Tage Danielsson: humanistiskt helgon eller naiv vänsterflummare?

Nationalmonumentet Tage Danielsson – humanistiskt helgon eller naiv vänsterflummare?

Får man ge sig på nationalmonument? Frågan är enbart retorisk, ty svaret är givet – i ett demokratiskt samhälle får man ge sig på alla så länge man inte bryter mot några lagar. Jag tänkte därför utifrån SVTs nu aktuella hyllningsprogram om duon Hasse & Tage (Hasse Alfredson och Tage Danielsson) säga några tämligen beska sanningar om Danielsson, som tillsammans med Alfredson blivit något av just ett svenskt nationalmonument. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tage_Danielsson

Min avsikt är dock inte att ta all heder och ära av Tage Danielsson. Man kommer inte ifrån att han var en verbalt och kreativt synnerligen rikt begåvad person som under flera decennier, ofta jämte parhästen Hasse (Hans när han ville framstå som litet mer seriös), roade och kanske ibland även oroade det svenska folket genom en lång räcka produktioner av olika slag.

Tage Danielsson föddes i Linköping 1928 och avled i malignt melanom (hudcancer) på Lidingö 1985. Han skrevs 1949 in vid Uppsala universitet där han kom att ägna sig en hel del åt studentspex inom ramen för Östgöta nation. Efter studieåren fick han anställning vid Sveriges radio (SR) och svarade 1954 för första avsnittet i sin debutproduktion, ett slags kåseriprogram som hette Andersson i nedan. 1959 blev han radions underhållningschef och var som sådan med om att sjösätta det långlivade projektet Sommar.

Det var under sin radiotid som Danielsson lärde känna sin parhäst Hasse Alfredson (1931-2017). Duon kom som Hasse & Tage att dominera svensk underhållningsindustri under 1960- och 1970-talen. Deras produktionsbolag AB Svenska Ord svarade för revyer som Gula Hund (1964) och Svea Hund (1976) samt filmer som Att angöra en brygga (1965) och Picassos äventyr (1978). Tage Danielsson hade även ett finger med i spelet i filmerna Mannen som slutade röka (1977) och Ronja rövardotter (1984).

Tage Danielsson var länge vad som kan betecknas som en klassisk socialdemokrat. 1968 skrev han till S-partiets valkampanj 1968 boken En soffliggares dagbok, som går ut på att författarjaget granskar vilka partier som finns att välja mellan men som till slut fastnar för sossarna på grund av att dessa, till skillnad från borgerligheten, är för jämlikhet. Inga konstigheter där.

Tage Danielsson och Hasse Alfredson i 88-öresrevyn.

Danielsson skulle emellertid med tiden bli alltmer kritisk till sosseriet sedan Olof Palme efterträtt Tage Erlander som partiledare och statsminister. I boken Tankar från roten (1974 ) går han tillrätta med S för att partiet enligt hans mening förlorat sin vilja till ekonomisk jämlikhet. Missnöjet eskalerade sedan för att 1984 explodera i en lång debattinlaga i Expressen med rubriken Mordet på solidariteten, där debattören anklagar socialdemokratin för att ha blivit alltför borgerlig och frångått sitt ursprungliga jämlikhetsideal.

Med tiden kom Tage Danielsson att dras närmare ”till den socialism som syndikalisterna förespråkar, med ett minimum med maktkoncentration och med bibehållna fri- och rättigheter”. Ett uttryck för denna omorientering var att Danielsson från och med mitten på 1970-talet blev en regelbunden medarbetare i den syndikalistiska tidningen Arbetaren. https://www.arbetaren.se/2012/10/05/tage-danielsson-och-samtiden/

Att Tage Danielsson blev alltmer desillusionerad över socialdemokratins utveckling framgår tydligt i sången ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” som framförs av Monica Zetterlund i revyn Svea Hund 1976 med textraderna:

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj – alla tåg som går mot lyckans land på första maj, svara på en fråga från en vän som tappat tron, när är dom framme vid sin slutstation? Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord? Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar men svek oss alla och valde makten? De är kvar. https://genius.com/Monica-zetterlund-var-blev-ni-av-ljuva-drommar-lyrics

Tillbudet i reaktor 2 vid kärnkraftverket på Three Mile Island i närheten av Harrisburg i Pennsylvania den 28 mars 1979 fick Tage Danielsson att engagera sig hårt mot kärnkraften. I likhet med många andra i Sverige och utomlands drabbades Danielsson av nukleär panik, detta trots att utsläppet vid reaktorn i fråga var tämligen försumbart och att den strålning som en människa som vistades hela tiden vid reaktorn vid tiden för olyckan motsvarade strålningen vid en vanlig röntgenundersökning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harrisburgolyckan

Kärnkraftverket på Three Mile Island utanför Harrisburg.

Danielssons engagemang gav upphov till monologen ”Om sannolikhet” vilken framfördes i minirevyn Under dubbelgöken hösten 1979. Jag har alltid tyckt att detta varit ett svamligt och pekoralistiskt bottennapp i Tage Danielssons produktion, men jag överlåter åt mina läsare att göra en egen bedömning via denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=-RpUlDtANyg

Föga sensationellt kom Danielsson att engagera sig för Linje 3 i folkomröstningen om kärnkraftens framtid i Sverige 1980. Upphetsningen kring olyckan på Three Mile Island ett år tidigare gjorde att samtliga tre valalternativ – Linje 1, 2 och 3 – förutsatte en avveckling av kärnkraften. Linje 3 innebar den snabbaste varianten med nedläggning av kärnkraften inom tio år. Mellanalternativet, linje 2, segrade med 39,1 procent av rösterna. Valdeltagandet uppmättes till 75,6 procent. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomr%C3%B6stningen_om_k%C3%A4rnkraften_i_Sverige_1980

Den produktion som Tage Danielsson för en bred allmänhet i dag troligen mest är känd för är den animerade filmen Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, vilken visas av SVT varje julafton sedan 1975. Handlingen bygger på en berättelse ingående i Danielssons bok Sagor för barn över 18 år och för det tecknade innehållet svarar Per Åhlin.

Vi får i filmen följa den 14-årige Karl-Bertil Jonsson, som via sitt feriearbete på posten lägger beslag på julklappar till rika personer och delar ut dessa i slumkvarteren. Unge Karl-Bertil framstår slutligen som en hjälte av Robin Hood-snitt. En riktigt sliskig socialistisk propagandahistoria, om ni frågar mig. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sagan_om_Karl-Bertil_Jonssons_julafton

Minst lika sliskig fast i ett helt annat format är enligt min uppfattning långfilmen Äppelkriget från 1971 med Tage Danielsson som regissör och med Gösta Ekman, Per Grundén, Monica Zetterlund och Hasse Alfredson i bärande roller. Handlingen går ut på att en snöd schweizisk kapitalist vill exploatera det idylliska Änglamark (med skånska Österlen som förlaga) och göra det till en gigantisk nöjespark kallad Deutschneyland med uppbackning av riksdagsmän, kommunalpolitiker och lokala näringsidkare. Den genomgoda äppelodlarfamiljen Lindberg lyckas dock omintetgöra de ondskefulla planerna. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ppelkriget

Något av det mest flummiga och verklighetsfrånvända Tage Danielsson har gjort sig skyldig till torde vara filmen Släpp fångarne loss, det är vår!(1975) med, förutom Danielsson, Gösta Ekman, Lena Nyman, Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård i bärande roller. Filmen är ett liberalt inslag i debatten om svensk fångvård: internerna skall släppas fria och ges chansen till återanpassning i samhället. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sl%C3%A4pp_f%C3%A5ngarne_loss_%E2%80%93_det_%C3%A4r_v%C3%A5r!

Operetten (eller den musikaliska fabeln) Animalen, som premiärvisades på Stora Teatern i Göteborg 1979 med musik av Lars Johan Werle och libretto av Tage Danielsson, illustrerar den senares närmast osannolikt naiva syn på den utrikespolitiska maktbalans som rådde under det då pågående Kalla kriget. Det storpolitiska maktspelet med främst USA och Sovjetunionen inblandade utförs i produktionen av olika djur.

Animalens grundläggande budskap formuleras av rollfiguren Gustav Lejon så: ”Människor blir klokare av kärlek.” Lösningen på de överhängande världsproblemen? Den består i att öst och väst blir bortgifta med varandra. Operetten tillägnas de kvinnliga (och socialdemokratiska) politikerna Alva Myrdal och Inga Thorsson vilka förklaras vara ”den svenska fredsviljans stämmor i världen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Animalen

I Animalen får djur representera stormakterna USA och Sovjetunionen.

Ovanstående kritiska anmärkningar innebär alls inte att jag avfärdar allt som Tage Danielsson gjort som ren smörja. Jag har funnit stort nöje i flera av de filmer han är inblandad i, men det projekt jag uppskattar mest är ändå  Mosebacke Monarki. Det började i radion 1958 som ett slags motsvarighet till Grönköpings Veckoblad där några av de medverkande, förutom Tage Danielsson och Hasse Alfredson, var Hans ”Hatte” Furuhagen, Carl-Uno Sjöblom, Moltas Erikson och Olle Palin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mosebacke_Monarki

1968 lanserades Mosebacke Monarki – eller ”Nyheter och bullentiner från Mosebacke Monarki” – i den då enda, svart-vita TV-kanalen. Programmet sändes i åtta avsnitt på fredagar med den oförlikneliga ensemblen Helmer Bryd´s Eminent Five Quartet som stående musikaliskt inslag. Ett annat inslag var serien ”Gränsridarna” med den legendariska komediennen Julia Caesar som speakerröst. Jag minns också en valspecial som gjordes inför valet 1968 med Thord Carlsson som obetalbar turnerande politiker.

Det kanske kan verka överraskande att SÄPO faktiskt skall ha övervakat Tage Danielssons göranden och låtanden under en tid revolutionsåret 1968. Underrättelseorganisationen ville emellertid ha vetskap om vad vänsterkrafterna, vilka med allt fog bedömdes vara samhällsomstörtande, sysslade med. Tage Danielsson var visserligen inte någon kommunist men väl hans äldre bror Karl Danielsson, som var kommunistisk ombudsman. https://www.expressen.se/noje/regissorens-upptackt-tage-danielsson-overvakades-av-sapo/

Därtill kom att Danielsson då och då sågs delta i kommunistvänliga demonstrationer till förmån för Nordvietnam och Viet Cong (FNL) riktade mot USAs ambassad vid Gärdet i Stockholm. Om SÄPO inte hade haft koll på Tage Danielsson hade man helt enkelt inte gjort sitt jobb ordentligt.

När man tar del av den mediala bilden av Tage Danielsson kan man få intrycket att han har en status motsvarande ett humanistiskt helgon. En sådan beteckning är dock en självmotsägelse, då helgon per definition varken är humanistiska eller sekulära utan tvärtom har anknytning till kyrka, religion och andlighet.

Enligt min uppfattning var Tage Danielsson snarare en naiv vänsterflummare när han kom att engagera sig för något som låg utanför underhållningsvärldens domäner. Det gör honom lik så många av dagens artister vilka tenderar att reagera med ryggmärgen utifrån något de läser i tidningen eller ser på TV. Danielsson hade troligen ett djupare engagemang än många av de kändisar som i dag undertecknar upprop för ”klimatet” eller mot Sverigedemokraterna, men naiviteten är densamma.

 

Rasmus (M) röker på

 Rasmus Törnblom under ett nationalromantiskt anfall.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vilka-ar-dagens-berattelser_8912904.svd

Om det hade funnits ett Cheech and Chong (se fotnot nedan)-pris för flummiga debattinlägg utöver det vanliga hade ungmoderaten Rasmus Törnblom varit ett givet val för prisjuryn. Törnblom – se länk ovan – menar i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 20 januari, under rubriken ”Vilka är dagens berättelser?”, att Astrid Lindgrens verk bör ersättas eller åtminstone kompletteras av ett sammelsurium av politiskt korrekta flumidéer som får den mest utflipprade miljöpartist att verka förhållandevis vettig.

Rasmus Törnblom ger inledningsvis i sitt inlägg Astrid Lindgrens berättelser ”om bland andra Emil, Ronja och Rasmus” för syns skull några uppskattande nickar emedan de ”format synen på det svenska kulturarvet”. Efter denna nödtvungna bekännelse till ikonen Astrid går emellertid denne Rasmus inte bara på luffen utan fastmer på villovägar och skriver:

När Sverigedemokraterna drömmer om vad som varit och i bevarandet av det förgångna förklär främlingsfientlighet och unkna värderingar är det dags att fundera över vilka berättelser Astrid Lindgren skulle ha berättat om vår tid…Jag vet vad jag tror att Astrid Lindgren hade berättat om.

Sedan kommer de, Rasmus Törnbloms fantasier och fantasterier likt ett pärlband visioner framsprungna ur en natts gräsrökande med likasinnade ungmoderater och förmodligen en eller annan center- och miljöpartist.

Rasmus tänker sig att ”en kille i Lönneberga” ingalunda skulle ha lystrat till namnet Emil i en Lindgren-berättelse av i dag utan snarare ha hetat Samir. Han ser vidare framför sig att Ronja rövardotter inte skulle ha sökt sin förbjudna kärlek hos Birk utan snarare hos Ylva: ”Och jag hoppas att Ronjas och Ylvas kärlek kommer att vara lika självklar som Ronjas och Birks kärlek var för oss.”

 Pippi är i Törnbloms vision inte en urstark rebell utan en Lady Gaga-figur som får applåder från en politiskt korrekt omgivning. Spännande?

Pippi Långstrump blir i Rasmus Törnbloms pårökta vision någon som inte ansattes av Prussiluskan utan en Pippi ”som i stället hyllades, beundrades och fascinerade (sic) sin omgivning för sin frispråkighet, sin normkritik sitt egna sätt”. Typ som en ”Lady Gaga” med Törnbloms sätt att se. Alltså en föga uppseendeväckande gestalt som långt ifrån är någon rebell utan gör det som omgivningen förväntar sig. Hur spännande är det?

Om vi botaniserar vidare bland de törnblomska marijuanaångorna finner vi att pojken Rasmus, han som gick på luffen med Allan Edwall i en känd film, i en nutida Lindgren-berättelse skulle heta Sinan och vara ”ett ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan”. Komplett då med Muhammed-skägg och 30-årskris, kan man tänka.

 Sinan på luffen?

Det traditionella Bullerbyn med dess blågula idyll är naturligtvis en styggelse med Rasmus Törnbloms ögon sett. Fy för ”klassiska kärnfamiljer” och hurra för Olles mamma, som ordnar fram ett syskon genom insemination. Vi på Saltkråkan kommer enligt vår pårökta Rasmus att kunna återfinnas ”var som helst i Medelhavets övärld”, detta tack vare ”fri rörlighet och ekonomisk tillväxt”.

Bröderna Lejonhjärta, slutligen, fortsätter att kämpa för det goda men är självklart flyktingar från krigets Syrien.

Rasmus Törnbloms vision påstås av honom själv gälla ”ett öppet, modernt och respektfullt” Sverige, fjärran från ”romantiserade gärdsgårdar, främlingsfientlighet och könsroller från 1800-talet”. Vad nu våra unika och fina gärdesgårdar gjort för ont.

Ja, Amen och Hallelujah.

Rasmus Törnblom är inte vilken ungmoderat som helst. Han är förste vice ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) med ett förflutet som riksordförande i Moderat skolungdom (MSU). I dag är han verksam som politisk sekreterare (M) i Järfälla kommun. Han fyller förrresten 24 år i morgon, grattis.

Jag skulle ha hajat till om detta inlägg formulerats av en miljöpartist, låt vara att man kan vänta sig nära nog vilka tokigheter som helst från det hållet. Nu kommer de emellertid från ett moderat partiledarämne. Frågan som måste ställas är, om Rasmus Törnblom är en ensam galenpanna eller någorlunda representativ för sitt ungdomsförbund.

Astrid Lindgren och finansminister Gunnar Sträng enligt EWKs synsätt.

Tyvärr tror jag mest på det senare. Det tillhör ovanligheterna att en ledande moderat/ungmoderat agerar utan uttalat eller åtminstone tyst godkännande från den närmaste politiska omgivningen. Det är förstås endast symptomatiskt att galenskaper av detta slag dyker upp  i anslutning till ett parti, som Fredrik Reinfeldt och hans närmaste medarbetare redan destruerat till oigenkännlighet.

Jag vågar förutspå att, om den här utvecklingen fortgår, Moderaternas opinions- och valsiffror kommer att vara nere på KDs och Cs nivå inom en förutsebar framtid.

Slutligen är det en i sammanhanget avgörande faktor som Rasmus på villovägar missat. Astrid Lindgren följde inte alltid rådande normer. Hennes skildring av den bångstyriga Pippi avvek drastiskt från vad som ansågs vara lämpligt uppförande från en flicka i Pippis ålder (hennes pappa var till på köpet ”negerkung”, Törnblom menar till äventyrs att han i dag skulle ha varit syrisk rebelledare…). Hon utmanade vidare den socialdemokratiska högskattepolitiken, signerad finansminister, Gunnar Sträng med sin saga om Pomperipossa i Monismanien.

Lindgren skulle aldrig, det vågar jag med viss bestämdhet påstå, som den originella personlighet hon var ha gjort sig till tolk för de senaste politiska inneåsikterna av det slag Törnblom torgför.

 Cheech and Chong.

Fotnot: Cheech and Chong kallades ett amerikanskt komikerpar på film, vars ”humor” till största del kretsade kring det egna bruket av olika sorters marijuana. De slog igenom med filmen Up In Smoke 1978.