Den irrationella rädslan för religion

David Lindén vill se Löfven ”förklara krig mot religion”.

I Länstidningen (Södertälje) den 8 maj 2013 finns en debattartikel av en ”gästtyckare” som heter David Lindén, doktorand i historia vid King´s College i London, som uppmanar S-ledaren Stefan Löfven att ”förklara krig mot religion”. Därmed skulle, menar debattören, Löfven kunna gå till historien som ”en av de stora socialdemokratiska statsmännen”.

Löfven skulle på så sätt, anser Lindén, gå i USA-presidenten Lyndon B. Johnsons fotspår, Johnson som på sin tid förklarade ”krig mot fattigdomen”. Jag vet inte vilken historiebok Lindén har läst, men att Lyndon Johnson skulle räknas till de stora statsmännen – annat än möjligen av den sociala ingenjörskonstens båldaste tillskyndare – har undgått mig. Johnson är och förblir mest känd som mannen som lade grunden för USAs nederlag i Vietnamkriget.

Den irrationella rädsla för aktiv religionsutövning som Lindén ådagalägger är ett återkommande tema i dagens åsiktsbildning. Det faktum att det finns galningar som påstår sig vara religiösa – jag kommer av naturliga skäl främst att tänka på våldsbejakande jihadister/islamister – tas av somliga till intäkt för att all religion är av ondo. Det är en inte särskilt begåvad utgångspunkt.

Om vi tittar på 1900-talets stora konflikter så hade ingen av dessa med religion att göra. Första världskriget med cirka 10 miljoner döda var ett utflöde av vapenskramlande nationalism av det obotligt chauvinistiska slaget, medan Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer startades av Adolf Hitlers nationalsocialister. Inte heller någon av de mindre konflikterna, exempelvis Koreakriget eller Vietnamkriget, hade med religion att göra.

Några av dem som möjliggjorde den kommunistiska ideologins massmördande: från vänster Josef Stalin, Friedrich Engels, Pol Pot, Karl Marx och Mao Tse-tung. Samtliga var doktrinära ateister.

Det gångna seklets militära kraftmätningar med det omätliga lidande dessa medförde för civilbefolkningen var ett resultat av politik och ideologi. Märkligt nog hörs utomordentligt få röster som vill förbjuda politik eller ideologi. Bara den garanterat ateistiska ideologin kommunismen bär ansvaret för mellan 100 och 200 miljoner människors död, beroende på hur man räknar. Var finns ropen på förbud mot kommunismen?

Vidare existerar en betydande förvirring om sekularismen i samhället. David Lindén skriver:

På papperet är Sverige en sekulär stat, men samtidigt tycker många opinionsbildare och journalister att religion och främst religiositet är något som förtjänar både respekt och vördnad.

Lindén tycker sig uppenbarligen se en motsättning där ingen sådan finns. Det är riktigt att Sverige är en sekulär stat. Kyrkan är sedan ett antal år tillbaka skild från staten och ingen torde kunna anklaga eller, om man så vill, berömma vare sig regering eller opposition för att vara överdrivet religiösa. Däremot är Sverige inte ett sekulärt samhälle.

Religionsfrihet finns inskriven i grundlagen och alla som i övrigt följer våra lagar är tillförsäkrade frihet att utöva sin religion, hur förkastligt andra än må tycka att detta är. Det är sådant som kallas tolerans, vilket torde vara ett av de mest missbrukade orden i den samtida diskursen. Den intolerans som uppvisas av dem som jämt och ständigt predikar tolerans är stundom monumental.

Ett sekulärt samhälle skulle däremot med nödvändighet innebära en utbyggd kontrollapparat i syfte att övervaka att ingen ägnar sig åt gudstillbedjan eller annan form av religiositet. Ett sådant samhälle skulle vara outhärdligt intolerant och ogästvänligt att leva i, kanske då med undantag för våra mest insnöade ateister.

Albaniens kommunistiske diktator Enwer Hoxha försökte utrota religionen. Han lyckades inte särskilt bra.

Mig veterligt är den totalitära kommunistdiktaturen Albanien på 1960-talet, under ledning av den sinnesrubbade diktatorn Enwer Hoxha, den enda stat i världen som utropat sig som en ateistisk stat och ett ateistiskt samhälle. Dessa anspråk var inte med sanningen överensstämmande. Den som hyser en äkta religiös tro låter sig inte hindras av en förtryckande stat utan finner alltid, ibland med livet som insats, nya vägar att utöva sin religion och tillbe sin Gud. Så var fallet också i Albanien.

Nå, men terroristerna med anknytning till islam, då? Dessa mordiska våldsverkare är väl ett tecken på att religion kan vara destruktiv? Så är naturligtvis fallet. Jag hävdar emellertid att islamisterna/jihadisterna, vilka tycker det är fullt rimligt att döda såväl oskyldiga människor som sig själva i Allahs namn, har mer med vänsterextremistiska terrorrörelser av typ Baader-Meinhof-ligan i Tyskland och Röda brigaderna i Italien än med sann religion att göra. De har samma målsättning – att skapa kaos och osäkerhet i det västerländska samhället – och använder samma metoder.

Sann religion tar fram det bästa i människan. Alla högtstående religioner predikar kärlek, barmhärtighet, nåd och ödmjukhet. Sann religion förädlar människan. Sann religion lär att det finns en högre verklighet och en högre sanning än de förödande och av människor skapade ideologier och ismer som kastat mänskligheten in i två (tre om vi räknar in Kalla kriget) världskrig.

Ateistmaffian borde lära något av vår moderna historia, men det är troligen alldeles för mycket begärt. Det förvånar mig därför inte ett spår att David Lindén avslutningsvis i sin gästtyckarspalt i Länstidningen gillande citerar Karl Marx yttrande om att ”religion är ett opium för folket”. Marx som är den ideologiske fadern till den ideologi som mördat fler människor än någon annan ism. Icke alls underligt, då den marxistiska ideologin bygger på föreställningen om att det finns oönskade och skadliga människor och ”klasser” som måste bekämpas med våld och revolution.

Vad som behövs i dagens samhälle är snarast mer, inte mindre religion. Om alla jordens folk tillämpade Tio Guds bud och/eller de ideal som framställs i Jesu Bergspredikan skulle vi ha en helt igenom god värld.

Bröderna Tsarnajev: när ”djupt religiösa” bombar och mördar

Bomb mot de ”otrogna” i Boston.

Det påstås att den äldre av de båda Boston-bombarna, den 26-årige Tamerlan Tsarnajev, skulle ha blivit ”djupt religiös” för några år sedan. Han slutade röka, dricka, festa och idrotta (han ägnade sig åt boxning). Kulmen på denna ”religiösa” väckelse – det var islam det var fråga om – blev att han tillsammans med sin 19-årige bror Dzjochar placerade ut bomber bland åskadarleden i Boston Marathon vilket ledde till att tre människor dödades och närmare 200 skadades.

Jag är själv religiöst troende och studsar till varje gång religiös tro förknippas med våld, mord och terrordåd. Kopplingen är i mitt tycke  fullständig  absurd. Ordet ”religion” kommer från det latinska verbet religio vars infinitiva form är religare. Detta betyder ”återförknippa” eller ”återanknyta till”, i detta fall människans gudomliga ursprung. Som kristen tror jag på en kärleksfull, barmhärtig och förlåtande Gud vars kärlek var själva upphovet till världen och universum.

Om man således menar sig vara ”djupt religiös” borde detta i mitt perspektiv medföra, att man avsäger sig varje form av våld och hat. En sant religiös människa skulle givetvis aldrig komma på tanken att skada människor till liv och lem i syfte att föra ut ett religiöst budskap. Den som begår en sådan destruktiv handling skadar inte bara sina medmänniskor utan också sig själv och ytterst religionen och Gud. Jag skulle hellre beskriva den metamorfos som bröderna Tsarnajev genomgick som en radikalisering i fanatisk riktning. Religionen blev bara en täckmantel i detta sammanhang.

Bröderna Tsarnajev fångade av kameran i åskådarleden.

Efter hand som polisutredningen och pressbevakningen avseende terrordådet i Boston fortskrider kommer mer och mer fram kring familjen Tsarnajevs radikalisering. Den började med att den äldre brodern Tamerlan, ett av fyra barn till makarna Anzor och Zubeidat Tsarnajev, råkade in i en svår period av sitt liv. Han anklagades bland annat för hustrumisshandel. Modern rådde honom då att söka sin tillflykt i islam. Tamerlan i sin tur påverkade modern att börja beslöja sig enligt muslimsk sed, något som fadern avskydde: ”Du är tokig som täcker dig”, uppges han ha sagt till hustrun.

Tamerlan Tsarnajevs omvändelse ledde till en splittring i familjen, och för cirka två år sedan tog äktenskapet slut. De befinner sig nu båda åter i Dagestan, varifrån de inflyttade till Förenta staterna för omkring tio år sedan. Båda uppges hysa åsikten att de båda sönerna ”satts dit” för bombattentatet i Boston. Andra släktingar har emfatiskt tagit avstånd från deras nidingsdåd.

Här en länk till en informativ text i Wall Street Journal om dramat i familjen Tsarnajev:

http://online.wsj.com/article/SB10001424127887324235304578437131250259170.html?mod=wsj_share_tweet

Den mest normala personen i familjen förefaller ha varit fadern Anzor, vilken i likhet med äldste sonen höll på med boxning i sin ungdom. Han skall ha blivit mycket upprörd när Tamerlan, som var en lovande pugilist, slutade med sporten och blev fanatisk islamist. Anzors föräldrar deporterades på 1940-talet från ursprungslandet Tjetjenien till Kirgizistan inom ramen för Stalins deportationer, då hela folkslag omflyttades inom sovjetväldet på grund av påstådda nazistsympatier och regeringsfientlighet. Familjen hamnade omsider i Dagestan och i tidernas fullbordan alltså i USA.

Karl Marx tillåter vänsteranhängarna att hata och att stödja hat.

Media rapporterar i dag, den 22 april 2013, att den svårt skadade Dzjochar Tsarnajev vaknat ur sin medvetslöshet och börjat svara på frågor med hjälp av papper och penna. Han skall vara svårt skadad i tungan och försedd med andningsapparatur men kan se och höra. Så småningom kommer tvivelsutan den fullständiga bilden av bakgrunden till terrordådet att framtona. Det har bland annat rapporterats att det var Dzjochar som dödade sin bror genom att under polisjakten köra över honom med den stulna bil brödraparet färdades i. Om detta var en olyckshändelse eller en medveten gärning vet jag i skrivande stund inte.

En sak tycks stå klar: båda bröderna blev helgalna när de hemföll åt en radikal variant av islam. Kanske stödde de sig på Koranens uppmaning (sura 3:151) om att ”injaga skräck i de otrogna”, kanske på något annat koranord. Kanske var de så förblindade av hat och frustration att de gjorde vad de gjorde utan att bry sig om vad Koranen eller Profeten uppmanade dem till. Det får de fortsatta efterforskningarna utvisa.

I varje fall hade deras mordiska verksamhet ingenting med sann religion att göra. Hade de varit kristna skulle det ha varit helt omöjligt för bröderna Tsarnajev att stödja sig på något bibelord. Jesus Kristus uppmanar ju sina efterföljare både att ”älska sina fiender” och att ”vända andra kinden till” samt att göra mot andra vad vi vill att de skall göra mot oss, för övrigt en gammal judisk princip.

Jesus uppmuntrar till kärlek, inte hat.

Svenska media har  legat lågt med att belysa bombarbrödernas islamistiska överygelse; sådant skulle ju bevars kunde leda till ökad ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet”.  Slutligen kan det spekuleras i vad som ligger bakom vänsterns kutym att ta parti för muslimer men aldrig för kristna. Min personliga gissning är att vänsterideologin, som ytterst bygger på  Karl Marx teser om klasshat, inte har några problem att godkänna politiskt och ideologiskt hat. Det kristna kärleksbudskapet anses däremot i ett strikt vänsterperspektiv vara uttryck för en ”slavmoral” som spelar borgar- och kapitalistklassen i händerna.

På goda grunder kan den revolutionära jidhadismen/islamismen anses ha betydliga likheter med marxism och marxistiska terrorrörelser. Islams förkämpar ägnar sig åt samma typ av verksamhet som exempelvis västtyska Baader-Meinhof-ligan (Rote Armee Fraktion), italienska Röda brigaderna och japanska Röda armén sysslade med på 1960- och 1970-talen. Det vill säga att skapa rädsla, osäkerhet och oordning i de västdemokratiska samhällena i syfte att bereda vägen för den saliggörande revolutionen.

Troligen är det också detta hatbejakande synsätt som ligger bakom den utveckling socialdemokratin genomgått i riktning mot växande sympatier för muslimsk fundamentalism och en antagonistisk inställning gentemot den judiska staten Israel. Det forna kristna sosseförbundet Broderskapsrörelsen har exempelvis under namnet Socialdemokrater för tro och solidaritet förvandlats till en renodlad stödorganisation för terroriströrelsen Hamas i Gaza.

Peter Weiderud – vänsterideolog och proislamist i kyrkliga kretsar.

Ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet är journalisten Peter Weiderud, född 1957, som är ett stående inslag i det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza. Weideruds tentakler förgrenar sig djupt inom inte bara svensk socialdemokrati – förutom att leda Svenska kyrkans internationella arbete är han även utrikespolitisk chef hos den notoriskt vänstervridna, protestantiska organisationen Kyrkornas världsråd i Geneve. Svenska kyrkan i stort framstår allt mer som ett världsligt rättfärdighetsinstut och allt mindre som ett redskap för själarnas frälsning.

Lägg av med domedagsretoriken!

http://expo.se/2011/expo-slapper-rapport-om-muslimhatet_4352.html

Expo har, föga sensationellt, givit ut en rapport om ”muslimhatet”. Se länken ovan. Syftet är att granska antimuslimska miljöer i kölvattnet av terrordåden i Norge. Jag har inte läst rapporten men kan tänka mig att den innehåller en hel del överdrifter och ”guilt by association”-teoretiserande, stående inslag i Expos övergripande verksamhet.

Glöm och dröm – något världsomspännande kalifat kommer vi aldrig att få uppleva.

Att det i vissa kretsar finns ett hat, inte bara mot den utflipprade terrorvariant av islam som kallas islamism utan mot islam och muslimer i allmänhet, torde ingen kunna förneka. I nära samband därmed finns även en domedagsretorik kring islam och islamisering som jag menar måste motverkas, speciellt av alla oss – sverigedemokrater och andra – som tydligt ser riskerna med den pågående islamiseringen. Jag vet vad jag talar om eftersom jag själv är med i diskussionsfora – och det rör sig inte om några extremistiska sådana – där det ibland torgförs en obefogad rädsla för islam.

I vissa kretsar tas det för givet att Sverige och det övriga Europa i sinom tid kommer att tas över av den islamska religionen. I en diskussion jag deltog i menade några att vårt största och enda hopp vore om vi blev invaderade av Ryssland, vilka då skulle ”göra upp” med islam och typ skicka alla otrevliga mullor till Sibirien: hellre ryss än muslim.

Precis som om detta vore ett realistiskt val i en mer eller mindre avlägsen framtid. Domedagsretorikerna förefaller ha tagit ut förlusten i förväg och underkänner på så sätt sina egna möjligheter att motverka den nattsvarta framtid, där sharialag härskar och det medeltida mörkret alltmer lägrar sig över vårt arma land.

En misslyckad självmordsbombare gör ingen sommar.

Jag vet av erfarenhet att det kan vara lätt att överskatta sina motståndare. Vi som var aktiva antikommunister under det Kalla kriget hade en tendens att – i alla fall under den tid då sovjetkommunismen stod som starkast under Brezjnev-epoken på 1970-talet – utgå ifrån att vi med naturnödvändighet var på väg mot ett kommunistiskt maktövertagande i hela världen.

Och visst fanns det visst fog för sådan pessimism: Sovjet rustade hela tiden upp sin militärmakt; sovjetstödda gerillarörelser tog över makten i en ansenlig mängd länder i Tredje världen; medierna dominerades av vänstervridna journalister med marxist-leninismen som ledstjärna; sovjeterna var framgångsrika med sin påverkan och infiltration av den så kallade fredsrörelsen och andra institutioner; den demokratiska västvärlden framstod som svag och håglös.

Allt var således upplagt för ett kommunistiskt maktövertagande på bred front. Självklart var sovjetledarna själva övertygade om att så skulle ske. När Nikita Chrusjtjov besökte USA 1959 lovade han exempelvis att Sovjetunionen skulle ”begrava” USA och den övriga västvärlden. Enligt den marxist-leninistiska ideologi ”Krusse” stödde sig på ansågs det nämligen som en vetenskaplig självklarhet att så skulle ske. Proletariatets diktatur och därefter det fullkomliga kommunistiska samhället var helt enkelt mänsklighetens oundvikliga framtid.

Han som skulle begrava Väst blev själv begravd.

Vi vet alla hur det gick. Den marxistiska ”vetenskapen” visade sig vara rosenskimrande pipdrömmar utan något reellt innehåll (vilket inte hindrar att det fortfarande finns en tapper skara som tror därpå), och i år är det jämnt 20 år sedan Sovjetunionen gick under med en flämtning.

Nu är kanske inte jämförelsen mellan det Kalla krigets hotande kommunism – ty det var verkligen ett hot – och dagens islam/islamism helt klockren. Kommunismen var till exempel en materialistisk och ateistisk ideologi, medan islam är ett religiöst koncept som erkänner förekomsten av en mänskligheten oberoende gudomlig verklighet.

Ändå finns det klara likheter mellan dagens självmordsmördande terroristbombare och övriga fanatiker med muslimska förtecken och 1970-talets våldsbejakande vänsterextremister inom västtyska Rote Armee Fraktion, italienska Röda brigaderna, japanska Röda armén med flera terroristgrupperingar. Den extrema metodiken och den domedagsliknande eskatolgin är densamma, beredvilligheten att offra sig själva och oskyldiga civila likaså.

Och liksom Chrusjtjov talade om att begrava Väst under den politiskt och ekonomiskt överlägsna sovjetkommunismen, har muslimskt troende psykopater av en bin Ladins eller Khadaffis snitt ofta och gärna orerat om det kommande muslimska världherraväldet. Det gick emellertid inte så bra för bin Ladin och Khadaffi: den förstnämnde finns inte längre bland oss och Khadaffi har sparkats från makten på ett nesligt sätt. Nu är de inte så stora i orden längre.

Sic semper tyrannis…bye, bye, bin Ladin.

Vare därmed sagt att jag inte tror på tesen om ett förestående muslimskt maktövertagande, vare sig genom den muslimiska nativiteten, immigrationen eller självmordsmördandet. Visst, de islamistiska galningarna kan kanske skrämma skiten ur vissa av oss för en begränsad tidsperiod, vilket naturligtvis kan anses vara illa nog. Självfallet bör vi också motverka pågående anpassning till muslimska invandrares krav liksom vi bör begränsa invandringen i allmänhet.

Däremot törs jag förutspå att vi aldrig kommer att få uppleva ett muslimskt styre i vårt land eller ens vår del av världen. Allt ont är förutbestämt att förgå, precis som kommunismen som globalt hot gjorde det, och den extrema islamismen kommer förr eller senare också att tvingas skatta åt förgängelsen. Det världsvida kalifatet kommer aldrig att materialiseras.

Vad vi kan göra är att påskynda processen genom våra egna politiska initiativ och vår egen demokratiska opinionsbildning. Däremot måste vi naturligtvis acceptera islam som en religion bland andra i vårt samhälle. Ett civilserat samhälle förutsätter religionsfrihet.

Det absolut sämsta vi kan göra är att förfalla till ett deterministiskt domedagstänkande där vi redan från början erkänner oss besegrade. Detta kan i sin tur leda till en desperation vilken i värsta fall kan ge upphov till fruktansvärda terroraktioner liknande dem i Norge. Genom att låta  hatfylld retorik, rädsla och allmän desperation prägla oss låter vi också våra motståndare – icke minst Expo – få vatten på sin kvarn.