeff Ahl dessutom ogenerat flirtar med Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och låter sig intervjuas av nazipublikationen Nordfront är det knappast något som genererar röster annat än bland redan frälsta nationalsocialister, vilka som bekant inte utgör några större väljarskaror.
Jeff Ahl – nickedocka för NMR.
AfS återfinns i Sentio-mätningen bland ”övriga” vilka sammantaget uppnår magra 1,5 procent. AfS får här dela stapel med partier av typ Kristna värdepartiet och Kommunistiska partiet. Bland de mindre partibildningarna når Feministiskt initiativ 1,2, Piratpartiet 1,0 samt Medborgerlig samling 0,1 procent.
Vi kan alltså utgå ifrån att Sveriges riksdag inte får något nytillskott i det kommande valet. Tvärtom kommer den nuvarande församlingen om åtta partier så gott som säkert att decimeras med ett eller två partier.
Det är värt att notera att mätningen genomfördes under tiden 15-18 juni, då andre vice talmannen Björn Söders förlöpningar avseende nationella minoriteters svenskhet och ett par andra skandaler skapade negativa SD-rubriker. Detta visar än en gång att SD-väljare tenderar att strunta i braskande pressrubriker knutna till favoritpartiet och samtidigt att etablerade medias cry wolf-taktik slår kapitalt fel. (Se fotnot)
28,5 procent är ett av Sverigedemokraternas högsta mätresultat någonsin och mer än en fördubbling jämfört med valresultatet på 12,9 procent 2014. ”Ett drömläge”, kommenterar partisekreteraren Richard Jomshof helt korrekt – knappt tre månader återstår till valet den 9 september – enligt Metro.
SDs toppnotering möjliggörs främst genom en överströmning av väljare från S till SD, något som effektivt torpederar den gamla trötta vänsterklichén om SD som ett ”högerextremt” parti. Niklas Bolin, docent i statsvetenskap vid Mittuniversitetet, menar att en väsentlig förklaring till SD-uppgången är att övriga partier nu ”spelar på SDs planhalva” inte bara rörande immigrationspolitik utan också andra frågor som brottslighet och integration.
Partisekreterare Richard Jomshof kallar SDs YouGov-siffror ”ett drömläge”.
Socialdemokraterna noteras i YouGov-mätningen för kataklysmiska 22 procent, en minskning med 9 procentenheter från senaste valet. Inte mycket bättre går Moderaterna under vankelmodige Kristerssons ”ledning”: 17,3 procent är 5,9 procentenheter sämre än 2014 då partiet leddes av rabiate invandringsivraren Fredrik Reinfeldt.
I övrigt kan man notera att Centern går ner från 10,1 till 7,1 och att Vänsterpartiet av någon för mig helt outgrundlig anledning når så högt som 9,3 procent. MP (3,8) och KD (3,0) parkerar båda under riksdagsspärren om 4 procent. Totalt utflipprade F! får 1,4 procent, medan ”övriga” – i praktiken MES, PP och AfS – tillsammans når 3,4 procent
Succé påstås SD göra även i DN/Ipsos juniundersökning, detta trots att partiet här ”bara” får 20,49 procent. Det betyder att Sverige-vännerna här blir andra största partiet, knappt före M på 19 procent. Sossarna fortsätter göra bottennapp och får blott 24 procent; S blir därmed visserligen största parti men är ändå nere på rekordlåga nivåer historiskt sett. https://www.expressen.se/nyheter/sds-nya-succe-medan-m-backar-/
Även i denna mätning tar sig V upp på 9 procent. MP landar på 4 procent medan KD precis som i Metro/YouGov får nöja sig med 3 procent. Liberalerna får 6 procent, vilket är närmare 2 procentenheter bättre än i ovan refererade undersökning.
Knappast något drömläge för MES och dess ledare Ilan Sadé.
Jag skall avrunda denna opinionsexposé med att hänvisa till en partiledarundersökning som genomförts av Nyheter idag/Sentio. Den visar, vilket nog kan betraktas som sensationellt, att Jimmie Åkesson är de flesta svenskars favorit att bli statsminister efter höstens val.
Fotnot:Cry wolf är ett sagorelaterat uttryck som innebär att någon väcker falskt alarm, det vill säga kraftigt överdriver en viss företeelses farlighet. https://en.wikipedia.org/wiki/Cry_Wolf
Islam som den trojanska hästen hotande västvärlden. Teckning delad av bland andra Richard Jomshof.
Ibland vill det sig inte riktigt för propagandaskribenterna i mainstream-media.
Som då Anna Hellgren i Expressens kulturavdelning (24 maj) skall klämma åt Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof. Hellgren avslutar sitt angrepp på Jomshof och SD med följande tirad:
Partiet är inte ett demokratiskt alternativ. Det är ett parti grundat på rastänkande, ett parti som om och om igen bjuder på eruptioner av rasism, demokratiförakt och konspirationstänkande. Det är inte ett parti att ”bjuda in till samtal”, det är ett att bekämpa. http://www.expressen.se/kultur/ide/jomshof-sprider-rasistiska-myter/
Anledningen till Anna Hellgrens obalanserade utbrott står att finna i det faktum att Jomshof på Facebook och Twitter delat en teckning som visar en trojansk häst med påskriften ”islam” utanför en borganläggning som det står ”The West” på. Ett budskap som knappast kan misstolkas kan man tycka, särskilt inte efter det fruktansvärda islamistdådet i Manchester som skördade 22 människors liv; av dessa 18 kvinnor varav sju under 18 år.
Hellgren gör dock sitt bästa för att blanda bort korten och litet till. Rubriken till hennes lamentation lyder således ”Jomshof sprider rasistiska myter”. Sist jag studerade saken tillhörde emellertid inte anhängarna av troskonceptet islam någon mänsklig ”ras”.
Modell av den trojanska hästen utanför det historiska Troja i västra Turkiet. Foto: Tommy Hansson
Man bör väl vidare vara både blind, döv samt i avsaknad av normal slutledningsförmåga om man inte inser att den grundläggande ideologi som bär ansvaret för den överväldigande merparten av alla terrordåd i vår tid är islam. Nämnda egenskaper verkar dock vara meriterande för den som önskar publicera sig på våra vanligaste kultursidor.
Richard Jomshof har alltså varnat för islams destruktiva påverkan på den demokratiska västvärlden. Det gör honom i Expressen-skribenten Hellgrens ögon till en företrädare för ett parti som påstås vara rasistiskt, demokratiföraktande och konspirativt och som man bör bekämpa. Om de islamtroende vettvillingarna och barnamördarna har Hellgren i sin semantiska fatabur inte ett enda kritiskt ord att framföra.
Det är väl tveksamt om Anna Hellgren är tillräckligt bildad för att känna till hur det gick när en svensk opinionsbildare i början på 1940-talet jämförde en annan ideologi med den trojanska hästen. Med detta förhöll det sig på följande sätt.
Sedan revykungen Karl Gerhard (1891-1964) haft premiär på sin produktion Gullregn 1940 grep censuren i form av överståthållarämbetet i Stockholm in och förbjöd utförandet av scenbilden ”Den ökända hästen från Troja” med motiveringen, att tablån i fråga var ”förargelseväckande”. Detta skedde sedan Nazitysklands representanter i Sverige protesterat å det kraftigaste mot att det egna landet framställts i form av en trojansk häst.
I numret sjöng Karl Gerhard en sång, ”Den trojanska hästen”, med traditionell rysk melodi vilken bearbetats av Lille-Bror Söderlundh (1912-57) och som Karl Gerhard själv textsatt. Lyssna gärna på Youtube här: https://www.youtube.com/watch?v=-p7fb12ZuXU
Ur texten kan följande belysande rader citeras:
Bland de vilda hästar som har galopperat på fru Clios* rännarbana är den trojanska hästen som sig minst generat för att lyfta svansen här och där. I världsmanegen politikerna som dumma Augustar står i parad – hurra!
I Karl Gerhards revy Gullregn framställs hästen från Troja som en dalahäst.
Jag vågar nog påstå att det som i Karl Gerhards briljanta text för nästan 80 år sedan syftade på de tyska nationalsocialisterna med fördel kan appliceras på dagens islamister och deras medvetna eller omedvetna uppbackare inom politik och media, de som likt Anna Hellgren och hennes meningsfränder börjar yla om rastänkande och demokratiförakt så fort islam kritiseras i någon som helst form.
På 1930- och i början av 1940-talet hette det om antinazistiska visselblåsare som Karl Gerhard, Torgny Segerstedt (1876-1945) och Ture Nerman (1886-1969) att de förolämpade främmande makters statschefer och hotade freden. I nådens år 2017 heter det om de antiislamska/antiislamistiska visselblåsarna att de är rasister och konspirationsteoretiker. Allt går igen.
Slutligen kan konstateras, att Hellgren noterat att den av Richard Jomshof och andra – däribland denna bloggare – delade teckningen inte rönt någon påfallande stor uppmärksamhet. Detta kan tolkas som att budskapet för allt fler faktiskt är så självklart att det inte behöver ordas så mycket om.
Salman Abedi misstänks ha utfört terrordådet i Manchster, som IS tagit på sig ansvaret för.
Sedan är det givetvis tragiskt att uppvaknandet skett fem över tolv i en tid då IS-återvändare erbjuds förmåner i stället för fängelse, ramadan skrivits in i kalendrar som en svensk högtid och kommunala politiker och tjänstemän gladeligen ger klartecken för byggandet av salafistiska moskéer sponsrade av Saudiarabien eller Qatar.
Fast aningslösa propagandister som Anna Hellgren lär förstås fortsätta sova, liksom politiker av Stefan Löfvens snitt.
Slaskpressen är återigen på gång med, åtminstone vad den själv tycks tro, massiva avslöjanden om Sverigedemokraterna (SD).
Sålunda kunde den beryktade ”SD-avslöjaren” par preference, David Baas, i gårdagens Expressen (16 maj) berätta om sensationella ”maktmöten” där mer eller mindre framträdande SD-representanter bjudits på ”lyxkrogar” av lobbyister och andra företrädare för intresse- och näringslivsorganisationer.
Baas är författare till boken Bevara Sverige svenskt. Ett reportage om Sverigedemokraterna (2014), där denna bloggare har äran figurera på några sidor.
Bland annat hade det pimplats 50-årig skotsk whisky för 1800 kronor centilitern.
Bland de organisationer som bjudit ut sverigedemokratiska riksdagsledamöter märks klimatskeptiska Stockholmsinitiativet, Svenskt näringsliv, Almega, Företagarna, Svensk handel, Jägareförbundet, Japan Tobacco Inc. samt Lantbrukarnas riksförbund.
Ja, och?
Alla vet naturligtvis att olika typer av samhällsföretag är måna om att lägga fram sina respektive budskap för ledande svenska politiker oavsett partitillhörigheter. SD är ett av åtta riksdagspartier som i valet 2014 blev landets tredje största parti med 12,9 procent av rösterna, vilket gav drygt 50 riksdagsmandat.
Att i detta perspektiv underlåta att ta kontakt med SD, liksom med alla andra partier, måste betraktas som gränsande till tjänstefel.
David Baas texter i gårdagens Expressen kan i bästa fall vara av intresse som en arbetsbeskrivning av hur lobbyister rent allmänt agerar, men något sensationellt avslöjande som motiverar krigsrubriker och fyra helsidor plus förstasidan är det ju inte. Orsaken till publiceringen är i stället en annan, varom mer nedan.
I Aftonbladet såväl som Expressen dagens datum (17 maj) skildras hur Dagens Nyheters tidigare chefredaktör, docent Hans Bergström – numera bosatt i USA – tar kontakt med SDs Linus Bylund i syfte att få till stånd ett fällande av S-MP-regeringen inför budgetomröstningen i riksdagen hösten 2014. Inte heller detta särdeles sensationellt.
Vill man som borgerlig aktör se till att en socialistiskt färgad regering försvinner måste det anses naturligt att ta kontakt med just det parti som har praktisk möjlighet att ordna detta, vilket Bergström också påpekar för Aftonbladets medarbetare. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22831185.ab SD stödde visserligen i omröstningen Alliansens alternativ till budget, men regeringen kunde sitta kvar tack vare den famösa Decemberöverenskommelsen.
Möjligen kan jag tycka att sistnämnda tidnings beskrivning av hur SDs mediasatsningar havererat, den ena efter den andra, är rätt intressant. Att de gjort det är ju ingen hemlighet: SD har en gedigen historik av usel förmåga när det gäller lyckade mediesatsningar. Att låta den uteslutne, före detta ekonomisk-politiske talesmannen Erik Almquist sköta ruljansen från Budapest (!) måste enligt min mening betraktas som nära nog sinnessvagt.
Både Expressen och Aftonbladet bygger sina förment sensationella avslöjanden på orättmätigt kopierande av SDs mejlserver, en operation som orkestrerades av tre missnöjda sverigedemokrater vid namn Martin Karlsson, Matthew Bonnor och någon som kallas ”Jimmy”. Uppenbarligen överlämnades det åtkomna materialet till slaskpressen.
Webbidningen Nyheter idag har konstaterat att målsättningen med kopierandet och läckandet var att få de ledande SDarna Richard Jomshof och Mattias Karlsson på fall inför partiets landsdagar i Lund i november 2015. Hur missnöjesgänget trodde att detta skulle kunna förverkligas är för mig en gåta. http://nyheteridag.se/sa-kopierades-alla-mejl-pa-sd-servern-planerar-lacka-infor-landsdagarna/
Martin Karlsson lät kopiera hemligt SD-material som sedan fann vägen till slaskpressen.
Det som slaskpressen torgför enligt ovan är alltså knappast sensationellt, inte ens något det finns anledning höja på ögonbrynen för. Ansvariga på dessa tidningar är sannolikt mycket väl medvetna om detta. Syftet är i stället att visa hur det går för personer, organisationer och företag som har kontakt med Sverigedemokraterna: de blir obarmhärtigt uthängda.
Av allt att döma är detta emellertid ett gigantiskt feltänk. Sverigedemokraterna är i dag ett normaliserat och i vissa mätningar till och med landets största parti. http://www.metro.se/nyheter/yougov-mp-far-lagsta-stodet-nagonsin-sd-fortsatt-storsta-parti/EVHpat!tziHetGvKLhiM/ SDs nolltolerans mot extremism har gjort att stollarna rensats ut. Därav följer att SD-kontakter inte längre på långa vägar stigmatiserar såsom var fallet för några år sedan.
Slutligen visar Expressens och Aftonbladets skriverier – och det tror jag faktiskt inte genierna bakom de SD-fientliga reportagen tänkt på – att Sverigedemokraterna numera är ett parti som topparna inom näringsliv och media helt ogenerat vid behov frotterar sig med. Ur den synvinkeln kan man faktiskt se reportagen som hänvisas till ovan som rena propagandan för SD.
Således bara något för oss SDare att tacka och ta emot för!
SD var som vanligt först ute med att kräva åtgärder mot det organiserade tiggeriet.
Ibland tar det lång tid innan polletten trillar ner.
Den 2 december fastslog rikspolischef Dan Eliasson på en pressträff, att det är vanligt förekommande att organiserad brottslighet utnyttjar så kallade EU-migranter – tiggare från Östeuropa företrädesvis av romsk härkomst – i sin kriminella verksamhet.
Eliasson hade bland annat följande att säga: ”Vi ser fortfarande att väldigt många av dem som kommer hit kommer frivilligt, men det finns inslag av människohandel, det vill vi göra tydligt.”
På nämnda pressträff redovisade polisen en rapport om brott och våld mot EU-migranter som gjorts på uppdrag av regeringen. Det framgick av rapporten, att antalet polisanmälningar rörande människohandel i samband med tiggeri ökat från nio 2013 till 55 per oktober 2015. Enligt polisen beror detta på dels en faktisk ökning av fall av människohandel, dels ett stort mörkertal.
Vy från SD Södertäljes valstuga i september 2014. Notera tiggaren vid lyktstolpen till höger. Foto: Tommy Hansson
Inrikesminister Anders Ygeman citerades på följande sätt sedan han konstaterat att det förekommer tiggeri som inte organiseras av kriminella krafter:
Men det är värt att notera att det finns en brottslig organisering, där det handlar om människohandel. Den måste vi ta på allvar, det har regeringen nu gjort genom ett tilläggsdirektiv till människohandelsutredningen för att bättre kunna bekämpa den typen av brottslighet.
Som sagt: polletten tar lång tid på sig ibland. Jag skrev i februari 2014 en bloggtext om det kriminellt organiserade tiggeriet där jag refererade till ett uttalande som Adrian Lucaci, platschef vid polisen i Skara, hade gjort till Skövde Nyheter redan den 22 maj 2013 där Lucaci bland annat hänvisar till EUs öppna gränser som en tungt vägande faktor bakom det organiserade tiggeriet och brottsligheten i samband med detta.
Min bloggtext redovisas via denna länk till Avpixlat, som återpublicerade mitt inlägg:
Sverigedemokraterna (SD) gick sedan ut i en minst sagt uppmärksammad affischkampanj i Stockholms tunnelbana som riktade sig mot det organiserade tiggeriet inför valet till Europaparlamentet i maj 2014.
Sådant får naturligtvis inte fortgå ostraffat. Således hävdade det delvis statligt finansierade desinformationsinstitutet Expo längst ut på vänsterkanten att ”SD ljuger” om det organiserade tiggeriet. I sammanhanget anklagades såväl denna bloggare som SDs dåvarande rättspolitiska talesperson, Richard Jomshof, för att ljuga om att tiggeriet var organiserat:
Det är förstås glädjande att polisen såväl som regeringen nu ruskar på sig yrvaket och konstaterar, att i alla fall en del av tiggeriet är organiserat av kriminella ligor och att detta faktiskt bör åtgärdas.
Att Expo och andra representanter för extremvänstern någonsin skulle bättra sig och erkänna att man haft fel är emellertid sannolikt att hoppas på för mycket.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 