Nordkorea – världens sjukaste stat

Squid Game innehåller bland andra rollfiguren Kang Sae-byeok, en nordkoreansk avhoppare.

Det rapporteras nu via Radio Free Asia (RFA) att en man har dömts till döden att avrättas genom arkebusering av exekutionspluton i det kommunistiska Nordkorea. Brottet: han har smugglat in den sydkoreanska Netflix-succén Squid Game i landet.

https://www.businessinsider.com/north-korea-execution-life-sentence-hard-labor-squid-game-2021-11?r=US&IR=T

Ytterligare domar har följt. Således har en gymnasieelev, som köpt en USB-enhet innehållande serien, dömts till livstids fängelse. Fem andra gymnasieelever som tittat på serien ådömdes fem års straffarbete. Det uppges att deras lärare och skoladministratörer har avskedats och kan komma att skickas iväg till avlägsna gruvor för tvångsarbete.

Vidare uppges att en nordkoreansk man i april i år avrättades offentligt efter att ha sålt filer och CD-skivor med innehåll från Sydkorea, ett land som enligt nordkoreanskt sätt att se är bottenlöst korrupt och ondskefullt. I det sammanhanget kan informeras om att en av de elever som tittade på serien skall ha undgått straff på grund av att föräldrarna betalade ut en muta på en summa motsvarande 3000 US dollar (27 270 won).

Squid Game handlar om 456 skuldsatta personer vilka erbjuds att tävla i ”barnlekar” om en summa motsvarande 38,3 miljoner dollar. Det visar sig dock för de intet ont anande deltagarna att spelet de anmält sig till är en brutal överlevnadsövning med livet som insats. https://www.netflix.com/se/title/81040344

Från vänster Kim Il-sung, Kim Jong-il samt Kim Jong-un.

Denna handling blev alltså verklighet för ett antal personer från Nordkorea. Ett land och ett samhälle som tillämpar drakoniska straff av detta slag för handlingar vilka skulle ha varit fullt lagliga i praktiskt taget hela den övriga världen – möjligen undantagandes Nordkoreas supporter #1, det kommunistiska Kina – måste enligt min mening betraktas som ej endast världens hårdaste och mest slutna diktatur utan också dess särklassigt sjukaste stat.

Den så kallade Demokratiska Folkrepubliken Korea styrs sedan sitt bildande 1948 av familjen Kim, där översten i Röda armén Kim Il-sung (1912-94) av Sovjetunionen placerades i ledarposition i Pyongyang. Han efterträddes av sonen Kim Jong-il (1941/42-2011) vilken i sin tur efterträddes av sin son Kim Jong-un (född 1984). På den vägen är det.

Bland Kim Jong-uns mer beryktade bedrifter hör att han lät mörda sin egen halvbror Kim Jong-nam (1971-2017) på Kuala Lumpurs flygplats i Malaysia den 13 februari 2017. De som utförde mordhandlingen var en indonesisk och en vietnamesisk kvinna, vilka båda frikändes från ansvar, då de bedömdes ha lurats att utföra dådet av Nordkorea. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kim_Jong-nam

Att omvärlden i stort sett rycker på axlarna inför eländet gör om möjligt saken ännu värre.

Penkovskij – en av Kalla krigets viktigaste spioner

Oleg Penkovskij inför rätta i Moskva.

Strax före midnatt den 12 augusti 1960 approcherades två amerikanska gäststudenter, som befann sig på en bro i centrala Moskva, av en proper man i 40-årsåldern. Han bad först om eld till sin cigarrett. Han bad de två unga männen överlämna ett brev med viktiga upplysningar till den amerikanska ambassaden, något som också skedde efter viss tvekan hos amerikanerna.
  
Så inleddes Oleg Penkovskijs (1919-63) korta men innehållsrika karriär som spion för de amerikanska respektive brittiska underrättelsetjänsterna CIA och MI6. Penkovskij var överste i den sovjetiska Röda armén och hade bestämt sig för att övergå till den demokratiska och frihetliga sidan i det Kalla kriget.
  
Någon egentlig avhoppare var han inte: han stannade kvar i Moskva i syfte att komma över så mycket värdefull information som möjligt. Innan han avslöjades av ryssarna lyckades han till amerikanerna och britterna lämna över kopior på runt 10 000 hemliga dokument. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oleg_Penkovskij
  
Om Oleg Penkovskij har Wilhelm Agrell, Sveriges ende professor i underrättelseanalys (vid Lunds universitet) och en minst sagt produktiv författare och skribent, skrivit boken Oleg Penkovskij: Spion på avgrundens rand (Appell förlag 2021, 160 sidor) som i behändigt format ger en översikt och bakgrundshistorik till Penkovskijs gärning. Det rådde i väst initialt viss osäkerhet kring Penkovskijs status: var han ”äkta vara” eller var han en desinformatör som sänts ut av KGB för att lura skjortan av väst?
  
”För Penkovskijs äkthet talade framförallt två förhållanden”, skriver Agrell (sidan10). Det ena var att Penkovskij i det material han först överlämnade till väst kom med tämligen sensationella uppgifter. Bland annat hävdade han att ett amerikanskt U-2-plan, som skjutits ner av ryssarna några månader tidigare, befunnit sig i internationellt luftrum när det besköts. En agent som gick Sovjetunionens ärenden skulle, fastslår Agrell, aldrig meddela väst uppgifter som var så pass belastande för Moskva utan snarare komma med relativt beskedlig information – så kallad chicken feed.
   
Det andra förhållandet som talade för Penkovskijs autenticitet var en bilaga till det material som fanns i det av honom överlämnade kuvertet. Agrell (sidan 11): ”Det var en minutiös och synbarligen genomtänkt plan för hur amerikanerna skulle kunna kontakta honom via ett gömställe, en dead drop.” Denna var belägen i en angiven fastighet på Pusjkingatan i Moskva.
  
Oleg Vladimirovitj Penkovskij föddes i Vladikavkaz i södra Ryssland den 23 april 1919. Trots att hans far hade varit officer i den antikommunistiska vita armén och stupat i inbördesstriderna när sonen var fyra månader gammal lyckades Oleg göra militär karriär i Sovjetunionen och blev omsider överste i Röda armén. Som agent för väst gick han under kodnamnet ”Agent Hero”.
  
Efter att till en början ha mötts av viss skepsis lyckades Penkovskij övertala den brittiske spionen tillika affärsmannen Greville Wynne att ordna ett möte med två amerikanska och två brittiska underrättelsetjänstemän i London i december 1961. Det skulle visa sig att Penkovskij hade en mycket generös uppfattning av sig själv och sin egen förmåga. Till en början framställde han krav om att få träffa exempelvis Englands drottning och premiärminister och USAs president, något som hans kontaktmän lyckades avstyra. Han krävde vidare att, förutom arvodet som spion, förses med dyra cognacssorter och lyxiga accessoarer till hustrun.
  
Hans västliga uppdragsgivare bedömde att han var värd extravaganser av detta slag. Wilhelm Agrell framhåller (sidan 40): ”Penkovskij hade visserligen en relativt underordnad befattning, men detta kompenserades av hans sociala nätverk och uppenbara förmåga att navigera i det sovjetiska militära toppskiktet och snappa upp ´det senaste´…Men Penkovskij var av allt att döma en äkta insider, en man som gått de rätta utbildningarna och som kände det system han rörde sig i.”
  
En grundläggande orsak till att Oleg Penkovskij valde att ta ställning mot sitt eget hemland var hans övertygelse om att Sovjets dåvarande starke man, Nikita Chrusjtjov, förde en farlig och ansvarslös utrikespolitik som hotade världsfreden.
  
Penkovskij drog för sina uppdragsgivare i väst upp en storstilad plan som syftade till att genom en serie militära operationer förstöra hela den centrala och regionala sovjetiska ledningsstrukturen. Han markerade på en karta över Moskva vilka mål som borde slås ut av sabotörer försedda med kärnladdningar i väskor: han skulle till och med själv kunna tänka sig utföra ett sådant uppdrag.
  
Amerikanerna och britterna lät Penkovskij hållas tills vidare och antecknade de mål deras han hade markerat. När ledningen för CIA informerades om Penkovskijs planer drog den slutsatsen, att Penkovskij sannolikt inte var någon provokatör eller desinformatör utsänd av KGB eller den militära underrättelsetjänsten GRU. ”Frågan var istället om inte Penkovskij var något värre och möjligen farligare”, skriver Agrell (sidan 55), ”en anarkist eller galning som med vett och vilja försökte få USA i krig med Sovjetunionen.”
  
Bland de viktigaste underrättelser Oleg Penkovskij försåg väst med fanns detaljerade uppgifter om Sovjetunionens produktion av missiler med kärnvapenkapacitet. Tack vare Penkovskijs verksamhet kunde USA få upp ögonen för Moskvas försök att etablera kärnvapen på Kuba, som 1959 genomgått en kommunistisk revolution under ledarskap av Fidél Castro: en regering under ledning av den visserligen korrupte men USA-vänlige Fulgencio Baptista hade ersatts av en starkt USA-fíentlig kommunistregim som gick Moskvas ärenden.
  
Amerikanska flygfoton bekräftade Penkovskijs uppgifter om att det på Kuba byggdes  baser för nukleära SS-4-medeldistansrobotar, vilket den amerikanske presidenten John F. Kennedy informerades om. Den 22 oktober 1962 höll Kennedy ett över hela världen uppmärksammat TV-tal där han redogjorde för Kuba-krisen och uppmanade Sovjet att dra bort nämnda robotar.
  
Om ryssarna angrep USA med kärnvapen, förklarade Kennedy, skulle USA svara med massiv nukleär vedergällning mot Sovjetunionen. Samtidigt inledde USA en blockad mot Kuba i syfte att sätta press på Chrusjtjov. Slutligen föll Moskva till föga och gick med på att dra tillbaka robotarna. I hemlighet förband sig USA som en motprestation att dra bort sina egna robotar från Turkiet och Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kubakrisen
  
Samma dag som Kennedy höll sitt beramade TV-tal greps Penkovskij i Moskva. Han ställdes tillsammans med Greville Wynne inför rätta 1963, anklagad för högförräderi och spionage. Han dömdes till döden och avrättades kort därefter. Enligt den officiella versionen blev han arkebuserad med nackskott, men det finns också skrämmande uppgifter om att han bands fast med pianotråd vid en träplanka och kremerades levande. Agrell berör inte alls de senare uppgifterna. Wynne utväxlades mot en sovjetisk spion i USA.
  
Oleg Penkovskij måste betecknas som en av det Kalla krigets verkliga hjältar och hans verksamhet är väl känd, främst genom sammanställningen The Penkovsky Papers. Agrells bok tillför väl inte så mycket nytt men kan ändå läsas med behållning som en lättillgänglig sammanfattning av fallet Penkovskij.

Putin tar hjälp av rymdfarare för att bli president på livstid

Nu laddar Vladimir Putin för ytterligare 16 år som Rysslands starke man.

Kommer vi att få dras med Vladimir Putin ända till 2036 (förutsatt att såväl Putin som vi själva fortfarande är i livet då)? Den risken eller möjligheten – beroende på hur man ser på Putin – finns.

Den ryska statsduman har nämligen med instämmande av överhuset – federationsrådet –  godkänt grundlagändringar som gör det möjligt för Vladimir Putin, som är född 1952,  att sedan hans mandat löpt ut 2024 sitta kvar som president i ytterligare två sexårsperioder. 2036 skall Putin fylla 84 år. Han har tidigare kringgått presidentskapets begränsningar genom att låta premiärministern Dmitrij Medvedev väljas till president medan han själv varit premiärminister. Sedan har han själv återkommit som president. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/lagandring-oppnar-for-putin-styre-till-2036

Förändringarna antogs efter ett tilläggsförslag av dumamedlemmen och tidigare kosmonauten Valentina Teresjkova med innebörden, att tidigare val ej räknas när reformen trätt i kraft. Däremot skulle begränsningen till två på varandra följande presidentperioder finnas kvar, men Vladimir Putin skulle alltså själv kunna begynna på ny kula och fortsätta ytterligare tolv år efter 2024. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/03/10/putin-tog-in-en-kraft-fran-rymden-for-att-radda-sin-maktposition-kosmonauten

Valentina Teresjkova, född 1937, blev den första kvinnan i rymden den 16 juni 1963 då hon med rymdfarkosten Vostok 6 avverkade 48 varv runt jorden, vilket var längre tid än vad USAs rymdfarare sammanlagt varit ute i vid denna tidpunkt. Tidigare fallskärmshopperskan Teresjkova utbildade sig sedan till rymdingenjör och utnämndes till generalmajor. https://sv.wikipedia.org/wiki/Valentina_Teresjkova

Putin har själv kommenterat lagändringarna på följande förment ödmjuka sätt: ”I princip är detta möjligt, men med ett förbehåll – om konstitutionsdomstolen officiellt beslutar att ett sådant tillägg inte motsäger principerna och grunderna i konstitutionen /…/ Jag är säker på att tiden kommer då den högsta presidentmakten i Ryssland inte är så, hur ska jag säga, personcentrerad.”

För att de aktuella ändringarna slutligen skall stadfästas krävs således att konstitutionsdomstolen bifaller dem. En folkomröstning är planerad att hållas den 24 april – valdeltagande måste då uppgå till minst 50 procent för att resultatet skall godkännas. Jag skulle dock vilja påstå att detta mest är kosmetik – om Putin bestämt sig för att vilja förlänga sin presidenttid med tolv år kommer det också att bli så. Han kommer inte att ha några problem med att få såväl domstolen som folket att fatta ”rätt” beslut.

Putin tog hjälp av rymdfararen Valentina Teresjkova för att säkra sitt fortsatta maktinnehav.

Det finns också annat som den kortvuxne ryske diktatorn vill ha med i den ryska författningen. Till förslaget om reformerad konstitution har Putin lagt till att det ryska folkets ”tro på Gud” skall omnämnas samt att det skall stadgas att äktenskapet är en förening mellan en man och en kvinna. https://www.varldenidag.se/nyheter/vladimir-putin-vill-skriva-in-gud-i-grundlagen/reptcd!tZUfCD6QicssFAOb1uAgw/

Ytterligare tillägg är avsedda att förhindra, att Ryssland någonsin skall släppa ifrån sig ockuperade/annekterade territorier av typ Krim eller ögruppen Kurilerna, vilken även Japan gör anspråk på. Därtill skall den reformerade konstitutionen skydda den ryska (alternativt sovjetiska) historieskrivningen, främst gällande Röda arméns agerande under Andra världskriget.

Konstitutionen skall vidare också klargöra att Ryssland de facto och de jure är Sovjetunionens arvtagare som statsbildning.

Det är i dag svårt att tänka sig ett Ryssland utan Vladimir Putin, men ingen ledare lever för evigt. Putin har haft makten i jämnt 20 år och laddar nu alltså för ytterligare möjliga 16 år som Rysslands starke man. Det innebär i praktiken att han blir president på livstid. Det är ingen vild gissning att han gör detta för att vara på den säkra sidan, väl medveten om att det inte alltid går så bra för diktatorer sedan de väl lämnat makten ifrån sig.

”Inrikes har landet utvecklats mot alltmer förtryck och statlig kontroll över både politik och ekonomi”, heter det i boken Ryssland utan Putin (Carlssons bokförlag 2019) av förre Moskva-korrespondenten och Rysslands-kännaren Stig Fredrikson. ”Utrikes har Putin fört en allt aggressivare och mer militant rysk politik, i takt med att han odlat myten om Ryssland som en belägrad fästning omgiven av fiender i väst.”

Ett Ryssland utan Putin skulle i Fredriksons – och mina – ögon vara ”friare, fredligare och rättvisare”.

 

Rumänien och Honduras flyttar sina ambassader till Jerusalem

Premiärminister Viorica Dancila har meddelat att Rumänien kommer att flytta sin ambassad till Jerusalem.

Rumäniens premiärminister Viorica Dancila meddelade i ett tal inför den Israel-vänliga lobbyorganisationen American Israel Public Affairs Committees (AIPAC) årliga kongress i Washinghton, D. C. nyligen, att hennes land avser att flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem. https://www1.cbn.com/cbnnews/2019/march/romania-and-honduras-tells-aipac-conference-their-moving-embassies-to-jerusalem

Dancila har redan tidigare avgivit en sådan viljeinriktning men då blivit åthutad av Rumäniens president Klaus Johannis. Vi får väl se hur det går den här gången. Rumänien är för närvarande ordförandeland i European Union Council (Europeiska unionens råd). Dancila lovade vid AIPAC-mötet även att ge kompensation till judar som tvingades lämna Rumänien under Förintelse-perioden.

Rumänien under ledning av Ion Antonescu stod troget vid Nazitysklands sida under merparten av Andra världskriget. Den nazivänliga och extremt judehatande terrororganisationen Järngardet spelade en stor roll i landet till 1941, då den besegrades av Antonescus regeringsstyrkor.

Honduras president Juan Orlando Hernández (till höger) och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Rumänien var den östeuropeiska allierade till Nazityskland som bidrog med flest soldater under det tyska fälttåget mot Sovjetunionen: 325 685 man fördelade på två arméer. Rumänien bytte sida i kriget när Röda armén invaderade landet den 25 augusti 1944. Fram till slutet av 1989, då Ceausecu-regimen störtades, var Rumänien en hård kommunistdiktatur. https://militarhistoria.se/1900-tal/andra-varldskriget/tysklands-allierade-pa-ostfronten

Även Honduras president, Juan Orlando Hernández Alvarado, tillkännagav på AIPAC-konferensen att hans land hade för avsikt att flytta sin ambassad till Jerusalem. Som ett första steg i den riktningen avser Honduras att etablera en diplomatisk mission av lägre dignitet i den israeliska huvudstaden. Honduras var ett av de länder som i FN ställde sig på USAs sida i samband med den amerikanska överflyttningen av sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem för knappt ett år sedan.

President Hernández har personliga förbindelser till Israel som går tillbaka till början av 1990-talet. Han har tackat såväl USA som Israel för hjälp med brottsbekämpningen i landet, något som medfört att mordstatistiken i Honduras, som länge var den högsta i världen, gått ner betydligt. Hernández fick äran att som förste utländska ledare få tända den symboliska elden vid firandet av 70-årsdagen av Israels självständighet den 18 april i fjol. https://www.timesofisrael.com/honduras-president-to-be-first-foreign-leader-honored-at-independence-day-event/

Brasiliens president Jair Bolsonaro besöker Israel före valet den 9 april.

En annan ledare som tidigare deklarerat att hans land skall upprätta sin ambassad i Jerusalem är Brasiliens president Jair Bolsonaro. Denne har dock tagit tillbaka sitt löfte sedan militärer som ingår i den brasilianska regeringen – företrädare för det så kallade gamla gardet – satt sig på tvären. Bolsonaro kommer att besöka Israel strax före det israeliska valet den 9 april. https://www.reuters.com/article/us-brazil-israel/brazils-bolsonaro-to-visit-israel-with-embassy-move-still-undecided-idUSKCN1QV07J

Lögner, historieförfalskning och tom retorik av Löfven inför EP-valet

Stefan Löfven, Heléne Fritzon och Hans Dahlgren vid Socialdemokraternas upptaktsmöte inför EP-valet.

Statsminister Stefan Löfven (S) har angivit tonen för vilken nivå Socialdemokraterna tänkt lägga sig på i valrörelsen inför valet till Europaparlamentet den 26 maj. Det skedde i ett tal vid partiets valkonferens i Upplands-Väsby, där Löfven framträdde tillsammans med EU-ministern Hans Dahlgren och sossarnas förstanamn på EP-valsedeln, Heléne Fritzson. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7151919

Skall man döma efter vad Stefan Löfven hade att säga kommer det att bli rena rännstensagitationen de dryga tre månader som återstår fram till valet. Så här utlät sig Löfven: ”Högerextremisterna i land efter land försöker nu gå samman, för att släppa loss extremnationalismen på kontinenten och piska upp hat. De har lyckats förr. De ska aldrig, aldrig lyckas nu.”

Om det är någon som piskar upp hat så är det Stefan Löfven, som skuldbelägger alla européer som tröttnat på Socialdemokraternas och andra EU-elitisters ständiga strävan att utplåna nationalstaterna i Europa och ”berika” den europeiska befolkningen med analfabeter och våldsverkare från Afrika och Mellanöstern och påstår att de som tröttnat är ”högerextremister”.

Löfven avslöjade sina bristfälliga alternativt obefintliga historiekunskaper med följande ordvändningar: ”Vi har lärt oss att motsatsen till kompromissens Europa är konfliktens. Vi har sett det på slagfälten i Verdun. Vi har sett det i gaskamrarna i Treblinka eller i skogarna i Katyn. Vi har sett det i massgravarna i det forna Jugoslavien.”

Olof Palmes famösa jultal 1972 tog bland annat upp Treblinka.

Det går att ana två influenser bakom Löfvens retorik. Den första är Olof Palmes jultal 1972, där Löfvens partikamrat Olof Palme på ett uppseendeväckande sätt jämförde USAs bombningar i Vietnam med ett antal platser i Europa och Sydafrika under apartheidtiden där olika typer av grymheter ägt rum. Intressant nog nämnde också Palme det nationalsocialistiska utrotningslägret Treblinka i Polen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Palmes_jultal_1972

Den andra troliga influensen bakom Löfvens lamentationer är hans topprådgivare, mytomanen och scharlatanen Henrik Arnstad, som har för vana att ljuga värre än en häst travar om såväl egna meriter som historiska tilldragelser. Det skulle förvåna mig mycket om det inte är Arnstad som skrivit Löfvens tal eller åtminstone fungerat som rådgivare när statsministern satte samman det.

Till Stefan Löfven vill jag då säga: You just went full Arnstad. Never go full Arnstad.

Låt oss titta litet på de historiska exempel vår arma statsminister tog upp. Han menar alltså att det är sådan politik som Sverigedemokraterna och deras relativa meningsfränder i Europa bedriver som leder till fältslag i Första världskriget med hundratusentals döda (Verdun), nationalsocialistisk judeutrotning (Treblinka), massavrättningar i polska skogsområden (Katyn) och Jugoslavien.

Den allvarligaste historiska grodan Löfven här gör sig skyldig till är att hävda att ”etxremnationalismen” alternativt ”högerextremismen” bär ansvaret för Katyn-massakern  i Polen, då fler än 14 000 polska officerare och befäl sköts ihjäl medelst nackskott och slängdes i massgravar. Det var i själva verket enheter ur den sovjetryska Röda armén som stod för mördandet i Katyn, något som varit känt sedan länge. Sovjetunionen erkände redan under Michail Gorbatjovs tid vid makten det sovjetiska ansvaret. http://www.glasnost.se/2010/ryssland-har-erkant-katynmassakern/

Det som gjorde att Nazityskland länge fick skulden för Katyn-massakern var att det var Hitlers trupper som först upptäckte massgravarna i de polska skogarna och offentliggjorde detta. Emedan nazisterna av uppenbara skäl  inte precis ansågs vara de mest trovärdiga sagesmännen var det inte många som trodde på deras uppgifter, varför många utgick ifrån att de själva bar skulden – vilket också var sovjetdiktatorn Josef Stalins linje. Nu vet vi åtminstone sedan 30 år tillbaka bättre. Alla utom Stefan Löfven och Henrik Arnstad.

Ett polskt monument till minne av offren för den sovjetryska Katyn-massakern 1940.

När det gäller den sorts nationalism som ledde fram till Första världskriget och slagen i Verdun så är det viktigt att minnas att denna omfattade så gott som alla politiska inriktningar, således även socialdemokratin. Alla gav sig under folkens jubel i väg till fronten. Socialdemokrater överallt i Europa röstade för krigskrediter, och i Tyskland var Marx-lärjungen Karl Liebknecht den ende socialdemokrat som röstade emot.http://kildenasman.se/2008/11/11/forsta-varldskriget-europas-socialdemokrater-rostade-for-krigskrediter/

Stefan Löfvens försök att skönmåla socialdemokratin inför valet till Europaparlamentet bygger på lögner, historieförfalskning och tom retorik. Ingenting annat. GHTs chefredaktör Torgny Segerstedt förargade på sin tid nazikoryféerna med att kalla Hitler ”en förolämpning”. En sådan karaktäristik vore enligt min mening att överskatta Löfven. Jag skulle snarare säga att han är en pinsamhet. Historiens dom kommer inte att vara nådig mot de svenska politiker som släppte lös Löfven för ännu en mandatperiod som svensk statsminister.

Det parti Löfven nu söker skönmåla är de facto det som gjort nationalsocialismen de största tjänsterna abv alla svenska partier. Det räcker om jag här nämner företeelser som Rasbiologiska institutet i Uppsala som tillkom efter en motion av den socialdemokratiske rasbiologen Alfred Petrén; 63 000 fall av tvångssteriliseringar fram till 1976; krav på Nazityskland om ”J”-stämplar i tyska judars pass; tillåtelse för tyska trupper att färdas genom Sverige mitt under brinnande krig. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Dags att bryta med skurkstaten Nordkorea!

Behov av utländska valutor och stöd till internationell terrorism nämndes som tänkbara orsaker till den nordkoreanska smugglarskandalen 1976, vilken än i dag påverkar relationerna mellan Stockholm och Pyongyang. Foto: Tommy Hansson

Sedan Stefan Löfven (S) utsetts till Sveriges statsminister den 2 oktober 2014 var det en gratulant som stack ut litet: Nordkoreas premiärminister Pak Pong-ju. Denne önskade enligt Korean Central News Agency (KCNA) sin svenske socialistkollega  framgång i dennes arbete för ”utveckling och välstånd”. http://www.hd.se/2014-10-15/nordkorea-gratulerar-stefan-lofven

Sverige erkände 1973 diplomatiskt kommunistdiktaturen Nordkorea, som då styrdes med järnhand av den nuvarande diktatorn Kim Jong-uns farfar Kim Il-sung (1912-94). 1975 kunde Sverige inviga sin ambassad i huvudstaden Pyongyang, som ända fram till 2001 var den enda ambassaden i den nordkoreanska huvudstaden som representerade ett EU-land. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_ambassad_i_Pyongyang

Den förste svenske ambassadören hette Arne Björnberg, som var sidoackrediterad från Peking, och den förste att representera vårt land på plats i Pyongyang var Kaj Björk, som titulerades chargé d´affaires. Som en jämförelse kan nämnas att det dröjde till 1979 innan vi fick en ambassad i Seoul i Sydkorea med Karl Värnberg som ambassadör; tidigare tog ambassadören i Tokyo även hand om relationerna med den demokratiska delen av Koreahalvön. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_ambassad_i_Seoul

Nordkorea blåser Sverige på 2,7 miljarder kronor. På bilderna de socialistiska ledarkollegerna Kim Jong-un och Stefan Löfven.

De svenska relationerna med Nordkorea är i dag mycket sparsamma. Handeln mellan de båda länderna är i det närmaste obefintlig. Det hindrar inte att Nordkorea i nuläget har en skuld omfattande 2,7 miljarder kronor till den svenska staten:  http://omni.se/nordkoreas-volvoskuld-till-sverige-uppe-i-2-7-miljarder/a/847P1

Beloppet uppges vara den största fordran Sverige någonsin haft gentemot ett annat land.  Bakgrundshistoriken är intressant. Det började med att nordkoreanerna 1974 efter besök i Sverige, som man året innan då Olof Palme var statsminister, inlett diplomatiska förbindelser med. Hundratals produkter av skilda slag beställdes från svenska företag som Atlas Copco, ASEA, Kockums, Alfa Laval och icke minst Volvo.

Sålunda beställde Nordkorea 1000 bilar av fabrikatet Volvo 144, av vilka många än i dag trafikerar gatorna i framförallt Pyongyang. Varken Volvo eller de andra företagen fick dock betalt för sina varor. Detta ledde till att Exportkreditnämnden tog över den nordkoreanska skulden, vilken vuxit från ursprungliga 600 miljoner till nuvarande 2,7 miljarder kronor.

Exportkreditnämnden har ersatt de svenska företagen för dessas förluster men har själv inte sett röken av några pengar. ”För det mesta får vi ingen respons”, citeras nämndens Carina Kempe.

Nordkorea har till dags dato ännu inte betalat för de 1000 Volvo 144 som inköptes 1974.

1976 inträffade en internationell skandal med nordkoreansk inblandning med bäring även på Sverige. Det avslöjades då att nordkoreanska diplomater i en rad länder, bland andra Danmark, Finland och Sverige, ägnat sig åt en omfattande smugglingsverksamhet av narkotika, sprit och cigarretter. De nordkoreanska diplomaterna i Stockholm kunde inte straffas på grund av den diplomatiska immuniteten, men deras hälare greps och häktades.

Uppenbarligen skedde den häpnadsväckande nordkoreanska brottsligheten med Pyongyang-regimens goda minne. Det har spekulerats i vad orsaken till  smugglingen var, och som tänkbart motiv har anförts att Nordkorea var i trängande behov av utländska valutor samtidigt som den ”dekadenta” västerländska ekonomin undergrävdes. Ett annat möjligt motiv kan ha varit att smuggelinkomsterna användes för att stödja utländsk terrorism – nordkoreanska diplomater hade setts tillsammans med operatörer i den japanska Röda armén.

Sverige hotade i sammanhanget att utvisa de nordkoreanska diplomaterna, men regimen i Pyongyang satte sig på tvären och sade att om så skedde så kunde Sverige glömma att få betalt för sina fordringar på Nordkorea. Slutligen gick nordkoreanerna med på att hemkalla sin ambassadör i Stockholm. Några pengar har Nordkorea dock, som sagt, inte betalat ut. https://karllundahl.wordpress.com/2016/12/30/nordkorea-tog-sverige-som-gisslan/

Dagens Nordkorea är, möjligen tillsammans med Eritrea, världens mest obarmhärtiga diktaturstat där folk kan dömas till döden för att ha lyssnat till sydkoreansk radio eller för ”brottet” att ha ägt en bibel. I landet finns enligt vittnesmål 36 slavarbetsläger där hundratusentals människor försmäktar under de mest omänskliga villkor. På landsbygden råder utbredd svält.

Nordkorea i ett nötskal: militären marscherar medan folket svälter.

Om det nordkoreanska lägersystemet, som har stor betydelse för landets ekonomi, har jag bland annat skrivit följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/13/nordkoreas-lagerssystem-i-nytt-ljus/

Samtidigt badar den nordkoreanska överklassen, kanske främst dess nya elit av partirelaterade snorungar, i lyx med riklig tillgång till västerländska varor. http://www.dagensps.se/nyheter/nordkoreas-ultrarika-badar-i-lyx/

Det borde i ovanstående perspektiv vara hög tid att Sverige bryter med skurkstaten Nordkorea och avvecklar ambassaden i Pyongyang, som är i botten på svenska diplomaters statuslista. Några pengar får vi inte och handelsmässiga förbindelser att tala om förekommer inte.

Samtidigt kan vi gott avskaffa det så kallade humanitära biståndet till Nordkorea, uppgående till cirka 40 miljoner kronor årligen, vilket fördelas via Röda korset och andra hjälporganisationer; det måste anses vara mycket tveksamt om denna hjälp kommer behövande nordkoreaner till godo. Troligare är att den konfiskeras av de nordkoreanska myndigheterna och går till att bekosta den politiska och militära elitens lyxliv.http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Korea/Sverige-och-Korea/

 

Machiavelli och världens tyranner

Vad har världens tyranner genensamt?

Den frågan ställer den historiske författaren Daniel Rydén i sin nya bok Historiens tyranner. En berättelse om diktatorer, despoter och auktoritära härskare (Historiska media 2015, 235 sidor).

Det i alla fall många av dem hade gemensamt var att de hade läst den florentinske diplomaten Nìccolò Machiavellis (1469-1527) bok Fursten, som trycktes först fem år efter författarens död 1532. Författaren ger i sitt så ryktbara verk råd till envåldshäskare om hur de bör agera om de vill bli kvar vid makten och samtidigt värna och utveckla staten. http://www.filosofer.se/machiavelli.html   

 Nìccolò Machiavelli (1469-1527). Mannen bakom Fursten.

Fursten trycktes snabbt i nya upplagor och blev på kort tid mycket omtalad. Den förbjöds av romersk-katolska kyrkan men blev populär i politiska kretsar, skriver Rydén (sidan 11): ”Den tysk-romerske kejsaren Karl V skaffade ett exemplar, den engelske kungen Henrik VIII likaså. Katarina av Medici lovordade den, Ludvig XIV skulle senare kalla den sin ´favoritvällslektyr´.”

”Machiavellisk” blev med tiden ett omtyckt skällsord om härskare som gjorde vad som helst för att säkra sin maktställning oberoende av alla moraliska överväganden. Machiavelli hade själv skrivit: ”I en ond värld är det omöjligt för en furste att alltid vara god, om han vill bevara staten.”

Bland de diktatorer som tog Machiavellis råd ad notam märks den italienske fascistledaren Benito Mussolini (1883-1945). Han var, åtminstone under den första fasen av sin regeringstid, en skicklig strateg. Förutom att han var en god skribent och en ännu bättre talare planerade han sina drag på ett omsorgsfullt sätt.    ”Som strateg var Mussolini slug”, framhåller Daniel Rydén (sidan 103). ”Han planerade långt i förväg, prioriterade noga sina mål, hade tålamod att vänta på rätt tillfälle men var beredd att slå till skoningslöst när det väl var dags.”

Det var därför Mussolini, även kallad Il Duce, inte satsade på väpnad revolution i Italien. Han väntade tills han fick över kungen, kyrkan och liberalerna på sin sida. För att påskynda processen tvekade dock inte Mussolini att skrämmas.

Det skedde initialt genom den ryktbara ”marschen mot Rom” i oktober 1922, vilken enligt Rydén inte alls var så heroisk som fascistpropagandan gjorde gällande men icke desto mindre skrämde vettet ur etablissemanget så att Mussolini utsågs till premiärminister över en koalitionsregering. Fascisterna tog sedan gradvis över hela regeringsmakten och upprättade en korporativistisk diktatur enligt sina ideologiska riktlinjer.

Så långt kan man säga att Mussolini, genom att använda sig av en kombination av list och våld, var en god lärjunge till Macchiavelli. Att han sedan helt korrumperades av makten och drabbades av hybris, ledande till att han invaderade Abessinien (Etiopien) i syfte att skaffa sig ett nytt romerskt imperium och allierade sig med Hitlertyskland och Japan, är en annan historia.

Mussolinis karriär skulle kunna sägas vara en fullgod illustration till Lord Actons (1834-1902) bekanta yttrande: ”Power tends to corrupt, absolute power corrupts absolutely” (Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut). Detsamma kan säkerligen sägas om de allra flesta av diktatorerna på Rydéns lista. https://sv.wikipedia.org/wiki/John_Dalberg-Acton,_1:e_baron_Acton

Daniel Rydéns diktatorsgalleri omfattar 15 självhärskare från och med Peisistratos i Aten på 500-talet före Kristi födelse till och med Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland i dessa yttersta av dagar. Även Sverige finns med på ett hörn i form av konung Carl XI (1655-97), som i enlighet med tankar som låg i tiden etablerade ett kungligt envälde. Kapitlet om denne monark inleds med följande citat av Macchiavelli: ”En furste måste för övrigt alltid leva med samma folk men kan mycket väl undvara samma stormän, eftersom han varje dag kan tillsätta eller avsätta dem och efter behag öka eller minska deras makt.”

Jag vet inte hur pass inläst Carl XI var på Macchiavelli, men när han genomförde sin stora reduktion – det vill säga drog in en stor del av de adliga stormännens egendomar till kronan i syfte att bättra på landets katastrofala ekonomi – tillämpade han till punkt och pricka det machiavelliska receptet enligt ovan. Historiker har under tre sekel brottats med frågeställningen hur kungen kunde gå i land med detta så smärtfritt som faktiskt skedde. Svaret, menar Rydén, ligger i det genomslag idéerna om det kungligas enväldet fick i samtiden (sidan 76):

Efter en rad uppslitande krig i Europa framställdes den starka centralmakten nu som det enda som kunde förhindra anarki och kaos. I Frankrike hade juristen Jean Bodin i flera böcker hävdat att en suverän furste måste kunna stå över lagen. I England gav filosofen Thomas Hobbes 1651 ut boken Leviathan, där han beskrev mänskligheten som en hop vargar vars primitiva drifter endast kan tyglas av en skräckinjagande envåldshärskare.

Den starka kungamakten var helt enkelt politiskt korrekt i det dåtida Sverige och Europa och främjades därtill av kyrkan samt ett utbrett missnöje med de adliga stormännens sed att utplundra landets resurser för egen vinnings skull.

 Ryttarporträtt av Carl XI.

Om Carl XI kan beskrivas som en välvillig despot som hade rikets bästa för ögonen, så kan samma sak på intet sätt sägas om alla de diktatorer av olika slag som Daniel Rydén beskriver. Eklatanta exempel härpå är givetvis 1900-talets totalitära massmördare Josef Stalin, Adolf Hitler och Mao Tse-tung (jag föredrar denna latinisering av den kinesiske diktatorns namn framför det moderna Maozedong). Även om samtliga dessa tre folkförstörare i något slags mening må ha handlat i enlighet med sina förvridna uppfattningar om vad som var bra för deras respektive hemländer, kommer man inte från att samtliga var på något sätt sinnesrubbade.

Med hjälp av ideologiska koncept som inte tålde några motsägelser, hänsynslösa maktapparater och oavlåtlig propaganda lyckades de hanka sig kvar vid makten och under resans gång, direkt eller indirekt, ge upphov till otaliga miljoner människors död. Enbart kommunistisk maktutövning bär, enligt en beräkning framlagd av Jean-Pierre Dujardin i Le Figaro Magzine 19-25 november 1978, ansvaret för 142 917 000 dödsoffer.   

Intressant är Daniel Rydéns avsnitt om Kim Il-sung (1912-94), majoren i Röda armén som av Stalin handplockades att leda den kommunistiska, norra delen av Koreahalvön efter dess delning i samband med krigsslutet 1945. Det innovativa med denne hänsynslöse diktator är att han grundade en dynasti i Nordkorea, som i dag räknas som världens sista stalinistiska diktatur.

Detta drag stod väl i överensstämmelse med Machiavellis fursteråd. Således lät sig Kim – som dryga 20 år efter sitt frånfälle fortfarande anses vara president – efterträdas av sonen Kim Jong-il, vilken i sin tur efterföljdes av sin son Kim Jong-un.

 Dynastin Kim: Kim Il-sung, Kim Jong-il och Kim Jong-un.

Något av en innovation stod vidare Vitrysslands diktator sedan 1994, Aleksandr Lukasjenko, för då han lät lagstifta om att all oregistrerad föreningsverksamhet kunde straffas med upp till två års fängelse (sidan 200): ”Alla samordnade handlingar som utförs av minst tre människor är i lagens mening föreningsverksamhet. Polisen har därmed rätt att ingripa mot allt som fler än två personer gör tillsammans.”

Bokens avslutas med ett urval i bokstavsordning av historiens ”auktoritära maktutövare”.

Daniel Rydéns bok kan varmt rekommenderas för den som vill få en översikt över världens tyranner såväl  i förfluten tid som nu- och samtid. Dock saknar jag den åtskillnad som jag menar bör göras mellan ”totalitär” och ”auktoritär” diktatur. Den totalitära diktaturen inlemmar varje aspekt av samhället under sin domvärjo, medan den auktoritära varianten inte lägger sig i precis allting. När militärjuntan i Chile inledde sin maktutövning 1973 var den exempelvis förnuftig nog att överlåta landets ekonomi åt experter, vilket resulterade i att Chile påfallande snabbt återhämtade sig från det ekonomiska kaos president Salvador Allende hade kastat landet rätt in i.

På en punkt vill jag rätta Rydén. Han skriver på flera ställen att Spaniens diktator Francisco Franco (1892-1975) var ”fascist”, vilket inte är fullt korrekt. Franco var noga taget en konservativ katolik och tillät inte de ideologiskt motiverade fascisterna i Spanien att sticka upp nämnvärt.

 Francos Spanien räddade 200 000 judar undan Förintelsen.

Han gjorde heller inte samma fatala misstag som Mussolini gjort, att liera sig med Hitlertyskland under Andra världskriget. Spanien förblev i stället neutralt och kunde därför bli en tillflyktsort för förföljda judar. Spanien kunde på sätt rädda omkring 200 000 judar undan Förintelsen i Europa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francisco_Franco

 

Kim Jong-un skaffar ”glädjeflickor” och inbjuds till Moskva

 Nordkoreas 32-årige diktator Kim Jong-un i kretsen av uniformerade kvinnor.

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/asia/northkorea/11510664/Kim-Jong-un-brings-back-pleasure-troupe-entertainers.html

När Kim Jong-un tillträdde som Nordkoreas enväldige diktator efter fadern Kim Jong-ils död i december 2011, gav han order om att den trupp unga kvinnor som haft till uppgift att underhålla fadern skulle upplösas.

Unge Kim såg potentiella fiender överallt i statsapparaten när han var ny i ämbetet och gav därför order om att alla, inklusive presidentens ”harem” med unga kvinnor, skulle undersökas noga. Nu, sedan undersökningarna avslutats och en tre års officiell sorgeperiod efter faderns frånfälle är till ända, anser Kim Jong-un att han kan återuppta traditionen att hålla sig med en trupp ”glädjeflickor”, rapporterar den brittiska tidningen The Telegraph (länken överst).

De kvinnor som hemförlovades för drygt tre år sedan med stränga order att hålla tyst med vad de fått insyn i hos Nordkoreas högsta ledning erhöll avgångsvederlag som motsvarade 4000 US dollar, en enorm summa efter nordkoreanska förhållanden. De som var anställda i mindre glamourösa yrken som pigor och städerskor i presidentpalatset fick halva den summan. Även hemutrustning ingick i avtackningen.

I det oerhört patriarkala nordkoreanska samhället anses det självklart att kvinnor skall passa upp på männen och underhålla dem på allehanda sätt. Denna traditionella kvinnosyssla kallas med ett koreanskt ord kisaeng, motsvarande det japanska geisha. Det kan röra sig om att sjunga, dansa, konversera och musicera, men också om att tillfredsställa männen sexuellt.

 Kim Jong-un arm i arm med hustrun Ri Sol-ju.

Kim Il-sung (1912-94), Kim Jong-uns farfader och Nordkoreas ”evige president” – som tillsattes som Nordkoreas härskare av sovjetiska Röda armén 1945 – var den som inledde traditionen med att hålla sig med en trupp bestående av unga flickor. Nordkoreanska tjänstemän fick i uppdrag att finkamma landet på unga och söta flickor, varav de mest attraktiva utvaldes att bli diktatorns konkubiner (bihustrur, älskarinnor). När de ansågs för gamla, vid typ 25 års ålder, dumpades de hos någon befattningshavare i den politiska eller militära toppen.

Professor Toshimitsu Shigemura, Nordkorea-expert vid Waseda-universitetet i Tokyo, citeras i The Daily Telegraph:

Detta har hållit på under de tre generationerna som Kim-familjen regerat Nordkorea och det har blivit en tradition som också är en demonstration av ledarens makt över befolkningen och hans sexuella makt.

Det framgår inte vad Kim Jong-uns hustru sedan 2013, sångerskan Ri Sol-ju med vilken ledaren har en dotter, tycker om arrangemanget.

http://www.newsweek.com/kim-jong-un-snubs-china-and-accepts-putins-invite-moscow-298974

Bland andra den amerikanska tidskriften Newsweek (länk ovan) har vidare berättat om att Kim Jong-un mottagit en inbjudan, som han accepterat, att besöka Moskva för att delta i 70-årsfirandet av segern över Nazityskland i Andra världskriget. Sovjetunionen ingick här i den segrande koalitionen som i övrigt bestod av USA, Storbritannien och i någon mån Frankrike.

Unge Kim tillsammans med några av sin julgra…förlåt, generaler.

Diplomaten och författaren Glyn Ford, som besökt Nordkorea vid ett flertal tillfällen, citeras så av Newsweek:

Om nyheterna bekräftas – och de tycks vara rätt solida – finns det två intressanta aspekter och det är de stärkta förbindelserna med Ryssland och den samtidiga förolämpningen av Kina.

Kim är tillsammans med 68 andra ledare inbjuden till segerfirandet, som USAs president Barack Obama avböjt att bevista. Om den nordkoreanske ledaren reser till Moskva blir det hans första utlandsresa sedan han kom till makten i slutet av december 2011. Han kommer dock säkerligen inte att få någon specialbehandling av de ryska värdarna utan blir en i mängden av utländska dignitärer.

Det kan bli en historisk resa så tillvida som Nordkorea för första gången sedan Koreakriget 1950-53, då Nordkorea fick klartecken från Stalin att angripa Sydkorea och fick hjälp av en miljon kinesiska ”frivilliga”, som det ser ut nu kommer att prioritera Moskva framför Peking.

Förintelsens minnesdag och det importerade judehatet

 Den 27 januari 1945 befriades dödslägret Auschwitz av Röda armén.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article18245329.ab

Länken här ovan går till en i stort läsvärd artikel av Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), i Aftonbladet dagens datum den 27 januari – det vill säga Förintelsens minnesdag. Silberstein uppmanar bland annat drottningen och statsministern att deltaga i nästa av den Judiska församlingen i Malmö anordnade så kallade kippavandring. En god idé, tycker jag.

Det finns naturligtvis allt skäl att på detta sätt högtidlighålla minnet av de sex miljoner judar, hundratusentals zigenare och andra folkgrupper som massakrerades av nationalsocialisterna i samband med Andra världskriget. Några förtydliganden menar jag dock kan vara på sin plats. I Wikipedia läser jag: ”Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.”

Jag tycker faktiskt det är litet märkligt att ordet antisemitism, det vill säga judehat, placeras sist i denna uppräkning trots att Förintelsen (Holocaust) främst avser den oerhört väldokumenterade judeutrotningen. Och vad är egentligen ”intolerans”?

Frågar du en företrädare för den hallstämplade politiska korrektheten får du till äventyrs svaret, att det kan vara varje form av kritik mot allt som har med homosexuellt leverne att göra. För andra kanske intolerans i första hand är diskriminering av filatelister. Jag är vidare rätt säker på att somliga skulle hävda, att det bästa du kan göra för att bekämpa ”främlingsfientlighet” och ”rasism” är att inte rösta på Sverigedemokraterna.

Med andra ord efterlyser jag större stringens i diskussionen om Förintelsen och judehat. Willy Silberstein nämner inledningsvis i sin artikel vad han menar vara olika former av rasism: ”Sverige har börjat vänja sig vid rasism. Jag tänker på judehat, jag tänker på hat mot muslimer, romer och andra utsatta.” Hat mot muslimer kan dock aldrig vara ”rasism”, eftersom muslimer är sådana personer vilka bekänner sig till religionen islam och icke någon ”ras”.

 Historiskt exempel på svensk antisemitism.

Frågan är för övrigt om det inte är dags att för gott utmönstra ordet ”rasism” ur vokabulären. Ordet i fråga förutsätter nämligen att det finns mänskliga raser, och modern forskning har kommit fram till att de genetiska skillnaderna mellan olika etniska grupper är så små att det inte är korrekt att tala om ”raser” i sammanhanget.

Jag har tidigare skrivit följande bloggtext, där jag redovisar aktuella forskningsrön, i ämnet:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/04/13/det-finns-bara-en-manniskoras/

Vetenskap är en sak – politisk demagogi en annan. Om ordet ”rasism” försvann ur den vetenskapliga och/eller politiska vokabulären skulle det innebära, att våra professionella så kallade antirasister och toleransmånglare gick miste om ett snärtigt slagord att använda som tillhygge mot personer och partier med i deras tycke olämpliga åsikter. Därför tror jag inte mycket på att ordet i fråga kommer att försvinna i brådrasket.

Ett annat fenomen värt att notera när det gäller debattinlägg och andra utsagor från etablerade politiker och debattörer om den tilltagande antisemitismen i Sverige – ty att det finns en sådan är ställt utom allt tvivel – är att det så gott som aldrig fastslås varifrån sagda antisemitism härrör.

 De flesta anmälningarna om hatbrott riktade mot Malmös judar kommer från Föreningsgatan, där Judiska församlingens synagoga ligger.

Nämligen från den växande kommuniteten invandrare med islamsk trostillhörighet. Det är från hatfyllda medlemmar av denna samfällighet det anmärkningsvärda och skandalösa judehatet i Malmö kommer, något som lett till att många judar känt sig tvingade att lämna den stad de en gång växte upp i. Förvisso finns det judehatare/antisemiter av annan tillhörighet, exempelvis anhängare av extremnationalistiska och rent nationalsocialistiska grupperingar, men det är alltså inte från dessa judehatet i Malmö i första rummet emanerar.

Jag tycker rent ut sagt är ynkligt när Willy Silberstein och andra debattörer ”glömmer” att påpeka, varifrån judehatet i realiteten kommer. Och att man inte vågar uppmana de muslimer som hatar judar att sluta upp med sitt primitiva hat. Resultat av denna selektiva ”glömska” samt feghet blir att det i stället är svenskar i allmänhet som skuldbeläggs och skälls för att vara rasister, vilket faktiskt är groteskt: svenskarna tillhör säkerligen jordens minst ”rasistiska” folk.

Detta faktum påpekades också av läraren och författaren Zulmay Afzali, med ursprung i Afghanistan, i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 25 januari:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/nej-svenskarna-ar-inte-rasister_8930490.svd

I dag minns jag, som många andra, den fruktansvärda och ofattbara nationalsocialistiska judeutrotningen. Något jag för övrigt gör praktiskt taget varje dag, vilket nog framgår av de många texterna i judiska och förintelserelaterade ämnen jag skrivit på min blogg.

 Enligt Zulmay Afzali är svenskarna inte rasister.

Låt mig även erinra om att det tog FN, en organisation som verkligen inte gjort sig känd för att vara vänskapligt inställd till vare sig det judiska folket i allmänhet eller den judiska staten Israel i synnerhet, hela 60 år innan man 2005 utsåg den 27 januari – det datum då den våldtagande och massakrerande sovjetiska Röda armén öppnade portarna till det av de tyska nationalsocialisterna administrerade dödslägret Auschwitz i Polen och befriade dess arma invånare – till Förintelsens officiella minnesdag.

Inte ens denna dag fick dock judarna (och romerna med flera zigenska grupper) ha för sig själva, ty givetvis skulle den även bli en dag för bekämpande av ”rasism” och värnande av ”tolerans” i allmänhet.

Bröderna Tsarnajev: när ”djupt religiösa” bombar och mördar

Bomb mot de ”otrogna” i Boston.

Det påstås att den äldre av de båda Boston-bombarna, den 26-årige Tamerlan Tsarnajev, skulle ha blivit ”djupt religiös” för några år sedan. Han slutade röka, dricka, festa och idrotta (han ägnade sig åt boxning). Kulmen på denna ”religiösa” väckelse – det var islam det var fråga om – blev att han tillsammans med sin 19-årige bror Dzjochar placerade ut bomber bland åskadarleden i Boston Marathon vilket ledde till att tre människor dödades och närmare 200 skadades.

Jag är själv religiöst troende och studsar till varje gång religiös tro förknippas med våld, mord och terrordåd. Kopplingen är i mitt tycke  fullständig  absurd. Ordet ”religion” kommer från det latinska verbet religio vars infinitiva form är religare. Detta betyder ”återförknippa” eller ”återanknyta till”, i detta fall människans gudomliga ursprung. Som kristen tror jag på en kärleksfull, barmhärtig och förlåtande Gud vars kärlek var själva upphovet till världen och universum.

Om man således menar sig vara ”djupt religiös” borde detta i mitt perspektiv medföra, att man avsäger sig varje form av våld och hat. En sant religiös människa skulle givetvis aldrig komma på tanken att skada människor till liv och lem i syfte att föra ut ett religiöst budskap. Den som begår en sådan destruktiv handling skadar inte bara sina medmänniskor utan också sig själv och ytterst religionen och Gud. Jag skulle hellre beskriva den metamorfos som bröderna Tsarnajev genomgick som en radikalisering i fanatisk riktning. Religionen blev bara en täckmantel i detta sammanhang.

Bröderna Tsarnajev fångade av kameran i åskådarleden.

Efter hand som polisutredningen och pressbevakningen avseende terrordådet i Boston fortskrider kommer mer och mer fram kring familjen Tsarnajevs radikalisering. Den började med att den äldre brodern Tamerlan, ett av fyra barn till makarna Anzor och Zubeidat Tsarnajev, råkade in i en svår period av sitt liv. Han anklagades bland annat för hustrumisshandel. Modern rådde honom då att söka sin tillflykt i islam. Tamerlan i sin tur påverkade modern att börja beslöja sig enligt muslimsk sed, något som fadern avskydde: ”Du är tokig som täcker dig”, uppges han ha sagt till hustrun.

Tamerlan Tsarnajevs omvändelse ledde till en splittring i familjen, och för cirka två år sedan tog äktenskapet slut. De befinner sig nu båda åter i Dagestan, varifrån de inflyttade till Förenta staterna för omkring tio år sedan. Båda uppges hysa åsikten att de båda sönerna ”satts dit” för bombattentatet i Boston. Andra släktingar har emfatiskt tagit avstånd från deras nidingsdåd.

Här en länk till en informativ text i Wall Street Journal om dramat i familjen Tsarnajev:

http://online.wsj.com/article/SB10001424127887324235304578437131250259170.html?mod=wsj_share_tweet

Den mest normala personen i familjen förefaller ha varit fadern Anzor, vilken i likhet med äldste sonen höll på med boxning i sin ungdom. Han skall ha blivit mycket upprörd när Tamerlan, som var en lovande pugilist, slutade med sporten och blev fanatisk islamist. Anzors föräldrar deporterades på 1940-talet från ursprungslandet Tjetjenien till Kirgizistan inom ramen för Stalins deportationer, då hela folkslag omflyttades inom sovjetväldet på grund av påstådda nazistsympatier och regeringsfientlighet. Familjen hamnade omsider i Dagestan och i tidernas fullbordan alltså i USA.

Karl Marx tillåter vänsteranhängarna att hata och att stödja hat.

Media rapporterar i dag, den 22 april 2013, att den svårt skadade Dzjochar Tsarnajev vaknat ur sin medvetslöshet och börjat svara på frågor med hjälp av papper och penna. Han skall vara svårt skadad i tungan och försedd med andningsapparatur men kan se och höra. Så småningom kommer tvivelsutan den fullständiga bilden av bakgrunden till terrordådet att framtona. Det har bland annat rapporterats att det var Dzjochar som dödade sin bror genom att under polisjakten köra över honom med den stulna bil brödraparet färdades i. Om detta var en olyckshändelse eller en medveten gärning vet jag i skrivande stund inte.

En sak tycks stå klar: båda bröderna blev helgalna när de hemföll åt en radikal variant av islam. Kanske stödde de sig på Koranens uppmaning (sura 3:151) om att ”injaga skräck i de otrogna”, kanske på något annat koranord. Kanske var de så förblindade av hat och frustration att de gjorde vad de gjorde utan att bry sig om vad Koranen eller Profeten uppmanade dem till. Det får de fortsatta efterforskningarna utvisa.

I varje fall hade deras mordiska verksamhet ingenting med sann religion att göra. Hade de varit kristna skulle det ha varit helt omöjligt för bröderna Tsarnajev att stödja sig på något bibelord. Jesus Kristus uppmanar ju sina efterföljare både att ”älska sina fiender” och att ”vända andra kinden till” samt att göra mot andra vad vi vill att de skall göra mot oss, för övrigt en gammal judisk princip.

Jesus uppmuntrar till kärlek, inte hat.

Svenska media har  legat lågt med att belysa bombarbrödernas islamistiska överygelse; sådant skulle ju bevars kunde leda till ökad ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet”.  Slutligen kan det spekuleras i vad som ligger bakom vänsterns kutym att ta parti för muslimer men aldrig för kristna. Min personliga gissning är att vänsterideologin, som ytterst bygger på  Karl Marx teser om klasshat, inte har några problem att godkänna politiskt och ideologiskt hat. Det kristna kärleksbudskapet anses däremot i ett strikt vänsterperspektiv vara uttryck för en ”slavmoral” som spelar borgar- och kapitalistklassen i händerna.

På goda grunder kan den revolutionära jidhadismen/islamismen anses ha betydliga likheter med marxism och marxistiska terrorrörelser. Islams förkämpar ägnar sig åt samma typ av verksamhet som exempelvis västtyska Baader-Meinhof-ligan (Rote Armee Fraktion), italienska Röda brigaderna och japanska Röda armén sysslade med på 1960- och 1970-talen. Det vill säga att skapa rädsla, osäkerhet och oordning i de västdemokratiska samhällena i syfte att bereda vägen för den saliggörande revolutionen.

Troligen är det också detta hatbejakande synsätt som ligger bakom den utveckling socialdemokratin genomgått i riktning mot växande sympatier för muslimsk fundamentalism och en antagonistisk inställning gentemot den judiska staten Israel. Det forna kristna sosseförbundet Broderskapsrörelsen har exempelvis under namnet Socialdemokrater för tro och solidaritet förvandlats till en renodlad stödorganisation för terroriströrelsen Hamas i Gaza.

Peter Weiderud – vänsterideolog och proislamist i kyrkliga kretsar.

Ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet är journalisten Peter Weiderud, född 1957, som är ett stående inslag i det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza. Weideruds tentakler förgrenar sig djupt inom inte bara svensk socialdemokrati – förutom att leda Svenska kyrkans internationella arbete är han även utrikespolitisk chef hos den notoriskt vänstervridna, protestantiska organisationen Kyrkornas världsråd i Geneve. Svenska kyrkan i stort framstår allt mer som ett världsligt rättfärdighetsinstut och allt mindre som ett redskap för själarnas frälsning.