Det lyckade toppmötet i Helsingfors och hatet mot Trump

Både Trump och Putin föreföll nöjda med mötet i Helsingfors.

USAs president Donald J. Trump har träffat sina ryska motsvarighet Vladimir V. Putin i Finlands huvudstad Helsingfors. Det borde han enligt den samlade klokskapen hos etablerade media och politiker inte ha gjort. Trump har således i amerikanska media kallats både ”traitor” och ”Putin´s bitch” och detta enbart på grund av presskonferensen efter mötet med Putin.

Det har knappast varit bättre i Sverige. Somliga mediaoperatörer som man hade förväntat sig betydligt mer av tycks få kortslutning i hjärnregionerna när det gäller den 45e amerikanske presidenten: den eventuella analytiska förmågan får ge vika för hat och illvilja.

Ett typexempel härvidlag är Svenska Dagbladets Per Gudmundson, som hävdar att Trump ”lever vänsterns våta dröm” och talar om presidentens ”diplomatiska härjningståg” I Europa; Gudmundson syftar även på det likaledes lyckade NATO-mötet i Bryssel.. Att Gudmundson förlorat förmågan till klart tänkande när det gäller Donald Trump visas av att han – på fullt allvar, får man förmoda – jämför USAs 45e president med Filippinernas Rodrigo Duterte och Zimbabwes Robert Mugabe. https://www.svd.se/donald-trump-lever-vansterns-vata-drom

Det är sannerligen ett medialt lågvattensmärke när bedömare saknar förmågan att skilja USAs ordinarie utrikespolitik från uttalanden på en presskonferens efter ett toppmöte ägnat åt det onekligen vällovliga syftet att minska spänningarna mellan två av världens mäktigaste statsbildningar. Precis som när Richard Nixon mötte Sovjetunionens diktator Leonid Brezjnev och Röda Kinas envåldshärskare Mao Tse-tung året 1972.

Richard Nixon och Leonid Brezjnev i Vita huset 1972.

Jag vågar påstå att båda dessa möten gagnade världsfreden, och Nixon (och hans dåvarande nationelle säkerhetsrådgivare Henry Kissinger) fick också välförtjänt beröm för sin framsynta utrikespolitik. Med Trump är det annorlunda – han skall av någon svårbegriplig anledning rullas i tjära och fjädrar oavsett vad han tar sig för. Problemet för Trump-hatets vänner är bara att mötet med Putin – liksom mycket annat som Trump gjort – blev en betydande framgång, något som till och med SVTs utrikesreporter Per Anders Engler tvingades erkänna i ett inslag.

Trumps kritiker på hemmaplan och ute i världen tycks mena att USA-presidenten borde ha läst lusen av sin ryska motsvarighet och mer eller mindre hotat med krig. Istället valde Trump, att döma av det som sades på presskonferensen, att tona ner skiljaktigheterna mellan de båda stormakterna även om alla vet vet att sådana finns det rätt gott om. Att det ändå förekom divergerande meningar under det 90 minuter långa mötet framgår av att Putin kallade mötet ”uppriktigt”, en diplomatisk omskrivning för att allt inte var harmoniskt.

Det visar enligt min mening att Trump är en ansvarsfull världsledare som inser att bilateral konfrontation mellan USA och Ryssland inte är något självändamål. Som Trump själv har uttryckt saken: ”I would rather take a political risk in pursuit of peace, than to risk peace in pursuit of politics.” Mer om mötet Trump-Putin här: https://www.lewrockwell.com/2018/07/donald-jeffries/the-trump-putin-conference/

Vad Trump framför på ett toppmöte med Ryssland och efterföljande presskonferens är en sak. USAs utrikespolitik visavi ryssarna en helt annan. Att påstå att Trump skulle vara Putins nickedocka är bara löjeväckande om man ser till hans göranden och låtanden så här långt. Man kan gott säga att president Trump varit tuffare mot Ryssland under de 18 månader han haft Ovala kontoret i Vita huset som sin arbetsplats än vad hans företrädare barack Obama var under sina åtta år vid makten.. http://thehill.com/opinion/white-house/397212-president-trump-is-tougher-on-russia-in-18-months-than-obama-in-eight

Redan under sin första månad som president införde Trump strikta sanktioner mot Ryssland för att visa vad han tyckte om den ryska annekteringen av Krim i Ukraina. Han har gått hårt åt Moskvas stöd för Syriens diktator Bashar al-Assad. Trump har vidare låtit stänga ryska diplomatiska egendomar i San Francisco, Washington, D. C. och New York samt det ryska konsulatet i Seattle.  Vidare solidariserade sig Trump-administrationen med Storbritannien när denna brännmärkte Ryssland som ansvarigt för mordförsöken på paret Sergej och Julia Skripal genom att utvisa ett antal ryska diplomater.

Det ryktas nu om att brittisk säkerhetstjänst har lyckats identifiera de personer av rysk härkomst som är ansvariga för förgiftningen av far och dotter Skripal, vilka för övrigt erbjudits nya identiteter i USA. Detta har emellertid tillbakavisats av den brittiska administrationen som enbart spekulationer.  Personligen tvivlar jag inte ett ögonblick på att ryssarna var inblandade. https://www.politico.eu/article/sergei-skripal-russia-spy-poisoning-uk-police-identify-suspects-report/

Donald Trump i bönemöte med kristna pastorer från Las Vegas-området under sin presidentvalskampanj 2016.

Frågan är vad som ligger bakom det formliga hat som kommit president Donald Trump till del. Själv skulle jag vilja peka på två faktorer:

1. Trump är så politiskt inkorrekt man kan vara med exempelvis en skeptisk inställning till klimatevangeliet; han är en varm Israel-vän som flyttat USAs ambassad från Tel Aviv till Jerusalem; han har en kritisk uppfattning om EU och dess immigrationspolitik; han driver en tullvänlig politik som avviker från frihandelsidealet; han vill kraftigt begränsa muslimsk invandring till USA; han hyllar familjen som institution och har genomgått något av en kristen väckelse under sin hittillsvarande tid i Vita huset.

2. Etablerade politiker och media klarar helt enkelt inte av Trumps ledarstil som gör det svårt eller omöjligt för dem att placera in honom i ett visst fack. Det är naturligtvis sant att många av hans uttalanden och Twitter-aktiviteter tycks spreta åt alla håll, men man tycker ändå det skulle vara möjligt att skilja detta från USAs aktuella politik. Att så icke är fallet framgår tydligt av reaktionerna på mötet Trump-Putin i Helsingfors. Då är det alltför lätt att som Per Gudmundson göra helt vansinniga jämförelser med ett par av världens mest beryktade ledare.

Det måste därtill reta mediasnubbarna något oerhört att Trump inte har för vana att göra avbön varje gång han utsätts för en kritikstorm. Han rider istället ut stormen ifråga och fortsätter på sin linje som om inget har hänt. Inte heller har det förbättrat Trumps ställning i etablerade media att han betat av vallöfte efter vallöfte.

Nya pinsamheter från vår dysfunktionella utrikesminister

Zimbabwes diktator Robert Mugabe med Olof Palme på den tid det begav sig. ”Mugabe är Afrikas framtid”, menade Palme.

Margot Wallström har inte precis rosat marknaden sedan hon blev Sveriges utrikesminister hösten 2014. Bland hennes första uppdrag fanns att, tillsammans med statsminister Stefan Löfven, hälsa den palestinaarabiske ”presidenten” Mahmoud Abbas – tillika ledare för Socialdemokraternas ”kära systerparti” Fatah samt PLO – välkommen till Stockholm i oktober 2014 och samtidigt erkänna ”Palestina” diplomatiskt.

Det var vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2013 som Löfven yttrade de vid det här laget bevingade, eller snarare beryktade, orden om Fatah som S ”kära systerparti”. Fatah, som via den S-ledda regeringen erhåller miljardstöd som sedan allokeras till stöd för i Israel fängslade terrordömdas familjer, har en lika lång som våldsamt blodig historia bakom sig varom mera via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/17/hog-fatah-man-vi-skulle-anvanda-karnvapen-mot-israel/

Margot Wallström är den enda av Europeiska unionens (EU) 28 utrikesministrar som inte är välkommen att besöka Israel. Detta är en följd av hennes och den nuvarande rödgröna regeringens notoriskt Israel-fientliga utsyn; denna tog sig i slutet av förra året uttryck i att Wallström av Simon Wiesenthal Center i Los Angeles hamnade på listan över 2016 års mest famösa antisemiter.

Orsaken var att Wallström i en riksdagsdebatt påstått att det är fråga om ”utomrättsliga avrättningar” när Israel eliminerar terrorister. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/12/30/wallstrom-en-av-arets-mest-prominenta-antisemiter/

Margot Wallström vet inte till sig i trasorna när hon får ”äran” att hälsa på Fatah- och PLO-ledaren Mahmoud Abbas.

Margot Wallström har försökt hålla en tämligen låg profil under senare tid, men nyligen ville det sig inte riktigt för excellensen. Fadäsen kom sedan FN-organet World Health Organization (WHO) utnämnt Zimbabwes rasistiske diktator Robert Mugabe – vid makten sedan 1980 – till så kallad good-will-ambassadör. http://www.friatider.se/antivit-diktator-blir-fn-organets-ansikte-ut-t

Zimbabwe, beryktat i världen bland annat för massmord på vita farmägare, har på Mugabes tillskyndan stiftat en lag som gör det möjligt för svarta zimbabwier att ta över majoritetsägandet i utländska företag verksamma i landet. https://petterssonsblogg.se/2015/01/17/vill-tillbaka-till-palme-eran/

Wallström bedömde det som viktigt att gå ut och ta avstånd från utnämningen och skrev därför på Twitter klockan 22.22 den 21 oktober: ”Appointment of Robert Mugabe as WHO good-will ambassadoris embarrasing. Expdect @Dr. Tedros to reconsider.”

Vår utrikesminister uttryckte alltså en förhoppning om att WHOs tämligen nybakade generalsekreterare, den tidigare etiopiske utrikes- och hälsoministern Tedros Adhanom, skulle dra tillbaka utnämningen av den 93-årige Mugabe som WHO-ambassadör. https://en.wikipedia.org/wiki/Tedros_Adhanom En onekligen rätt rimlig begäran som även uppmärksammades på nyhetsplats.

Problemet med Wallströms tweet var att det kom närmare tre timmar efter det att WHO-chefen tillkännagivit att han den 21 oktober klockan 19.31 dragit tillbaka Mugabes utnämning: ”I´m listening. I hear your concerns. Rethinking the approach in light of WHO values. I will issue a statement as soon as possible.”

Nu skall vi kanske inte vara alltför kitsliga. Att vår dysfunktionella utrikesminister till slut kröp till korset och faktiskt i sak uttryckte något slags avståndstagande från den traditionella, Mugabe-vänliga S-politiken måste ändå betecknas som ett framsteg, även om det så att säga skedde ”under galgen”.

Wallströms avståndstagande från det ”pinsamma” beslutet att utse Mugabe till WHO-ambassadör får slutligen ses som ett steg i rätt riktning även i ljuset av, att det inte var särskilt länge sedan hon uttryckte stöd för Saudiarabiens medlemskap i FNs kvinnokommission med motiveringen att detta var en ”icke-fråga” och att det skulle få saudierna att bättre förstå kvinnor: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sverige-godkande-saudiarabien-i-fn-s-kvinnokommission

 

 

 

Afrikas försvinnande och döda ledare skapar problem: folken börjar tröttna

När Malawis förre president, Bingu wa Mutharika, redan var död försäkrade hans närmaste medarbetare att han mådde utmärkt. Här en hedersvakt vid kistan.

Irriterar du dig på att statsminister Stefan Löfven ibland tycks gå upp i rök? Eller kanske på att presidentkandidaten Hillary Clinton i USA inte förefaller helt uppriktig om sin hälsa? Jag vet att jag gör det. Det är dock inte mycket att haka upp sig på, i alla fall inte vid en jämförelse med hur det är i Afrika. Se denna artikel av Lynsey Chutel i Quarz Africa den 19 oktober 2016: http://qz.com/812172/the-mystery-of-africas-disappearing-presidents/

Ta exemplet med president Bingu wa Mutharika (1934-2012) i Malawi, vars befolkning verkligen har anledning att se skeptiskt på sina presidenter och dessas döljande av sanningen. 2012 blev Mutharika, president sedan 2004, föremål för livsuppehållande åtgärder när han de facto redan var död i en hjärtattack.

Hans lik flögs enligt uppgifter i Global Post från Malawis huvudstad Lilongwe till Sydafrika för medicinsk behandling därför att hans närmaste medarbetare inte ville se vicepresidenten Joyce Banda, som Mutharika tidigare uteslutit ur regeringspartiet Democratic Progressive Party (DPP), ta över.http://www.pri.org/stories/2012-04-06/bingu-wa-mutharika-dead-malawi-president-dies-after-heart-attack

Joyce Banda, Malawis president 2012-14.

Nu blev Banda, som 2011 av tidskriften Forbes rankades som Afrikas tredje mest inflytelserika kvinna, ändå president efter Mutharika och fungerade som sådan mellan april 2012 och maj 2014, då Bingu wa Mutharikas yngre broder Peter Mutharika vann presidentvalet. Joyce Banda, som är född 1950, blev Afrikas andra kvinnliga president efter Liberias Ellen Johnson Sirleaf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Joyce_Banda

Det är synd att säga att Peter Mutharika, född 1940, anstränger sig särskilt mycket i syfte att vara en god ledare som är öppen mot sitt folk. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Mutharika I mitten av september i år flög han till New York för att delta i FNs generalförsamling. Han kom inte tillbaka efter mötet, och det började spridas rykten om att han hade avlidit. Hans medarbetarstab vägrade uppge var han befann sig. Följden blev att hans frånvaro blev en viral företeelse, och en hashtag med titeln #BringBack Mutharika skapades.

Peter Mutharika, jurist och tidigare bland annat utrikesminister, kom verkligen tillbaka till Malawi den 16 oktober efter en månads bortovaro som han struntade i att förklara. Han är den senaste i en rad afrikanska ledare som kan konsten att hålla sig borta när han känner för det. Lynsey Chutel skriver i Quarz Africa:

Poor public relations are a signal of the lack of accountability and transparency dispalyed by many African leaders.

Kameruns president Paul Biya: auktoritär härskare och lyxlirare.

Man får nog ändå säga att Kameruns auktoritäre president Paul Biya var ett strå vassare, eller hur man nu skall uttrycka saken, när han 2009 plötsligt reste till Europa för att vistas på lyxhotell på skattebetalarnas bekostnad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Biya Hans tre veckor långa vistelse i La Baule i södra Frankrike kostade medborgarna i hans hårt prövade land 40 000 US dollar (cirka 300 000 kronor) per dag. ”Som vilken arbetare som helst har president Paul Biya rätt till sin semester”, förklarade informationsminister Issa Tchiroma Bakary för de som orkade lyssna.

När Paul Biya, född 1933 och vid makten i Kamerun sedan 1982, i år med sitt ressällskap åkte till Geneve i den fransktalande delen av Schweiz i syfte att semestra i två månader som en ”vanlig arbetare” var det åtminstone en person som hade tröttnat. Den oidentifierade mannen hade fattat posto utanför Hotel Continental och luftade sina mycket ljudliga protester mot lyxliraren vid makten. Han fortsatte tills han slutligen blev bortmotad av hotellpersonal. Den knappt tio minuter långa videon, som blivit viral i sociala medier, finns inlagd i länken från Quarz Africa ovan.

Afrikanska ledares bortovaro och/eller ovilja att informera folken om sin ohälsa med påföljande dödsfall har i flera fall lett till maktvakuum i länderna i fråga, något som allvarligt skadat dessa. Det är vanligt att makthavaren centrerar allt kring sig själv, sin familj och stab av rövslickande jasägare i stället för att skapa stabila institutioner med förmåga att betjäna landet.

Dödsrykten som visade sig vara sanna har plågat Zambia beträffande två av de senaste presidenterna. Levy Mwanawasa, president 2002-08, drabbades av stroke i samband med African Unions toppmöte i Etiopien 2008 och fördes till Frankrike där han dödförklarades. Hans stab ägnade åtskillig energi åt att under hans sex år långa ämbetstid förneka att han hade några som helst hälsoproblem.

Zambias president Michael Zata – inte så kry.

Michael Zata, president 2011-14, försvann från offentligheten 2014 och missade ett tal han skulle ha hållit i FN samt även Zambias 50-årsjubileum som stat. När han dök upp igen skämtade han i parlamentet om att han inte var död ännu. Några månader senare, i oktober 2014, avled Zata dock i London av en sjukdom vars natur icke offentliggjorts.

Fallet Guinea Bissau är litet speciellt. Här dödades landets president Joao Bernardo Vieira i en bombattack iscensatt av soldater 2009, under det att efterträdaren Malam Bacai Sanha dog på ett sjukhus i Frankrike 2012 under sin ämbetsperiod. Sanhas död hade föregåtts av rykten om bland annat diabetes, men dessa mörkades envist av regeringskansliet. Sådana händelseförlopp är blott alltför vanliga i Afrika: påstådda hälsoproblem avfärdas med att den aktuella ledaren är hälsan själv – varpå vederbörande dör knall och fall.

Exakt så var det med Omar Bongo Ondimba (1935-2009), president i Gabon 1967-2009 och jämte Libyens Muammar al-Khadaffi den afrikanske ledare som haft makten längst. Bongo avled på ett sjukhus i spanska Barcelona, men bara timmar innan han dog förnekade regeringskansliet att det var någon fara på taket men förbjöd för säkerhets skull pressen att skriva om hans hälsa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Omar_Bongo

Muammar al-Khadaffi: sic transit gloria mundi.

Libyens diktator Muammar al-Khadaffi, som tog makten genom att den 1 september 1969 i spetsen för en grupp militärer störta Libyens konung Idris I, satt liksom Bongo vid makten i 42 år men fick ett betydligt våldsammare slut den 20 oktober 2011 sedan en revolt som fick understöd av NATO-styrkor brutit ut i landet i samband med den så kallade Arabiska våren. Han togs till fånga strax utanför födelsestaden Sirt och avled sedan i en ambulans på väg till sjukhus.Den döda kroppen uppvisade såväl kniv- som skottskador.

Khadaffi torde ha lidit av flera psykiska åkommor inklusive storhetsvansinne, sexuell perversion och paranoja. I ett känt tal menade han att islam skulle erövra Europa och västvärlden: https://www.youtube.com/watch?v=LNUqLztI4mQOm hans död här: http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/8844744/Gaddafis-death-Libyas-new-rulers-stained-by-manner-of-his-death-says-Philip-Hammond.html

Här följer en lista, hämtad från Zambian Observer, över några av de mer eller mindre märkliga dödsfall som vederfarits afrikanska presidenter under senare år: http://www.zambianobserver.com/top-10-most-mysterious-deaths-of-african-presidents/

2010 framkallade Nigerias presidents Umaru Yar’Aduas frånfälle en konstitutionell kris eftersom han inte hade lyckats ordna med ett smidigt makttillträde för sin vicepresident, Goodluck Jonathan, när han avled i en svår hjärtåkomma på ett sjukhus i Saudiarabien. Också i Yar’Aduas fall gällde att hans sjukdom doldes in i det längsta av hans närmaste medarbetare. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/nigeria/7683904/Nigerian-president-Umaru-YarAdua-dies-after-months-of-illness.html

Robert Mugabe på ostadiga ben.

Slutligen skall sägas att Zimbabwes diktator sedan 1980, Robert Mugabe, född 1924, för jämnan är föremål för rykten om sjukdom och död, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på att han är 92 år fyllda. Det hårt prövade folket hålls givetvis i okunskap. I början av förra året väckte det sensation då Mugabe snubblade och tappade balansen efter att ha kommit ur ett flygplan, och en video samt bilder på missödet spred sig med vindens hastighet i sociala medier. Jag skrev på min blogg om händelsen på följande sätt: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/16/mugabes-fall-komisk-succe-i-zimbabwe/?iframe=true&preview=true

Det finns alla chanser att det utbryter stor förvirring då den grymme och bisarre Mugabe slutligen går hädan, vilket med tanke på hans ålder kan ske när som helst. Några planer på att frånträda makten frivilligt har han inte, och det har spekulerats i att hans hustru Grace Mugabe, född 1966, skulle vara den givna efterträdaren. Själv har han förnekat att så skulle vara fallet och har talat om att han vill ha makten tills han fyller 100. http://www.reuters.com/article/us-zimbabwe-mugabe-idUSKCN0W60NE

Inte mycket tyder på att Afrikas härskare skulle bli mera öppna med hur de lever privat inklusive deras hälsotillstånd, något som inte kan undgå att skapa uselt förtroende för såväl statschefen själv som för dennes ämbete. Och med all rätt – den obefintliga ärligheten tyder på nonchalans och ointresse gentemot dem som fört dem till makten. Genom att regelmässigt söka sig till utlandet för kvalificerad medicinsk vård bidrar de dessutom till en eroderad tilltro till sjukvården i det egna landet.

Lynsey Chutel sammanfattar i Quarz Africa:

This refusal to be open and honest with the public further shows  a disregard for the people who put them in power, and in turn erodes public trust in the leaders themselves.

 

 

 

 

Mugabes fall komisk succé i Zimbabwe

 

 ”Kamrat Bob föll INTE, han bara nedsteg till jorden med hög hastighet.”

http://www.theguardian.com/world/2015/feb/05/mugabe-falls-comedy-memes-of-zimbabwes-president-viral?CMP=share_btn_

Ibland behövs det inte mycket för att normalt föga uppskattade förtryckare skall bli populära, även om det inte alltid sker på ett sätt som de själva skulle ha önskat…

Så skedde med snart 91-årige Robert Mugabe, när han ramlade i en trappa utanför Harares flygplats den 5 februari efter att ha talat till en grupp anhängare. Mugabe var premiärminister i Zimbabwe 1980-87 och har därefter varit en alltmer diktatorisk president i detta en gång hoppingivande afrikanska land.

 ”Mugabefallen.”

När Mugabe nästan lyckats ta sig ner för trappan ramlar han utan förvarning inför det samlade pressuppbådet. Fotograferna och filmarna jobbade förstås för högtryck, och trots att den ökänt brutala polisen lyckades få några fotografer att radera sina foton förmådde man inte hindra händelsen att spridas som en ”viral” löpeld på nätet

Via länken överst återger den brittiska tidningen Guardian en kort filmsnutt som speglar händelsen.

Uppfinningsrikedomen har varit stor när det gäller att klippa in bilden av den fallande diktatorn i en mängd olika sammanhang, varav några exempel återges på denna blogg.

Kanske förebådar Mugabes fall i trappan hans fall från makten?

Robert Mugabe föddes på en kristen missionsstation nära dåvarande huvudstaden Salisbury (senare namnändrad till Harare) i Sydrhodesia den 21 februari 1924. 1965 utropade premiärminister Ian Smith (1919-2007) Sydrhodesia till det självständiga Rhodesia, som på våra breddgrader väl är mest känt för en Davis Cup-match i Båstad 1968 /fotnot/som den samlade vänsterpöbeln lyckades stoppa:

http://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A5stadskravallerna

Efter ett kort övergångsskede, med den demokratiske biskopen Abel Musorewa (1925-2010) som premiärminister efter de första fria valen i det så kallade Rhodesia-Zimbabwe 1979, inledde vänsterrörelserna ZAPU ledd av Joshua Nkomo (1917-99) och Mugabes ZANU ett framgångsrikt gerillakrig mot det valda styret. De båda partierna slogs senare samman till Zanu-PF med Mugabe som ledare.

 Abel Muzorewa: Rhodesia-Zimbabwes förste premiärminister.

Robert Mugabe blev premiärminister 1980 och hade snart manövrerat ut sin forna vapenbroder Joshua Nkomo. 1987 valdes Mugabe till Zimbabwes president, en maktställning han sedan dess lyckats behålla.

De första tio åren tillskansade sig det självständiga Zimbabwe ett rykte som en afrikansk framgångssaga. Mugabe ansågs ha ägnat sig åt en politik av försoning och lyckades bra även med ekonomin. 1991-2000 följde emellertid en nedgång både ekonomiskt och i fråga om respekten för mänskliga rättigheter, och människorättsorganisationer såsom Amnesty International och Human Rights Watch riktade allt oftare förödande kritik mot Mugabes styre. ”Var är Zimbabwes huvudstad (capital=huvudstad)? På ett schweiziskt bankkonto.” På bilden Robert Mugabe och hans hustru Grace Mugabe, som enligt uppgifter vill efterträda maken som president.

Sistnämnda tendens har förstärkts sedan år 2000 och Robert Mugabe har blivit en allt mer självsvåldig och bisarr diktator, som inom ramen för en brutal ”jordreform” ytterligare underminerat landets redan katastrofala ekonomi genom att frånta vita farmägare deras egendomar. Den mäktiga grannen Sydafrika, som liksom Zimbabwe alltmer urartat sedan ANCs maktövertagande 1994, har inte gjort någonting för att få stopp på Mugabes tokigheter.

Jag brukar normalt vare sig skratta åt eller skämta om åldringar som står på öronen, men i fallet Robert Mugabe gör jag ett undantag. Han är trots allt en av samtidens mest motbjudande envåldshärskare som håller sig kvar vid makten genom våld och terror mot betydande delar av sin egen befolkning och lever ett luxuöst palatsliv medan folket svälter och lider.

Om samma folk kan finna litet oskyldigt nöje i att skratta åt Mugabes låt vara högst tillfälliga fall unnar jag det så gärna detta!

 Båstadskravallerna den 3 maj 1968: vänsterpöbeln i högform.

Fotnot: Efter de så kallade Båstadskravallerna den 3 maj 1968 spelades matchen Sverige-Rhodesia i Bandol på Franska Rivieran. Den slutade med svensk seger med 4-1. Sverige ställde upp med Ove Bengtson och Hans Nerell, Rhodesia med Adrian Bey och Frank Salomon. Matchen spelades inför tomma läktare så när som på ditkommenderad polis.

Snuskigt rike dos Santos: en studie i våld, fusk och korruption

 José Eduardo dos Santos: värd 142 miljarder kronor.

Enligt den välrenommerade amerikanska finanstidskriften Forbes, grundad 1917, är Angolas mångårige president José Eduardo dos Santos, född 1942, ohotad etta på tidskriftens nyligen publicerade lista över Afrikas rikaste ledare.

Hela listan med kommentarer här:

http://www.richestlifestyle.com/richest-african-presidents/

Dos Santos, som hängt kvar vid makten sedan han efterträdde Agostinho Neto 1979, uppskattas av Forbes förfoga över nettotillgångar uppgående till ofattbara 20 miljarder US dollar eller omkring 142 miljarder kronor med nuvarande dollarkurs. Samtidigt tvingas 70 procent av befolkningen klara sig med mindre än 2 dollar per dag.

Eftersom Angolas bruttonationalprodukt 2013 av Världsbanken uppskattades till 121,7 miljarder US dollar innebär det, att presidentens rikedomar uppgår till nästan en tiondedel av BNP!   

Inte nog därmed. Dos Santos är också beryktad för att ha gjort medlemmarna i hela sin talrika familj snuskigt rika genom att inkorporera statsinkomster från exempelvis landets oljeindustri – han har själv fått utbildning vid Azerbaijan State Oil Academy – och diamantindustri med familjetillgångarna. Dos Santos har varit gift tre gånger och har sex barn med sina fruar samt ett utanför äktenskapet.

 Isabel dos Santos: världens rikaste afrikanska kvinna.

Familjeförmögenheten förvaltas av investeraren Isabel dos Santos, född i Baku i Azerbaijan 1973, dotter till José Eduardo dos Santos i dennes äktenskap med Tatiana Kukanova. Isabel toppar Forbes lista över Afrikas rikaste kvinnor med tillgångar som uppskattas till 3,8 miljarder US dollar. Hon anses därmed även vara världens rikaste svarta kvinna.

Mer om Isabel dos Santos via denna länk:

http://jezebel.com/5979027/five-things-you-need-to-know-about-africas-first-female-billionaire

Det är ett långt hopp ner till andremannen på Forbes-listan över de rikaste afrikanska ledarna, konung Mohammed VI av Marocko som suttit på landets tron sedan 1999. Denne, som även är landets ledande affärsman, beräknas vara god för 2,5 miljarder US-dollar eller närmare 18 miljarder kronor. Endast dos Santos och kung Mohammed når miljarddollarstrecket på listan.

Det nionde namnet på listan, Zimbabwes beryktade diktator Robert Mugabe, måste med sina blott 10 miljoner US dollar anses vara rena småhandlaren i sammanhanget. Forbes gör dock ett tillägg i textkommentarerna till listan över Afrikas rikaste ledare:

Some of the above-mentioned Presidents´exact wealth and source of wealth are unknown that´s why they cannot be included in the Forbe´s Africa´s Richest List. They steal from their own people.

 Mohammed VI av Marocko äger ”bara” 17 miljarder…

José Eduardo dos Santos efterträdde således i september 1979 Agostinho Neto, en av Olof Palmes afrikanska favoritledare, sedan denne avlidit. Dos Santos blev därmed såväl Angolas president, ledare för det styrande marxist-leninistiska MPLA och överbefälhavare för den angolanska armén (FAPLA).

MPLA hade gått segrande ur den inhemska, väpnade maktkamp som utbrutit sedan kolonialmakten Portugal lämnat Angola åt sitt öde 1974. Detta kunde ske mycket tack vare generös uppbackning i form av soldater, militära instruktörer och pengar från Fidél Castros Kuba men också från bland andra Sovjetunionen och Östtyskland.

 Agostinho Neto i ett kärt möte med sin och MPLAs välgörare Fidél Castro.

Det påstås ibland att dos Santos vann det ”demokratiska” valet i Angola den 23-30 september 1992, men det är en sanning med betydande modifikation. Åtta oppositionella partier med UNITA, lett av den karismatiske Jonas Savimbi, i spetsen anklagade MPLA för omfattande valfusk. Det uppgavs först att dos Santos vunnit presidentvalet med 51,5 procent av rösterna mot 39 för Savimbi. Ett par veckor därefter hade siffrorna justerats till 49,57 mot 40,07.

Enligt vallagen skulle därmed en andra valomgång hållas. Kring månadsskiftet oktober-november 1992 utbröt emellertid blodiga strider främst i huvudstaden Luanda och därpå följde vad som har kallats Halloween-massakern, då tiotusentals oppositionsanhängare dödades.   

Bland offren märktes UNITA:s vicepresident Jeremias Chitunda och generalen Elias Salupeto Pena, vilka jag träffade i samband med min journalistiska rapportering om Angola som jag besökte 1988. Enligt UNITA:s representant i Skandinavien, doktor Luis M. Antunes, hade vidare ett stort antal oppositionella sårats eller fängslats.

 UNITA-ledaren Jonas Savimbi sköts i ett bakhåll 2002.

Kommunistregimens massaker på oppositionella innebar att det fredsavtal som ingåtts i slutet av 1991 fick ett brått slut. Det långdragna inbördeskriget rullade därmed vidare och ändade inte förrän UNITA-ledaren Savimbi sköts till döds i ett MPLA-bakhåll 2002. Sedan dess har MPLA hållit sig kvar vid makten genom att vingklippa oppositionen och fuska sig igenom ännu ett val, som hölls i slutet av augusti 2012.

Alltmedan José Eduardo dos Santos, som nyligen firat 35-årsjubileum som Angolas diktator, kunnat stapla omätliga rikedomar på hög åt sig och sin släkt.

Statlig rapport: autonom vänster står för demokrati

Statens Medieråd har kommit ut med en rapport enligt vilken den våldsbejakande autonoma vänstern i själva verket står för demokrati. Detta illustreras av ovanstående figur från rapporten, där den autonoma vänstern placerats tillsammans med ”parlamentarisk demokrati”.

Demokrati i sin prydno?

Rapporten har fått titeln Våldsbejakande och antidemokratiska budskap på Internet och lagts ut på regeringens hemsida. Den våldsbenägna extremvänstern anses stå för demokrati och parlamentarism under det att fascism, nazism och jihadism, naturligtvis med all rätt, betecknas som antidemokratiska ideologier.

Hur kommer det sig då att rapporten kommit fram till en så pass uppseendeväckande slutsats? Jo, för trots att de autonoma vänsterextremisterna använder metoder såsom misshandel, hot och trakasserier mot meningsmotståndare anses dessa vara blott ”medel” i den behjärtansvärda politiska kampen för demokrati. De stackars ligisterna, som nästan alltid emanerar ur den övre medelklassen, menar ju ändå så väl…

Alltså: ändamålet helgar medlen enligt det gamla jesuitiska talesättet.

Rapporten ser vidare med visst överseende på den åskådning som omfattas av vad som kallas ”puritansk salafism”. Denna anges visserligen vara antidemokratisk men däremot ej våldsbejakande. Salafismen är statsbärande ideologi i Saudiarabien.

Jag har själv råkat ut för den autonoma vänsterns metoder och kan försäkra läsarna om att det inte var någon angenäm upplevelse. Ändå är det tydligen så att staten anser att jag bör stå ut med hot och trakasserier därför att extremisterna ju ändå menar så väl.  Kanske borde man bli förvånad, men Statens Medieråd faller faktiskt bara tillbaka på ett synsätt som, speciellt i akademiska, intellektuella, politiska, biståndsrelaterade och mediala kretsar, varit rådande i vårt land sedan länge.

Robert Mugabe hjälptes till makten av svensk biståndsindustri.

Politiskt våld är nämligen inte alltid något ont sett med nämnda kretsars ögon. Inte om våldet exekveras av ”goda” härskare såsom V. I. Lenin, Mao Tse-tung, Fidél Castro, Kim Il-sung, Enwer Hoxha, Pol Pot, Robert Mugabe eller någon annan vänsterinriktad favoritdiktator på betryggande avstånd från den svenska fosterjorden. Vad betyder väl några miljoner dödsfall hit eller dit när det gäller att bygga ett klasslöst, socialistiskt samhälle?

När det gäller Zimbabwes mångårige diktator och massmördare Mugabe så lyckades han utmanövrera sina konkurrenter och komma till makten 1980 till betydande del genom den frikostiga svenska biståndsbyråkratins och palmeismens försorg.

Hur var det nu den franske revolutionären Maximilien Robespierre, och andra efter honom, uttryckte sig: Man kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg…

Statens Medieråds rapport, och de värderingar den ger uttryck för, visar att den svenska 68-vänsterns synsätt har fallit i god jord. Den totalt hållnings- och uppenbart historielösa regeringen Reinfeldt har, föga oväntat, ingenting alls att erinra mot detta. Kanske ser man på det hållet den autonoma vänstern som en spjutspets mot det förhatliga SD.

Här slutligen en länk till extremistexperten Magnus Sandelins blogg där han skriver om ovannämnda rapport:

http://www.magnussandelin.se/antidemokratisk-vansterblev-demokratisk-i-statlig-rapport

Så lever en massmördare

Vid makten i 32 år: galningen Robert Mugabe.

http://www.youtube.com/watch?v=yLqlH8v41uQ

Ovanstående länk går till en video som visar interiören till det enkla tjäll, där Robert Mugabe – Zimbabwes 88-årige diktator och massmördare – tvingas framsläpa sina dagar.

Mugabe har lett Zimbabwe sedan 1980, då han blev premiärminister efter det val som följde på nedkämpandet av det vita minoritetsstyret i den tidigare statsbildningen Rhodesia ledd av Ian Smith. Mugabe gjorde sig snart av med förre vapenbrodern Joshua Nkomo och blev 1987 enväldig president.

Ian Smith, premiärminister i Zimbabwes föregångare som land Rhodesia.

Robert Mugabes största bedrift är att han lyckats förvandla det tidigare relativt blomstrande Zimbabwe – vars ekonomi premiärminister Ian Smiths (1919-2007)  styre lagt grunden till – till ett av världens fattigaste länder. Mugabe har fört en ren terrorpolitik mot landets vita farmare vilken även varit förödande för landets ekonomi.

Omvärlden har inte lagt två strån i kors i syfte att få ett stopp på Mugabes diktatoriska vanstyre. Grannen Sydafrika har tvärtom hållit honom under armarna och därtill till en del anammat hans missriktade idéer om att sparka ut alla vita ur administrationen och som farmägare.

‘Senare i år hålls presidentval i Zimbabwe.

Bör vi tycka synd om Persson och Schibbye?

Det omstridda området i kartform.

Ett av medias stora nummer i dessa dagar är de svenska journalisterna Johan Perssons och Martin Schibbyes öde.

De greps för en tid sedan av etiopisk militär sedan de överskridit Etiopiens gräns från Somalia tillsammans med en regimfientlig gerillagrupp och gått in i den omstridda Ogaden-provinsen. Det har framkommit, att ett av journalisternas främsta syftemål var att om möjligt kartlägga det kontroversiella företaget Lundin Oils eventuella verksamhet där.

Det är minst av allt märkligt att svenska media ägnar  Persson/Schibbye stort intresse. Inte heller är det särskilt märkligt att journalisterna hyllas som någon form av frihetshjältar vilka strider för det fria ordet mot en snöd diktatur.  Den bilden är emellertid i stort behov av problematisering.

Ty att hävda att tandemet Persson/Schibbye betett sig övermåttan klantigt är närmast en underdrift:

Pro primo: Journalistparet har färdats i området trots kraftiga rekommendationer från Utrikesdepartementet (UD) till journalister och alla andra svenskar att avstå därifrån. Gränsområdet Somalia-Ogaden-Etiopien tillhör jordens farligaste och mest osäkra.

Pro secundo: Persson/Schibbye valde att ansluta sig till separatiströrelsen Ogadens Nationella Befrielsefront (ONLF), detta trots att rörelsen en månad innan svenskarna gick över gränsen hade stämplats som en terroristorganisation av Etiopiens regering.

Pro tertio: I en bärbar dator som föll i myndigheternas händer fanns en bild där svensken ses testa vapen, låt vara att detta skall ha skett på andra sidan gränsen i Somalia. Dessutom uppges det finnas dokumentation där svensken ses studera punkter som utmärker oljeanläggningar på en karta.

Svenska regeringen och Lundin Oil låg bakom svenskarnas gripande: konspirationsgalningarna får till det.

Enligt åtalet har svenskarna anslutit sig till ONLF i akt och mening att assistera rörelsen i dess gerillakrigföring mot den etiopiska regeringen. Jag vill påstå att detta, mot bakgrund av ovanstående fakta, är en fullt rimlig och logisk slutsats.

Vad är då sanning i den här historien? Jag tror på svenskarnas uttalande om att de gått in i Ogaden i syfte att finna bevis för Lundin Oils verksamhet i området. Men jag tror också att de lidit svårt av åkommor såsom gerillaromantik och äventyrslystnad. På det tyder det faktum att Persson sparat en bild av sig själv, vilken hamnat i etiopiska händer, praktiserande vapenövningar – naturligtvis fullkomlig idioti.

Svenskarna har säkert ursprungligen drivits av journalistiska impulser. I takt med att de vistats hos gerillan, har de troligen dock förlorat fokus på uppgiften och fått allt svårare att dra gränserna mellan vad som är legitim journalistik och vad som är fientlig verksamhet riktad mot den etiopiska staten.

I den svenska rapporteringen om de svenska journalisternas öden och äventyr märks tendenser till visst förakt gentemot de etiopiska myndigheterna. Således togs i de första rapporterna för några månader sedan mer eller mindre för givet, att svenskarna snart  nog skulle frisläppas.

Det krävdes bara att Sveriges regering smörade litet för alternativt hotade etiopierna en aning, så skulle saken vara biff. Svenskarna skulle snart, hej och hå, vara hemma för att kunna hälsas som hjältar för det fria ordets sak.

Den inställningen tyder på en nedlåtande, kolonialistiskt färgad syn på Etiopien som en bananrepublik med ett genomkorrupt rättsväsende som villigt böjer sig när det fina, genomdemokratiska Sverige talar om för dem vad som bör göras. Ett Sverige som sedan gammalt har goda relationer med Etiopien, det första land som redan 1954 kom i åtnjutande av svenskt u-landsbistånd i modern mening.

Sanningen är dock den, att det i Etiopien efter marxistdiktaturens fall i början på 1990-talet, utvecklats i alla fall ett embryo till rättsstat där det finns visst spelrum för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Etiopien är ingen demokrati i västerländsk mening, men det kanske inte är särskilt märkligt med tanke på de både inre och yttre hot som finns.

Två afrikanska socialistledare trivs tillsammans – Etiopiens Mengistu (till vänster) och Sydafrikas Mandela på en bild från 1990.

Mellan 1977 och 1991 var Etiopien, under överste Mengistu Haile Mariam (född 1937), en av världens vidrigaste och hårdaste kommunistdiktaturer där minst 30 000 människor föll offer för regimen. Mengistu störtades 1991 men fick en fristad i Zimbabwe, där han i dag lever ett hårdbevakat lyxliv som rådgivare åt den geriatriske diktatorn och fullfjädrade galningen Robert Mugabe.

Jag avstår från att försöka sia om utgången av rättegången mot Martin Schibbye och Johan Persson. Det mesta tyder dock på att deras sak kommer att prövas på ett  rättvist sätt. De har  redan beretts tillfälle att lägga fram sin syn på åtalet och då erkänt sig skyldiga till att ha gått över gränsen på ett olagligt sätt men förnekat, att de haft för avsikt att undergräva den etiopiska regeringen.

Därtill måste läggas att de, trots sin ohörsamhet, fått all tänkbar uppbackning från svenska UD med den tidigare Lundin-anställde Carl Bildt som chef. Som svar på frågan i rubriken ovan tycker jag därför inte det finns större anledning att tycka synd om Schibbye och Persson.

Den som slutligen vill stödja svenskarnas sak kan göra det via denna länk:

http://www.reportrarutangranser.se/artikelarkiv/78-arkiv/687-stoed-johan-och-martin-i-etiopien