Rysslands historia från Rurik till Putin – pogromer, reformer och politiska mord

Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.

”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”

Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.

Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.

Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland

Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.

Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson

Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.

”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”

Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.

Bloggarens sammanfattning av förhållandet mellan judarna och kommunismen kan läsas här: https://tommyhansson.wordpress.com/2008/12/03/kommunismen-och-judarna/

Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.

Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.

Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.

Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.

Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.

När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.

Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.

Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.

Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland

I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.

Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland

Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..

Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.

Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
  
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans

Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia

I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.

Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”

Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin

Lenin och Stalin fotograferade 1922.

Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.

Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”

Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.

Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html

En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.

1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.

Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).

Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.

Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.

Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.

Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.

Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.

Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.

Södertäljeprofiler (VI): skyddshelgonet Sankta Ragnhild

 

Tavla med Sankta Ragnhild som motiv i Södertälje stadshus. Foto: Tommy Hansson

Det kan knappast ha undgått någon som bor i Södertälje att stadens skyddshelgon är Sankta (den heliga) Ragnhild. Förutom att den stora kyrkan vid Stortorget är uppkallad efter henne har hon även lånat ut sitt namn till en gata, ett apotek, ett gymnasium och en stadsdel. Men vem var hon?

Ragnhild avbildas sedvanligt med krona på huvudet och kallas i hävderna ibland drottning av såväl Sverige som Norge, men ser vi till historien – det vill säga den vi känner till – är det osäkert om hon verkligen var drottning.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ragnhild_av_T%C3%A4lje

Troligen gift med Inge den yngre. Ragnhild anses vara född år 1075 och skall ha avlidit under första delen av 1100-talet, möjligen 1117. I källorna anges hon vara hustru till konung Inge den äldre men också till Inge den yngre.

Eftersom den förstnämnde skall ha blivit kung redan 1080 verkar det troligast att Ragnhild var gift med den senare. Inge den yngre blev emellertid konung 1118, således ett år efter Ragnhilds angivna dödsår.

Det kan därför antas – om nu årtalen stämmer – att hon var gift med Inge den yngre innan denne utsågs till konung. https://sv.wikipedia.org/wiki/Inge_den_yngre

I Lilla rimkrönikan finns också följande citat som tillskrivs kung Inge den yngre: ”I telghe ragnhild min hustru ligger, jag tror hon mik nad aff gudi tigger.”

Sankta Ragnhilds kyrka med anor från 1100-talet vid Stortorget i Södertälje. Foto: Svenska kyrkan.

Grundade sockenkyrkan. Sankta Ragnhild utnämndes således till helgon i den Romersk-katolska kyrkan, vilken ju var den enda kristna kyrkan vid denna tid. Protestantismen kom med Luther först 400 år senare. Det kan därför antas att hon skall ha utfört någon form av under, en förutsättning för helgonskapet – vilket eller vilka dessa under varit har jag dock inte sett några uppgifter om.

Ragnhild har åtminstone ända sedan 1400-talet varit knuten till Tälje. Enligt de historieuppgifter som finns skall hon ha grundat sockenkyrkan i staden, den som i dag är känd som Sankta Ragnhilds kyrka, på 1100-talet. Hon skall även ha begravts där. Det kan dock nämnas att Ragnhild är skyddshelgon även för staden Söderköping i Östergötland, där en fontän uppkallats efter henne. https://www.svenskakyrkan.se/sodertalje/sta-ragnhilds-kyrka

Under medeltiden användes dock inte Ragnhild utan den populäre Sankt Olof som skyddshelgon för Tälje, som Södertälje kallades till 1622 då Norrtälje i Roslagen såg dagens ljus. På 1500-talet och så sent som 1623 användes en Maria-bild som Södertäljes officiella sigill. Därefter blev Sankta Ragnhild stadens skyddshelgon.

Skyddshelgonet (patrona på latin) Sankta Ragnhild är ett levande begrepp i Södertälje till dags dato med namn som Sankta Ragnhilds kyrka, Sankta Ragnhildsgatan, Ragnhildsborg, Apoteket Sankta Ragnhild och Ragnhildsgymnasiet. Utanför Södertälje stadshus vajar alla vardagar därtill blå flaggor prydda av helgonet i vitt.

Varje vardag flaggor Södertälje kommun  med Sankta Ragnhild-flaggor utanför Stadshuset. Foto: Tommy Hansson

Mor till Erik den heliges drottning?  I och med att de flesta historiker menar att Ragnhilds rätte make varit konung Inge den yngre hålls det även för troligt att hon var mor till Erik den heliges (Erik IX) drottning Kristina; Erik den helige var kung 1156-1160.

Det finns även andra teorier om vem Ragnhild kan tänkas ha varit maka åt, men jag lämnar dessa därhän. Enligt en inskrift på Ragnhilds grav i Södertälje-kyrkan skall hon även ha varit drottning över Norge. Inskriften citerades av historikern Elias Palmskiöld (1667-1719) enligt avskrifter, eftersom inskriptionen inte var kvar på Palmskiölds tid. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=8013

Det är så gott som klarlagt att Ragnhild, drottning eller ej, var en historisk person. Och man kan verkligen inte anklaga Södertälje-borna för att inte ha uppmärksammat hennes minne!

Södertäljeprofiler (III): Zacharias Anthelius

Slottet Tre Kronor i Stockholm, där Svea hovrätt hade sina första lokaler. Slottet eldhärjades 1697.

År 1624 hölls vid Svea hovrätt i Stockholm, då inrymd i det gamla slottet Tre Kronor, en rättslig process av det mer sensationella slaget: ett antal personer stod inför rätta för att utomlands ha studerat vid katolska akademier och därefter återvänt till Sverige som hemliga katoliker. Detta var en gärning som stred mot den så kallade Örebro stadga från 1617 vilken, om den överträddes, kunde ge dödsstraff.

Även spioneri för Polens räkning fanns bland åtalspunkterna. Bland de tilltalade fanns borgmästaren i dåvarande Söder Tällije (Södertälje) Zacharias Anthelius. http://www.svea.se/Om-Svea-hovratt/Historia/Byggnader/

Zacharias Olai Antelius (1583-1624) härstammade från en beläst Norrlands-släkt och hade efter studentexamen i Uppsala 1600 begivit sig utomlands för studier 1605, ett vanligt vägval för dåtidens studiebegåvningar. Bland annat sökte han sig till den jesuitiska högskolan i Olmütz (tjeciska Olomouc) i Nordmähren, där han studerade i halvtannat år. Många fler svenska studenter än den unge Anthelius utnyttjade jesuiterna erkänt goda och kostnadsfria undervisning, men inte alla konverterade till katolicismen.

Träsnitt avbildande det katolska fästet Olmütz (Olomouc) i Nordmähren.

Ett par år senare var Anthelius i tjänst hos den landsflyktige svenske greven Axel Leijonhufvud, innan han hamnade i Graz i nuvarande Österrike som informator hos en handsekreterare i ärkehertigens tjänst. Från denna tjänst fick vår man mycket goda vitsord. I Graz tog svensken också sin magistersexamen innan han, efter tio års bortovaro, återvände till Sverige 1615.

Borgmästare i Södertälje. I Sverige fick Zacharias Anthelius först anställning som så kallad conrektor vid Gefle skola innan han anställdes av den i Nyköping baserade unge hertigen Karl Filip. Vid hertigens kansli stiftade Anthelius bekantskap med Georg (Jöran) Bähr Ursinus, en ung katolik med en något äventyrlig läggning som också skulle ställas inför rätta för otillåtna katolska sympatier 1624.

När Karl Filip, som var en yngre bror till konung Gustaf II Adolf, tragiskt avled i den fruktade fältsjukan som han ådragit sig under den svenska belägringen av Narva 1621 övergick Anthelius till att bli kanslist hos Karl Filips och Gustaf Adolfs moder, änkedrottning Kristina av Holstein-Gottorp som var änka efter Carl IX. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristina_av_Holstein-Gottorp

Änkedrottning Kristina av ätten Holstein-Gottorp.

Det var i maj 1623 som magister Zacharias Anthelius erhöll kunglig fullmakt som litterat – för ämbetet utbildad – borgmästare i Söder Tällije, stadens förste i sitt slag. Denna stad var hertigdömet Södermanlands viktigaste hamnstad, då som nu belägen fyra mil söder om Stockholm. Den hette tidigare blott Tällije (eller andra stavningsvarianter av detta ortnamn) men begåvades med epitet ”Söder” sedan Norrtälje i Roslagen tillkommit 1622.

Det år Zacharias Anthelius kom till Söder Tällije hade staden drygt 1000 invånare men hade sett sina bästa dagar. Storhetstiden inföll under konung Carl IXs tid som hertig, men efter dennes frånfälle hade betydande ekonomiska svårigheter tillstött.

Konflikt med Polen. Borgmästare Anthelius viktigaste uppgifter blev att söka utverka skattelindringar och en allmänt sett förmånligare ställning för sin stad. Att han var en mycket duglig ämbetsman vet vi från flera källor. Det hette om honom att han var den som ”allt skulle bestyra”. Söder Tällijes kyrkoherde Johan Wattrangius – som själv en kort tid misstänktes för att hysa papistiska böjelser – bekräftade i rättegången 1624 denna positiva bild av Anthelius.

Den äldsta kända avbildningen av Södertälje från slutet av 1600-talet: ur Erik Dahlberghs bildverk Suecia Antiqua et Hodierna.

Historien om hur Zacharias Anthelius och andra svenska konvertiter upptäcktes av myndigheterna är onekligen rätt färgstark. En italiensk musiker i tjänst vid det kungliga hovet i Stockholm vid namn Giovanni Battista Veraldi, som var protestant, hade av svartsjuka angivit Anthelius, dennes trosfrände Georg Bähr och den tyske jesuitiske missionären Henricus Schachtius (Heinrich Schacht) för myndigheterna; Bähr hade haft en kärleksaffär med Veraldis hustru. Till sitt försvar hävdade Bähr vid rättegången att musikern varit impotent sedan åtta år.

Tillslaget mot de förstuckna katolikerna – att vara öppen katolik i det militant protestantiska Sverige var omöjligt – och rättegången i den 1614 instiftade Svea hovrätt väckte sensation i dåtidens svenska samhälle. Förutom de tre nämnda åtalade ställdes följande tre personer inför rätta, anklagade för att hysa katolska sympatier: Ericus Niurenius, kyrkoherde i Luleå församling, Nicolaus Campanius, skolrektor i Enköping samt den endast 16-årige studenten Arnold Johan Messenius, som senare skulle bli rikshistoriograf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arnold_Johan_Messenius

Den sistnämnde var son till juridikprofessorn och historikern Johannes Messenius, som hade fått en katolsk uppfostran i Vadstena och begivit sig till Braunsberg (polska Braniewo) i nuvarande Polen då Carl IX lät stänga klostret. Den äldre Messenius var mentor åt en student från Linköping som hette Henricus Hammerus, som blev det första offret för Örebro stadga – han dömdes till döden och halshöggs 1617 för att ha blivit katolik i utlandet och därefter återvänt till Sverige. Messenius dömdes till livstids förvisning på Kajaneborgs fästning i Finland där han avled 1636.

Konung Sigismund (Zygmunt) av Sverige (1592-99) och Polen (1587-1632).

Stämningen då rättegången inleddes var redan upphetsad då riksdagen skulle fatta beslut om militära rustningar i anledning av den hotande konflikten med den katolska ärkefienden Polen, som leddes av kung Gustaf Adolfs kusin, kung Sigismund som blivit avsatt som svensk kung av Gustaf Adolfs far Carl IX men alltjämt gjorde anspråk på den svenska tronen. Som kung i Polen gick han under namnet Zygmunt III Vaza. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigismund

Tortyrprotokoll. Av de tilltalade vid rättegången i Stockholm, som började vid påsktiden 1624, dömdes Zacharias Anthelius, Georg Bähr Ursinus, Nicolaus Campanius, Henricus Schachtius och Arnold Johan Messenius till döden. Såväl kung Gustaf II Adolf som rikskansler Axel Oxenstierna deltog vid förhandlingarna. President vid Svea hovrätt vid denna tid var eljest Magnus Brahe.

Schachtius, som i hemlighet tagit sig in i Sverige på uppdrag av Anthelius och Bähr, blev emellertid benådad på grund av sin utländska bakgrund medan unge Messenius fick dödsstraffet omvandlat till förvisning på Kexholms fästning i Finland där han satt inspärrad till 1640. Arnold Johan Messenius är unik i svensk rättshistoria då han veterligt är den ende som dömts till döden två gånger: andra gången var då han under drottning Christinas tid 1651 dömdes till döden och nu verkligen avrättades för påstådd konspiration mot staten. Även sonen Arnold rönte samma öde.

Gustaf II Adolf deltog vid rättegångsförhandlingarna i Svea hovrätt 1624.

Att i Riksarkivet (RA) i Stockholm studera originalhandlingarna kring den så kallade förrädarrättegången är minst sagt fascinerande. Här finns icke minst tortyrprotokoll som visar vad de misstänkta landsförrädarna yppat på sträckbänken – tortyr var formellt inte tillåtet men användes utan tvekan vid prominenta rättgångar av den här typen.

Dock tycks mäster Anthelius av någon anledning ha besparats tortyr, möjligen beroende på att han var klen till hälsan eller kanske för att han som borgmästare och riksdagsledamot hade högst rang av de anklagade. Han hade för övrigt gripits i Stockholm påsken 1624 efter att ha anlänt till huvudstaden för att göra sin plikt som riksdagsman för borgarståndet.

Bland RA-handlingarna finns ett brev till den 41-årige Anthelius från hustrun Engel Kröger, en Gävle-flicka av tysk börd. Hustrun redogör för praktiska angelägenheter i Söder Tällije samtidigt som hon oroar sig för makens hälsotillstånd: ”Farer mycke väl, kära hjärtans man, och hälser Henrik (Schachtius)”, avslutar hon det rörande brevet.

Vad som hände med Engel och hennes och Zacharias barn efter den senares avrättning är inte känt, men en förhoppning kan vara att de på något sätt togs om hand av Zacharias äldre broder, professorn (astronomi) och prästmannen Johannes Olai Anthelius (mäster Hans kallad), vars karriär inte tycks ha påverkats påfallande negativt av broderns öde. Han utnämndes 1635 till kontraktsprost för Gästrikland och avled 11 år senare.

Skulpturen ”Mor och barn” av Ivar Johansson i Zacharias Anthelius park i Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Spioneri aldrig bevisat. Anthelius och Bähr med flera dömdes således till döden för sina katolska förlöpningar, domar som fastställdes av konungen den 1 september 1624. Det hade dock aldrig bevisats att de eller någon annan tilltalad också idkat spioneri mot svenska staten för Polens räkning.

De båda katolska konvertiterna halshöggs på Stockholms torg (nuvarande Stortorget) den 11 (21 enligt nuvarande sätt att räkna) september 1624. Enköpings-rektorn Nicolaus Campanius mötte samma öde fyra dagar senare. Alla tre hade under de påfrestande umbärandena i fängelset och under tortyrens influenser återtagit sin protestantiska tro, men inför bödeln återgick Anthelius och Bähr till sin romersk-katolska övertygelse. Detta enligt dokument från den katolska propagandacentralen i Líege som Sven Stolpe hänvisar till i sin bok Drottning Kristina (Malmö 1966).

När en luthersk präst vid avrättningsplatsen i sista stund försökte få Anthelius att svika sin katolska tro svarade denne: ”Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?” När han strax därpå fick se kamraten Bährs kropp och huvud åtskilda skall han extatiskt ha ropat till skarprättaren: ”Eja, låt mig nu också falla för din lie och den katolska tron!”

Rektor Campanius förblev emellertid trogen sin lutherska omvändelse även på schavotten.

Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm hade en kunglig fader.

Begravdes på Riddarholmen. Zacharias Anthelius och Georg Bähr Ursinus kroppar togs om hand av rådsherren Johan Skytte och riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm (den senare en utomäktenskaplig son till Carl IX) och forslades från Stockholms torg till Riddarholmen, där de begravdes nära den nuvarande statyn över Birger jarl vid den gamla klosterkyrkans mur.

300 år senare lät svenska katoliker på katolska kyrkogården i Stockholm sätta upp en minnestavla med följande text (de olika datumen syftar på gammal respektive ny datumräkning): ”Till minne af Zacharias Anthelius borgmästare i Södertälje och Göran Behr Ursinus sekreterare i kungl. kansliet hvilka d.11/21 september 1624 i Stockholm ledo döden för sin katolska tro. En hyllningsgärd från svenska katoliker anno 1924.”

Det sista dödsoffret för Örebro religionsstadga blev den i Sverige och Norge kringvandrande studenten Ericus Petri, vilken avrättades 1631.

Zacharias Anthelius har genom en motion i Södertälje kommunfullmäktige av författaren till denna artikel fått en park uppkallad efter sig utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje.

Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Contra förlag 2011, 216 sidor. Foto: Tommy Hansson

Fotnot I: För den som vill läsa mer om den svenska statens behandling av svenska katoliker under 1600-talet rekommenderas boken Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag 2011.

Fotnot II: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

En motorcykelåkares liv och död

Kämpen Håkan Carlqvist (1954-2017) flyger fram på sin Yamaha.

Håkan ”Carla” Carlqvist utgjorde, jämte Sten ”Storken” Lundin och Bill ”Vilde Bill” Nilsson, gräddan i vår motocrosselit. Carlqvist var tveklöst den färgstarkaste av dessa tre världsmästare. Hans död efter en hjärnblödning i förra veckan berörde alla i vårt land som kommit i kontakt med den ytterst krävande motorsportgrenen motocross, däribland denna bloggare. http://www.expressen.se/sport/stannade-och-tog-en-ol-mitt-under-loppet/

Jag var nämligen i början av 1980-talet redaktör för motorcykelsidorna i den ärevördiga tidningen Idrottsbladet och kom några gånger i kontakt med Håkan Carlqvist. Särskilt minns jag en VM-deltävling i Vissefjärda i Småland, där Håkan om jag inte missminner mig alldeles vann båda tävlingsheaten. Vi journalister stod utplacerade längs banslingan och kunde därmed på nära håll följa tävlingsdramatiken.

Efter tävlingen var det i vanlig ordning dags för presskonferens, och ”Carla” svarade som vanligt rakt om än inte alldeles problemfritt på reportrarnas frågor – han led nämligen av en ganska svårartad stamning.

Vår motorcykelmatador i vintrig miljö.

Håkan Carlqvist, född i Järfälla utanför Stockholm den 15 januari 1954 och representerande Järva MK, började inte köra motocross förrän 1977. Till yrket hade han då hunnit med att vara typograf, lastmaskinist och glasmästare. Redan tidigt i karriären råddes han av en läkare att sluta med motocrossen, ty i annat fall riskerade han enligt samme läkare hamna i rullstol. Håkans karriär blev mycket riktigt bemängd med skador av varierande slag, vilket  tvingade honom att inta massor av starka, smärtstillande preparat.

Främsta meriterna är VM-gulden i 250 cc på Husqvarna 1979 samt 500 cc på Yamaha 1983. Den senare prestationen gav honom Svenska Dagbladets bragdmedalj. Han var den andre motocrossförare efter ”Storken” Lundin att tilldelas denna den svenska idrottens förnämsta utmärkelse; ”Storken” fick dock 1961 dela den med speedwayvärldsmästaren Ove Fundin. ”Carla” plockade därtill åt sig ytterligare ett antal VM-medaljer av lägre valörer såväl individuellt som i lag.

Under inspelningen av motorprogrammet ”Prestanda” i TV3 1997, flera år efter karriärens avslutande, kom de sannolikt  allra svåraste skadorna då han bröt  bäckenbenet och hade sönder magmuskulaturen. ”Carla” medverkade även i samma TV-kanals tävling ”Superstars”, då han hade en spännande uppgörelse med Ingemar Stenmark vilken den senare vann. Han tillfrågades långt senare om han hade lust att ställa upp i SVTs ”Mästarnas mästare” men avböjde på grund av hälsoskäl. http://www.expressen.se/sport/carla-tackade-nej-till-svt-flera-ganger/

”Carla” inmundigar en öl under en VM-deltävling i Belgien 1988.

Under senare fasen av sitt 63-åriga liv förde Håkan Carlqvist en enligt uppgift isolerad tillvaro på den sydfranska badorten Sanary sur Mer utanför Marseille men uppges även ha haft en bostad utanför Brisbane i Australien. http://www.in-france.se/frankrike/provence-alpes-cote-dazur/sanary-sur-mer/

Carlqvists närmaste anhöriga är hustrun Anneli, bröderna Bertil och Lennart samt systern Gunilla. Jag vågar nog påstå att tillvaron känns litet ödsligare utan denne kämpe av, som det brukar heta, renaste vatten. Som Svenska Dagbladets förre sportchef Martin Lehman skriver i sin Bragdernas bok (Svenska Dagbladet 1984): ”Bland svenska idrottsfighters kommer han i all framtid att räknas som en av de stora.”

Håkan Carlqvists ständige rival under VM-åren på 1980-talet var den elegante belgaren André Malherbe, född 1956, vilken efter att som mycket ung ha vunnit VM i 125 cc på Zündapp 1973-74 gick vidare med att ta hem VM-guldet i 500 cc 1980, 1981 och 1984 med Honda. 1988 råkade Malherbe ut för en tragisk olycka i tävlingen Paris-Dakar, då han kraschade och bröt tre halskotor vilket gjorde honom permanent rullstolsburen. http://www.motorsportretro.com/2009/10/andre-malherbe/

Trefaldige 500 cc-världsmästaren André Malherbe – rullstolsburen efter en krasch i Paris-Dakar-tävlingen 1988.

Som nämnts ovan måste Håkan Carlqvist räknas som vår i viss särklass färgstarkaste motocrossförare. Särskilt brukar i det sammanhanget en episod under en VM-deltävling 1988 i Namur i Belgien – där svensken då var bosatt – nämnas. Carlqvist leder i komfortabel stil sitt tävlingsheat med cirka en halv minut och stannar i det läget till för att svepa en mugg öl! Händelsen har fångats på film i denna länk: http://motocrossinaction.com/post/carlas-klassiska-lstop-p

”Carla” menade sig kunna kosta på sig detta, då han inte längre var märkesförare utan körde en Kawasaki endast representerande sig själv.

Färgstark och spektakulär, ja – men var Håkan Carlqvist även vår främste motocrossmatador genom alla tider? Det kan väl vara en smaksak som jag gärna överlåter åt mina läsare att bedöma.

Sten ”Storken” Lundin tilldelades bragdguldet jämte Ove Fundin 1961.

Ty även Sten ”Storken” Lundin (1931-2016) vann VM två gånger –  1959 på Monark och 1961 på Lito, båda gångerna i 500 cc. Den senare triumfen  renderade honom som nämnts ovan Svenska Dagbladets bragdguld samma år. ”Storken” blev även lagvärldsmästare fyra gånger. Han representerade Uppsala MCK. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/motor/article22944097.ab

Bill Nilsson (1932-2013), ibland kallad ”Vilde Bill”, från MK Orion i Hallstavik i Roslagen blev även han dubbel VM-etta i 500 cc – 1957 på Crescent och 1960 på Husqvarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bill_Nilsson

Även Bengt Åberg, född 1944, vann VM i motocross 500 cc två gånger – 1969 och 1970, båda gångerna på Husqvarna. Han vann även SM i isracing så sent som 1995. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bengt_%C3%85berg_(motocrossf%C3%B6rare)

Bill Nilsson med lagerkrans i mitten.

Hanssons lilla brännvinsguide (VIII)

RÅNÄS BRÄNNVIN

En av de trevligare brännvinssorterna i Systembolagets sortiment är i mitt tycke Rånäs Brännvin med en alkoholhalt på 38 procent. Det emanerar från Rånäs bruk i Roslagen i Uppland. Det var familjen Reuterskiöld vid Rånäs slott som inledde brännvinstillverkningen på 1800-talet.

Huvudkrydda var redan från början pomerans som odlats i slottets fantastiska orangerier och som ger detta kryddade brännvin en frisk citrussmak. Där finns även smak av kanel samt inslag av cognac och lakrits. Rånäs Brännvin blev populärt inte bara i Uppland utan även i andra delar av landet.

Den så kallade brännvinskungen Lars Olsson Smith blev så förtjust i brännvinet, att han köpte receptet och flyttade över tillverkningen till Reimersholme i Stockholm. Produktionen fortsatte till Andra världskrigets utbrott 1939 då sockerransonering infördes. 1994 återlanserades Rånäs Brännvin som julsnaps, jämt 100 år efter nedläggningen av det ursprungliga bränneriet vid Rånäs slott. Tillverkningen sker numera med så kallade ekologiska råvaror utan bekämpningsmedel och konstgödning. Brännvinet görs på vete.

Det har visat sig att kryddningen med pomerans fungerar även vid osttillverkning, och i Rånäs slotts sortiment ingår därför även Rånäs brännvinsost som finns att tillgå på slottet, icke minst i samband med det traditionella julbordet. Osten ingår även i Väddö gårdsbutiks sortiment.

Pomerans är en citrusfrukt snarlik apelsin men med kryddigare och bittrare smak som gör den närmast oätlig i sig. Däremot är den som sagt utmärkt som krydda, och vid brännvinskryddning är det fruktens torra, rivna skal som används.

Rånäs slott är numera en modern konferensanläggning – bland de fasta gästerna märks tre spöken.

Rånäs slott har anor sedan 1300-talet men uppfördes i sin nuvarande skepnad 1833-44. Initiativtagare till slottsbygget var friherren och hovmarskalken Axel Didrik Reuterskiöld (1779-1834) som var gift två gånger – först med Maria Gustava Le Febure (1785-1813) och sedan med Juliana Vilhelmina Kjerrmansköld (1786-1822). Slottet förblev under släkten Reuterskiölds inflytande till 1928, då den stora ekonomiska depressionen ledde till att man förlorade såväl pengar som slott. Slottet övergick i Stockholms stads ägo och kom från 1931 att användas som behandlingshem för psykiskt sjuka.

Slottet restaurerades 1999 och förvandlades till en modern hotell- och konferensanläggning med egna spöken och allt. Det lär finnas tre spöken: en man vid namn Carl, slottsfrun Gustava Le Febure samt en flicka på 10-12 år. Hur dessa ställer sig till det klimat- och miljö-mumbo-jumbo som präglar verksamheten i dag må vara osagt.

Ett fint brännvin är det under alla omständigheter och ingår, liksom de flesta av de i denna artikelserie skildrade sorterna, i Systemets sortiment med miniflaskor om fem centiliter, ”Svenska nubbar”.

Den av mig författade snapsvisan har denna gång ett allmänt innehåll:

Jag har lite kvar
(Melodi: Min soldat)

Min taffel är tarvlig
och min lön är får låg,
så jag kan nog inte
ta semester i år.

Men det gör detsamma
för jag har litet kvar,
någonstans i skåpet!

Drick ansvarsfullt!