Posted tagged ‘Röda armén’

Dags att bryta med skurkstaten Nordkorea!

6 maj, 2017


Behov av utländska valutor och stöd till internationell terrorism nämndes som tänkbara orsaker till den nordkoreanska smugglarskandalen 1976, vilken än i dag påverkar relationerna mellan Stockholm och Pyongyang. Foto: Tommy Hansson

Sedan Stefan Löfven (S) utsetts till Sveriges statsminister den 2 oktober 2014 var det en gratulant som stack ut litet: Nordkoreas premiärminister Pak Pong-ju. Denne önskade enligt Korean Central News Agency (KCNA) sin svenske socialistkollega  framgång i dennes arbete för ”utveckling och välstånd”. http://www.hd.se/2014-10-15/nordkorea-gratulerar-stefan-lofven

Sverige erkände 1973 diplomatiskt kommunistdiktaturen Nordkorea, som då styrdes med järnhand av den nuvarande diktatorn Kim Jong-uns farfar Kim Il-sung (1912-94). 1975 kunde Sverige inviga sin ambassad i huvudstaden Pyongyang, som ända fram till 2001 var den enda ambassaden i den nordkoreanska huvudstaden som representerade ett EU-land. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_ambassad_i_Pyongyang

Den förste svenske ambassadören hette Arne Björnberg, som var sidoackrediterad från Peking, och den förste att representera vårt land på plats i Pyongyang var Kaj Björk, som titulerades chargé d´affaires. Som en jämförelse kan nämnas att det dröjde till 1979 innan vi fick en ambassad i Seoul i Sydkorea med Karl Värnberg som ambassadör; tidigare tog ambassadören i Tokyo även hand om relationerna med den demokratiska delen av Koreahalvön. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_ambassad_i_Seoul


Nordkorea blåser Sverige på 2,7 miljarder kronor. På bilderna de socialistiska ledarkollegerna Kim Jong-un och Stefan Löfven.

De svenska relationerna med Nordkorea är i dag mycket sparsamma. Handeln mellan de båda länderna är i det närmaste obefintlig. Det hindrar inte att Nordkorea i nuläget har en skuld omfattande 2,7 miljarder kronor till den svenska staten:  http://omni.se/nordkoreas-volvoskuld-till-sverige-uppe-i-2-7-miljarder/a/847P1

Beloppet uppges vara den största fordran Sverige någonsin haft gentemot ett annat land.  Bakgrundshistoriken är intressant. Det började med att nordkoreanerna 1974 efter besök i Sverige, som man året innan då Olof Palme var statsminister, inlett diplomatiska förbindelser med. Hundratals produkter av skilda slag beställdes från svenska företag som Atlas Copco, ASEA, Kockums, Alfa Laval och icke minst Volvo.

Sålunda beställde Nordkorea 1000 bilar av fabrikatet Volvo 144, av vilka många än i dag trafikerar gatorna i framförallt Pyongyang. Varken Volvo eller de andra företagen fick dock betalt för sina varor. Detta ledde till att Exportkreditnämnden tog över den nordkoreanska skulden, vilken vuxit från ursprungliga 600 miljoner till nuvarande 2,7 miljarder kronor.

Exportkreditnämnden har ersatt de svenska företagen för dessas förluster men har själv inte sett röken av några pengar. ”För det mesta får vi ingen respons”, citeras nämndens Carina Kempe.


Nordkorea har till dags dato ännu inte betalat för de 1000 Volvo 144 som inköptes 1974.

1976 inträffade en internationell skandal med nordkoreansk inblandning med bäring även på Sverige. Det avslöjades då att nordkoreanska diplomater i en rad länder, bland andra Danmark, Finland och Sverige, ägnat sig åt en omfattande smugglingsverksamhet av narkotika, sprit och cigarretter. De nordkoreanska diplomaterna i Stockholm kunde inte straffas på grund av den diplomatiska immuniteten, men deras hälare greps och häktades.

Uppenbarligen skedde den häpnadsväckande nordkoreanska brottsligheten med Pyongyang-regimens goda minne. Det har spekulerats i vad orsaken till  smugglingen var, och som tänkbart motiv har anförts att Nordkorea var i trängande behov av utländska valutor samtidigt som den ”dekadenta” västerländska ekonomin undergrävdes. Ett annat möjligt motiv kan ha varit att smuggelinkomsterna användes för att stödja utländsk terrorism – nordkoreanska diplomater hade setts tillsammans med operatörer i den japanska Röda armén.

Sverige hotade i sammanhanget att utvisa de nordkoreanska diplomaterna, men regimen i Pyongyang satte sig på tvären och sade att om så skedde så kunde Sverige glömma att få betalt för sina fordringar på Nordkorea. Slutligen gick nordkoreanerna med på att hemkalla sin ambassadör i Stockholm. Några pengar har Nordkorea dock, som sagt, inte betalat ut. https://karllundahl.wordpress.com/2016/12/30/nordkorea-tog-sverige-som-gisslan/

Dagens Nordkorea är, möjligen tillsammans med Eritrea, världens mest obarmhärtiga diktaturstat där folk kan dömas till döden för att ha lyssnat till sydkoreansk radio eller för ”brottet” att ha ägt en bibel. I landet finns enligt vittnesmål 36 slavarbetsläger där hundratusentals människor försmäktar under de mest omänskliga villkor. På landsbygden råder utbredd svält.


Nordkorea i ett nötskal: militären marscherar medan folket svälter.

Om det nordkoreanska lägersystemet, som har stor betydelse för landets ekonomi, har jag bland annat skrivit följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/13/nordkoreas-lagerssystem-i-nytt-ljus/

Samtidigt badar den nordkoreanska överklassen, kanske främst dess nya elit av partirelaterade snorungar, i lyx med riklig tillgång till västerländska varor. http://www.dagensps.se/nyheter/nordkoreas-ultrarika-badar-i-lyx/

Det borde i ovanstående perspektiv vara hög tid att Sverige bryter med skurkstaten Nordkorea och avvecklar ambassaden i Pyongyang, som är i botten på svenska diplomaters statuslista. Några pengar får vi inte och handelsmässiga förbindelser att tala om förekommer inte.

Samtidigt kan vi gott avskaffa det så kallade humanitära biståndet till Nordkorea, uppgående till cirka 40 miljoner kronor årligen, vilket fördelas via Röda korset och andra hjälporganisationer; det måste anses vara mycket tveksamt om denna hjälp kommer behövande nordkoreaner till godo. Troligare är att den konfiskeras av de nordkoreanska myndigheterna och går till att bekosta den politiska och militära elitens lyxliv.http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Korea/Sverige-och-Korea/

 

Annonser

Machiavelli och världens tyranner

13 januari, 2016

Vad har världens tyranner genensamt?

Den frågan ställer den historiske författaren Daniel Rydén i sin nya bok Historiens tyranner. En berättelse om diktatorer, despoter och auktoritära härskare (Historiska media 2015, 235 sidor).

Det i alla fall många av dem hade gemensamt var att de hade läst den florentinske diplomaten Nìccolò Machiavellis (1469-1527) bok Fursten, som trycktes först fem år efter författarens död 1532. Författaren ger i sitt så ryktbara verk råd till envåldshäskare om hur de bör agera om de vill bli kvar vid makten och samtidigt värna och utveckla staten. http://www.filosofer.se/machiavelli.html   

Portrait_of_Niccolò_Machiavelli_by_Santi_di_Tito Nìccolò Machiavelli (1469-1527). Mannen bakom Fursten.

Fursten trycktes snabbt i nya upplagor och blev på kort tid mycket omtalad. Den förbjöds av romersk-katolska kyrkan men blev populär i politiska kretsar, skriver Rydén (sidan 11): ”Den tysk-romerske kejsaren Karl V skaffade ett exemplar, den engelske kungen Henrik VIII likaså. Katarina av Medici lovordade den, Ludvig XIV skulle senare kalla den sin ´favoritvällslektyr´.”

”Machiavellisk” blev med tiden ett omtyckt skällsord om härskare som gjorde vad som helst för att säkra sin maktställning oberoende av alla moraliska överväganden. Machiavelli hade själv skrivit: ”I en ond värld är det omöjligt för en furste att alltid vara god, om han vill bevara staten.”

Bland de diktatorer som tog Machiavellis råd ad notam märks den italienske fascistledaren Benito Mussolini (1883-1945). Han var, åtminstone under den första fasen av sin regeringstid, en skicklig strateg. Förutom att han var en god skribent och en ännu bättre talare planerade han sina drag på ett omsorgsfullt sätt.    ”Som strateg var Mussolini slug”, framhåller Daniel Rydén (sidan 103). ”Han planerade långt i förväg, prioriterade noga sina mål, hade tålamod att vänta på rätt tillfälle men var beredd att slå till skoningslöst när det väl var dags.”

untitled

Det var därför Mussolini, även kallad Il Duce, inte satsade på väpnad revolution i Italien. Han väntade tills han fick över kungen, kyrkan och liberalerna på sin sida. För att påskynda processen tvekade dock inte Mussolini att skrämmas.

Det skedde initialt genom den ryktbara ”marschen mot Rom” i oktober 1922, vilken enligt Rydén inte alls var så heroisk som fascistpropagandan gjorde gällande men icke desto mindre skrämde vettet ur etablissemanget så att Mussolini utsågs till premiärminister över en koalitionsregering. Fascisterna tog sedan gradvis över hela regeringsmakten och upprättade en korporativistisk diktatur enligt sina ideologiska riktlinjer.

Så långt kan man säga att Mussolini, genom att använda sig av en kombination av list och våld, var en god lärjunge till Macchiavelli. Att han sedan helt korrumperades av makten och drabbades av hybris, ledande till att han invaderade Abessinien (Etiopien) i syfte att skaffa sig ett nytt romerskt imperium och allierade sig med Hitlertyskland och Japan, är en annan historia.

lord-acton-800

Mussolinis karriär skulle kunna sägas vara en fullgod illustration till Lord Actons (1834-1902) bekanta yttrande: ”Power tends to corrupt, absolute power corrupts absolutely” (Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut). Detsamma kan säkerligen sägas om de allra flesta av diktatorerna på Rydéns lista. https://sv.wikipedia.org/wiki/John_Dalberg-Acton,_1:e_baron_Acton

Daniel Rydéns diktatorsgalleri omfattar 15 självhärskare från och med Peisistratos i Aten på 500-talet före Kristi födelse till och med Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland i dessa yttersta av dagar. Även Sverige finns med på ett hörn i form av konung Carl XI (1655-97), som i enlighet med tankar som låg i tiden etablerade ett kungligt envälde. Kapitlet om denne monark inleds med följande citat av Macchiavelli: ”En furste måste för övrigt alltid leva med samma folk men kan mycket väl undvara samma stormän, eftersom han varje dag kan tillsätta eller avsätta dem och efter behag öka eller minska deras makt.”

Jag vet inte hur pass inläst Carl XI var på Macchiavelli, men när han genomförde sin stora reduktion – det vill säga drog in en stor del av de adliga stormännens egendomar till kronan i syfte att bättra på landets katastrofala ekonomi – tillämpade han till punkt och pricka det machiavelliska receptet enligt ovan. Historiker har under tre sekel brottats med frågeställningen hur kungen kunde gå i land med detta så smärtfritt som faktiskt skedde. Svaret, menar Rydén, ligger i det genomslag idéerna om det kungligas enväldet fick i samtiden (sidan 76):

Efter en rad uppslitande krig i Europa framställdes den starka centralmakten nu som det enda som kunde förhindra anarki och kaos. I Frankrike hade juristen Jean Bodin i flera böcker hävdat att en suverän furste måste kunna stå över lagen. I England gav filosofen Thomas Hobbes 1651 ut boken Leviathan, där han beskrev mänskligheten som en hop vargar vars primitiva drifter endast kan tyglas av en skräckinjagande envåldshärskare.

Den starka kungamakten var helt enkelt politiskt korrekt i det dåtida Sverige och Europa och främjades därtill av kyrkan samt ett utbrett missnöje med de adliga stormännens sed att utplundra landets resurser för egen vinnings skull.

575px-Kung_Karl_XI_till_häst_(1670-1697) Ryttarporträtt av Carl XI.

Om Carl XI kan beskrivas som en välvillig despot som hade rikets bästa för ögonen, så kan samma sak på intet sätt sägas om alla de diktatorer av olika slag som Daniel Rydén beskriver. Eklatanta exempel härpå är givetvis 1900-talets totalitära massmördare Josef Stalin, Adolf Hitler och Mao Tse-tung (jag föredrar denna latinisering av den kinesiske diktatorns namn framför det moderna Maozedong). Även om samtliga dessa tre folkförstörare i något slags mening må ha handlat i enlighet med sina förvridna uppfattningar om vad som var bra för deras respektive hemländer, kommer man inte från att samtliga var på något sätt sinnesrubbade.

Med hjälp av ideologiska koncept som inte tålde några motsägelser, hänsynslösa maktapparater och oavlåtlig propaganda lyckades de hanka sig kvar vid makten och under resans gång, direkt eller indirekt, ge upphov till otaliga miljoner människors död. Enbart kommunistisk maktutövning bär, enligt en beräkning framlagd av Jean-Pierre Dujardin i Le Figaro Magzine 19-25 november 1978, ansvaret för 142 917 000 dödsoffer.   

Intressant är Daniel Rydéns avsnitt om Kim Il-sung (1912-94), majoren i Röda armén som av Stalin handplockades att leda den kommunistiska, norra delen av Koreahalvön efter dess delning i samband med krigsslutet 1945. Det innovativa med denne hänsynslöse diktator är att han grundade en dynasti i Nordkorea, som i dag räknas som världens sista stalinistiska diktatur.

Detta drag stod väl i överensstämmelse med Machiavellis fursteråd. Således lät sig Kim – som dryga 20 år efter sitt frånfälle fortfarande anses vara president – efterträdas av sonen Kim Jong-il, vilken i sin tur efterföljdes av sin son Kim Jong-un.

article-1318889-0B7DA236000005DC-780_468x286 Dynastin Kim: Kim Il-sung, Kim Jong-il och Kim Jong-un.

Något av en innovation stod vidare Vitrysslands diktator sedan 1994, Aleksandr Lukasjenko, för då han lät lagstifta om att all oregistrerad föreningsverksamhet kunde straffas med upp till två års fängelse (sidan 200): ”Alla samordnade handlingar som utförs av minst tre människor är i lagens mening föreningsverksamhet. Polisen har därmed rätt att ingripa mot allt som fler än två personer gör tillsammans.”

Bokens avslutas med ett urval i bokstavsordning av historiens ”auktoritära maktutövare”.

Daniel Rydéns bok kan varmt rekommenderas för den som vill få en översikt över världens tyranner såväl  i förfluten tid som nu- och samtid. Dock saknar jag den åtskillnad som jag menar bör göras mellan ”totalitär” och ”auktoritär” diktatur. Den totalitära diktaturen inlemmar varje aspekt av samhället under sin domvärjo, medan den auktoritära varianten inte lägger sig i precis allting. När militärjuntan i Chile inledde sin maktutövning 1973 var den exempelvis förnuftig nog att överlåta landets ekonomi åt experter, vilket resulterade i att Chile påfallande snabbt återhämtade sig från det ekonomiska kaos president Salvador Allende hade kastat landet rätt in i.

På en punkt vill jag rätta Rydén. Han skriver på flera ställen att Spaniens diktator Francisco Franco (1892-1975) var ”fascist”, vilket inte är fullt korrekt. Franco var noga taget en konservativ katolik och tillät inte de ideologiskt motiverade fascisterna i Spanien att sticka upp nämnvärt.

83a556aa-e501-11e3-_705926c Francos Spanien räddade 200 000 judar undan Förintelsen.

Han gjorde heller inte samma fatala misstag som Mussolini gjort, att liera sig med Hitlertyskland under Andra världskriget. Spanien förblev i stället neutralt och kunde därför bli en tillflyktsort för förföljda judar. Spanien kunde på sätt rädda omkring 200 000 judar undan Förintelsen i Europa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francisco_Franco

 

Kim Jong-un skaffar ”glädjeflickor” och inbjuds till Moskva

4 april, 2015

kim-jong-un-women_3253933b Nordkoreas 32-årige diktator Kim Jong-un i kretsen av uniformerade kvinnor.

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/asia/northkorea/11510664/Kim-Jong-un-brings-back-pleasure-troupe-entertainers.html

När Kim Jong-un tillträdde som Nordkoreas enväldige diktator efter fadern Kim Jong-ils död i december 2011, gav han order om att den trupp unga kvinnor som haft till uppgift att underhålla fadern skulle upplösas.

Unge Kim såg potentiella fiender överallt i statsapparaten när han var ny i ämbetet och gav därför order om att alla, inklusive presidentens ”harem” med unga kvinnor, skulle undersökas noga. Nu, sedan undersökningarna avslutats och en tre års officiell sorgeperiod efter faderns frånfälle är till ända, anser Kim Jong-un att han kan återuppta traditionen att hålla sig med en trupp ”glädjeflickor”, rapporterar den brittiska tidningen The Telegraph (länken överst).

De kvinnor som hemförlovades för drygt tre år sedan med stränga order att hålla tyst med vad de fått insyn i hos Nordkoreas högsta ledning erhöll avgångsvederlag som motsvarade 4000 US dollar, en enorm summa efter nordkoreanska förhållanden. De som var anställda i mindre glamourösa yrken som pigor och städerskor i presidentpalatset fick halva den summan. Även hemutrustning ingick i avtackningen.

I det oerhört patriarkala nordkoreanska samhället anses det självklart att kvinnor skall passa upp på männen och underhålla dem på allehanda sätt. Denna traditionella kvinnosyssla kallas med ett koreanskt ord kisaeng, motsvarande det japanska geisha. Det kan röra sig om att sjunga, dansa, konversera och musicera, men också om att tillfredsställa männen sexuellt.

kim-jong-un-wife_3253934b Kim Jong-un arm i arm med hustrun Ri Sol-ju.

Kim Il-sung (1912-94), Kim Jong-uns farfader och Nordkoreas ”evige president” – som tillsattes som Nordkoreas härskare av sovjetiska Röda armén 1945 – var den som inledde traditionen med att hålla sig med en trupp bestående av unga flickor. Nordkoreanska tjänstemän fick i uppdrag att finkamma landet på unga och söta flickor, varav de mest attraktiva utvaldes att bli diktatorns konkubiner (bihustrur, älskarinnor). När de ansågs för gamla, vid typ 25 års ålder, dumpades de hos någon befattningshavare i den politiska eller militära toppen.

Professor Toshimitsu Shigemura, Nordkorea-expert vid Waseda-universitetet i Tokyo, citeras i The Daily Telegraph:

Detta har hållit på under de tre generationerna som Kim-familjen regerat Nordkorea och det har blivit en tradition som också är en demonstration av ledarens makt över befolkningen och hans sexuella makt.

Det framgår inte vad Kim Jong-uns hustru sedan 2013, sångerskan Ri Sol-ju med vilken ledaren har en dotter, tycker om arrangemanget.

http://www.newsweek.com/kim-jong-un-snubs-china-and-accepts-putins-invite-moscow-298974

Bland andra den amerikanska tidskriften Newsweek (länk ovan) har vidare berättat om att Kim Jong-un mottagit en inbjudan, som han accepterat, att besöka Moskva för att delta i 70-årsfirandet av segern över Nazityskland i Andra världskriget. Sovjetunionen ingick här i den segrande koalitionen som i övrigt bestod av USA, Storbritannien och i någon mån Frankrike.

KimJong-unUnge Kim tillsammans med några av sin julgra…förlåt, generaler.

Diplomaten och författaren Glyn Ford, som besökt Nordkorea vid ett flertal tillfällen, citeras så av Newsweek:

Om nyheterna bekräftas – och de tycks vara rätt solida – finns det två intressanta aspekter och det är de stärkta förbindelserna med Ryssland och den samtidiga förolämpningen av Kina.

Kim är tillsammans med 68 andra ledare inbjuden till segerfirandet, som USAs president Barack Obama avböjt att bevista. Om den nordkoreanske ledaren reser till Moskva blir det hans första utlandsresa sedan han kom till makten i slutet av december 2011. Han kommer dock säkerligen inte att få någon specialbehandling av de ryska värdarna utan blir en i mängden av utländska dignitärer.

Det kan bli en historisk resa så tillvida som Nordkorea för första gången sedan Koreakriget 1950-53, då Nordkorea fick klartecken från Stalin att angripa Sydkorea och fick hjälp av en miljon kinesiska ”frivilliga”, som det ser ut nu kommer att prioritera Moskva framför Peking.

Förintelsens minnesdag och det importerade judehatet

27 januari, 2014

untitled Den 27 januari 1945 befriades dödslägret Auschwitz av Röda armén.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article18245329.ab

Länken här ovan går till en i stort läsvärd artikel av Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), i Aftonbladet dagens datum den 27 januari – det vill säga Förintelsens minnesdag. Silberstein uppmanar bland annat drottningen och statsministern att deltaga i nästa av den Judiska församlingen i Malmö anordnade så kallade kippavandring. En god idé, tycker jag.

Det finns naturligtvis allt skäl att på detta sätt högtidlighålla minnet av de sex miljoner judar, hundratusentals zigenare och andra folkgrupper som massakrerades av nationalsocialisterna i samband med Andra världskriget. Några förtydliganden menar jag dock kan vara på sin plats. I Wikipedia läser jag: ”Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.”

Jag tycker faktiskt det är litet märkligt att ordet antisemitism, det vill säga judehat, placeras sist i denna uppräkning trots att Förintelsen (Holocaust) främst avser den oerhört väldokumenterade judeutrotningen. Och vad är egentligen ”intolerans”?

Frågar du en företrädare för den hallstämplade politiska korrektheten får du till äventyrs svaret, att det kan vara varje form av kritik mot allt som har med homosexuellt leverne att göra. För andra kanske intolerans i första hand är diskriminering av filatelister. Jag är vidare rätt säker på att somliga skulle hävda, att det bästa du kan göra för att bekämpa ”främlingsfientlighet” och ”rasism” är att inte rösta på Sverigedemokraterna.

Med andra ord efterlyser jag större stringens i diskussionen om Förintelsen och judehat. Willy Silberstein nämner inledningsvis i sin artikel vad han menar vara olika former av rasism: ”Sverige har börjat vänja sig vid rasism. Jag tänker på judehat, jag tänker på hat mot muslimer, romer och andra utsatta.” Hat mot muslimer kan dock aldrig vara ”rasism”, eftersom muslimer är sådana personer vilka bekänner sig till religionen islam och icke någon ”ras”.

untitled Historiskt exempel på svensk antisemitism.

Frågan är för övrigt om det inte är dags att för gott utmönstra ordet ”rasism” ur vokabulären. Ordet i fråga förutsätter nämligen att det finns mänskliga raser, och modern forskning har kommit fram till att de genetiska skillnaderna mellan olika etniska grupper är så små att det inte är korrekt att tala om ”raser” i sammanhanget.

Jag har tidigare skrivit följande bloggtext, där jag redovisar aktuella forskningsrön, i ämnet:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/04/13/det-finns-bara-en-manniskoras/

Vetenskap är en sak – politisk demagogi en annan. Om ordet ”rasism” försvann ur den vetenskapliga och/eller politiska vokabulären skulle det innebära, att våra professionella så kallade antirasister och toleransmånglare gick miste om ett snärtigt slagord att använda som tillhygge mot personer och partier med i deras tycke olämpliga åsikter. Därför tror jag inte mycket på att ordet i fråga kommer att försvinna i brådrasket.

Ett annat fenomen värt att notera när det gäller debattinlägg och andra utsagor från etablerade politiker och debattörer om den tilltagande antisemitismen i Sverige – ty att det finns en sådan är ställt utom allt tvivel – är att det så gott som aldrig fastslås varifrån sagda antisemitism härrör.

imagesXJD1SYYG De flesta anmälningarna om hatbrott riktade mot Malmös judar kommer från Föreningsgatan, där Judiska församlingens synagoga ligger.

Nämligen från den växande kommuniteten invandrare med islamsk trostillhörighet. Det är från hatfyllda medlemmar av denna samfällighet det anmärkningsvärda och skandalösa judehatet i Malmö kommer, något som lett till att många judar känt sig tvingade att lämna den stad de en gång växte upp i. Förvisso finns det judehatare/antisemiter av annan tillhörighet, exempelvis anhängare av extremnationalistiska och rent nationalsocialistiska grupperingar, men det är alltså inte från dessa judehatet i Malmö i första rummet emanerar.

Jag tycker rent ut sagt är ynkligt när Willy Silberstein och andra debattörer ”glömmer” att påpeka, varifrån judehatet i realiteten kommer. Och att man inte vågar uppmana de muslimer som hatar judar att sluta upp med sitt primitiva hat. Resultat av denna selektiva ”glömska” samt feghet blir att det i stället är svenskar i allmänhet som skuldbeläggs och skälls för att vara rasister, vilket faktiskt är groteskt: svenskarna tillhör säkerligen jordens minst ”rasistiska” folk.

Detta faktum påpekades också av läraren och författaren Zulmay Afzali, med ursprung i Afghanistan, i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 25 januari:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/nej-svenskarna-ar-inte-rasister_8930490.svd

I dag minns jag, som många andra, den fruktansvärda och ofattbara nationalsocialistiska judeutrotningen. Något jag för övrigt gör praktiskt taget varje dag, vilket nog framgår av de många texterna i judiska och förintelserelaterade ämnen jag skrivit på min blogg.

untitled Enligt Zulmay Afzali är svenskarna inte rasister.

Låt mig även erinra om att det tog FN, en organisation som verkligen inte gjort sig känd för att vara vänskapligt inställd till vare sig det judiska folket i allmänhet eller den judiska staten Israel i synnerhet, hela 60 år innan man 2005 utsåg den 27 januari – det datum då den våldtagande och massakrerande sovjetiska Röda armén öppnade portarna till det av de tyska nationalsocialisterna administrerade dödslägret Auschwitz i Polen och befriade dess arma invånare – till Förintelsens officiella minnesdag.

Inte ens denna dag fick dock judarna (och romerna med flera zigenska grupper) ha för sig själva, ty givetvis skulle den även bli en dag för bekämpande av ”rasism” och värnande av ”tolerans” i allmänhet.

Bröderna Tsarnajev: när ”djupt religiösa” bombar och mördar

22 april, 2013

boston-explosion-m_2537196bBomb mot de ”otrogna” i Boston.

Det påstås att den äldre av de båda Boston-bombarna, den 26-årige Tamerlan Tsarnajev, skulle ha blivit ”djupt religiös” för några år sedan. Han slutade röka, dricka, festa och idrotta (han ägnade sig åt boxning). Kulmen på denna ”religiösa” väckelse – det var islam det var fråga om – blev att han tillsammans med sin 19-årige bror Dzjochar placerade ut bomber bland åskadarleden i Boston Marathon vilket ledde till att tre människor dödades och närmare 200 skadades.

Jag är själv religiöst troende och studsar till varje gång religiös tro förknippas med våld, mord och terrordåd. Kopplingen är i mitt tycke  fullständig  absurd. Ordet ”religion” kommer från det latinska verbet religio vars infinitiva form är religare. Detta betyder ”återförknippa” eller ”återanknyta till”, i detta fall människans gudomliga ursprung. Som kristen tror jag på en kärleksfull, barmhärtig och förlåtande Gud vars kärlek var själva upphovet till världen och universum.

Om man således menar sig vara ”djupt religiös” borde detta i mitt perspektiv medföra, att man avsäger sig varje form av våld och hat. En sant religiös människa skulle givetvis aldrig komma på tanken att skada människor till liv och lem i syfte att föra ut ett religiöst budskap. Den som begår en sådan destruktiv handling skadar inte bara sina medmänniskor utan också sig själv och ytterst religionen och Gud. Jag skulle hellre beskriva den metamorfos som bröderna Tsarnajev genomgick som en radikalisering i fanatisk riktning. Religionen blev bara en täckmantel i detta sammanhang.

Boston Marathon PhotographerBröderna Tsarnajev fångade av kameran i åskådarleden.

Efter hand som polisutredningen och pressbevakningen avseende terrordådet i Boston fortskrider kommer mer och mer fram kring familjen Tsarnajevs radikalisering. Den började med att den äldre brodern Tamerlan, ett av fyra barn till makarna Anzor och Zubeidat Tsarnajev, råkade in i en svår period av sitt liv. Han anklagades bland annat för hustrumisshandel. Modern rådde honom då att söka sin tillflykt i islam. Tamerlan i sin tur påverkade modern att börja beslöja sig enligt muslimsk sed, något som fadern avskydde: ”Du är tokig som täcker dig”, uppges han ha sagt till hustrun.

Tamerlan Tsarnajevs omvändelse ledde till en splittring i familjen, och för cirka två år sedan tog äktenskapet slut. De befinner sig nu båda åter i Dagestan, varifrån de inflyttade till Förenta staterna för omkring tio år sedan. Båda uppges hysa åsikten att de båda sönerna ”satts dit” för bombattentatet i Boston. Andra släktingar har emfatiskt tagit avstånd från deras nidingsdåd.

Här en länk till en informativ text i Wall Street Journal om dramat i familjen Tsarnajev:

http://online.wsj.com/article/SB10001424127887324235304578437131250259170.html?mod=wsj_share_tweet

Den mest normala personen i familjen förefaller ha varit fadern Anzor, vilken i likhet med äldste sonen höll på med boxning i sin ungdom. Han skall ha blivit mycket upprörd när Tamerlan, som var en lovande pugilist, slutade med sporten och blev fanatisk islamist. Anzors föräldrar deporterades på 1940-talet från ursprungslandet Tjetjenien till Kirgizistan inom ramen för Stalins deportationer, då hela folkslag omflyttades inom sovjetväldet på grund av påstådda nazistsympatier och regeringsfientlighet. Familjen hamnade omsider i Dagestan och i tidernas fullbordan alltså i USA.

102791-004-64584507Karl Marx tillåter vänsteranhängarna att hata och att stödja hat.

Media rapporterar i dag, den 22 april 2013, att den svårt skadade Dzjochar Tsarnajev vaknat ur sin medvetslöshet och börjat svara på frågor med hjälp av papper och penna. Han skall vara svårt skadad i tungan och försedd med andningsapparatur men kan se och höra. Så småningom kommer tvivelsutan den fullständiga bilden av bakgrunden till terrordådet att framtona. Det har bland annat rapporterats att det var Dzjochar som dödade sin bror genom att under polisjakten köra över honom med den stulna bil brödraparet färdades i. Om detta var en olyckshändelse eller en medveten gärning vet jag i skrivande stund inte.

En sak tycks stå klar: båda bröderna blev helgalna när de hemföll åt en radikal variant av islam. Kanske stödde de sig på Koranens uppmaning (sura 3:151) om att ”injaga skräck i de otrogna”, kanske på något annat koranord. Kanske var de så förblindade av hat och frustration att de gjorde vad de gjorde utan att bry sig om vad Koranen eller Profeten uppmanade dem till. Det får de fortsatta efterforskningarna utvisa.

I varje fall hade deras mordiska verksamhet ingenting med sann religion att göra. Hade de varit kristna skulle det ha varit helt omöjligt för bröderna Tsarnajev att stödja sig på något bibelord. Jesus Kristus uppmanar ju sina efterföljare både att ”älska sina fiender” och att ”vända andra kinden till” samt att göra mot andra vad vi vill att de skall göra mot oss, för övrigt en gammal judisk princip.

jesus-christ-wallpapers-12Jesus uppmuntrar till kärlek, inte hat.

Svenska media har  legat lågt med att belysa bombarbrödernas islamistiska överygelse; sådant skulle ju bevars kunde leda till ökad ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet”.  Slutligen kan det spekuleras i vad som ligger bakom vänsterns kutym att ta parti för muslimer men aldrig för kristna. Min personliga gissning är att vänsterideologin, som ytterst bygger på  Karl Marx teser om klasshat, inte har några problem att godkänna politiskt och ideologiskt hat. Det kristna kärleksbudskapet anses däremot i ett strikt vänsterperspektiv vara uttryck för en ”slavmoral” som spelar borgar- och kapitalistklassen i händerna.

På goda grunder kan den revolutionära jidhadismen/islamismen anses ha betydliga likheter med marxism och marxistiska terrorrörelser. Islams förkämpar ägnar sig åt samma typ av verksamhet som exempelvis västtyska Baader-Meinhof-ligan (Rote Armee Fraktion), italienska Röda brigaderna och japanska Röda armén sysslade med på 1960- och 1970-talen. Det vill säga att skapa rädsla, osäkerhet och oordning i de västdemokratiska samhällena i syfte att bereda vägen för den saliggörande revolutionen.

Troligen är det också detta hatbejakande synsätt som ligger bakom den utveckling socialdemokratin genomgått i riktning mot växande sympatier för muslimsk fundamentalism och en antagonistisk inställning gentemot den judiska staten Israel. Det forna kristna sosseförbundet Broderskapsrörelsen har exempelvis under namnet Socialdemokrater för tro och solidaritet förvandlats till en renodlad stödorganisation för terroriströrelsen Hamas i Gaza.

peterPeter Weiderud – vänsterideolog och proislamist i kyrkliga kretsar.

Ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet är journalisten Peter Weiderud, född 1957, som är ett stående inslag i det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza. Weideruds tentakler förgrenar sig djupt inom inte bara svensk socialdemokrati – förutom att leda Svenska kyrkans internationella arbete är han även utrikespolitisk chef hos den notoriskt vänstervridna, protestantiska organisationen Kyrkornas världsråd i Geneve. Svenska kyrkan i stort framstår allt mer som ett världsligt rättfärdighetsinstut och allt mindre som ett redskap för själarnas frälsning.

Bildt träffade representant för diktaturen Kazakstan

20 mars, 2013

Kazakhstan is a country six times size of Sweden. Its GDP per capita has been tripling since  2005. Good talks with FM Erlan Idrissov.

Så twittrade Sverigeges utrikesminister Carl Bildt efter sitt möte med sin kazakiske kollega Erlan Idrissov i Stockholm i dag den 20 mars. Kazakstan ligger i Centralasien med en liten del i östra Europa. Dess mäktigaste grannar är Ryssland  i norr och Kina i öst. Det som imponerar på Bildt är uppenbarligen landets ekonomiska utveckling som baseras på dess oljetillgångar.

KazakstanEn vy från det höglänta Kazakstan.

Enligt UDs pressrelease skulle vid mötet mellan Bildt och Idrissov även den inrikespolitiska utvecklingen och inställningen till mänskliga fri- och rättigheter tas upp, men om jag känner Carl Bildt rätt berördes sannolikt dessa ämnen med lätt hand. Det moderna Kazakstan är sedan man utropade sig självständigt den 16 december 1991 en auktoritär stat med försumbar respekt för mänskliga fri- och rättigheter.

President Nursultan Nazarbajev, född 1940, har suttit vid makten från första början. Han valdes först för en fyraårsperiod men har förlängt denna upprepade gånger. Någon politisk eller religiös frihet existerar inte i detta sekulära land med 47 procent muslimer. För några år sedan antogs en omstridd lag som påbjöd att en religiös församling måste ha minst 50 medlemmar för att registreras av myndigheterna. Enligt människorättsgrupper har exempelvis baptister, Jehovas vittnen, Hare Krishna och representanter för andra minoritetsgrupper svårt att verka.

041026+DDMM+lunch+Kazakstans+president+KH+280+233Kazakstans diktator Nazarbajev i samband med en lunch med kungaparet 2004.

Det väckte internationell uppmärksamhet då en rysk kvinnlig missionär från Unification Church vid namn Elizaveta  Drenitjeva dömdes .till två års fängelse i februari 2009. Det ”brott” hon anklagades för var att ha föreläst om rörelsens lära för fyra personer varav en var infiltratör från den kazakiska säkerhetstjänsten KNB. Mer om fallet på en video här:

http://www.youtube.com/watch?v=i1_xYWUAAYg

Kazakerna har funnits sedan 900-talet som ett turkiskt muslimfolk. Fram till 1456 levde de i ett självständigt khanat som 1731 blev ett tsarryskt protektorat. 1868 blev Kazakstan en del i det ryska riket vilket ledde till omfattande protester och resningar – 1916 dödades omkring 150 000 människor vid en revolt. Kazakerna lyckades sedan först hålla stånd mot den kommunistiska Röda armén men införlivades med Sovjetunionen 1920.

1936 blev området officiellt en sovjetrepublik med namnet Kazakiska SSR. Det kom sedan att nyttjas vid Stalins deportationer under Andra världskriget som avstjälpningsplats för bland annat krimtatarer, tjetjener, volgatyskar och polacker vilket lett till en mångfasetterad folksammansättning.

En omfattande rysk kolonisation har också skett och ryska är det dominerande språket. Kazaker och ryssar dominerar bland de etniska grupperna. Efter Josef Stalins död 1953 skickades en del stalintrogna politiker, bland dem Georgij Malenkov (1902-88), i exil till Kazakiska SSR. Den kazakiska sovjetrepubliken var viktig för makthavarna i Kreml främst på grund av sina oljetillgångar och som uppställningsplats för en betydande kärnvapenarsenal.

1-malenkovMalenkov deporterades till Kazakiska SSR efter Stalins död.

Kazakstan är fortfarande viktigt i kraft av sina oljetillgångar och sin växande ekonomi, vilket förklarar Carl Bildts uppskattande ord. Landet är på jakt efter Sveriges stöd för sin ansökan om inträde i den internationella handelsorganisationen WTO och behöver nog inte frukta alltför hård kritik från Sverige trots sin auktoritära politik och en president som bränt åtskilliga av oljemiljarderna på att flytta huvudstaden från det forna maktcentret Almaty (Alma-Ata) till den helt nybyggda staden Astana.

De mänskliga rättigheterna? De får vänta.

Lägg av med domedagsretoriken!

25 september, 2011

http://expo.se/2011/expo-slapper-rapport-om-muslimhatet_4352.html

Expo har, föga sensationellt, givit ut en rapport om ”muslimhatet”. Se länken ovan. Syftet är att granska antimuslimska miljöer i kölvattnet av terrordåden i Norge. Jag har inte läst rapporten men kan tänka mig att den innehåller en hel del överdrifter och ”guilt by association”-teoretiserande, stående inslag i Expos övergripande verksamhet.

Glöm och dröm – något världsomspännande kalifat kommer vi aldrig att få uppleva.

Att det i vissa kretsar finns ett hat, inte bara mot den utflipprade terrorvariant av islam som kallas islamism utan mot islam och muslimer i allmänhet, torde ingen kunna förneka. I nära samband därmed finns även en domedagsretorik kring islam och islamisering som jag menar måste motverkas, speciellt av alla oss – sverigedemokrater och andra – som tydligt ser riskerna med den pågående islamiseringen. Jag vet vad jag talar om eftersom jag själv är med i diskussionsfora – och det rör sig inte om några extremistiska sådana – där det ibland torgförs en obefogad rädsla för islam.

I vissa kretsar tas det för givet att Sverige och det övriga Europa i sinom tid kommer att tas över av den islamska religionen. I en diskussion jag deltog i menade några att vårt största och enda hopp vore om vi blev invaderade av Ryssland, vilka då skulle ”göra upp” med islam och typ skicka alla otrevliga mullor till Sibirien: hellre ryss än muslim.

Precis som om detta vore ett realistiskt val i en mer eller mindre avlägsen framtid. Domedagsretorikerna förefaller ha tagit ut förlusten i förväg och underkänner på så sätt sina egna möjligheter att motverka den nattsvarta framtid, där sharialag härskar och det medeltida mörkret alltmer lägrar sig över vårt arma land.

En misslyckad självmordsbombare gör ingen sommar.

Jag vet av erfarenhet att det kan vara lätt att överskatta sina motståndare. Vi som var aktiva antikommunister under det Kalla kriget hade en tendens att – i alla fall under den tid då sovjetkommunismen stod som starkast under Brezjnev-epoken på 1970-talet – utgå ifrån att vi med naturnödvändighet var på väg mot ett kommunistiskt maktövertagande i hela världen.

Och visst fanns det visst fog för sådan pessimism: Sovjet rustade hela tiden upp sin militärmakt; sovjetstödda gerillarörelser tog över makten i en ansenlig mängd länder i Tredje världen; medierna dominerades av vänstervridna journalister med marxist-leninismen som ledstjärna; sovjeterna var framgångsrika med sin påverkan och infiltration av den så kallade fredsrörelsen och andra institutioner; den demokratiska västvärlden framstod som svag och håglös.

Allt var således upplagt för ett kommunistiskt maktövertagande på bred front. Självklart var sovjetledarna själva övertygade om att så skulle ske. När Nikita Chrusjtjov besökte USA 1959 lovade han exempelvis att Sovjetunionen skulle ”begrava” USA och den övriga västvärlden. Enligt den marxist-leninistiska ideologi ”Krusse” stödde sig på ansågs det nämligen som en vetenskaplig självklarhet att så skulle ske. Proletariatets diktatur och därefter det fullkomliga kommunistiska samhället var helt enkelt mänsklighetens oundvikliga framtid.

Han som skulle begrava Väst blev själv begravd.

Vi vet alla hur det gick. Den marxistiska ”vetenskapen” visade sig vara rosenskimrande pipdrömmar utan något reellt innehåll (vilket inte hindrar att det fortfarande finns en tapper skara som tror därpå), och i år är det jämnt 20 år sedan Sovjetunionen gick under med en flämtning.

Nu är kanske inte jämförelsen mellan det Kalla krigets hotande kommunism – ty det var verkligen ett hot – och dagens islam/islamism helt klockren. Kommunismen var till exempel en materialistisk och ateistisk ideologi, medan islam är ett religiöst koncept som erkänner förekomsten av en mänskligheten oberoende gudomlig verklighet.

Ändå finns det klara likheter mellan dagens självmordsmördande terroristbombare och övriga fanatiker med muslimska förtecken och 1970-talets våldsbejakande vänsterextremister inom västtyska Rote Armee Fraktion, italienska Röda brigaderna, japanska Röda armén med flera terroristgrupperingar. Den extrema metodiken och den domedagsliknande eskatolgin är densamma, beredvilligheten att offra sig själva och oskyldiga civila likaså.

Och liksom Chrusjtjov talade om att begrava Väst under den politiskt och ekonomiskt överlägsna sovjetkommunismen, har muslimskt troende psykopater av en bin Ladins eller Khadaffis snitt ofta och gärna orerat om det kommande muslimska världherraväldet. Det gick emellertid inte så bra för bin Ladin och Khadaffi: den förstnämnde finns inte längre bland oss och Khadaffi har sparkats från makten på ett nesligt sätt. Nu är de inte så stora i orden längre.

Sic semper tyrannis…bye, bye, bin Ladin.

Vare därmed sagt att jag inte tror på tesen om ett förestående muslimskt maktövertagande, vare sig genom den muslimiska nativiteten, immigrationen eller självmordsmördandet. Visst, de islamistiska galningarna kan kanske skrämma skiten ur vissa av oss för en begränsad tidsperiod, vilket naturligtvis kan anses vara illa nog. Självfallet bör vi också motverka pågående anpassning till muslimska invandrares krav liksom vi bör begränsa invandringen i allmänhet.

Däremot törs jag förutspå att vi aldrig kommer att få uppleva ett muslimskt styre i vårt land eller ens vår del av världen. Allt ont är förutbestämt att förgå, precis som kommunismen som globalt hot gjorde det, och den extrema islamismen kommer förr eller senare också att tvingas skatta åt förgängelsen. Det världsvida kalifatet kommer aldrig att materialiseras.

Vad vi kan göra är att påskynda processen genom våra egna politiska initiativ och vår egen demokratiska opinionsbildning. Däremot måste vi naturligtvis acceptera islam som en religion bland andra i vårt samhälle. Ett civilserat samhälle förutsätter religionsfrihet.

Det absolut sämsta vi kan göra är att förfalla till ett deterministiskt domedagstänkande där vi redan från början erkänner oss besegrade. Detta kan i sin tur leda till en desperation vilken i värsta fall kan ge upphov till fruktansvärda terroraktioner liknande dem i Norge. Genom att låta  hatfylld retorik, rädsla och allmän desperation prägla oss låter vi också våra motståndare – icke minst Expo – få vatten på sin kvarn.