Bayerskt (II): München – och en beryktad överenskommelse

Maristatyn på Marienplatz i centrala München. Foto: Tommy Hansson

I det andra avsnittet av mina reseanteckningar från Bayern har turen kommit till München, som är Bayerns huvudstad och största stad. München är Tysklands tredje största stad med sina 1,5 miljoner (5,8 miljoner om man räknar metropolregionen) invånare samt den tolfte största staden inom Europeiska unionen (EU). Den nutida staden är sannolikt mest känd för ölfesten Oktoberfest, som pågår i två veckor i september-oktober varje år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnchen

Stadens namn syftar på att i anslutning till platsen fanns på 800-900-talet  (benediktiner)munkar. München kallas för övrigt på italienska Monaco, det italienska ordet för munk. Münchens traditionella stadsvapen har därtill  som motiv ett barn i munkkåpa. Byn, som beboddes av munkar och bönder, brändes ner av hertig Heinrich der Löwe (Henrik Lejonet) av Sachsen och Bayern på 1100-talet och fick ge plats åt en ny stad med marknadsplats vid floden Isar.

Den romerske kejsaren Friedrich Barbarossa (Fredrik Rödskägg) intog staden 1180 och överlämnade den till ätten Wittelsbach, vilken styrde och ställde i Bayern ända  till 1918. Liksom många andra tyska städer kom München att genomleva krig, pestilens, revolter och judeförföljelser lika väl som uppgångsperioder. 1632 intogs staden under Trettioåriga kriget av svenska trupper anförda av konung Gustaf II Adolf. Denne skall ha blivit så imponerad av residenset att han ville frakta hem det till Stockholm på hjul!

Invånarna lät 1638 på det stora torget Marienplatz resa en staty (Mariensäule) av skyddshelgonet Maria, Jesu moder, i tacksamhet över att deras stad inte brändes ner av svenskarna. Till följd av kriget och de sjukdomar som följde i dess spår minskade Münchens befolkning från 24 000 till 9000. Staden drabbades även av Spanska tronföljdskriget 1701-14.

Naturligtvis kunde den bayerska metropolen ej heller undgå Napoleonkrigen. År 1800 ockuperades den av den franske generalen Jean Victor Moreau och fem år senare besöktes den av ingen mindre än kejsar Napoleon själv, sin tids Hitler med avseende på krigisk aggression. I slutet av 1800-talet upplevde så München något av en kulturell blomstringstid under konung Ludwig II, mest känd för att ha låtit bygga ”sagoslottet” Neuschwanstein som i dag är Bayerns främsta turistattraktion. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/07/19/bayerskt-i-neuschwanstein-mankungens-sagoslott-i-alperna/

Duo framför klezmermusik i centrala München. Foto: Tommy Hansson

Efter det tyska nederlaget i Första världskriget rådde i Tyskland inklusive Bayern delvis osäkerhet och kaos såväl före som under den så kallade Weimarrepubliken, vilken föregick nationalsocialisternas maktövertagande 1933. Kommunisterna försökte på flera platser göra revolution enligt doktrinär marxistisk ideologi – i Bayern skedde det i november 1918. Revolutionsförsöken hejdades dock, och flera av ledarna – bland dessa Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg, – tillfångatogs och mördades.

München blev även skådeplatsen för nationalsocialisternas kuppförsök den 8-9 november 1923 – Ölkällarkuppen – som slutade med att flera av de nazistiska förgrundsgestalterna sköts till döds eller sårades i samband med en marsch. Vid Hitlers sida fanns bland andra krigsgeneralen Erich Ludendorff och flygaresset Hermann Göring. Adolf Hitler togs till fånga och dömdes till det i sammanhanget mycket milda straffet fem års fängelse för högförräderi. Han frigavs emellertid redan efter nio månader 1924 efter att i Landsbergsfängelset med hjälp av nära medarbetaren Rudolf Hess ha skrivit sina politiska memoarer i form av Mein Kampf.

Efter Hitlers makttillträde 1933 inrättades i Dachau, på en före detta krutfabrik, i en förstad till München det Tredje rikets första koncentrationsläger. Här spärrades huvudsakligen politiskt oliktänkande men även kriminella, ”arbetsskygga” samt zigenare in. Sammanlagt spärrades runt 200 000 personer in i Dachau, varav 41 500 avled till följd av sjukdomar, undernäring och misshandel. Ytterligare ett par tusen sköts ihjäl. Dachau befriades av amerikanska styrkor den 29 april 1945. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dachau_(koncentrationsl%C3%A4ger)

Den 29-30 september 1938 träffades i München, Bayerns största stad, fyra av världens då ledande statsmän med målsättningen att förhandla fram en hållbar fred för Europa. Bakgrunden var Nazitysklands krav på att annektera det tyskspråkiga Sudetenland i Tjeckoslovakien.

Drivande kraft bakom München-överenskommelsen var Storbritanniens konservative premiärminister Neville Chamberlain, vilken kort tid före mötet i München träffade den tyske diktatorn Adolf Hitler vid två tillfällen. Övriga närvarande statsmän vid det aktuella mötet var Italiens diktator Benito Mussolini och Frankrikes konseljpresident Edouard Daladier. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnchen%C3%B6verenskommelsen

En glad Chamberlain skakar hand med Hitler i Führerbau i München 1938.

Efter två dagars överläggningar hade de närvarande statsmännen tvingat Tjeckoslovakien – som inte hade bjudits in till överläggningarna – att avträda Sudetenland. Chamberlain blev så till sig att vid hemkomsten att han viftade med avtalet och deklarerade, att nu var freden i Europa säkrad i vår tid.

Nu blev det som alla vet inte riktigt så. I mars 1939 ockuperade Tyskland, i strid med München-överenskommelsen, hela Tjeckien samtidigt som Slovakien gjordes till en formellt autonom vasallstat. Storbritannien och Frankrike valde i det läget att garantera Polen att man skulle ingripa på landets sida om det blev angripet av Tyskland. Detta skedde den 1 september 1939, varför Storbritannien och Frankrike inte hade något annat val än att förklara Tyskland krig: Andra världskriget var igång.

Den brittiske författaren Robert Harris, som tidigare bland andra minnesvärda böcker författat Faderland, Enigma, J´Accuse och Spökskrivaren har nu kommit ut med München (2017, svensk upplaga 2019 Bookmark förlag, 339 sidor) som handlar om München-överenskommelsen. Handlingen kretsar kring Hugh Legat, som är en av Chamberlains privatsekreterare, och dennes tyske vän Paul Hartmann, en tysk diplomat och samtidigt i hemlighet med i motståndsrörelsen mot Hitler.

De båda yngre männen, som lärt känna varandra i Tyskland sex år tidigare, sammanstrålar i Führerbau vid Königsplatz i München, den byggnad där överenskommelsen undertecknades. Byggnaden användes efter 1945 som förvaringsplats för av nazisterna stulen konst innan denna överlämnades till de rättmätiga ägarna. Den rymmer i dag Hochschule für Musik und Theater München. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%BChrerbau

Det är bara att konstatera Robert Harris återigen skrivit en synnerligen läsvärd, informativ och spännande historisk roman som varmt kan rekommenderas. Själv läste jag den på min resa till München och Bayern, vilket onekligen förhöjde läsupplevelsen.

Bokens spänning ligger inte så mycket i själva det politiska skeendet – vi vet ju alla hur det gick med München-avtalet – utan desto mer i hur det kommer att gå för huvudpersonerna Hugh Legat och Paul Hartmann. Vilket inte skall avslöjas här. Därtill kommer att Harris skildring är sprängfylld med intressanta historiska detaljer. Icke minst ger den en trovärdig psykologisk förklaring till Neville Chamberlains agerande – den brittiske premiärministern brann verkligen för att skapa fred på den europeiska kontinenten, även om han kan och bör kritiseras för ett otillåtligt mått av naivitet.

Kyrkointeriör från centrala München. Foto: Tommy Hansson

Enligt Robert Harris München var det Chamberlain som mer eller mindre tvingade den motvillige och under förhandlingarna sure Hitler – som redan hade bestämt sig för att starta krig – till förhandlingsbordet.

Under Andra världskriget utsattes München för allierade bombräder 71 gånger. Staden ockuperades av amerikanerna 1945. Det världsberömda bilföretaget BMW (Bayerische Motoren Werke), grundat 1916, har sitt huvudkontor i München. Politiskt domineras Bayern av CSU (Christlich-Soziale Union), som haft makten oavbrutet i delstaten från 1957. Partiet anses stå till höger om systerpartiet CDU. Dess genom tiderna mest kände företrädare är Franz Josef Strauss (1915-88), bayersk ministerpresident 1978-88 och tidigare både försvars- och finansminister i Tyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/CSU

Man hinner givetvis inte få någon helhetsbild av München under ett par dagar, men jag tror att ovanstående text ger en ganska god bild av stadens karaktär och historia. Första gången jag var i München var 1975 som medlem i missionsteamet International One World Crusade. Bland de trevligaste upplevelserna under mitt besök var att avnjuta en duo som framförde traditionell judisk klezmermusik på Marienplatz. En värmande erfarenhet under dessa tider av tilltagande antisemitism!

 

 

Kvinnodagens kommunistiska historia

 Kommunisterna Clara Zetkin (t. v.) och Rosa Luxemburg.

I dag är det den 8 mars. Den dagen infaller, förutom Fettisdagen, Internationella kvinnodagen. Sistnämnda bemärkelsedag har, liksom på många andra platser, markerats genom firande i Stadshuset här i Södertälje.

Wikipedia har följande formulering om kvinnodagen:

Internationella kvinnodagen inträffar 8 mars varje år och uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen.

Om vi går tillbaka i hävderna kring Internationella kvinnodagen slås man av hur mycket kommunism och socialism som omgärdar denna dag. Redan den 28 februari 1909 fastslog det Amerikanska socialistpartiet att man avsåg fira en nationell kvinnodag i USA. Detta firande fortsatte äga rum sista söndagen i februari till och med 1913.

1910 anordnade vidare Andra internationalen en internationell kvinnokonferens i Köpenhamns Folkets hus. På detta möte föreslogs en internationell kvinnodag i syfte att hedra den så kallade kvinnorörelsen och att främja kvinnors rösträtt. Initiativtagare till förslaget var den tyska socialisten Clara Zetkin, men något särskilt datum nämndes ej i sammanhanget. De följande fyra åren högtidlighölls i alla fall en internationell kvinnodag i Tyskland, Schweiz, Österrike och Danmark. Vänsterpolitiseringen var härvidlag stark.

 Clara Zetkin hedrades med frimärke i Östtyskland.

Också i det under revolutionär omvandling stadda Ryssland flyttade socialistiskt övertygade kvinnor fram sina positioner och firade en kvinnodag sista söndagen i februari 1913. Samma dag 1917 gick ryska kvinnor ut i en strejk för ”bröd och fred”, vilken anses ha utgjort startskottet för den socialdemokratiska Februarirevolutionen. Fyra dagar därefter tvingades tsar Nikolaus II abdikera (han mördades senare på Lenins order). Den provisoriska mensjevikregimen gav omedelbart kvinnorna rösträtt.

Efter bolsjevikernas statskupp i oktober 1917 lyckades revolutionären (och senare Stockholms-ambassadören) Alexandra Kollontaj övertyga Lenin om att göra kvinnodagen till en allmän helgdag, men så skedde bara delvis. Det var först 1965 som dagen blev ”röd dag” i Sovjetunionen.

I dag är Internationella kvinnodagen den 8 mars allmän helgdag i en handfull länder, de flesta av dessa gamla delrepubliker i det forna Sovjetunionen inklusive Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Georgien med flera. Samma sak i Angola, Eritrea, Guinea-Bissasu, Kambodja, Laos, Vietnam och Zambia. Det vill säga nuvarande eller tidigare socialist-/kommunistdiktaturer.

I Sverige och andra västdemokratier har Internationella kvinnodagen en klart politisk innebörd som anknyter till krav på jämställdhet och kvinnokamp, men på andra håll har dagen mer karaktären av Mors dag eller Alla hjärtans dag då män förväntas uppvakta och hedra kvinnor i största allmänhet.

Alla feminister och kvinnosakskämpar är emellertid inte överens om Internationella kvinnodagens betydelse. 2009 sade EU-kommissionären Viviane Reding, Luxemburg att ”så länge vi behöver fira kvinnodagen, betyder det att vi inte har lika rättigheter.” Den tyska feministen Alice Schwarzer pläderade 2010 för ett avskaffande av Internationella kvinnodagen – i stället, menade hon, skall man vara för både kvinnor och män 365 dagar om året. Söker man på måfå på ”nätet” hittar man förvånansvärt många kvinnoinlägg av typ ”jag skiter i Internationella kvinnodagen”.

Vad man bör göra på skottdagen vart fjärde år framkom dock inte…

Internationella kvinnodagens ursprungliga tillskynderska, ovan nämnda Clara Zetkin (1857-1930), kom från en bildad medelklassfamilj i Wiederau i Tyskland. Hon blev tidigt socialdemokrat men övergick sedan till det radikala Spartacusförbundet (där Rosa Luxemburg var en drivande kraft) och det tyska kommunistpartiet. När Hitler och nationalsocialisterna tog makten i januari 1933 valde Zetkin att gå i exil i Moskva, där hon avled efter ungefär ett halvår.

Personligen känner jag mig en aning kluven inför Internationella kvinnodagen. Kvinnodagens ovedersägliga kommunistiska historia, och även det faktum att FN 1977 antog en resolution som rekommenderade allmänt firande denna dag,  gör mig minst sagt betänksam. Å andra sidan förnekar jag inte det positiva i att det finns en dag vikt för kvinnor över hela världen som lider exempelvis under maskulint hedersvåld och förtryck.

Jag tilltalas emellertid mer av Alice Schwarzers åtsikt att vi bör fira både kvinnor och män 365 – och vart fjärde år 366 – dagar om året. Det vill säga i praktiken en människodag varje dag på året.