Nagasaki och Hiroshima: Atombomber för fred?

 Besättningen på ”Bockscar”, som av allt att döma säkrade Japans kapitulation. Bilden tagen två dagar efter bombmissionen mot Nagasaki.

Denna dag, den 9 augusti 2015, är det jämnt 70 år sedan USA genom bombplanet ”Bockscar”, ett så kallat B-29 Superfortress, släppte historiens andra och förhoppningsvis sista atombomb över staden Nagasaki på ön Kyushu i sydligaste Japan. Bomben, som vägde fem ton,  kallades ”Fat man” och befälhavare ombord var majoren Charles William ”Chuck” Sweeney (1919-2004).

Om atombombningen av Nagasaki, som är betydligt mindre uppmärksammad än bombningen av Hiroshima på ön Honshu tre dagar tidigare, finns mer information i tidskriften New Yorker här:

http://www.newyorker.com/tech/elements/nagasaki-the-last-bomb

Medan Hiroshima-missionen med fyratonsbomben (varav 60 kilogram uran) ”Little boy”, ledd av befälhavaren överste Paul Warfield Tibbets, Jr. (1915-2007) ombord på B-29an Enola Gay – uppkallad efter Tibbets mor Enola Gay Tibbets, född Haggard – förflöt utan komplikationer, var det knepigare med bombningen av Nagasaki. Till följd av bränsleproblem och längre tid i luften än beräknat kom Sweeney och hans män i tidsnöd och hade vid landningen efter utfört uppdrag endast kvar bränsle för någon minut.

 Charles ”Chuck” Sweeney (1919-2004): ”I felt no remorse or guilt.”

Sweeney fick också ordentligt påskrivet efter fullgjort uppdrag, men högste chefen för bombningen av Japan under kriget, general Curtis Lee May (1906-90), ansåg att ingenting stod att vinna genom att starta en rättslig process mot Sweeney. Denne gav 1997 ut memoarboken War´s End: An Eyewitness Account of America´s Last Atomic Mission, vilken utsattes för en hel del kritik då den av kritikerna ansågs ge en delvis felaktig bild av händelseförloppet.

Varken Sweeney eller Tibbets, vilka båda uppnådde hög ålder, ångrade någonsin sina roller i atombombningen av Hiroshima och Nagasaki.

Sweeney skrev i sina memoarer: ”I took no pride or pleasure then, nor do I take any now, in the brutality of war. Every life is precious. But I felt no remorse or guilt that I had bombed the city where I stood.The true vessel of remorse and guilt belonged to the Japanese nation…” http://www.nytimes.com/2004/07/19/us/charles-sweeney-84-pilot-in-bombing-of-nagasaki-dies.html

 Paul W. Tibbets (1915-2007): ”I know we did the right thing.”

Tibbets uttalade sig på följande sätt i en intervjuartikel publicerad i The Guardian 2002: ”Second thoughts? No…I knew we did the right thing becasuse when I knew we´d be doing that I thought, yes, we´re going to kill a lot of people, but my God we´re going to save a lot of lives. We won´t have to invade /Japan/.” Tibbets förklarade också utan vidare att han skulle göra det igen om han blev ombedd: ”Oh, I wouldn´t hesitate if I had the choice.” http://www.theguardian.com/world/2002/aug/06/nuclear.japan

Bomben över Nagasaki blev spiken i kistan för den japanska krigsviljan. Strax efter midnatt den 9 augusti hade Sovjetunionen invaderat den japanska lydstaden Manchukuo (Manchuriet), och detta i kombination med ”Bockscars” dödliga last över Nagasaki tog knäcken på den japanska stridsledningen med den gudomligförklarade kejsar Hirohito i spetsen. Efter flera dagars förhandlingar meddelade han över radion den 15 augusti Japans villkorslösa kapitulation.

De västallierade hade ursprungligen varit angelägna om att få med Stalins Sovjet i kriget mot Japan, som förväntades bli långdraget till följd av japanernas fanatiska motståndsvilja med inslag såsom självmordsuppdrag i form av kamikazebombning av allierade krigsfartyg. Med framtagandet av atomvapnet stod det dock klart att de västallierade kunde klara Japan på egen hand, och i samband med Potsdam-konferensen i det redan besegrade Tyskland den 15 juni 1945 hade Storbritanniens premiärminister Winston S. Churchill i förtroende sagt att britterna och amerikanerna inte längre brydde sig om i fall Stalin kom med i kriget eller ej – ”Vi behöver honom inte längre”.

 Boeing 29 ”Enola Gay”. Planet uppkallades efter Paul Tibbets mamma.

Detta till trots hävdar en del historiker och andra bedömare, att USAs president Harry S Truman borde ha avstått från att ge order om atombomberna över Japan, vilka fick sådana fruktansvärda humanitära konsekvenser: i Hiroshima dog mellan 80 000 och 90 000 människor inom några minuter, i den mindre staden Nagasaki 60 000-80 000. Därtill måste man foga alla dem som avled dagarna, veckorna, månaderna och åren efter bombsläppen samt följdverkningar i form av bland annat fosterskador, cancer etcetera.

Det bör dock påpekas att det inte behövdes atombombning för att ge upphov till många japanska dödsoffer. När USAs bombflotta angrep Tokyo i mars 1945 omkom 125 000 människor. Det var fler än som dog i Hiroshima. Den skrämmande skillnaden var att över tusen plan medverkade i bombningen av Tokyo men bara ett enda när Hiroshima attackerades.

”Japan hade kapitulerat även utan bomberna”, brukar det således heta. Se följande artikel i Svenska Dagbladet på detta tema:

http://www.svd.se/japan-hade-kapitulerat-aven-utan-bomberna

Original caption: 6/26/1946-Nagasaki, Japan: The leveled area you see here was once the industrial heart of the great city of Nagasaki. A single atomic bomb, the third ever exploded, made it a wilderness. In the background, the skeletal remains of the Mitsubishi steel and arms works survived for use as junk. Nagasaki, Japan

Efter bombningen av Nagasaki den 9 augusti 1945. I bakgrunden resterna av Mitsubishi-fabriken.

Det är emellertid alltför lätt att vara efterklok. Som jag ser saken är nog ansträngningarna att förringa atombombernas kapitulationsframkallande verkan mest av allt försök att dels, liksom skett så många gånger förr, kasta skulden på USA, dels ärerädda den japanska krigsledningen. Låt oss se hur en av mina favoriter när det gäller att lägga fram historiska skeenden på ett klart och lättfattligt sätt, Jan Olof Olsson (signaturen Jolo), beskriver situationen i sitt bokverk 20e århundradet (del 5):

Beslutet att kasta atombomben över en japansk stad hade diskuterats i flera månader. President Truman hade först när han efterträdde Roosevelt upplysts om att arbetet på att framställa atombomben pågick. När bomben slutligen sattes in – sedan den första framställda bomben hade provats i staten New Mexico den 16 juli – befann sig USA i en prekär politisk situation. Kriget mot Japan var inte slut. En invasion av de stora japanska huvudöarna planerades. Det fanns fortfarande fem miljoner stridande japanska soldater att räkna med. USA behärskade nu hela Stilla Havet med sin flotta och luftrummet i hela Fjärran Östern, men landstrider mot japanerna antogs kunna kräva upp mot en halv miljon amerikanska förluster…Bomben skulle sålunda kunna spara liv och förkorta kriget. Det var ett motiv för att använda den. Det anfördes också av president Truman  fyra år senare, då han i ett tal vid Atlantpaktens tillkomst sade att han beslutat använda bomben mot Japan i vetskapen att den skulle spara ”200.000 amerikanska och 200.000 till 400.000 japanska liv.”

Den 2 september 1945 klev de japanska chefsförhandlarna ombord på det amerikanska slagskeppet ”USS Missouri” som ankrat i Tokyobukten och skrev under överinseende av general Douglas MacArthur, befälhavare för de amerikanska stridskrafterna i Stilla havet, under kapitulationsvillkoren. MacArthur, som därefter med ackuratess tog över rollen som amerikansk militärguvernör i Tokyo, hade förutsagt att en fullskalig landinvasion i Japan skulle kosta 50 000 amerikanska liv enbart under de första dagarna.

 En japansk representant undertecknar fredsvillkoren ombord USS Missouri den 2 september 1945. General Douglas MacArthur står vid mikrofonerna.

Enligt min uppfattning kan det inte råda några tvivel om att de båda atombomberna över Hiroshima och Nagasaki tvingade den japanska militärregimen att ge upp. 28 av dess civila och militära medlemmar med generalen och premiärministern Hideki Tojo i spetsen åtalades efter krigsslutet i den så kallade Tokyoprocessen för krigsförbrytelser, som ägde rum 3 maj 1946 till 12 november 1948. Däremot beslöt segrarmakterna att inte röra kejsaren Hirohito, även kallad Showa (1901-89), eftersom hans fortsatta innehav av tronen med rätta ansågs garantera stabilitet i det hårt drabbade japanska samhället.

Det var en motsvarighet till den betydligt mer omtalade Nürnbergprocessen i Tyskland. Detta skedde i regi av den av de segrande allierade makterna tillsatta Internationella militärtribunalen för Fjärran Östern. Samtliga åtalade befanns skyldiga och sju av dem dömdes till döden och hängdes. Dit hörde general Tojo, som var premiärminister 1941-44. Han befanns skyldig till folkmord på omkring 10 miljoner kineser, koreaner, filippiner och indonesier.

Mer om Tokyoprocessen här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tokyoprocessen

1978 placerades urnor med askan efter Tojo och ytterligare elva av de mest bekanta japanska krigsförbrytarna i Yasukunitemplet, något som ända sedan dess givit upphov till vrede, bitterhet och officiella protester från de länder som drabbades av den japanska militarismens aggression i samband med Andra världskriget.

 Hideki Tojo: hängd som krigsförbrytare skyldig till folkmord 1948.

Historiens första och hittills enda demonstration av atomvapnet över två japanska städer förde det goda med sig, att dess fruktansvärda verkningar blev uppenbara för alla människor. Avskräckningen var helt enkelt enorm. Därför kom det aldrig till användning i det som jag vill karaktärisera som Tredje världskriget, det Kalla kriget som utbröt omedelbart efter krigsslutet 1945 och inte slutade förrän Sovjetunionen imploderade den 31 december 1991.

Den så kallade terrorbalansen mellan det totalitärt kommunistiska Östblocket och den mer eller mindre Fria världen fungerade som en effektiv hämsko mot kärnvapenbruk. På så sätt kan det faktiskt hävdas, att existensen av atomvapen på båda sidor fungerade på ett fredsbevarande sätt. Så är fortfarande fallet, trots att skurkstater såsom Nordkorea och Iran oroande nog fortsätter att utveckla sin kärnvapenkapacitet och skrupulösa terrorrörelser ingenting hellre vill än få tillgång till sådan.

Dessvärre kan vi därför heller inte känna oss helt säkra på att Nagasaki och Hiroshima var de sista platserna på jorden att drabbas av kärnvapenanfall.

Inga roliga framtidsutsikter för Ukraina

 Arseniy Jasenjuk och Barack Obama i Vita huset.

http://www.theamericanconservative.com/articles/what-obama-didnt-say-about-ukraine/

När Ukrainas interimistiske premiärminister Arseniy Jasesenjuk frotterade sig i Vita huset med president Barack Obama nyligen, lyste frågorna om vad han egentligen sysslade med på Maidantorget i Kiev för några veckor sedan med sin frånvaro. Hur han bland annat gjorde hitlerhälsning med uppsträckt högerhand bredvid fascistpartiet Svobodas ledare Oleh Tyahnyboks sida.

Väst i form av USA och EU bryr sig nämligen inte om sådana futiliteter utan forstätter mala på med sina plattityder om ”självbestämmande, territorial integritet och en demokratisk framtid” för Ukraina. Det krävs ingen övermänsklig siarförmåga för att i Ukraina-krisen skönja början till slutet för västvärldens roll som den fria världens champion par preference.

Tro mig, det smärtar mig något oerhört att behöva skriva ner dessa rader alldenstund jag under mitt drygt 40-åriga liv som politisk aktivist obrottsligt hyllat vad som brukar kallas ”västliga värden”: frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Jag tror fortfarande på dessa värden, men tyvärr lutar det åt att jag framdeles avstår från att sätta epitet ”västliga” framför dessa honnörsord.

Obama, Bildt, Barroso och andra västliga ledare har ju så tydligt visat att de näppeligen kunde bry sig mindre om det faktum, att deras liberala och fascistiska/nazistiska samarbetspartners tagit lagen i egna händer och inte tvekat att på eget bevåg ge sig ut på gator och torg, beväpnade till tänderna, för att störta en visserligen korrupt och inkompetent  men ändå demokratiskt vald president. Som jag ser det kan ingenting gott komma ur en sådan samhällsomvälvning.

Jasenjuk gör nazihälsning i Kiev bredvid fascistledaren Tyahnybok.

En naturlig fråga i sammanhanget är: när blev väpnad revolution något bra i så kallade västdemokraters ögon?

Överst i den här texten har jag lagt in en länk till en tänkvärd sammanfattning av läget författad av James Carden i The American Conservative den 3 mars. Carden konstaterar att Obama inte förmått göra någon eftertänksam analys av den oroande situationen i Ukraina detta år, som markerar 100-årsminnet av Första världskrigets utbrott. I stället har han sprutat ut intetsägande propagandafraser:

Vad han i stället skulle ha gjort var att tala om vad som i verkligheten äger rum.

Det vill säga den långsamma upplösningen av ett land i Europa samt en ny uppdelning mellan Väst och Öst (Ryssland). Detta sker, vilket ingen västlig ledare hittills förefallit medveten om, i ett område som utgör själva hjärtpunkten i den historiska ryska civilisationen. Ty det var här, med Kiev som centrum, som det för omkring 1000 år sedan fanns en kristen-ortodox statsbildning som kallades Rus och som utgjorde embryot till senare tiders Ryssland.

Sofiakatedralen i Kiev, där den svenska prinsessan/storfurstinnan Ingegerds stoft är begravt.

Den här tiden är intressant för oss svenskar såtillvida som prinsessan Ingegerd Olofsdotter (1000-1050), dotter till den förste svenske kung som lät döpa sig, Olof Skötkonung, år 1019 förmäldes med storfurst Jaroslav av Novgorod, senare känd som Jaroslav den vise av Kiev. Ingegerd antog i sin roll som storfurstinna av Kiev namnet Irina och fick med maken fyra döttrar. Hon är därmed stammoder till flera kungliga familjer i Europa. Hennes stoft begravdes i Sofiakatedralen i Kiev.

Rus sveptes dock bort av tatarerna på 1200-talet, och det område som småningom blev känt som Ukraina (som är ett slaviskt namn för ”gränsländer”) blev ett stridsäpple för tatarer, polacker, litauer, ryssar, turkar, svenskar och kosacker. En stor del härav, inklusive Kiev, anslöt sig till Ryssland på 1600-talet medan den västra delen – Galicien – blev en del av Österrike på 1700-talet. Detta område erövrades av Polen efter Första världskriget. 1945 valde Andra världskrigets segerherrar Churchill, Stalin och Roosevelt att lämna över Galicien och dess huvudstad Lvov (numera kallad Lviv) till Ukraina. Som i sin tur uppgick i Sovjetunionen. Krim å sin sida erövrades av ryssarna på 1700-talet.

 Chrusjtjov gav Krim som gåva till Ukraina 1954.

Stalin deporterade halvöns tatariska minoritet 1944 under förevändningen, att de hade samarbetat med tyskarna; de tilläts senare återvända. 1954 valde den då nye sovjetiske, starke mannen Nikita Chrusjtjov att ge Krim som en present till den ukrainska sovjetrepubliken, i vilken han själv styrt och ställt under kriget. Men det var först efter Sovjetunionens implosion 1991 som Ukraina för första gången i historien sedan medeltiden blev ett självständigt land. Någon fullständig brytning med Ryssland skedde dock inte, och Ryssland tilläts således enligt överenskommelse ha kvar sin Svarta havs-flotta i Sevastopols hamn på Krim, vilken jag själv hade tillfälle att studera noggrant på plats för drygt tio år sedan.

År 2000 kom Vladimir Putin till makten med föresatsen att stärka det ryska inflytandet där så var möjligt. Ukraina låg definitivt inom den ryska intressesfären. Samtidigt inledde västvärlden sina dåligt underbyggda försök att inlemma landet i dess inflytandeområde. En brytpunkt inträffade 2004, då Viktor Janukovytjs seger i presidentvalet underkändes och den så kallade orangea revolutionen förde Viktor Jusjenko till makten. Denne visade sig dock, i likhet med andra västorienterade politiker, vara både korrupt och inkompetent och 2010 kunde Janukovytj besegra Julia Tymosjenko i presidentvalet. Den senare dömdes för korruption och fängslades.

Ukraina är dock alltjämt ett delat land. I dag är 77 procent av befolkningen ukrainsk medan 17 procent är rysk. En tredjedel av befolkningen är rysktalande och många har starka familjerelaterade band med Ryssland. Endast ukrainarna i Galicien är avgjort västorienterade.

Så ser huvuddragen ut i den ukrainska historia, som dagens västledare borde sätta sig in i innan de gör tvärsäkra uttalanden om den pågående krisen. De borde lämpligen läsa denna artikel av Rodric Braithwaite, Storbritanniens Moskva-ambassadör 1988-92, i The Independent den 1 mars:

http://www.independent.co.uk/voices/comment/ukraine-crisis-no-wonder-vladimir-putin-says-crimea-is-russian-9162734.html

Det är väl emellertid inte många som tror att den rastlöst resande och twittrande Carl Bildt anser sig ha tid att förkovra sig i historien, eller att Barack Obama plötsligt skall bli en insiktsfull utrikespolitiker. Följden blir en polarisering som inte hade behövt uppstå, om EU inte hade reagerat så överilat som det gjorde då Janukovytj efter starka ryska påtryckningar i slutet av 2013 rev upp beslutet att närma sig EU och i stället skrev på ett ukrainskt-ryskt avtal.

 Enligt rysk propaganda inför folkomröstningen på Krim står valet mellan nazismen/fascismen och det beskyddande Ryssland.

Braithwaite anser att Väst, trots alla hot om olika former av sanktioner, saknar nödvändiga instrument i syfte att backa upp sin hotfulla retorik. Dessutom saknas viljan att på ett kraftfullt sätt konfrontera Moskva:

Alternativet för Väst är att tala med ryssarna och med vem det än må vara som kan tala med auktoritet för Ukraina. Så här långt har amerikanerna varit ineffektiva vid sidan av, britterna tycks ha givit upp hoppet om att bedriva utrikespolitik över huvud taget och endast tyskarna, polackerna och fransmännen har visat någon kapacitet för handling.

Enligt den erfarne diplomaten Rodric Braithwaite bör en eventuell överenskommelse mellan Väst och Ryssland avseende Ukraina omfatta:

1. Västvärlden och Ryssland måste överge sin inblandning i Ukrainas angelägenheter.

2. En garanti måste till för att inte NATO försöker rekrytera Ukraina.

3. Utformandet av arrangemang så att Ryssland och Väst bidrar till att stärka Ukrainas katastrofala ekonomi.

På söndag är det meningen att den beramade folkomröstningen om Krims framtid skall äga rum. Under sitt möte med Jasenjuk i Vita huset hotade Obama med motåtgärder om den går av stapeln som planerat, men det mesta tyder på att den skicklige maktspelaren Putin kan sitta ganska still i båten, väl medveten om att västvärlden inte förmår göra särskilt mycket.

Bara ett synes ganska säkert: Ukraina går ingen rolig framtid till mötes.

Joe McCarthy – en av vår tids hjältar

Senator Joseph McCarthy hade rätt hela tiden.

Måndagen den 11 februari visade TV2 en dokumentär om senator Joseph McCarthy (1908-57). Den presenteras i TV-tablåerna enligt gängse mall: således ordas om  ”jakten på vänsteranhängare” och ”rädsla” för det kommunistiska hotet. Den vanliga bilden av McCarthy som oräddfärdig ledare av en lika orättfärdig så kallad häxjakt är emellertid falsk. I själva verket var McCarthy en av vår tids största hjältar ur den demokratiska västvärldens perspektiv. Senare forskning visar därtill att han i grunden hade rätt hela tiden.

Joseph Raymond McCarthy föddes på en bondgård i Wisconsin den 14 november 1908 med irländskt påbrå. 1930-35 bedrev han först ingenjörsvetenskapliga och därefter juridiska studier i Milwaukee, vilka renderade honom en advokatexamen vid Marquette University 1935 och en tjänst som tingsdomare 1939. Under Andra världskriget tjänstgjorde han vid marinkåren som underrättelseofficer vid Stillahavs-fronten och följde med som observatör på ett antal stridsflygningsuppdrag, vilket gav honom smeknamnet Tailgunner Joe. Han muckade som kapten och tilldelades 1952 utmärkelsen Distinguished Flying Cross.

Joe McCarthy i marinkårsuniform.

Efter kriget återgick han till sin syssla som tingsdomare och gjorde flera fruktlösa försök att etablera sig som politiker. Han började sin politiska bana i Demokratiska partiet men övergick till Grand Old Party (republikanerna) för vilket han blev invald i senaten i Washington, D. C. vid blott 38 års ålder 1947.

De första åren var han en tämligen obemärkt senatspolitiker på den republikanska högerkanten. Det stora genombrottet kom med ett tal inför det republikanska partiets kvinnoförbund i Wheeling i West Virginia den 9 februari 1950. McCarthy hävdade där att han hade tillgång till en lista omfattande 205 namn på personer vid det amerikanska utrikesdepartementet, State Department, av vilka många skulle ha varit kommunister. McCarthy tog upp en fråga som låg helt rätt i tiden, eftersom ett antal uppseendeväckande avslöjanden om spioneri för Sovjetunionens räkning skedde under slutet av 1940- och början av 1950-talet.

Sovjet sökte på ett hänsynslöst sätt slå mynt av den good-will landet fått efter besegrandet av Nazityskland. Att det var pakten Sovjetunionen-Tyskland från 1939 som utgjorde själva förutsättningen för kriget glömdes bort. Det finns gott om dokumentation om vilken skada sovjetstyrda kommunistagenter åstadkom i det amerikanska samhället. En av dessa var Harry Dexter White, verksam vid finansdepartementet och ansvarig för den amerikanska regeringens beslut att till sovjetiska myndigheter överantvarda finansdepartementets tryckplåtar för ockupationsvaluta. Detta kostade USAs skattebetalare 225 miljoner dollar.

Elizabeth Bentley avslöjade namn på ett 80-tal sovjetiska medlöpare och säkerhetsrisker.

1945 hoppade sovjetspionen Elizabeth Bentley av och avslöjade för den amerikanska underrättelsetjänsten FBI  att det fanns två sovjetiska spionnät i USA. Det ena leddes av en ekonom vid finansdepartementet som hette Nathan Gregory Silvermaster och det andra av en tjänsteman i krigsproduktionsnämnden vid namn Victor Perlo. Sammanlagt namngav Bentley ett 80-tal personer som arbetade för ryssarna.

Störst uppmärksamhet bland alla kommunister och sovjetspioner tilldrog sig dock namnet Alger Hiss (1908-96). Hiss hade varit chef för det amerikanska utrikesdepartementets politiska avdelning och hade under Jalta-konferensen 1945 varit president Roosevelts högra hand och assistent till utrikesminister Edward Stettinius. Han spelade också en central roll vid FNs bildande. Whittaker Chambers, en redaktör vid tidskriften Time och tidigare medlem i det amerikanska kommunistpartiet, avslöjade att Hiss inte bara varit betalande medlem i kommunistpartiet utan även till honom överlämnat hemliga handlingar.

Alger Hiss dömdes för mened men var i själva verket sovjetspion.

Avslöjandet av Hiss – han skulle sedan till sin död nästan ett halvsekel senare förneka att han varit sovjetspion – som var en liberal etablissemangsfigur ut i fingerspetsarna och vid tiden för avslöjandet VD för den ansedda Carnegiestiftelsen för internationell fred, slog ner som en bomb. Uppgifterna om spioneriet bemöttes först med skepsis, men Chambers kunde med hjälp av mikrofilmade dokument han gömt i en pumpa på sin gård visa att Hiss verkligen var skyldig.

Brottet spioneri var vid denna tid preskriberat, men Alger Hiss kunde den 25 januari 1950 dömas till fem års fängelse för mened för att han ljugit under ed inför sittande domstol om tidpunkten då han gjorde Chambers bekantskap. Drivande i målet mot Hiss var den unge medlemmen av representanthuset Richard M. Nixon. Denne gjorde sedan karriär som i tur och ordning senator, vicepresident samt president.

Redaktören vid Time och före detta kommunisten Whittaker Chambers avslöjade Hiss spioneri.

Ytterligare ett uppmärksammat avslöjande om sovjetryskt spioneri i Nordamerika kom då den sovjetiske underrättelsetjänstemannen Igor Gouzenko hoppade av till väst i Kanadas huvudstad Ottawa den 5 september 1945. När han överlämnade sig till de kanadensiska myndigheterna medförde han ett stort antal dokument som gav västvärlden en skrämmande bild av det sovjetiska spionaget mot sina forna allierade. Bland annat framkom att en doktor Alan Nunn May vid Cambridge University i England, som var verksam vid det topphemliga atombombsprojektet, hade försett Moskva  med atomhemligheter. Nunn dömdes till tio års fängelse.

Igor Gouzenkos avhopp ledde till en rad spionavslöjanden.

Ett annat uppmärksammat fall gällde de kommunistiska makarna Julius och Ethel Rosenberg, vilka dömdes för högförräderi i USA och avrättades efter fyra uppskov den 20 juni 1953. Förhandlingarna mot makarna Rosenberg, liksom McCarthys undersökningar, ägde rum under det pågående Koreakriget (1950-53) vilket för de flesta amerikaner framstod som en rättfärdig uppgörelse med den internationella kommunismen. ”Bätttre bekämpa kommunisterna i Korea än i Kalifornien”, resonerades det.

Många andra spionfall kan nämnas i sammanhanget. I januari 1950 erkände atomfysikern Klaus Fuchs, en tysk socialdemokrat som flytt från Nazityskland till Storbritannien, att han arbetat för Sovjetunionen. Fuchs fråntogs sitt brittiska medborgsrskap och dömdes till 14 års fängelse. När han frigavs 1959 bosatte han sig i Östtyskland där han fortsatte sin tidigare verksamhet som atomforskare. I maj 1951 avslöjades vidare de brittiska diplomaterna Donald Maclean och Guy Burgess som sovjetspioner. De lyckades emellertid rymma till sitt ideologiska hemland innan de kunde ställas inför rätta. Detsamma gällde deras kamrat Kim Philby några år senare.

Klaus Fuchs dömdes till 14 års fängelse för spioneri.

Den inhemska opinionen mot Sovjetunionen och dess amerikanska medlöpare hade fått ytterligare fart då president Harry S Truman den 29 september 1949 tillkännagivit att Sovjet provsprängt en atombomb. Bara ett par dagar därpå utropade den kinesiske kommunistledaren Mao Tse-tung Folkrepubliken Kina i Peking. Året innan hade Moskva genomfört en statskupp i Prag som fört kommunisterna till makten. Det var nu fullt klart att kommunismen hade ersatt nationalsocialismen som det största hotet mot fred och frihet i världen och att i stället för Andra världskriget mänskligheten hade begåvats med det Kalla kriget.

Joseph McCarthy var alltså ute i ett angeläget ärende när han drog igång sina spektakulära kommunistavslöjanden. Den skräck han själv och  andra amerikaner eventuellt kände inför det totalitära kommunistiska hotet var högst befogad. Sovjetunionen hade verkligen en hemlig agenda i syfte att först undergräva och därefter välta den bräckliga västerländska demokratin över ända.

Tidningen Dispatch Internationals medarbetare Diana West gör i en artikel om McCarthy den 24 januari 2013 med rubriceringen ”Joseph McCarthy hade rätt hela tiden” följande reflektion:

De senaste åren har häpnadsväckande avslöjanden från arkiven i Washington och Moskva bekräftat att McCarthys efterforskningar – och dem som utfördes av andra tjänstemän både före och efter – inte fångade in oskyldiga och påhittade ”häxor”, utan hemliga kadrer av hårdföra kommunistiska agenter som till varje pris ville sänka den amerikanska republiken. Givetvis gör detta Joe McCarty till en stor patriot, en som förtjänar ”beröm från en tacksam nation.”

Det är denna bild av McCarthy som presenteras i boken Blacklisted by History: the Untold Story of Senator Joe McCarthy and His Fight Against America´s Enemies (2007) av M. Stanton Evans, och det är den sanna bild som borde ersätta den bild av en fanatisk galning med passion för att sätta dit oskyldigt folk som vi så länge matats med och fortsätter att matas med. Evans förmedlar betydelsen av en sovjetisk underrättelseoperation som ägde rum kring 1945 vilken McCarthy och hans medarbetare drog fram i ljuset fem år senare.

Tidskriften Amerasia som också var en aktiv kommunistisk spioncell.

Denna spionoperation har kallats Amerasia-affären efter en kommunistvänlig tidskrift som hade Phillip Jaffe som chefredaktör. FBI hade under sina spaningar kommit fram till att Amerasia lagt vantarna på hundratals hemliga amerikanska regeringsdokument och således var en aktiv spioncell. Det visade sig att Jaffe hade tät kontakt med den amerikanske kommunistledaren Earl Browder, med sovjetiska så kallade diplomater, med ett framstående sändebud från Röda Kina samt med den amerikanske diplomaten John Stewart Service som haft nära kontakt med två ledande kommunistoperatörer.

Den 6 juni 1945 grep FBI sex personer inklusive Jaffe och Service samt kunde beslagta hundratals topphemliga dokument av bland annat militär natur. Det blev dock inget stort avslöjande av Amerasia-affären utan i stället en omfattande mörkläggning. Dispatch konstaterar:

Det som följde var mörkläggning, mened, riggade domstolsförhandlingar där bland andra högt uppsatta Washington-tjänstemän deltog. Några ville förhindra att en nationell säkerhetsskandal skulla glufsa i sig Trumans Vita hus. Andra agerade för att dölja en betydligt större kommunistledd konspiration, iscensatt av förtroendevalda i utrikesdepartementet, finansdepartementet, Vita huset och på andra ställen i den amerikanska regeringen.

En annan och större målsättning var att säkra ett kommunistiskt maktövertygande i Kina, där Chiang Kai-sheks nationalistiska styre skulle ersättas av ett kommuniskt under Mao Tse-tungs ledarskap. Historien visar att detta arbete bar riklig frukt. Fyra år senare var psykopaten och massmördaren Mao vid makten, vilket kunnat ske sedan USA slutat stödja Chiangs antikommunistiska kamp och i stället börjat favorisera Maos kommunister, vilka kommunistagenterna hade lyckats tuta i den amerikanska regeringen att de var i grunden ”bönder” och egentligen inte alls några farliga kommunister. Ungefär likadant sas det något årtionde senare om kommunistgerillan Viet Cong (FNL) i Sydvietnam.

Psykopaten och massmördaren Mao Tse-tung hjälptes fram till makten av den amerikanska administrationen, som i sin tur var påverkad av kretsen kring Amerasia.

McCarthy och hans stab vid det kongressutskott han ledde från och med 1952 – Senate Permanent Subcommittee On Investigations – drog alltså igång en enorm undersökningsapparat för att röka ut landsförrädarna inom administrationen. All denna aktivitet ledde, framhåller Evans i sin bok, till 5000 senatsförhör, 1000 sidor med bevis och 24 000 sidor från FBI som inte längre bär hemligstämpeln. Materialet bär vittne om en enorm påverkansapparat i syfte att styra den amerikanska utrikespolitiken i Fjärran Östern i prokommunistisk riktning. Och det lyckades!

Men för den heroiske senatorn från det lantliga Wisconsin lyckades det inte så bra. Han hotade att avslöja alla mörkläggningar och allt mygel involverande inflytelserika och mäktiga män och måste därför elimineras: inte rent fysiskt utan genom ett karaktärsmord. McCarthy skulle demoniseras och smutskastas å det förfärligaste. Sedan skulle historien skrivas om. Den här beskrivna bilden bekräftas av de öppnade FBI-dokument och andra källor som M. Stanton Evans och andra forskare tagit del av.

McCarthy jagade inga spöken eller häxor eller var ute efter att förstöra oskyldiga människors liv. Han ville rädda USA och västvärlden undan ett högst reellt och överhängande hot som var desto allvarligare eftersom det kom inifrån.

Slutet för McCarthy kunde skönjas då han inledde televiserade förhör i senaten i syfte att ådagalägga påstådda hot mot USAs säkerhet inom armén. Arméns juridiska ombud, Joseph Welch, lyckades dels visa att McCarthys nära medarbetare Roy Cohn och David Schine missbrukat sina befogenheter, dels att en ung före detta juridisk medarbetare till Welch, Fred Fisher, blivit orättmätigt anklagad för att vara kommunist vilket skadat hans karriär. Welchs gråtmilda skådespeleri i domstolen och inför pressen gick hem. I december 1954 uttalade senaten med klar röstmajoritet ett fördömande över McCarthy.

Joe McCarthy, som redan tidigare hade hävt i sig ansenliga mängder bourbonwhiskey, gick efter det snöpliga karriärslutet ner sig i renodlad alkoholism och vidhängande sjukdomar. Slutet kom den 2 maj 1957 då han avled i hepatit endast 48 år gammal. Han begravdes i Appleton i sin hemstat Wisconsin. Utan tvivel var han värd ett bättre öde för sin kamp mot USAs och västvärldens fiender. Han och hans stab lyckades rensa ut drivor av kommunister och/eller landsförrädare ur viktiga amerikanska institutioner inklusive underhållningsindustrin, men själv föll han offer för den demonisering hans fiender utsatte honom för.

Richard Nixon och en medarbetare studerar de mikrofilmer med hemliga dokument som blev Alger Hiss fall.

Lyckligtvis har nu hans minne börjat återupprättas genom modern forskning, även om det nog kommer att ta ansenlig tid innan detta har slagit igenom. Vänsteretablissemanget och dess medlöpare har alltid haft en tendens att se skurkar som Alger Hiss som hjältar, medan de verkliga – om än inte alltid helt felfria – hjältarna av typ Joe McCarthy och Richard Nixon demoniserats.

Lästips: William F. Buckley, Jr.: The Redhunter (1999), en roman baserad på Joseph McCarthys liv utgiven av Little, Brown and Company.