Posted tagged ‘romersk-katolska kyrkan’

Södertäljeprofiler (VI): skyddshelgonet Sankta Ragnhild

12 maj, 2018

 

Tavla med Sankta Ragnhild som motiv i Södertälje stadshus. Foto: Tommy Hansson

Det kan knappast ha undgått någon som bor i Södertälje att stadens skyddshelgon är Sankta (den heliga) Ragnhild. Förutom att den stora kyrkan vid Stortorget är uppkallad efter henne har hon även lånat ut sitt namn till en gata, ett apotek, ett gymnasium och en stadsdel. Men vem var hon?

Ragnhild avbildas sedvanligt med krona på huvudet och kallas i hävderna ibland drottning av såväl Sverige som Norge, men ser vi till historien – det vill säga den vi känner till – är det osäkert om hon verkligen var drottning.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ragnhild_av_T%C3%A4lje

Troligen gift med Inge den yngre. Ragnhild anses vara född år 1075 och skall ha avlidit under första delen av 1100-talet, möjligen 1117. I källorna anges hon vara hustru till konung Inge den äldre men också till Inge den yngre.

Eftersom den förstnämnde skall ha blivit kung redan 1080 verkar det troligast att Ragnhild var gift med den senare. Inge den yngre blev emellertid konung 1118, således ett år efter Ragnhilds angivna dödsår.

Det kan därför antas – om nu årtalen stämmer – att hon var gift med Inge den yngre innan denne utsågs till konung. https://sv.wikipedia.org/wiki/Inge_den_yngre

I Lilla rimkrönikan finns också följande citat som tillskrivs kung Inge den yngre: ”I telghe ragnhild min hustru ligger, jag tror hon mik nad aff gudi tigger.”

Sankta Ragnhilds kyrka med anor från 1100-talet vid Stortorget i Södertälje. Foto: Svenska kyrkan.

Grundade sockenkyrkan. Sankta Ragnhild utnämndes således till helgon i den Romersk-katolska kyrkan, vilken ju var den enda kristna kyrkan vid denna tid. Protestantismen kom med Luther först 400 år senare. Det kan därför antas att hon skall ha utfört någon form av under, en förutsättning för helgonskapet – vilket eller vilka dessa under varit har jag dock inte sett några uppgifter om.

Ragnhild har åtminstone ända sedan 1400-talet varit knuten till Tälje. Enligt de historieuppgifter som finns skall hon ha grundat sockenkyrkan i staden, den som i dag är känd som Sankta Ragnhilds kyrka, på 1100-talet. Hon skall även ha begravts där. Det kan dock nämnas att Ragnhild är skyddshelgon även för staden Söderköping i Östergötland, där en fontän uppkallats efter henne. https://www.svenskakyrkan.se/sodertalje/sta-ragnhilds-kyrka

Under medeltiden användes dock inte Ragnhild utan den populäre Sankt Olof som skyddshelgon för Tälje, som Södertälje kallades till 1622 då Norrtälje i Roslagen såg dagens ljus. På 1500-talet och så sent som 1623 användes en Maria-bild som Södertäljes officiella sigill. Därefter blev Sankta Ragnhild stadens skyddshelgon.

Skyddshelgonet (patrona på latin) Sankta Ragnhild är ett levande begrepp i Södertälje till dags dato med namn som Sankta Ragnhilds kyrka, Sankta Ragnhildsgatan, Ragnhildsborg, Apoteket Sankta Ragnhild och Ragnhildsgymnasiet. Utanför Södertälje stadshus vajar alla vardagar därtill blå flaggor prydda av helgonet i vitt.

Varje vardag flaggor Södertälje kommun  med Sankta Ragnhild-flaggor utanför Stadshuset. Foto: Tommy Hansson

Mor till Erik den heliges drottning?  I och med att de flesta historiker menar att Ragnhilds rätte make varit konung Inge den yngre hålls det även för troligt att hon var mor till Erik den heliges (Erik IX) drottning Kristina; Erik den helige var kung 1156-1160.

Det finns även andra teorier om vem Ragnhild kan tänkas ha varit maka åt, men jag lämnar dessa därhän. Enligt en inskrift på Ragnhilds grav i Södertälje-kyrkan skall hon även ha varit drottning över Norge. Inskriften citerades av historikern Elias Palmskiöld (1667-1719) enligt avskrifter, eftersom inskriptionen inte var kvar på Palmskiölds tid. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=8013

Det är så gott som klarlagt att Ragnhild, drottning eller ej, var en historisk person. Och man kan verkligen inte anklaga Södertälje-borna för att inte ha uppmärksammat hennes minne!

Annonser

Kyrkovalet 2017: SD ökar – men fortsatt grundmurad ställning för 68-vänstern

24 september, 2017

Valaffisch från SD med fyndig text. Foto: SD

Det är intressant att när Svenska kyrkan skulle kommentera det preliminära resultatet av kyrkovalet den 17 september så skickade man fram Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift. Intressant på så sätt att Persenius vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2014 var den ende av de fem kandidaterna som klart deklarerade att Jesus Kristus gav en bättre bild av Gud än Muhammed. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Sådant gör man inte ostraffat i en så kallad kyrka som leds av en ärkebiskop vilken som sitt valspråk har ”Gud är större”, således en ordagrann översättning av det arabiska ”Allahu akbar” som är ett omtyckt stridsrop bland alla muslimska terrorister. Nu fick biskop Persenius en chans att rehabilitera sig för sin fadäs – att sätta Kristus före Muhammed – genom att ge sig på Sverigedemokraterna.

Uppsala-biskopen Ragnar Persenius skickades fram att ta avstånd från SD efter kyrkovalet. Foto: Tommy Hansson

Ty det råder ingen tvekan om att valet till kyrkomötet 2017 til syvende og sidst handlade om Sverigedemokraterna (SD). SDs partiledare Jimmie Åkesson hade gått i bräschen för en storsatsning på kyrkovalet, vilket i media presenterades som att SD skulle ”ta över” svenska kyrkan, och detta hade tydligtvis framkallat frossbrytningar hos kyrkoetablissemanget.https://www.metro.se/artikel/kyrkovalet-2017-d%C3%A4rf%C3%B6r-vill-sd-ta-%C3%B6ver-svenska-kyrkan

Inte bara SD mobiliserade alltså valdagen den 17 september utan också övriga partier och så kallade nomineringsgrupper. Följden blev en ganska dramatisk ökning av valdeltagandet – från 12,57 procent 2013 till 18,21 procent av cirka 5,5 miljoner röstberättigade 2017. Det är det högsta valdeltagandet på mången god dag.Tacka Sverigedemokraterna för det!

Det svällande valdeltagandet kan dock ej undanskymma det beklagliga faktum, att det var cirka 3000 färre kandidater i årets kyrkoval än för fyra år sedan – det kommer att bli åtskilliga ”tomma stolar” och det är inte enbart SD som kommer att svara för dessa: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/farre-kandidater-i-kyrkovalet

Preliminärt resultat i kyrkovalet 2017: S 30,5, POSK 17,3. C 13,8 och SD 9,2 procent. Foto: Tommy Hansson

Biskop Ragnar Persenius verkar påfallande glad och nöjd över att SD ”bara” ökade från 5,97 procent för fyra år sedan till nu aktuella 9,27 procent. Biskopen menar bland annat att det är fel att som SD tala om en svensk kyrka och citeras i en TT-intervju: ”Sedan handlar det om att göra svenska /sic!/ kyrkan till en ´svensk´kyrka. Någon sådan har aldrig funnits utan kyrkan är till sitt väsen en världsvid kyrka som även finns i vårt land.”

Någon borde kanske upplysa Ragnar Persenius om att namnet på den kyrka han faktiskt är biskop i är Svenska kyrkan. Vidare är knappast medlemskapet i den ekumeniska organisationen Kyrkornas världsråd (där den verkligt världsvida kyrkan, alltså den romersk-katolska, inte ingår) tillfyllest för att med fog kunna hävda Svenska kyrkans delaktighet i en världsomspännande kyrklig gemenskap. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

På många sätt bör tvärtom Svenska kyrkan betraktas som en provinsiell historia som mer är att likna vid en politisk organisation, eller kanske ett slags ”rättfärdighetsinstitut”. I denna organisation har sådant som att bojkotta den judiska staten Israel, uttrycka stöd för palestinaarabiska terrorrörelser av typ Fatah och Hamas, predika det klimatalarmistiska domedagsbudskapet, propagera för en homosexuell livsstil, undvika att stöta sig med islamska trosbekännare genom att avlägsna kors i kyrkor med mera blivit betydligt viktigare än det Jesus-centrerade frälsningsbudskapet.

Bloggaren kampanjar för SD helgen före kyrkovalet. Foto: SD

Sverigedemokraterna och Centerpartiet var de grupperingar som ökade mest i årets kyrkoval jämfört med hur det gick för fyra år sedan. Socialdemokraterna blev dock med 30,5 procent än en gång det överlägset största partiet, vilket garanterar en fortsatt socialistisk-politiskt korrekt slagsida i Svenska kyrkan och en fortsatt grundmurad ställning för 68-vänstern: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/05/31/68-kyrkan-jesus-som-revolutionar-och-korset-som-belastning/

Om Ragnar Persenius vore en andligt inriktad kristen, en som på allvar vinnlade sig om svenska folkets frälsning, borde han faktiskt slita sitt hår i förtvivlan i stället för att välkomna valutgången!

Fotnot: De valresultat som hittills presenterats är preliminära. De slutliga resultaten presenteras enligt uppgift först om någon vecka.

Anteckningar från Irland (IV): Glendalough, Wicklow Mountains

9 oktober, 2016

img_1369
Del av kyrkogård och lämningarna av en kyrka i Glendalough. Foto: Tommy Hansson

Dags att runda av mina anteckningar från Irlands-resan i månadsskiftet maj-juni. Denna gång skall jag berätta litet i ord och bild om mitt besök i Glendalough, beläget i mycket natursköna omgivningar i anslutning till Wicklow Mountains några mil från den irländska huvudstaden Dublin. I tidigare texter har jag behandlat mina besök i Dublin, Belfast och Hillsborough.

Glendalough (på iriska Gleann Dá Locha) är en liten by på den irländska landsbygden vid ruinerna av ett klosterområde, som en gång instiftades av det irländska helgonet Sankt Kevin på 500-talet. Namnet betyder ”de två sjöarnas dal”. Glendalough ligger intill sjöarna Upper Lake och Lower Lake omgärdat av Wicklow Mountains. Glendalough var under medeltiden Irlands viktigaste teologiska lärosäte och anses ha varit dess första universitet. Området ödelades av brittiska styrkor 1398.

img_1372
Saint Kevin´s Church med överdelen av utsiktstornet i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Kevin bodde initialt i en grotta från bronsåldern, dit han tagit sin tillflykt för att leva som eremit. Enligt legenden leddes han till grottan av en ängel. Grottan kom sedan att kallas Kevin´s Bed. https://en.wikipedia.org/wiki/Kevin_of_Glendalough

129Saint Kevin of Glendalough.

Kevin (Cóemgen) föddes enligt traditionen i Fort of the White Fountain i den irländska provinsen Leinster år 498 och var av adlig eller rentav kunglig börd. Han skall ha avlidit först 618 och alltså ha blivit runt 120 år gammal. Teologiska/andliga lärare var Sankt Cronan och Sankt Petroc av Cornwall. Prästvigd blev han av biskop Lugidus.

Efter att ha levt som eremit i sju år, då han gick omkring barfota klädd i djurhudar och åt mycket sparsamt, övertalades Kevin att ta emot personer som sökte andlig vägledning. Med tiden uppstod här ett samhälle omfattande kyrkor (sammanlagt sju till antalet), kapell och bostäder. Kevin blev dess förste abbott. https://sv.wikipedia.org/wiki/Abbot

img_1367
Det imposanta tornet. Foto: Tommy Hansson

Områdets mest anslående byggnad är ett 33 meter högt torn som uppfördes i försvarssyfte gentemot vikingarna, som drog härjande fram över de brittiska öarna. Här kunde man dels hålla utkik, dels gömma heliga klenoder.

Om Kevins personliga förhållanden är inte så mycket känt, men det sägs att han under sina första år i Glendalough som enda sällskap hade djur och särskilt då fåglar. Enligt en av legendberättelserna skall en koltrast ha lagt ägg i hans händer medan han höll en predikan.http://www.stkevins.vic.edu.au/about-skc/faith-mission/st-kevin.htm

img_1368
En av Glendaloughs kyrkoruiner.  Sju kyrkor har funnits här. Foto: Tommy Hansson

Den helige mannen i Glendalough helgonförklarades först 1903 och hans dag firas i den romersk-katolska kyrkan och i de österländska ortodoxa kyrkorna den 3 juni, hans förmodade dödsdag. Sankt Kevin är skyddshelgon för Irland, djur och yrkesgruppen veterinärer.

Om Sankt Kevin har skrivits av bland andra nobelpristagaren i litteratur Seamus Heaney (1939-2013). Han är även huvudperson i en ganska vanvördig folklig sång med titeln ”The Glendalough Saint”, som gjorts populär av den irländska folkmusikgruppen The Dubliners. Sångens första vers lyder så:

In Glendalough lived an old saint
Renowed for his learning and piety
His manners were curious and quaint
And he looked upon girls with disparity

img_1365
”Hör, hur bäcken ystert brusar, inga bojor hålla mer.” Foto: Tommy Hansson

Enligt sångtexten trivdes Kevin (som inte nämns vid namn) bäst bland sina böcker och uppskattade inte kvinnligt sällskap. En oförvägen dam som hette Kathleen uppsökte dock Kevin i syfte att hjälpa honom litet med hushållet, men det bar sig inte bättre än att Kevin blev så förtörnad över vad han uppfattade som angrepp på sin dygd att han slängde henne i sjön där hon hastigt och mindre lustigt slutade sina dagar.

Allt enligt visan. Om det finns någon verklighetsbakgrund till sångtexten undandrar sig mitt bedömande. Sången kan avnjutas här: https://www.youtube.com/watch?v=dHPAI4iuEQo Glendalough är i dag ett populärt irländskt turistmål omfattande hotell med restaurang, vandrarhem, souvenirhandel samt ett besökscenter med möjligheter att få guidade visningar av området.

img_1499

På plats i Glendalough fanns säckpipespelaren och sångerskan Pat Connery (till vänster).

Har man tur finns det även någon irländsk musikant på plats bland ruiner och gravar. När jag var där  satt Pat Connery och sjöng irländska folksånger till eget ackompanjemang av irländsk säckpipa. Jag köpte en av hennes CD-skivor och fick ett trevligt minne med mig hem från platsen!

Wicklow Mountains är en bergskedja i sydöstra Irland med en yta om 3000 kvadratkilometer vilken sträcker sig i nord-sydlig riktning från södra delen av grevskapet Dublin genom Wicklow till Wexford. Högsta topp är Lugnaquilla 925 meter över havet. Bergskedjan består huvudsakligen av granit. Under senare år har en hel del skog planterats i omårdet; i övrigt finns här områden med torv, myrar och hedar. 1991 utnämndes en del av Wicklow Mountains till nationalpark.

img_1378
En del av Wicklow Mountains storslagna scenerier. Foto: Tommy Hansson

 

 

 

Flykten från Svenska kyrkan – vad den verkligen beror på

13 september, 2016

img_1436
Kan Svenska kyrkan återvinna folkets förtroende? Foto: Tommy Hansson

Nej, något överdrivet flyt kan man knappast säga att Svenska kyrkan har för tillfället.

Efter en rad skandaler och tvivelaktigheter av varierande slag tilltar medlemsflykten. I augusti 2016 begärde tre gånger så många utträde ur samfundet jämfört med föregående år. Kyrkans Tidning rapporterar att 9211 valde att tacka för sig. Totalt i år uppges 47 453 ha begärt utträde, vilket är fler än under hela 2015 och även 2014. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/fortsatt-medlemsflykt-fran-kyrkan

Bara i juni uppges  så många som 13 300 personer ha gått ur den tidigare så kallade folkkyrkan, vilket är ungefär tre gånger så många som en normal junimånad. I semestermånaden juli, då de flesta normalt ägnar kyrkliga ting ett tämligen förstrött intresse, valde 5100 att utträda. Visserligen händer det också att folk aktivt söker inträde i Svenska kyrkan, men den statistiken är blygsam vid en jämförelse: senaste året skall dryga 7000 ha tagit detta steg.

ecce_homo-1Bögjesus: K. G. Hammars bild av Mästaren.

Eftersom den kraftigt vikande medlemstrenden inte är något Svenska kyrkan generellt har gemensamt med andra samfund kan man inte påstå att medlemstappet gäller hela den svenska kristenheten. Romersk-katolska kyrkan har till exempel noterats för en ökning upp till 103 509. Bland frikyrkorna har bland annat Svenska alliansmissionen ökat på medlemstalet.

Medlemsraset kan inte undgå att få betydande konsekvenser för kyrkan. Efter sommarens tapp kunde den årliga förlusten fastställas till 38 miljoner kronor. Det innebär svårigheter att underhålla alla kyrkobyggnader och kyrkolokaler över hela landet och minskade möjligheter att bedriva mission, diakoni och annan utåtriktad verksamhet. Erika Brundin, ställföreträdande generalsekreterare i Svenska kyrkan, citeras så: ”Det blir jätteviktigt för oss att återvinna förtroendet. Det är den viktigaste aspekten för oss.” http://www.di.se/artiklar/2016/8/12/kyrkans-medlemsras-ar-en-miljonsmall/

När man studerar kommentarerna till Svenska kyrkans medlemskris tycks alla vara rörande överens om, att huvudorsaken står att finna i avslöjanden om att enskilda kyrkorepresentanter låtit kyrkan betala för resor och lyxhotell på olika platser i världen. Det är att göra det alldeles för enkelt för sig. Om kyrkans ledning verkligen tror att detta är enda skälet till nedgången kommer man inte att vara i närheten av att vända utvecklingen.

Vi har alltså en kyrka som sedan många år tillbaka är dels genompolitiserad, dels lägger sig platt för islam. Anledningen till att denna bloggare 1999 gick ur den kyrka han döptes in i var exempelvis den dåvarande ärkebiskopen K. G. Hammars beslut att i Uppsala domkyrka bereda utrymme för en fotoutställning – Ecce Homo – som framställde Jesus och lärjungarna som homosexuella och transpersoner. Då var måttet enligt mitt förmenande rågat, och jag misstänker att andra gjorde samma reflektion och tog samma konsekvenser.

b934a85e-d474-4e51-9b8f-4f0af994350f

Nytt inslag i dopritualet: ”Amen och high five”.

Vi har vidare att göra med en kyrka som tycks vara besatt av hat gentemot den judiska staten Israel; som upplåter domkyrkan åt schamanistiska mässor; som regelbundet deltar i Pride-festivaler och andra HBTQ-aktiviteter; som har upphöjt klimatalarmismen till ett religiöst koncept; som fjäskar för islam och inte på allvar vågar fördöma den dagliga terrorn mot kristna ute i världen; som desperat försöker ”hänga med” så till den grad, att biskop Bo Dahlman vid prins Alexanders dop nyligen gav den nydöpte prinsen ”Amen och high five”. Med mera, med mera.http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=6513649

Beträffande förhållandet till islam så har ärkebiskop Antje Jackelén sagt sig inte kunna urskilja någon principiell skillnad mellan fridsfursten Jesus Kristus och krigsherren Muhammed. Stockholms-biskopen Eva Brunne, såvitt jag vet världens enda praktiserande homosexuella biskop, har föreslagit att korset skall avlägsnas från Sjömanskyrkan i Stockholm på det att inte besökande muslimer skall förargas.

goldplatedinricrucifixjesuscrosspendantnecklacemenwomen-skuspanitemprop233690-3-800x800
Uppviglande och okristligt bära detta?

Höga chefer inom kyrkan kan inte ens hålla fast vid en så central kristen symbol som korset, utan menar att det kan vara ”uppviglande” och ”okristligt” att bära detsamma i en kedja runt halsen. Läs mer om detta och om andra kyrkliga klavertramp här: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

Jag tycker uppriktigt synd om Svenska kyrkan och dess ledning om den tror, att enda anledning till det accelererande medlemsraset är enstaka representanters skörlevnad på utlandsresor och hotell. I så fall saknar man förmåga att göra en korrekt analys av sakernas tillstånd och frånhänder sig därför möjligheten att i någon liten mån vända på kuttingen.

Inte för att jag sörjer särskilt mycket, även om jag måste bekänna att jag oroas en smula över hur det skall gå med det viktiga kulturarv våra kyrkor och vårt kristna arv i stort representerar. Förutom de rent materiella och kulturella värdena minner det kristna arvet trots allt om en tid då Gud fortfarande i någon mån brydde sig om den svenska kyrkan.

I dag är Han sannolikt inte särskilt intresserad.

Påven i attack mot Trump om murar – omger sig själv med jättemur

19 februari, 2016

Cbg_KcCVAAAtiTx Bakom den här mäktiga muren finns Vatikanen och påven mitt i Italiens huvudstad Rom.

Påven Franciskus har skapat rubriker igen.

Den här gången gav han sig på den amerikanske presidentkandidaten Donald J. Trump. Innan han skulle lämna Mexiko under ett sexdagarsbesök i landet kommenterade påven Trumps uttalanden om att denne vill låta uppföra en mur längs mexikanska gränsen, detta i syfte att sätta stopp för den omfattande illegala invandringen från Mexiko till USA och låta mexikanerna stå för kostnaderna.

– Någon som hellre bygger murar än broar, var han än befinner sig, är inte en kristen, lät påven hälsa. http://www.nytimes.com/2016/02/19/world/americas/pope-francis-donald-trump-christian.html?_r=0

Donald Trump, som fortfarande leder det republikanska kandidatracet inför primärvalen i South Carolina och Nevada, kontrade med följande spådom:

-Den dagen IS attackerar Vatikanen kommer påven att be för Donald Trump som president. http://www.expressen.se/nyheter/sa-svarar-trump-efter-pave-franciskus-han/

images Vem är mest kristen – Trump eller Franciskus, båda med fallenhet för murar?

Något Trump också kunde ha pekat på är att påven själv omger sig med en bastant mur. Det är det ungefär 3200 meter långa befästningsverk som omger Vatikanen, en enklav i Rom som också är världens minsta statsbildning till både yta och befolkning.https://sv.wikipedia.org/wiki/Vatikanstaten

Jag vet inte om påven Franciskus är förtrogen med uttrycket att man inte skall kasta sten när man själv sitter i glashus, men jag är säker på att han läst Jesu ord ur Bergspredikan i Matteusevangeliet 7:3-5:

Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga? Eller huru kan du säga till din broder: ”Låt mig taga ut grandet ur ditt öga”, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.

Nu har ju påven inte själv byggt muren runt Vatikanen, men väl den kyrka han är överhuvud för. Vore man illvillig kunde man tolka påvens yttrande som att romersk-katolska kyrkan inte är kristen.

Franciskus är historiens 266e påve i den räcka som inleddes med aposteln Petrus omkring år 50 efter Kristi födelse. Han prästvigdes 1969 under namnet Jorge Mario Bergoglio – hans föräldrar emigrerade till Argentina från Italien – och var ledare för den argentinska Jesuitorden 1973-79. 1998 valdes han till ärkebiskop i Buenos Aires och 2001 utsågs han till kardinal.

Bergoglio&Videla-400x386 Dåvarande jesuitledaren Bergoglio trivs ihop med Argentinas juntaledare Videla.

Som jesuitledare verkade han under samma tid som militärjuntan hade makten i Argentina. Han blev anklagad för att inte ha gjort tillräckligt för att hjälpa fängslade och torterade jesuitpräster och över huvud taget för att ha samarbetat med juntan under ledning av president Jorge Videla (1925-2013) i dess ”smutsiga krig” mot vänsterkrafterna. http://rumorswiki.org/index.php/Dirty_War_Pope

Påven Franciskus, som fyller 80 år den 17 december i år, överskrider gravt sina befogenheter när han lägger sig i det amerikanska presidentvalet. Han borde koncentrera sig på andliga och kyrkliga ting i stället för att recensera politiker.

 

 

Kan det extrema Sverige bli ett normalt land?

19 januari, 2016

Sjunne Sverige 002 Sverige kan bli normalt på sju år, menar Jan Sjunnesson. Foto: Tommy Hansson

”Sverige är inte ett normalt västeuropeiskt land men kan och borde bli det.”

Detta är Jan Sjunnessons utgångspunkt i boken Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013, 328 sidor), som först skrevs på engelska för en utländsk läsekrets. Författaren ägnar större delen av boken åt att beskriva hur och varför Sverige blev så extremt och avslutar med en diskussion om hur landet skall kunna bli ett normalt västland.

Sjunnesson går omsorgsfullt till väga och kan knappast anklagas för att ha skrivit någon särskilt lättillgänglig bok som läsaren avverkar på en kaffekvart, men jag vågar påstå att den som ger sig i kast med läsningen kommer att bli rikt belönad. Här finns en stor mängd fakta och exempel av oskattbart värde för den som inte väjer för information och synpunkter som ofta är allt annat än politiskt korrekta. Författarens upplägg är att först rekapitulera Sveriges historia och sedan redogöra för dagens extrema samhälle. ”Tonen i boken är polemisk, ibland ironisk och det komplicerade ämnet Sveriges historia och extrema samtid starkt förenklat”, tillstår författaren (sidan 9).

Och förvisso krävs en viss förenkling för att pressa samman närmare 1000 år av svensk historia åren 1000-1930 inom ramen för knappt 22 sidor, som Sjunnesson gör i bokens andra kapitel. Noga taget inleder författaren sin historiska genomgång redan omkring 10 000 år före Kristi födelse, då det kilometertjocka istäcket började dra sig norrut för att ge plats för glest invandrande skaror människor.

Det var emellertid först med Kalmarunionens inträde 1397, skriver Sjunnesson, som landet började få kontroll över det egna territoriet. Det var bara ett fåtal i den tidens Sverige som kan sägas ha varit en del av dåtidens högkultur med dess förfinade seder och bruk av utländska språk, där latinet utgjorde ett lingua franca för samhällets tunna elitskikt.   

”Vad som blev specifikt svenska särdrag”, skriver Sjunnesson (sidan 29), ”var inte någon utvecklad fin adelskultur eller kulturliv utan det fria bondeståndet och såväl herrars som bönders planeringsförmåga och fascination av teknik. Det kärva klimatet tvingade fram god planering för att överleva i kyla och snö under sex månader på konserverad föda med få mänskliga kontakter och lite solljus. ”   

Jan Sjunnesson framhåller att i Sverige utvecklades tidigt förhållandevis demokratiska traditioner. Någon allmän rösträtt var det givetvis inte tal om, men fria självägande bönder tog som en självklarhet stämma och säte i den dåtida ståndsriksdagen jämte adel, präster och borgare. I det perspektivet har den svenska demokratin sex århundraden på nacken.

210px-Gustav_Vasa Gustaf Vasa avmålad 1542.

Adelsmannen Gustaf Eriksson Vasa, vid rikets roder från 1521 till sin död 1560, blev den kraftfulla gestalt som kastade av det utländska (läs: danska) oket och för första gången i vår historia byggde upp en egentlig nationalstat, låt vara med ytterst hårdhänta metoder. Med det enda syftet att säkra statens ekonomiska överlevnad bröt den nye konungen med den romersk-katolska kyrkan, lät införa den lutherska protestantismen och konfiskerade kyrkornas tillgångar. Med katolicismen försvann dessvärre också mycket av den dåtida kulturen.

”Underdånighet och en ovilja att slåss för principer karakteriserade svenskarna redan vid tiden för Vasa”, kommenterar Sjunnesson (sidan 31). ”Uppsala universitet som inrättats år 1477 fick se sina lärda präster och lärare förlora rättigheter och undervisningen drogs in. Man skyllde på lärarnas kvarvarande trohet till katolicismen.”   

Alla såg dock inte stillatigande på när Gustaf Vasa och hans hejdukar med tillhjälp av våld, förtryck och hänsynslöst makt(miss)bruk rev ner allt det gamla för att bygga nytt. I Småland gjorde bondeledaren Nils Dacke uppror 1542-43 och även andra ansatser till motstånd förekom, i längden dock till ingen nytta. Upprorsmakarna kunde se fram emot död och pina i kungens hand. http://www.vasatiden.se/gustav-vasa/

Efter omkring 100 år med stormaktsstatus under regenterna Gustaf II Adolf, drottning Christina, Carl XI och Carl XII inträdde efter det så kallade Stora nordiska krigets slut 1721 vad som har gått till historien som Frihetstiden, då de båda partierna Hattarna (konservativa och rysshatande) och Mössorna (mer liberala och proryska) kreerade embryot till det moderna partiväsendet. Den friare tidsanda som nu kom att råda medförde ett uppsving för vetenskap, teknik och kultur, en utveckling som fortsatte även sedan Gustaf III upprättat ett kortvarigt kungligt envälde från 1772 fram till sitt hastiga frånfälle 1792.

Tyvärr tar Jan Sjunnesson över huvud taget inte upp enväldet och Gustaf IIIs betydande insatser för det svenska riket, något som skulle ha varit mycket befogat. ”Det låg ett skimmer över Gustafs dagar”, skaldade 1800-talsförfattaren och biskopen Esaias Tegnér, och faktum är att om inte den så kallade tjusarkonungen hade genomfört sin oblodiga statskupp och själv fattat tömmarna så är det mycket möjligt för att inte säga troligt att Sverige hade upphört att existera som självständig nation och tvingats dela Polens öde att delas upp mellan flera stormakter: https://sv.wikipedia.org/wiki/Frihetstiden

JAG_w230x320 Johan August Gripenstedt, omdanande finansminister i mitten på 1800-talet.

Något av ett startskott för den moderna tidens inträde i Sverige kan sägas ha varit den liberale adelsmannen Johan August Gripenstedts tid som finansminister 1856-66, då ekonomin förändrades i grunden. Sjunnesson beskriver Gripenstedts landvinningar på följande sätt (sidan 37): ”Under detta decennium infördes ekonomisk frihet, avreglering av banker och räntor, kvinnlig myndighetsålder vid 25 år, järnvägs- och telegrafutbyggnad, avskaffande av husaga och fri in- och utvandring. Mest betydelsefullt var naturligtvis frihandel, avskaffande av skråprivilegier och fri etableringsrätt.”   

Det må tyckas något märkligt att Sjunnesson i sin låt vara starkt komprimerade genomgång av den svenska historien avstår från att kommentera den kanske största reformen av dem alla: ståndsriksdagens avskaffande 1865 till förmån för en tvåkammarriksdag, där ledamöterna i den första kammaren valdes indirekt av landstingen. Endast män som levde upp till vissa ekonomiska och skatterelaterade kriterier omfattades av rösträtten medan kvinnorna fick rösträtt först 1921. https://www.riksdagen.se/sv/Sa-funkar-riksdagen/Fragor–svar/Riksdagens-historia/Nar-avskaffades-standsriksdagen/?sid=67288

Sjunnesson framhåller att vårt land under tiden 1870-1970 åtnjöt en i det stora hela obruten tillväxtperiod som internationellt sett var nära nog unik – endast Japan kunde uppvisa högre tillväxttal. Den socialdemokratiska rörelsen med dess mäktiga propagandaapparat har försökt påskina, att allt ekonomiskt och materiellt välstånd är ett resultat av den egna politiken. Så är det dock inte, konstaterar Jan Sjunnesson (sidorna 39-40):

En vanlig svensk tror nästan alltid att välfärdsstaten infördes av socialdemokratin på 1930-talet. Men forskare och engagerade medborgare utanför arbetarrörelsen känner till att vi redan på 1500-talet lade grunden för socknarnas fattighus och sjukstugor genom fattigvårdslagstiftningen. Sedan fortsatte välfärden att organiseras i frivilliga humanitärt inriktade självhjälpsorganisationer på 1800-talet när behoven växte med inflyttade arbetarfamiljer till städerna och fattiga på landet.

I själva verket var det en rad olika grupperingar som byggde upp vad som blivit känt som det typiskt svenska välståndet, vilket ännu i dessa yttersta av tider fungerar som magnet för de asylsökande av olika slag vilka från Mellanöstern och Nordafrika söker sig till det som tros vara paradisiska Sverige. Det var nykterhetsrörelser, kyrkor och andra religiösa samfälligheter, skytteföreningar, egnahemsbyggen, hantverksverkstäder, folkbildningscirklar med flera vilka alla brann för att ge allt fler svenskar en drägligare levnadsstandard både materiellt och andligt innan det socialdemokratiska arbetarepartiet grundades 1889.

hjalmar-branting-jpg Hjalmar Branting – förste socialdemokratiske statsministern.

Därmed är vi inne på den långa eran av socialdemokratisk dominans i svensk politik. Först ut av socialdemokratiska statsministrar var Hjalmar Branting, titulerad redaktör, som blev regeringschef första gången 1920. Branting fick för övrigt, tillsammans med norrmannen Christian Lange, Nobels fredpris året därpå för sina insatser inom det då nyligen bildade Nationernas förbund (NF). Här en förteckning över våra statsminsitrar från och med Louis De Geer till och med Stefan Löfven: http://web.comhem.se/dier/

Betecknande nog har Jan Sjunnesson valt att kalla bokens tredje kapitel för ”Hybris 1930-1970”. Det var på hösten 1932 som Socialdemokraterna inledde, med Sjunnessons ord (sidan 59), ”världens längsta folkvalda regeringsinnehav, 44 år från år 1932 till år 1976”. Sistnämnda år fick sossarna och deras stödtrupper i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) se sig slagna av den borgerliga trojkan Centerpartiet, Folkpartiet och Moderata samlingspartiet med förstnämnda partis ledare Thorbjörn Fälldin som statsminister.

Den avgångne statsministern Olof Palme lovade nu i TV med illa dold illvilja att ”Nu ska vi ställa till ett helvete för borgarna”. Om Palme och sistnämnda citat skriver förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson här: http://stenkyrka.blogspot.se/2011/02/25-ar-sedan-mordet-pa-olof-palme.html

Med Olof Palme i landets ledning 1970 inleddes oundvikligen Sveriges nedgång som nationellt socialt experiment, och att den i breda lager älskade landsfadern Tage Erlander efter 23 år som statsminister valde att lämna över till just denne arrogante och flåsradikale överklassprätt är en av de politiska gåtor jag då och då brukar fundera över. Palme var nämligen enligt mitt förmenande på alla sätt en katastrof, även om Jan Sjunnesson menar att hans inverkan på det svenska samhället var ”på gott och ont” (sidan 95).

Författaren sammanfattar Palmes insatser på följande sätt (sidan 97):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare.

PalmeArafat Vapenbröder i kampen mot den judiska staten Israel: Olof Palme och Yassir Arafat.

Icke minst grenomförde Olof Palme tillsammans med en handfull likasinnade socialdemokratiska politruker en radikalisering av svensk utrikespolitik med stöd till kommunistiska diktaturer såsom Kuba, Nordvietnam och Östtyskland samt marxist-leninistiska upprorsrörelser i Tredje världen, vilka kämpade med vapen i hand mot så kallad kolonialism och imperialism.

Med sin överklassbetingat negativa syn på judar föll det sig också naturligt för Palme att ge den judiska staten Israel på båten och upprätta vänskapliga förbindelser med den palestinaarabiska terrorrörelsen PLO och det anslutande partiet al-Fatah under den bisarre Yassir Arafats ledarskap. Det är ett arv som sedan dess omsorgsfullt förvaltats av sosseriet, något som resulterade i att regeringen Löfvens första åtgärd efter sitt makttillträde hösten 2014 var att erkänna ”Palestina” som självständig stat.

Frågan är då hur den extremt experimentella och läckande skutan Sverige med en immigrationspolitik som i realiteten består av svängdörrar och en häpnadsväckande underdånighet gentemot allt som luktar främmande seder och kulturer, även omfattande öppet kvinnoförakt och barnäktenskap, skall kunna vändas och tätas så att vi åter kan bli vad Sjunnesson kallar ”en normal nation”.

Att det är en hjärtefråga för folk-och opinionsbildaren Jan Sjunnesson förstår vi av att han i inledningen på kapitel 7, ”Ett normalt Sverige”, skriver (sidan 291): ”Att göra Sverige till ett normalt land är syftet med att skriva och ge ut denna bok på eget bevåg.” Främsta hindren på vägen för att uppnå denna onekligen nobla målsättning är enligt författaren hög beskattning och omfattande välfärdsstat; extrem sekulär rationalism och individualism; tyst konformism och öppet åsiktsförtryck; vänsterpolitik.

Visst ligger det en hel del i den beskrivningen. Något konkret recept på hur förvandlingen skall gå till ges dock inte av Sjunnesson, men utan tvivel fäster han – liksom denna bloggare – betydande förhoppningar vid den ”Sverige-vänliga” rörelsen inklusive Sverigedemokraterna, en rad alternativa medier som lyckats med konststycket att luckra upp den hävdvunna åsiktskonformismen samt ideellt verkande individer som han själv.

untitled Folk- och opinionsbildaren Jan Sjunnesson.

Jan Sjunnesson menar att det under åren 2013-2020 skall kunna gå att förvandla Sverige från extremt experiment till ett land i normalare tillstånd. Således befinner vi oss just nu mitt i denna omvandlingsprocess. Det vill säga lika lång tid som det tog för palmeismen att de sju åren 1969-76 förändra Sverige i extrem riktning. ”Att bli normal är att tillfriskna från paniksyndrom och rädslor för vad folk ska säga”, avslutar Jan Sjunnesson föreliggande skildring av Sverige (sidan 307). ”Det är inte farligt. Det är normalt.”

Mina prylar (17): Ikoner med Sankt Nikolaus och tsarfamiljen

28 december, 2015

Nikolaus, tsarfam 009 Sankt Nikolaus (till vänster) och tsarfamiljen Romanov. Foto: Tommy Hansson

Jag har ett antal ikoner i mindre format som jag inhandlat då och då, ofta som minnen från resor. Tänkte här presentera två av dessa. De föreställer den vid denna tid på året så aktuelle Sankt Nikolaus samt den ryska tsarfamiljen Romanov; tsaren hette ju för övrigt också Nikolaus (II), på ryska Nikolaj. Sankt Nikolaus är skyddshelgon för ett stort antal länder och företeelser, däribland Ryssland.

Nikolaus av Myra i Lykien i nuvarande Turkiet (Mindre Asien) har, som alla borde veta vid det här laget, stått modell för den nutida jultomten. Han räknas som helgon av de Romersk-katolska, Öst-ortodoxa samt Orientalisk-ortodoxa kyrkorna. Nikolaus måste nog genom sin upphöjelse till jultomte betraktas som det mest inflytelserika av alla helgon.

Den specialintresserade rekommenderas läsa följande:http://www.katoliknu.se/html/helgon_nikolaus.htm

Ikonen med Sankt Nikolaus köpte jag på en resa till västra Turkiet för knappt ett år sedan. Den som googlar hittar litet olika uppgifter vad beträffar födelse- och dödsår, men den katolska länken anger 280 eller 286 respektive 345 eller 351. Helgonförklaringen skall enligt en uppgift ha ägt rum år 933. Det har berättats att Nikolaus av Myra redan i späd ålder var mycket from. Således skall han redan som dibarn ha fastat onsdagar och fredagar!

Nikolaus begav sig efter sin prästvigning till Jerusalem, där han avsett leva ett tillbakadraget eremitliv. Han återvände dock till hemstaden Myra, där han redan som helt ung utsågs till ärkebiskop. Det blivande helgonet fängslades och torterades under de hedniska romerska kejsarna Diocletianus och Maximianus i början av 300-talet men deltog i det första kyrkomötet (konciliet) i Nicaea 325, vilket presiderades över av kejsar Konstantin den store.

nikolaus-540x304 En sentida Sankt Nikolaus med ärkebiskopliga tillbehör.

Mötet i Nicaea, nuvarande Iznik i Turkiet, sammankallades av kejsar Konstantin i syfte att få till stånd rättning i de kristna leden såväl teologiskt som organisatoriskt. I Nicaea fördömdes den så kallade arianismen, uppkallad efter Arianus (cirka 260-336). Vid den här tiden hade de troende kristna glömt att Jesus varit en människa av kött och blod och i stället upphöjt honom till ett gudomligt väsen; araianismen hade en något annan syn på Kristus-gestalten än den som antogs i Nicaea och förklarades därför kättersk.https://sv.wikipedia.org/wiki/Arianism

Enligt en historia från konciliet i Nicaea skall Nikolaus ha blivit så förtörnad på Arianus, att han slog denne på käften – en för den blivande jultomtegestalten föga karaktäristisk handling. Det sägs att han undgick sitt rättmätiga straff genom ett gudomligt ingripande av självaste jungfru Maria.

Eljest skall Sankt Nikolaus ha varit en fridsam och framförallt givmild person, om vilken det bland annat berättas att han skänkte bort hela sitt föräldraarv till de fattiga. Han skall också ha räddat tre döttrar till en skuldsatt man undan prostitution genom att tre nätter i rad utan avsändare kasta in väskor fyllda med guld till familjen. Intet under då att en sådan utgivande och osjälvisk person, via benämningarna Sinterklaas (nederländska) och Santa Claus (engelska), på 1800-talet  blir aktuell som hela världens jultomte!

Om Sankt Nikolaus har det vidare sagts att han kunde rädda nödställda ombord skepp i sjönöd samt befinna sig på flera platser samtidigt. Efter sin död begravdes han i hemstaden Myra, men i syfte att hindra att hans ben (som betraktades som reliker) föll i de anstormande saracenernas (muslimernas) händer fördes dessa till Bari i Italien. En undergörande olja sägs komma från relikerna.

Tsarfamiljen Romanov, vars överhuvud var tsar Nikolaus II (1868-1918), mördades på order av bolsjevikregeringen (exakt vem som gav ordern är dock ännu oklart) natten till den 17 juli 1918 i Jekaterinburg beläget på östra sluttningen av Uralbergen. Ikonen som avbildar familjen Romanov har jag inhandlat i en rysk-ortodox kyrka i Stockholm. Den brutalt mördade tsarfamiljen helgonförklarades år 2000.

Fem dagar efter det att tsar Nikolaus (Nikolaj) abdikerat den 15 mars 1917, gav den provisoriska regeringen ledd av advokaten Alexander Kerenskij order om att tsaritsan Alexandra av Hessen skulle arresteras. Hon fördes till tsarfamiljens sommarresidens Tsarskoje Selo i staden Pusjkin i Sankt Petersburgs län. Tsaritsan åtföljdes två dagar senare av tsaren och barnen: storfurstinnorna Olga, Tatjana, Maria och Anastasia samt tronföljaren Aleksej. Det förekom trakasserier från vaktmanskapet, men i övrigt var vistelsen i det egna sommarresidenset tämligen behaglig.

Den 13 augusti förflyttas tsarfamiljen till Tobolsk i Sibirien, eftersom de ännu makthavande mensjevikerna var rädda för att de i det närbelägna Petrograd inflytelserika bolsjevikerna skulle kunna ge sig på de kejserliga personerna. I Tobolsk blev förhållandena sämre, och när bolsjevikerna kuppat till sig makten hösten 1917 och skickat iväg den olyckliga familjen till Jekaterinburg (1924-90 Sverdlovsk) blev det än värre. Sverdlovsk var uppkallat efter den judiske revolutionären Jakov Sverdlov (1885-1919), som anses ha verkat aktivt för att tsarfamiljen skulle tagas av daga. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jakov_Sverdlov

zarfamily_0 Tsarfamiljen Romanov.

I Tobolsk hade de kejserliga kunnat vistas på en gårdsplan och tsaren ägna sig åt vedhuggning, men i Jekaterinburg var man fångar på sina rum. Tsaren vägrade underteckna det fredsavtal med Första världskrigets centralmakter som ingåtts av bolsjevikerna med Lev Trotskij i spetsen i Brest-Litovsk i Polen den 3 mars 1918; med freden ville bolsjevikerna i lugn och ro kunna inrikta sig på att krossa den vita sidan i det pågående inbördeskriget, där det inte alls var givet att kommunistsidan skulle segra.

Den 4 juli 1918 tillträdde en man som hette Jankel Jurovskij som ny vaktchef i Jekaterinburg. Han hade till sin hjälp elva man, fyra ryssar och sju letter. Det var natten till den 17 juli som detta anhang på ett synnerligen brutalt sätt mördade tsarfamiljen och dennas tjänare. Jurovskijs gäng störtade in i rummet med de kejserliga och sköt vilt med sina revolvrar. Tsaren, tsaritsan, tre av storfursinnorna samt hovlakejen Trupp dog direkt. Anastasia överlevde den första skottsalvan men sköts därefter till döds av Jurovskij. De övriga – kronprins Aleksej, tsarens livmedikus Botkin, kocken Haritono och kammarjungfrun Demidova – mejades ner med bajonetter.

De döda kropparna täcktes därefter över med tygbitar och lades på flaket till en lastbil samt kördes iväg till en övergiven guldgruva, som låg i en skog i Iset-området i närheten. Mördarna styckade först upp kropparna och hällde därefter bensin över kvarlevorna och tände på. Då detta inte visade sig särskilt effektivt tog man även till svavelsyra innan likdelarna slängdes ner i ett gruvhål. När vita trupper under ledning av amiral Alexander Koltjak (1874-1920) några månader senare kom till gruvområdet upptäckte man sanningen, icke minst beroende på att vaktmanskapet inte hunnit avlägsna alla smycken från tsaritsan och hennes döttrar.

Denna länk till tidskriften Contra # 6 1998 innehåller en skildring av mordet – någon ”avrättning” var det aldrig fråga om, då något rättsligt förfarande inte tillämpats – på tsarfamiljen och de politiska händelserna kring detta: http://www.contra.nu/c986prov.html

1991 inrättades en grav med tsarfamiljens kvarlevor, vilka 1998 under solenna former begravdes i Peter och Pauls-katedralen i Sankt Petersburg. Tsarfamiljen helgonförklarades 2000 av Rysk-ortodoxa kyrkan, och ett munkkloster samt sju kyrkor – en för var och en av familjemedlemmarna – byggdes vid gruvan i Iset-området där de kejserligas lik begravts.