Den ryska dokusåpan: komik, nihilism och ondska

Peter Pomerantsevs bok Ingenting är sant och allting är möjligt är en färgstark mosaik av den ryska dokusåpan.

Den London-baserade TV-producenten och författaren Peter Pomerantsev fick under sina år i den ryska TV-industrin rikliga möjligheter att blicka in i minsta skrymsle av Ryssland under Putin. Det är en onekligen fascinerande men långt ifrån uppbygglig bild Pomerantsev presenterar i sin bok Ingenting är sant och allting är möjligt (Ordfront förlag 2015, 260 sidor).

Peter Pomerantsev föddes 1977 i den sovjetiska republiken Ukrainas huvudstad Kiev. 1978 flyttade Peter, vars far Igor är en före detta sovjetisk dissident, poet och journalist, med familjen till Västtyskland och därefter till London för att därefter återkomma till Västtyskland (München). Efter universitetsstudier valde Peter Pomerantsev att 2001 flytta till Ryssland, där han under nio år var verksam som producent för TV-kanalen TNT. 2010 återvände han till London. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Pomerantsev

Pomerantsev medverkar flitigt i debatter och presentationer om utvecklingen i Ryssland och framträder via följande länk i ett filmat inslag, där han berättar hur Ryssland använder information som ett vapen: https://www.youtube.com/watch?v=0YOwOd9m9_o

Gangstern som sadlar om I Ingenting är sant och allting är möjligt. Det nya Rysslands surrealistiska själ ger Pomerantsev en mångfasetterad och samtidigt bisarr bild av det ryska samhället. Han berättar på ett ledigt sätt om allt från självmordsbenägna supermodeller, skumma sekter och en florerande gangsterkultur till den hänsynslösa behandlingen av dissidenter och visselblåsare.

Moskva-baserade Solntsevskaja bratva är en av världens mest fruktade maffiagrupperingar.

En särskilt typ av ”hjälte” i Putins Ryssland är gangstern som sadlar om till en mer vällovlig verksamhet. En av representanterna för denna av Pomerantsev skildrade kategori  heter Vitalij Djomotjka. Pomerantsev skriver (sidan 29):

På 1990-talet blev orden ’ryss’ och ’gangster’ nästan synonyma, men när presidenten trädde in i Kreml upphörde gangsterepoken. Säkerhetstjänsterna tog över den organiserade brottsligheten själva; buset hade inte en chans att konkurrera. Vissa blev ledamöter i duman för att trygga sina pengar, medan andra drog sig tillbaka och blev vanliga affärsmän. Men i Sibirien hade Vitalij Djomotjka andra planer: han ville regissera.

Djomotjkas bakgrund var perfekt med tanke på den sorts filmer han ville åstadkomma, nämligen brutala gangsterfilmer. Han och hans medhjälpare spelade helt enkelt sig själva. Manus, stuntmän eller smink behövdes inte – filmmakarna hoppade själva ned från höga byggnader och krockade sina egna bilar. Blodet i filmerna var äkta liksom kulorna i de skottväxlingar som ofta förekom.

Resultatet blev ”en episk miniserie” omfattande sex timmar med titeln Spets som rönte stor framgång. Så använde sig filmmakarna också av en ganska oslagbar försäljningsteknik: de stövlade helt enkelt in på de lokala TV-stationernas kontor med en kopia av serien och sa åt cheferna att visa den…annars. Ingen vågade säga emot.

Säkerhetsstyrkor bär ut offer efter gasattacken mot Dubrovkateatern utanför Moskva.

”Vi har kommit för att dö för Allah” Peter Pomerantsevs genombrott som rysk TV-medarbetare kom sedan han fått uppdraget att som medhjälpare till en kvällstidningsjournalist bevaka den pågående terroraktionen i slutet av oktober 2002 i Kulturpalats nummer 10 (Dubrovkateatern). Detta var en betongteater i utkanten av Moskva i brutalistisk byggnadsstil där Rysslands första musikal med titeln Nord Ost med motiv från Stalin-tiden visades.

En grupp om 40-50 beväpnade terrorister av båda könen, maskerade med rånarluvor eller sjalar och med dynamitbälten fastspända runt kroppen, stegade in genom entrén och inledde ett över hela världen uppmärksammat gisslandrama som varade i fyra dygn. Kvinnorna i gruppen kom att kallas ”de svarta änkorna” eftersom deras män och/eller andra manliga anförvanter dödats av de ryska styrkorna i Tjetjenien.

Terroristernas krav var att Ryssland skulle dra tillbaka alla styrkor från  Nordkaukasien, men Putin-regimen var fast besluten att inte förhandla. Mycket prestige stod på spel för Putin – han hade fått genomslag som ledare i och med det andra Tjetjenien-kriget i slutet av 1990-talet, då han var premiärminister, och hade inte råd att visa sig svag.

”Vi har kommit hit för att dö för Allah”, förklarade terroristerna. ”Vi kommer att ta hundratals otrogna med oss.” Den makabra upplösningen på dramat kom sedan ryska säkerhetsstyrkor sprutat in vad Pomerantsev beskriver som ”ett mystiskt narkosmedel”, troligen fentanyl,  blandat med drivgas i anläggningens ventilationssystem och därefter stormat in med gasmasker påtagna. Aktionen blev i ett avseende extremt lyckad – alla terrorister slogs ut direkt. I ett annat avseende blev räddningsaktionen en ren katastrof: uppemot 130 av 850 personer i den oskyldiga gisslan dog.

Presidenten och hans skapare: Vladimir Putin och Vladislav Surkov.

Surkov – mannen bakom Putin Pomerantsev ägnar ett flertal sidor i sin bok åt mannen som kallats ”demiurgen från Kreml”, Vladislav Surkov, född i Tjetjenien 1964 med efternamnet Dudajev. Demiurg är grekiska för ”skapargud”, och Surkov anses vara den aktör som skapat dagens ryska politiska system och därmed lagt grunden för Vladimir Putins ställning som ett slags modern rysk tsar. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladislav_Surkov

Peter Pomerantsev, som beskriver Surkovs politiska system som ”demokratisk retorik och odemokratiska avsikter”, ger följande målande beskrivning av Surkovs verksamhet (sidan 77):

Som före detta biträdande chef på presidentkansliet, senare vice premiärminister och därefter presidentens rådgivare i utrikesfrågor har Surkov regisserat det ryska samhället som en enda stor dokusåpa. Han klappar i händerna en gång och vips dyker ett nytt politiskt parti upp. Han klappar igen och skapar Nasji, den ryska motsvarigheten till Hitlerjugend, som är tränade för gatustrider mot eventuella demokratiförkämpar och som bränner böcker av opatriotiska författare på Röda torget.

När Surkov var biträdande kanslichef hos presidenten, uppger Pomerantsev vidare, tog han en gång i veckan emot de olika TV-kanalernas chefer på sitt kontor och meddelade dem vilka de skulle ge sig på och vilka som skulle backas upp, vilka som fick vara med i TV och vilka som skulle bannlysas och på vad sätt presidenten skulle framställas.

”Det geniala med den här sortens nya totalitära styre”, framhåller Pomerantsev (sidan 79), ”är att man inte bara försöker kväsa all sorts opposition, vilket var fallet under 1900-talets förtryck, utan i stället att man nästlar sig in i alla ideologier och rörelser och exploaterar dem och gör dem helt surrealistiska.”

Sålunda blir även föregivet oppositionella partier, såsom Ryska federationens kommunistiska parti, Rysslands liberaldemokratiska parti och Rättvisa Ryssland, i grunden lojala delar av Kremls maktutövning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_politiska_partier_i_Ryssland

Verkliga oppositionspartier, som det socialliberala Jabloko vilket öppet kritiserar Putin, har ungefär lika stora chanser att göra sig gällande som en snöboll i Sahara. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jabloko

Denis Voronenkov: senaste offret för den ryska ”statsterrorismen”.

”Rysk statsterrorism” Den som av olika anledningar stöter sig med ledningen i Kreml kan det gå illa för –  riktigt illa rentav. Mord på politiker, journalister och advokater som utmanar systemet är regel snarare än undantag.

Samma dag som jag knackar ner dessa rader, den 23 mars 2017, läser jag händelsevis på nätet att den tidigare kommunistiske duma-ledamoten Denis Voronenkov skjutits till döds utanför ett hotell i Kiev. Han flydde från Ryssland i fjol för att bistå de ukrainska myndigheterna med att förbereda åtal mot den före detta ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj. https://www.theguardian.com/world/2017/mar/23/former-russian-mp-denis-voronenkov-shot-dead-in-kiev

Voronenkov hade dessutom tillerkänts ukrainskt medborgarskap. Nuvarande presidenten, Petro Porosjenko, anklagade direkt efter mordet Ryssland för ”statsterrorism”.

Andra kända politiska mordoffer, som alla har det gemensamt att de riktat kritik mot makthavarna i Kreml och deras politik har varit (dödsdatum inom parentes): Sergej Jusjenkov (17 april 2003); Jurij Sjtjekotjichin (3 juli 2003); Anna Politkovskaja (7 oktober 2006, för övrigt Putins födelsedag); Alexander Litvinenko (22 november 2006); Natalja Estemirova (14 juli 2009); samt Boris Nemtsov (27 februari 2015). http://www.dn.se/nyheter/varlden/fem-politiska-bestallningsmord-i-ryssland/

Mordet på Magnitskij En av de individer som råkat värst ut i Putin-regimens Ryssland var revisorn och skattejuristen Sergej Magnitskij, född i Odessa i det då sovjetiska Ukraina 1972. Denne hade anlitats av den amerikanske affärsmannen William Browder, som tidigare var en av Putins röststarkaste anhängare i väst men sedan retade upp ”fel” personer och blev portförbjuden i Ryssland och trakasserad av myndigheterna. Magnitskij uppdagade en härva av omfattande, av ryska staten sanktionerad korruption och systematiska stölder från privata företag.

Sergej Magnitskij: mördad i Butyrka-fängelset 2009.

Tolv dagar efter det att Magnitskij blivit intervjuad av amerikanska Bloomberg Business Week greps han och sattes i fängelse. Han blev torterad, misshandlad och nekad vård för en magåkomma och dog i Butyrka-fängelset i Moskva ett år senare den 16 november 2009, endast 39 år gammal. Obama-administrationen i USA svarade med att 2012 anta den så kallade Magnitsky Act, som förbjöd personer som antogs ha medverkat till Magnitskijs död att besöka USA och använda sig av det amerikanska banksystemet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Magnitskij

Den ryska dokusåpan Peter Pomerantsevs bok kan kanske  beskrivas som en färgstark mosaik av institutioner, förhållanden och händelser som utgör det osannolika samhälle som utgör dagens Ryssland. Författaren skriver journalistiskt flyhänt och ofta med en god portion humor. Pomerantsev beskriver sammanfattningsvis dagens postkommunistiska Ryssland som en dokusåpa, en ständigt pågående show med komiska men också – och framförallt – nihilistiska och rent ondskefulla inslag (sidan 14):

Och i centrum för den fantastiska showen står presidenten själv, skapad ur ingenting, ur något obestämt grått, med hjälp av televisionens makt, en man som därför kan växla lika snabbt som en skådespelare mellan sina roller som soldat, älskare, barbröstad jägare, affärsman, spion, tsar, stålman.

 

Putinismen: så håller sig det ryska ledarskiktet kvar vid makten

Inte under isen men delvis under vattnet befinner sig Putin på den här bilden.

Mellan 1917 och 1991 låg kommunismen i dess marxist-leninistiska tappning som en död ideologisk hand över Sovjetunionen. Kommunismen lämpades överbord när sovjetimperiet imploderade 1991 och ersattes av en trevande demokrati och marknadsekonomi, vilken dock svårt handikapppades och underminerades av svagt ledarskap och korruption såväl som av hänsynslös oligarkism.

2000 tillträdde Vladimir Putin, född 1952, med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB som rysk president. Putin lämnade 2008 efter ett skenval över makten till sin marionett, Dmitrij Medvedev, för att själv i egenskap av premiärminister kunna rycka i dennes tåtar. 2012 lät sig Putin sedan återväljas som republiken Rysslands president och överlät premiärministerposten till Medvedev.

Emedan vare sig kommunism eller västerländsk demokrati styr i dagens Ryssland har Rysslands-bedömare myntat beteckningen putinism i syfte att förklara det ideologiska koncept som är förhärskande. En av de Rysslands-experter som deltagit aktivast i diskussionerna om vad putinismen innebär är USA-födda Anne Applebaum, https://sv.wikipedia.org/wiki/Anne_Applebaum , medarbetare i Washington Post och en av samtidens största auktoriteter på Gulag-arkipelagen, det system av sovjetiska slavarbetsläger som en gång skapades av Stalin och ägde bestånd under hela sovjettiden.

Här följer ett avsnitt ur en föreläsning Applebaum höll vid American Academy i Berlin 2008 om vad ”putinism” egentligen innebär: https://www.youtube.com/watch?v=Nji0osPfefM

 

Anne Applebaum, Sovjet- och Rysslands-expert.

Anne Applebaum, som för övrigt är gift med tidigare polske försvarsministern Radoslaw Sikorski och polsk medborgare, inleder med att konstatera att Vladimir Putin och kretsen kring honom är i hög grad stöpta i den gamla KGB-formen. Putin-kamarillan hyser ingen tilltro till att folket har förmågan att göra de korrekta politiska valen och tror följaktligen heller inte på fria, oförutsägbara val.

Ledarklicken i Kreml opererar vidare enligt principen ”den som inte är med oss är emot oss”, eller som Jesus Kristus uttrycker det i Lukasevangeliet 11:23: ”Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.” I den putinistiska världsåskådningens ljus är, enligt Applebaum, således alla som inte ger sitt ljudliga bistånd till Putin att anse som spioner för främmande makt. Alla viktiga beslut måste fattas av en liten grupp människor i Kreml utan inverkan från omvärlden.

I dag är det inte möjligt att driva en verklig oppositionspolitik i Ryssland. Putin söker visserligen, menar Applebaum, stundom framställa sig själv och sitt Ryssland som mer västerländska än västerlandet själv. Ändå är det noggrant kontrollerade politiska val och politiska partier som är det mest utmärkande draget för putinismen.

Vladimir Zjirinovskij uppfattades en gång som ett hot mot väst men framstår i dag mest som en pajas.

Således är det Putin-regimen som i praktiken avgör vilka partier som tillåts ikläda sig den oppositionella rollen. Ett typexempel är här nationalisten Vladimir Zjirinovskij och hans Ryska liberaldemokratiska partiet – som är allt annat än liberaldemokratiskt – som tilldelats rollen som officiöst oppositionsparti. Zjirinosvkij väckte på 1990-talet uppseende och även fruktan i väst genom ultranationalistiska utspel som att Baltikum och Finland borde återockuperas av Ryssland. Han utmärkte sig även genom en eklatant antisemitism.

Numera tycks den 70-årige Zjirinovskij, som är överste i ryska armén, vice talman i statsduman och sannolikt har ett KGB-förflutet, ha reducerats till att vara ett slags nationell politisk pajas som även Putin kan skratta gott åt, något som framgår av denna länk till ett tal i den ryska duman: https://www.youtube.com/watch?v=k4OkdafMXpA

Även Ryska federationens kommunistiska parti, som grundades 1993 och ser sig som arvtagare till det gamla sovjetiska statsbärande partiet, tillhör den av Putin godkända oppositionen och blev vid senaste valet näst största parti i statsduman efter Putins Enade Ryssland. Partiledaren Gennadij Ziuganov har flera gånger ställt upp i presidentvalet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryska_federationens_kommunistiska_parti

Det fjärde största partiet i statsduman, som det ryska underhuset kallas, är socialdemokratiska Rättvisa Ryssland som bildades 2006 och har Nikolaj Levitjev – även han presidentkandidat – som partiledare. Partiet har konsultstatus i Socialistinternationalen.https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A4ttvisa_Ryssland

Även om det då och då förekommer ansatser till kritik av Putin och det Enade Ryssland från ovan nämnda partier och politiker, så behöver Putin och hans hantlangare aldrig riskera att förlora makten. Den ryska demokratin är nämligen endast formell: den kapas i topparna av dels regimens systematiska valfusk, dels av att ”oppositionspolitikerna” är medvetna om att deras roll huvudsakligen är till för att ge Putins Ryssland en smula demokratisk fernissa, och dels det hårdnande förtrycket av den verkliga oppositionen.

Garry Kasparov är troligen den främste schackspelaren genom alla tider. Har en IQ på 190.

Ty för den som är oppositionell på riktigt i Ryssland brukar det inte gå så bra. När av de mest kända dissidenterna, schackmästaren Garry Kasparov (född i Baku 1964 som Garik Weinstein och av judisk börd), slutat med schack på toppnivå började han ägna sig åt politik och blev snabbt en prominent Putin-kritiker.

Den 30 september 2007 tillkännagav han att han ämnade ställa upp i det ryska presidentvalet. Knappt två månader därefter greps han efter att ha deltagit i en demonstration som saknade tillstånd och dömdes till fem dagars fängelse. Efter ett antal år av konflikter med ryska myndigheter insåg Kasparov att det inte gick längre utan ansökte om och fick kroatiskt medborgarskap.

För tillfället lever han och hans familj i självvald exil i New York. 2015 utkom hans Putin-kritiska bok Winter Is Coming. Why Vladimir Putin and the Enemies of the Free World Must Be Stopped. I en intervju med Spiegel Online anklagar Kasparov väst för att kapitulera inför Kremls aggressiva utrikespolitik samt klargör: ”Putin behöver krig för att legitimera sin ställning.” http://www.spiegel.de/international/world/garry-kasparov-interview-putin-needs-wars-a-1061942.html

I nämnda bok redogör Kasparov för Putin-regimens taktik att neutralisera sina motståndare genom åtal för diverse påhittade brott eller rentav mord. Alexei Navalny, en 40-årig politiker, advokat och finansman, började på sin blogg 2009 vädra en väl genomtänkt kritik av korruptionen inom Putin-administrationen och blev av Wall Street Journal – där Kasparov är krönikör – kallad ”mannen som Putin fruktar mest av alla”. https://en.wikipedia.org/wiki/Alexei_Navalny

Alexei Navalny lär vara den politiske motståndare Putin fruktar mest.

2013, då Navalny av en händelse ställde upp som kandidat i Moskvas borgmästarval, arresterades han anklagad för förskingring och bedrägeri samt dömdes till fem års straffarbete. Han frigavs emellertid en dag efter fängslandet. I februari 2014 dömdes Navalny till husarrest med förbud att kontakta alla utom medlemmar i sin familj. Han och hans bror dömdes sedan båda till 3,5 års fängelse – Alexei fick straffet upphävt, men brodern åkte in.

När det gäller Boris Nemtsov, född i Sotji 1959, ansåg uppenbarligen några att denne populäre politiker med judisk bakgrund vilken tjänstgjorde som vice premiärminister under Jeltsin-tiden 1997-98, att det inte räckte med legala trakasserier. Nemtsov mejades den 27 februari 2015 ner med automateld av personer i en bil när han promenerade med sin flickvän på en bro i Moskva inte långt från Kreml och dog på platsen. Gripandet av påstådda gärningsmän med tjetjenskt ursprung öppnade för fler frågor än det besvarade. http://www.newyorker.com/news/news-desk/the-unaccountable-death-of-boris-nemtsov

Entreprenören Michail Chodorkovskij, född 1963 och ägare av det en gång största ryska oljebolaget Yukos, fängslades 2003 anklagad för ekonomisk brottslighet i stor skala. Fängslandet av Chodorkovskij, jude och vid tiden för sitt fängslande Rysslands rikaste man, gjorde det möjligt för ryska staten att lägga beslag på Yukos och bättra på de hårt ansträngda finanserna. Efter tio år i fängelse benådades Chodorkovskij plötsligt genom ett personligt dekret från Putin och valde att bosätta sig i Berlin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Michail_Chodorkovskij

Ryskt pansar i Ukraina.

Ryssland är i dag ett till betydande del laglöst land där president Putin, av många betraktad som en ny tsar, och hans närmaste krets styr efter gottfinnande.  Förutom den alltmer repressiva inrikespolitiken bedriver Ryssland också en aggressiv och expansiv utrikespolitik, som resulterat i djupa militära ingrepp i Georgien och Ukraina. Resurserna till krigsmakten ökar ständigt trots att minskade oljeinkomster och utländska sanktioner medfört försämrad ekonomi.

Samtidigt utmålar Putin och hans knähundar NATO som det stora hotet mot världsfreden och riktar då och då varningar till exempelvis Sverige och Finland att inte gå med i Atlantpakten (vilket tidigare de tre baltiska länderna och tidigare östeuropeiska satellitstater redan gjort utan att Moskva agerat mot dessa länder). https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

Den omkring 1,70 meter långe Vladimir Putin har framgångsrikt till omvärlden lyckats projicera bilden av en muskulös karlakarl som jagar med bar överkropp, åker ubåt och rör sig i anslutning till stridsflygfält. Det har lett till en mångtusenhövdad armé av både avlönade och oavlönade nätaktivister, som outtröttligt förmedlar bilden av den oföränderligt kraftfulle Putin som kämpar mot den dekadenta västvärldens konspirationer bestående av det så kallade militär-industriella komplexet med NATO i spetsen, rysshatande politiker och kosmopolitiska bankirer.

Vladimir Putin, längst till vänster med kamera, under en KGB-mission på Röda torget i Moskva som gick ut på att störa USAs president Ronald Reagan under dennes besök 1988.

All kritik av Putins Ryssland – vare sig den förekommer i etablerade media, på udda webbsidor eller avlevereras av västliga politiker – avfärdas av dessa aktivister som uttryck för en illvillig konspiration styrd av nämnda krafter. Detta är naturligtvis oerhört naivt för att inte säga korkat. I fallet Ryssland har såväl politiker som medier i väst tvärtom varit påfallande återhållsamma och låter Putin och hans gäng gå i land med det mesta.

Även om jag själv är tydlig i min Putin- och Rysslands-kritik varken vill eller kan jag förneka, att den ryske presidenten faktiskt har en del positiva sidor. Utifrån en kristen tro har han exempelvis riktat hård kritik mot normernas upplösning i västvärlden – en kritik jag både förstår och delar – och ålagt sitt parti att företräda traditionella familje- och äktenskapsrelaterade normer. http://www.thenewamerican.com/reviews/opinion/item/17541-putin-is-right-about-america

Sedan kan man ju fundera på om Putins cyniska hänsynslöshet mot demokratiska oppositionella, ibland också (som vi sett i fallet Navalny) mot medlemmar i dessas familjer, eller hårdföra krigföring i Georgien och Ukraina passar så bra in i den påstått kristna övertygelsen.

 

Ryskt-kinesiskt militärsamarbete skall ge ny världsordning, konkurrera ut USA

The Russia-China rapprochement is a sign of the changing world order, in which the West is still very relevant, but no longer dominant.

Så utlät sig den ryske säkerhetsexperten Dmitrij Trenin den 9 maj, samma dag som Ryssland på Röda torget i Moskva högtidlighöll 70-årsminnet av segern i vad som med ryskt språkbruk kallas Stora fosterländska kriget – det vill säga Andra världskrigets senare fyra år – med en massiv militärparad samt flyguppvisning för en rumphuggen skara utländska gäster.

 Putin får tolkat för sig vad hans kinesiske kollega Xi har att säga om det ryska segerfirandet den 9 maj. Även Kina var med på den segrande sidan 1945. Foto: EPA

Den mest prominenta av dessa gäster var Kinas president Xi Jinping, som hade hedrats med att placeras närmast sin ryske motsvarighet Vladimir Putin. Kina, som då styrdes av Chiang Kai-shek och nationalisterna, var som bekant också med på segrarsidan 1945.

Foton som togs vid tillfället avbildar två mysande statschefer, och en rapport i brittiska The Telegraph den 13 maj visar att det fanns viss anledning för de båda herrarna att se nöjda ut:

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/11600118/How-China-and-Russia-are-teaming-up-to-erode-American-dominance.html   

Rapporten, med rubriceringen ”How China and Russia are teaming up to erode American dominance”, pekar på att de båda stormakterna inte bara var för sig är i färd med att rusta upp sina militärstyrkor utan också söker ett närmare samband med varandra. Således interagerar de båda länderna den 11-21 maj i en gemensam flottmanöver i Medelhavet involverande tio örlogsfartyg. 

Flottmanövern kommenteras den 11 maj av den ryska nyhetsbyrån Interfax på följande sätt:

http://rbth.co.uk/russian-chinese_naval_exercise_gets_underway   

Manövern, som är den första i sitt slag, påvisar ett allt starkare band mellan Moskva och Peking som formellt inte är förenade i någon militärpakt. Enligt Interfax är inte övningen riktad mot någon tredje part, men det kan råda liten tvekan om att ryssar och kineser på detta sätt vill visa västmakterna i allmänhet och NATO och USA i synnerhet att de båda länderna är på gång att med full kraft utmana väst om den globala militärdominansen.

Ryssland och Kina kan ännu inte fullt ut mäta sig med USA och NATO vad beträffar det senaste inom militärteknologi, men båda länderna har moderniserat sina väpnade styrkor och är på väg att sluta gapet.

 Kinesisk-vietnamesiska kriget 1979 varade i 27 dagar och krävde 40 000 människoliv.

Folkrepubliken Kinas president sedan 2012, Xi Jiping, lovade vid sitt makttillträde att ”bygga den kinesiska drömmen” som omfattar ”den stora föryngringen av den kinesiska nationen”. En icke obetydlig del av denna målsättning inbegriper att få fart på den kinesiska militärapparaten med en personal om 2,3 miljoner man, tre gånger så många som vad Ryssland förfogar över. Kritiker har pekat på att den kinesiska krigsmaskinen under årens lopp har försvagats märkbart samt blivit korrumperad och föga stridsduglig.

I en rapport till kongressen nyligen sammanfattade det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon det kinesiska ledarskapets militära målsättning på följande sätt: ”Chinese leaders see a strong military as critical to prevent other countries from taking steps that would damage China´s interests and to ensure China can defend itself, should deterrence fail.”

Rapporten kommenteras av sajten The Diplomat den 11 maj här:

http://thediplomat.com/2015/05/what-the-pentagon-thinks-of-chinas-military/

President Xis föresats att modernisera och effektivisera den kinesiska Folkets befrielsearmé medför en ökning av militärutgifterna från föregående år till motsvarande 85 miljarder brittiska pund eller 1,1 biljoner kronor. Det innebär en påspädning av militärbudgeten med tio procent sedan 2014. Flottan, som redan nu är störst i Asien med fler än 300 krigsfartyg enligt Pentagon, kommer att tilldelas en försvarlig del av nämnda budget.

Peking förfogar i nuläget över 25 jagare och bygger nu vid ett skeppsvarv i nordöstra Kina landets andra hangarfartyg, ett exempel så gott som något på att Kina vill få mer att säga till om på världshaven. Kineserna satsar också på att öka beståndet av ubåtar, som nu enligt ovan nämnda Pentagon-rapport omfattar 59 dieseldrivna och nio atomdrivna farkoster av detta slag.

Den kinesiska krigsmakten saknar emellertid inte problem. I de militära enheterna finns ett övermått av soldater i icke-stridande befattningar samt brist på erfaret befäl, som inte deltagit i strider utomlands sedan det Kinesisk-vietnamesiska kriget 1979.

Kina invaderade då Vietnam sedan vietnameserna störtat den omänskliga, och med Kina lierade, Pol Pot-regimen i Kambodja och hotade med att erövra den vietnamesiska huvudstaden Hanoi. Vietnameserna försvarade sig dock tappert och den kinesiska invasionsarmén tvingades retirera. Peking försökte föga framgångsrikt bortförklara debaclet med att man endast velat ge vietnameserna ”en läxa”. Kriget varade bara i 27 dagar men krävde 40 000 i döda.

 General Xu Caihou fälldes för att ha tagit emot mutor.

President Xi Jinping är också ordförande i Kinas Centrala militärkommission och har avskedat ett antal höga militärer i syfte att få bukt med den utbredda korruptionen inom den kinesiska militärapparaten. Den högst rankade av dessa var general Xu Caihou, som anklagades för och erkände mutbrott. Den 71-årige Xu, som nyligen avled i cancer, var ej endast vice ordförande i den Centrala militärkommissionen utan också medlem i det styrande kommunistpartiets mäktiga politbyrå.

Mer om fallet Xu i BBC News den 16 mars:

http://www.bbc.com/news/world-asia-china-31901941

Rysslands krigsmakt är vad gäller numerären bara en tredjedel så stor som Kinas motsvarighet men har gott om materiel av typ stridsvagnar och artilleri, som man anklagas för att ha använt i samband med Moskvas uppbackning av proryska separatisters kamp mot regeringen i Ukraina. Mellan 2005 och 2014 fördubblade Ryssland sina militärutgifter.

Den dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev deklarerade 2010, att Ryssland avsåg spendera 13 biljoner rubler eller 3,4 biljoner kronor på militär upprustning under den närmaste tioårsperioden. Enligt planerna skall 70 procent av den totala ryska beväpningen vara fullt modern i höjd med 2020. Under 2015 har den ryska militärbudgeten ökat med 33 procent till 3,3 biljoner rubler, även om det finns en medvetenhet om att man kanske måste slå av något på ökningstakten till följd av sjunkande oljepriser och västliga sanktioner.

Här följer en tabellarisk jämförelse mellan de ryska och kinesiska styrkeförhållandena hämtad ur The Telegraph den 13 maj 2015:

Under innevarande år kommer den ryska krigsmakten att begåvas med 50 nya interkontinentala ballistiska missiler med kärnvapenbestyckning plus 200 nya stridsflygplan. Flera nya vapen, exempelvis stridsvagnar av typ Armata, visades upp för inbjudna utländska dignitärer vid segerfirandet i Moskva den 9 maj vilket dock bojkottades av praktiskt taget hela västvärlden och många andra länder. Till slut tackade till och med Nordkoreas bisarre diktator Kim Jong-un, som fått en specialinbjudan av Moskva, nej till begivenheten – formellt av inrikespolitiska skäl.

Vilket nog kan äga sin riktighet: Kim har enligt sydkoreanska underrättelseuppgifter bland annat varit upptagen med att avrätta sin egen försvarsminister, general Hyon Yong-chol, vilken skall ha somnat under en föredragning av Kim och dessutom ”svarat” denne. Hyon skall ha avlivats medelst luftvärnskanon. Några veckor dessförinnan skall 15 personer ur den nordkoreanska eliten ha avrättats.

Här en rapport från Al Jazeera om Hyons avrättning:

http://www.aljazeera.com/news/2015/05/north-korea-executes-defence-minister-pyongyang-hyon-yong-chol-150513045227664.html

 Försvarsminister Hyon Yong-chol: avrättad med luftvärnskanon.

Ryssarna tycks dock inte ha besvärats nämnvärt av manfallet på åskådarläktarna på Röda torget, som skarpt kontrasterade mot hur det såg ut vid 60-årsfirandet 2005 då en leende Vladimir Putin sågs vinka mot åskådarna tillsammans med bland andra USAs och Frankrikes presidenter George W. Bush respektive Jacques Chirac. Att vi nu befinner oss mitt i ett nytt kallt krig är alldeles uppenbart.

Den officiella ryska ståndpunkten är att Ryssland just nu upplever en ”ny våg av patriotism”, vilket säkerligen stämmer. Frågan är bara i vad mån denna nyfunna fosterlandskärlek är en spontan företeelse eller en skapelse från ovan av den sovjetnostalgiska statsmakten.

Nyhetsbyrån Interfax gör ingen hemlighet av att den ”nya” patriotismen riktar sig mot västvärlden, enkannerligen USA:

http://rbth.co.uk/opinion/2015/05/13/victory_day_2015_china_merkel_and_the_new_russian_patriotism_45975.html

”If we defeated the Nazis at such enormous sacrifice, then why should we care about the sanctions and an economic crisis?” – this was the message that hovered over the celebrations. The large-scale, even pompous celebrations of Victory Day this year were precisely what was demanded by an overwhelming majority of the population, which now acutely feels the need to take pride in its country, even if the cause of this pride lies 70 years in the past. Essentially Victory Day has become a crucial part of the Russian national idea, the Russian ideology. We can consider that the current anniversary  was a victory for the ”new Russian patriotism”, an integral part of which is now not only pride in a glorious past, but also a strong anti-Western, primarily anti-American sentiment. 

 Glada miner efter undertecknandet av Molotov-Ribbentroppakten i Moskva 1939, som sparkade igång Andra världskriget. I främre ledet från vänster syns Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop, Sovjetunionens diktator Josef Stalin och sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov.

Slutligen kan jag inte underlåta att påminna om, att även om Sovjetunionen starkt bidrog till segern över Nazityskland 1945 så var det den sovjetisk-tyska Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939 som möjliggjorde kriget. Moskva räknar krigsutbrottet till den 22 juni 1941, då Tyskland angrep Sovjetunionen och inte den 1 september 1939 då tyskarna gick in i Polen med Moskvas välsignelse; ett par veckor senare invaderade sovjetiska trupper östra delen av Polen.

Myrdals finaste folkmördarpris till Wiehe

 

 Leninismen är lika död som upphovsmannens kadaver på Röda torget i Moskva – men lever vidare genom Myrdalpriset.

http://www.svd.se/kultur/4245837.svd

Förra sosseministern Björn Rosengren väckte på sin tid viss uppmärksamhet då han kallade Norge den ”sista sovjetstaten”.

Glöm det.

Ty vilken stat annan än den där ett så kallat Leninpris delas ut förtjänar att kallas sovjetanstucken? Jag talar givetvis om Sverige och Jan Myrdalsällskapets ”stora pris”, Leninpriset på 100 000 kronor, som i år tillfallit vänstertrubaduren Mikael Wiehe. Se länken överst.

Om någon till äventyrs trodde att Wiehe tänkte tacka nej till priset för att inte blandas ihop med en av mänsklighetens stora folkförstörare – bland annat känd för yttrandena ”Ni måste hänga (och häng dem så att folk ser det) minst 100 beryktade kulaker, rika samt blodsugare…Avrätta gisslan…” /Fotnot/ – så säger jag bara: glöm det också.

Till Expressen på frågan om han tänker acceptera priset säger således Wiehe så: ”Absolut och utan tvekan”:

http://www.expressen.se/kultur/mikael-wiehe-stolt-over-leninpriset/

 Wiehe och en del av hans bloddrypande retorik.

Detta till skillnad från författarinnan Susanna Alakoski, som nekade till att ta emot Leninpriset 2013 – heder åt henne –  med motiveringen, att hon inte ville sammablandas med totalitära ideologier. Wiehe menar för sin del att namnet Leninpriset är alldeles utmärkt emedan det är ”provokativt” och bra.

Mikael Wiehe får folkmördarpriset för sitt ”konsekventa arbete mot imperialism, rasism och fascism”. Hittills har det knappast funnits någon kommunistdiktatur, där Kuba är den absoluta favoriten, som  Mikael Wiehe inte gillat högt och rent.

Priset, som instiftades 2008, har tidigare förärats personer såsom filmaren Roy Andersson, känd DDR-propagandist och desinformatör om spridningen av AIDS, stalinisten och filmaren/författarinnan Maj Wechselmann och religionshistorikern och antisemiten Mattias Gardell.

Myrdalsällskapets så kallade lilla pris, som uppkallats efter den franske revolutionären Maximilien de Robespierre – mannen bakom den Franska revolutionens terrorvälde som i slutändan själv blev avrättad som förrädare mot revolutionen – på 10 000 kronor tillfaller i år författarinnan Sara Biescher, som i ett par romaner skrivit om missförhållanden i svensk äldrevård.

Jan Myrdal såg märkligt nog inte röken av något massmord när han guidades runt i Kambodja i slutet av 1970-talet…

Mer om de myrdalska folkmördarpriserna och namnen bakom dem här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/01/14/intet-ar-nytt-under-solen/

Priserna kommer att utdelas av gamle Pol Pot-, Lenin- och Mao-anhängaren Jan Myrdal på Varbergs teater den 18 april.

Fotnot: Citat ur telegram från V. I. Lenin till den kommunistiska ledningen i Nizjnij-Novgorod den 11 augusti 1918.