Skenande medialisering och kampanjjournalistik

Dagens Samhälle har tidigare belyst uppblåsta vårdskandaler.

I tidningen Dagens Samhälle 38/2013 har chefredaktören Mats Edman skrivit en text på sistasidan, som jag skulle önska att alla med intresse för vad som händer i samhället tar del av: ”Medieanpassning för inte demokratin framåt”. Kunde inte ha skrivit det bättre själv, hur otroligt detta än kan låta…

Texten utgår från en färsk rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) med titeln Föredöme eller fördömd, medierna som moralisk domstol. I rapporten behandlas två tydliga trender: samhällets medialisering och moraliseringen i medierna. ”Journalistkåren”, skriver Edman, ”har blivit mer dömande och åsiktsdriven, hävdar forskarna.”

Inom politiken men också inom näringsliv, intresseorganisationer, ideell verksamhet och så vidare är det av avgörande betydelse, på vad sätt den egna verksamheten och det egna budskapet ter sig i press, radio och TV. Då är det blott alltför lätt hänt att det ursprungliga budskapet anpassas för att se bra ut i media. Det rör sig alltmer om en medial skönhetstävling.

Det är givetvis inte fel att vilja att det egna budskapet paketeras så smakfullt som möjligt. Vad som är oroande i dag är emellertid att paketeringen tenderar att bli viktigare än innehållet.

Detta fenomen är, menar Mats Edman, ett tecken på populism och fördumning:

Organisationer som medvetet viker sig för fel och skevheter i media gör demokratin en ren otjänst. Makthavare som pudlar utan att invänta sina egna utredningar bevisar medialiseringens fördummande effekt. Och moraliserandet försvårar för redaktioner att erkänna sina egna brister.

Justitieminister Beatrice Ask (M) vek ner sig direkt inför drevet mot Skånepolisen om ”Romregistret”.

Det finns dock i dessa dagar ett anmärkningsvärt undantag från benägenheten att ”pudla” för varje förhållande som kan uppfattas som negativt för den egna verksamheten: Skånepolisens fasthållande vid att det famösa så kallade Romregistret var nödvändigt för det spaningsarbete som bedrevs och inte var upprättat utifrån etniska grunder.

Dagens Nyheters förmenta scoop, som fått den beryktade indignationsjournalisten Niklas Orrenius nominerad till Stora journalistpriset, ledde till snyftningar och hulkanden i stora delar av de politiska och mediala sfärerna. Edman: ”Justitieministern, integrationsministern och rikspolischefen accepterade mediebilden direkt och pudlade.

Skånepolisen står fast vid att nämnda register upprättats för att hålla koll på brottslighet med anknytning till två klaner, vilka råkat ha zigensk proveniens. Det har då ansetts nödvändigt att reda ut släktsskapsförhållanden inklusive barn. Föräldrar har nämligen för vana att föra över ägodelar till sina barn i syfte att undkomma rättvisan.

Den 15 november kommer, enligt Edman, Säkerhets- och integrationsskyddsnämnden (SIN) att offentliggöra sin granskning av registret. Om SIN går på samma linje som Skånepolisens juridiska expertis kommer den tvivelaktige redaktör Orrenius och hans beräknande snyftreportage onekligen att framstå i en mindre fördelaktig dager.

Den alltid läsvärda sajten Veckans Contra granskar i sin senaste upplaga vad som kallas kampanjjournalistiken:

I Sverige följer dessvärre pressen raskt i den brittiska slaskpressens fotspår. I spetsen för den här utvecklingen går DN, SvD, Dagens Eko och en del TV-program. Journalisterna bestämmer sig för att driva en tes och skriver artiklar och redigerar intervjuer på ett sätt som rör upp känslorna. Utan att resonera sakligt eller öppna för motstridiga och balanserade synpunkter.

Som exempel på metodiken nämner Veckans Contra DNs kampanj mot ett av de mer välskötta vårdföretagen, Carema, för några år sedan. Carema hindrades därmed effektivt i sin strävan att räta upp de katastrofala förhållandena på en kommunalt driven vårdinrättning i västra Stockholms-området. Behovet av att skapa en praktfull skandal vägde för DN tyngre än omsorgen om vårdtagarna och deras anhöriga.

Även Veckans Contra belyser det så kallade Romregistret, liksom Svenska Dagbladets kampanj mot det svenska ulandsbiståndets effektivitet. I SvDs kampanj blir det alliansregeringen som får skulden, detta trots en uppenbar strävan från framför andra förra biståndsministern Gunilla Carlsson (M) att rensa upp i biståndsträsket.

Förra biståndsministern Gunilla Carlsson försökte rensa upp i biståndsträsket.

Veckans Contra har medvetet avstått från att titta närmare på kvällspressen, eftersom alla vet att denna rutinmässigt i varje nummer ägnar sig åt en slasks- och indignationsjournalistik som inte är något för känsliga magar. Att nu tidigare någorlunda respekterade dagstidningar alltmer börjat göra samma sak är ett tydligt tecken på den degenererade tid i vilken vi lever.

Medialiseringen och kampanjjournalistiken kan på mycket goda grunder anses vara samhällsfarliga tendenser. Den får politiker, företagsledare med flera aktörer att prioritera yta framför sakförhållanden och centrala samhällsinstitutioner som polismakten att göra ett sämre jobb.

Sverige: främmande och extremt land

Sentio oktober 2013.

Sverigedemokraterna (SD) noteras i Sentios oktobermätning för ett nytt styrkebesked då partiet får 14,1 procent av de 1016 tillfrågades sympatier. Därmed är SD klart större än FP, C och KD tillsammans och absolut vågmästare. SD ökar med 2,3 procentenheter jämfört med senaste Sentio-mätningen. Även V går rejält framåt (+ 1,2) och antecknas för 8,1 procent. S får knappt 30 och M drygt 25 procent.

Trenden tycks alltså vara att SD är på god väg att cementera sin ställning som landets tredje största parti. Detta är sannerligen ingen sensation med tanke på hur samhällsutvecklingen ser ut. Regeringens och Migrationsverkets beslut att ge alla syrienflyktingar permanent uppehållstillstånd (PUT) – Sverige är enda landet i världen som gjort detta – gör att vi måste förbereda oss för en massinvasion av syrier och andra mellanösternmigranter. Samtidigt ligger regeringen på och vill tvinga alla kommuner ta emot de så kallade ensamkommande (ordet ”barn” blir i sammanhanget allt mindre relevant).

I media snyftas det ohämmat om Syd-polisens ”romregister”, som i tidernas fullbordan visade sig vara ett renodlat brottsregister utan etnisk bestämning men som fullt troligt kommer att ge indignationsjournalisten Niklas Orrenius på DN Stora journalistpriset. Av en händelse råkar ett flertal brottsregistrerade ha zigensk bakgrund. Det är signifikativt för tidens anda att det är just polismakten, som är till för att skydda oss medborgare från våld och andra olagligheter, som utsätts för de värsta angreppen.

Polisen utsatt för angrepp.

Fallet med polisen som sköt ihjäl en man som vildsint svingade en machete i Husby tycks aldrig ta slut. Nu öppnas upp för ny utredning av polisen själv. Det faktum att det finns en polisrelaterad Facebook-sida, där poliser erbjudits möjligheten att lätta litet på trycket genom frispråkiga kommentarer, har vidare naturligtvis fått de gråtmilda snällhetsapostlarna i media att hulka på helt ohämmat.

Den svenska kränkthetsindustrin ångar på som aldrig tillförne, och det tycks bara vara en grupp som aldrig får känna sig kränkt utan att riskera utsättas för massivt hån: vi sverigedemokrater. Går en sverigedemokratisk ersättare i en kommunal nämnd i Knöggelbruda kommun i mörkaste Småland mot rött ljus kan du bara säker på att media är där och ”avslöjar”. Blir en SDU-medlem misshandlad till döds av man med afrikanskt utseende mörkas det däremot i mainstreammedia.

http://www.friatider.se/sdu-medlem-avled-efter-invandrardad

Egentligen borde vi sverigedemokrater  väl vara tacksamma över allt detta – givetvis dock inte för dödsmisshandeln som är djupt tragisk hur man än ser på det – eftersom det ofelbart leder till att vi får ökade sympatier och antagligen kommer att plussa på våra valresultat över hela linjen åtminstone med det dubbla nästa år. Allt handlar dock inte om valresultat och man kan knappast annat än förfäras över den nationella katastrof vi med sömngångaraktig säkerhet syns vara på väg mot.

Här en länk till ett synnerligen läsvärt blogginlägg med förutsägelser om den stundande valrörelsen av det pålitliga märket Dissidenten Stenkvist:

http://stenkvist.wordpress.com/2013/10/27/den-kommande-valrorelsen-2014/

Intre alls underligt att man i omvärlden höjer på ögonbrynen inför det som obegripligt ansedda svenska exemplet. I norska Aftenposten filosoferar den politiske redaktören Harald Stanghelle över det faktum, att medan norrmännen är måna om att föra en rationell och därmed restriktiv immigrationspolitik och -debatt, så har vi svenskar kastat alla sådana överväganden över bord. Hos oss anses det enligt vanlig politisk klokskap vara ”fascistiskt” och ”rasistiskt” att inte öppna alla dörrar till vårt fäderneärvda fosterland på vid gavel.

Norske miljardären Olav Thon fick löpa gatlopp.

Ett typexempel på hur det reageras i Sverige fick vi när den norske affärsmannen Olav Thon fick löpa gatlopp i mediala och akademiska kretsar när han skulle ta emot ett hedersdoktorat vid Karlstads universitet. Orsak: Thon sympatiserar med den numera regeringsbärande Fremskrittspartiet som är för en restriktiv invandringspolitik.

Någon konsekvensanalys av den hållningen har över huvud taget inte gjorts. Ökar risken för terrorism i Sverige? Ökande kriminalitet? Mer och svårare sociala problem? Kraftigare våldsutveckling? Galopperande bostadsbrist? Överansträngd vårdsektor? Ökad rasism? Skit samma, det viktiga är att snyfta så högt och mycket som möjligt och ve den som inte stämmer in i snyftkören.

Aftenpostens text om Sverige som ”Det fremmede landet” här:

http://www.aftenposten.no/meninger/kommentarer/Sverige–det-fremmede-landet-7352491.html#.Um0Bib4V_mJ

Sverige framstår inte endast alltmer som ett främmande land. Det är också Europas kanske mest extrema land i viktiga avseenden. Ett land där regeringen inte inser att en regerings viktigaste uppgift är självklarheten att värna de egna medborgarnas intressen. Det enda positiva med denna utveckling är att fler och fler svenskar – vare sig dessa är infödda svenskar eller ej – inser denna självklarhet och är benägna att dra i nödbromsen genom att rösta på SD.