Posted tagged ‘Roslagen’

Södertäljeprofiler (III): Zacharias Anthelius

6 november, 2017

Slottet Tre Kronor i Stockholm, där Svea hovrätt hade sina första lokaler. Slottet eldhärjades 1697.

År 1624 hölls vid Svea hovrätt i Stockholm, då inrymd i det gamla slottet Tre Kronor, en rättslig process av det mer sensationella slaget: ett antal personer stod inför rätta för att utomlands ha studerat vid katolska akademier och därefter återvänt till Sverige som hemliga katoliker. Detta var en gärning som stred mot den så kallade Örebro stadga från 1617 vilken, om den överträddes, kunde ge dödsstraff.

Även spioneri för Polens räkning fanns bland åtalspunkterna. Bland de tilltalade fanns borgmästaren i dåvarande Söder Tällije (Södertälje) Zacharias Anthelius. http://www.svea.se/Om-Svea-hovratt/Historia/Byggnader/

Zacharias Olai Antelius (1583-1624) härstammade från en beläst Norrlands-släkt och hade efter studentexamen i Uppsala 1600 begivit sig utomlands för studier 1605, ett vanligt vägval för dåtidens studiebegåvningar. Bland annat sökte han sig till den jesuitiska högskolan i Olmütz (tjeciska Olomouc) i Nordmähren, där han studerade i halvtannat år. Många fler svenska studenter än den unge Anthelius utnyttjade jesuiterna erkänt goda och kostnadsfria undervisning, men inte alla konverterade till katolicismen.


Träsnitt avbildande det katolska fästet Olmütz (Olomouc) i Nordmähren.

Ett par år senare var Anthelius i tjänst hos den landsflyktige svenske greven Axel Leijonhufvud, innan han hamnade i Graz i nuvarande Österrike som informator hos en handsekreterare i ärkehertigens tjänst. Från denna tjänst fick vår man mycket goda vitsord. I Graz tog svensken också sin magistersexamen innan han, efter tio års bortovaro, återvände till Sverige 1615.

Borgmästare i Södertälje. I Sverige fick Zacharias Anthelius först anställning som så kallad conrektor vid Gefle skola innan han anställdes av den i Nyköping baserade unge hertigen Karl Filip. Vid hertigens kansli stiftade Anthelius bekantskap med Georg (Jöran) Bähr Ursinus, en ung katolik med en något äventyrlig läggning som också skulle ställas inför rätta för otillåtna katolska sympatier 1624.

När Karl Filip, som var en yngre bror till konung Gustaf II Adolf, tragiskt avled i den fruktade fältsjukan som han ådragit sig under den svenska belägringen av Narva 1621 övergick Anthelius till att bli kanslist hos Karl Filips och Gustaf Adolfs moder, änkedrottning Kristina av Holstein-Gottorp som var änka efter Carl IX. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristina_av_Holstein-Gottorp


Änkedrottning Kristina av ätten Holstein-Gottorp.

Det var i maj 1623 som magister Zacharias Anthelius erhöll kunglig fullmakt som litterat – för ämbetet utbildad – borgmästare i Söder Tällije, stadens förste i sitt slag. Denna stad var hertigdömet Södermanlands viktigaste hamnstad, då som nu belägen fyra mil söder om Stockholm. Den hette tidigare blott Tällije (eller andra stavningsvarianter av detta ortnamn) men begåvades med epitet ”Söder” sedan Norrtälje i Roslagen tillkommit 1622.

Det år Zacharias Anthelius kom till Söder Tällije hade staden drygt 1000 invånare men hade sett sina bästa dagar. Storhetstiden inföll under konung Carl IXs tid som hertig, men efter dennes frånfälle hade betydande ekonomiska svårigheter tillstött.

Konflikt med Polen. Borgmästare Anthelius viktigaste uppgifter blev att söka utverka skattelindringar och en allmänt sett förmånligare ställning för sin stad. Att han var en mycket duglig ämbetsman vet vi från flera källor. Det hette om honom att han var den som ”allt skulle bestyra”. Söder Tällijes kyrkoherde Johan Wattrangius – som själv en kort tid misstänktes för att hysa papistiska böjelser – bekräftade i rättegången 1624 denna positiva bild av Anthelius.


Den äldsta kända avbildningen av Södertälje från slutet av 1600-talet: ur Erik Dahlberghs bildverk Suecia Antiqua et Hodierna.

Historien om hur Zacharias Anthelius och andra svenska konvertiter upptäcktes av myndigheterna är onekligen rätt färgstark. En italiensk musiker i tjänst vid det kungliga hovet i Stockholm vid namn Giovanni Battista Veraldi, som var protestant, hade av svartsjuka angivit Anthelius, dennes trosfrände Georg Bähr och den tyske jesuitiske missionären Henricus Schachtius (Heinrich Schacht) för myndigheterna; Bähr hade haft en kärleksaffär med Veraldis hustru. Till sitt försvar hävdade Bähr vid rättegången att musikern varit impotent sedan åtta år.

Tillslaget mot de förstuckna katolikerna – att vara öppen katolik i det militant protestantiska Sverige var omöjligt – och rättegången i den 1614 instiftade Svea hovrätt väckte sensation i dåtidens svenska samhälle. Förutom de tre nämnda åtalade ställdes följande tre personer inför rätta, anklagade för att hysa katolska sympatier: Ericus Niurenius, kyrkoherde i Luleå församling, Nicolaus Campanius, skolrektor i Enköping samt den endast 16-årige studenten Arnold Johan Messenius, som senare skulle bli rikshistoriograf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arnold_Johan_Messenius

Den sistnämnde var son till juridikprofessorn och historikern Johannes Messenius, som hade fått en katolsk uppfostran i Vadstena och begivit sig till Braunsberg (polska Braniewo) i nuvarande Polen då Carl IX lät stänga klostret. Den äldre Messenius var mentor åt en student från Linköping som hette Henricus Hammerus, som blev det första offret för Örebro stadga – han dömdes till döden och halshöggs 1617 för att ha blivit katolik i utlandet och därefter återvänt till Sverige. Messenius dömdes till livstids förvisning på Kajaneborgs fästning i Finland där han avled 1636.


Konung Sigismund (Zygmunt) av Sverige (1592-99) och Polen (1587-1632).

Stämningen då rättegången inleddes var redan upphetsad då riksdagen skulle fatta beslut om militära rustningar i anledning av den hotande konflikten med den katolska ärkefienden Polen, som leddes av kung Gustaf Adolfs kusin, kung Sigismund som blivit avsatt som svensk kung av Gustaf Adolfs far Carl IX men alltjämt gjorde anspråk på den svenska tronen. Som kung i Polen gick han under namnet Zygmunt III Vaza. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigismund

Tortyrprotokoll. Av de tilltalade vid rättegången i Stockholm, som började vid påsktiden 1624, dömdes Zacharias Anthelius, Georg Bähr Ursinus, Nicolaus Campanius, Henricus Schachtius och Arnold Johan Messenius till döden. Såväl kung Gustaf II Adolf som rikskansler Axel Oxenstierna deltog vid förhandlingarna. President vid Svea hovrätt vid denna tid var eljest Magnus Brahe.

Schachtius, som i hemlighet tagit sig in i Sverige på uppdrag av Anthelius och Bähr, blev emellertid benådad på grund av sin utländska bakgrund medan unge Messenius fick dödsstraffet omvandlat till förvisning på Kexholms fästning i Finland där han satt inspärrad till 1640. Arnold Johan Messenius är unik i svensk rättshistoria då han veterligt är den ende som dömts till döden två gånger: andra gången var då han under drottning Christinas tid 1651 dömdes till döden och nu verkligen avrättades för påstådd konspiration mot staten. Även sonen Arnold rönte samma öde.


Gustaf II Adolf deltog vid rättegångsförhandlingarna i Svea hovrätt 1624.

Att i Riksarkivet (RA) i Stockholm studera originalhandlingarna kring den så kallade förrädarrättegången är minst sagt fascinerande. Här finns icke minst tortyrprotokoll som visar vad de misstänkta landsförrädarna yppat på sträckbänken – tortyr var formellt inte tillåtet men användes utan tvekan vid prominenta rättgångar av den här typen.

Dock tycks mäster Anthelius av någon anledning ha besparats tortyr, möjligen beroende på att han var klen till hälsan eller kanske för att han som borgmästare och riksdagsledamot hade högst rang av de anklagade. Han hade för övrigt gripits i Stockholm påsken 1624 efter att ha anlänt till huvudstaden för att göra sin plikt som riksdagsman för borgarståndet.

Bland RA-handlingarna finns ett brev till den 41-årige Anthelius från hustrun Engel Kröger, en Gävle-flicka av tysk börd. Hustrun redogör för praktiska angelägenheter i Söder Tällije samtidigt som hon oroar sig för makens hälsotillstånd: ”Farer mycke väl, kära hjärtans man, och hälser Henrik (Schachtius)”, avslutar hon det rörande brevet.

Vad som hände med Engel och hennes och Zacharias barn efter den senares avrättning är inte känt, men en förhoppning kan vara att de på något sätt togs om hand av Zacharias äldre broder, professorn (astronomi) och prästmannen Johannes Olai Anthelius (mäster Hans kallad), vars karriär inte tycks ha påverkats påfallande negativt av broderns öde. Han utnämndes 1635 till kontraktsprost för Gästrikland och avled 11 år senare.


Skulpturen ”Mor och barn” av Ivar Johansson i Zacharias Anthelius park i Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Spioneri aldrig bevisat. Anthelius och Bähr med flera dömdes således till döden för sina katolska förlöpningar, domar som fastställdes av konungen den 1 september 1624. Det hade dock aldrig bevisats att de eller någon annan tilltalad också idkat spioneri mot svenska staten för Polens räkning.

De båda katolska konvertiterna halshöggs på Stockholms torg (nuvarande Stortorget) den 11 (21 enligt nuvarande sätt att räkna) september 1624. Enköpings-rektorn Nicolaus Campanius mötte samma öde fyra dagar senare. Alla tre hade under de påfrestande umbärandena i fängelset och under tortyrens influenser återtagit sin protestantiska tro, men inför bödeln återgick Anthelius och Bähr till sin romersk-katolska övertygelse. Detta enligt dokument från den katolska propagandacentralen i Líege som Sven Stolpe hänvisar till i sin bok Drottning Kristina (Malmö 1966).

När en luthersk präst vid avrättningsplatsen i sista stund försökte få Anthelius att svika sin katolska tro svarade denne: ”Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?” När han strax därpå fick se kamraten Bährs kropp och huvud åtskilda skall han extatiskt ha ropat till skarprättaren: ”Eja, låt mig nu också falla för din lie och den katolska tron!”

Rektor Campanius förblev emellertid trogen sin lutherska omvändelse även på schavotten.

Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm hade en kunglig fader.

Begravdes på Riddarholmen. Zacharias Anthelius och Georg Bähr Ursinus kroppar togs om hand av rådsherren Johan Skytte och riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm (den senare en utomäktenskaplig son till Carl IX) och forslades från Stockholms torg till Riddarholmen, där de begravdes nära den nuvarande statyn över Birger jarl vid den gamla klosterkyrkans mur.

300 år senare lät svenska katoliker på katolska kyrkogården i Stockholm sätta upp en minnestavla med följande text (de olika datumen syftar på gammal respektive ny datumräkning): ”Till minne af Zacharias Anthelius borgmästare i Södertälje och Göran Behr Ursinus sekreterare i kungl. kansliet hvilka d.11/21 september 1624 i Stockholm ledo döden för sin katolska tro. En hyllningsgärd från svenska katoliker anno 1924.”

Det sista dödsoffret för Örebro religionsstadga blev den i Sverige och Norge kringvandrande studenten Ericus Petri, vilken avrättades 1631.

Zacharias Anthelius har genom en motion i Södertälje kommunfullmäktige av författaren till denna artikel fått en park uppkallad efter sig utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje.


Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Contra förlag 2011, 216 sidor. Foto: Tommy Hansson

Fotnot I: För den som vill läsa mer om den svenska statens behandling av svenska katoliker under 1600-talet rekommenderas boken Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag 2011.

Fotnot II: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

Annonser

En motorcykelåkares liv och död

11 juli, 2017


Kämpen Håkan Carlqvist (1954-2017) flyger fram på sin Yamaha.

Håkan ”Carla” Carlqvist utgjorde, jämte Sten ”Storken” Lundin och Bill ”Vilde Bill” Nilsson, gräddan i vår motocrosselit. Carlqvist var tveklöst den färgstarkaste av dessa tre världsmästare. Hans död efter en hjärnblödning i förra veckan berörde alla i vårt land som kommit i kontakt med den ytterst krävande motorsportgrenen motocross, däribland denna bloggare. http://www.expressen.se/sport/stannade-och-tog-en-ol-mitt-under-loppet/

Jag var nämligen i början av 1980-talet redaktör för motorcykelsidorna i den ärevördiga tidningen Idrottsbladet och kom några gånger i kontakt med Håkan Carlqvist. Särskilt minns jag en VM-deltävling i Vissefjärda i Småland, där Håkan om jag inte missminner mig alldeles vann båda tävlingsheaten. Vi journalister stod utplacerade längs banslingan och kunde därmed på nära håll följa tävlingsdramatiken.

Efter tävlingen var det i vanlig ordning dags för presskonferens, och ”Carla” svarade som vanligt rakt om än inte alldeles problemfritt på reportrarnas frågor – han led nämligen av en ganska svårartad stamning.


Vår motorcykelmatador i vintrig miljö.

Håkan Carlqvist, född i Järfälla utanför Stockholm den 15 januari 1954 och representerande Järva MK, började inte köra motocross förrän 1977. Till yrket hade han då hunnit med att vara typograf, lastmaskinist och glasmästare. Redan tidigt i karriären råddes han av en läkare att sluta med motocrossen, ty i annat fall riskerade han enligt samme läkare hamna i rullstol. Håkans karriär blev mycket riktigt bemängd med skador av varierande slag, vilket  tvingade honom att inta massor av starka, smärtstillande preparat.

Främsta meriterna är VM-gulden i 250 cc på Husqvarna 1979 samt 500 cc på Yamaha 1983. Den senare prestationen gav honom Svenska Dagbladets bragdmedalj. Han var den andre motocrossförare efter ”Storken” Lundin att tilldelas denna den svenska idrottens förnämsta utmärkelse; ”Storken” fick dock 1961 dela den med speedwayvärldsmästaren Ove Fundin. ”Carla” plockade därtill åt sig ytterligare ett antal VM-medaljer av lägre valörer såväl individuellt som i lag.

Under inspelningen av motorprogrammet ”Prestanda” i TV3 1997, flera år efter karriärens avslutande, kom de sannolikt  allra svåraste skadorna då han bröt  bäckenbenet och hade sönder magmuskulaturen. ”Carla” medverkade även i samma TV-kanals tävling ”Superstars”, då han hade en spännande uppgörelse med Ingemar Stenmark vilken den senare vann. Han tillfrågades långt senare om han hade lust att ställa upp i SVTs ”Mästarnas mästare” men avböjde på grund av hälsoskäl. http://www.expressen.se/sport/carla-tackade-nej-till-svt-flera-ganger/


”Carla” inmundigar en öl under en VM-deltävling i Belgien 1988.

Under senare fasen av sitt 63-åriga liv förde Håkan Carlqvist en enligt uppgift isolerad tillvaro på den sydfranska badorten Sanary sur Mer utanför Marseille men uppges även ha haft en bostad utanför Brisbane i Australien. http://www.in-france.se/frankrike/provence-alpes-cote-dazur/sanary-sur-mer/

Carlqvists närmaste anhöriga är hustrun Anneli, bröderna Bertil och Lennart samt systern Gunilla. Jag vågar nog påstå att tillvaron känns litet ödsligare utan denne kämpe av, som det brukar heta, renaste vatten. Som Svenska Dagbladets förre sportchef Martin Lehman skriver i sin Bragdernas bok (Svenska Dagbladet 1984): ”Bland svenska idrottsfighters kommer han i all framtid att räknas som en av de stora.”

Håkan Carlqvists ständige rival under VM-åren på 1980-talet var den elegante belgaren André Malherbe, född 1956, vilken efter att som mycket ung ha vunnit VM i 125 cc på Zündapp 1973-74 gick vidare med att ta hem VM-guldet i 500 cc 1980, 1981 och 1984 med Honda. 1988 råkade Malherbe ut för en tragisk olycka i tävlingen Paris-Dakar, då han kraschade och bröt tre halskotor vilket gjorde honom permanent rullstolsburen. http://www.motorsportretro.com/2009/10/andre-malherbe/


Trefaldige 500 cc-världsmästaren André Malherbe – rullstolsburen efter en krasch i Paris-Dakar-tävlingen 1988.

Som nämnts ovan måste Håkan Carlqvist räknas som vår i viss särklass färgstarkaste motocrossförare. Särskilt brukar i det sammanhanget en episod under en VM-deltävling 1988 i Namur i Belgien – där svensken då var bosatt – nämnas. Carlqvist leder i komfortabel stil sitt tävlingsheat med cirka en halv minut och stannar i det läget till för att svepa en mugg öl! Händelsen har fångats på film i denna länk: http://motocrossinaction.com/post/carlas-klassiska-lstop-p

”Carla” menade sig kunna kosta på sig detta, då han inte längre var märkesförare utan körde en Kawasaki endast representerande sig själv.

Färgstark och spektakulär, ja – men var Håkan Carlqvist även vår främste motocrossmatador genom alla tider? Det kan väl vara en smaksak som jag gärna överlåter åt mina läsare att bedöma.


Sten ”Storken” Lundin tilldelades bragdguldet jämte Ove Fundin 1961.

Ty även Sten ”Storken” Lundin (1931-2016) vann VM två gånger –  1959 på Monark och 1961 på Lito, båda gångerna i 500 cc. Den senare triumfen  renderade honom som nämnts ovan Svenska Dagbladets bragdguld samma år. ”Storken” blev även lagvärldsmästare fyra gånger. Han representerade Uppsala MCK. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/motor/article22944097.ab

Bill Nilsson (1932-2013), ibland kallad ”Vilde Bill”, från MK Orion i Hallstavik i Roslagen blev även han dubbel VM-etta i 500 cc – 1957 på Crescent och 1960 på Husqvarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bill_Nilsson

Bill Nilsson med lagerkrans i mitten.

Hanssons lilla brännvinsguide (VIII)

31 augusti, 2011

RÅNÄS BRÄNNVIN

En av de trevligare brännvinssorterna i Systembolagets sortiment är i mitt tycke Rånäs Brännvin med en alkoholhalt på 38 procent. Det emanerar från Rånäs bruk i Roslagen i Uppland. Det var familjen Reuterskiöld vid Rånäs slott som inledde brännvinstillverkningen på 1800-talet.

Huvudkrydda var redan från början pomerans som odlats i slottets fantastiska orangerier och som ger detta kryddade brännvin en frisk citrussmak. Där finns även smak av kanel samt inslag av cognac och lakrits. Rånäs Brännvin blev populärt inte bara i Uppland utan även i andra delar av landet.

Den så kallade brännvinskungen Lars Olsson Smith blev så förtjust i brännvinet, att han köpte receptet och flyttade över tillverkningen till Reimersholme i Stockholm. Produktionen fortsatte till Andra världskrigets utbrott 1939 då sockerransonering infördes. 1994 återlanserades Rånäs Brännvin som julsnaps, jämt 100 år efter nedläggningen av det ursprungliga bränneriet vid Rånäs slott. Tillverkningen sker numera med så kallade ekologiska råvaror utan bekämpningsmedel och konstgödning. Brännvinet görs på vete.

Det har visat sig att kryddningen med pomerans fungerar även vid osttillverkning, och i Rånäs slotts sortiment ingår därför även Rånäs brännvinsost som finns att tillgå på slottet, icke minst i samband med det traditionella julbordet. Osten ingår även i Väddö gårdsbutiks sortiment.

Pomerans är en citrusfrukt snarlik apelsin men med kryddigare och bittrare smak som gör den närmast oätlig i sig. Däremot är den som sagt utmärkt som krydda, och vid brännvinskryddning är det fruktens torra, rivna skal som används.

Rånäs slott är numera en modern konferensanläggning – bland de fasta gästerna märks tre spöken.

Rånäs slott har anor sedan 1300-talet men uppfördes i sin nuvarande skepnad 1833-44. Initiativtagare till slottsbygget var friherren och hovmarskalken Axel Didrik Reuterskiöld (1779-1834) som var gift två gånger – först med Maria Gustava Le Febure (1785-1813) och sedan med Juliana Vilhelmina Kjerrmansköld (1786-1822). Slottet förblev under släkten Reuterskiölds inflytande till 1928, då den stora ekonomiska depressionen ledde till att man förlorade såväl pengar som slott. Slottet övergick i Stockholms stads ägo och kom från 1931 att användas som behandlingshem för psykiskt sjuka.

Slottet restaurerades 1999 och förvandlades till en modern hotell- och konferensanläggning med egna spöken och allt. Det lär finnas tre spöken: en man vid namn Carl, slottsfrun Gustava Le Febure samt en flicka på 10-12 år. Hur dessa ställer sig till det klimat- och miljö-mumbo-jumbo som präglar verksamheten i dag må vara osagt.

Ett fint brännvin är det under alla omständigheter och ingår, liksom de flesta av de i denna artikelserie skildrade sorterna, i Systemets sortiment med miniflaskor om fem centiliter, ”Svenska nubbar”.

Den av mig författade snapsvisan har denna gång ett allmänt innehåll:

Jag har lite kvar
(Melodi: Min soldat)

Min taffel är tarvlig
och min lön är får låg,
så jag kan nog inte
ta semester i år.

Men det gör detsamma
för jag har litet kvar,
någonstans i skåpet!

Drick ansvarsfullt!