Så blev P. O. Enquist ett redskap för KGB och Röda khmererna

Per Olov Enquist (1934-2020).

Författaren Per Olov (P. O.) Enquist har som bekant avlidit 85 år gammal. Han drabbades av en stroke för fyra år sedan vilket satte stopp för hans författarskap. Vid sitt frånfälle fick han översvallande omdömen av honoratiores som kungen och statsministern ner till de värsta pretentiösa dyngspridarna på systemmedias kultursidor.

Jag ifrågasätter inte att P. O. Enquist var en framstående författare, regissör och dramatiker. Därom vittnar en lång rad priser och utmärkelser såväl inhemskt som internationellt. Vad jag ifrågasätter är den ensidiga skönmålning som Enquist  vederfarits i anledning av sin bortgång. Nog borde åtminstone en liten del av det han gjort sig skyldig till ha nämnts i sammanhanget?

Per Olov Enquist föddes i västerbottniska Sjön i byn Hjoggböle i Bureå församling 1934. Han sällar sig därmed till andra bemärkta författare i Västerbotten såsom akademiledamoten Torgny Lindgren, Sara Lidman, Stieg Larsson och Stig Larsson. Enquist var enda barnet och växte upp tillsammans med sin mamma Maja, som var aktiv i Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS); fadern dog tidigt. https://sv.wikipedia.org/wiki/P.O._Enquist

Per Olov var i sin ungdom medlem i nykterhetsrörelsen och även en lovande höjdhoppare med 1,97 som bästa resultat (han var själv lika lång). 1961 publicerades hans debutroman Kristallögat och 1964 Magnetisörens femte vinter, som blev något av ett genombrott. Riktigt känd blev han dock först med Legionärerna 1968, som handlar om en av de största svenska regeringsskandalerna i modern tid, den så kallade baltulämningen. Boken blev 1970 film med titeln Baltutlämningen med Enquist själv som manusförfattare och Johan Bergenstråhle som regissör. https://sv.wikipedia.org/wiki/Legion%C3%A4rerna

Det kommuniststyrda Sovjetunionen hade den 2 juni 1945 av den svenska samlingsregeringen ledd av Per Albin Hansson begärt, att Sverige skulle utlämna krigsflyktingar som stridit i tysk uniform mot de sovjetiska styrkorna. Den efterföljande socialdemokratiska regeringen, nu ledd av Tage Erlander och med Östen Undén som en mycket prosovjetisk utrikesminister, beslutade sig för att efterkomma denna begäran trots att Sverige officiellt förde en neutralitetspolitik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Baltutl%C3%A4mningen

Trots att händelsen mestadels rubriceras som baltutlämningen var endast 147 av de i läger placerade flyktingarna av baltisk börd, varav merparten letter – det överväldigande flertalet var tyskar. Den sista överskeppningen av baltiska och tyska krigsflyktingar skedde från Trelleborgs hamn den 25 januari 1946. Sammanlagt överlämnade Sverige till Stalins Sovjet 2518 personer. Minst sju av de internerade begick självmord efter beskedet om överlämnande. Under den riksdagsdebatt som föregick utlämnandet krävde det Stalin-trogna förrädarpartiet Sveriges kommunistiska parti (SKP), att även de 30 000 civila baltiska flyktingar som fanns i Sverige skulle utvisas.

Letten Valentins Silamikelis släpas av utkommenderad polis ombord på det fartyg som skulle ta honom till Sovjetunionen. Ett halvt sekel senare skrev han en självbiografisk bok om de tragiska händelserna.

Per Olov Enquists bok blev mycket uppmärksammad och belönades 1969 med Nordiska rådets litteraturpris. Samtidigt väcktes kritik som gick ut på att författaren sprungit den sovjetiska spionorganisationen KGBs ärenden. Författaren Bertil Häggman sammanfattade 1991 kritiken i sin bok Medlöparna (1991):

Författaren P O Enquist, som nu lever i Köpenhamn, uppträdde 1968 medvetet eller omedvetet som ombud för KGB. Han gav då ut en bok, Legionärerna, om baltutlämningen…Syftet med den var inte att ge någon historiebeskrivning av vad som hände utan rättfärdiga utlämningen med hjälp av sovjetiskt källmaterial och intervjuer i Sovjetlettland…Författaren har stora svårigheter då det gäller att förstå människor som lämnat en kommunistisk regim. Det är naturligt för honom att misstänka att de gjorde sig skyldiga till något brott för att undkomma den socialistiska rättvisan.(Sidan 92) https://www.contra.nu/produkter/bertil-haggman-medloparna/

Anders Jallai lyfter å sin sida på sin blogg den 15 september 2012 fram Enquists nära kontakter med KGB-agenten Nikolaj Nejland, vilken hade goda relationer till den socialdemokratiska partitoppen. Bland annat var han tennispartner till Olof Palme. Enligt Jallai blev Enquist redan i början av 1960-talet en måltavla för KGB. Han citerar härvidlag den förre lettiske KGB-medarbetaren Imants Lesinskis, som 1978 hoppade av till USA: ”Tyvärr är mottagaren av Nordiska rådets litteraturpris Per-Olof /sic!/ Enquist en beklagansvärd desinformatör.”

Enligt Lesinskis var Nikolaj Nejland en av de KGB-agenter som tilldelats uppdraget att hjärntvätta Enquist och säkerställa, att denne spred en version av baltutlämningen som nära överensstämde med den sovjetiska versionen.

Palme och KGB agenten Nikolaj Nejland

De som vill ha en rättvisande bild av vad som egentligen tilldrog sig i samband med balt- och tyskutlämningen har tyvärr inte mycket att hämta hos P. O. Enquist. De bör istället läsa Curt Ekholm: Balt- och tyskutlämningen 1945-46 (doktorsavhandling, 1995) eller Valentins Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag, 1997).

Jallai påtalar ävenledes att P. O. Enquist emfatiskt försvarar regeringen Erlanders mörkande av turerna kring den svenske diplomaten Sverker Åström, vilken av spionmakarna Jevdokia Kartseva-Petrova och Vladimir Petrov – som på 1940-talet var stationerade vid Sovjetunionens Stockholms-ambassad men senare hoppade av till väst i Australien – i samtal med SÄPO-kommissarien Otto Danielsson avslöjas vara identisk med KGB-medarbetaren ”Getingen”. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/

Anders Jaillai framhåller: ”Han /Enquist/ inte bara mörkar och tonar ned anklagelserna – nej, han förvanskar dem helt enkelt.”

P. O. Enquists version av Pol Pots massmord på den egna befolkningen 1975-79: ”Horhuset utrymt, städning pågår.”

Det finns ett citat som förföljt P. O. Enquist under alla år sedan han satte det på pränt i en kulturartikel i Expressen den 15 maj 1975. Han valde då att kommentera de Röda Khmerernas brutala utrymning av Kambodjas huvudstad Phnom Penh med följande ord:

I åratal våldtog västerländsk imperialism ett asiatiskt land, dödade nästan en miljon människor, förvandlade en vacker kambodjansk stad till ett ghetto, till ett horhus. Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att denna fina stad måste återställas. Då utrymde man huset och började städa upp. Man började skura golv och väggar, eftersom inte människor skulle leva i förnedring här, utan i fred och med värdighet. I väst flödar då krokodiltårar. Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg. Dock lär oss detta att kampen inte är ett historiskt monument, ett livlöst minnesmärke, den pågår. https://sv.wikiquote.org/wiki/P.O._Enquist

I sin memoarbok Ett annat liv (2008) många år senare uttrycker P. O. Enquist någon form av ånger över sina ord den gången men vidhåller, att han hade ”fullständigt rätt” i det han skrev när han skrev det. Och i en intervju med David Suhonen i Aftonbladet den 23 september 2014 i anledning av sin 80-årsdag citeras författaren så: ”Jag hade rätt om Phnom Penh utifrån vad jag visste.” Så uttrycker sig väl endast den borne rättshaveristen. Att avstå från uppseendeväckande kommentarer i ett läge då han inte hade säker information om händelserna – vilket borde ha varit den normala reaktionen – tycks inte ha föresvävat Enquist. http://blog.svd.se/ledarbloggen/2009/02/19/kambodja-po-enquists-bittra-tarar/

Det beräknas att Pol Pots regim i det så kallade Kampuchea mördade omkring en femtedel av sitt eget lands befolkning mellan 1975 och 1979, då Vietnam invaderade landet och tog över regeringsmakten. Det räckte med att en person bar glasögon för att han skulle stämplas som västerländsk agent och mördas – ofta genom att hackas ihjäl eller kvävas med en plastpåse. Men då hade P. O. Enquist tappat intresset för vad som hände i det avlägsna landet.

Slutligen kan nämnas att Enquist då och då utgjöt sig om Palme-mordet, bland annat i sin essäsamling Kartritarna (1992). Det enquistska huvudbudskapet synes vara att det förelåg något slags konspiration som gick ut på att till varje pris skylla mordet på det stackars utslagna socialfallet Christer Pettersson. Kort sagt: P. O. Enquist har absolut ingenting att tillföra diskussionen om vem som mördade Palme, vilket med önskvärd tydlighet torde framgå av denna video där Enquist svamlar på av hjärtans lust.

 

Med Per Olov Enquist har Sverige förlorat en av sina mest framstående författare under efterkrigstiden. Politiskt stod han, liksom så många andra kulturpersonligheter, till vänster och bekände sig enligt egen utsago till socialdemokratin. Som så många andra naiva sossar lät sig Enquist, som framgått här ovan, i skilda frågor påverkas av den kommunistiska propagandan. Till skillnad från den obotfärdige Pol Pot-anhängaren Jan Myrdal kan han alltså inte urskulda sig med att han var kommunist.

Mina prylar (20): Politiska rockslagsmärken

 Några nedslag i min märkessamling. Foto: Tommy Hansson

En av mina huvudsakliga uppgifter när jag blev politiskt aktiv i maj månad 1972 var att i stort sett varje helg och de flesta fredagar sälja rockslagsmärken (kallas väl numera mest ”pins”?). Dessa och tidningen Argument för Frihet och Rätt.

Försäljningen skedde inom ramen för den tvärpolitiska och partipolitiskt obundna organisationen Demokratisk Allians (DA) verksamhet och platsen var Stockholms centrum, där DA hade försäljningsgrupper i Sergelpassagen, utanför varuhuset NK på Hamngatan samt Drottninggatan inte långt från Åhléns varuhus. Samma typ av verksamhet förekom hos DA-föreningar i Göteborg, Malmö, Lund  och Norrköping, kanske på andra platser också.

Priserna var överkomliga, typ en krona/två kronor. Gick det bra kunde vi kanske få ihop typ omkring 300 kronor. Helt riskfritt var det inte. Förutom våldsbenägna kommunister fanns det också gott om oberäkneliga knarkare, som rörde sig i området. Det förekom, även om det var sällsynt, försök till överfall på oss antikommunister och proamerikaner. Hetsiga diskussioner som ibland samlade rätt stora åskådarmassor hörde till dagordningen.

 Mitt i vimlet i Hötorgscity sommaren 1973 – jag var 21 år.

De märken/pins vi sålde var i första hand Sverige-Amerika-märket, Stoppa vänsterextremismen och Nej kommunism-fascism-nazism. Vi saluförde även ett märke till stöd för Sydvietnam vars upplaga dock var begränsad. De båda förstnämnda märkena trycktes med tiden upp i större storlek och med delvis annan design. När sedan DA upplöstes och Frihetsförbundet bildades 1975 såg märkena Stoppa TVs vänstervridning samt Nej till röd diktatur dagens ljus.

I min samling av rockslagsmärken ingår även exemplar av moderat slag, då jag på 1970-talet även var med i Fria moderata studentföreningen, Moderata ungdomsförbundet och till sist även Moderata samlingspartiet. Någon särskilt aktiv moderat var jag dock aldrig. I min samling finns även det blågula märket Ja till EEC och det svartvita Ett enat Europa liksom Sverige med i NATO.

Min faiblesse för EEC/EG/EU-anslutning svalnade med åren, och vid folkomröstningen om medlemskap i EMU 2003 var jag övertygad EMU- såväl som EU-motståndare. NATO-vän är och förblir jag dock, försvaret klarar vi helt enkelt inte ensamma. Ett par märken ur Contras fatabur är Fred, försvar, frihet samt Socialism är ett helvete. Från Svenska Angolagrupperna, där jag var ordförande 1984-93, kommer märket Sovjet-Kuba ut ur Angola.

Ett par utländska rariteter är supportpins för Richard Nixon 1972 och Ronald Reagan 1980, liksom den stora blaffan Soviet tanks, no thanks. Det allra ovanligaste märket jag har i min ägo torde dock vara Support the Khmer Republic, det vill säga Kambodja under general Lon Nols styre som tyvärr sedan störtades av de bestialiska Röda khmererna.

 Intervju i Expressen 5 juni 1974.

Vad jag minns har jag nog burit alla märken på bilden överst, med ett undantag – fredsmärket med duvan i bildens nederdel, det var min frus.

Jag konstaterar ovan att den här typen av utåtriktad verksamhet inte var helt riskfri. Några gånger hettade det också till rätt ordentligt. Den allvarligaste incidenten levererades emellertid inte av några vänsterextremister utan av  medlemmar i nazistpartiet Nordiska rikspartiet (NRP), som utsatte DA-lokalen på Appelbergsgatan 56 i centrala Stockholm för ett rökbombsattentat i början av juni 1974. Vår medlem Kjell Carlsson, en polisman, blev allvarligt skadad och fick ligga i respirator på sjukhus en tid.

Bakgrunden var att DA hade delat ut flygblad mot nynazismen där bland andra NRP nämndes. Också biografen China utsattes för rökbombning när man visade Mel Brooks hejdlösa nazidrift ”Det våras för Hitler” (The Producers). En ung bagarlärling från NRP dömdes senare för dåden. Jag intervjuades i egenskap av ordförande i DA Stockholm av Expressen den 5 juni 1974 i anledning av nazidåden – det hela presenterades helt uppåt väggarna som att ”högerextremister krigar inbördes”. Blev även intervjuad för TV av en ung Claes Elfsberg, men det inslaget sändes aldrig – antagligen gjorde jag för bra ifrån mig.

Den enda gång jag var med om att en DA-grupp angreps av extremvänstern inträffade i Göteborg i april 1975, kort tid innan Saigon erövrades av Nordvietnam. Vi stod in i det sista vid Sydvietnams sida och hade tagit med oss den vackra röd-gula flaggan ut. En atletiskt byggd så kallad r:are (en medlem i dåvarande KFML:r) rusade dock fram och slog sönder flaggstången, varefter vi rymde fältet på lätta fötter.

Ja, så kunde det gå till för omkring 40 år sedan (det är inte riktigt klokt vad tiden går!). Mitt dåvarande politiska engagemang var helt byggt på idealism, en idealism jag har behållit intill nu då jag mest ägnar mig åt partipolitik i SD samt naturligtvis mitt skrivande. Visserligen uppblandad med försvarliga portioner realism och kanske även cynism, men likväl idealism.

 Med Sydvietnams flagga på DA-lokalen.

Det mest väsentliga i sammanhanget är naturligtvis att jag och mina meningsfränder stod på den rätta tillika segrande sidan i det Kalla kriget. Vi kunde förlora enskilda slag som dem om Vietnam och Angola, men kriget vann vi. Borta är Sovjetunionen och dess forna välde i Östeuropa, liksom flertalet andra kommunistdiktaturer. Kvar är tyvärr det röda Kina, Nordkorea, Vietnam, Kuba och Vitryssland, men även i dessa länder är kommunismen naturligtvis dömd att gå under, liksom allt som är ont och ogudaktigt förr eller senare gör.

Jag är under alla omständigheter glad över att ha kvar rätt många minnen från den goda kampen mot kommunismen under det Kalla kriget, icke minst då de rockslagsmärken jag refererar till här.