Påskupproret 97 år: Joseph Mary Plunkett

Joseph Mary Plunkett svårt märkt av sjukdomen.

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/04/23/95-arsjubileum-for-paskupproret/

För två år sedan skrev jag på detta utrymme en sammanfattning av händelserna i samband med det irländska Påskupproret 1916. Klicka på länken ovan.

Jag tänkte den här gången titta närmare på en av de ledande upprorsmännen: Joseph Mary Plunkett (irländsk namnform Seosamh Máire Plouincéd)).

Plunkett föddes den 21 november 1887 och delar därmed födelsedag med denna bloggare. Han arkebuserades på fängelsegården i anslutning till Kilmainham Gaol i utkanten av Dublin den 4 maj 1916 vid 28 års ålder. Sju timmar före avrättningen hade han sammanvigts i fängelsekapellet med sin käresta Grace Gifford (1888-1955), som till yrket var skämttecknerska. Grace gifte aldrig om sig.

Det legendomspunna kärleksparet Grace Gifford Plunkett och Joe Plunkett.

Följande irländska ballad – Grace – framförd av Dubliners och Jim McCann skildrar kärlekssagan mellan Joseph (Joe) Plunkett och Grace Gifford:

http://www.youtube.com/watch?v=4Skg36SrAG4

Joseph, eller Joe som han mest kallades, kom från en förnäm familj som bodde i ett av Dublins finare områden. Hans barndom och uppväxt blev dock besvärliga på grund av att han ådrog sig tuberkulos i unga år, en sjukdom han måste kämpa mot under hela sitt korta liv. Stundtals vistades han i Medelhavets och norra Afrikas varmare klimat för att rehablitera sig.

Plunkett genomgick utbildning vid katolska läroanstalter samt även viss militär utbildning. Han blev tidigt intresserad av Irlands kulturarv och historia. Dessutom lärde han sig esperanto och blev en av landets ledande förespråkare för detta konstgjorda språk. Joe Plunkett och nära vännen Thomas MacDonagh (1878-1916), som avrättades två dagar före Plunkett i Kilmainham Gaol, gick med i den paramilitära styrkan Irish Volunteers; MacDonagh och Plunkett var båda verksamma som poeter och teatermän.

Thomas MacDonagh avrättades den 2 maj 1916.

Här mer om Thomas MacDonagh i en svidande vacker ballad av Seamus Doran:

MacDonagh var för övrigt gift med Grace Giffords syster Muriel.

Den irländska nationalismen fick stort genomslag i Plunketts familj, då såväl fadern som de yngre bröderna George Oliver och John (Jack) stödde upproret mot engelsmännen. George och Jack överlevde resningen och blev senare viktiga befattningshavare i Irish Republican Army (IRA). Fadern, George Noble Plunkett, var högt uppsatt i den katolska kyrkan. Han upplät sin egendom i Kimmage i södra Dublin för att irländska unga män, som ville undgå att inkallas i den brittiska krigsmakten, skulle kunna bedriva militärträning där för att i framtiden slåss för Irland.

1915 anslöt sig Joe Plunkett till den nationalistiska grupperingen Irish Republican Brotherhood (IRB) och sändes för dess räkning till Tyskland, där han skulle träffa den irländske nationalisten Roger Casement (1864-1916), tillika brittisk diplomat. Plunkett förhandlade med den tyska krigsmakten om vapensändningar till de irländska upprorsmännen, under det att Casement ägnade mesta tiden åt att söka rekrytera irländare i tyska krigsfångeläger till den irländska motståndskampen. Plunkett lyckades utverka löften om vapensändningar.

Roger Casement hängdes i London i augusti 1916.

Plunkett var en av de ursprungliga medlemmarna i IRB och ingick i den militärkommission som planerade Påskupproret. Det var huvudsakligen hans plan som följdes vid dess genomförande. Kort före upprorets startskott med utropandet av Irländska Republiken på annandag påsk den 24 april 1916 försämrades Plunketts hälsa och han intogs på sjukhus för en halsoperation.

Han skrev dock ut sig själv och fattade posto i Dublins huvudpostkontor tillsammans med bland andra Patrick Pearse och Thomas Clarke, ledare för den nybildade Irländska Republikens provisoriska regering. Adjutant till Plunkett var den senare legendariske motståndsmannen Michael Collins (1890-1922), som blev en av motståndsarmén IRAs grundare.

Det irländska Påskupproret var en heroisk ansträngning genomförd av ett begränsat antal irländska fantaster. Det hade aldrig minsta chans att lyckas, vilket upprorsmännen var väl medvetna om. De ville emellertid slå ett slag för den irländska friheten och självständigheten och var beredda att offra sina liv för den sakens skull. Under själva upporet var stödet från Dublins befolkning och så kallade vanliga irländare minimalt, men sedan engelsmännen överreagerat och avrättat 20 av rebellerna svängde opinionen till nackdel för britterna.

Den Irländska Republiken proklameras den 24 april 1916. Översta namn är  provisoriske regeringschefen Thomas J. Clarke.

Resten är, som det brukar heta, historia. Roger Casement avrättades genom hängning i London den 3 augusti 1916. Den som besöker Dublin i dag skall finna att det finns en mångfald platser, gator och institutioner som uppkallats efter de marterade frihetshjältarna. Utan deras uppoffrande insatser skulle Irland aldrig ha blivit ett självständigt land.

Fotnot: För undvikande av missförstånd vill jag lägga till följande. Irish Republican Army (IRA) spelade en betydelsefull roll i den irländska självständighetskampen i ett historiskt perspektiv. Det IRA, och olika falanger av detta, som från och med slutet av 1960-talet med utländskt stöd från Libyen, Östtyskland med flera ägnat sig åt terror riktad mot civila har jag däremot inget alls till övers för utan är att jämställa med exempelvis islamistiska terrorrörelser.

95-årsjubileum för Påskupproret

Påsken firas som bekant till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse.

På Irland och i den irländska diasporan ägnas också åtskillig uppmärksamhet åt den irländska rebellrörelsens uppror mot den engelska överhögheten – Påskupproret – under denna tid på året.

Brittiskt artilleri beskjuter General Post Office i Dublin.

Här följer den kända sången ”The Foggy Dew”, med motiv från resningen, i musikalisk tolkning av The Wolf Tones:

http://www.youtube.com/watch?v=A9MRbek0JXk

Fackföreningsledaren James Connolly avlossade på sätt och vis startskottet för Påskupproret (The Easter Rising) genom följande ord i sin tidning The Worker´s Journal i januari 1916:

Tiden för Irlands strid är nu. Platsen för Irlands strid är här.

Upproret, som inleddes annandag påsk den 24 april 1916, genomfördes av flera irländska motståndsgrupperingar och leddes av den fosterländske poeten och juristen Patrick Pearse (gaelisk namnform: Pádraic Mac Piarais). Resningen hade medvetet planerats att äga rum mitt under Första världskriget, då England med rätta ansågs särskilt sårbart.

Irlandsexperten Jan Olof Olsson (Jolo) skriver så här i sitt historiska verk 20e århundradet/del 2 1911-1920 (Malmö 1961):

”Påsken 1916, mitt under världskriget, hade några fanatiska irländska patrioter gjort uppror i Dublin mot det engelska väldet. Upproret slogs ner efter en vecka – den revoltledare som höll sig längst var Eamon De Valera, republiken Irlands nuvarande president.
   Upprorsmännen – som fortsatte de självständighetssträvanden som levt kvar på Irland allt sedan landet besattes av engelsmän på 1500-talet – hade knappast folket med sig i sin revolt. Men då den engelska militärledningen på Irland dömde 16 av upprorsledarna till döden och lät avrätta dem, förenade den genom denna åtgärd Irland till motstånd mot England. Den antibrittiska fronten kom att omfatta också det annars för politiken ängsliga högre katolska prästerskapet och de för politiken annars ointresserade lantarbetarna.”

Noga taget var det alltså England självt, som genom sin uppvisning i oproportionerligt våld – tungt artilleri sattes bland annat in mot revoltens högkvarter i huvudpostkontoret i centrala Dublin; märkena efter beskjutningen syns fortfarande på byggnaden – i lika hög grad som upprorsmännen själva lade grunden för Irlands självständighet.

Patrick Pearse hyllas på irländskt frimärke.

När England i krigets slutskede 1918 ville införa allmän värnplikt också i den irländska provinsen skärptes motståndet, nu med Eamon De Valera som ledargestalt – De Valera, som i tidernas fullbordan skulle bli såväl premiärminister som president, var den enda revoltledare av någon betydelse som undgått avrättning genom att han var amerikansk medborgare. 1919 utbröt ett nytt fullskaligt uppror med påföljd att britterna fann sig tvingade att sätta sig ned vid förhandlingsbordet. 1921 erkändes Irland som en så kallad fristat med eget parlament.

Den nobelprisvinnande irländske poeten William Butler Yeats (1865-1939)har förevigat Påskupproret i sin berömda dikt Easter, 1916. Den bevingade, sista versen lyder så på det engelska originalspråket:

Too long  a sacrifice
Can make a stone of the heart.
O when may it suffice?
That is Heaven´s part, our part
To murmur name upon name,
As a mother names her child
When sleep at last has come
On limbs that had run wild.
What is it but nightfall?
No, no, not night but death;
Was it needless death after all?
For England may keep faith
For all that is done and said.
We know their dream; enough
To know they dreamed and are dead;
And what if excess of love
Bewildered them till they died?
I write it out in a verse –
MacDonagh and MacBride
And Connolly and Pearse
Now and in time to be,
Whereever green is worn,
Are changed, changed utterly:
A terrible beauty is born.

Yeats nämner i sitt poem några av de upprorsledare som avrättades i Kilmainham-fängelset i utkanten av Dublin i maj 1916; fängelset är numera, under namnet Old Kilmainham Gaol, ett museum som jag hade förmånen att besöka under min hittills enda Irlands-resa 2002. De 14 som arkebuserades på fängelsegården var:

Patrick H. Pearse, Thomas J. Clarke, Thomas MacDonagh, Edward Daly, William Pearse, Michael O´Hanrahan, Joseph Mary Plunkett, John MacBride, Seán Heuston, Michael Mallin, Éamonn Ceannt, Con Colbert, Seán Mac Diarmada samt James Connolly.

Den största dramatiken skedde vid Connollys (Séamus Ó Conghaile) avrättning. Denne hade sårats i de föregående striderna och fick föras till avrättningsplatsen på en bår. För att kunna arkebuseras av exekutionsplutonen bands han fast vid en stol. Framförallt den monumentala okänslighet britterna här visade bidrog till att svänga folkopinionen till rebellernas förmån.

James Connolly sköts sittandes i en stol.

Till upprorsledarna räknades även Roger Casement och Thomas Kent. Casement (Ruairí Mac Easmainn) var en brittisk medborgare som tidigare begåvats med en hög brittisk orden på grund av sina humanitära insatser i belgiska Kongo. Han greps vid McKenna´s Fort, Ardfert i grevskapet Kerry långfredagen den 21 april efter att ha avslöjats för sin medverkan i en tysk vapensmugglingsoperation till rebellerna. Han hängdes i London senare på året.

Thomas Kent (Tomás Ceannt) greps i familjehemmet i grevskapet Cork några dagar efter upprorsledarnas kapitulation i Dublin i början av maj efter en långdragen belägring, som kostade såväl en polisman som flera familjemedlemmar livet. Han arkebuserades i Cork Detention Barracks den 9 maj 1916.

Här följer ännu en rebellsång – ”The Galtee Mountain Boy” – i Christy Moores finstämda tolkning (sången inleds cirka två minuter in i videon):

http://www.youtube.com/watch?v=IBVgb6qtvP0

Den sista förbindelsen med England höggs av 1949, då regeringen John Costello – som innehöll representanter för partierna Fine Gael och Labour – förklarade Irland som en oavhängig republik. Utropandet innebar bland annat att Smaragdön, som Irland brukar kallas, befästes i sin delning mellan Republiken Irland i söder och de sex grevskap som bildade provinsen Ulster (Nordirland) i norr vilka behöll de gamla banden till England.

 John Costello (1891-1976).

Den nya irländska republiken valde att stå utanför NATO och därmed förhålla sig neutral, men gick med i Europarådet och Förenta Nationerna (FN).

Men allt började med Påskupproret 1916.

Källor:

Piaras F. Mac Lochlainn (redaktör): Last Words. Letters and statements of the leaders executed after the rising at Easter 1916. Dublin 1990.

Jan Olof Olsson: 20e århundradet. Del 2 1911-1920. Malmö 1961.

Alf Åberg: Irland – sedan 1800. Stockholm 1971.