Den besvärlige överste Gyllenkrok

Docent  Göran Nilzén har skrivit boken Den besvärlige Gyllenkrok som avporträtterar en kontroversiell svensk militär. Foto: Tommy Hansson

Axel Gyllenkrok (1888-1946) var en på sin tid omtalad och omskriven officer. Han var mycket kompetent inom det han sysslade med och känd som en av våra stora militära begåvningar. Samtidigt var han en beryktad bråkmakare som gjorde livet surt för såväl överordnade som underlydande.

Gyllenkroks gärning har på ett överskådligt sätt sammanfattats av historiedocenten Göran Nilzén i boken Den besvärlige Gyllenkrok. Överste Axel Gyllenkrok (Carlssons förlag 2017). Nilzén konstaterar sammanfattningsvis att Gyllenkrok, trots sina obestridliga förtjänster, var ”för stöddig för sitt eget bästa”.

Axel Gyllenkrok föddes den 9 augusti 1888 i Karlskrona som son till kommendören Axel Gyllenkrok och dennes maka Elin Frick. Den friherrliga ätten har ett ärorikt förflutet. Dess mest bemärkte medlem är den karolinske krigaren Axel Gyllenkrok (1664-1730) som spelade en framträdande roll i Stora nordiska kriget i vilket han sårades två gånger. http://historiesajten.se/visainfo.asp?id=117

Denne Gyllenkrok deltog bland annat vid slagen i Riga och Narva samt i kriget i Polen. 1706 befordrades han till överstelöjtnant och året därpå till en av konung Carl XII mycket uppskattad generalkvartermästare. Efter nederlaget i Poltava 1708 följde Gyllenkrok med kungen till Bender men blev omsider krigsfånge i Moskva. Vid återkomsten till Sverige 1722 upphöjdes Gyllenkrok till generallöjtnant och 1727 till friherre och slutade sina dagar som landhövding i Göteborgs och Bohus län.

Generallöjtnanten och landshövdingen Axel Gyllenkrok (1664-1730).

Karolinen Gyllenkroks sentida ättling Axel avlade mogenhetsexamen (som studentexamen då kallades) 1906 och inträdde samma år i krigstjänst. Han visade sig tidigt vara en duktig idrottsman och god skytt. 1908 avlade Gyllenkrok officersexamen och utnämndes i slutet av samma år till underlöjtnant vid Svea livgarde i Stockholm.

Göran Nilzén kommenterar (sidan 12): ”Det är väl inte omöjligt att den mera sentida Axels val av levnadsbana bör ses i ljuset av militära släkttraditioner, som förövrigt än i dag upprätthålls.”

Efter flera års tjänstgöring inom armén i början av 1920-talet – han var bland annat kapten och stabsadjutant vid generalstaben – övergick Axel Gyllenkrok efter flygspanar- och fältflygarutbildning till det unga flygvapnet. Han hade insett att flyget skulle bli en viktig vapengren i framtiden. Gyllenkrok hann även med en kortare flygkommendering till England.

1932 utsågs Axel Gyllenkrok, som under flera års tid gjort sig besvärlig och riktat skarp och inte alltid så diplomatiskt formulerad kritik mot bristfällig materiel – flera dödsolyckor hade förekommit – och undermålig krigsduglighet vid flygförbanden, till major vid flygvapnet. Senare samma år utnämndes han till chef för Tredje flygkåren på Malmslätt i Östergötland.

Den frispråkige och dynamiske Gyllenkrok kunde emellertid inte undgå att stöta sig med både överordnat befäl och underlydande. Det ledde till att han flera gånger under sin karriär ställdes inför krigsrätt.

Den officiella bilden av Axel Gyllenkrok.

Nilzén framhåller (sidan 73): ”Gyllenkroks sätt och intriganta väsen medförde naturligtvis att han fick många fiender, och 1934 lämnade han flyget för armén, troligen mot sin vilja. De bakomliggande orsakerna är inte helt klarlagda, men man kan förstå att flygledningen ville ha honom på armlängds avstånd.”

Efter att ha återvänt till armén 1934 blev Gyllenkrok major vid Livregementets grenadjärer, varefter han 1934-35 fann sig kommenderad till ett grenadjärregemente i Rom i Mussolinis fascistiska Italien. Regementschefen, Giuno Ruggiero, var en av de relativt få officerare som Gyllenkrok kom väl överens med, och svensken ansåg sig ha lärt sig oerhört mycket under dennes befäl.

I ett brev från Italien redogör Gyllenkrok för vilka egenskaper han menar att den ideala krigsmakten bör ha (sidan 87):

1. Tysk eller engelsk drill på grundval av Lings gymnastik. 2. Fransk obundenhet i tillämpningen (ej i formen). 3. Italiensk trevnad och glädje i tjänsten. 4. Finsk seghet och envishet i genomförandet. 5. Tysk grundlighet. 6. Svensk organisation och planläggning.

En bidragande orsak till att Axel Gyllenkrok fann sig hemma i Italien vid denna tid var hans skepsis gentemot den västerländska demokratin, ”anarko-liberalism” som han kallade det svenska samhällssystemet. Det var också i Italien han första gången genom ambassadbjudningar kom i kontakt med diplomater och militärer från Sovjetunionen.

Gyllenkroks vän och förtrogna Marika Stiernstedt.

1937 erhöll Gyllenkrok tjänstledighet från sin befattning med graden överstelöjtnant vid Livregementets grenadjärer i Örebro för att genomföra en månads privat studiebesök i Sovjetunionen på inbjudan av vännen och förre sovjetiske militärattachén i Rom, Vasilij Lunev.

Att den svenske militären fann sig väl tillrätta i Stalins rike framgår av den bok han 1945 gav ut på ett kommunistiskt förlag, Utan uppdrag i Moskva, där Gyllenkrok bland annat uttrycker betydande beundran för den sovjetiska krigsmakten med dess ordning och disciplin och även för det sovjetiska samhället i stort.

Det kan tas för givet att den tydligen rätt naive Gyllenkrok förts bakom ljuset av den sovjetiska propagandan, även om han själv inte insåg detta.
”Det sticker emellertid i ögonen att Gyllenkrok går långt i sitt försvar för Sovjet”, konstaterar Göran Nilzén (sidan 116), ”som han ansåg vara utsatt för förtal i stora delar av västvärlden och att landets styrka gravt underskattades.”

Det kan här inskjutas att Gyllenkrok under senare år blev en nära vän och förtrogen till den 13 år äldre socialistiska och katolska författarinnan och debattören Marika Stiernstedt (1875-1954), vilken i likhet med Gyllenkrok 1934 besökt Sovjetunionen på inbjudan av den sovjetiska ambassadören Alexandra Kollontaj. Stiernstedt blev dock inte någon okritisk Sovjet-beundrare. http://www.signum.se/archive/read.php?id=753

1937-38 fungerade Axel Gyllenkrok som chef för Hallands regemente i Halmstad. Att han uppbar denna tjänst i endast ett drygt halvår berodde på att han anmäldes för trakasserier mot enskilda officerare och därför avpolletterades som chef samt suspenderades från armén och fördes över på reservstat.

Dåvarande kaptenen och flygspanaren Axel Gyllenkrok på Malmslätt.

Axel Gyllenkrok var på många sätt en typisk militär. Han spottade definitivt inte i glaset och hans språk var minst sagt mustigt. Han var uppenbart kompetent och framåtsyftande i mycket av det han gjorde och var icke minst en framstående militär skribent och debattör. Bland annat anlitades han ofta för att författa militära reglementen och instruktioner av skilda slag.

Han kan tvivelsutan kritiseras för en hel del saker men ändå hedras mer ändå!

”Den besvärlige Gyllenkrok” avled två dagar före sin 58-årsdag den 7 augusti 1946. Han gifte sig aldrig utan kan väl snarast anses ha varit ”gift” med sitt yrke.

Något om Wagner och varför jag hatar honom

Richard Wagner: kompositör, revolutionär, antisemit.

I går, den 22 maj 2013, var det jämnt 200 år sedan den tyske komponisten, revolutionären och kämpande antisemiten Richard Wagner föddes. Jubiléet har uppmärksammats över hela världen, bland  annat i Aftonbladet som hade ett uppslag på kultursidorna med rubriceringen ”Länge leve Wagner”. Att just  revolutionsglada Aftonbladet, med sin blott alltför välkända aversion mot judar i allmänhet och staten Israel  i synnerhet, skulle publicera denna hyllning överraskar knappast.

Det är med goda skäl det i Israel råder en inofficiell bojkott av Wagners verk. Wagner var trots allt Nazitysklands mest hyllade kompositör. Det skall dock framhållas att inte alla israeler är förtjusta i detta, då man menar att man bör skilja kompositören Wagner från den synnerligen motbjudande människan och ideologen Wagner. Det finns i den judiska staten till och med ett Wagnersällskap som söker kringgå bojkotten. Mer om problematiken Wagner-Israel här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1012&artikel=5397548

Jag överlåter åt Israel och dess musik- och kulturliv att hantera Wagner och hans musik. Själv känner jag mig oförhindrad att i all stillhet framföra mitt hat mot denna patologiskt olidliga personlighet och icke minst hans musik, som jag finner svåruthärdligt svulstig, bombastisk och onjutbar. Jag har flera gånger slagit mig ner vid TVn i akt och mening att åtminstone försöka lyssna på något wagnerianskt så kallat mästerverk, men det har inte fungerat – jag tycker helt enkelt det låter vämjeligt. Naturligtvis tvingas jag dock acceptera att personer med annan smak har en annan mening.

Wagner i en satirtecknares respektlösa version. Wagner var Tredje rikets favoritkompositör.

Ett av Wagners mest kända verk är ”Valkyrieritten” ur tredje akten i operan Valkyrian. Stycket spelades i vietnamfilmen Apocalypse Now (1979) i regi av Francis Ford Coppola med dess beryktade citat ”I love the smell of napalm in the morning”:

I rättvisans namn kan jag gärna erkänna att jagt till nöds står ut med att lyssna på ”Valkyrieritten”, även om stycket blivit banaliserat genom medverkan i filmer som Apocalypse Now och en mängd andra sammanhang. Ett annat i mitt tycke delvis njutbart  Wagner-stycke är ouvertyren ur operan Rienzi, som faktiskt inleds finstämt och även innehåller ett känt melodiskt parti men naturligtvis inte saknar inslag i den sedvanligt bombastiska stilen:

http://www.youtube.com/watch?v=_dq8PVVF0bo

Denna opera har som motiv den romerske folktribunen Cola di Rienzo (1313-54), vars målsättning var att genom att upprätta en ”folkets diktatur” skapa reda i de då kaotiska förhållandena i världsmetropolen Rom. Han mördades dock bara några månader efter dess tillkomst.

Cola di Rienzo som staty i Rom. Hjälte i Wagners opera  Rienzi.

Wilhelm Richard Wagner (1813-1883) föddes i Leipzig den 22 maj 1813 och avled i Venedig den 13 februari 1883. Han var därmed samtida med en annan landsflyktig tysk revolutionär, Karl Marx, som såg dagens ljus i Trier fem år efter Wagners födelse och dog i London  den 14 mars 1883, en månad efter den senares frånfälle.

Wagners fader var polistjänsteman och avled ett halvår efter det nionde barnets, det vill säga Richards, födelse. Modern  gifte senare om sig med skådespelaren, diktaren och målaren Ludwig Geyer, som möjligen också var far till minstingen som till en början gick under namnet Richard Geyer.

Wagner bestämde sig vid 16 års ålder för att bli operakompositör trots att han då nätt och jämnt kunde spela piano. Efter studier vid Leipzigs universitet, då han drogs mer till litteraturen än till musiken, blev han 1833 orkesterrepetitör vid teatern i Würzburg. 1834 blev han kapellmästare i först Magdeburg och sedan Riga i Lettland. Det var i Riga han komponerade sin första ”heroiska” opera, ovan nämnda Rienzi, vilken ett sekel senare skulle göra ett outplånligt intryck på Wagner-dyrkaren Adolf Hitler (1889-1945). Hitler uppges ha sett Rienzi 140 gånger.

Jag tänker här inte fördjupa mig i Richard Wagners rikhaltiga produktion, vars höjdpunkt är den med fornhedniska motiv belamrade Nibelungenring (Ringen) omfattande operaverken Rheingold, Die Walküre, Siegfried samt Götterdämmerung. Det finns gott om människor som älskar det sammelsurium av asagudar och diverse andra mytologiska skapelser och hjältar vilka befolkar dessa verk. Jag tillhör emellertid inte dessa.

Den musikaliske Nietzsche – här vid pianot – avskydde Wagners musik.

Kort sagt: jag hatar Wagner. Jag avskyr hans revolutionära retorik, hans antisemitism, hans hednaromantik och hans musik. Jag avskyr hans självupptagna och hänsynslösa gestalt.Wagner kan på mycket goda grunder anses vara en cancer i Europas politiska och kulturella liv. Jag vill i sammanhanget erinra om vad filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900), för övrigt en annan av Hitlers  och Nazitysklands husgudar, i ett plötsligt anfall av klarsyn uttryckte: ”Jag skulle gärna byta ut hela Wagners produktion mot en akt av /Bizets opera/ Carmen.”

Här ett avsnitt ur Carmen, där Don José i Placido Domingos gestalt betygar Carmen sin kärlek i form av ”Blomsterarian”:

http://www.youtube.com/watch?v=tVY3vKQKSv4

Personligen skulle jag slänga Wagners samlade verk i soptunnan till förmån för denna enda aria!

1849 blev Richard Wagner involverad i den vänsterrevolutionära rörelsen i Dresden och var tvungen att fly undan polisen, först till Weimar och därefter till först Paris och sedan Zürich där han var bosatt till 1858. 1864 blev han kallad till det bayerska hovet i München av den bisarre och småningom sinnessjuke konungen Ludwig II, som lät uppföra en rad av den beundrade tonsättarens verk.

Bayerns galne kung Ludwig II upplät sin famn åt Wagner.

1872 slog sig Wagner tillsammans med andra hustrun, Cosima, ner i Bayreuth och invigde där en så kallad festspelsteater vilken invigdes med Ringen 1876. Cosima var dotter till pianisten och tonsättaren Franz Liszt och var en rabiat antisemit, något som stundom var besvärande för Wagner. Året före sin död, 1882, komponerade Richard Wagner det sista av sina storverk, Parsifal. Hans samlade skrifter gavs ut i tio band under åren 1871-83, medan hans brev gavs ut posthumt i två serier 1912-13.

Richard Wagner hade en minst sagt storvulen målsättning. För alltid präglad av Februarirevolutionen 1848, där också Marx spelade en aktiv roll, ville han genom sin musik och dramatik åvägabringa en ”allkonst” som skulle förändra den mänskliga tillvaron i sina grundvalar. Wagner ville en total mänsklig revolution och krossa den småborgerliga och kommersiella tidsandan och icke minst judenheten. Han ville inte underhålla utan revolutionera. I likhet med Nietzsche såg han ner på kristendomen.

Tage Lindbom har i sin bok Fallet Tyskland (1988) skrivit så om den wagnerianska särarten:

Den revolution Wagner talar om är en inre revolution. Det är ett upphävande inte blott av etiska begrepp  utan framförallt av alla gränser mellan det andliga och det sinnliga, mellan det själsliga och det kroppsliga. Melodiskt, harmoniskt, rytmiskt fullbordar Wagner den romantiska musiken: den är liksom en framvällande flod, ett oavbrutet raffinerat spel på nervsträngarna, ett flöde, som berör allt inom människan. 

Nej, Wagner får vara för min del. Självfallet respekterar jag dock att andra på olika grunder kan göra en annan bedömning än jag. Även en sådan i jämförelse med Hitler så diametralt annan personlighet som den franske diktaren Charles Baudelaire (1821-67) fascinerades av det wagnerianska. Jag har även goda vänner och släktingar som, i likhet med min brittiske deckarfavorit kommissarie Morse, uppskattar Wagner. Var och en må bli salig på sin fason.

Känd wagnerian: kommissarie Morse.