Ray Ewry: störst av alla olympiska friidrottare

Ray Ewry (1873-1937) har tagit flest individuella OS-guld av alla friidrottare.

Jamaicas populäre sprinterfantom Usain Bolt, världsrekordhållare på 100  och 200 meter löpning och niofaldig OS-guldmedaljör 2008-16 om man räknar korta stafetterna, menade efter sina tre guld i Rio de Janeiro att han nu visat att han var världens störste inom friidrotten genom alla tider. Hur mycket jag än uppskattar Bolt måste jag invända: han överträffas av en amerikan som var verksam i början av förra seklet.

Raymond ”Ray” Clarence Ewry (1873-1937), med irländska släktrötter, överträffar således såväl  Usain Bolt som Finlands Paavo Nurmi och USAs Carl Lewis om vi ser till antalet vunna individuella OS-guld. Ewry vann nämligen icke färre än tio OS-guld i de numera i stort sett utdöda grenarna stående höjd, längd och tresteg.

Då krävs förstås att vi räknar in Ewrys två guldmedaljer vid jubileumsspelen i Aten 1906, vilka arrangerades av Internationella olympiska kommittén (IOK) med syftet att celebrera tioårsminnet av de moderna olympiska spelens födelse i Aten 1896. https://lumserve.wordpress.com/2013/10/13/ray-ewry-greatest-jumper-in-olympic-history/

Ewry i aktion i stående höjd i London-OS 1908. Det blev vinst med 1,57.

En sak är fullständigt klar oavsett allting annat: det är att Ray Ewry är den ende i den moderna olympiska historien som gått obesegrad igenom tio olympiska tävlingsgrenar. Bara guld. Inte ett endaste silver eller brons. Han var helt enkelt oövervinnerlig. Så du får ursäkta mig, Usain Bolt. Jag tycker det räcker gott för att påstå att Ewry är den störste friidrottsolympiern någonsin!

Berättelsen om Ray Ewry är onekligen anmärkningsvärd. Född i Lafayette i den amerikanska delstaten Indiana den 14 oktober 1873 drabbades han av förlamningssjukdomen polio vid sju års ålder. Han tvingades sitta i rullstol och förutspåddes en livslång förlamning i båda benen. Med häpnadsväckande energi och målmedvetenhet började han dock träna upp benmuskulaturen och kom att specialisera sig på hopp utan ansats

Medlemmar ur New York City Irish-American Athletic Club vid OS i London 1908. Ray Ewry tvåa från vänster i främre raden.

1890-97 bedrev Ewry ingenjörsstudier vid Purdue University, grundat 1869 efter en landdonation av affärsmannen John Purdue, i West Lafayette. https://en.wikipedia.org/wiki/Purdue_University Han utexaminerades som mekanisk ingenjör och ägnade tiden utanför studierna åt idrott, förutom friidrott (där han var kapten för skollaget) även amerikansk fotboll.

1897 flyttade han till New Jersey och kom i idrottssammanhang att representera New York City Irish-American Athletic Club. Yrkesmässigt arbetade han som hydraulisk ingenjör.

Stående hopp, eller hopp utan ansats, förekom vid de antika olympiska spelen i Grekland och var även en del av de moderna spelen till och med Stockholms-OS 1912. Stående tresteg förekom dock endast till och med OS i Saint Louis 1904. I Sverige var höjdhopp och längdhopp utan ansats etablerade tävlingsgrenar ända fram till mitten av 1960-talet. Det var huvudsakligen av utrymmesskäl som svenska friidrottare under vintersäsongen ägnade sig åt dessa grenar.

Grann stilstudie av Rune Almén i Göta-tröjan. Rune räknas fortfarande som officiell världsrekordhållare i stående höjdhopp med 1,90.

Den sista SM-tävlingen hölls 1965, där Göran Fredriksson, Kronobergs IK vann båda grenarna på resultaten 1,66 respektive 3,43, det sistnämnda svenskt rekord. Det främsta officiella svenska resultatet i stående höjd har eljest uppnåtts av Rune Almén, Trollhättans SK och IF Göta, som faktiskt skall vara världsrekordhållare med fantastiska 1,90. Almén var vår siste dykstilshoppare av rang med en svensk rekordnotering på 2,23 från 1974 som bästa resultat. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rune_Alm%C3%A9n

Som en kuriositet kan nämnas att jag gjorde en telefonintervju med Rune Almén under min tid som journalist på Idrottsbladet. Jag frågade då vad han trodde om framtiden för den så kallade floppstilen, uppfunnen av amerikanen Dick Fosbury som vann höjdtävlingen i OS i Mexico City 1968, som då höll på att ta över. Rune menade att dykstilen nog skulle klara sig bra, eftersom han ansåg att alla hoppare inte passade för ”floppen”…

De stående hoppgrenarna lär fortfarande vara tävlingsgrenar i Norge. Här följer litet svenska resultat och historik: http://www.goteborgfriidrott.se/Nyheter/InbjudantillinofficielltDMistaendehopp

Ray Ewry – ”den mänskliga grodan” – hoppar stående längd i London-OS 1908. Seger på 3,33.

Ray Ewrys OS-debut skedde i Paris 1900, där han trippelsegrade i stående höjd, längd och tresteg. I höjd vann han på imponerande 1,65. Efter gulden i Paris kallades Ewry ”den mänskliga grodan”. Sedan rullade det på med idel segrar i Saint Louis 1904, Aten 1906 och London 1908. Ewry siktade även på att få representera USA i Stockholms-OS 1912 men tvingades till sist kasta in handduken på grund av skada.

I Stockholm knep landsmannen Platt Adams guldet med 1,63 i höjd utan ansats medan greken Constantin ”Kostas” Tsiclitiras (1888-1913) vann längdvarianten på 3,37. Greken tog även brons i höjd med 1,55. Han är den ende icke-amerikan som vunnit ett OS- guld i de tre stående hoppgrenarna. Tsiclitiras avled i hjärhinneinflammation redan som 24-åring 1913, sedan han som frivillig deltagit på hemlandets sista i Balkankrigen som föregick Första världskriget.https://en.wikipedia.org/wiki/Konstantinos_Tsiklitiras

Ray Ewry höll på med aktiv friidrott upp i 40-årsåldern, då han kunde se tillbaka på en helt unik olympisk karriär. Han var ensam av alla OS-deltagare om att ha vunnit tio individuella guldmedaljer fram till OS i Peking 2008, då Michael Phelps erövrade sitt elfte guld. Simmaren Michael Phelps, född 1985 och ibland kallad the Baltimore Bullet, måste givetvis med sina sammanlagt 23 OS-guld över fyra olympiska spel rankas som tidernas främste olympier alla kategorier. Där ligger således till och med fenomenet Ray Ewry i lä. http://www.dn.se/sport/os/historien-om-simfenomenet-michael-phelps-ar-slut/

Amerikanske simmaren Michael Phelps är med totalt 23 (!) OS-guld fördelade över fyra olympiska spel 2004-16 utan konkurrens tidernas främste olympier.

Sedan han lagt spikskorna på hyllan arbetade Ray Ewry för New York Board of Water Supply med att konstruera dammar och reservoarer med uppgift att förse staden New York med vatten. Han hade även uppdrag för den amerikanska flottan. Han avled ett par veckor före sin 64-årsdag den 29 september 1937. Ewry var gift och far till en dotter. Hans dotterson, Tom Carson, är fortfarande i livet.

Det vittnar om Ray Ewrys suveränitet att hans bästa notering i stående längdhopp, 3,47, presterat vid OS i Saint Louis 1904, stod sig som världsrekord tills de stående hoppen upphörde vara internationella friidrottsgrenar på 1930-talet. Ewry var 1,85 meter lång och hade som matchvikt 79 kilogram.

Till sist något av intresse för kalenderbitaren:

Ray Ewrys personbästa: Höjdhopp u. a.: 1,67. Längdhopp u. a.: 3,47 (11 fot, 5 inches/världsrekord). Tresteg u. a.: 10,86.

Ray Ewrys segerresultat i OS: Paris 1900: Höjd u. a.: 1,655. Längd u. a.: 3,21. Tresteg u. a.: 10,58. Saint Louis 1904: Höjd u. a.: 1.50. Längd u. a.: 3,47. Tresteg u. a.: 10,55. Aten 1906 (jubileumsspel): Höjd u. a.: 1,56. Längd u. a.: 3,30. London 1908: Höjd u. a.: 1,57. Längd u. a.: 3,33.

Fotnot: Även denna bloggare har fuskat litet i höjd och längd utan ansats. Hoppade som bäst 1,40 respektive 2,86 som 15-åring, vilket räckte till seger i Rosenborgsgymnasiets skolmästerskap 1967. Resultatmässigt var det troligen mina främsta friidrottsgrenar.

 

 

Tankar och erfarenheter om ”studenten”

Dåvarande kronprinsen Carl Gustaf gratuleras av farfar Gustaf VI Adolf och mamma Sibylla till att ha klarat studentexamen 1966.

För jag har tagit studenten, för jag har tagit studenten
för jag har tagit studenten, fy fan vad jag är bra (alternativt full)!

Dessa ord, avsjungna till tonerna av ”For he´s a jolly good fellow”, kan avnjutas i myckenhet dessa dagar. Fast de stämmer ju inte riktigt.

1968 var sista året den traditionella studentexamen, innefattande muntliga och skriftliga prov, förekom i Sverige. Studentfirandet avskaffades dock inte utan fortsatte i princip som förut, men nu var det snarare den samlade avslutningen på grund- och gymnasieskola som firades. Sedan 2010 finns dock en så kallad gymnasiexamen, för vilken formellt krävs 2250 gymnasiepoäng med matematik och svenska som obligatoriska ämnen.https://sv.wikipedia.org/wiki/Studentexamen

 

 

 

 

 

Min hustru Marikas hårt prövade studentmössa årgång 1975. Foto: Tommy Hansson

Det var i samband med min gymnasieavslutning i dåvarande Rosenborgsgymnasiet – traditionellt Läroverket – i Södertälje 1970 jag svarade för mitt unga livs dittills skarpaste ställningstagande. Eftersom studentexamen, 1878-1905 benämnd mogenhetsprövning eller mogenhetsexamen, var avskaffad tyckte jag det kändes fel att inköpa en studentmössa och ägna mig åt ett firande som inte längre motsvarades av verkligheten.

Således var jag en av mycket få avgående lärjungar som inte stoltserade med den vita mössan. En annan jag minns körde i stället med en vit reklammössa av det slag man fick gratis i butiker och på bensinstationer, möjligen med reklam för Alcro målarfärg. Dock deltog jag i den stora avslutningsfesten ombord på en båt som låg förtöjd i Mälarhamnen.

Följaktligen meddelade jag även mina föräldrar att jag inte var intresserad av någon släktbjudning i syfte att fira telningen, som därtill var enda barnet, och om de blev besvikna så höll de masken hyfsat bra. Mina föräldrar hade uppfostrat mig i en fri anda och låtit mig följa min egen håg, något de också fick ta konsekvenserna av – det hände att vi hamnade på kollisionkurs, men de respekterade i slutändan alltid mina beslut även om de inte alltid förstod mig.

Jag är än i dag tämligen stolt över mitt beslut att inte bära studentmössa. Vid denna tid, våren-sommaren 1970, stod jag ännu huvudsakligen till vänster politiskt, men det är fel att säga att jag vägrade bära den vita mössan av politiska skäl. Det var ett om man så vill moraliskt beslut, jag tyckte bara att det inte kändes rätt och så fick det bli.

Prins Gustaf av Sverige och Norge (”Sångarprinsen”).

Om jag vid den tiden hade varit i besittning av samma livserfarenhet jag med blod, svett och tårar genom åren tillägnat mig, hade jag sannolikt varit pragmatisk och valt mössan. Vid 18 års ålder är man nog dock i allmänhet inte särskilt pragmatisk, åtminstone var inte jag det och definitivt inte i denna fråga.

1968 hade jag för övrigt varit med och firat en äkta student från det anrika Läroverket som hette Leif Johansson, som var två år äldre än jag och som i likhet med mig  var bosatt på landet en bit utanför Södertälje. Jag fanns med på ett så kallat studentflak vilket drogs av en traktor som körde runt i centrala Södertälje under stoj och glam.

Firandet fortsatte sedan i Lideby bygdegård på landet, och då inträffade ett missöde som kunde ha slutat riktigt illa: flaket lossnade under en tur på vägen från underredet med besättning och allt och hamnade upp och ner på vägen. Föraren var till råga på allt inte den nyktraste ibland oss. Till all lycka var trafiken dock mycket sparsam på aktuell vägsträcka och vi kunde med gemensamma krafter få flaket på plats igen, och som jag minns förekom inga personskador utom möjligen lättare skrapsår. Till och med min medhavda vinflaska var hel…

48 år har gått sedan dess och saken får väl anses preskriberad. Mitt råd till dagens firare blir: se till att flaket är ordentligt fastgjort, utsätt det inte för ojämn belastning och säkerställ att framförallt föraren är nykter!

Något som dagens ”studenter”, låt vara att de faktiskt inte ”tagit studenten” som denna en gång tedde sig, har gemensamt med gårdagens är Studentsången. Musiken till denna komponerades av prins Gustaf av Sverige och Norge (1827-52, son till konung Oscar I och drottning Josefina) medan texten författades av Herman Sätherberg.

Verket skrevs för manskör och framfördes första gången av Allmänna sången den 13 mars 1852, ett halvår innan ”Sångarprinsen” Gustaf avled i tyfoidfeber på Kristiania (Oslo) slott, och har blivit legendariskt.https://sv.wikipedia.org/wiki/Prins_Gustaf_av_Sverige_och_Norge

Studentflak – en riskfylld tradition.

Jag skall inte ödsla många ord på första versen, den som begynner med orden ”Sjungom studentens lyckliga dag” (just det,”sjungom”, icke ”sjung om”, det vill säga ”låt oss sjunga”) och vilken väl praktiskt taget alla svenskar är bekanta med. http://www.kungahuset.se/monarkinhovstaterna/kungligasymboler/musik/studentsangen.4.19ae4931022afdcff3800017873.html

Vad många inte vet är att det finns en andra vers, vilken emellertid aldrig sjungs numera. Orsaken till det inser ni när ni tar del av den synnerligen fosterländska, för att inte säga martialiska texten:

Svea vår moder hugstor och skön,
manar till bragd som i fornstora da´r,
vinkar med segerns och ärans lön,
med den skörd utan strid man ej tar.
Aldrig slockne då
känslornas rena brand,
aldrig brista må
vår trohets helga band,
så i gyllene frid som i strid.
Liv och blod för vårt fädernesland!
Liv och blod för vårt fädernesland!
Hurra!

Inte precis ett lagomt, folkhemsanpassat budskap.

 

 

 

 

 

Min väg till insikt i västvärldens mest extrema land: från vänster till höger

 Rosenborgsgymnasiet (numera Täljegymnasiet) där jag röstade på sossarna i andra ring.

Från och med en bit in på högstadiet och till och med sista ring i gymnasiet – en period på ungefär fyra/fem år – stod jag till vänster politiskt. Under en del av den tiden menade jag mig även vara ateist. Jag var inte ansluten till något parti eller någon gruppering men såg på mig själv som allmänt ”vänster”.

Praktiskt kom detta till uttryck i att jag röstade på Kommunisterna i skolvalet i nionde klass och på Socialdemokraterna i gymnasievalet i andra ring i min hem- och födelsestad Södertälje. Jag lyssnade också en hel del på proggmusik med framförallt Gunder Hägg och Träd, gräs och stenar. Gick på konserter med dessa och andra artister på Moderna museet och Gärdet i Stockholm. Umgicks med likaledes vänstervridna skolkompisar.

Under vårterminen i sista ring – vi skriver nu 1970 – hände något med min politiska övertygelse. Jag började tröttna på vänstern och dess många gånger bedrövligt sekteristiska och allmänt otrevliga representanter. Började ifrågasätta tidigare för mig heliga kor, som stödet för Viet Cong (FNL) i Indokina och det ständiga föraktet för vårt svenska fosterland.

 Plakatvänstern demonstrerar till förmån för kommunisterna i Indokina.

På senhösten samma år träffade jag en snygg, proper och borgerligt sinnad tjej som understödde min politiska kursändring. Relationen tog snart slut, men min politiska färdriktning var redan utstakad. En riktig vattendelare för min del blev värnpliktstjänstgöringen vid A8 i Boden. Dels insåg jag vikten av ett militärt försvar för att försvara vår demokrati och frihet, dels fick jag tillfälle att på närmare håll studera extremvänsterns arbetsmetoder i form av uppvigling och olaga affischering.

Det var i Boden 1971-72 jag bestämde mig för att engagera mig politiskt. Jag och ett par kompisar gick på möten med Moderata ungdomsförbundet (MUF) i Boden, men det var inte partipolitiken jag i första hand var intresserad av. När jag fick höra talas om en antitotalitär organisation som hette Demokratisk Allians (DA) och även träffa ordföranden i dess Stockholms-avdelning, som gjorde lumpen vid I19, bestämde jag mig för att bli DA-aktivist. Vilket jag även blev med början direkt efter muck våren 1972. Ungefär samtidigt gick jag med i Försvarsfrämjandet och blev även invald i dess styrelse.

Och på den vägen är det, kan man säga. Jag har ibland funderat litet över vad som hade hänt om jag fortsatt vara vänster, om jag inte drabbats av insikten om att kommunism och socialism var fel. Hade jag sökt mig till något parti till vänster, börjat demonstrera mot USAs engagemang i Indokina och ryckts med i allt detta hat som florerar i den röda fållan? Kanske hade jag rentav ställt mig på barrikaderna och kämpat för den väpnade revolutionen tillsammans med de så kallade R:arna?

Kanske hade jag sällat mig till dessa demokratins marodörer som nu försöker hindra politiska partier och inriktningar de inte gillar från att uttrycka sina åsikter med tillhjälp av oväsen, sten- och äggkastning samt misshandel?

 Mitt gamla regemente A8 i Boden.

Och visst kan det vara lockande att spekulera. Fast nu tror jag inte på att det var slumpen som ingrep och förde mig högerut. Jag tror inte på slumpen över huvud taget. Att vandra vidare på vänstervägen låg helt enkelt inte i korten eller kaffesumpen för min del. Jag är övertygad om att jag blev ledd vid handen av en högre makt som ville mitt bästa. Vid denna tid för drygt 40 år sedan började mycket riktigt även Gud få en allt större plats i mitt hjärta och medvetande.

De ibland våldsamma mötesstörningarna i denna valrörelse riktade mot Sverigedemokraterna – där vänsteraktivister inte ens drar sig för att misshandla SD-sympatiserande kvinnor inför deras minderåriga barn – är enligt mitt sätt att se ett resultat av ett samhälle i kris. Det är nu vi får skörda frukterna av decennier av en socialistisk politik som föraktar traditionell kristendom, hävdvunnen sexualmoral och en kunskapsbaserad skola.

Våra barn växer upp utan att få lära sig respekt för äldre, lärare och andra samhällsauktoriteter. De får i skolorna reda på allt och litet till om sina rättigheter men ingenting om ansvar och förpliktelser. De får lära sig att ”ifrågasätta”, som det så vackert heter, men inte att vörda beprövade ideal och traditioner såsom fosterlandskärlek, familjeideal, hänsyn, tolerans och/eller vanlig vänlighet och normal anständighet.

De får lära sig att vi med öppna armar skall hälsa alla som kommer hit från utlandet välkomna och att det är svårartad ”rasism” och/eller ”främlingsfientlighet” att kräva att dessa kanske också bör tillföra landet något eller att hävda, att alla inte får plats hur gärna vi än skulle vilja. De får lära sig något som kallas ”mångfald” men som ofta inte leder till något annat än enfald.

 Konstnären/provokatören Dan Park: dömd till fängelse för att ha uttryckt misshagliga åsikter.

Socialdemokratin och borgerligheten, vilken knappast varit ett dugg bättre när den betrotts med makten, har kört det här landet i botten. Sverige av i dag är troligen den västliga världens mest extrema land som får andra demokratier att häpna över hur det kunnat gå så här långt. Där konstnärer och politiker straffas med fängelse och böter av rättsväsendet när de uttrycker misshagliga åsikter om folkgrupper och religion.

Där förment liberala tidningar använder sig av researchgrupper bestående av brottsdömda vänsterextremister för att hänga ut människor med avvikande, låt vara inte alltid rumsrena, meningar. Där landets statsminister har en patologisk fixering vid ett av riksdagens demokratiskt invalda partier. Där fackföreningar utesluter medlemmar med ”olämplig” partitillhörighet. Etcetera, etcetera.

Nej, jag hade aldrig accepterat allt detta även om jag fortsatt på min ungdoms missriktade vänsterväg. Uppvaknandet hade kommit förr eller senare. Nu är jag hjärtinnerligt glad över att det kom så tidigt!

 

 

The Dubliners kommer till Sverige!

När jag nyligen besökte den legendariska irländska folkmusikgruppen The Dubliners hemsida fann jag att ett besök i Malmö och därvarande konserthus ingår i turnéprogrammet för 2011.

Den 8 maj klockan 18.00 konserterar såldedes The Dubliners i Malmö efter att tidigare ha spelat på ett par ställen i Danmark.  Jag kommer, om hälsan står mig bi, garanterat att vara på plats då. Såsom konsument av gruppens musik sedan 1969 vill jag givetvis inte missa ett sådant tillfälle. Senaste gången jag såg grabbarna – eller kanske snarare gubbarna – var på Cirkus i Stockholm våren 2009 tillsammans med min hustru och det blev en oförglömlig upplevelse.

Den klassiska uppsättningen Kieran Bourke, John Sheahan, Ronnie Drew, Barney McKenna och Luke Kelly.

Tårarna började strömma  nerför kinderna redan när John Sheahan, Barney McKenna, Sean Cannon, Seamus Campbell och Patsy Watchorn äntrade scenen och jag sjöng med i de välbekanta sångerna så att jag var alldeles hes efter konserten.

Det är inte så mycket att undra på. The Dubliners har varit en integrerad del av mitt liv ända sedan jag och min gymnasiekompis Per Holmer skrev en gemensam uppsats om Irlands historia och i samband därmed började lyssna på The Dubliners. Vi gick då i gamla Rosenborgsgymnasiet, tidigare Läroverket, i Södertälje på den halvklassiska linjen.

När jag kramade och pussade min första stora kärlek, Christine, ljöd deras musik från en skivspelare av 60-talstyp i bakgrunden. De var mina favoritartister när jag ryckte in i lumpen vid A8 i Boden 1971 och likaså när jag blev politiskt aktiv i Demokratisk Allians året därpå. De fanns med som avkoppling och inspirationskälla under resten av 1970-talet; inte ens när jag greps av ett religiöst uppvaknande och var försiktig med alkoholen under några år (det trodde ni inte!) slutade jag lyssna till deras whiskeydoftande visor.

Givetvis introducerade jag också min framlidna hustru Marika för gruppen i början på 1980-talet och vi fanns båda på plats på Draken vid Fridhemsplan i Stockholm 1985, då Sean Cannon hade ersatt den eminente sångaren Luke Kelly som avlidit i hjärntumör året innan. Vid detta framträdande gjorde desslikes Kieran Bourke, som dragits med sviterna efter ett slaganfall sedan tio år tillbaka, ett sällsynt gästspel under andra hälften av konserten. Jag minns att han såg mager och tärd ut.

Mina barn, Sebastian och Isabella, har givetvis tvingats lyssna till The Dubliners under hela sitt liv, dock utan att bli särskilt tagna av gruppens musik. Nyligen tillkännagav dock dottern att hon tyckte Dubliners var ganska okay och att hon till och med laddat ner några låtar av dem. Jodå, jag blev rörd.

Av den Dubliners-uppsättning som framträder i Malmö har de flesta hunnit passera 70-årsstrecket. Barney och John har varit med från begynnelsen på O´Donoghues vid Merrion Row i Dublin 1962  – i strikt mening tror jag John kom med något år senare – och Sean som varit med i 27 år betraktar jag fortfarande som nykomling.

John, Sean, Patsy och Seamus – Barney utanför bild.

Under alla omständigheter hyser jag inga tvivel om att det kommer att bli en oförglömlig upplevelse att avnjuta denna världsunika grupp i Malmö den 8 maj!

Slutligen tre av mina absoluta Dubliners-favoriter:

Whiskey in the Jar:

http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do

The Ballad of St. Anne´s Reel (inklusive framlidne Ronnie Drew):

http://www.youtube.com/watch?v=fA7iedRBJrs

The Black Velvet Band (inklusive framlidne Luke Kelly): 

http://www.myvideo.de/watch/7314495/Luke_Kelly_The_Dubliners_Black_Velvet_Band