Posted tagged ‘riksdagen’

Sverige-bildens utveckling: från internationellt föredöme till pariastat

28 juni, 2020

 

Företrädare för ”världens första feministiska regering” besöker Iran.

Sveriges rykte utomlands är inte längre vad det har varit. Från att tidigare ha ansetts vara ett internationellt föredöme som det perfekta exemplet på ”demokratisk socialism” med såväl välfärd som bibehållen demokrati, betraktas vårt land numera på sina håll som en pariastat. https://www.msn.com/en-us/news/world/sweden-tries-out-a-new-status-pariah-state/ar-BB15Qn1L

Det liberala flaggskeppet The New York Times – i och för sig långt ifrån alltid något sanningsvittne – hade således den 25 juni en artikel med rubriken ”Sweden Tries Out a New Status: Pariah State”. Bakgrunden är, föga oväntat, den svenska hanteringen av Kina-smittan. I artikeln citeras förra norska statsministern Gro Harlem Brundtland: ”When you see 5000 deaths in Sweden and 230 in Norway, it is quite incredible.”

I tidningstexten omtalas också det faktum, att svenskar inte är välkomna i något av de andra nordiska länderna på grund av rädsla för smittorisken. Personligen anser jag denna rädsla vara våldsamt överdriven, men jag kan inte förneka att den existerar och att den ger Sverige och oss svenskar ett dåligt rykte.

Svenska kvinnor i slöja blir världsnyhet

Jag undrar om inte den minskade uppskattning av Sverige i världen vi nu ser tog sin början, då ett antal kvinnliga medlemmar i ”världens första feministiska regering” jämte statsminister Stefan Löfven besökte Iran i februari 2017 för att underteckna ett antal handelsavtal med mullorna i Teheran. Det blev en världsnyhet då de svenska ministrarna uppträdde i slöja och i övrigt såg ut som om de hade ekiperat sig i närmaste lumpbod.

Det konstaterades i världspressen, att vare sig Tysklands förbundskansler Angela Merkel eller Storbritanniens premiärminister Theresa May hade beslöjat sig i möten med iranska ledare. De svenska ministrarna fick kritik från feminister såsom den iranska journalisten Masih Alinejad, som menade att svenskorna borde ha kritiserat diskrimineringen av kvinnor i Iran i stället för att dansa efter mullornas pipa.

Dåvarande EU- och handelsministern Ann Linde tillhörde de svenska delegaterna i Iran. Som utrikesminister sedan september 2019 har hon knappast inneburit någon förbättring jämfört med sin föregångerska på posten, Margot Wallström vilken lyckades med konstycket att göra sig ovän med både arabstaterna och den judiska staten Israel – i sistnämnda land förklarades hon persona non grata.

Dansande polis i Stockholms Pride-tåg.

Orsaken till israelernas ställningstagande bottnade dels i att en av den nya svenska regeringens första åtgärder 2014 var att erkänna det så kallade Palestina som statsbildning, dels att Wallström i riksdagen anklagat Israel för att ägna sig åt ”utomrättsliga avrättningar” då man oskadliggjorde palestinaarabiska terrorister. https://svenska.yle.fi/artikel/2015/01/15/sr-wallstrom-persona-non-grata-i-israel

Ett direkt beklämmande intryck gjorde Linde vid en TV-intervju med tyska Deutsche Welle, då hon i en intervju skulle försvara Sveriges pandemistrategi på grötig engelsk-skånska. Bland annat påstod hon att i Sverige kunde alla som ville bli testade för den kinesiska smittan, vilket var sakligt fel. I efterhand sökte hon, med begränsad framgång, rådda sitt anseende med att hon hade menat Stockholm och inte Sverige som helhet. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7500581

Kritiken lät inte vänta på sig. Bland annat anmälde Sverigedemokraterna Ann Linde till riksdagens konstitutionsutskott (KU) för att hon ljugit om pandemitestningen.

Listan över exempel som visar att bilden av Sverige som internationellt föredöme flagnat betänkligt skulle kunna göras mycket lång. Jag skall ge ytterligare ett par exempel. Ett är att personer med funktionsnedsättning halkat efter betydligt i det svenska så kallade välfärdssamhället, vilket konstateras av Elisabeth Wallenius, ordförande i Funktionsrätt Sverige i en debattartikel i Expressen den 3 december 2019. https://www.expressen.se/debatt/sverige-fran-foredome-till-riktigt-daligt-exempel/

Sanningen är att inte ens ett av världens största skatteuttag räcker till för vård av sjuka, handikappade och andra behövande i dagens Sverige. Inte när oproportionerliga resurser går till att vidmakthålla världens mest extrema immigrationspolitik.

Kommer därtill polismaktens sorgliga utveckling under senare år. Från att ha satt brottslighetens bekämpande i första rummet tycks svensk polis numera prioritera socialt experimenterande och genustrams – vi har sålunda sett manliga gay-poliser i uniform dansa i Pride-tåg och en kvinnlig polis som böjt knä inför våldsamma demonstranter samtidigt som hon gjorde black power-hälsning.

Sådant borde enligt mitt förmenande resultera i avsked på grått papper. Så kommer dock icke att ske – istället uppmuntras svåitt jag förstår dylikt beteende från den högsta polisledningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/06/06/efter-knafallet-infor-valdet-vad-ar-det-som-hander-med-den-svenska-polisen/

Coronakrisen: det måste bli ett slut på kriget mot de äldre!

8 juni, 2020

Annika Strandhäll: De äldre sätter press på svensk sjukvård.

Det är inte flyktingmottagningen som sätter press på den svenska sjukvården utan de äldre. Det menade den dåvarande socialministern Annika Strandhäll (S) i en intervju med Aftonbladet den 26 april 2018. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/zLPBoK/strandhall-vardens-problem-beror-inte-pa-flyktingarna

Strandhäll citerades: ”Vi har en snabbt åldrande befolkning i Sverige. Medellivslängden ökar med 3,5 timmar per dag och vi har ett större antal kroniker med livslånga relationer till sjukvården i dag än för 30 år sedan.”

Allt färre vårdplatser, personalbrist och långa operationsköer kan vi således, enligt Strandhäll, skylla på samhällets äldre. Absolut inte på att Socialdemokraterna och andra etablerade partier under en följd av år har missat att allokera tillräckliga resurser till vården samt prioriterat en nära nog hämningslös invandring, något som givetvis har gått ut över alla andra samhällsfunktioner. Istället skall alla vi som är litet äldre stigmatiseras och ställas mot andra grupper som det tydligtvis är mer angeläget att hjälpa.

Nedprioriteringen av landets äldre medborgare har blivit obarmhärtigt tydlig under coronakrisen. Det är precis som Judith Skörsemo framhåller i ett debattinlägg i Blekinge Läns Tidning den 27 maj 2020: ”Coronakrisen har tydligt avslöjat de äldres status i dagens svenska samhälle. Nedvärderingen har skett successivt utan att de partier som borde slagit larm observerat hur illa det är förrän vi ser vad som händer nu.” https://nxt.blt.se/debatt/coronakrisen-avslojar-synen-pa-aldre/

Yngve Gustafson, professor i geriatrik vid Umeå universitet, menar i en intervju i Läkartidningen den 18 maj 2020: ”Många äldre dör i onödan utan korrekt bedömning.” Enligt statistik från Socialstyrelsen har nio av tio som avlidit i Sverige till följd av covid-19-viruset varit äldre än 70 år: de äldre har helt enkelt hamnat i strykklass. https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2020/05/geriatrikprofessor-manga-aldre-dor-i-onodan-utan-korrekt-bedomning/

Enligt Gustafson ordineras palliativ vård (vård i livets slutskede) utan att en noggrann medicinsk bedömning gjorts och ibland utan att ansvarig läkare ens träffat patienten. Enligt Socialstyrelsen kan en ”klinisk bedömning” göras via telefonkontakt med vårdpersonal efter en kortare vårdtid. Ju kortare vårdtider, desto fler människor som dör i onödan.

Det har sparats in på syrgasen ute i kommunerna.

Covid-19 innebär enligt professor Gustafsons synsätt heller inget nytt för sjukvården: ”Varje år dör äldre i vinterkräksjuka för att de nekas sjukvård, nekas dropp och dör av uttorkning. Det här är inget nytt. Det har gällt i många år.”

Läkartidningen sammanfattar professor Yngve Gustafsons kritik av dagens vårdsituation på följande sätt:

För att bättre skydda de äldre i pandemin borde de äldres immunförsvar ha stärkts näringsmässigt, bemanningen borde ha förbättrats, skyddsutrustning använts och de gamla borde inte ha prioriterats bort från adekvat medicinsk vård, enligt Yngve Gustafson.

Bland många vårdrelaterade tillkortakommanden märks att syrgasen sedan åtskilliga år tillbaka lyst med sin frånvaro på många äldreboenden i det av den kinesiska smittan hårt drabbade stockholmsområdet. Detta har många gånger skett på initiativ av de medicinskt ansvariga sjuksköterskorna ute i kommunerna. Det har skett främst av två orsaker – landstinget står inte för kostnaderna samt explosionsrisken. https://www.vardfokus.se/tidningen/2006/nr-6-2006-6/brist-pa-syrgas-for-aldre-sjuka-far-kritik-av-lakare/

Syrgasbristen är endast ett exempel på att ansvariga politiker sparar friskt (eller kanske snarare sjukt) när gäller vård av äldre. Som Greta Thorin framhåller i en insändare i Norrköpings Tidningar den 27 juni 2019: ”Det behövs ett stort antal miljarder för att klara välfärden för en åldrande befolkning, säger finansministern. Underligt, det är alltid vårt fel, speciellt när det krisar i budgeten. Annars är vi OK, till exempel när vi vårdar anhöriga. Om vi nu på ålderns höst behöver omvårdnad, låt oss få det utan att ge oss dåligt samvete. Om det är några som ska ha dåligt samvete, så är det ni politiker.” https://nt.se/asikter/insandare/det-ar-alltsa-de-aldres-fel-om6182435.aspx

Den moderate riksdagsledamoten Thomas Finnborg tog i en motion (Motion 2017/18: 1307, rubricerad ”Forska bör man; geriatrisk och gerontologisk forskning i strykklass”, fasta på att den geriatriska och geronotologiska forskningen behöver satsas på. Han skriver i motionen bland annat: ”Bättre kunskap om äldres omsorg och sjukdomar och att utbilda kompetent personal är en ödesfråga.” I detta kan man bara instämma. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/forska-bor-man—geriatrisk-och-gerontologisk_H5021307

Finnborg menar att mer forskningsmedel skall öronmärkas för äldreforskning, vilket enligt motionären är en förutsättning för kunskap och kompetent personal.

Statsepidemiolog Anders Tegnell menar att smittspridningen uppvisar en avtagande trend.

SVTs Text-TV meddelar dagens datum, den 8 juni 2020, att antalet avlidna som en följd av covid-19 i Sverige är uppe i 4694 och att antalet smittade ligger på 43 133. I genomsnitt 40 personer har avlidit under den senaste tiodagarsperioden. Detta är enligt statsepidemiolog Anders Tegnell ”alldeles för många” men indikerar ändå en avtagande trend.

Jag tillhör inte dem som tycker att det är särskilt konstruktivt eller fruktbart att överösa vare sig Folkhälsomyndigheten eller regeringen med otidigheter. Den nivå som Sverige lagt sig på när det gäller hanteringen av Kina-smittan i stort är enligt mitt sätt att se fullt rimlig och inte alls särskilt släpphänt, vilket omvärlden har fått för sig att döma av de reserestriktioner som utfärdats mot oss svenskar. Såvitt jag kan se är de rekommendationer som angivits helt i nivå med svenskarnas benägenhet att rätta sig efter regler och förordningar.

Ett särskilt plus i kanten till att något obligatorium att bära mun- och nässkydd så här långt inte utfärdats. Dessas relevans i smittspridningshänseende diskuteras bland forskare och sjukvårdspersonal, varav några har pekat på att sprittspridningen faktiskt kan öka – också inom vården – om skydden är av enkel kvalitet eller gjorda av tyg. https://www.regionjh.se/nyheter/pressmeddelanden/rjhpress/debattenklamunskyddkanokariskforsmittspridning.5.de9af55171844b1271e19d.html

Den stora boven i dramat när det gäller det förfärande höga dödstalet beträffande covid-19 i Sverige är bristerna inom äldrevården, vilka går långt tillbaka i tiden och är en följd av att våra äldre – ditt denna bloggare med sina 68 år tillhör – under en följd av år behandlats som ett slags andra klassens medborgare. Vi skall ju ändå snart dö, så varför ägna överdrivet mycket resurser på oss? tycks snacket ha gått.

Coronakrisen innebär förhoppningsvis begynnelsen till en ändring till det bättre av detta inhumana synsätt. Det måste bli ett slut på kriget mot oss äldre!

Med Flyg och Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism

26 maj, 2020

Nils Flyg var kommunisten som blev nazist. Sven Olov Lindholm gjorde motsatt ideologisk resa – från nazism till kommunism. De båda männens politiska utveckling tecknas av historikern Johan Stenfeldt i boken Renegater. Nils Flyg och Sven Olov Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism (Nordic Academic Press 2019, 320 sidor).

Nils Svante Flyg (1891-1943) föddes i Stockholm som son till en trädgårdsarbetare och en kvinna ur arbetarklassen. Han engagerade sig tidigt i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och fick i kraft av sin begåvning snabbt ledande positioner. När När Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) splittrades i en reformistisk och en revolutionär del 1917 anslöt sig Flyg till den senare, som fick namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSVP) med Karl Kilbom som partiledare – med andra ord blev han kommunist.

En betydande del av Flygs tidiga engagemang gällde kulturen: bland annat skulle främmande filmer och västerländsk deckarlitteratur bekämpas liksom degenerativ ”negermusik”. Nils Flyg var en flitig skribent och publicerade sina många alster i tidningen Stormklockan, som startats 1908 som en socialdemokratisk publikation. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stormklockan

Kapitalismen och imperialismen. Flygs ställningstaganden kom tidigt att kretsa kring kapitalismen och imperialismen, vilka båda skulle bekämpas. Johan Stenfeldt skriver (sidan 54): ”Allmänt stödjer han tanken att kapitalism är ett profitsystem, och att dess grundläggande orättvisa består i att den som säljer sin arbetskraft inte får njuta sitt arbetes frukter.” Den så kallade imperialismen blir nödvändig då kapitalismen till sin natur, i enlighet med lärofadern V. I. Lenins analys, förklaras vara expansionistisk och för sin överlevnad är beroende av global utsugning av människomassorna i vad som senare skulle bli känt som Tredje världen.

Det är värt att notera att Stormklockan inte var opåverkad av antisemitiska idéer som låg och skvalpade i tiden. Således publicerades återkommande en karikatyrteckning föreställande en sniken pantlånare med stereotypt judiska drag. Vulgärframställningen av den profithungrande juden blir här en sinnebild för den ondskefulla kapitalismen.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti splittrades 1921 sedan Tredje internationalen, Komintern, bildats med ambitionen att styra alla världens kommunistpartier från Moskva. Flyg följde med majoriteten vilken bildade Sveriges kommunistiska parti (SKP), senare Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och numera bara Vänsterpartiet (V). Nils Flyg var 1924-29 ordförande i SKP och satt i riksdagen åren 1929-40.

Nils Flyg: kommunisten som blev nazist.

1929 inträffade så den största splittringen i SKPs historia. Båda falangerna behöll det gamla namnet och kunde skiljas åt genom att de kom att kallas Kilbommare respektive Sillénare efter partiledarna Karl Kilbom och Hugo Sillén. Vid riksdagsvalet 1934 kom Kilboms-falangen in riksdagen efter att ha fått 5,33 procent av rösterna medan Sillénarna bara kom upp i 3 procent. Den förstnämnda inriktningen bytte sedan namn till Socialistiska partiet (SP) med Nils Flyg som ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4nsterpartiet

Nils Flyg hade inledningsvis inga problem med att acceptera sitt partis styrning från Moskva. När Komintern började inta en allt hårdare linje drog emellertid Flyg öronen åt sig och kom att intaga en alltmer kritisk hållning till den kommunistiska internationalen. Till detta bidrog också Kominterns beslut att Sovjetunionen skulle gå med i Nationernas förbund (NF). Slutligen blev såväl Kilbom som Flyg uteslutna ur Komintern.

Utan att gå in på alla bakomliggande faktorer kan konstateras, att Nils Flyg från senare delen av 1930-talet började orientera sig och sitt parti i en alltmer tysk- och nazivänlig riktning. Stenfeldt drar den tidsmässiga gränsen till 1937. Det började kring denna tidpunkt gå utför med Socialistiska partiet som hade stora problem med förlust av medlemmar och ekonomi – bland annat tvingades partitidningen Folkets Dagblad lägga ner 1940. När den två år senare återuppstod kunde detta ske endast med hjälp av ett ekonomiskt bistånd från Nazityskland omfattande 17 000 kronor i månaden, en ansenlig summa på den tiden..

Tyskland som ledande socialistisk makt. Johan Stenfeldts redogörelse för Nils Flygs ideologiska utveckling från kommunism till nationalsocialism visar att denna inte skedde genom ett abrupt brott mot allt vad han tidigare trott på. Snarare var den en gradvis övergång präglad mer av pragmatisk anpassning än en regelrätt kovändning. Övertygelsen att Sovjet svikit sina antiimperialistiska ideal som ledande socialistisk makt förde Flyg allt närmare Hitlers Tyskland, som han tenderade att betrakta som den ledande socialistiska statsbildningen.

Karl Kilbom ledde det ena av två kommunistpartier.

”Att ställa sig på Hitlers sida var således att ställa sig på framtidens sida” (sidan 143), sammanfattar Stenfeldt Flygs inställning från 1937 och framåt. ”Betraktat på detta sätt framstår Flygs utveckling mindre som en gåta. I själva verket rymmer den ett stort mått av logik, och präglas av en positionsförändring som bär starka kontinuiteter och som vägletts av principer som är kontinuerliga över tid: historicism och dialektik.”

Det kan tyckas paradoxalt att det var det Flygs marxistiska övertygelse som ledde honom till att ta ställning för Hitler och nationalsocialismen, men så är knappast fallet. Exemplet Nils Flyg är en illustration så god som någon till de totalitära ideologiernas intressegemenskap.

Medan andra bedömare antytt att Nils Flyg begick självmord var det enligt Johan Stenfeldt en blodpropp i hjärtat som  i början av 1943 ändade Flygs liv i hemmet i Nacka vid 51 års ålder.

Under det att Nils Flyg i egenskap av riksdagsledamot under elva år kan sägas ha tillhört det politiska etablissemanget i Sverige är så inte fallet med Sven Olov Lindholm (1903-98). Han föddes i Jönköping men växte upp i Mjölby, där pappan var spannmålshandlare. Efter realexamen slog Lindholm in på den militära banan och blev furir 1923. Därefter utbildade han sig till underofficer och kom att verka vid regementet A9 i Stockholm. En stor del av hans arbetsuppgifter ägnades åt att rida in unghästar.

Krigsmakten,staten, nationalismen. Under sin tid i huvudstaden kom Sven Olov för första gången i kontakt med svenska fascister. Han blev tidigt aktiv i den av Konrad Hallgren 1926 bildade Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO). Det var initialt tre huvudfrågor som lockade Lindholm till fascismen: krigsmaktens betydelse för nationens försvar; synen på staten som en historisk-organisk skapelse; nationalismen som värn mot imperialismen. Däremot förefaller judefrågan ha haft underordnad betydelse i detta skede av Lindholms politiska medvetenhet.

.Johan Stenfeldt skriver (sidan 152): ”Trots att det är fascismen som karakteriseras är det märkbart att begreppen ´nationalism´och ´socialism´är de mest centrala.” Nationen var för Lindholm den av historiska orsaker mest ändamålsenliga grunden på vilken ett rättfärdigt samhälle kunde byggas. Den övertygelsen skulle följa med Sven Olov Lindholm livet igenom.

Sven Olov Lindholm som nationalsocialistisk talare – talarstolen ”pryds” av både hakkorset och Vasakärven.

1929 bytte SFKO namn till Nationalsocialistiska folkpartiet (NSFP) och året därpå bildade man tillsammans med Nysvenska folkförbundet (NSFF) Svenska nationalsocialistiska partiet (SNSP) med veterinären Birger Furugård från Deje i Värmland som ledare. Fokus hade efterhand förskjutits från Mussolinis fascistiska Italien i riktning mot Hitlers nationalsocialistiska Tyskland. Den kapable skribenten Sven Olov Lindholm – han behärskade såväl prosa som lyrik – utsågs till partisekreterare och redaktör för partitidningen Vår kamp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Olov_Lindholm

Vasakärve istället för svastika. SNSP fick i riksdagsvalet 1932 omkring 15 000 röster motsvarande 0,61 procent. Således knappast någon hejdundrande succé. Lindholm och ett antal SNSP-medlemmar tröttnade snart på den alkoholiserade och nyckfulle Furugårds bristfälliga ledarskap och bildade Nationalsocialistiska arbetarepartiet (NSAP), som blev det ledande svenska nazistpartiet. Sven Olov Lindholm var den självskrivne ledaren.

1938 blev det nytt nambyte, denna gång till Svensk socialistisk samling (SSS). Trots att man försökte distansera sig från sin tyska motsvarighet genom att använda Vasakärven och inte svastikan som symbol förlorade partiet hart när allt stöd under Andra världskriget. Partiet upplöstses slutligen i juni 1950, sörjt av få.

Efter ett kvartssekel som ledande svensk nationalsocialist övergick Sven Olov Lindholm 1951 till att bli privatman. Han fick genom partivännen Sven Hedengren anställning som lagerförman på en maskinfirma. Lindholm var änkeman och hade året innan gift om sig med den 25 år yngre Vera Schimanski, vilken kommit till Sverige via Folke Bernadottes så kallade vita bussar tillsammans med sin mor och bror. Hon var emellertid övertygad nationalsocialist och hade i Hitlers Tyskland tillhört Bund Deutscher Mädel, den feminina motsvarigheten till pojkarnas Hitlerjugend. Äktenskapet varade till 1962.

Vera gifte redan samma år om sig med trädgårdsmästaren och nazisten Göran Assar Oredsson från Strängnäs som blev ledare för Nordiska rikspartiet, NRP, populärt kallat ”Assar och hans nassar”. Partiet, eller rättare sagt spillrorna av vad som var kvar av detta, lades ner 2009. Vera Oredsson har förblivit sin ideologiska övertygelse trogen och betraktas i dag vid drygt 90 års ålder som den svenska nationalsocialismens ”grand old lady”.

Konrad Hallgren – svensk fascistledare på 1920-talet.

Omedelbart efter krigsslutet publicerade Lindholm skriften Döm ingen ohörd, där han söker försvara eller i varje fall förklara sitt  ställningstagande som Sveriges främste företrädare för världens mest avskydda politiska rörelse. Lindholm menar sig vara diskriminerad och förföljd: ”Skall lynchjustisen eller lag och rätt råda?” frågar han sig på skriftens försättsblad. Författaren anklagar pressen för att fara med osanning om det svenska nazistpartiets relationer med Tyskland och menar ytterligare, att de tyska koncentrationslägren knappast varit värre än den motsatta sidans krigsförbrytelser.

Lindholms skrift kom ut i en ny och nästan dubbelt så omfattande utgåva 1967. Talet om ”lynchjustis” var borta och författaren redogör för hur han tvingats tänka om. Han uppehåller sig vid rörelsens ambitioner att förena nationalism och socialism och söker vidare tona ned nationalsocialismens judehat. Istället menar han att den negativa inställningen till judar berodde på viljan att bevara den nordiska så kallade folkstammen (vilket för övrigt under 1920- och 1930-talen var ett gångbart tema hos de flesta partier). I en sista upplaga av skriften 1968 utvecklar Lindholm ytterligare tematiken från året innan.

Exakt när Sven Olov Lindholm övergick från att vara nationalsocialist till att bli vänsteranhängare och kommunist – han var medlem i Vänsterpartiet kommunisterna – är inte helt fastställt, men kanske kan man sätta gränsen vid 1967 då Lindholm dels kom ut med andra utgåvan av Döm ingen ohörd, dels höll ett tal vid den tidigare partikamraten Gösta Hallberg-Cuulas grav. Härefter blir det vänsterengagemang för hela slanten för den ärrade nazisten.

FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft. Sven Olov Lindholm hade vid flera tillfällen besökt Nazityskland och då icke minst partidagarna i Nürnberg. Han hade vederbörligen låtit sig imponeras av de fladdrande fanorna och facklorna, de till synes oändliga leden av uniformerade meningsfränder som i blankpolerade stövlar tågade till taktfast marschmusik och naturligtvis Führerns entusiasmerande tal. Då kunde han känna en oförglömlig gemenskap och sammanhållning.

Samma sorts känslor upplevde Lindholm på 1960- och 1970-talen i den så kallade FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft: det var fart, det var fest, det var folkgemenskap med flygande fanor och klingande spel! Han berättar under rubriceringen Soldatliv och politik hur han upplevde allt detta:

En gång – 1. maj 1974 – anförtroddes jag att bära fanan åt Vasa FNL-grupp vid demonstrationen från Kungsträdgården till Hötorget. Det var 12 000 i tåget. På Kungsgatan tänkte jag på, att här marscherade mina ”egna trupper” för snart 40 år sedan under fanor med samma färger – blå-gul-röd – och jag tyckte det var något symboliskt med detta: innerst inne är det ju samma rättsbegrepp som driver mig som då, fast det tar sig andra uttryck. (Citerat från Stenfeldt, sidan 234).

En mindre lyckad FNL-demonstration i Stockholm i december 1972: ”Hanoi Jane” Fonda har fått rödfärg i håret av en USA-vänlig motdemonstrant.

Sven Olov Lindholm hade aldrig någon framträdande position inom vänsterrörelsen och lär inte heller ha eftersträvat någon sådan. För honom räckte det på äldre dar gott med att känna folkgemenskap och sammanhållning som fanbärare vid FNL-demonstrationer. Hans politiska utveckling är dock minst lika intressant som Nils Flygs ideologiska metamorfos av motsatt slag. De båda männens öden och äventyr, sådana de beskrivs i Johan Stenfeldts läsvärda bok, ger en god bild av de slående parallellerna mellan kommunism, nationalsocialism och fascism.

Sven Olov Lindholm avled i sitt hem i Rönninge i Salems församling söder om Stockholm vid 95 års ålder 1998.

Coronasuccé i opinionen för S – motigt för SD

17 maj, 2020

Demoskops väljarbarometer maj 2020.

De tre senaste opinionsmätningarna när detta skrivs bekräftar alla, att Socialdemokraterna och Stefan Löfven under coronakrisen skaffat sig ett stadigt grepp om väljarsympatierna. Folk i allmänhet håller sig till det de tycker känns tryggast och bäst. ”Ju längre krisen pågår, desto viktigare blir jobb- och ekonomiska frågor”, menar Demoskops opinionschef Peter Santesson. ”Förtroendemässigt är det hemmaplan för de tradionellt statsbärande partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna.”

Väljarbarometern Maj 2020

Socialdemokraternas notering är den högsta Aftonbladet/Demoskop-siffran sedan januari 2019 samt en uppgång med 2,2 procentenheter sedan april 2020. Moderaterna på andra plats får 20,7 procent, halvannan procentenhet bättre än i april. Det är också närmare 1 procentenhet bättre än i riksdagsvalet i september 2018.

Sverigedemokraterna minskar med jämnt 2 procentenheter jämfört med april men står ändå på dryga 1 procentenhet plus jämfört med senaste valresultatet. Härefter följer Centerpartiet på 10,0 (+-0), oförändrat sedan i april men väsentligt bättre än valresultatet. Vänsterpartiet minskar med en halv procentenhet ner till 7,2, 0,8 sämre än i valet, medan Kristdemokraterna som sjätte största parti med 6,5 procent tangerar valresultatet.

Verkligt prekärt ser läget ut för såväl Miljöpartiet med 3,3 och Liberalerna med katastrofala 2,7 procent. Det hade varit adjöss till riksdagen om de nu aktuella opinionsnoteringarna varit valresultat. Övriga partier tvingas nöja sig med 0,7 procent.

SKOP är det mätinstitut som ger S-partiet högst utdelning: 32,6 procent. SKOPs analytiker, docent Örjan Hultåker, kommenterar: ”Så länge statsministern och partiledaren inte gör bort sig så gynnas hans parti av allvaret och den stora medieexponeringen.”

Bekymrade miner hos MPs EU-parlamentariker Alice Bah Kuhnke och Pär Holmgren. Det finns fog för de dystra minerna.

Däremot blir det också hos SKOP en fullskalig katastrof vad avser mätsiffrorna för det mindre regeringspartiet MP med 2,6 procent. Hultåker menar att det inte gynnar det mindre partiet i en regeringskoalition när allt fokus är på statsministern och övriga socialdemokratiska regeringsministrar. Denne konstaterar också att MP misslyckades med att dra fördel av det tidigare fokuset på klimatfrågan och inte har kunnat tillföra något av betydelse när det gäller Kina-smittan.

Moderaterna går starkt även hos SKOP och får 20,4 procent, därmed klart distanserande SD på 16,3 procent. Det Sverige-vänliga partiet har hamnat i skymundan av M, som framstår som ett alternativ till S i ekonomiska frågor. SD har därmed tappat runt 7 procentenheter hos SKOP sedan början av innevarande år. Det har inte gynnat SD opinionsmässigt att partiet bjudits in till coronaöverläggningar jämte övriga riksdagdspartier.

KD antecknas för en vikande trend hos SKOP – ner 1,5 procentenhet till 5,2 procent jämfört med januarimätningen. Liberalerna kan, till skillnad från vad fallet är i de båda övriga här refererade mätningarna, glädja sig åt att med 4,4 procent hamna ovanför riksdagsspärren.

SKOP:s Väljarbarometer, 11 maj 2020

I Göteborgsposten/SIFOs väljarbarometer för maj 2020 parkerar sossarna överst med 31,7 procent. S plockar väljare från samtliga övriga partier med undantag för Kristdemokraterna. Näst störst är SD på 18,9 procent och tredje störst Moderaterna med 18,6 procent. https://www.gp.se/nyheter/sverige/gp-sifo-s-bef%C3%A4ster-v%C3%A4ljarst%C3%B6det-i-sp%C3%A5ren-av-coronaviruset-1.28038030

”S har ganska snabbt fått till en rejäl skjuts uppåt samtidigt som SD haft svårare att upprätthålla sina tidigare siffror”, citeras Johan Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, i GP. Det har helt klart missgynnat SD att partiets paradfrågor – lag och ordning samt invandring – hamnat i bakvattnet.

V får hos SIFO sin högsta siffra av de tre mätningar som här presenteras med 9,0 procent. Därnäst kommer C 7,2, KD 6,1, MP 3,9 och L 3,4. ”Övriga” landar på 1,5 procent. För MP är läget minst sagt oroande. En hel del tyder på att väljarna har börjat genomskåda detta parti av bluffmakare och hemvävda domedagsprofeter, särskilt under denna majmånad som varit kallare och snörikare än i mannaminne trots MPs försäkringar om att den globala så kallade upphettningen ständigt firar nya triumfer https://www.gp.se/ledare/v%C3%A4ljarna-har-genomsk%C3%A5dat-milj%C3%B6partiet-1.27642263?fbclid=IwAR1Ibwvu6YS2OaIwe73Kk3ubCdD_KNY-g5nHtqluC3zBq6dCNyR8eytJLOE

Opinionsläget är just nu motigt för SD och Jimmie Åkesson.

För alla de som i mina Facebook– och Twitter-flöden spyr galla över regeringens och Folkhälsomyndighetens sätt att hantera smittokrisen ligger det sannolikt nära till hands att ropa ”fake news” beträffande Socialdemokraternas anmärkningsvärda framgångar i opinionen. Detta är en flagrant feltolkning av det verkliga förhållandet.

Det ligger inget konstigt i att många i ett krisläge klamrar sig fast vid det beprövade och välkända. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Vad som är mer oklart är hur länge de förhållandevis goda socialdemokratiska siffrorna kommer att äga bestånd. Som sverigedemokrat och S-kritiker är jag pessimistisk – det vill säga jag misstänker att sosseriets strupgrepp över opinionen kommer att hålla i sig fram till valet 2022.

Ingen vore dock gladare än jag om jag skulle ha fel.

Förbered er på en lång socialdemokratisk dominans i svensk politik!

5 maj, 2020

 

 

Kantar SIFOs sammanställning maj 2020.

Aftonbladets ofta insiktsfulla krönikör Lena Mellin konstaterar den 4 maj att statsminister Stefan Löfven ”är inte ordens man”. Mellin: ”Det är i hans jobb ett handikapp av ganska stora mått.” 

Detta har enligt Lena Mellin lett till att hans närmaste medarbetare utvecklat en speciell taktik:

Drastiskt uttryckt har de stängt in Löfven i en garderob och släpper ut honom med jämna mellanrum. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/GGR076/stefan-lofven-sitter-i-garderoben

Den taktiken har uppenbarligen varit lyckosam. I Kantar SIFOs senaste sammanvägning av de viktigaste opinionsmätningarna för Ekot går nämligen Socialdemokraterna framåt med 4,9 procentenheter jämfört med föregående månads sammanvägning till 30,2 procent. Det är siffror S i stort sett inte haft sedan Mona Sahlins tid som partiledare och närmare 2 procentenheter bättre än i valet 2018.

Kantar SIFOs opinionschef Toivo Sjörén kommenterar: ”Det är ju coronaeffekter. Regeringar går upp i nationella krislägen i allmänhet och man tycker ju också att regeringen har skött coronasmittan bra.”

Det är en sanning med modifikation. Det rätt många väljare tycker är snarare att Socialdemokraterna hanterat den kinesiska smittan på ett tillfredsställande sätt, ty övriga i Januariöverenskommelsen ingående regeringsbärande partier noterar vikande opinionssiffror. För Miljöpartiet och Liberalerna är det så illa att de halkar under riksdagsspärren på 4 procent. https://www.expressen.se/nyheter/nya-succesiffror-for-socialdemokraterna/

Näst största partiet i mätningen, Sverigedemokraterna, kommer upp i 19,9 procent, vilket är 2,2 procentenheter sämre än en månad tidigare; dock dryga 2 procentenheter bättre än i valet. Trean Moderaterna får 18,3 procent, en ökning med 0,4 procentenheter. Vänsterpartiets tidigare uppgång bryts den här gången: 9,4 procent är 1,3 sämre än i föregående månads sammanvägning.

Centerpartiet rosar inte heller marknaden utan tvingas nu nöja sig med 7,3 procent, minus 0,7. Kristdemokraterna ökar däremot och noteras för 6,5 procent, i paritet med partiets senaste valresultat. I botten av sammanställningen återfinner vi undersökningens verkliga förlorare: Miljöpartiet på 3,7 och Liberalerna på 3,3 procent, båda således under riksdagsspärren.

”Övriga partier” får nöja sig med 1,4 procent – sorry, Feministiskt initiativ, Alternativ för Sverige, Medborgerlig samling med flera.

 

Löfvens nya stil: en nationalistisk framtoning som tidigare varit otänkbar.

Frågan är då om man skall betrakta den kraftiga socialdemokratiska uppgången som en tillfällighet i Kina-smittans tecken eller inledningen till en längre period av S-dominans i svensk politik. I mina flöden på Facebook och Twitter finns rätt gott om kommentarer av denna typ: ”Sossarna kanske har höga siffror just nu, men vänta bara tills det här är över och regeringens skuld till att så många på äldreboenden dött framgår klart.” En annan typisk reaktion är att avfärda glädjesiffror för S som ”fake news”. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/04/15/1-200-doda-framst-pa-aldreboenden-men-sverige-haller-fast-vid-sin-linje-vi

Osvuret är som alltid bäst, men jag är rädd för att kommentatorer av ovan nämnt slag hugger i sten. För det första kan allt tal om ”fake news” kategoriskt avfärdas. Det är ett gammalt fenomen att allmänheten gärna håller sig till det trygga och invanda i kristider. I just det här fallet är det dessutom säkerligen helt korrekt som Toivo Sjörén säger: många är uppriktigt övertygade om att regeringen – och då främst Socialdemokraterna – samt Folkhälsomyndigheten gör ett bra jobb.

Och jag tror inte alls på att det här är ett övergående fenomen. För det första tyder de flesta tecken på att Kina-smittan i någon form kommer att vara med oss ett bra tag framöver, kanske flera år. Till detta kommer att inte något av oppositionspartierna inklusive SD lyckats presentera några hållbara alternativ till regeringskonceptet. Även om de skulle ha bättre förslag till hantering av viruset än vad Löfven et consortes har så har det visat sig ytterligt svårt för dem att få genomslag för detta i systemmedia.

Henrik Vinge, SDs gruppledare i riksdagen, är emellertid inte helt missnöjd med situationen trots partiets vikande siffror: ”Tidigare är det flera partier som inte har velat tala med oss. Nu har vi diskussioner med i stort sett alla.” Alltid något, förstås. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/coronakrisen-kan-bli-vandpunkt-for-sd

SDs Henrik Vinge är inte helt missnöjd med situationen.

Som nämndes inledningsvis har också Stefan Löfven, eller kanske rättare sagt hans nära rådgivare, haft vett att låta den normalt sluddrande och stånkande statsministern slippa ut ur den bildliga garderoben bara när han har något särskilt att säga till menigheten och dessutom har allt nerskrivet på papper eller teleprompter. Löfven har därtill lagt sig till med en nationalistisk framtoning som tidigare varit helt otänkbar. Löfven har kanske inte talets gåva – men dum är han definitivt inte.

Med andra ord: förbered er på socialdemokratisk dominans i svensk partipolitik för ansenlig tid framöver (ingen vore förstås gladare än jag om jag hade fel!)!

 

 

Demoskop: S och SD i topp – MP och L utanför riksdagen

7 februari, 2020

S går om SD i Aftonbladet/Demoskop.

Socialdemokraterna åter största parti. Miljöpartiet och Liberalerna utanför riksdagen.

Så kan man lämpligen sammanfatta kontentan av Aftonbladet/Demoskops mätning i månadsskiftet januari-februari. Sverigedemokraterna, som varit största parti i ett antal mätningar på sistone, förvisas nu till andraplatsen med Moderaterna som trea.

MP och L ute ur riksdagen i Aftonbladet/Demoskop – S åter störst

Liberalerna abonnerar i mätning efter mätning på en plats utanför Sveriges riksdag. Den här gången  med 3,2 procent av väljarsympatierna, vilket ändå är en svag uppgång.

Peter Santesson, analyschef på Demoskop, har följande att säga om Nyamko Sabuni, som varit L-ledare sedan den 28 juni i fjol: ”Hon kan inte bestämma sig och tydligt markera i vilket block hon vill placera sitt parti. Väljare som står till höger upplever L som lierade med S. Men å andra sidan får man inte heller något förtroende från vänsterväljare.”

Även för Miljöpartiet är läget prekärt. MP minskar med en hel procentenhet och landar nu på 3,8 procent. Det är tydligt att väljarna ser mycket kallsinnigt på det mest klimatextremistiska alternativet i svensk partipolitik.

Gissningsvis andas en del socialdemokrater ut nu när deras parti återtar ledningen i partiligan.  24,7 procent är en ökning med 1,3 procentenheter men ändå ett historiskt sett uruselt resultat. I riksdagsvalet 2018 erhöll S-partiet som en jämförelse 28,26 procent, vilket var det sämsta valresultatet partiet nått sedan förra seklet var ungt.

Visavi Sverigedemokraterna skiljer det endast drygt en procentenhet; SD får nu 23,5 procent, en tillbakagång med en procentenhet men väsentligt bätttre än i senaste valet då SD erhöll 17,53 procent.

Moderaterna begåvas i Aftonbladet/Demoskop med 18,9 procent, ganska precis en procentenhet sämre än i valet. M kan dock glädja sig åt att plocka väljare från SD. Troligen är det Moderaternas tuffare retorik om lag och ordning som givit visst resultat.

I den aktuella undersökningens mellanskikt noteras för Vänsterpartiet 9,3, Centerpartiet 8,9 samt Kristdemokraterna 6,3 procent. V går därmed fram med 0,3 procentenheter men är ytterligare en procentenhet bättre än i valet. Frågan är dock vad som kommer att hända med opinionssiffrorna då den förtroendeskapande Jonas Sjöstedt avgår från partiledarskapet till förmån för en tillvaro i Vietnam, där hustrun Ann Måwe är svensk ambassadör.

Vad händer med V om Nooshi Dadgostar tar över efter Sjöstedt?

Den enda som aktivt uttryckt en vilja att ta sig an partiledarskapet är mig veterligt så här långt Mernoosh ”Nooshi” Dadgostar, en 30-årig riksdagsledamot med iransk bakgrund som tidigare bland annat varit fullmäktigeledamot i Botkyrka. Vad som talar mot henne är hennes tämligen obalanserade, radikala hållning och det faktum att hon möjligen visat sig vara litet väl het på gröten. Det har lett till att vissa i partiet hellre vill se Tamara Spiric, före detta kommunalråd i Umeå, som Sjöstedts efterträdare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nooshi_Dadgostar

Såväl Centerpartiet (8,9 procent) som Kristdemokraterna (6,3 procent) antecknas  hos Demoskop för siffror som i stort ligger i paritet med deras valresultat.

Blockmässigt finner vi att konstellationen SD-M-KD är betydligt större än S-MP-C-L med 48,7 (+0,2) repektive 40,6 (-0,2) procent.

Ser vi till noteringen för ”Övriga” så lär 1,3 procent knappast framkalla glädjeutbrott från vare sig Medborgerlig samling, Alternativ för Sverige, Piratpartiet, Feminisitiskt initiativ eller Kalla Anka-partiet.

Resultat Aftonbladet/Demoskop februari 2020:

Socialdemokraterna 24,7 (+1,3)
Sverigedemokraterna 23,5 (-1,0)
Moderaterna 18,9 (+0,7)
Vänsterpartiet 9,3 (+0,3)
Centerpartiet 8,9 (-0,6)
Kristdemokraterna 6,3 (+0.4)
Miljöpartiet 3,8 (-1,0)
Liberalerna 3,2 (+0,1)
Övriga: 1,3 (-0,3)

Fotnot: 2 148 röstberättigade personer intervjuades 25 januari till 5 februari.

 

 

 

 

Ryssland utgör ett konstant hot mot freden och säkerheten

21 januari, 2020

”Det säkerhetspolitiska läget i vår del av Europa har försämrats över tid. Oförutsägbarheten har också ökat. Vi kan inte utesluta ett väpnat angrepp eller användandet av militära maktmedel mot Sverige.” https://www.svt.se/nyheter/forsvarsministern-om-framtidens-forsvar

Så uttryckte sig försvarsminister Peter Hultqvist (S) vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen härförleden. Samtidigt tog han upp Rysslands omfattande kärnvapenövning i bland annat Östersjön i oktober 2019 som ”en kraftfull säkerhetspolitisk signal” från rysk sida och framhöll behovet av en ökad svensk militär numerär. http://jagarchefen.blogspot.com/2019/11/grom-2019.html

Rysk interkontinental robot ICBM Topol-M3 visas upp.

Att Ryssland utgör ett konstant hot mot freden och säkerheten i vårt närområde borde inte komma som någon överraskning för någon. Provokationerna och kränkningarna av våra gränser till sjöss och i luften har varit legio – bland annat har ryssarna övat kärnvapenattacker mot svenska mål – och interfolierats av mer eller mindre hotfulla uttalanden från Vladimir Putin och andra ryska ledare. Det gamla Kalla kriget har följts av ett nytt som tog sin början 2000, då Putin först framträdde som stark man i Moskva. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Hot, desinformation och vilseledning av olika slag har varit delkomponenter i en företeelse kallad maskirovka som Moskva odlat ända sedan kommunisterna tog över makten i det forna Tsarryssland. Syftet är att skapa osäkerhet och förvirring i motståndarlägret, vilket i Ryssland fall är samma sak som resten av världen. https://en.wikipedia.org/wiki/Russian_military_deception

Journalisten och säkerhetsanalytikern Patrik Oksanen är en av dem som mest träffsäkert har beskrivit den ryska strategin. I en kulturartikel i Expressen med rubriken ”Putin verkar vinna informationskriget” den 9 januari 2020 framhåller så Oksanen: ”Vi är inne på sjunde året av öppet informationskrig där Ryssland skickligt exponerar missnöje och motsättningar i våra samhällen. Det är ett krig om våra sinnen som innebär att vi får svårare att agera mot Rysslands ambitioner att rita om både gränser och säkerhetsordning i Europa.”

Oksanen menar att ryssarna varit effektivare i sitt informationskrig – desinformationskrig är nog emellertid en mer passande term i sammanhanget – än vad vi tidigare trott:

Den gamla vänstern har ersatts av den nya högern i rollen som Moskvas mest nyttiga idioter. Både höger och vänster odlas tillsammans med alla grupperingar som är missnöjda med den liberala demokratin. https://www.expressen.se/kultur/ide/nya-uppgifter-putin-verkar-vinna-informationskriget/

Patrik Oksanen: ”Den gamla vänstern har ersatts av den nya högern som Moskvas mest nyttiga idioter.”

Få torde förneka att de största sympatierna för Putins ryska maffiastat i dag återfinns hos exempelvis högerpopulister av skilda slag, fascistoida formeringar, identitärer och extremnationalister. Företrädare för dessa brukar påstå att det inte finns någon anledning att se Ryssland som fiende eller hot, emedan det största hotet utgörs av muslimer och jihadister. Att det skulle kunna finnas flera hot samtidigt mot våra sköra västerländska demokratier tycks aldrig ha föresvävat dessa Rysslands-vänner.

Flera indicier talar för att Ryssland i dag inte ses som det betydande hot landet upplevdes vara för några år sedan. Oksanen anför som ett exempel attityderna gentemot Ryssland efter annekteringen av den ukrainska Krim-halvön 2014. Av 1000 svenskar svarade då 53 procent  i en Novus-undersökning ”ja” på frågan om de var rädda för Ryssland som stormakt medan 37 procent svarade ”nej”. När 1100 i slutet av 2019 fick samma fråga av Novus blev resultatet i stort sett det omvända: 38 procent svarade ”ja”, 38 procent ”nej”.

Som exempel på en ovanligt tydlig desinformatör i Putins tjänst nämner Oksanen den så kallade Egor Putilov, numera verksam på nättidningen Samhällsnytt. ”Putilov” – han har genom åren rört sig med fler pseudonymer än han sannolikt själv kan hålla reda på – var för några år sedan anställd av Sverigedemokraterna och arbetade på partiets riksdagskansli. Sedan han ertappats med att skriva debattartiklar under påhittat namn och dessutom påkoms med skumma fastighetsaffärer med rysk anknytning blev han avpolletterad av SD. https://sv.wikipedia.org/wiki/Egor_Putilov

Patrik Oksanens inlägg i Expressen fick ”Putilov” att ta heder och ära av Oksanen i en obalanserad artikel i Samhällsnytt. Bland annat hävdar Putin-trollet ”Putilov” att ”Oksanen vill att Ryssland ska gå i krig mot Sverige” i syfte att få sina egna fördomar mot Ryssland och ryssar bekräftade. Enligt ”Putilov” – som själv nekas ackreditering till riksdagen på SÄPOs rekommendation – är Oksanen en säkerhetsrisk.

Landsortsskribent som har blivit ett hot mot rikets säkerhet

Ser vi till det globala perspektivet är det illavarslande att Rysslands samarbete med Iran och Kina har intensifierats. På det tyder militärövningen i Omanbukten och norra Indiska oceanen den 25-27 december 2019, då de tre skurkstaternas marina styrkor för första gången övade tillsammans. Omanbukten ligger i anslutning till de viktiga farlederna från Persiska viken där en stor del av världens olja transporteras. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/iran-genomfor-forsta-militara-marinovningen-med-kina-och-ryssland

Michail Misjustin tillträder som ny rysk premiärminister.

Det bör i sammanhanget nämnas att Rysslands regering på Putins initiativ har avgått i syfte att bereda väg för de ändringar i grundlagen Putin vill få till stånd i syfte att säkra det putinska systemets överlevnad. Ny premiärminister blir den tidigare för en bred allmänhet okände tjänstemannen Michail Misjustin, fram till nu chef för det federala skatteorganet. Den hittillsvarande premiärministern (och tidigare presidenten) Dmitrij Medvedev blir biträdande chef för det viktiga säkerhetsrådet. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/rysslands-regering-avgar

Hur denna bloggare ser på Ryssland och dess förhållande till omvärlden är minst av allt någon hemlighet. Min bedömning sammanfaller i stort med skrivningen i det utrikespolitiska avsnittet i Sverigedemokraternas plattform inför valet till Europaparlamentet 2019. Under rubriceringen ”Krafttag mot Ryssland” heter det här:

Sverigedemokraterna ser mycket oroväckande /sic!/ på den auktoritära, icke-demokratiska och aggressiva regimen i Ryssland, där de tydligaste exemplen utgörs av en flagrant avsaknad av respekt för andra staters territoriella integritet med regelrätta invasioner av delar av Georgien och Ukraina. Givet detta bör befintliga ekonomiska sanktioner, liksom riktade sanktioner mot delar av statsledningen, kvarstå och möjligen skärpas. Sverigedemokraterna ser också ett behov av en plan för att åtgärda det strategiska hot som uppstår om medlemsstater är alltför beroende av rysk energi.

 

 

Rekordstort förtroende för Åkesson – Löfven stor förlorare

17 december, 2019

SVT/Novus förtroendemätning december 2019.

Det politiska och mediala etablissemanget har under en lång följd av år fabulerat om något det kallat Sverigedemokraternas ”nazistiska rötter”. Parallellt därmed har partiet och dess företrädare systematiskt utestängts från olika sammanhang. Samtidigt som Nobelstiftelsen i alla år portat SD-ledaren Jimmie Åkesson från Nobel-festen har den bjudit in företrädare för det gamla kommunistpartiet och representanter för ett antal totalitära diktaturer.

Det kan bara konstateras att den taktiken, förutom att den bygger på falska förutsättningar, slagit kapitalt fel. I dag är således Sverigedemokraterna jämte Socialdemokraterna landets största parti och Jimmie Åkesson den partiledare i riksdagen som, jämte KDs Ebba Busch Thor, åtnjuter störst förtroende bland väljarna. Tänk så det kan gå…

I SVT/Novus mätning av väljarnas förtroende för partiledarna toppar Jimmie Åkesson (SD) – 31 procent av de tillfrågade säger sig ha stort eller mycket stort förtroende för Åkesson. Det är en ökning med 2 procentenheter jämfört med föregående mätning och SD-ledarens högsta notering hos Novus. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svt-novus-fortroendet-for-lofven-rasar-jimmie-akesson-i-topp-for-forsta-gangen

Lika många säger sig ha förtroende för KD-ledaren Ebba Busch-Thor, vilket dock är en nedgång med 4 procentenheter. En nedåtgående förtroendetrend noteras även för Ulf Kristersson (M), vars förtroendekapital minskar med 4 procentenheter. Före M-ledaren placerar sig nu Jonas Sjöstedt (V) med 28 procent (+2).

Novus-mätningens store förloraren är, vilket alls icke överraskar, statsminister Stefan Löfven (S) som hamnar på femte plats med 23 procent, en nedgång omfattande 6 procentenheter sedan den närmast föregående mätningen utfördes. Löfven framstår i väljarnas ögon som en svag ledare med en skev verklighetsuppfattning och vars retorik inte imponerar på någon utom möjligen den innersta kretsen oförbätterliga ja-sägare och nickedockor.

Jimmie Åkesson (SD) har nu rekordstort förtroende hos väljarna.

Svaga siffror blir det för samtliga partiledare vilka ingår i regeringsunderlaget S, MP, C och L. Centerns Annie Lööf har över tid sjunkit som en sten i förtroendeundersökningar och får nu nöja sig med en sjätteplats i förtroendeligan med 22 procent – det är en procentenhet mindre än i förra mätningen men ett gigantiskt tapp med omkring hälften jämfört med tidigare siffror.

I botten vad avser väljarförtroende återfinns som väntat Miljöpartiets båda språkrör Isabella Lövin med 12 procent och Per Bolund med 9 procent. Klimatextremism och chockhöjningar på drivmedelsskatter är tydligtvis inte någon vinnande kombination. Mellan de båda MParna kilar Liberalernas Nyamko Sabuni in sig med 10 procent.

Jimmie Åkesson var länge den partiledare som återfanns i botten av alla förtroendeundersökningar. Det hindrar inte att han för oss SD-medlemmar i sina tal med den drucknes envishet återkommit till temat att politik ytterst handlar om förtroende. Uppenbarligen lever han som han lär.

Mätningar från SCB och SIFO: drastisk förändring av det partipolitiska landskapet

3 december, 2019

SCBs partiundersökning november 2019.

Statistiska centralbyråns (SCB) nya partiundersökning bekräftar den tendens som varit i opinionsmätningarna på senare tid: att Socialdemokraterna minskar och Sverigedemokraterna ökar. https://www.expressen.se/nyheter/stor-matning-sa-skulle-svenskarna-rosta-i-dag/

26,3 procent är visserligen något högre än vad S-partiet noterats för i flertalet andra undersökningar men ändå en historiskt låg siffra och den sämsta någonsin för partiet hos SCB. Det är jämnt 2 procentenheter sämre än vad sossarna fick i riksdagsvalet 2018, som var partiets sämsta sedan demokratins genombrott.

Sverigedemokraterna når 22,6 procent, vilket är en ökning med hela 5,5 procentenheter sedan senaste SCB-mätningen. SDs gruppledare i riksdagen, Henrik Vinge, kommenterar ökningen så: ”Jag tror att det har att göra med att vi konsekvent har sett kopplingen mellan massinvandringen och den växande kriminaliteten och kopplingen mellan massinvandringen och de kostnader som nu gör att vi inte har råd med välfärd och sjukvård i Sverige fullt ut.”

Enligt SCB går det bäst för det Sverige-vänliga partiet i Sydsverige, där partiet stöds av 29 procent; sämst går det i Stockholm med 12,9 procent. SD tar vidare flest sympatisörer från M och KD men i viss utsträckning även från S och V.

Också Moderaterna går märkbart framåt och blir med 18,3 mätningens tredje största parti, en ökning med 2,3 procentenheter men 1,5 procentenheter sämre än i senaste valet.

Siffermässigt är Kristdemokraterna SCB-mätningens stora förlorare. KD är nu sjätte största parti med 6,6 procent, en tillbakagång med  icke mindre än 6,4 procentenheter sedan förra mätningen då partiet kunde notera glädjesiffror  i så gott som alla mätningar. Det föreliggande resultatet är ändå något bättre än i valet 2018.

Vänsterpartiet går tillbaka med 0,6 procentenheter till 8,1 procent, vilket ligger i paritet med valresultatet. Centerpartiet antecknas för 7,3 procent och ökar något men ligger under valresultatet på 8,6 procent. Miljöpartiet tappar en halv procentenhet ner till 5,1 procent under det att Liberalerna med nöd och näppe  klarar sig över riksdagsspärren med 4,1 procent.

Övriga partier får marginella 1,6 procent.

Expressen/SIFOs förtroendemätning november 2019.

S-raset hos SCB motsvaras av ett ännu större ras för statsminister Stefan Löfven (S) i Expressen/SIFOs senaste förtroendemätning avseende partiledarna. Löfven halkar här ner till en femteplats med 27 procent som ger honom någon form av förtroende, ett ras på 6 procentenheter sedan förra mätningen. https://www.expressen.se/nyheter/lofvens-tuffa-host-fortroendet-stortdyker/

Mycket handlar om Löfvens katastrofala intervju i SVTs ”Agenda”, där statsministern inte kunde se orsakerna till den galopperande gängbrottsligheten men sannolikt också om hans partis allmänna nedgång i väljarsympatier.  Det spekuleras nu i att Löfven  kan komma att avgå, men jag gissar att han blir kvar åtminstone till partikongressen 20121. En sosseledare släpper knappast frivilligt makten ifrån sig.

Störst förtroende åtnjuter enligt mätningen KD-ledaren Ebba Busch Thor med 36 procent, medan SDs Jimmie Åkesson blir tvåa i förtroendeligan på 32 procent; det är en uppgång med 2 procentenheter för Åkesson. Trea Ulf Kristersson med 29 procent, en ökning med 2 procentenheter. På fjärde plats hittar vi V-ledaren Jonas Sjöstedt med 27 procent.

Den en gång så populära Annie Lööf (C) får nöja sig med att vara sjätte populäraste partiledaren med 20 procent. Sedan är det ett hopp ner till Nyamko Sabuni med 11 procent. I förtroendeligans absoluta bottenskikt återfinner vi, föga sensationellt, Miljöpartiets båda språkrör Isabella Lövin med 10 och Per Bolund med 7 procent.

Den oundvikliga slutsatsen av såväl SCBs partisympatimätning som Expressen/SIFOs förtroendemätning för partiledarna är att det partipolitiska landskapet i Sverige är på väg att genomgå en drastisk förändring. De regeringsbärande partierna är på väg neråt medan de ickesocialistiska (”konservativa”) partierna går framåt. Samtidigt utmanar Sverigedemokraterna Socialdemokraterna om titeln Sveriges största parti.

 

 

S och SD nu jämnstora – men S är på nedåtgående och SD stiger

29 november, 2019

DN/Ipsos november 2019.

I Sverige finns det numera två ungefär jämnstora politiska partier: Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Den avgörande skillnaden dem emellan är att för SD innebär detta en uppåtgående trend medan det för S innebär en nedgång av allvarligt slag.

Den aktuella trenden bekräftas i den senaste mätningen från DN/Ipsos, där båda partierna landar på 25 procent. För SD innebär det högsta Ipsos-noteringen någonsin och en ökning med 2 procentenheter jämfört med förra mätningen. För S är det, låt vara att det är en 1-procentig S-ökning, ytterligare en påminnelse om att partiet över tid sjunker som en sten i opinionen.

Ipsos: Ny rekordnotering för Sverigedemokraterna

DN/Ipsos-undersökningen visar att var fjärde väljare nu röstar på SD (och på S). Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Ipsos, citeras så i Dagens Nyheter: ”Det är inga dramatiska förändringar sedan förra månaden, men resultaten bekräftar ett nytt läge.”

DN/Ipsos mätning för november 2019 ger följande resultat (förra mätningens siffror inom parentes):

Socialdemokraterna 25 (+1).
Sverigedemokraterna 25 (+2).
Moderaterna 17 (+1).
Centerpartiet 8 (+-0).
Vänsterpartiet 8 (-2)
Kristdemokraterna 7 (-1)
Miljöpartiet 5 (+-0)
Liberalerna 3 (-1).

För Socialdemokraterna innebär det en minskning med 3,3 procentenheter sedan riksdagsvalet 2018, medan det för Sverigedemokraterna innebär en ökning med 7,5 procentenheter. Moderaterna har sjunkit från att i valet 2018 ha varit rikets näst största parti med 19,8 procent till att vara tredje störst med 17 procent – en nedgång med närmare 3 procentenheter.https://valresultat.svt.se/2018/10000.html

Vidare kan vi konstatera att Centern minskat något men ändå tämligen marginellt jämfört med senaste valet – 8,6 då, 8 nu. Vänsterpartiet ligger kvar på 8 procent medan Kristdemokraterna ökat något – från 6,3 till 7 procent. KDs raska frammarsch i opinionen till 11-12 procent i våras är dock ett minne blott. Däremot är KD-ledaren Ebba Busch Thor den partiledare som åtnjuter störst personligt förtroende.

SD Södertäljes fullmäktigegrupp efter budgetdebatten den 25 november 2019. Foto: Södertälje kommun

Om vi fortsätter att jämföra de föreliggande Ipsos-siffrorna med valresultaten finner vi att Miljöpartiet ökat marginellt från 4,4 till 5 procent, under det att siffrorna för Liberalerna måste betecknas som rent kataklysmiska: från 5,5 till 3 procent. Nyamko Sabuni, som efterträdde Jan Björklund som L-ledare, har så här långt haft en bedrövlig tid som partiledare. Vilket har överraskat i alla fall mig.

Sossepartiet noterade vid senaste valet sitt sämsta valresultat någonsin med sina 28,3 procent. Den tidigare bottennoteringen härrör från mätstartåret 1911, då partiet fick 28,5 procent. All time high för S är 50,1 procent 1968, då många upplevde partiet som en trygg garant mot revolutionära strömningar vilka då plågade hela västvärlden.

1991, då de borgerliga vann valet och bildade regering, halkade S för första gången sedan 1920-talet under 40-procentsstrecket med 37,7 procent. I det påföljande valet var ordningen återställd: S under Ingvar Carlsson blev valets segerherre med 45,2 procent. Därefter har sosseriet aldrig lyckats nå över 40 procent. I valet 2022 får partiet, om inte alla tecken slår fel, svårt att klara sig över 20 procent. https://sv.wikipedia.org/wiki/Socialdemokraterna_(Sverige)

Sverigedemokraterna är unikt i svensk politik på så sätt att partiet ständigt förbättrat sina resultat i riksdagsvalen sedan starten 1988, då SD fick 1118 röster och 0,02 procent. Partiet kom in i riksdagen 2010 med 5,7 procent av rösterna och har sedan erhållit 12,9 procent 2014 och 17,5 procent 2018. Inte många lär tro att den trenden kommer att brytas 2022. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sverigedemokraterna