Marikas dikter och berättelser (V)

I min bloggserie med dikter och berättelser skrivna av min hustru Marika Bardel Hansson publicerar jag nu ett stycke med glimtar ur hennes barndom på Lidingö.

NÄR JAG VAR LITEN

Ibland kommer det över mig – barndomen. Alla de stora och små tomterna runt vårt hus. Olle och Nisse i huset bredvid, det vette ut mot köksfönstret vårt. Olle och Nisse var min storasysters och mina kompisar. Nedanför Roskullen Saltsjövägen som var kort och ledde ner till Brevik, båtarna och havet.

Och där låg björklunden där min vän Rosanne och jag dansade mellan björkarna. Där på Saltsjövägen låg det gula rara huset, som såg ut som en låda precis som ett Södertälje-hus. Tusse var min bästis och vi var mycket livliga. Vi brukade gå nerför Roskullsvägen förbi ett gammalt mystiskt hus som innehades av en pianolärarinna.

Där i hennes fönster hängde något underligt som såg ut som en avhuggen hand. Vi brukade fnissa och vara rädda på en och samma gång. Men till sist luskade vi ut att det var en diskhandske. Tänk vad vi barn var annorlunda än vi är nu. Och tänk ändå så hastigt tiden har sin gång.

Men bara familjerna håller ihop går det mycket lättare.

 Vy från Saltsjövägen, Lidingö.