Posted tagged ‘Rio de Janeiro’

Glömda svenska fotbollshjältar (6): ”Mona-Lisas” crossbollar gav OS-guld

15 februari, 2019

Sune Andersson med segerpokalen i Svenska cupen 1949.

Att säga att Sune ”Mona-Lisa” Anderssons fotbollskarriär var lång är en löjlig underdrift. Han var tolv år när han debuterade i Ekerö IFs A-lag och 50 när han avslutade den aktiva karriären i Hagalunds IS. Således 38 år som spelare och tränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sune_Andersson_(fotbollsspelare)

Höjdpunkterna i Sune Anderssons karriär var OS-guldet i London 1948 och VM-bronset i Brasilien 1950. Sunes betydelse för dessa blågula framgångar sammanfattas på ett utmärkt sätt i motiveringen till hans inval i Svensk fotbolls Hall of Fame 2016: ”Med excellent teknik och välutvecklad spelintelligens dominerade ”Mona-Lisa” spelet runt mittcirkeln. Hans långa, precisa crossbollar var en av nycklarna då Sverige vann guld vid OS 1948 och tog brons vid VM 1950.” https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=41096

I London-OS placerades Sune Andersson, då representerande AIK, av förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock på positionen som så kallad vänsterhalvback. Hans uppgift var att ta hand om det offensiva spelet på mittfältet, medan högerhalven och lagkaptenen Birger ”Bian” Rosengren från IFK Norrköping svarade för det defensiva arbetet. Detta var uppenbarligen ett vinnande koncept.

Lagkaptenen ”Bian” Rosengren bärs i guldstol efter OS-triumfen i London 1948. Sune Andersson är tredje spelaren från vänster i blågul dress. I mitten i svart kavaj förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock.

Sverige vann sensationellt det olympiska guldet efter 3-0 mot Österrike, 12-0 mot Korea, 4-2 mot Danmark (semifinal) och 3-1 mot Jugoslavien i finalen. Ett antal av guldelvans spelare försvann efter OS-succén som proffs till Italien – bland dessa anfallarna Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm, vilka i AC Milan kom att bilda den legendariska innertrion Gre-No-Li. I OS spelade Liedholm dock vänsterytter. Sune Andersson och vänsterbacken Erik Nilsson från Malmö FF var de enda som spelade samtliga matcher för Sverige i OS 1948 och VM 1950. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1948

Efter de italienska proffsklubbarnas brandskattning av det svenska OS-laget tilltroddes blågult inte stora chanser vid VM i Brasilien två år senare. Den så kallade expertisen bedrog sig dock: Sverige lyfte sig än en gång i håret och knep VM-bronset. Det skedde efter 3-2 mot Italien (Sao Paulo), 2-2 mot Paraguay (Curitiba), 1-7 mot Brasilien (Rio de Janeiro), 2-3 mot Uruguay (Sao Paulo) samt 3-1 mot Spanien (Sao Paulo). ”Mona-Lisa” gjorde två mål: ett i öppningsmatchen mot Italien och tröstmålet på straff i storförlusten mot hemmanationen Brasilien. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1950/

VM i Brasilien är den enda VM-turnering som spelats utan finalmatch. De fyra bästa lagen från gruppspelet gick vidare till en finalomgång där alla mötte alla. Världsmästare blev till slut – till hemmapublikens förtvivlan – Uruguay, som besegrade Brasilien i finalen på Maracanástadion i Rio med 2-1. Det sägs att mängder av patriotiska brasilianska fotbollsfanatiker begick självmord efter finalförlusten.

Det svenska bronslaget från Brasilien-VM 1950 som samlarbild i Rekord-magasinet. ”Mona-Lisa” längst till vänster i främre raden.

Det är väl främst två spelare från bronslaget 1950 som rönt uppmärksamhet. Dels målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF, som varit reservkeeper i OS 1948 men nu fick sitt verkliga genombrott och smeknamnet ”Rio-Kalle” (även om han släppte in sju mål mot Brasilien i den enda VM.matchen i Rio). Dels vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund, som efter VM inledde en drygt tio år lång proffskarriär i Milano-klubben Internazionale (Inter). Båda var sedan med och tog VM-silver för Sverige i hemma-VM 1958.

Sune Isidor Andersson föddes i Södertälje 1921 och avled i Solna 2002. Smeknamnet ”Mona-Lisa”, som huvudsakligen användes av media och fotbollsfans medan han kallades rätt och slätt Sune i spelarkretsar, fick han till följd av sitt påstått outgrundliga leende. Han spelade omväxlande höger- och vänsterhalv men även centerforward.

Karriären inleddes i Ekerö IF, som Sune representerade 1934-39. Därefter hamnade han i Hagalunds IS i Solna 1939-46. Sistnämnda år värvades han över till Solna-klubben AIK av ”Putte” Kock; han blev kvar i AIK till och med VM 1950. Främsta meriten i AIK, där han var en av de verkliga så kallade smokinglirarna, var guldet i Svenska cupen 1949. Efter VM blev ”Mona-Lisas” närmaste destination soliga Italien och AS Roma. Han fick sällskap i Rom-klubben av VM-spelarna Knut Nordahl och Stig ”Vittjärv” Sundqvist. Det svenska tillskottet till trots slutade klubben sist i liga A 1951 och åkte ner i B-divisionen, som man dock vann.

Efter spel i Roma 1950-52 återvände ”Mona-Lisa” Andersson till hemlandet. Eftersom det då rådde spelförbud för före detta proffsspelare i Sverige fick Sune nöja sig med att vara tränare för Iggesunds IK 1953-55. Spelförbudet hävdes 1956 och 1956-58 var han spelande tränare för allsvenska IFK Eskilstuna. Därefter hade han samma funktion i Kalmar FF 1959-61 och Finspångs AIK 1962-63.

Kalmar FFs division II-lag 1961. Sune Andersson i mitten i bakre raden.

1964-67 var Sune ”Mona-Lisa” Andersson tillbaka i födelsestaden Södertälje där han var spelande tränare i stadens bästa lag, Södertälje SK, som omväxlande parkerade i den näst högsta serien division II och division III. Därefter var det dags för ”Mona-Lisa” att avrunda sin onekligen rätt spektakulära fotbollskarriär i Hagalunds IS, som han representerade 1968-71.

Sune Andersson spelade 28 landskamper och svarade under dessa för fyra mål. Det blev även fyra ”presslandskamper”, det vill säga landslaget mötte ett lag som tagits ut av landets ledande sportredaktioner. I AIK-tröjan avverkade Sune 82 allsvenska matcher med 18 mål som följd. Debuten skedde den 1 september 1946 i en bortamatch mot IS Halmia i Halmstad som slutade 0-0. För IFK Eskilstuna spelade ”Mona-Lisa” 30 allsvenska matcher och spelade in två mål.

Emedan Sune Andersson i Sverige var verksam i amatörismens tidevarv var han tvungen att försörja sig med vanliga jobb då han inte var professionell eller hade anställning som tränare. Sålunda var han vid olika tidpunkter yrkesverksam som rundsvarvare, elmontör och pälshandlare. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/suneande.html

Jag såg Sune ”Mona-Lisa” Andersson uppträda i Södertälje SKs blåvita klubbdress ett antal gånger på Södertälje IP. Under hans SSK-tid spelade jag i BK Stars rätt framgångsrika pojklag och mötte då flera gånger Sportklubbens pojklag, där Sunes son Ola Andersson, född 1950, hade en framträdande roll.

Hanssons lilla brännvinsguide (X)

19 september, 2011

LYSHOLMS LINIE-AQUAVIT

Denna akvavit, gjord på potatis,sägs vara Nordens äldsta akvavit. Den är milt kryddig med ”örtig” smak av fatkaraktär. Inslag av kummin, dill, pomerans och fänkål finns. Alkoholhalten uppgår till 41,5 procent. Producent är norska Arcus. Hur akvaviten fick sitt namn är en särskild historia som berättas nedan.

Upphovsmannen till Linie-Aquavit är norrmannen Jörgen Bernhoft Lysholm (1796-1843) vilken i unga år studerade i Berlin, där han kom i kontakt med spritdestillatören Pistorius vilken 1817 hade uppfunnit en så kallad bäckenapparat. Med denna var det möjligt att destillera 80 procent alkohol i en enda process.

Hemma i Norge tog Lysholm i Trondheim över ett företag för tvåltillverkning som startats av fadern Nicolai och en bror och gjorde om det till brännvinsbränneri baserat på Pistorii nydanande teknik. Här förfärdigade norrmannen flera olika typer av akvaviter, det vill säga kryddade brännviner, av vilka en del lagrades på ekfat ända upp till 30 år.

I slutet av 1830-talet startade Lysholm några år före sin bortgång produktionen av  Linie-Aqvavit, som tillkom genom ett säreget förfarande. Drycken lagrades på ekfat som rymde 500 liter och sändes ombord på fartyg som exporterade rökt fisk till Sydamerika. Under den långa resan genomgick akvaviten en lagringsprocess som ansågs förbättra smaken.

Jörgen B. Lysholms Line-Aqvavit håller ställningarna.

Den första dokumenterade akvavitresan skedde 1842, året före Lysholms död, ombord fartyget ”Nordstiernan” där en kapten Marstrander förde befäl. Resan gick till Rio de Janeiro tur och retur och under färden passerades ekvatorn – ”linjen”. Lysholm var dock inte pionjär på området. Redan 1805 hade akvavit  skickats för försäljning till Australien, men då det importerande företaget gått i konkurs när leveransen anlände  fick fartyget ta med lasten tillbaka till Norge.

Innan sin förtidiga bortgång hade Jörgen B. Lysholm etablerat sig som en världsledande exportör av akvaviter, vilka kom att säljas i alla världsdelar. Den gode Lysholm har behållit sin lyskraft i hemlandet, och än i dag är ”att ta sig en Jörgen B.” synonymt med att ta sig en ”dram” (sup). Man bör dock inte bli alltför ”på lyset” därav…

Och förfarandet med att lagra Linie Aquavit ombord på skepp har hållit i sig, låt vara att de gamla segelfartygen sedan länge är ersatta med motorfartyg. I dag lastas de lysholmska ekfaten ombord fartyg tillhöriga Wilhelm Wilhelmsens rederi för transport jorden runt, således ej endast tur och retur Australien som var det vanliga förr. Det aktuella fartyget stannar ute fyra-fem månader och passerar under sin färd ekvatorn två gånger.

Liksom tidigare anses klimatets och temperaturens skiftningar i kombination med rörelsen ombord påverka smaken i förmånlig riktning.

Så till den snapsvisa jag brukar avsluta mina brännvinsbetraktelser med. Som vanligt har jag skrivit den själv.

Vem kan supa?
(Melodi: ”Vem kan segla?”)

Vem kan supa förutan sprit?
Vem kan tro att det fest är?
Vem kan undvara akvavit
vid ett fat av kräfter?

Jag kan supa förutan sprit,
jag kan tro att det fest är.
Men inte undvara akvavit
vid ett fat av kräfter!

Drick ansvarsfullt!