Risen – en (i stort sett) övertygande film om Jesu uppståndelse

Korsfästelsescen i filmen Risen i regi av Kevin Reynolds.

Julen är som bekant en kristen högtid som firas till åminnelse av Jesu födelse. Det innebär bland annat att kring jul visas i skilda TV-kanaler filmer och program med den kristna centralgestalten som tema. TV3 visade således i går den 27 december det amerikanska dramat Risen i regi av Kevin Reynolds, som tidigare regisserat exempelvis Robin Hood – Prince of Thieves. https://en.wikipedia.org/wiki/Risen_(2016_film)

Risen betyder ”uppstånden”, och filmens handling kretsar kring Jesu uppståndelse vilken tvivelsutan är det viktigaste elementet i den kristna tron. Handlingen går ut på att den romerske krigsmannen Clavius Aquila Valerius Niger, spelad av Joseph Fiennes, av prefekten Pontius Pilatus tilldelas uppdraget att hitta Jesu kropp.

Pilatus är övertygad om att kroppen bortstulits av Jesu anhängare för att dessa skall kunna hävda att Jesus återuppstått från de döda efter korsfästelsen i Jerusalem. Så tror även Clavius, men vi får i filmen följa hans gradvisa omvändelse: efter att ha varit närvarande vid en sammankomst med lärjungarna, där Jesus (i form av Cliff Curtis) uppenbarar sig, blir han övertygad om att uppståndelsen är genuin.

Jag tycker i korthet att Risen i det stora hela är en klart sevärd film som jag gärna rekommenderar. Eftersom jag tillhör de där trista typerna som med ljus och lykta letar efter felaktigheter i historiska framställningar gläder jag mig åt att felen, såvitt jag kan bedöma, i Risen är förhållandevis få. De som jag hittat är följande:

-Clavius uppmanar i filmen någon att sluta upp med ”korstågen” (crusades). Ordet korståg skulle emellertid se dagens ljus först omkring 1000 år senare, sedan påven Urban II år 1095 i franska Clermont proklamerat det första korståget mot det Heliga landet med syftet att rädda detta undan saracenernas (muslimernas) våld.

-Jesu lärjunge Maria från Magdala, även kallad Maria Magdalena, påstås i filmen vara en ”kvinna från gatan”, alltså prostituerad. Denna uppfattning bygger på missförstånd och felaktiga tolkningar – det finns inget reellt stöd i Bibeln för att Maria Magdalena skulle ha varit en prostituerad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_fr%C3%A5n_Magdala

Maria från Magdala som ikon.

Att hon faktiskt var en av Jesu mest centrala lärjungar framgår av att hon dels var närvarande vid korsfästelsen på Golgata, dels att hon meddelade de övriga lärjungarna att Jesu kropp inte längre fanns i graven och att hon dessutom mött den uppståndne mästaren utanför densamma. Hon spelas i filmen av Maria Botto.

-I en filmsekvens ber lärjungarna under ledning av Simon Petrus Herrens bön (”Fader vår”), vilken Jesus lärt dem. I filmen inleds dock bönen med ordet ”Jahve”, Guds namn, vilket var absolut förbjudet för någon jude att uttala muntligt. Vi kan därför känna oss säkra på att lärjungarna istället vände sig till sin ”Abba”, det vill säga den himmelske fadern.

Jesus hade nämligen undervisat dem om att Gud var deras pappa, abba på arameiska, vilket var det språk Jesus och lärjungarna talade sinsemellan.  https://books.google.se/books?id=TCTYBQAAQBAJ&pg=PT92&lpg=PT92&dq=jahve%2Bf%C3%B6rbud+uttala&source=bl&ots=AnFw7O_jki&sig=ACfU3U2JZOKLi23muXHUIC6Oauc0TwlktQ&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwievJ284djmAhVDxosKHRQIDxYQ6AEwBnoECAoQAQ#v=onepage&q=jahve%2Bf%C3%B6rbud%20uttala&f=false

Det finns dock även saker i Risen som jag särskilt vill berömma. Några sådana:

-Jesus benämns i filmen genomgående som Yeshua, som var hans hebreiskt-arameiska namn. Hans fullständiga namn bör ha varit Yeshua ben Yosef efter den förmodade fadern Josef. Jesus är en grekisk namnform som började användas först senare. https://www.biblestudytools.com/bible-study/topical-studies/yeshua-deliverer-savior.html

-Det framgår i filmen att Jesus blivit korsfäst genom att kraftiga spikar slogs in i handlovarna. En vanlig missuppfattning är ju att spikarna slogs in mitt i händerna, något som inte skulle ha fungerat eftersom händerna inte skulle ha klarat påfrestningen av att kroppen hängde på korset under flera timmar eller i värsta fall dagar.

-Filmens Pontius Pilatus är en trovärdig karaktär som, till skillnad från de bibliska framställningarna, inte hade mycket till övers för vare sig Jesus eller hans efterföljare. Evangelieförfattarna var intresserade av att vältra över hela ansvaret för Jesu död på ”judarna”, varför romarna med Pilatus i spetsen framställdes som mindre skurkaktiga. Det finns till och med ett gnostiskt Pilatus-evangelium med oklart ursprung.

Pilatus och Yeshua i skulptural form: Ecce Homo.

I själva verket var Pilatus en brutal romersk folkmördare som med all sannolikhet var mycket långt från den ”förnuftige tvivlare” som den bibliska traditionen erbjuder. Pontius Pilatus kreeras i Risen av den förstklassige aktören Peter Firth, mest känd som underrättelsechef i den brittiska spionserien Spooks.

Trots ovannämnda reservationer bedömer jag Risen vara en av de mer sevärda och trovärdiga Jesus-framställningar jag tagit del av. Inte lika spektakulär som Mel Gibsons The Passion of the Christ (2004) men i mitt tycke mer övertygande genom sin relativa lågmäldhet.

Palestina i historisk tid och nutid: palestinier och araber är samma folk

Palestinas (det brittiska mandatets) flagga enligt franska uppslagsverket Larousse 1939.

Den så kallade Palestinska myndighetens så kallade president Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, har träffat Frankrikes president Francois Hollande under sitt femtielfte försök att få den internationella menigheten inklusive FN att vända sig mot Israel. Abbas kommer även att besöka Turkiet, Ryssland, Tyskland och New York i samma syfte. http://www.i24news.tv/en/news/international/109984-160416-abbas-to-hollande-palestinians-fully-support-french-peace-initiative

Den omedelbara anledningen till Abbas anti-israeliska diplomati är det israeliska parlamentet Knessets historiska beslut att i efterhand legalisera 4000 israeliska bosättarhem i område C på den så kallade Västbanken, det vill säga de urgamla judiska territorierna Judéen och Samarien. Det kontroversiella beslutet antogs med röstsiffrorna 60-52. http://www.jpost.com/Israel-News/Politics-And-Diplomacy/Knesset-passes-historic-Settlements-Bill-480768

Den palestinaarabiska sidan menar att beslutet innebär dödsstöten för ”tvåstatslösningen”, vilken innebär att en israelisk och en ”palestinsk” stat skall existera sida vid sida. I praktiken är tvåstatslösningen redan död – om inte förr gick den till de sälla jaktmarkerna när Barack Obama, kort före sin avgång som USAs president, i slutet av december instruerade USAs representant i FNs säkerhetsråd att inte inlägga sitt veto när rådet uppmanade Israel att avveckla bosättningarna. Israel brydde sig av förklarliga skäl inte heller om att komma till det möte i Paris nyligen där den ”palestinska” frågan diskuterades. http://edition.cnn.com/2016/12/23/politics/israel-official-rips-obama-un-settlements/

Israelisk polis släpar iväg en protesterande judisk bosättare i Amona.

Den israeliska vänstern rasade mot det israeliska parlamentsbeslutet, som av allt att döma togs därför att Israel fortsättningsvis vill undvika att behöva vräka judiska bosättare från deras hem i det omstridda området vilket skedde i Amona nyligen. Beslutet kan komma att överklagas. https://www.theguardian.com/world/2017/jan/31/israel-west-bank-settlement-homes

Den Palestinska myndighetens månande om tvåstatslösningen förtjänar enligt denna bloggare knappast att tas på allvar. Endast den judiska sidan godtog FNs delningsplan från 1947 avseende det forna brittiska Palestina-mandatet, och när Israel proklamerades den 14 maj 1948 gick palestinaarabiska styrkor jämte stridskrafter från omgivande arabstater till samlat angrepp mot den nybildade judiska staten. Araberna hade kalkylerat med en promenadseger men fick ordentligt på tafsen liksom i alla krig härefter.

FN-förslaget om tvåstatslösning besvarades alltså med krig för 69 år sedan, och även om den palestinaarabiska sidan numera påstår sig stödja tanken på en judisk och en arabisk stat sida vid sida står det för varje nykter betraktare klart att detta blott är en läpparnas bekännelse. Mahmoud Abbas/Abu Mazen talar med len röst när han träffar västliga ledare som Francois Hollande, men när han lägger ut texten på arabiska låter det helt annorlunda.

Mahmoud Abbas möter Fracois Hollande.

I ett TV-sänt tal i oktober 2016 säger ”president” Abbas att ”vi välkomnar varje droppe judiskt blod som spills i Jerusalem” och ett sätt för rättrogna muslimer att komma till paradiset och att judarna inte har rätt att sätta ”sina smutsiga fötter” på Tempelberget, där två muslimska helgedomar byggdes mer än ett halvt årtusende efter det att Herodes judiska tempel förstördes av romarna. Jag kan inte se att ett sådant uttalat stöd för urskillningslös palestinaarabisk terrorism stärker Abbas anspråk det minsta. Lyssna på Abbas här: https://www.youtube.com/watch?v=VfZHJWJJz7M

Abbas blodsretorik är inte några tomma ord. Palestinska myndigheten betalar sedan många år tillbaka ut löner till arabiska terrorister i israeliska fängelser och ger vidare ekonomiska bidrag till familjer som mist livet under utförande av terrordåd. Bidrag som betalas med det rikhaltiga stöd utifrån som gör att myndigheten kan hålla sig finansiellt flytande. Regeringen Löfven beslutade som bekant som en av sina första åtgärder efter tillträdet hösten 2014 att ge 1,5 miljarder kronor till Abbas myndighet. http://www.sydsvenskan.se/2016-10-12/terror-som-lonar-sig

Omvärlden skulle kunna sätta press på palestinaaraberna att upphöra med sin fortgående terrorverksamhet genom att klargöra att bidragen kommer att dras in om terrorn mot Israel fortsätter. Några allvarliga försök enligt den linjen har mig veterligt inte företagits – den enda part i Mellanöstern-konflikten det anses  politiskt korrekt att pressa är Israel.

I dag är det en allmänt utbredd uppfattning, att enbart etniska araber kan vara ”palestinier”. Så har det inte alltid varit. Länge var det i allmänhet judar som avsågs när ordet ”palestinier” kom på tal, och varför inte? Judar hade levt i det område som av den romerske kejsaren Hadrianus år 135, som en hämnd mot det bångstyriga judiska folket i den romerska provinsen Judéen, namngav ”Palestina” efter de historiska israeliternas arvfiende filistéerna.

Judar vid Västra tempelmuren (Klagomuren) i Jerusalem på 1920-talet.

De moderna palestinaaraberna använder Hadrianii namninnovation för att rättfärdiga sin väpnade kamp mot den judiska staten och hävdar, att de i själva verket har rätt till det område där nämnda stat ligger. Det är en historieförfalskning som vore skrattretande om den inte hade fått så allvarliga konsekvenser i form av praktiskt taget daglig terror mot Israels civilbefolkning. Här en länk till en noggrann historisk exposé avseende ”den hadrianska förbannelsen”: http://www.think-israel.org/ronen.hadriancurse.html

Det dåvarande Palestina ingick länge i det Ottomanska/Osmanska riket, som ägde bestånd under mer än 600 år från slutet av 1200-talet fram till 1920, då området till 1948 kom att administreras av Storbritannien på uppdrag av FNs föregångare Nationernas förbund (NF) under namnet Brittiska Palestinamandatet. Såväl under ottomanerna som britterna levde araber och judar sida vid sida, ofta på ett hyfsat fredligt vis. Mer om Ottomanska riket här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/06/varfor-ar-ottomanska-riket-viktigt-i-dag/

För att vara övertydlig: alla invånare i Brittiska Palestinamandatet, liksom tidigare tidigare under ottomanerna, kallades ”palestinier” – judar såväl som araber. De som måste ha gjort störst avtryck var emellertid judarna, ty den flagga som gällde för området vid denna tid var en som hade ett blått fält till vänster och ett lika stort vitt till höger. Mitt i gränslinjen mellan de båda fälten en gul Davidsstjärna!

Detta framgår av en internationell flaggförteckning i det franska uppslagsverket Larousse från 1939 (se bilden överst). https://www.factualisrael.com/1939-palestinian-flag-look-like-surprised/

När vidare ett fotbollslag från det brittiska mandatet 1939 reste till Australien, ett annat område lydande under britterna vid denna tid, för att representera Palestina i en fotbollsmatch mot Australien, hade spelarna på sina tröjor en symbol i form av en stiliserad Davidsstjärna. Matchen refereras i form av en filmsnutt som kan beskådas här: http://www.jta.org/2015/05/27/news-opinion/the-telegraph/watch-palestines-soccer-team-play-in-1939

Förbrödring mellan australiensiska och palestinska fotbollsspelare 1939. Observera symbolen på den palestinske spelarens tröja!

För övrigt finns det en annan nationsflagga som tidigare hade den judiska Davidsstjärnan som motiv. Före nazisttiden var det denna typ av stjärna som prydde Marockos flagga – stjärnan kom sedan att ändra karaktär och få ett annat utseende (se bild nedan): https://www.factualisrael.com/moroccan-flag-nazis-rewrote-history/

Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” används i dag som ingredienser i en mytbildning som syftar till att rättfärdiga en arabisk strävan att utplåna den judiska staten Israel. Det är inte ett godtyckligt påstående som görs av denna bloggare utan är ett faktum, som i ett öppenhjärtigt ögonblick erkändes av den ledande PLO-politikern Zuheir Mohsen (1936-79) i en intervju med den holländska tidningen Trouw på 1970-talet.

Så här uttryckte sig Mohsen ordagrant (översättning från nederländska):

The Palestinian people does not exist. The creation of a Palestinian state is only a means for continuing our struggle against the state of Israel for our Arab unity. In reality today there is no difference between Jordanians, Palestinians, Syrian and Lebanese. Only for political and tactical reasons do we speak today about the existence of a Palestinian people, since Arab national interests demand that we posit the existence of a distinct ”Palestinian people” to oppose Zionism. Yes, the existence of a separate Palestinian identity exists only for tactical reasons. https://en.wikiquote.org/wiki/Zuheir_Mohsen

Marockos gamla flagga sådan den såg ut före nazisteran.

Klarare än så kan det näppeligen sägas. Palestinasupporters brukar invända att Mohsen var en högt uppsatt befattningshavare i det syriska Ba’ath-partiet med panarabism på programmet och därför inte representativ för PLO. Dock var Zuheir Mohsen född i Tulkarm i det Brittiska Palestinamandatet 1936 och därmed lika ”palestinsk” som någon av de andra PLO/Fatah-ledarna. Ja, faktiskt mer så än PLO-ledaren Yassir Arafat (1927-2004), även känd som Abu Ammar, som var född i Kairo i Egypten. Tulkarm ligger i nordvästra delen av den så kallade Västbanken.https://en.wikipedia.org/wiki/Tulkarm

I princip samma argument framfördes i ett psykotiskt uppskruvat tonläge i den egyptiska TV-kanalen Al-Hekma den 23 mars 2012, då den islamistiska terrorrörelsen Hamas (som kontrollerar Gaza) inrikesminister Fathi Hamad menade att palestinaaraberna i Gaza var just – araber. ”Hälften av oss har egyptisk, den andra hälften saudiarabisk bakgrund”, argumenterade Hamad och manade hela arabvärlden till heligt krig (jihad) för den ”palestinska” – det vill säga den arabiska – saken mot sionisterna, amerikanerna och imperialisterna. Detta därför att araber i ”Palestina” och på andra håll är ett enda folk. https://www.youtube.com/watch?v=Oo4yiUHs1HE

Den enda reella palestinska stat som existerar i nuläget är Jordanien (tidigare Transjordanien), vars befolkning till övervägande delen de facto består av vad som kallas ”palestinier”. Landet ockuperade olagligt efter det Första arab-israeliska kriget från 1949 till 1967 Judéen och Samarien – alltså ”Västbanken” – och östra delen av den urgamla judiska huvudstaden Jerusalem. 1967 lyckade Israel i Sexdagarskriget erövra dessa områden jämte Golanhöjderna i norr och Sinaihalvön i söder (Sinai överlämnades 1978 till Egypten efter Camp David-avtalet).

Det judiska och arabiska Palestina under brittiskt mandatärstyre 1922.

Således skulle man med fog kunna säga att det är Jordanien som är Palestina. Tvåstatslösningen är på så sätt redan ett faktum. Ju förr världen inser detta desto bättre! https://mellanosternidag.wordpress.com/israel-i-nordisk-media/jordanien-ar-en-palestinsk-stat/

Slutligen ett litet men slagkraftigt memento till alla som tycker att Israel skall bojkottas. Detta är lättare sagt än gjort, vilken mer än väl framgår av denna intelligenta presentation: https://www.youtube.com/watch?v=45Rkjp0rU-o

 

 

Bar Kokhba: en judisk Messias och hans tid

Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till honom: ”Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!” Jesus svarade honom: ”Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” – Markusevangeliet 13:1-2.

Bland de anklagelsepunkter som det judiska ledarskapet enligt evangelieberättelserna i Nya testamentet riktade mot Jesus fanns påståendet, att han sagt sig kunna riva ner det heliga templet och bygga upp det igen inom loppet av tre dagar vilket ansågs vara den grövsta av hädelser. Sant är att Jesus vid något tillfälle talade på ett sätt som kunde tolkas så. https://www.svenskakyrkan.se/stensjon/langfredag—matteusserien-2012

Helt klart är under alla omständigheter, att Mästaren från Nasaret förutsåg förstörelsen av templet – det så kallade Herodes tempel – och andra byggnader i Jerusalem inom en överskådlig framtid. Detta framgår tydligt av yttrandet till lärjungarna om att ”här skall förvisso icke lämnas sten på sten”, som återges i rutan överst i denna text. Jesus visste när han sade detta, att han icke skulle komma att accepteras som Messias av det utvalda judiska folket och då, förutspådde han, skulle konsekvenserna bli fruktansvärda.

 Scen från Titusbågen i Rom, som restes till minne av Titus framgångsrika fälttåg i Judéen. Reliefbilden föreställer triumftåget i Rom, där romerska soldater paraderar med krigsbyte från det heliga templet.

Mindre än 40 år efter denna förutsägelse inträffade det som Jesus förebådat. Det skedde som slutpunkt på det första judiska upproret mot romarna (66-70 efter Kristi födelse) vid Jerusalems belägring den 3 april-30 augusti år 70. Historieskrivaren Josefus, som  var judisk befälhavare i Galiléen men efter att ha tillfångatagits av romarna arbetade nära samman med dessa, skildrar det fruktansvärda förloppet då den romerske generalen Titus – son till kejsar Vespasianus och senare efterträdare till denne på kejsartronen – belägrade den heliga staden.http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/forstor.htm

Bland annat, uppger Josefus, svalt omkring 600 000 människor ihjäl under den nära fem månader långa ockupationen vilken kostade över en miljon människor livet. Liken efter 4000 människor som dött svältdöden skall ha kastats över stadsmurarna varje dag under ockupationen. Bara vid nedbrännandet av templet omkom 6000 personer. Det sägs att Titus inte haft för avsikt att bränna ner templet, som han betraktade som en arkitektonisk skatt, utan att detta skedde av misstag i stridens hetta.

Jesus Kristus, eller Yeshua Bar Yosef som han egentligen torde ha hetat med arameiskt språkbruk, hade fått rätt i sin förutsägelse om nedbrytningen av Jerusalem i allmänhet och templet i synnerhet. Endast västra tempelmuren, judarnas heligaste plats i dag, blev kvar intakt. Om några mindes Jesu förutsägelse vid denna tid, så bör det ha varit den minoritet judar som valt att tro på den unge kringvandrande rabbinen från Nasaret i Galiléen.

Att den romerska belägringen var synnerligen brutal finns ingen anledning att betvivla, men möjligen är de siffror Josefus – som sedan flyttade till Rom och antog kejsar Vespasianus familjenamn Flavius –  nämner över antalet offer överdrivna. Han var emot det judiska upproret och kan ha velat  visa, vilka gruvliga konsekvenser det fick och till den ändan ”tagit i” litet extra.

 På Masada-platån. I bakgrunden skymtar Döda havet. Foto: Tommy Hansson

Upproret var emellertid inte över än. Knappt 1000 fanatiska judiska upprorsmakare, så kallade seloter, hade inklusive sina kvinnor och barn barrikaderat sig i befästningen Masada på en 400 meter hög klippa i ökenområdet nära Döda havet.

År 72 skickade Rom en styrka under befäl av prokuratorn Flavius Silva med uppgift att eliminera motståndet. Efter att på platsen ha uppfört ett belägringstorn kunde romarna storma befästningen efter ett år i tryckande hetta vid Masada, men det visade sig att besättningen inför utsikten att slaktas av romarna hade begått kollektivt självmord. Endast sju personer – två kvinnor och fem barn – hade överlevt genom att gömma sig i en grotta.

http://www.goisrael.se/Tourism_Swe/Articles/Archeology/Sidor/Masada.aspx

Cirka 60 år efter det första judiska upproret var det dags igen. En noga planlagd resning igångsattes nu, år 132 efter Kristi födelse, med en man vid namn Shimon eller Simon Bar Kokhba som ledare medan Hadrianus (kejsare 117-138) styrde i Rom. Kokhba var uppenbarligen en kraftfull gestalt och hölls av några, bland andra den judiske vishetsläraren Akiva, för att vara den i de judiska skrifterna utlovade Messias. https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/Kokhba.html

Denna messiasgestalts förnamn, Shimon, samt hans porträtt har återfunnits på judiska mynt präglade vid tiden för upproret. Det andra namnet förekommer i många olika varianter. Det antas ursprungligen ha lytt Bar Koseva efter namnet på fadern eller möjligen en plats. Namnet tros sedan ha metamorfoserats under revoltens lopp i syfte att stämma överens med ett bibelställe vilket omnämner Messias som en stjärna, kohba. Upprorsledaren emanerade desslikes från konung Davids ätt, något som väl stämmer överens med de messianska anspråken.

 Bar Kokhba-mynt i guld.

Arkeologiska fynd i form av brev och andra handlingar gjorda av papyrus visar, att Shimon Bar Kokhba styrde sina judiska undersåtar med järnhand in i minsta detalj, både vad beträffar den militära organisationen om 400 000 man och ekonomin. Soldaterna initierades på ett handfast sätt, antingen genom att få ett finger avhugget eller också genom att tvingas rycka upp ett cederträd med rötterna.

Så var deras uppgift också att ta sig an världens brutalaste och mest effektiva armé, den romerska. Det judiska våldet riktade sig även i någon mån mot kristna grupper, som vägrade delta i den judiska resningen.

Shimon Bar Kokhba bekände sig självklart till förfädernas judiska religion. Han följde strikt de judiska lagarna inklusive iakttagandet av sabbaten och andra helgdagar, tionden, mat- och renhetsregler etcetera.  Han sägs dock också i hög grad ha förlitat sig på egen kraft: före ett slag bad han Gud att ”varken bistå oss eller göra oss modfällda”.

Allt detta är känt genom avgörande upptäckter som gjordes i en grotta i Juda öken i Israel under tidsperioden 1952-61, där det också framgår att en hel del kraft måste ägnas åt dagliga sysslor som att förse härlägret med mat och att lösa problem som hade med jordägande att göra; Bar Kokhba och hans närmaste män kontrollerade stora landytor.

Det kan för övrigt nämnas att den moderna staten Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), tog sitt efternamn efter en av Kokhbas generaler (han hette ursprungligen David Grün och var från polska Plonsk i dåvarande Tsarryssland).

 David Ben-Gurion hette ursprungligen David Grün men tog sitt mer kända efternamn efter en av Bar Kohbas generaler.

Shimon Bar Kokhba ledde det judiska upproret mot Rom i tre och ett halvt år. I början var framgångarna betydande: upprorsmännen lyckades erövra ett 50-tal romerska befästningar, däribland Jerusalem år 134. Slutet kom 135, då en stor romersk härstyrka besegrade Bar Kokhbas armé vid bergsfästet Betar på Tisha b´Av, den judiska fastedagen nionde dagen i månaden Av som inföll i augusti.https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/29/fastedagen-tishna-bav-judarna-minns-sina-katastrofer/

Kokhba och hans närmaste medarbetare dödades, och efter det för romarna lyckosamma slaget avrättade man åtta medlemmar i Sanhedrin, det judiska stora rådet, efter den gräsligaste tortyr. Bland offren fanns Akiva, som räknat med möjligheten att Kokhba verkligen var Messias (Messhiah). Fruktansvärda massakrer i judiska byar över hela Judéen följde, och historikern Cassius Dio anger att 580 000  judar dog totalt. 50 befästningar och närmare 1000 byar lades i ruiner. Ett stort antal judar dog även i svält och sjukdomar. Likväl fortfor mindre judiska grupper göra motstånd genom gerillakrigföring in på året 136.

En rejäl portion av de omkring 100 000 romerska soldater, som under befäl av den från det romerska Britannien hämtade Julius Sextus Severus sattes in för att krossa upproret, gick också under i ond, bråd död på slagfältet eller i sjukdomar. Helt lyckades dock inte romarna krossa judarna. Den judiska ledningen övertogs av Kohbas son Rufus och efter denne sonsonen Romulus, och ett centrum för judiska skriftlärde kom att etableras i staden Tiberias vid Galiléiska sjön (Gennesaret). Här skrevs det så svetten lackade, och år 450 hade Talmud fästs på papyrus. Andra judiska koncentrationer fanns i Galiléen, Bet Shear och Golan.

Det är vanligt att räkna början av den judiska landsflykten, diásporan, från besegrandet av Bar Kokhbas resning 135. Därefter, har det hetat, spreds judarna för alla vindar till all världens hörn tills staten Israel etablerades 1948. Detta är alltså en sanning med avsevärd modifikation. Judisk närvaro i området fanns hela tiden, också efter de muslimska arabernas invasion på 600-talet.http://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/arabernas-och-islams-historia-fran-600-talet-till-1500-talet

 Det arkeologiska standardverket om Bar Kokhba, här i tysk version, av Yigael Yadin. Foto: Tommy Hansson

Kejsar Hadrianus hade nu bestämt sig för att en gång för alla klämma åt och förnedra det besvärliga judiska folket. Han lät uppkalla regionen efter judarnas arvfiender, filistéerna, och ge den namnet Syria Palestina (de historiska filistéerna har dock inte mer med dagens palestinaaraber att göra än vad den moderna tidens assyrier har med de forntida assyrierna att göra).

Jerusalem förstördes i grunden än en gång och gavs namnet Aelia Capitolina, som judarna bannlystes från – utom vid fastehögtiden Tisha b´Av, då judarna av tradition minns sina talrika katastrofer av vilka många inträffat just vid Tisha b´Av. Vidare förbjöds judarnas heliga skrift, Torah, och den judiska tideräkningen.

Historiker av professionen, och givetvis även många andra intresserade, har genom seklerna försökt komma underfund med vad som utlöste Bar Kokhba-upproret. Några tänkbara orsaker som nämnts är förändringar i den romerska administrationen, förändringar inom jordbruket och ekonomiska problem. Det väckte naturligtvis också berättigad vrede att Hadrianus förbjöd den redan då åldriga riten att omskära judiska gossebarn, något Hadrianus betraktade som könsstympning även fast det bara var förhuden som avlägsnades..

Tänkbart är också att en judisk nationalism, som under kejsar Trajanus (98-117) tid flammade upp i Alexandria i Egypten, den östliga kustregionen Cyrenaika i Libyen samt i Mesopotamien, också nådde Judéen.

 Hadrianus, kejsare i Rom 117-138. Besökte troligen Jerusalem 130 för att lägga upp ritningarna för ett planerat Jupiter-tempel på ruinerna av judarnas heliga tempel.

Det är emellertid högst sannolikt att den tändande gnistan till resningen var ett besök som kejsar Hadrianus skall ha genomfört i Jerusalem år 130.  Så sent som 2014 gjordes ett sensationellt arkeologiskt fynd i anslutning till Damaskusporten i gamla Jerusalem i form av en del av en latinsk inskription, som tycktes bevisa vad man tidigare bara gissat – att Hadrianus verkligen besökte staden 129/130 och då troligen överlade med sitt folk på platsen om att uppföra ett tempel till den romerske överguden Jupiters ära på ruinerna av det forna judiska templet.

Om sådana planer nådde redan tidigare upprorsbenägna judars öron var det bäddat för en militant revolt!

Det finns inte många likheter mellan de båda judiska Messias-gestalterna Yeshua Bar Yosef och den cirka 100 år yngre Shimon Bar Kokhba, men ett par paralleller exiterar faktiskt. Båda var verksamma under en period av omkring tre år och båda mötte ett våldsamt slut i den romerska ockupationsmaktens hand. Den uppenbara skillnaden är ju, att medan Yeshua predikade att hans rike inte var av ”denna världen” och inte agiterade mot den romerska närvaron (”Ge Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör”) var Shimon i högsta grad en världslig furste och en krigsman.

Man kan heller naturligtvis inte undgå att se, att Yeshua/Jesus trots sin förödmjukande död på korset gav upphov till världens mest utbredda religion under det att Shimon snart var bortglömd och blivit levande för oss först genom sentida arkeologiska fynd. Yeshua Bar Yosef ville grunda ett världsomfattande rike byggt på andlighet, Shimon Bar Kohkba ville jaga ut romarna ur Judéen och etablera judisk självständighet. För samtidens kristna var en sådan måsättning givetvis helt irrelevant.

Slutligen måste några ord även sägas om den man, som kanske mer än någon annan forskat i fenomenet Shimon Bar Kokhba och upplyst världen om denne judiske militärfurste: Yigael Yadin (1917-84).https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/yadin.html

Yadin, som föddes i Jerusalem 1917, var son till en berömd israelisk arkeolog som hette Eliezer Sukenik. Han anslöt sig 1933 till den paramilitära sionistiska organisationen Haganah. När Haganah ombildades till Israels reguljära armé 1948 följde Yadin med och var landets andre överbefälhavare (ÖB) 1949-52, åren närmast efter det första arabisk-israeliska kriget.

 Yigael Yadin (närmast kameran) och Menachem Begin konfererar under en debatt i knesset i Jerusalem i juli 1980.

Efter sin militära bana slog Yadin in på en yrkeskarriär som arkeolog och har lett utgrävningar vid israeliska objekt såsom Qumran, Masada och Megiddo. Ibland har han kritiserats för att vara alltför ivrig när det gällt att bevisa, att Bibeln haft rätt. Historien om Shimon Bar Kokhba är  ingen biblisk angelägenhet men väl så viktig för den israeliska historien och en symbol för tappert motstånd mot främmande ockupation. Yadins rikligt illustrerade bok om utgrävningarna kring Bar Kokhba (jag har i min ägo ett exemplar ur en tyskspråkig utgåva) är en arkeologisk klassiker.

Yigael Yadin återkom i den militära banan då han 1967, i samband med Sexdagarkriget, var militär rådgivare åt premiärminister Levi Eshkol, samt som ledamot i den undersökningskommission som utredde den israeliska regeringens och militärens handlande vid utbrottet av Yom Kippur-kriget 1973.

Ett par år senare var Yadin med och grundade det politiska partiet Democratic Movement for Change (DASH), som vid valet 1977 erövrade 15 av de 120 platserna i knesset och bildade den israeliska historiens första borgerliga regering med Likud. Menachem Begin blev premiärminister och Yigael Yadin vice premiärminister.

Yadin spelade en viktig roll vid den israeliska regeringens förhandlingar med Egypten i samband med ingåendet av Camp David-avtalet 1978. DASH upplöstes 1981 efter starka inre motsättningar, då också Yadin slutade med politiken.

En Israelresa (II): Qumran, Masada, Caesarea

Här följer andra delen i berättelsen i ord och bild om min Israelresa med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Nu har turen kommit att redogöra något för mina intryck från tre historiskt intressanta (minst sagt) platser: Qumran, Masada och Caesarea.

Det var på resans fjärde dag det 15 personer starka ressällskapet äntrade den ganska trånga minibussen utanför Hotel Metropolitan i Tel Aviv för transport söderut i riktning Döda havet.

 I museet i Qumran finns denna rekonstruktion av hur det kan ha sett ut då Dödahavsrullarna hittades inrymda i några krukor i öknens klippgrottor. Foto: Tommy Hansson

QUMRAN: Första anhalten denna varma vårdag – läs sommardag enligt svenska förhållanden – blev Qumran, som ligger cirka 10 kilometer inåt land räknat från Döda havets nordvästra strand i Negev, det stora ökenområde i södra Israel som upptar omkring 60 procent av landets yta.

Platsen Qumran, som antas ha bebyggts under Johannes Hyrkanos regeringstid 134-104 före Kristi födelse, ligger nära de klippgrottor där år 1947 en herdepojke av en slump hittade några av de cirka 900, närmare 2000 år gamla dokument, vilka skulle bli kända som Dödahavsrullarna.

 På väg till Qumran… Foto: Tommy Hansson

Vi guidades runt i och kring museet på platsen av vår kunniga, svenskfödda guide Marie Ben Rein. Mycket av presentationen, som inleddes med en rundtur och en film i museet,  handlade om den judiska, religiösa gruppering som kallas essenerna (eller esséerna) som levde och verkade här kring Kristi födelse.

Det var en renlärig sektbildning med strikta regler som av en del tros ha varit ett slags föregångare till de första kristna; det har framställts teorier om att Jesus eller Johannes döparen, kanske rentav båda, fick sin första religiösa skolning här. Essenerna skall ha varit klädda i vitt och ha haft en apokalyptisk syn på världen såsom befolkad av ”ljusets och mörkrets söner” (själva ansåg de sig givetvis tillhöra de förstnämnda). Rörelsen har omskrivits av antika skribenter såsom Flavius Josefus, Filon och Plinius den äldre.

 En del av vårt ressällskap syns här blicka ner i en av de vattenanläggningar som Qumrans bebyggare använde sig av för att hålla sig rena till kropp och själ. Foto: Tommy Hansson

Till mörkrets anhängare ansåg essenerna att dåtidens religiösa etablissemag i form av fariséer, sadducéer och skriftlärde hörde.

Bland Dödahavsrullarna, varav de flesta i pergament, fanns handskrifter av alla den judiska bibelns (Gamla testamentet) böcker utom Ester. Det viktigaste fyndet var en fullständig version av Jesaja. Vid Qumran återfanns dokument som var kring 1000 år äldre än de tidigare äldsta kända, hebreiska handskrifterna.

Vad som kan anses tala för att det kan finnas kopplingar mellan Jesus och essenerna är, att bland återfunna dokument finns förlagor till de saligprisningar (”Saliga äro de…”) som Jesus uttalade enligt evangelisterna Matteus (5) och Lukas (6). Personligen känner jag mig rätt övertygad om att det var just hos essenerna som Jesus, under de ungdomsår som den kristna bibeln (Nya testamentet) underlåter att nämna, fick sin grundläggande religiösa utbildning. Det behöver dock inte ha varit just vid Qumran, essenerna var utspridda över hela det forntida Judéen.

Förutom de många bibelrelaterade fynden har dessutom hittats en stor samling dokument från den gruppering som bebodde platsen, exempelvis Kommunitetens regler, som visar att invånarna levde i en klosterliknande gemenskap under tillämpande av strikta regler och förordningar. Männen fick inte ingå äktenskap, men sekten kunde föröka sig genom inflyttade konvertiter. Cirka 4000 personer antas ha levt här ute i ödemarken.

När romarna lade Jerusalems tempel i grus och aska år 70 upplöstes den religiösa gemenskapen i Qumran, och anhängarna sökte sig till andra grupper såsom fariséerna (vars teologi de till betydande part delade) eller de första kristna.

 Här någonstans bland ökenklipporna nära Qumran hittades Dödahavsrullarna av en herdepojke. Foto: Tommy Hansson

De arkeologiska fynd som gjorts i Qumran, och som vi resedeltagare gick runt och studerade, visar att essenerna fäste mycket stor vikt vid bad och renlighet och att dopet spelade en stor roll i deras praktik och åskådning. Något som kan tala för att Johannes döparen, som faktiskt var en äldre halvbror till Jesus, haft med denna rörelse att göra. Johannes döpte som bekant människor i vatten till syndernas förlåtelse. Vid Qumran har arkeologerna funnit vattenbassänger och cisterner, vari det mycket sparsamma regnvattnet samlades upp på ett sinnrikt sätt.

MASADA: Ännu längre söderut i Negevöknen ligger den mäktiga, 400 meter höga bergsklippan Masada vid Döda havet. Den finns sedan 2001 på UNESCOs så kallade världsarvslista. 161-143 år före Kristi födelse anlades ett mindre fort på bergets platåformade topp. År 37-34 lät konungen Herodes den store bygga ett palats i ena änden av platån samt ett ansenligt befästningsverk.

År 66 erövrade de upproriska seloterna, en militant judisk gruppering som ville kasta ut romarna med våld ur Judéen, Masada från den romerska ockupationsmakten. 72 påbörjade den romerska tionde legionen under ledning av den beprövade fältherren Flavius Silva (spelad av Peter O´Toole i den kända filmen/TV-serien Masada från början av 1980-talet) en belägring av klippbefästningen.

 Utanför museet vid foten av Masada-klippan. Foto: Tommy Hansson

När romarna året därpå lyckades ta sig upp till klipplatån fann de så gott som alla av försvararna – män, kvinnor, barn – döda. De hade begått kollektivt självmord. Endast två kvinnor och fem barn, vilka gömt sig i en grotta, var vid liv.

Den som skildrat den judiska motståndskampen mot de romerska inkräktarna var den judiske historieskrivaren Flavius Josefus, en av få antika författare som omnämner Jesus. Den hjältemodiga men i längden utsiktslösa kampen på Masada var länge en symbol för judiskt motstånd i allmänhet. Numera är den gängse synen att exemplet Masada är väl negativt: dagens judar har inte för avsikt att kämpa tappert för att sedan dö, utan ambitionen är att tvärtom besegra fienden.

 Uppe på Masada finns en generös utsikt över Negev inklusive Döda havet. Foto: Tommy Hansson

Masadaområdet, som är en israelisk nationalpark, tillhör Israels populäraste turistattraktioner och på klipplatån anordnas bland annat operaföreställningar. Till toppen kommer man med kabinbana från den nedanför liggande museianläggningen.

Efter det fantasieggande besöket på Masada kunde den som ville ta sig ett dopp i Döda havet, världens lägst belägna plats och med en salthalt som gör allt liv omöjligt. Den som känner mig vet dock att jag i stället föredrog ett par öl på en något så när trevlig (men mycket flugrik) uteservering.

 Lämningar av Herodes befästningsanläggning. Foto: Tommy Hansson

CAESAREA MARITIMA: Den forntida staden Caesarea grundades av Straton, härskare över Sidon, på 400-talet före Kristi födelse. Den uppgraderades av Herodes den store till att bli en betydelsefull hamnstad vid Medelhavet med plats för omkring 300 fartyg. Från denna stad kom patriarken Eusebios, kallad ”kyrkohistorikens fader”, som levde på 300-talet efter Kristi födelse.

Under den store Herodes tid var Caesarea Judéens näst största stad efter Jerusalem. Bland attraktionerna fanns en viktig hamn, en hippodrom, en akvedukt samt en amfiteater som alla finns inom gångavstånd vid Medelhavets rand. År 6 efter Kristi födelse blev Caesarea residensstad för den romerske prokuratorn i provinsen Judéen.

 Den gamla amfiteatern i Caesarea var en ganska imponerande anläggning som används än i dag. Foto: Tommy Hansson

Den mest bekante av dessa prokuratorer var givetvis den från evangelierna kände Pontius Pilatus, mannen som på den skränande mobbens uppmaning dömde Jesus till döden i Jerusalem. Det är logiskt nog i Caesarea som det hittills enda kända arkeologiska beviset för Pilatus existens återfunnits, en steninskrift som förutom Pilatus omnämner kejsar Tiberius under vilken han tjänade med mycket liten framgång.

I Caesarea bestod under Jesu dagar hälften av befolkningen av judar och hälften av icke-judar. År 66 efter Kristi födelse utbröt det upplopp mellan syriska och judiska grupperingar som slutade med fullskaligt uppror och romersk invasion samt Jerusalems och dess tempels förstörelse.

 I Caesarea, den gamla residensstaden för Roms prokuratorer, finns det enda arkeologiska belägget för Pontius Pilatus existens. Foto: Tommy Hansson

Så småningom blev Caesarea ”Palestinas” – ett namn som kejsar Hadrianus gav den forna judeiska provinsen sedan de flesta judar drivits bort från området in i diásporan – huvudstad. Så skulle den förbli tills kejsar Konstantin den store gjorde kristendomen till den dominerande religionen i det romerska riket på 300-talet.

Jag rekommenderar varmt alla som reser till Israel ett besök i Caesarea, där man riktigt kan höra historiens vingslag. I det lilla museet kan man därtill se en kort film om stadens särpräglade historia. Intill det historiska Caesarea Maritima (Caesarea vid havet) ligger den moderna staden Caesarea (eller Qesarya/Kesarya) mellan Tel Aviv och Haifa med omkring 5000 invånare. Det är för övrigt den enda ort i Israel som drivs av en privat stiftelse.

 Vid havet var en hippodrom (hästkapplöpningsbana) anlagd. Foto: Tommy Hansson