Posted tagged ‘Rinkeby’

Folkbildningsmannens roman om Framtidsmannen

9 december, 2015

untitled

Jan Sjunnesson kan väl närmast beskrivas som ett fenomen eller möjligen något av en naturkraft.

Ty hur bör man annars rimligen karaktärisera en man som under sitt numera 57-åriga liv bland annat hunnit med att vara projektledare vid Uppsala universitet, handledare vid integrationsprojekt i Rinkeby, lokareporter, folkhögskolelärare, verksamhetschef vid studieförbund och redaktör för den SD-anknutna nättidskriften Samtiden? Lägg därtill arrangör av alternativ Pride-parad i Rinkeby.

Som om inte detta vore nog driver Sjunnesson med några nära medarbetare även Föreningen Fri Folkbildning, som arrangerar föredrag med oftast utomordentligt intressanta talare, ägnar sig åt författarskap samt dyker då och då upp i TV-rutan. http://sjunne.com/2015/03/24/bildning-folks-och-min/

Författarskapet har bland annat resulterat i romanen Framtidsmannen, som utkom i oktober 2014. Det är en insiktsfull och samtidigt rätt säregen skildring av Sverige under tioårsperioden 2013-2023 och som samtidigt ger en hel del inblickar i indiska förhållanden. Sjunnesson har nämligen personlig anknytning till Indien samt har även varit kampanjledare vid en indisk tankesmedja.

Framtidsmannen är indelad i tre delar. Dessa har som berättare i tur och ordning mediamannen Jack Råstedt, Sara/Sarasvati Matthiasson Pillay samt Lena Barsson, samtliga med nära anknytning till bokens centralgestalt: statistikern och framtidsforskaren Paul-Krister (”PK”) Matthiasson. Jack är PKs vän och, kan man nog säga, impressario medan Sara/Sarasvati är hans indisk-svenska dotter.  Lena är hans hustru, som i tidernas fullbordan blir Sveriges statsminister representerande Sverigedemokraterna; hon har då efterträtt en viss Jöran Åkerman som partiledare.

Paul-Krister Matthiassons berömmelse inleds med att han genom ett rådigt ingripande stoppar ett islamistiskt terroranslag ombord på ett plan med destination London på Bromma flygplats i Stockholm. Han får då en plastkniv i ögat och tvingas genomgå sjukhusbehandling samt får en svart lapp för det temporärt skadade ögat.

Nämnde Råstedt introducerar Paul-Krister för några vänner som känner varandra via ett hunddagis i Alvik i västra Stockholm och kommer genom informell samvaro med dessa in i politiken, vilken han tidigare i sin egenskap av siffer- och statistiknisse skytt. I detta sällskap träffar han även sin blivande hustru, Lena Barsson, som har kurdiska rötter.

untitled Jan Sjunnesson introducerar den konservativa debattören Marika Formgren vid ett föredrag i regi av Föreningen Fri Folkbildning. Foto: Tommy Hansson

Att ”PK” Matthiasson kommer att mördas vid 60 års ålder framgår redan i bokens inledning, men innan dess hinner han göra en storartad insats för Sverige och dess folk. Efter den hjältemodiga insatsen mot terroristerna på Bromma flygplats blir han ett stående inslag i diverse debattprogram och morgonsoffor i olika TV-kanaler, vilket medför att han av sin arbetsgivare – Arbetsförmedlingen – degraderas till att bli lokal arbetsförmedlare i den uppländska avkroken Knivsta.

Framtidsmannen Paul-Kristers scenario för Sverige fram till 2030 är nämligen inte på minsta sätt politiskt korrekt. Följande komprimerade sammanfattning av hans budskap är hämtad från sidan 14:

Paul-Krister berättade på två minuter att den svenska välfärdsstatens grundvalar skulle rämna inom en generation, runt 2030. Belastningen av okvalificerade migranter som inte försörjer sig själva och inte betalar in skatt kommer att bli övermäktig och skatterna måste höjas, vilket kommer leda till uppror från skattebetalarna, infödda som utlandsfödda. Vidare är denna grupp migranter mer barnrika och har andra religiösa och kulturella värderingar, vilka i båda fallen ställer dem utanför folkmajoriteten av sekulära kristna med under två barn per kvinna, hävdade han medan mikrofonen sände ut budskap som fick mig att svälja därutanför.

I fortsättningen av bokens inledande del med Jack Råstedt som berättare får vi följa Paul-Krister Matthiassons väg till en politisk karriär som riksdagsman för Sverigedemokraterna och livsledsagare till den blivande statsministern Lena Barsson. Vi tvingas också bevittna hans tragiska död med avskuren hals på en avlägset belägen fotbollsplan sedan ett gäng islamister maskerade som fotbollsspelare misshandlat honom.

PKs egen son, vänsterextremisten och proislamisten Anders Lundberg som hatar sin far, var med på ett hörn. Hans roll är dock, liksom mordet på Paul-Krister, betydligt mer komplicerad än så, men jag skall inte avslöja mer här utan det får ni läsa er till själva i slutet av bokens andra del.

indira-paryavaran-bhawan--jor-bagh--new-delhi---512430 Jor Bagh är en förnäm stadsdel i New Delhi.

I denna möter vi Paul-Kristers 20 år gamla indiska dotter Sarasvati – ett namn hon försvenskar till Sara – som är bosatt i den förnäma stadsdelen Jor Bagh i Indiens huvudstad New Delhi. Dottern var ett resultat av ett impulsivt engångsligg i samband med ett hastigt möte i New Delhi, och unga Sara har inga minnen alls av sin pappa. Sara, som är kristen och katolik, lever i sin traditionella indiska hemmiljö ett tryggt och ombonat liv i familjens och släktens hägn och är mest intresserad av filosofi. Hennes mamma är en relativt hög befattningshavare inom det indiska skolväsendet.

Icke desto mindre nappar unga Sara på en inbjudan att komma till Sverige och börja studera till bergsingenjör vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm (KTH). Därigenom, menar hennes svenska kontakt, professor Erik Karlsson som tillhörde hennes fars vänkrets, skulle hon kunna göra en viktig insats för ett Sverige där det råder en skriande brist på ingenjörer, matematiker och naturvetare. Hon flyttar således till Sverige och bor till en början på det flytande vandrarhemmet Af Chapman vid Skeppsholmen mitt i Stockholm.

Det strular dock till sig ordentligt i umgänget med den betydligt äldre, totalt utflipprade halvbrodern Anders och dennes ljusskygga kumpaner, och till slut känner sig den ordentliga och realistiska Sara så hotad att hon flyttar tillbaka till Indien.

I slutet av denna del av boken blir Sara på svenska ambassaden i New Delhi informerad om vad som egentligen hände under hennes avbrutna Sverige-vistelse. Den som står för denna information är pappans vän, advokaten Lars Berg, samt en aristokratisk sjöofficer med det något märkliga namnet Charle Amiltonne. Det är en historia om islamister och extrema nationalister och framförallt om mordet på Paul-Krister Matthiasson.

Summan av kardemumman blir att Sara Matthiasson Pillay får klart för sig att hon egentligen aldrig var hotad när hon var i Sverige och att hennes halvbror Anders när allt kommer omkring var en rätt reko kille. Hon bestämmer sig därför för att återvända till Sverige och slutföra sin utbildning.

Slutet gott, allting gott, skulle man kunna säga.

Bokens tredje och sista del är betydligt kortare än de två föregående delarna. Det beror möjligen, får man förmoda, på att Lena Barsson är strängt upptagen i sin nya ställning som landets statsminister varför det hon bidrar med är statistik och historik om främst immigration som den framlidne maken lämnat efter sig.

svenskflagga Låt oss hoppas att denna Sverige-dystopi aldrig blir verklighet!

Dessutom får vi veta att Paul-Krister Matthiasson efter sin dramatiska martyrdöd (som man nog kan kalla den) efter sitt frånfälle hyllas som en hjälte i ett Sverige, som nu är på bättringsvägen med Sverigedemokraterna vid rodret.

Slutet gott, allting gott igen, alltså.

Nu tänker jag inte avslöja mer om bokens handling. Skall jag vara litet kritisk – jag vill helst inte framstå som en okritisk panegyriker och är det inte heller – tycker jag nog att några av bokens smärre språkliga skönhetsfläckar borde ha avlägsnats innan den gick i tryck. Som att det ofta står ”en slags” i stället för det korrekta ett slags; som att Sverigedemokraterna liksom andra partier konsekvent stavas med liten begynnelsebokstav; som att bindestreck saknas när sådana hade varit på sin plats; som att förekommande indiska specialuttryck och förhållanden oftast inte förklaras.

Det här är dock petitesser i sammanhanget. Jan Sjunnessons Framtidsmannen är en flyhänt skriven och komponerad bok som bör vara obligatorisk läsning för alla Sverige-vänner!   

Om Pride i Järva: Smaklösheten blir inte bättre för att den utlokaliseras till förorterna

21 juli, 2015

11760196_10152878164341786_3682609806376177421_n Järvafältet med invandrartät betongförort i fonden.

Jan Sjunnesson, Sverige-vänlig politisk entreprenör, skriftställare föreläsare och debattör, har väckt en hel del uppståndelse genom att bjuda in till en så kallad Pride-parad på Järvafältet i nordvästra Storstockholm den 29 juli, parallellt med att det sedvanliga Pride-evenemanget hålls i Stockholms innerstad.

I inbjudan heter det: ”Vi tågar från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby. Valfri klädsel. Vid soligt väder kan man passa på att sola magen och benen.”  http://www.metro.se/nyheter/hbtq-aktivister-protesterar-mot-sd-profilens-pridetag-de-hetsar-mot-invandrare/EVHogt!PJwCm6IuceWC6/

Föga oväntat har Sjunnesson, tidigare redaktör för den Sverigedemokraterna närstående nättidskriften Samtiden och numera medarbetare i Avpixlat, fått praktiskt taget hela den etablerade HBTQ-rörelsen på sig efter sitt initiativ. I Metro, se länken ovan, menar HBTQ-aktivisten Noah Nord att då ”Sverigedemokraterna har en hbtq-fientlig politik” utnyttjar man Pride i syfte att ”vinna billiga poäng och ta fokus från sin egentliga agenda”.

pride_1

Nord har missat att det inte är Sverigedemokraterna som står bakom Pride Järva-evenemanget, men det kan vi kanske överse med. Sjunnesson svarar: ”De borde välkomna att vi kan ha Pridemarscher överallt i Sverige. Om de tror att de /sic!/ finns en homohatande grupp Sverigevänner…så skulle de välkomna att någon från den gruppen gör tvärtemot och säger att ‘nu ska vi ha en Pridemarsch.”

Det är dock uppenbart att för SD-hatande HBTQ-människor spelar det ingen roll vad partiet eller kretsarna kring det gör. Kritiserar man Pride är det fel, anordnar man en egen Pride-parad är det lika fel. SD/SD-kretsar är lika onda vilken sorts politik man än driver- vilket skulle bevisas.

SVT Nyheter menar sig RFSLs (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) ordförande, Ulrika Westerlund, ha bilden klar för sig: ”Han /Jan Sjunnesson/ skriver nu in sig i ett mönster som vi har sett från andra länder, för att göra rasistiska poänger.” Sjunnesson: ”Vi vill helt enkelt visa att samma lagar gäller överallt i Sverige.” http://www.svt.se/nyheter/regionalt/stockholm/kontroversiellt-pridetag-moter-hart-motsand

För denna bloggare står det klart att det är Westerlund som har en rasistisk inställning i sammanhanget. Hon tilltror helt enkelt inte invandrarmajoriteten i det aktuella området, varav många muslimer, att kunna hantera en Pride-manifestation på de egna orterna efterson hon betraktar dem som mindre vetande. Dessa människor måste därför skyddas för sitt eget bästas skull.

skc3a4rmklipp26”An excellent initiative!” skrev Alexander Bard på FB om Pride Järva.

Jag har när detta skrivs ännu inte sett till någon officiell reaktion från Sverigedemokraterna beträffande Sjunnessons initiativ. Däremot har artisten och gayprofilen Alexander Bard stött det på Facebook, vilket måste irritera den etablerade HBTQ-lobbyn något oerhört. Bloggen Petterssons gör skillnad skriver å sin sida bland annat följande:

Hur toleranta muslimer är mot homosexuella kommer att bevisas nästa vecka när Pride Järva arrangeras i de mångkulturella områdena Tensta och Husby. Nu har hbtq-rörelsen chansen att visa upp sig också i de områdena och inte bara i Stockholms innerstad, men vänstern visar redan upp sitt hyckleri. Gärna hbtq, men inte i de muslimska förorterna då detta är ren rasism. http://petterssonsblogg.se/tag/pride-jarva/

Jag tänker inte dölja var jag själv står när det gäller Pride, vilket förvisso vore svårt mot bakgrund av vad jag tidigare skrivit i frågan. Här ett exempel:https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/26/pridefestivalen-ar-over-oss-igen/ Jag anser som övertygad konservativ att Pride-jippot, enkannerligen dess avslutande parad, är en spekulation i smaklöshet, stötande exhibitionism och sexualisering.

Eländet blir definitivt inte blir ett uns bättre av den senaste trenden, att inbegripa oskyldiga barn i sagda depraverade beteende. Här framställs detta försåtligt i Göteborgsposten som att barnen tågar ”för allas lika värde”: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2743647-barnen-tagade-for-allas-lika-varde

perverterade-c3b6vergreppare Övergrepp: småbarn kläs som läderbögar av ansvarslösa målsmän.

Personligen menar jag att en betydande del av det som försiggått i Pride-paraden genom åren måste anses kunna falla under vad som kallas ”förargelseväckande beteende” i brottsbalkens paragraf 16 under rubriceringen Brott mot allmän ordning. Förargelseväckande beteende definieras här enligt följande: ”Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter.”

Om blottning, ett beteende som är vanligt förekommande vid Pride, heter det: ”Blottning kan dömas för förargelseväckande beteende om handlingen riktar sig mot flera personer samtidigt…I annat fall är det sexuellt ofredande.” https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rargelsev%C3%A4ckande_beteende

Med detta sagt har ni, kära läsare, förstått att jag inte kommer att stödja Jan Sjunnessons initiativ Pride Järva. Smaklösheten blir inte bättre av att den utlokaliseras till de invandrartäta förorterna. Däremot kan jag gott och väl förstå den tanke som, såvitt jag kan bedöma, ligger bakom evenemanget: att åsikts- och demonstrationsfriheten måste gälla överallt i Sverige och omfattar alla grupper.

CKSpYt6UsAAvuif Avpixlats Mats Dagerlind backar upp Pride Järva.

Hur stor anslutning Järva Pride kommer att få må vara osagt. Kanske kommer det att bli som i fallet Pegida, den antiislamistiska rörelsen vars demonstrationer i Sverige vida överträffats numerärt av antalet hatiska motdemonstranter. Om så sker kan Jan Sjunnesson och hans meningsfränder ändå glädja sig åt att ha skapat en hel del debatt på förhand.

Efter ”Uppdrag granskning”: Dags att inse varifrån det verkliga hotet mot judarna kommer

24 januari, 2015

images05XRNY0Z Judehatet har bytt ansikte.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/det-vander-sig-i-magen-av-sds-propaganda/

Dagen efter ”Uppdrag gransknings” (SVT) uppseendeväckande reportage om den muslimska antisemitismen i Malmö är dementimaskinen i gång. Ett av de populärare greppen är att peka fingret åt Sverigedemokraterna i stället för åt det håll där det faktiska judehatet står att finna.

Ett exempel på denna strategi är en artikel av socialarbetaren och Auschwitz-överlevaren Emerich Roth i Dagens Nyheter dagens datum (se länken ovan).

Utan att vilja förringa denne säkerligen hedervärde mans dyrköpta erfarenheter kan jag inte annat än skaka på huvudet åt att vår sannolikt mest inflytelserika tidning, en dag efter ett avslöjande reportage om muslimsk antisemitism, släpper fram någon som tillåts rada upp ett antal lögner eller i bästa fall halvlögner om SD utan att det ljungande judehatet från muslimskt håll berörs med ett ord.

Alltså om det enda parti i riksdagen som tycks ta antisemitismen på fullt allvar och därtill det sannolikt mest Israel-vänliga. Vars partisekreterare har en gigantisk Israel-flagga på sitt kontor och som har flera framstående representanter av judisk börd. Sverigedemokraten Ted Ekeroth var 2007 den förste svensk som tilldelades World Zionist Organizations (WZO) prestigefyllda utmärkelse Herzlpriset, uppkallat efter sionismens grundare Theodor Herzl (1860-1904).

untitled Ted Ekeroth med Herzlpriset.

Detta parti blandar Roth ihop med den tyska nationalsocialismen och Förintelsen – vilket bland annat torde bevisa att hög ålder inte nödvändigtvis är synonymt med vishet och klokskap (Roth föddes i Tjeckoslovakien 1924).

Jag hyser den djupaste respekt för människor som överlevde Förintelsen, men ger det dem mandat att fabulera fritt i media om saker de uppenbarligen har föga eller ingen sakkunskap om? Jag tycker faktiskt inte det. Roth hävdar exempelvis att SDare i allmänhet marscherade under hakkorsfanor på 1990-talet, vilket är alldeles tokigt – låt vara att det fanns enstaka virrpannor. Han torgför dessutom något slags psykiatrisk gottköpsteori om att SDs kärna skulle bestå av yngre män ”som negligerats av sina pappor”.

Willy Silberstein, ordförande i den ultraliberala Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), är visserligen inte lika grov i sin demagogi som Emerich Roth men kan inte heller han låta bli att försöka få det till att antisemitismen i Malmö egentligen nog är Sverigedemokraternas fel.

Uppenbarligen upplever Silberstein/SKMA det som mycket obehagligt att nästan allt judehat i Malmö de facto emanerar från muslimska invandrare. Lösningen? Sparka på SD. I Metro den 23 januari citeras Silberstein i en artikel som belyser det faktum att Judiska församlingen i Malmö nu beslutat stängsla in synagogan på Föreningsgatan på följande sätt: ”Jag tror att Sverigedemokraternas argumentation ökar motsättningen mellan olika grupper.”

Metroartikeln här:

http://www.metro.se/skane/malmos-synagoga-stangslas-in-efter-hot/EVHoav!mj2f8uSpB7D6Q/

När man går in på SKMAs hemsida finns där inte en rad om SVTs reportage om den importerade antisemitismen i Malmö som fått många judar att i desperation och avsmak lämna staden. I Malmö finns uppenbarligen inte längre någon framtid för dem, kanske inte heller för andra ickemuslimer utom möjligen muslimernas uppbackare inom de rödgröna partierna. Däremot vidarebefordrar organisationens Facebook-sida visst material om det aktuella judehatet.

Willy Silberstein, som är född i Norrköping 1954, var som ung man med tjockt hårburr med i organisationen Demokratisk Allians vilken bland annat försvarade USAs engagemang i Indokina  som nödvändigt i syfte att bekämpa den globala kommunismen (jag vet, ty jag var med). Därefter gjorde han, liksom sin syster Margit Silberstein, en framgångsrik karriär inom etablissemangsmedia innan han 2009 blev ordförande i SKMA. Numera ägnar han sig mest åt moderatorsuppdrag och medieträning.

imagesG2YBJOB4 Ortodoxe Malmö-rabbinen Shneur Kesselman, en av måltavlorna för den muslimska antisemitismen, med Malmös synagoga i bakgrunden.

Personer som Roth och Silberstein tror antagligen att de gör Sveriges judar en tjänst genom att utmåla SD som ett stort hot, samtidigt som de lägger ner stor energi för att varna för något de kallar ”islamofobi”, men i verkligheten är det precis tvärtom.

Genom att demonisera SD försvårar de för judarna att se var det verkliga och i realiteten enda hotet mot deras existens i Sverige och i andra länder ligger: bland det, tack vare massinvandringspolitiken, ständigt växande antalet muslimer vars heliga skrift (Koranen) upphöjer judehatet till religiös dogm och liknar judar vid grisar och apor. En slogan som reciterats av otaliga islamska hatpredikanter för att rättfärdiga mord på judar.

Profeten Muhammed själv, med bakgrund som karavanrövare och kamelskötare,  lät som bekant vid ett tillfälle halshugga omkring 600-800 judar under sin väpnade kamp för att tillskansa sig makten och utöka sina landrevir.

Varken Emerich Roth eller Willy Silberstein är naturligtvis det minsta intresserad av att lyfta fram den politiska vänsterns skuld när det gäller den skamliga antisemitismen i Malmö. Inte heller belystes denna aspekt i Janne Josefssons ”Uppdrag granskning”.

imagesYPBXRKYS Dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven (S) citerade Koranen och träffade muslimska trosanhängare i Rinkeby på nationaldagen.

Den alltid informativa och inte sällan bitska sajten Jihad i Malmö, med förre kristdemokraten Hans C. Pettersson som ansvarig utgivare, lyfter däremot de starka kopplingar som finns mellan ledande S-politiker i Malmö och den islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza. Sajten påpekar också att en kommunal nämndordförande ledde en antisemitisk demonstration på Malmös gator.

Mer här:

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/01/man-vill-bara-grata.html

Den till Sverigedemokraterna avhoppade Malmö-sossen Nima Gholam Ali Pour spinner vidare på samma tema i en välmatad debattext på sin blogg Nimatown under rubriceringen  ”Ingen nolltolerans mot antisemitism i Malmö”. Nima berömmer TV-reportaget och skriver att man ”börjat komma bort ifrån myterna om att det handlar om nynazister eller högerextrema som skulle stå bakom antisemitismen i Malmö”.

Det som inte togs upp i Uppdrag Gransknings dokumentär var legitimeringen av antisemitism från politiskt håll som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ligger bakom. De rödgröna politikerna i Malmö  inte tagit avstånd från antisemitism utan har på olika sätt signalerat att antisemitism är norm.

Nima hänvisar i detta sammanhang till Malmö-politiker såsom kommunfullmäktigeledamoten Adrian Kaba (S) och riksdagsledamot Hillevi Larsson (S); den senare stoltserade nyligen med ett diplom hon fått sig tilldelat av Palestinska föreningen i Malmö vilket avbildar ett ”Storpalestina” där Israel utplånats. I bakgrunden huserar förre kommunstyrelseordföranden (S) Ilmar Reepalus Dialogforum, vilket enligt Jihad i Malmö ”snackat käkarna ur led” utan några som helst resultat.

untitled Palestinaaktivisten Mohannad Yousif till vänster och Olof Holmgren från ”Stoppa matchen”-ledningen i Malmö 2009.

De rödgrönas länk till Palestina-rörelsen uppges vara Mohannad Yousif, vilken varit flitig med att sprida konspirationsteorier som att terrorrörelsen Islamiska staten (IS) i själva verket finansieras av israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Yousif samarbetar nära med Larsson och Vänsterpartiets ordförande Morgan Svensson. Sålunda har, konstaterar Nima, ”…den rödgröna majoriteten släppt in antisemiterna i maktens salonger…”.

På detta sätt har antisemiterna, långt ifrån att ha stigmatiserats, i stället blivit normen i Malmö. Yousif var en av de ledande förespråkarna för att Davis Cup-matchen Sverige-Israel i Malmö 2009 skulle stoppas.

Här en länk till Nima Gholam Ali Pours bloggtext:

http://nimatown.blogspot.se/2015/01/ingen-nolltolerans-mot-antisemitism.html

Det politiska parti som mest engagerat sig mot antimsemitismen i Sverige är som nämnts ovan Sverigedemokraterna, något som stör de liberala/vänsterinriktade/ängsligt politiskt korrekta bedömarna något oerhört. Willy Silbersteins standardargument är att ”SD utnyttjar antisemitismen för att komma åt muslimerna”, en verklighetsfrämmande konspirationsteori om någon.

Det beryktade Expo, med sina rötter i vänsterextremism och anti-vit rasism och där juden Jonathan Leman är en av toppfigurerna, har över huvud taget inte visat något intresse för att kommentera ”Uppdrag granskning” om judehatet i Malmö.

untitled Judiske Expo-medarbetaren Jonathan Leman.

Dess hemsida har de senaste dagarna toppat med det påstått minskade stödet för nazisterna i Grekland och ondgjort sig över den islamkritiska Pegida-rörelsen i Tyskland. Dock inget om judehatet i Malmö, som sagt. Också i Expos fall torde det vara så att antisemitismen helt enkelt kommer från ”fel” håll och att kritik mot något som har med islam att göra skulle sabba Expos opinionsbildning mot ”islamofobi”.

Av Jonathan Leman hade man nog kunnat vänta sig betydligt mer. Han har som jude smärtsamma erfarenheter av den under senare år alltmer utbredda antisemitismen och vet naturligtvis mycket väl varifrån den i kanske 95 fall av 100 kommer ifrån.

Man skulle önska att Leman kunde bryta sig ur Expos tvångströja av SD-hat och proislamism, främst därför att detta skulle underlätta för Lemans egen folkgrupp att urskilja varifrån det reella hotet kommer. Jag har hittat denna artikel av en 25-årig Jonathan Leman i Expressen från november 2006 som tyder på betydande insikter och mognad:

http://www.expressen.se/debatt/jag-blir-attackerad-for-att-jag-ar-jude/

untitled Mirjam Katzin (V) resonerar verserat i ETC.

Det vettigaste jag läst från någon vänsterföreträdare i anledning av det aktuella TV-reportaget kommer från Mirjam Katzin, som i en artikel i tidskriften ETC för ett ganska så verserat resonemang kring företeelsen antisemitism. Katzin, som är doktorand i juridik i Lund och aktiv vänsterpartist, är exempelvis medveten om att det förekommer judehat från muslimer.

I slutklämmen av sin artikel lägger hon dock för säkerhets skull till följande vad jag vill kalla alibiresonemang, eftersom hon antagligen vill fortsätta vara kvar i V-partiet:

Man måste ha det politiska modet att skärpa arbetet mot islamofobi och arbetet mot antisemitism samtidigt och att ta de konflikter detta innebära, både i och utanför rörelsen.

Katzins hela debattext här:

http://www.etc.se/debatt/onyanserad-debatt-om-hatet-mot-judar

Undersökningar från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och Forum för levande historia visar att det är åtta gånger vanligare med antisemitism hos personer med muslimsk bakgrund än från andra befolkningsgrupper. Samtidigt förefaller judehatet bli ett allt mindre problem bland extremnationalister och rena nationalsocialister, eftersom dessa numera fokuserar betydligt mer på att motverka den massiva invandringen än den traditionella nazistiska fixeringen vid judarna.

Ju förr individer som exempelvis Emerich Roth, Willy Silberstein och Jonathan Leman, liksom så kallade antirasistiska organisationer och den etablerade judenheten inser detta, och faktiskt också börjar framföra det, desto bättre.

 

 

 

 

Nu orkar Reinfeldt inte låtsas längre – invandringens kostnader slukar allt annat!

17 augusti, 2014

BvP-PALCYAIvkpb

Besatt.

Så kan man lämpligen beskriva stasminister Fredrik Reinfeldt under dennes sommartal på Norrmalmstorg i Stockholm den 16 augusti. Reinfeldt och den så kallade borgerliga alliansregeringen i stort är besatt av att göra Sverige till ett så stort mottagarland för invandrare som det bara går. Reinfeldt förberedde allmänheten på vad som komma skulle via en pressträff inför talet:

http://www.dn.se/valet-2014/reinfeldt-oppna-era-hjartan-for-de-utsatta/

Allting annat – försvaret, fattigpensionärerna, arbetslösa ungdomar, utsatta svenskar – anser regeringen Reinfeldt vara av mindre vikt. Bara vi slår vakt om vårt renommé som ”något av en moralisk stormakt” tänker Reinfeldt låta oss göra vilka uppoffringar som helst, väl vetande att han personligen  inte kommer att beröras det bittersta av detta.

Reinfeldt orerade om att vi bör ”öppna våra hjärtan” för de enligt Migrationsverkets uppskattning omkring 400 000 personer utomlands ifrån som kommer att söka asyl i vårt land under 2014-15:

Nu ber jag svenska folket att ha tålamod med detta. Att ha solidaritet med världen utanför.

Problemet med den uppmaningen är blott att det inte stämmer. Ty om vi verkligen ville visa soldaritet med den så kallade världen utanför så skulle vi anstränga oss betydligt mer i syfte att, som Sverigedemokraterna förordar, hjälpa de nödlidande på plats i deras hemländer respektive närområden. Dessutom torde det bli plånböckerna mer än hjärtana vi lär få anledning öppna.

images Reinfeldts idé om solidaritet: importera ”världen utanför” till Sverige och Europa.

Vi visar ingen solidaritet med ”världen utanför” genom att importera betydande delar av denna värld till Sverige. Hellre än att bjuda in all världens folk till Sverige borde vi rimligen uppmana dem att, om möjligt, stanna kvar i sina länder för att försöka vända utvecklingen till det bättre.

Dock kan det vara lämpligt att berömma statsministern för en sak: han erkände, efter i det närmaste åtta år vid makten, för första gången att invandringen är en tung ekonomisk börda för landets skattebetalare. Tidigare har vi intill förbannelse fått höra att invandringen endast berikar och att den är en veritabel vinstaffär för vårt arma land. Så icke nu:

Det kommer att kosta pengar, vi kommer inte att ha råd med så mycket annat, men det är verkliga människor som flyr för sina liv.

Människor som sedan, enligt beslut i domstol, har rätt att uppbära bidrag för att kunna semestra i de länder de förutsätts ha flytt ifrån med livet som insats. Jag tror inte ens att regeringens egen Bagdad Bob, desiformationsminister Erik Ullenhag, kan skyla över Fredrik Reinfeldts yttranden den här gången.

imagesP2F2SAN2 Erik ”Bagdad Bob” Ullenhag (FP) debatterar mot Jimmie Åkesson (SD) på en pall för att se längre ut.

Inom en icke alltför avlägsen framtid kan det för övrigt bli nödvändigt för oss svenskar att ta vår tillflykt utomlands. Enligt en FN-rapport finns det nämligen risk för att Sverige inom cirka 15 år förpassats rätt in i Tredje världen med förhållanden värre än länder såsom Libyen och Bulgarien. Enligt CBN News World har Sverige blivit ett laboratorium för sociala experiment som för tankarna till Sovjetunionen och Nordkorea:

http://www.cbn.com/cbnnews/world/2014/April/Soviet-Sweden-Model-Nation-Sliding-to-Third-World/#.U_C-WQqk55s.twitter

CBN News World tar i sin analys bland annat upp det faktum att yttrandefriheten delvis upphävts till följd av hårda krav på anpassning till en politiskt korrekt åsiktskorridor, särskilt när det gäller frågor med anknytning till den oproportionerligt stora invandringen till Sverige. Man exemplifierar med docenten Jim Olsson, som ställdes mot väggen av tidningen Expressen för att anonymt ha uttryckt misshagliga åsikter i ett webbforum.

imagesNKLI17CE Docent Jim Olsson säger sin mening om Expressens reportrar.

Vidare belyses i nämnda analys den från arabvärlden importerade antisemitismen, som gör judarna i främst Malmö till en utsatt grupp, samt den storm av kritik från etablerade media som den somaliskfödda journalisten Amun Abdullahi Mohamed utsattes för, då hon riktade sökarljuset mot den muslimska invandringen till Sverige.

Bland annat tog hon upp det faktum att den somaliska terrorgrupperingen al-Shabaab rekryterar unga stridande i invandrartäta Rinkeby utanför Stockholm. Enligt Abdullahi kunde det vara mindre riskfritt att vistas ute en natt i Somalias huvudstad Mogadishu än i Rinkeby. Sådant ligger långt utanför den åsiktskorridor som dikterar den svenska självcensuren.

I CBN-reportaget får de båda danska skribenterna Mikael Jalving och Lars Hedegaard samt nätpublikationen Dispatch Internationals svenska chefredaktör Ingrid Carlqvist komma till tals för att informera om vilket extremland Sverige blivit.

imagesQZM90ZMC Sverige är numera ett land där obekväma konstnärer som Dan Park kastas i fängelse.

Ja, den bistra och bittra sanningen är att Sverige är ett land där yttrandefriheten satts ur spel och där konstnärer med obekväma budskap såsom Dan Park placeras inom lås och bom. Ett land där våldtäkter och väpnade rån kan ge mildare straff än opassande konst. Och som sagt ett land där kostnaderna för immigrationen tillåts sluka allting annat.

Om det någonsin föresvävat Fredrik Reinfeldt att hans sommartal på Norrmalmstorg är en valvinnare så känner jag mig tämligen säker på att han får tänka om.

Sverige världens minst rasistiska land

3 november, 2013

dsc04738Rune Lanestrand uppger sig aldrig ha träffat någon svensk rasist.

Rune Lanestrand, född 1938, var på 1970-talet vänstervriden centerpartist. Han väckte 1973 medial uppmärksamhet genom att som ledamot i Stockholms landsting vägra äta middag på skattebetalarnas bekostnad och var även i övrigt en rätt uppmärksammad debattör vid denna tid.

1987 startade Lanestrand tidskriften Småbrukaren, där han var redaktör fram till 2009. Han driver i dag småbruket Nyttorp i Västergötland och har varit såväl kommunal- som regionpolitiker i samma landskap. Lanestrand engagerar sig alltjämt i frågor som rör småbruk/lantbruk.

Lanestrand driver även bloggen Rune Lanestrands blogg med underrubriken ”Politik, jordbruk, Vänersborg, Sverige, EU och världen kommenteras av Rune Lanestrand”. Tidigare i år skrev Lanestrand en mycket läsvärd bloggtext med rubriceringen ”Sverige är minst rasistiskt”:

Men det tycker inte integrationsminister Erik Ullenhag. På en fråga vid en intervju i brittiska BBC, om Sverige inte klarat av integrations- och migrationspolitiken svarar Ullenhag att Sverige inte tagit emot för många invandrare utan upploppen beror på rasismen i Sverige.

ullenhag-sloja_pratbubblaErik Ullenhag träffar beslöjad dam i Rinkeby i april 2012.

Ja, man kan med Rune Lanestrand med allt fog undra ”vad det är för folk Erik Ullenhag umgås med”. Det rör sig, menar Lanestrand, troligen mest om andra folkpartister: ”Vanligt folk lyckas väl sällan ta sig in i partibunkern”. Så är det naturligtvis. Det kan råda liten tvekan om att Folkpartiet är Sveriges mest skenheliga parti i vilket förre partiledaren Bengt Westerbergs ”generösa invandringspolitik”, som förvandlat vårt land till oigenkännlighet, är högsta norm.

Rune Lanestrand säger sig som publicist och journalist aldrig ha träffat på någon ”som kan kallas rasist”, knappast ens ”främlingsfientlig”. Däremot har han stött på en viss ”främlingsrädsla”, vilken kan förklaras med det ökade samhällsvåldet exemplifierat i förortskraveller ledda och utförda av ungdomar med invandrarbakgrund.

Lanestrand hänvisar i sammanhanget till en undersökning som offentliggjorts i Washington Post och som uppges visa att ”Svenskarna är minst rasistiska folket”. Undersökningen, som signerats World Values Survey som mäter globala attityder, visar att den mesta rasismen finns i Asien och Afrika, vilket kan vara en orsak till att personer från dessa världsdelar i så hög grad söker sig till det icke-rasistiska Sverige.

secondColumnUpplopp i förorten: ett resultat av regeringens misslyckade migrationspolitik.

Rune Lanestrand är ytterst kritisk till delar av den förda debatten i vårt land: ”Jag anser att Ullenhag tillsammans med den fisförnäma eliten och alla pk-journalister ska sluta förtala vårt land.” Lanestrand menar att debatten kvävs av att alltför många ständigt ”viftar med rasistkortet”:

Oavsett vilka partier som får regera tvingas de för att få majoritet följa miljöpartiets världsfrånvända och oansvariga invandrings- och migrationspolitik.

För den som vill läsa hela Rune Lanestrands bloggtext finns den här:

http://runelanestrand.wordpress.com/2013/05/26/svenskarna-minst-rasistiska/

Efter att ha tagit del av ett antal av Rune Lanestrands blogginlägg kan jag konstatera, att det finns många av hans synpunkter och åsikter jag inte delar. I det här fallet träffar den forne så kallade Åsa-Nisse-marxisten dock helt rätt!

Slutligen länkar jag gärna till en analys av debattören Nima Gholam Ali Pour om spridandet av myten om Sverige som ett rasistiskt land:

http://nimatown.blogspot.se/2013/11/darfor-blev-sverige-rasistiskt.html

Landet med den fria världens sämsta journalistik

17 maj, 2013

janne-josefsson-uppdrag-granskningJanne Josefsson: mediaetablissemangets senaste hatobjekt.

SVTs Uppdrag granskning (UG) med Janne Josefsson och Magnus Wennerholm skrapade litet på mediaytan med programmet ”Den goda viljan” för ett par dagar sedan. Här framgick med önskvärd tydlighet att Sverige är landet med den fria världens troligen sämsta journalistik.

På en timmes tid hinns naturligtvis inte med att göra en uttömmande redovisning av hur illa det egentligen är ställt med mainstreammedias taffliga försök att bedriva seriös journalistik. Ändå är UG värt beröm för sin ansats att titta litet närmare på ett fåtal av de mediala skandaler som skämt ut vårt land under senare år.

Jag berördes mest av fallet Amun Abdullahi, radioreportern med somalisk bakgrund som 2010 tilldelades Publicistklubbens yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne. Abdullahi, som arbetat på Sveriges Radio (SR) International, hade svarat för flera berömvärda avslöjanden vilka även sänts i Ekot.

När Abdullahi, som verkligen brann för sitt uppdrag som journalist i sitt nya hemland, fick fatt på ett världsscoop – en ungdomsledare i Rinkeby hade rekryterat somaliska unga män till terrorrörelsen al-Shabaabs så kallade heliga krig i Somalia – blev det dock för mycket för vissa andra inom SR. I programmet Konflikt ifrågasattes uppgifterna genom försåtliga antydningar byggda på otillräckligt förarbete och, låt oss vara ärliga, ren illvilja. Uppgifter från SÄPO har sedan bekräftat uppgifterna. Konflikt-representantens valhänta försök att urskulda sig i UG var bara patetiska i sin karaktäristiska svamlighet.

amunAmun Abdullahi – drabbad av SR-kollegernas illvilja.

Amun Abdullahi tog mycket illa vid sig och beslutade sig för att lämna journalistiken bakom sig och i stället arbeta med barnhemsbarn i födelselandet Somalia. Så kan det gå när det politiskt korrekta drevet går mot obekväma journalistkolleger. Det kan också nämnas att Amun å det starkaste avråddes från att intervjua SD-ledaren Jimmie Åkesson.

Ett okänt antal journalister verkar ha mementot ”Skriv eller prata inte så att det kan gynna SD” fastnålade på sina anslagstavlor. Att en av dessa är Aftonbladets kulturskribent Martin Aagård framgick med närmast skrattretande pregnans i Magnus Wennerholms reportage.

Aagård, som inte vill låta sig intervjuas öga mot öga utan endast via telefon, avslöjades ha trixat med siffror om somaliska analfabeter i syfte att ”sätta dit” förre kollegan Per Brinkemo som rasist, Avpixlare och SD-anhängare. Han påkoms helt enkelt med brallorna nere och gjorde pinsamt dåliga försök att få på sig dem igen i telefonintervjun.

PK-media har översvämmats av indignerade kommentarer som går till rätta med främst Janne Josefsson. Några har kallat honom ”fascist”(vad annat var att vänta?), andra undrar vad som ”hänt med honom”. Därom tror jag mig veta besked: vad som hänt är att Josefsson upptäckt att några eller rätt många av hans kolleger inte är förutsättningslöst undersökande journalister utan åsiktsmegafoner för vänstern och/eller den politiska korrektheten.

Inom denna snävt avgränsade parameter är det strängeligen förbjudet att problematisera allting som har med invandringsrelaterade frågor att göra, eftersom detta skulle kunna gynna Sverigedemokraterna och ge uppkäftiga sajter som Avpixlat vatten på sin kvarn. Att sedan precis denna sinnessvaga inställning faktiskt gynnar SD/Avpixlat lär de ljusskygga mediesnubbarna omsider bli varse.

Den enda etablerade skribent som vad jag vet skrivit några erkännsamma ord om Uppdrag  gransknings senaste bedrift är Expressen-kolumnisten Britta Svensson (16/5), som lyfter fram exemplet Amun Abdullahi. Frågan är hur länge den följsamma Expressen-redaktionen låter henne vara kvar.

539371_147526382058210_1327900441_nReklamblad för Jolins banbrytande bok.

Slutligen passar det i sammanhanget bra att påminna om att redaktören och författaren Christopher Jolin (1925-99) svarade för en hjältemodig insats – enligt SvD-kommentatorn Gunnar Unger (Sagittarius) var Jolin förtjänt av ”hela nationens tacksamhet” – när han redan 1972 gav ut boken Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige på Mamö-förlaget VOX/Bernces.

Den följdes två år senare upp med Sverige nästa?, där Jolin varnar för Sovjetunionens planer för Sverige. Jolin förvillade sig senare ut i nationalextremismens träskmarker, men dit hade han ännu inte kommit då han skrev nämnda böcker. En bidragande orsak till Jolins trista utveckling var att han behandlades mycket illa av det politiska och mediala etablissemanget och framställdes som en farlig extremist.

I verkligheten var han vid denna tid västerländsk liberal, USA- och Israel-vän. Allt skit han fick blev till en självuppfyllande profetia. En av dem som beljög och smutskastade Jolin den gången var Carl Bildt, då handsekreterare åt M-ledaren Gösta Bohman. Jolin utsattes helt enkelt för ett regelrätt karaktärsmord.

För mig är Christopher Jolin – nota bene i sin liberala, mediagranskande skepnad – fortfarande förtjänt av hela nationens tacksamhet. Äras den som äras bör.