Rickard Söderberg sämsta tänkbara valet som operaciceron i SVT

”Gaytenoren” Rickard Söderberg.

I SVT-serien ”Hjälp! Jag ska gå på opera” tar den så kallade gaytenoren – hans egen term – Rickard Söderberg med sig några  mer eller mindre kända personer på opera för att dessa skall lära sig förstå operakonsten. När detta skrivs har sångartisten Peg Parnevik och fotbollskommentatorn Daniel Nannskog medverkat. https://www.svtplay.se/hjalp-jag-ska-ga-pa-opera

Som gammal operavän tycker jag SVTs föresats att popularisera operan är behjärtansvärd. Det finns ett antal fördomar som behöver slås hål på. En av dessa törs jag dock garantera att Söderbergs medverkan inte kommer att kunna demolera: att opera är en angelägenhet för homosexuella män på samma sätt som schlagerspektaklen blivit med skäggiga damer, könsbytare och hela konkarongen.

Hade SVT velat göra upp med den utbredda uppfattningen om operakonsten som genombögig är Rickard Söderberg det absolut sämsta tänkbara valet som ciceron som över huvud taget tänkas kan. Söderberg är outrerad homosexuell och HBTQ-aktivist som dessutom är kliniskt politiskt korrekt i de flesta andra avseenden.

Han har bland annat engagerat sig mot köttätande. 2013 krävde han vidare att Sveriges ambassad i Moskva skulle hissa Pride-flaggan under den tid Pride-festivalen pågick i Stockholm. Självfallet går han också i bräschen för ”tolerans” och mot rasism, eller rättare sagt vad han utifrån sin politiskt korrekta horisont menar vara ”rasism” – Söderberg är en övertygad anhängare av den våldsbenägna vänsterrörelsen Black Lives Matter (BLM).

Nu tror jag dock inte speciellt mycket på att SVT är särskilt angeläget om att tillbakavisa den spridda uppfattningen om opera som homosexuellt paradis. Snarare vill man, med den hårt sminkade och dito tatuerade gaytenoren Söderbergs benägna assistans, sprida den ytterligare.

Rickard Söderberg: kliniskt politiskt korrekt.

Rickard Söderberg föddes i Halland 1975 men är numera bosatt i Skåne och verksam i Malmöoperan.´Han började som pianist men gled in på operakonsten och uppges ha sjungit vid större och mindre operor på olika håll i världen. Söderberg har till och med tilldelats utmärkelsen ”Årets skåning”. När han för några år sedan började skriva krönikor för den numera avsomnade tidningen Metro presenterade han sig som en ”driven, snudd på enerverande fast väldigt snäll bög”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rickard_S%C3%B6derberg

Gaytenoren slog vidare fast: ”Jag använder min plattform som operasångare för att driva opinion.” Vilket är precis det jag avskyr hos somliga artister, idrottsutövare med flera: istället för att hålla sig till det de kan – och Söderberg är uppenbarligen framstående inom sitt gebit – skall de nödvändigvis demonstrera sin godhet och sitt engagemang genom att ge sig in på saker de oftast inte behärskar. Ett eklatant exempel härpå är sångerskan Malena Ernman.

Jag skrev vid tillfället en bloggtext som innehöll följande mening: ”Söderberg trycker upp sin sexuella läggning i plytet på oss, med ögonsmink, svart nagellack och handskar utan fingrar, så att vi knappt kan andas.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/06/02/rickard-soderberg-politisk-korrekthet-med-magstod/

Jag lägger mig inte i Rickard Söderbergs privata livsföring, det är självfallet hans ensak. I egenskap av operaälskare menar jag dock att jag har rätt att säga ifrån till SVT/Rickard Söderberg: sluta upp med att göra operan till en angelägenhet uteslutande för homosexuella! Genom en sådan agenda gör ni det svårt eller omöjligt för många att ta till sig operans skönhet. 

 

 

 

 

Rickard Söderberg: politisk korrekthet med magstöd

 Operasångaren Rickard Söderberg: megafon för politisk korrekthet.

Tidningen Metro presenterade den 29 maj sina nya kolumnist, den 40-årige operasångaren Rickard Söderberg. ”Han beskriver sig själv som en driven, snudd på enerverande fast väldigt snäll bög”, heter det i presentationstexten.

Vidare citeras Söderberg så: ”Jag använder min plattform som operasångare för att driva opinion.” Det kan inte råda några som helst tvivel om att detta är en korrekt beskrivning. Mer än så. Rickard Söderberg företräder en politisk korrekthet med magstöd som jag personligen finner vämjelig. Han driver därvidlag samma linje som Malena Ernman, som blivit en viral visa med sina ogenomtänkta och ibland rent korkade påhopp på SD och ”rasismen”.

Söderberg delar Ernmans engagemang mot ”rasismen” och har framträtt inom ramen för sammanslutningen Musiker mot rasism. I en kampanj i detta sammanhang ställde han upp med citatet: ”Oavsett vilket parti du röstar på, lova mig att det inte blir Sverigedemokraterna eller andra rasistiska partier. Lova…!”

Det stora engagemanget för Rickard Söderbergs del gäller dock tydligtvis HBTQ-frågor. Han kallar sig på sin officiella webbplats till och med för Gaytenor: http://www.rickardsoderberg.nu/. Han anser att han har ”en skyldighet att utnyttja sin offentlighet”. Sorry, Söderberg. Det blir bara för mycket. För ostentativt. För kvävande.

Söderberg trycker upp sin sexuella läggning i plytet på oss, med ögonsmink, svart nagellack och handskar utan fingrar, så att vi knappt kan andas. Man behöver varken vara homofob eller pingstvän för att tycka att detta varken är särskilt trevligt eller särskilt smakfullt.

”I allt jag gör så är mitt budskap att den värld som vi lever i behöver mer kärlek och mer tolerans”, förklarar Söderberg vidare. Där kom det magiska ordet: tolerans. Det vill säga den tolkning av ordet som kräver acceptans för det egna men inte har skymten av samma vara för andra. Samma typ av tolerans och förment godhet som företräds av otaliga toleransmånglare och godhetsfascister i vår förvirrade tid.

Sålunda skriver Rickard Söderberg i sin jungfrukrönika i Metro, under rubriceringen ”Mitt motto är total uppriktighet”, följande:

Att idka krönikörism är för mig synonymt med total uppriktighet, för i samma ögonblick som jag börjar vända min superhjältecape efter vinden kommer jag tappa styrfart och falla handlöst mot likgiltighet. Den utbredda homoskräcken där religiösa fanatiker och högerextremister går hand i hand kommer få sig en känga. Räddhågsna politiker som gladeligen exporterar vapen till icke ickediktaturer och företag som skrupellöst fistar globalt miljötänk likaså.

Förlåt en yngling, men är det inte där Söderberg redan har landat? Det vill säga i likgiltigheten, i det här fallet etikettvänsterns robotaktiga prat om ”homoskräck”, ”religiösa fanatiker” och ”högerextremister”. Det är så hopplöst mainstream och renons på originalitet, att inte ens det vådligaste ordbajseri av det slag Söderberg ägnar sig åt i debutkrönikan eller värsta sminkchocken torde kunna dölja detta. Att kejsar Söderberg måhända faktiskt är naken.

Som jag ser det finns det två typer av tolerans. Den ursprungliga versionen kräver att vi skall tåla, alltså stå ut med, åsikter vi djupt ogillar, kanske hatar. Det är den sorts tolerans som fick Evelyn Beatrice Hall att i en biografi om den franske filosofen Francois-Marie Arouet (Voltaire) sammanfatta filosfens budskap på följande sätt: ”I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it.” (Jag ogillar vad du säger, men jag kommer att intill döden försvara din rätt att säga det):https://tommyhansson.wordpress.com/2011/10/06/nagot-om-tolerant/

Detta är dock inte den sorts tolerans som Rickard Söderberg och våra vanligaste toleransmånglare förfäktar. Den modernt degenererade formen av tolerans kräver i stället total acceptans och underkastelse under en viss åsikt. Exempelvis att all invandring är bra och ju större desto bättre. Tycker man inte så är man rabiat rasist, ja kanske rentav något så hemskt som sverigedemokrat. För sådant finns inte skymten av tolerans. Eller att allt som har med homosexualitet och/eller HBTQ att skaffa är gott, allt annat är uttryck för svårartad homofobi och kanske religiös fanatism.

 Voltaire var, till skillnad från dagens toleransmånglare, beredd att gå i döden för åsikter han inte gillade.

Denna moderna form av ”tolerans” ställer Voltaire på huvudet, som om upplysningsfilosofen skulle ha sagt: ”Jag ogillar vad du säger, och jag kommer inte att tveka att döda dig för att förhindra dig från att säga det.”

Rickard Söderberg är sångutbildad i Köpenhamn och har sjungit i större och mindre operahus i Europa, USA och Afrika. Han är uppenbarligen en rikt begåvad sångare och artist. Desto mer tragiskt är det då att han medvetet utnyttjar sin opera- och kändisplattform till att bli en megafon för den politiska korrektheten i allmänhet och sin egen, något yviga sexualitet i synnerhet; därmed bidrar Söderberg också till att befästa fördomen, att opera enbart är en angelägenhet för bögar. Vilket en gammal operanjutare som jag tycker är minst sagt trist.

Dessutom hyser jag den enkla meningen, att artister och idrottsutövare bör hålla sig till det de behärskar. Det vill säga sitt artisteri och sin idrott. Det är väldigt sällan det blir lyckat när de går utanför detta. Fallet Rickard Söderberg är ett ovanligt tydligt exempel härpå.