Posted tagged ‘Rosh Hashana’

Jag väljer själv vad jag vill respektera!

6 september, 2013

http://interasistmen.se/dumheter/sd-politiker-anser-att-judars-tro-ska-respekteras-hanar-samtidigt-muslimers-tro/

Den beryktade extremvänstersajten Inte rasist, men (IRM) har återigen – för vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på – gått till storms mot mig på grund av en bloggtext jag skrivit. Den här gången påstår man att ”…vi tror nog att SD:s Tommy Hansson nu tagit priset som årets största hycklare.” Se hela texten via länken ovan.

Normalt brukar jag inte finna stor anledning att kommentera vad denna sajt tycker om mig och mina åsikter. Hela dess affärsidé bygger ju på att håna och förödmjuka mitt parti och dess företrädare i Sverigedemokraterna, vilket blir minst sagt tröttande i längden även om IRM naturligtvis är i sin fulla rätt att göra så. Låt de skriva vad fan de vill, har blivit min paroll.

???????????????????????????????????????????????????????????????????????????????Judisk torahrulle.

Det positiva med att IRM med jämna och ganska förutsebara mellanrum öser verop och galla över min blogg är att besöksfrekvensen brukar raka i höjden rätt ordentligt, så viss tacksamhet bör jag kanske ändå känna. Litet oroande ändå att så pass många tydligen läser den patenterat politiskt korrekta dynga som sajten kolporterar ut.

Den här gången gör jag ett undantag och bemöter den senaste rappakaljan IRM funnit sig föranlåten att bevärdiga min person och mitt skrivande. Anledningen till att man väljer att beteckna mig som ”årets största hycklare” är, att jag i min bloggtext om det judiska nyåret Rosh hashana sägs behandla den judiska religionen och dess traditioner med ”respekt” men i andra sammanhang, enligt IRM, ”hånar muslimerna”. Det senare uppges ha skett bland annat genom att jag några gånger återgivit nidteckningar profeten Muhammed, detta trots att profeten enligt muslimsk sed icke bör avbildas.

”Är Hansson konsekvent”?, frågar sig IRM och tillägger kanske aningen puerilt: ”NÄÄÄÄÄ…”

judesugganlit”Judesuggan” signerad Lars Vilks.

Jodå, IRM, jag är mycket konsekvent. Jag gör helt enkelt bruk av min grundlagsfästa yttrandefrihet genom att på olika sätt stundom kommentera olika religioner och dessas förehavanden och tänkesätt. Och IRM tycker det är ”superfint” att jag uttrycker respekt för judendomen men ojar sig över att jag ”hånar” muslimer genom att återge karikatyrteckningar avbildande profeten.

Men nej, jag hånar ingen. Förutsättningen för den ”konsekvens” IRM efterlyser i detta fall är vidare, att jag förutsätts betrakta judendom respektive islam som två likvärdiga religioner som förtjänar likvärdig respekt. Men tänk om jag nu inte ansluter mig till den åsikten? Tänk om jag faktiskt föredrar judendom framför islam? Varför skulle då detta icke få komma till uttryck i mina bloggtexter? För övrigt kan det noteras, att det även förekommit nidteckningar med judiska motiv som i fallet med Lars Vilks ”Judesuggan” här ovan. Anledningen till att denna litografi rönt föga uppmärksamhet är ju, att det inte finns några judiska terroristgäng som vill mörda folk som hånar den egna religionen – judar tycks vara mer toleranta än muslimer i detta avseende.

turbanbomben-muhammed-beskuProfeten med bomb i turbanen enligt Kurt Westergaard.

Jag har alltid prioriterat yttrande- och åsiktsfrihet framför kravet på vördnad för en viss religion. Om någon vill racka ner på och/eller ”håna” ”min” religion – kristendomen – eller den speciella trosriktning jag står för – unificationism – eller för den delen judendomen, så är det väl inget jag precis njuter av men samtidigt inget jag går i taket för. Därför återger jag gärna Vilks måhända äreröriga judesugga. Vi lever bevars i ett fritt samhälle –  varsågoda, håna på bara! Jag är till och med beredd att gå i döden för er rätt att göra det, även om jag må tycka att ni är avskyvärda när ni gör det.

Det är exakt så jag ser på yttrandefrihet contra vördnad för religioner och religiösa uppfattningar. Jag respekterar varje form av religiös tro som utgår från en ärlig och djupt känd uppfattning om andliga och/eller världsliga förhållanden, monoteism såväl som polyteism. Jag respekterar även den form av tro som en övertygad ateist står för. Därmed definitivt inte sagt att jag frånsäger mig rätten att rikta kritik mot dessa uppfattningar.

Under det att jag känner djup respekt gentemot muslimer som har sin tro, tolererar andra trosuppfattningar och respekterar vårt lands lagar och seder menar att jag att den avart av islam – islamismen/jihadismen – som uppammar våld och terror är det i dag största hotet mot fred, frihet och mänsklig anständighet världen över. Därför ser jag heller inga problem med att avbilda Muhammed med en bomb i turbanen. Muslimer bör för sin del även respektera andras rätt se annorlunda på dess seder och traditioner, även att håna, om de nu föredrar att leva i ett samhälle de ändå anser vara degenererat och eländigt på de flesta sätt framför ett av islam styrt samhälle.

untitledDet finns många religiösa synsätt i världen…

Dessutom väljer jag själv vilka religioner jag föredrar att känna mest respekt för. Judendomen har jag alltid inte bara respekterat utan därtill känt kärlek gentemot, icke minst därför att den gav oss Jesus Kristus och Tio Guds bud. Islam har jag städse ställt mig frågande inför, kanske främst beroende på dess rigida gudsbild som framförallt kräver underkastelse. Själva ordet islam betyder faktiskt underkastelse.

Avslutningsvis är jag således ytterst konsekvent i mitt stöd för yttrande- och religionsfrihet och min och alla andras rättighet att fritt uttrycka sina åsikter om vilket religiöst synsätt som helst. Även så kallat hån är fullt OK enligt min uppfattning, även om jag ingalunda anser att det är något jag gjort mig skyldig till här. Jag har återgett teckningar som kan uppfattas som hånfulla, men det är inte riktigt sak samma som att håna själv. Jag förväntar mig dock inte att IRM skall ha tankekapacitet nog att inse skillnaden.

Annonser

God natt med judisk musik: tankar om ”det judiska”

5 september, 2013

8838ecc0c2ad0c7c7e13ecaf6eb678e8Judisk musikensemble spelar på teater.

Så här i början på det judiska nyåret, Rosh hashana, faller det sig naturligt för mig att avsluta dagen och bjuda mina läsare god natt med litet judisk musik.

Här ett par korta sånger med bilder föreställande synagogor på olika platser i världen:

http://www.youtube.com/watch?v=HMjXFFhCUo8

Jag har, så vitt jag vet i alla fall, inget judiskt blod i mina ådror. Ibland undrar jag förstås. Hur annars förklara min många gånger omvittnade kärlek till det judiska folket, dess kultur samt staten Israel? Inför ”det judiska” känner jag något speciellt i min själ som det är svårt att förklara.

Kanske är det helt enkelt sympati och medkänsla med ett ursprungligen av Gud utvalt folk som lidit under hela sin mångskiftande historia och som ännu, 68 år efter krigsslutet, utsätts för hat, förakt och förföljelse. Också FN, som en gång var med och skapade staten Israel under sin norske generalsekreterare Trygve Lie, har sällat sig till Israel-hatarna.

Jag tror mycket i jude- och Israel-hatet bottnar i avundsjuka mot ett folk, som inte bara är utvalt utan också frambringat så många framstående personligheter och kulturyttringar. Vetenskapsmän, konstnärer, musiker, filosofer, författare, affärsmän, entreprenörer, uppfinnare, rättslärde, läkare…en del rötägg också, naturligtvis, det vore ju konstigt annars.

MaimonidesMoses Maimonides, judisk rättslärd och läkare i Egypten på 1100-talet.

Här en unik video med gammal rysk-judisk musik:

http://www.youtube.com/watch?v=KkMyEAJEmo4

En annan aspekt av  judehatet är snedvriden teologi som bland annat framställt judarna som Guds-mördare, förrättare av barnaoffer och pestspridare. När det gäller anklagelsen om att judarna skulle ha mördat Jesus, finns det en minst sagt häpnadsväckande motsägelse.

Enligt traditionell kristen tro kom Jesus Kristus för att dö på korset, därigenom bringande mänskligheten frälsning. Borde då inte det folk som påståtts ha bragt Jesus om livet hyllas för att de gjorde detta möjligt? Frågan kan tyckas bisarr men är fullständigt logisk. Jag skall kanske tillägga, att jag själv inte bekänner mig till tron om Jesu korsfästelse som något av Gud planerat från tidernas begynnelse. Jag anser i enlighet med min tro att Jesus skulle ha accepterats som Messias och krönts till kung i Israel. Korsfästelsen var Guds B- eller möjligen C-plan.

För övrigt var det en romersk ämbetsman, ståthållaren Pontius Pilatus, som beordrade Jesu korsfästelse. Han backades visserligen upp i sitt beslut av de högsta judiska tempelprästerna, men vad den judiska menigheten egentligen tyckte och tänkte vet vi intet om.

Eccehomo1Antonio Ciseris målning ”Ecce Homo”. Pilatus visar fram Jesus inför folket innan han dömer honom till döden.

Här sången ”Shma Yisrael” som belyser den judiska och israeliska kampen för överlevnad i en fientlig omvärld:

http://www.youtube.com/watch?v=qzwB4_P5ak4

Vi som kallar oss kristna har all anledning att känna oss tacksamma gentemot judarna och judendomen för att ha frambringat juden Jesus, vars rörelse i begynnelsen var en judisk sekt till synes utan större möjligheter att röna någon speciell framgång. Den religion som vi i dag benämner kristendomen bar dock ymnig frukt, främst tack vare Pauli enastående teologiska arbete med att göra Jesu korsfästelse – som inledningsvis tedde sig som ett fruktansvärt nederlag för den kristna sekten – inte bara rimlig utan fastmer oundviklig och tilltalande.

Jag har någon gång snuddat vid tanken att konvertera till judendomen, men det har till syvende og sidst stupat på att jag faktiskt tror att Jesus var den Messias som fromma judar fortfarande väntar på. Alltså förblir jag kristen, låt vara inte någon särskilt renlärig sådan.

Det där blev ju en ganska lång utvikning från den judiska musiken, som jag tänkt att detta inlägg skulle handla om. Och det gör det ju också, i alla fall delvis.

Shana tova – och ha ett gott och sött judiskt år 5744!

feature_851_storyBarbara Streisand i telefonsamtal med Israels förra premiärminister Golda Meir.

Avslutningsvis kan ni här nedan höra och se den amerikansk-judiska artisten Barbara Streisand samtala med Israels ”järnlady”, Golda Meir, per telefon samt framföra Israels nationalsång ”Hatikvah” (Hoppet) vid en gala i anledning av Israels 30-årsjubileum 1978:

http://www.youtube.com/watch?v=8uPHaioopKM

Jag tillägnar detta inlägg min hustrus judiska släkt, som jag vet alltför litet om, från Berlin och Israel. Hennes morfar, som hette hette Willy Levy och var köpman, bosatte sig i Sverige med sin kristna hustru Erna, min frus älskade mormor. Willys broder Lutz, som efter vad jag tror mig veta var en vänsterinriktad journalist, flyttade efter kriget till Israel med sin svenskfödda hustru Ingrid (Mirjam) efter att ha suttit internerad i den svenska statens läger för misstänkta vänsterelement. Lutz efterkommande finns i dag, så vitt jag förstår, i såväl Israel som Tyskland.

Rosh hashana: gott nytt 5774!

4 september, 2013

305684719_d82e378261_m-1Rosh hashana – shofarblåsandets dag.

Via länken ovan kan ni lyssna till ett judiskt shofarhorn. Ett sådant ljuder enligt traditionen när det judiska nyåret – Rosh hashana – inträder den första dagen i månaden tishri. Rosh hashana är hebreiska för ”årets huvud” och kallas även åminnelsedagen eller shofarblåsningens dag. Shofarhornet  skall enligt konstens alla regler komma från en vädur. I år inleds Rosh hashana just i dag, den 4 september. Det år som så inleds anses vara 5774 efter världens skapelse.

Det judiska nyåret har flera bottnar. Det var på denna dag som G-d (jag använder i denna text detta judiska sätt att återge namnet på den allsmäktige skaparen, vars hela namn inte får skrivas ut) fullbordade skapelsen genom att skapa den första människan, Adam. Dennes första handling skall ha varit att utse G-d till universums konung och att därefter uppmana alla varelser att jublande utbrista:

Kom, låt oss tillbedja, buga och knäböja inför vår G-d, vår skapare.

Vid Rosh hashana utses således G-d till konung, bekräftas troheten till Honom samt också vårt åtagande att tjäna Honom. Judarna minns också under denna högtid Abrahams offer på Moria berg, då han fick av G-d i uppdrag att offra sin ende son Isak som ett brännoffer. G-d ville på så sätt pröva Abraham för att utröna, om Han kunde lita på denne.

760px-the_sacrifice_of_isaac_by_caravaggioAbraham står i begrepp att slakta Isak men hejdas av ängeln. Målning av Caravaggio 1603.

I 1 Mosebok 22:9-14 läser vi om denna händelse:

När de kom fram till platsen som G-d hade visat Abraham byggde han ett altare, och på det lade han i ordning veden till elden. Sedan band han Isak och lade honom på altaret över veden. Så höjde Abraham kniven för att döda sin son och offra honom.
I det ögonblicket ropade G-ds ängel från himlen: ”Abraham! Abraham!”
”Ja, Herre!” svarade han.
”Lägg bort kniven! Skada inte pojken på något sätt, för jag vet att G-d betyder mest i ditt liv. Du har inte undanhållit något från mig, inte ens din älskade son,”
Då lade Abraham märke till en bagge, som hade fastnat med hornen i en buske. Han tog baggen och offrade den som ett brännoffer på altaret i stället för sin son. Abraham kallade platsen ´Herren utser´, och det namnet bär den än i dag.

Abraham bestod alltså provet och visade sig vara en värdig G-ds tjänare. På Rosh hashana anses G-d yttermera bedöma alla våra gärningar under det gångna året och beslutar på den grundvalen, vad som skall ske med oss under det kommande året. Under de tio dagarna från Rosh hashana till Yom kippur (försoningsdagen, den viktigaste och allvarligaste helgen för alla troende judar)) finns tid till eftertanke och botgöring inför den stundande domen.

Shofarhornets egenartade läte proklamerar enligt judisk tro G-d till konung, manar till ånger över våra synder, samt påminner om den dag det judiska folket genom Mose för all framtid mottog G-ds budord på Sinai berg. Shofarblåsningen representerar även ”det enkla skriet” från vår själs innersta djup och skall slutligen också förebåda den frälsande Messias ankomst.

shana_tova

I firandet av Rosh hashana ingår även en festmåltid, då mycket av det som förtärs är av det söta slaget: exempelvis äpplen med honung, granatäpplen, runda bröd med honung (alternativt socker eller salt, beroende på lokal tradition), bakelser och godis. Allt med en önskan om att det nya året skall bli sött och gott.

Eller:

Shana tova!

Golda Meir: Israels järnlady

3 juni, 2013

2222-golda-1Golda Meyerson/Meir har kallats ”Israels järnlady”, ”Israels moder” samt även ”Stålmormor”. Hård i nyporna och rökte som en borstbindare.

Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), sade en gång att Golda Meir var ”den ende mannen i det  israeliska regeringskabinettet”. Meir blev även kallad ”järnlady” flera år innan Storbritanniens Margaret Thatcher ägnades detta epitet. Tveklöst var Golda Meir en synnerligen duglig politiker och statsman.

När Tor Carlid för en tid sedan höll ett föredrag om Golda Meir i den av honom startade och ledda Betlehemskyrkans Israelgrupp, hade han valt att kalla föredraget ”Hon styrde Israel från sitt kök”. Det hade dock visat sig svårt att belägga detta påstående, men Tor hade i alla fall hittat en bild där Golda fanns på plats i köket.

Tor Carlid, med ett mångårigt förflutet vid tidningen Dagen, har tidigare föreläst om en rad israeliska förgrundsgestalter. Dessa var alla män, vilket inte är så konstigt – det har varit tunnsått med israeliska toppkvinnor i politiken. Den enda jag på rak arm kommer på är Tzipi Livni, född 1958, som var utrikesminister 2006-2009 och som även varit jordbruks- samt justititeminister.

'Middle East: After Annapolis, After Paris': Tzipi LiviniTzipi Livni, Israels utrikesminister 2006-2009.

Låt det med en gång bli sagt att jag mycket uppskattar Tor Carlid såväl som person som föreläsare. Han lägger upp sina föredrag klart och redigt och kan i regel inte dölja sin entuasiam och/eller djupa engagemang för det han talar om. Så blev det naturligtvis också i fallet Golda Meir.

– Golda Meir var en eldsjäl som gjorde väldigt mycket, sade Tor om Golda Meir och det omdömet är det svårt att argumentera mot. Hon föddes den 3 maj 1898 som Golda Mabovitz i Ukrainas nuvarande huvudstad Kiev – då beläget i Tsarryssland – som ett av åtta syskon. Två systrar överlevde, de övriga syskonen dog tidigt.

Det gamla Ryssland översköljdes vid denna tid av den ena pogromen blodigare än den andra, och 1903 emigrerade Goldas pappa Moshe Mabovitz till USA – resten av familjen stannade kvar i staden Pinsk i nuvarande Vitryssland innan den 1906 flyttade efter till Milwaukee, Wisconsin (mest känd för sin ölproduktion). Över 2,5 miljoner judar utvandrade från förtrycket och antisemitismen i tsarriket.

I Milwaukee fick Goldas pappas anställning som snickare medan mamman drev en speceriaffär, där Golda fick hjälpa till från åtta års ålder. Familjen tog livlig del i det judiska livet i Milwaukee. När hon var 14 kom Golda in på high-school (gymnasium), men modern tyckte att hon skulle avbryta studierna, börja jobba samt gifta sig. Golda valde då att rymma till den äldre systern Sheyna Korngold i Denver, Colorado, där hon träffade skyltmålaren Morris Meyerson (1893-1951) med vilken hon ingick äktenskap 1917.

PAR292515Paret Morris och Golda Meyerson som nygifta.

Paret Meyerson emigrerade, jämte Sheyna Korngold, till Palestina-mandatet 1921. De sökte och fick medlemskap i kibbutzen Merhavia belägen nära staden Afula i nuvarande norra Israel. Redan 1924 hade emellertid Morris Meyerson tröttnat på det krävande kibbutzlivet och flyttade först till Tel Aviv och senare Jerusalem. Paret fick barnen Menachem (född 1924) och Sarah (född 1926). Golda Meyerson, som hon fortfarande kallade sig, genomgick även en abort.

– Någon storartad moder var aldrig Golda, avslöjade Tor Carlid. Det har sagts att hon stannade hemma med barnen endast en gång, och det var när hon fick migrän…

Paret Meyerson gled isär men skilde sig aldrig. Golda Meirs tillkortakommanden på familjeplanet förminskar inte hennes insatser som politiker och statsman. ”Jag vet inte om kvinnor är bättre än män”, menade Golda Meir en gång, ”men de är i alla fall inte sämre.” Detta är det förvisso bara att instämma i.

Golda Meyserson engagerade sig alltmer i fackföreningsrörelsen Histadrut och nådde 1928 en hög position i dess kvinnoavdelning. Hon blev även alltmer framträdande i arbetarpartiet Mapai. 1948 erbjöd hon sig att resa till Förenta staterna och samla in pengar i syfte att stärka den judiska försvarsmakten inför det förväntade arabiska angreppet sedan staten Israel en gång utropats. Hon och partiledaren David Ben-Gurion hade hoppats på 25 miljoner dollar – Golda kom tillbaka med 50. ”Tack vare denna judiska kvinnas insats kunde staten Israel skapas”, yttrade Ben-Gurion en gång.

imagesCAW1VWDULevi Eshkol, premiärminister 1963-69.

Golda Meir gjorde även ett försök att övertala dåvarande Transjordaniens kung Abdullah att avstå från att delta i det arabiska angreppet på den judiska staten. Tyvärr lyckades inte detta.

Den 14 maj 1948 utropades staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum, senare omdöpt till Independence Hall. Golda Meir var på plats som en av 24 framträdande befattningshavare och politiker när David Ben-Gurion – liksom Meir född i Tsarryssland – inför världen läste upp Israels självständighetsförklaring. Den nya staten skulle dels vara judisk, dels grunda sig på ”frihet, rättvisa och fred”.

Därefter sjöng de församlade sången Hatikva (Hoppet), vars text skrivits i början av 1880-talet av Naftali Herz Imber och som blev den unga statens nationalhymn. Här en sentida tolkning:

http://www.youtube.com/watch?v=NjfFpFW9OdA

Den 15 maj kom det befarade angreppet från Egypten, Syrien, Libanon, Irak och Transjordanien, men lilla Israel med dess då cirka 600 000 invånare gav angriparna ordentligt på tafsen. Så skedde även vid angreppen 1956, 1967 och 1973. Stormakterna USA och Sovjetunionen erkände den nybildade judiska staten på ett tidigt stadium, och 1948 utstågs Golda Meir till ambassadör i Sovjet. När hon anlände till Moskvas synagoga hälsades hon entusiastiskt av 50 000 judar, vilka kommit för att fira det judiska nyåret Rosh Hashana.

De sovjetkommunistiska myndigheterna var inte alls lika entusiastiska utan svarade med brutala insatser och fängslanden. Meir tröttnade snart och återvände till Israel redan 1949. Mellan Sovjet och Israel blev förhållandet alltmer frostigt, och Sovjet och dess östeuropeiska satellitstater valde snart att bryta med Israel och solidarisera sig med dess arabiska fiendestater som ett led i det Kalla kriget. Samtidigt behandlades de sovjetiska judarna allt sämre och hindrades hårdhänt från att emigrera till Israel.

moshe-sharettMoshe Sharett, premiärminister 1954-56.

Under åren 1949-56 innehade Golda Meir flera ministerposter i arbetarregeringen. 1956 utsågs hon till utrikesminister, en högprofilerad post hon innehade till 1966. I samband med att hon blev utrikesminister bytte hon officiellt efternamn till Meir. Som utrikesminister träffade hon av naturliga skäl ett flertal välkända världspolitiker.

Hon överlade även med FNs svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Och när Sveriges statsminister Tage Erlander besökte Israel i början på 1960-talet tillhörde Golda Meir de politiker han fick träffa. 1964 medverkade Meir vidare till att Israel ingick ett handelsavtal med EEC, en föregångare till EG respektive EU.

Under senare hälften av 1960-talet var Golda Meir såväl generalsekreterare i arbetarpartiet Mapai som ledamot i parlamentet Knesset. När  premiärministern Levi Eshkol (1895-1969) dog den 26 februari 1969 utsågs Golda Meir till hans efterträdare. Denne var, liksom Meir, född i det som numera är Ukraina. Samma gäller för övrigt även Israels andre premiärminister, Moshe Sharett (1894-1965). När Golda blev premiärminister var hon såväl Israels som världens tredje kvinnliga premiärminister.

Menachem Begin från högerblocket Likud blev 1977 den förste premiärminister som inte representerade arbetarpartiet. Han var 1978 med om det historiska Camp David-avtalet, då han i förhandlingar med Egyptens Anwar Sadat och USAs Jimmy Carter säkrade fred med Egypten. Israel lämnade då över Sinai-området till Egypten.

1004708-Menahem_BeginMenachem Begin, den förste högerpolitiker att bli regeringschef i Israel. Var med om att förhandla fram Camp David-avtalet med Egypten 1978.

– Golda Meir var outtröttlig i sin passion för Israel, underströk Tor Carlid inför den talrika åhörarskaran i Israelgruppens samlingslokal. 1971 reste hon till Sverige och träffade bland andra företrädare för Samfundet Sverige-Israel samt framträdande politiker och kyrkliga företrädare.

Under Golda Meirs tid som israelisk regeringschef drabbades Israel – och världen – av massakern vid de olympiska spelen i München 1972, då den palestinska terrorgrupperingen Svarta September mördade 11 israeliska idrottsmän. Meir berordrade då underrättelsetjänsten Mossad att, i form av en operation som fick kodnamnet ”Guds vrede”, straffa de överlevande ansvariga bakom dådet. Meir och Israel valde att agera helt på egen hand, då man insåg att andra länder inte skulle lyfta ett finger för att bistå den judiska staten. 13 terrorister spårades upp och dödades under de följande 20 åren..

I oktober 1973 gick Egypten och Syrien till överrumplingsattack mot Israel i det så kallade Yom Kippur-kriget. Efter inledande motgångar lyckades Israel avvärja attacken och gå till motangrepp, men såväl höga militärer som politiker – bland dessa Golda Meir och försvarsminister Moshe Dayan – fick utstå hård kritik för att landet inte var bättre förberett på anfallet. Dayan återkom dock som utrikesminister i Begin-regeringen 1977. Stor krigshjälte blev den blivande premiärministern Ariel Sharon. 2500 israeliska soldater dödades.

imagesMoshe Dayan och Golda Meir tvingades avgå efter Yom Kippur-kriget.

Den 3 juni 1974, alltså på dagen för 39 år sedan när detta skrivs, avgick Golda Meir som israelisk premiärminister. Hon efterträddes av Yitzhak Rabin. Golda försvann från politiken och avled slutligen i cancer i Jerusalem den 8 december 1978, 80 år gammal. Under sin minnesvärda tid vid makten kallades hon både ”Israels moder” samt ”stålmormor”. 1982 kom storfilmen A Woman Called Golda med Alan Gibson som regissör. I huvudrollen som Golda Meir sågs den svenska storstjärnan Ingrid Bergman, som här gjorde sin sista filmroll.

Slutligen några citat som tillskrivs Golda Meir och som redovisades av Tor Carlid:

Man kan inte skaka hand med en knuten näve.

Det första jag fick lära mig som diplomat var att hålla tyst på olika språk.

Judar är populära bara som offer.

Vi kommer att få fred med araberna först när de älskar sina barn mer än de hatar oss.

untitledIngrid Bergman som Golda Meir i ”A Woman Called Golda”.