Pedofilvarning för Stockholm Pride när Södertälje kommun hissar regnbågsflagg

 Två regnbågsflaggor flankerar tre kommunflaggor utanför Södertälje stadshus. Foto: Tommy Hansson

Den 28 juli hissades den så kallade regnbågsflaggan utanför Södertälje stadshus. Två exemplar av den färgrika tygduken flankerade tre kommunflaggor med stadens traditionella skyddshelgon, Sankta Ragnhild, som motiv. Det är sannolikt en inte alltför djärv gissning att den väna damen grät i sin himmel över sällskapet.

Det väckte betydande uppmärksamhet när den ungdomliga kulturföreningen Molto, dominerad av miljö- och vänsterpartister, förra sommaren hissade regnbågsflaggan utanför Stadshuset i syfte att stötta Stockholms så kallade Pride-festival. Eftersom flaggningen stred mot kommunens flaggpolicy avlägsnades tygstycket illa kvickt, och moderata fullmäktigeledamoten Rolf B. Bertilsson hotade till och med att polisanmäla tilltaget.

Det krävdes dock knappast någon övermänsklig siarförmåga för att inse, att det bara var en tidsfråga innan prideflaggningen skulle tillåtas. Så skedde också denna försommar, då kommunstyrelsen respektive fullmäktige efter förslag av den rödgröna majoriteten antog en förändring av flaggpolicyn innebärande att det skulle bli möjligt att med flaggning uppmärksamma evenemang också utanför Södertälje kommun.

SD:s inställning klar SD Södertäljes inställning har varit klar hela tiden. Förutsatt att ett evenemang av betydelse går av stapeln inom kommunen ser vi inget hinder för att kommunal flaggning sker, vare sig det är fråga om ett Pride-arrangemang eller annan typ av manifestation. Däremot finns naturligtvis inga som helst skäl att flagga för ett evenemang som hålls i en annan kommun, i detta fall Stockholm.

 Södertäljes Pride-supporter nummer 1: Tage Gripenstam (C).

Denna inställning delas dock inte av vare sig den politiska kommunmajoriteten eller av den krampaktigt politiskt korrekta lokalavisan Länstidningen (LT), vilken hade regnbågsflaggningen som huvudnyhet i sin utgåva den 29 juli med Centerpartiets till tårar rörde gruppledare Tage Gripenstam i blickfånget. Under Pride-festivalen låter LT även sin logotyp på förstasidan ”stoltsera” med regnbågsfärgerna.

Gripenstams hållning i frågan är onekligen konsekvent, då han under en följd av år krävt regnbågsflaggning utanför Stadshuset under Stockholm Pride. Övriga gruppledares (utom KD:s Veronica Westergård) hållning är däremot nog mest att betrakta som fjäsk och undfallenhet inför den mäktiga HBTQ-lobbyn, som sedan många år för en nära nog jihadistisk kamp mot alla kritiker för att brännmärka dessa som svårartade ”homofober”.   

Det skall tilläggas att SD även motionerat i fullmäktige om att på permanent basis flagga med vår blågula nationsflagga utanför Stadshuset, på vars flaggstänger det normalt finns en EU-flagga samt fyra kommundelsflaggor. Nog borde det gå att klämma in också en svensk flagga där!

Bestämt nej av Åkesson Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, klargjorde inför årets Pride-jippo att SD säger bestämt nej till deltagande. Samma ståndpunkt har Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund visat. Åkessons inställning framgår klart av följande artikel i Expressen:

http://www.expressen.se/nyheter/akesson-bestamt-nej-till-att-delta-i-pridetaget/

 ”Kinky” Pride-deltagare.

Och det finns sannerligen all anledning att problematisera det politiska och mediala etablissemangets skönmålning av HBTQ-livsstilen i allmänhet och Pride-evenemangen (sådana förekommer numera i en rad städer från norr till söder) i synnerhet. Det är ju faktiskt omöjligt att blunda för att HBTQ – homo-, bi-, trans- och ”queer”-sexualitet – medför betydande risker.    Detta erkänner till och med de Pride-entusiastiska miljöpartisterna Mats Pertoft, Annica Hjerling och Rodolfo Alvarez i ett debattinlägg med rubriceringen ”Pride – för allas lika värde” i LT den 29 juli:

Unga hbtq-personer har det allra svårast. De mår generellt sämre än andra ungdomar och ungefär 20 procent har utsatts för våld av en familjemedlem. 25 procent av homo- och bisexuella kvinnor mellan 16 och 25 år har försökt ta livet av sig. Hälften av alla unga transpersoner har övervägt självmord. Detta är fruktansvärda och helt oacceptabla siffror som visar en mörk verklighet.

Att Miljöpartiet och andra Pride- och HBTQ-entusiaster, trots denna oroande statistik, fortsätter att propagera för den homosexuella livsstilen är minst sagt anmärkningsvärt, eller kanske rättare: det är inte riktigt klokt. Det finns ju hur många undersökningar som helst som påvisar riskerna med denna livsstil. Enligt en omfattande studie redovisad i den amerikanska tidskriften Social Science Research (volume 41, issue 4) 2012 klarar sig barn som lever i en homosexuell familjekonstellation sämre än barn med föräldrar av olika kön:

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0049089X12000610

Sämst klarar sig barn i lesbiska familjerelationer: de mår sämre, är olyckligare och har fler sociala och andra problem än andra barn samt har oftare självmordstankar.

 Glammigt, översexualiserat spektakel med pedofilvarning på Stockholms gator.

Pedofilvarning Det finns all anledning att instämma med Ingrid Carlqvist i en ledartext på sajten Dispatch International, som gjort en ingående granskning av Stockholm Pride 2014,  den 25 juli:

För min del får folk ha sex med vem de vill – så länge det handlar om vuxna och villiga personer. Men varför lägger staten, Svenska kyrkan och storföretag ner miljoner på att locka in ungdomar i en livsstil som är minst sagt självdestruktiv – utan att informera om riskerna? Det är en fråga som vi måste diskutera.   

En sak står fullständigt klar, och det är att från Pride och dess vanligaste påhejare kan vi inte räkna med någon som helst problematisering när det gäller HBTQ-livsstilen. I årets Stockholm Pride förekom tvivelaktiga inslag med tydlig pedofilvarning. Så lockade Pride Ung personer från 13 till 29 år att fritt umgås med varandra – det krävs ingen större fantasi att räkna ut vad detta kan leda till. Vidare fanns inslag såsom Pride Kinky med hoppande, mänskliga hundar. Prides karaktär av översexualiserat och vulgärt spektakel består.   

 Svenska kyrkan propagerar för HBTQ och Pride.

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) hade under 1980-talet helt öppet något som kallades Pedofila arbetsgruppen, som bland annat ville slopa 15-årsgränsen för sexuellt umgänge. Årets Pride-satsning visar att denna pervogrupp förmodligen inte har så långt kvar tills dess intentioner förverkligas.

Det finns allt fog att undra vad Pride-ivraren Tage Gripenstam och övriga fem gruppledare i Södertälje som tillstyrkte Pride-flaggning anser om detta. Man kan också undra vad vederbörande tycker om dessa programpunkter under årets Stockholm Pride:

 

 

 

 

 

Jag är ”en skam för Sverige” (för er som inte visste)!

Södertälje stadshus.

Dags att summera dagen. Det brukar jag göra varje kväll här hemma för mig själv, men bland rinner inspirationen till och jag skriver några rader här för den som orkar läsa. Som nu.

Var på gruppledarträff i Södertälje stadshus vid sen lunchtid. The usual suspects. Nyheten för dagen var att KS-ordföranden Boel Godner framlade ett förslag för kommunstyrelsen att ta ställning till om någon vecka, ett komplement till förefintligt förslag om kommunal flaggpolicy. Den nya skrivningen kommer att göra det möjligt att hissa den så kallade regnbågsflaggan (”bögflaggan” som jag ibland brukar säga för enkelhetens skull) på flaggstängerna utanför Stadshuset under Stockholms pridefestival.

Det var naturligtvis helt väntat. Den lokala centeravdelningen har i ett antal år krävt just detta, och sistliden sommar genomförde den ungdomligt omogna  kulturföreningen Molto en kupp genom att på eget bevåg hissa aktuell flagga, vilket fick moderaten (av den hedervärda gamla stammen) Rolf B. Bertilson att hota med polisanmälan. Rolf har sedan dess tyvärr avflyttat till Kalmar.

 Rolf B. Bertilson (M).

Kommunen har tidigare värjt sig med den helt rimliga förklaringen, att ett evenemang måste ha anknytning till Södertälje kommun för att en flaggning av detta slag skall kunna ske, men nu har alltså den uppenbarligen svårartat syltryggade Godner fallit till föga och aviserar att regnbågsflaggning kommer att ske från och med årets pridespektakel (om förslaget går igenom, vilket det säkerligen kommer att göra vid nästkommande KS).

Efter gruppledarträffen var det dags för en lunch på stående fot i form av en ost och bacon-korv vid Pressbyrån vid pendelstationen Södertälje Centrum. När jag stod där och mumsade på korven kom ett  andpar stultande i min riktning, och jag kunde inte låta bli att bjuda det stiliga paret på några bitar av mitt korvbröd (en framfusig kaja fick också några smulor av bara farten). Sedan buss 753 den korta biten till Gågatan (ja, jag har ett halvdåligt knä), där jag tänkt mig köpa ett par småsaker för att sedan byta till lillbussen (”pensionärsexpressen”) till mitt bostadsområde.

 Ett stiligt andpar.

På väg dit blev jag utanför min stampub upphunnen av en man i 40-årsåldern, som blängde på mig när han passerade och med återhållen vrede framförde: ”Du är en skam för Sverige!” Han hade redan hunnit en bra bit bort när jag fann mig och svarade: ”Jaha. Det bjuder jag på.” Vet inte om han hörde, han verkade ha bråttom. Jag blev för något år sedan kallad ”rasförrädare” på stan, och jag gissar att den här mannen – han hade en kamouflagemönstrad ryggsäck- tillhörde samma politiska läger.

Det låter kanske märkligt, men jag brukar bli litet upprymd av tragikomiska händelser av det här slaget. Att bli utnämnd till en skam för Sverige, således inte bara för Södertälje, smäller ju onekligen rätt högt! Det visar att det man gör/skriver inte passerar alldeles obemärkt förbi utan får somliga att reagera. Jag måste tillägga att påhopp av det här slaget är ytterst sällsynta jämfört med de otaliga gånger jag fått beröm för det arbete mitt parti uträttar i kommunen och för min egen blygsamma skrivkonst.

Det är också rätt intressant att det är klientelet med brun ideologisk färg som tycks avsky mig allra mest, även om jag nog inte ligger särskilt bra till hos rödingarna heller. För övrigt är det ju inte stor skillnad mellan brunt och rött – vare sig politiskt eller koloritiskt.

På väg till Pressbyrån vid Stora torget uppmärksammade jag en kvinnlig zigensk tiggare – för övrigt en söt ung dam i 30-årsåldern – som gjorde högljudda kräkljud när jag vänt ryggen till (jag hade ett blåsippemärke på kavajslaget). När jag vände mig om och sa: ”Förlåt?” log hon ett ljuvt, insmickrande leende innan hon återgick till sin sittplats bredvid Pressbyrån. Undrar i mitt stilla sinne hur länge vi flata svenskar skall tillåta den här människoförnedrande verksamheten. Snart kan man inte ta ett steg på stan utan att riskera snava över en tiggare…

 Gågatan i Södertälje.

Måste också berätta, att jag väl uppsutten på bussen såg två bilar bredvid varandra på en parkeringsplats med precis samma nummer, jag tror det var 859 – I mean, what are the odds? Det styrkte min tro på att mirakel kan inträffa och inträffar varje dag, låt vara mestadels i mindre skala.

Spöktimman har redan passerat här i min ensliga lägenhet och det börjar bli dags att ”hoppa i bingen” – där mina trogna gosedjur som jag ”ärvt” av mina barn väntar – och hämta krafter inför morgondagens övningar: förhandlingar med Länstidningens annonsavdelning om annonsering inför höstens val, intervju med högskolestudent (det är jag som intervjuas) samt medlemsmöte i lokalen.