Tage Danielsson: humanistiskt helgon eller naiv vänsterflummare?

Nationalmonumentet Tage Danielsson – humanistiskt helgon eller naiv vänsterflummare?

Får man ge sig på nationalmonument? Frågan är enbart retorisk, ty svaret är givet – i ett demokratiskt samhälle får man ge sig på alla så länge man inte bryter mot några lagar. Jag tänkte därför utifrån SVTs nu aktuella hyllningsprogram om duon Hasse & Tage (Hasse Alfredson och Tage Danielsson) säga några tämligen beska sanningar om Danielsson, som tillsammans med Alfredson blivit något av just ett svenskt nationalmonument. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tage_Danielsson

Min avsikt är dock inte att ta all heder och ära av Tage Danielsson. Man kommer inte ifrån att han var en verbalt och kreativt synnerligen rikt begåvad person som under flera decennier, ofta jämte parhästen Hasse (Hans när han ville framstå som litet mer seriös), roade och kanske ibland även oroade det svenska folket genom en lång räcka produktioner av olika slag.

Tage Danielsson föddes i Linköping 1928 och avled i malignt melanom (hudcancer) på Lidingö 1985. Han skrevs 1949 in vid Uppsala universitet där han kom att ägna sig en hel del åt studentspex inom ramen för Östgöta nation. Efter studieåren fick han anställning vid Sveriges radio (SR) och svarade 1954 för första avsnittet i sin debutproduktion, ett slags kåseriprogram som hette Andersson i nedan. 1959 blev han radions underhållningschef och var som sådan med om att sjösätta det långlivade projektet Sommar.

Det var under sin radiotid som Danielsson lärde känna sin parhäst Hasse Alfredson (1931-2017). Duon kom som Hasse & Tage att dominera svensk underhållningsindustri under 1960- och 1970-talen. Deras produktionsbolag AB Svenska Ord svarade för revyer som Gula Hund (1964) och Svea Hund (1976) samt filmer som Att angöra en brygga (1965) och Picassos äventyr (1978). Tage Danielsson hade även ett finger med i spelet i filmerna Mannen som slutade röka (1977) och Ronja rövardotter (1984).

Tage Danielsson var länge vad som kan betecknas som en klassisk socialdemokrat. 1968 skrev han till S-partiets valkampanj 1968 boken En soffliggares dagbok, som går ut på att författarjaget granskar vilka partier som finns att välja mellan men som till slut fastnar för sossarna på grund av att dessa, till skillnad från borgerligheten, är för jämlikhet. Inga konstigheter där.

Tage Danielsson och Hasse Alfredson i 88-öresrevyn.

Danielsson skulle emellertid med tiden bli alltmer kritisk till sosseriet sedan Olof Palme efterträtt Tage Erlander som partiledare och statsminister. I boken Tankar från roten (1974 ) går han tillrätta med S för att partiet enligt hans mening förlorat sin vilja till ekonomisk jämlikhet. Missnöjet eskalerade sedan för att 1984 explodera i en lång debattinlaga i Expressen med rubriken Mordet på solidariteten, där debattören anklagar socialdemokratin för att ha blivit alltför borgerlig och frångått sitt ursprungliga jämlikhetsideal.

Med tiden kom Tage Danielsson att dras närmare ”till den socialism som syndikalisterna förespråkar, med ett minimum med maktkoncentration och med bibehållna fri- och rättigheter”. Ett uttryck för denna omorientering var att Danielsson från och med mitten på 1970-talet blev en regelbunden medarbetare i den syndikalistiska tidningen Arbetaren. https://www.arbetaren.se/2012/10/05/tage-danielsson-och-samtiden/

Att Tage Danielsson blev alltmer desillusionerad över socialdemokratins utveckling framgår tydligt i sången ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” som framförs av Monica Zetterlund i revyn Svea Hund 1976 med textraderna:

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj – alla tåg som går mot lyckans land på första maj, svara på en fråga från en vän som tappat tron, när är dom framme vid sin slutstation? Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord? Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar men svek oss alla och valde makten? De är kvar. https://genius.com/Monica-zetterlund-var-blev-ni-av-ljuva-drommar-lyrics

Tillbudet i reaktor 2 vid kärnkraftverket på Three Mile Island i närheten av Harrisburg i Pennsylvania den 28 mars 1979 fick Tage Danielsson att engagera sig hårt mot kärnkraften. I likhet med många andra i Sverige och utomlands drabbades Danielsson av nukleär panik, detta trots att utsläppet vid reaktorn i fråga var tämligen försumbart och att den strålning som en människa som vistades hela tiden vid reaktorn vid tiden för olyckan motsvarade strålningen vid en vanlig röntgenundersökning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harrisburgolyckan

Kärnkraftverket på Three Mile Island utanför Harrisburg.

Danielssons engagemang gav upphov till monologen ”Om sannolikhet” vilken framfördes i minirevyn Under dubbelgöken hösten 1979. Jag har alltid tyckt att detta varit ett svamligt och pekoralistiskt bottennapp i Tage Danielssons produktion, men jag överlåter åt mina läsare att göra en egen bedömning via denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=-RpUlDtANyg

Föga sensationellt kom Danielsson att engagera sig för Linje 3 i folkomröstningen om kärnkraftens framtid i Sverige 1980. Upphetsningen kring olyckan på Three Mile Island ett år tidigare gjorde att samtliga tre valalternativ – Linje 1, 2 och 3 – förutsatte en avveckling av kärnkraften. Linje 3 innebar den snabbaste varianten med nedläggning av kärnkraften inom tio år. Mellanalternativet, linje 2, segrade med 39,1 procent av rösterna. Valdeltagandet uppmättes till 75,6 procent. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomr%C3%B6stningen_om_k%C3%A4rnkraften_i_Sverige_1980

Den produktion som Tage Danielsson för en bred allmänhet i dag troligen mest är känd för är den animerade filmen Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, vilken visas av SVT varje julafton sedan 1975. Handlingen bygger på en berättelse ingående i Danielssons bok Sagor för barn över 18 år och för det tecknade innehållet svarar Per Åhlin.

Vi får i filmen följa den 14-årige Karl-Bertil Jonsson, som via sitt feriearbete på posten lägger beslag på julklappar till rika personer och delar ut dessa i slumkvarteren. Unge Karl-Bertil framstår slutligen som en hjälte av Robin Hood-snitt. En riktigt sliskig socialistisk propagandahistoria, om ni frågar mig. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sagan_om_Karl-Bertil_Jonssons_julafton

Minst lika sliskig fast i ett helt annat format är enligt min uppfattning långfilmen Äppelkriget från 1971 med Tage Danielsson som regissör och med Gösta Ekman, Per Grundén, Monica Zetterlund och Hasse Alfredson i bärande roller. Handlingen går ut på att en snöd schweizisk kapitalist vill exploatera det idylliska Änglamark (med skånska Österlen som förlaga) och göra det till en gigantisk nöjespark kallad Deutschneyland med uppbackning av riksdagsmän, kommunalpolitiker och lokala näringsidkare. Den genomgoda äppelodlarfamiljen Lindberg lyckas dock omintetgöra de ondskefulla planerna. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ppelkriget

Något av det mest flummiga och verklighetsfrånvända Tage Danielsson har gjort sig skyldig till torde vara filmen Släpp fångarne loss, det är vår!(1975) med, förutom Danielsson, Gösta Ekman, Lena Nyman, Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård i bärande roller. Filmen är ett liberalt inslag i debatten om svensk fångvård: internerna skall släppas fria och ges chansen till återanpassning i samhället. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sl%C3%A4pp_f%C3%A5ngarne_loss_%E2%80%93_det_%C3%A4r_v%C3%A5r!

Operetten (eller den musikaliska fabeln) Animalen, som premiärvisades på Stora Teatern i Göteborg 1979 med musik av Lars Johan Werle och libretto av Tage Danielsson, illustrerar den senares närmast osannolikt naiva syn på den utrikespolitiska maktbalans som rådde under det då pågående Kalla kriget. Det storpolitiska maktspelet med främst USA och Sovjetunionen inblandade utförs i produktionen av olika djur.

Animalens grundläggande budskap formuleras av rollfiguren Gustav Lejon så: ”Människor blir klokare av kärlek.” Lösningen på de överhängande världsproblemen? Den består i att öst och väst blir bortgifta med varandra. Operetten tillägnas de kvinnliga (och socialdemokratiska) politikerna Alva Myrdal och Inga Thorsson vilka förklaras vara ”den svenska fredsviljans stämmor i världen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Animalen

I Animalen får djur representera stormakterna USA och Sovjetunionen.

Ovanstående kritiska anmärkningar innebär alls inte att jag avfärdar allt som Tage Danielsson gjort som ren smörja. Jag har funnit stort nöje i flera av de filmer han är inblandad i, men det projekt jag uppskattar mest är ändå  Mosebacke Monarki. Det började i radion 1958 som ett slags motsvarighet till Grönköpings Veckoblad där några av de medverkande, förutom Tage Danielsson och Hasse Alfredson, var Hans ”Hatte” Furuhagen, Carl-Uno Sjöblom, Moltas Erikson och Olle Palin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mosebacke_Monarki

1968 lanserades Mosebacke Monarki – eller ”Nyheter och bullentiner från Mosebacke Monarki” – i den då enda, svart-vita TV-kanalen. Programmet sändes i åtta avsnitt på fredagar med den oförlikneliga ensemblen Helmer Bryd´s Eminent Five Quartet som stående musikaliskt inslag. Ett annat inslag var serien ”Gränsridarna” med den legendariska komediennen Julia Caesar som speakerröst. Jag minns också en valspecial som gjordes inför valet 1968 med Thord Carlsson som obetalbar turnerande politiker.

Det kanske kan verka överraskande att SÄPO faktiskt skall ha övervakat Tage Danielssons göranden och låtanden under en tid revolutionsåret 1968. Underrättelseorganisationen ville emellertid ha vetskap om vad vänsterkrafterna, vilka med allt fog bedömdes vara samhällsomstörtande, sysslade med. Tage Danielsson var visserligen inte någon kommunist men väl hans äldre bror Karl Danielsson, som var kommunistisk ombudsman. https://www.expressen.se/noje/regissorens-upptackt-tage-danielsson-overvakades-av-sapo/

Därtill kom att Danielsson då och då sågs delta i kommunistvänliga demonstrationer till förmån för Nordvietnam och Viet Cong (FNL) riktade mot USAs ambassad vid Gärdet i Stockholm. Om SÄPO inte hade haft koll på Tage Danielsson hade man helt enkelt inte gjort sitt jobb ordentligt.

När man tar del av den mediala bilden av Tage Danielsson kan man få intrycket att han har en status motsvarande ett humanistiskt helgon. En sådan beteckning är dock en självmotsägelse, då helgon per definition varken är humanistiska eller sekulära utan tvärtom har anknytning till kyrka, religion och andlighet.

Enligt min uppfattning var Tage Danielsson snarare en naiv vänsterflummare när han kom att engagera sig för något som låg utanför underhållningsvärldens domäner. Det gör honom lik så många av dagens artister vilka tenderar att reagera med ryggmärgen utifrån något de läser i tidningen eller ser på TV. Danielsson hade troligen ett djupare engagemang än många av de kändisar som i dag undertecknar upprop för ”klimatet” eller mot Sverigedemokraterna, men naiviteten är densamma.

 

En skakande studie om Disneys julaftonsfilm

Den patriarkaliske, slavdrivande tomten i färd med att stämpla en docka i baken.

Så Disney har beslutat klippa bort en sprallig svart docka, en blond vit docka och en fördomsfull judefysionomi (som dittills undgått mig) från årets kommersiella jippo”Kalla Anka på julafton”. Om man får döma av en ny, skakande studie så är detta emellertid endast toppen på isberget.

Docent Ebon Flåslund vid Korrektiska Censurinstitutet (KCI) menar att Disney-sammanställningen, vilken med något varierande innehåll visats i svensk television sedan 1959, är ett skräckexempel på fördomar och diskriminering som helt borde förbjudas. Jag återger nedan en sammanfattning av Flåslunds skrämmande rön.

Först av allt kan vi konstatera, att det tidigare inslaget med Kalla Ankas krig med myrorna lyftes bort för många år sedan. Det är naturligtvis ett minimikrav att krigshets inte förekommer i en film huvudsakligen avsedd för barn.

I övrigt kan nämnas följande inslag vilka tilldrar sig docent Flåslunds intresse:

I tomteverkstaden: Huvudperson är en storvuxen och trind tomteperson, vilken kan ses som en schablonbild för det patriarkaliska samhälle som Walt Disney hyllade. Det vattnas om munnen på tomte-chauvinisten när han får trycka en stämpel med texten ”OK” i baken på den svarta dockan och den vita dockan. Typiskt nog marscherar sedan alla leksaker i fascistisk-militärisk ordning in i tomtesäcken till tonerna av österrikaren Schuberts Militärmarsch.

Tomteverkstaden skulle inte kunna fungera utan exploateringen av den underbetalda slavarbetskraft tomtenissarna utgör. Deras småväxthet indikerar att de inte får lön som ens räcker till ordentlig mat. Som slutkläm åker sedan tomten iväg med de stackars renar som hårt utnyttjas för tomtens eskapader.

 ”Dvärgen” Toker med personlighetsstörningen ADHD förlöjligas i Snövit-filmen.

Snövit: I sagoinslaget om Snövit kan iakttas hur en kvinna som till hundra procent lever upp till det kapitalistiskt-västerländska skönhetsidealet betjänas av sju så kallade dvärgar, det vill säga kortväxta personer.

Var och en av dessa exploaterade individer identifieras enligt ett eller annat funktionshinder som filmen hämningslöst förlöjligar: Trötter (som uppenbarligen lider av narkolepsi); Glader (manisk upprymdhet); Prosit (svår allergi); Butter (kronisk depression); Blyger (svår social störning, troligen framkallad av sexuellt utnyttjande i barndomen); Toker (ett tydligt fall av ADHD); samt Kloker, en sociopatisk översittare som styr de övriga sex ”dvärgarna” som sina marionetter.

Kalle Anka i djungeln: Kalla Anka-figuren är bara den värd en egen inträngande studie. Här har vi en neurotiskt-aggressiv, vuxen individ som lever tillsammans med sina tre brorsöner och som har ett ofullgånget förhållande med sin särbo Kajsa. Samtliga Disney-ankor går ständigt omkring med bara underkroppar, vilket onekligen är tankeväckande. I Kalle och Knattarnas fall kan en latent pedofili anas.

Kalle Anka och en Corazza Bildt-lik kakadua i djungeln.

I djungeln träffar Kalle Anka sin överperson, en energisk och smart kakadua som skulle ha kunnat vara en nidbild av invandrarkvinnan Anna Maria Corazza Bildt om figuren inte hade tillkommit långt innan Carl fann sin tredje hustru. Här förekommer även en idyllisk sekvens med en grupp skönsjungande kolibrier, men bakom idyllen anas en omänskligt hård drill.

Hur  mycket regnskog Kalle skövlade under sin djungelsemester kan vi bara spekulera i.

Lady och Lufsen: Inslaget med hundparet Lady och Lufsen kryllar av fördomar och falsk romantik. Det ger en idylliserad bild av heteronormen när den är som sliskigast. Ett skamlöst hån mot alla HBTQA-personer som givetvis har lika stor rätt till sina kärleksideal (eller i fallet med asexuella personer rätten till ingen kärlek alls) som särkönade par.

I detta inslag presenteras dessutom en grovt rasistisk bild av etniska italienare som lagar pasta och sjunger smöriga, romantiska sånger,  låter hundar äta vid bordet samt hänger tvätt på linor mellan husen.

 Heteroparet Lady och Lufsen gullar på schabloniserad italiensk restaurang.

Tjuren Ferdinand: Avsnittet med den blomluktande tjuren Ferdinand dryper av fördomar mot kvinnor och latinomän. Ferdinands mor avporträtteras som en dum kossa, medan männen som idkar tjurfäktning uppvisar en provkarta på fördomar avseende män med sydeuropeisk-latinsk bakgrund. Naturligtvis osminkad rasism.

I avsnittet idealiseras  Ferdinands antisociala personlighetsstörning som får honom att avskärma sig från omvärlden och ägna sig åt att lukta på blommor under en korkek.

Askungen: I den sockersöta storyn om den så kallade Askungen får vi följa en av styvmoder och styvsystrar hunsad hemflicka som har en enda, patetisk dröm: att få komma till en bal på det närbelägna slottet och kuckilura med prinsen. Filminslaget ger en romantiserad bild av det feodala samhället och, återigen, den förtryckande heteronormen.

Därtill porträtteras en okonventionell familjebildning på ett nattsvart sätt med den förlegade kärnfamiljen som bjudande, mörkt bakgrundsideal.

Långben, Musse och Kalle på husvagnssemester: Här ges en fullständigt ansvarlös bild av ett skrämmande ansvarslöst framförande av motorfordon: det är okay med att den debile föraren överger sin plats bakom ratten och umgås med sina vänner i husvagnen medan ekipaget vinglar fram på en livsfarlig bergväg.

Bakom kulisserna skymtar alkohol- och eventuellt drogbruk. Handlingen låter påskina att allt detta är i sin ordning, allt ordnar sig ändå.

Ännu ett svårt fall av heteronormatik – renrasiga rävarna Robin Hood och jungfru Marion.

Robin Hood: Den våldsförhärligande skildringen av Robin Hoods kamp mot prins Johan och sheriffen av Nottingham idealiserar en gängkriminell livsstil gränsande till terrorism. Naturligtvis får de unga tu – Robin och jungfru Marion – varandra i slutet. Och båda är naturligtvis renrasiga rävar. Ännu ett offer på den förljugna heteronormatikens altare.

Filmen framställer därtill utrotningshotade djur såsom lejon (prins John) och noshörningar (vaktmanskap) i entydigt negativ dager – de är undantagslöst grymma, dumma och giriga.

Jag har här endast sammanfattat delar av docent Ebon Flåslunds banbrytande studie. Det skulle inte förvåna mig om den leder till att Disneys julaftonsspektakel bannlyses till nästa jul. Vilket som bekant  är skapat av den penningtörstande rasisten och yankeeimperialisten Walt Disney (1901-66) av delvis tysk börd.

Tyskättade Walt Disney med små figurer föreställande de sju kortväxta personer som i julaftonsfilmen  fördomsfullt kallas ”dvärgar”.