Posted tagged ‘Rudolf Kjellén’

Åkesson i Almedalen: Om folkhem, vård och bilbrännare

8 juli, 2017


Jimmie Åkesson i Almedalen: ”Det handlar om de som bygger bilarna mot de som bränner upp bilarna.”

Ärlig som jag alltid försöker vara skall jag villigt tillstå, att jag inte rankar Jimmie Åkessons tal i Almedalen den 7 juli 2017 som det allra bästa han hållit rent innehållsmässigt. Någon har påpekat att han nämnde ordet ”folkhem” 40 gånger under det omkring 40 minuter långa talet – således en gång per minut – och det blev kanske litet väl mycket av det goda.

Däremot har jag aldrig upplevt Jimmie, som nu varit SD-ledare i tolv år, mer övertygande som talare. Han talade med den självklara auktoritet och säkerhet som kommer av att Sverigedemokraterna i skrivande stund tveklöst är Sveriges mest uppmärksammade och ”hetaste” parti. Detta framgick mer än väl av de skaror som såg och hörde talet på plats och i TV-rutorna. Här en länk till hela talet: http://www.tv4.se/nyheterna/artiklar/hela-jimmie-%C3%A5kessons-sd-tal-i-almedalen-595fd31724bc62d48b0112bb

Innan jag övergår till att recensera själva talet, tycker jag det kan vara motiverat att först något redogöra för bakgrunden till begreppet ”folkhem”. Som Åkesson påtalade under sitt tal var det den socialdemokratiske så kallade landsfadern Per Albin Hansson (18885-1946) som gjorde termen folkhem känd, detta sedan han lanserat den i en riksdagsdebatt 1928.


Folkligt, festligt, fullsatt var det när Jimmie Åkesson talade i Almedalen.

Talet om ett folkhem har emellertid äldre anor än så. Det anses följaktligen gripa tillbaka till 1800-talets mitt, då det användes om det Tyskland som vid denna tid införde framsynta socialförsäkringar vilka kom att stå modell för det begynnande svenska välfärdssamhället. Den svenske tänkare som först använde begreppet folkhem på 1910-talet var statsvetaren och den konservative politikern Rudolf Kjellén (1864-1922), men det fick då ingen större burskap.

Jag är dock personligen tacksam för att Åkesson inte tog upp den i flera avseenden mindre rumsrene Kjellén i Almedalen. Denne var förvisso en på sin tid framstående forskare, vilken myntade den statsvetenskapliga grenen geopolitik. Tyvärr kom den att inspirera lärjungen och den nationalsocialistiske teoretikern Karl Haushofer, som var upphovsman till Hitlers tes om Lebensraum (livsrum) för det germanska folket. https://ideellkulturkamp.com/2015/06/13/rudolf-kjellen-mannen-som-myntade-begreppet-folkhemmet-och-nationalsocialismen/

För egen del är jag heller inte överdrivet entusiastisk beträffande Per Albin Hansson, även om jag gärna erkänner att han kom att kreera en viktig roll som välbehövlig samlande gestalt under ofärdsåren 1939-45. Då kriget utbröt med Nazitysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 ljög Hansson om att ”vår beredskap är god”, vilket den alltså inte alls var. Han hade själv i hög grad bidragit till att vårt militära försvar låg för fäfot genom den aktiva nedrustningspolitik han som försvarsminister hade fört. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/02/21/per-albin-inte-bara-landsfader/


Inte alla var så förtjusta i Per Albin Hansson på den tid det begav sig.

För att återgå till Jimmie Åkessons tal i Visby inledde han med att kort referera till möten han haft med ett antal personer, både svensk- och utlandsfödda, på resor i landet under senare tid. Det är ett beprövat retoriskt knep som bland annat användes av förre statsministern Fredrik Reinfeldt i Almedalen för några år sedan.

Medan Reinfeldt använde sig av denna teknik i syfte att påvisa massinvandringens förträfflighet (”tack för att ni valde Sverige”), använde Jimmie Åkesson den för att belysa människors oro i anledning av den misshandel som ”vänsterliberalerna” utsatt vårt kära fosterland för under en alltför lång följd av år i form av massinvandrings- och multikultipolitik. Ordet vänsterliberal är för övrigt välfunnet, då det kan syfta på såväl socialister som icke-socialister till vänster.

När det gäller att sammanfatta Åkessons övergripande budskap i en ordvändning har jag fastnat för denna mening i talet:

Det handlar om de som bygger bilarna mot de som bränner upp bilarna.


Antalet bilbränder har ökat kraftigt i Sverige under senare år.

Mycket tydligare än så kan det knappast sägas. Vi lever nämligen i ett samhälle där visserligen merparten i mån av möjlighet kan sägas arbeta och göra rätt för sig oavsett ursprung, hudfärg och religion, men där oroväckande många inskränker sig till att kräva den ena eller andra rättigheten men tycks omedvetna om att de även förväntas tillföra samhället något i form av skyldigheter.

”Det räcker nu”, inskärpte Jimmie Åkesson. ”Nu har ni förstört tillräckligt. Nu tänker vi återupprätta det ni ödelagt. Nu tänker vi återupprätta folkhemmet.”

Störst jubel väckte Åkesson då han uppmanade de migranter som kommer hit att ”ta seden dit de kommer”: ”Är man inte beredd att acceptera de krav vi ställer får man bo någon annanstans.”

SD-ledaren tog  också, som en väsentlig del av sitt tal, upp de vårdanställdas prekära situation och presenterade Sverigedemokraterna som ”vårdpartiet” framför andra. SD avser bland annat anslå 400 miljoner kronor – ett så kallat stimulansbidrag – i sin höstbudget med syftet att få bort det ofrivilliga skiftarbetet inom vården; scheman där dag-. kvälls-, natt- och helgarbete blandas skall avskaffas. Därmed, är tanken, skall vårdyrkena bli mer attraktiva.


Om en rysk ockupation av Gotland handlar Björn Andersons och Tommy Jeppssons bok
Gotland ockuperat! Slaget om Östersjön (SMB förlag 2017). Foto: Tommy Hansson

Slutligen hade jag för min del gärna sett att Jimmie Åkesson, när han nu faktiskt befann sig på Gotland, hade sagt några väl valda ord om vårt militära försvar. Visserligen har Gotland börjat återmilitariseras, men ännu återstår oerhört mycket innan Gotland – och Sverige i stort – kan sägas ha ett slagkraftigt försvar. Någon fullskalig invasion är det få om ens några som förväntar sig, men att Gotland kan komma att ockuperas av främmande makt i händelse av en väpnad konflikt i Östersjö-regionen är fullt realistiskt.

 

 

 

Annonser

Fälldin bröt sossarnas makthegemoni

25 juli, 2016

680@80
Nyblivne statsministern Thorbjörn Fälldin flankerad av Per Ahlmark (FP) och Gösta Bohman (M) efter den historiska valsegern 1976.

Thorbjörn Fälldin (1926-2016) har avlidit vid 90 års ålder Han blev historisk som statsminister i den första borgerliga regeringen på 40 år och därmed den som bröt socialdemokratins makthegemoni i svenskt samhällsliv.

Fälldin slog an viktiga strängar i det svenska folkdjupet med sin agrara framtoning i form av buskiga polisonger, en väl inrökt snugga och valkiga nävar. Allt var dessutom äkta: Fälldin var till yrket lantbrukare och fårfarmare och enligt många kvinnor ”en stilig karl”. Allt detta hade förstås inte spelat någon roll om han därtill inte hade varit en skicklig politiker som bland annat införde arkaiska uttryck som att ”dagtinga med sitt samvete” och ”dra frågan i långbänk” i den moderna politiska diskursen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/atta-citat-fran-thorbjorn-falldin/

Thorbjörn Fälldin – i folkbokföringen står det Nils Olof Torbjörn Fälldin – föddes och växte upp i Ångermanland i nuvarande Härnösands kommun. Att han följde i föräldrarnas spår och blev jordbrukare tedde sig självklart. Han började tidigt med politiken och invaldes i kommunfullmäktige för dåvarande Bondeförbundet (BF) 1950. 1956 gifte han sig med Solveig Öberg och fick med henne barnen Eva, Nicklas och Pontus. 1958 invaldes han i riksdagens andra kammare där han tidigt satte sig i respekt genom sitt kunnande. 1969 utsågs Fälldin i konkurrens med hallänningen Johannes Antonsson till Centerpartiets förste vice ordförande och 1971 blev han partiordförande.

Förutom partikarriären och statsmannaskapet kan nämnas att Fälldin 1945 tog realexamen som privatist, att han tog reservofficersexamen 1951, att han även var styrelseledamot i Svenska fåravelsföreningen 1959-68 och dess ordförande 1968-69 samt styrelseledamot i Svenska handelsbanken 1971-76. Efter den politiska banans slut var Fälldin styrelseordförande i Televerket samt Föreningssparbanken,

1280px-Cabinet_of_Axel_Pehrsson-Bramstorp”Semesterregeringen” Pehrsson-Bramstorp uppställd utanför Kungliga slottet 1936. Statsministern är nummer 4 från vänster.

Det 1913 bildade Bondeförbundet var ursprungligen, vilket framgår av namnet, ett renodlat intresseparti för Sveriges bönder och landsbygd som vid denna tid ännu var tongivande näring i Sverige. 1936 bildade partiet regering under ledning av partiledaren Axel Pehrsson-Bramstorp, vilken utsågs till statsminister. Ministären Pehrsson-Bramstrop blev dock kortvarig – den existerade från den 19 juni till den 28 september 1936 och har därför kommit att kallas ”semesterregeringen” alternativt ”sommarregeringen”.

Därefter inledde Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) under Per Albin Hanssons ledning sitt obrutet 40-åriga maktinnehav. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_Pehrsson-Bramstorp

Under perioden 1936-76 var det närmast ett axiom att Sverige skulle styras av socialdemokrater med Per Albins omtalade folkhemskoncept – övertaget från högerpolitikern Rudolf Kjellén (1864-1922) som myntat uttrycket ”folkhem” på 1910-talet – som grundval. Talet om den socialdemokratiska makthegemonin är dock en sanning med viss modifikation: under Andra världskriget styrdes vårt land av en socialdemokratiskt präglad samlingsregering med Per Albin Hansson som statsminister, och 1951-57 ingick S och BF en koalitionsregering med Tage Erlander (S) som statsminister och bondeförbundarna Gunnar Hedlund som inrikesminister och Sam B. Norup som jordbruksminister.

3158337_2048_1152
Fälldins företrädare som centerledare, Gunnar Hedlund, var inrikesminister i koalitionsregeringen S-C 1951-57.

I takt med att jordbruket trädde tillbaka som landets huvudnäring kom Bondeförbundet att förändra sin karaktär till att bli ett allmänborgerligt parti, låt vara att landsbygdsperspektivet hölls vid liv. 1957 bytte partiet namn till Landsbygdspartiet Centerpartiet vilket året därpå av praktiska skäl avkortades till Centerpartiet. I dagligt tal blev det ofta Centern.

Den allmänborgerliga approachen skulle visa sig framgångsrik. Den partiideolog som till betydande delar låg bakom partiets politik under en kvarts sekel var Gustaf Jonnergård (1918-85), partisekreterare 1951-76, född i Kalmar-trakten men senare boende i Östertälje socken i Södertälje (och därmed under några år på 1q980-talet i stort sett granne med bloggaren). Enligt Moderata samlingspartiets ledare Gösta Bohman i ett föredrag som jag bevistade under min tid som moderat på 1970-talet var det Jonnergård (”Jonergård” som Bohman kallade honom) som av rent taktiska skäl förde fram avvecklandet av kärnkraften som Centerns stora fråga.https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Jonnerg%C3%A5rd

Det må vara hur det vill med den saken, konceptet slog väl ut och Centerpartiet blev snart landets största politiska parti. I valet 1973 fick C 25,1 procent av rösterna, en ökning med 5 procentenheter jämfört med 1970 års val. Resultatet blev dock att Socialdemokraterna satt kvar vid makten med Olof Palme som statsminister trots absolut jämvikt i riksdagen: 175 mandat för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna och 175 mandat för Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet. Jämna omröstningar i kammaren fick avgöras genom lottning, därav begreppet Lotteririksdagen. Antalet mandat i riksdagen minskades med ett till 349 för att sådana olägenheter skulle kunna undvikas i fortsättningen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lotteririksdagen

IMG_1406
Hela Sverige höll andan under Norrmalmstorgsdramat 1973, som kan ha kostat de borgerliga partierna valsegern. Foto: Tommy Hansson

Det behöver inte sägas att alla som bespetsat sig på en historisk borgerlig valseger blev djupt besvikna. Valresultat hade sannolikt blivit ett annat om inte konung Gustaf VI Adolf avlidit strax före valet och om inte det beramade så kallade Norrmalmstorgsdramat inträffat vid ungefär samma tid. en utrikespolitisk händelse som kan ha påverkat valutgången var yttermera militärkuppen i Chile den 11 september 1973, då en militärjunta under ledning av general Augusto Pinochet grep makten. I skenet av sådana omvälvande händelser, kan man förmoda, höll sig många väljare till det alternativ som kändes invant och tryggt.

Centerpartiet fick nu ytterligare tre år på sig att utmejsla sin anti-kärnkraftsstrategi och Thorbjörn Fälldin kunde förstärka sin agrara image. Och si – i valet 1976 skedde det som så många väntat på: för första gången på 40 år kunde en rent borgerlig/icke-socialistisk ministär tillträda och leda Sverige. Något som troligen bidrog till den borgerliga valsegern var den stora, TV-sända debatten mellan statsministerkandidaterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Scandinavium i Göteborg den 1 september 1976 inför 10 000 åskådare.

I all korthet råder nog ingen tvekan om att den debattskicklige Palme rent formellt vann debatten, ja han stukade till den till synes valhänte och bortkomne Fälldin rätt ordentligt. Palme log sitt sardoniska leende och jublade ikapp med Socialdemokraternas anhängare. Det här skulle bli en lätt match! Man hade dock ”sålt skinnet innan björnen var skjuten”, för att använda ett gammalt ordstäv som mycket väl skulle ha kunnat komma från Thorbjörn Fälldin.

palme2Palme efter valet 1976: ”Vi skall ge borgarna ett helvete.”

I själva verket var det en medveten taktik från den sluge Fälldins sida – genom att förstärka det bortkomna och valhänta fick han opinionen på sin sida och kunde därmed säkra valsegern ett par veckor senare. För den som vill och orkar finns det via denna länk möjlighet att återuppleva den nära två timmar långa debatten här: https://www.youtube.com/watch?v=2hawe122eFY

Centern blev med 24,1 procent det klart största regeringspartiet och Thorbjörn Fälldin utsågs givetvis till statsminister. Utrikesminister blev Karin Söder från samma parti. Per Ahlmark (FP) blev vice statsminister, Gösta Bohman (M) finansminister, Ingemar Mundebo (FP) budgetminister, Staffasn Burenstam-Linder (M) handelsminister och Eric Krönmark (M) försvarsminister. Den tilltufsade Palme lovade i besvikelsen i ett TV-inslag att han skulle ”ge borgarna ett helvete”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_I

Även om den borgerliga trojkan vann en historisk och av flertalet efterlängtad valseger 1976 blev många besvikna på den nya regeringen. I syfte att lugna dem som till äventyrs trott att en borgerlig regering skulle avskaffa den svenska välfärden över en natt ansträngde sig de tre partierna för att föra en politik som var nästan mer socialdemokratisk än vad sossarnas egen politik skulle ha blivit. Inte heller utrikespolitiskt blev det någon förändring.

2006040
Mocambiques marxistiske president Samora Machel blev förste utländske statsbesökare efter regeringen Fälldin Is tillträde 1976.

Borgerliga företrädare inklusive utrikesminister Söder började tala om att ”det alltid funnits samförstånd över partigränserna” avseende utrikespolitik, vilket var en sanning med modifikation efter tidigare duster om bland annat frågan om svensk NATO-anslutning och utvecklandet av ett svenskt atomvapen. Samtliga borgerliga regeringar 1976-82 fortsatte på den inslagna vägen att stödja kommunistiska regeringar i Tredje världen såsom dem Vietnam, Kuba, Angola och Mocambique samt så kallade befrielserörelser – i realiteten väpnade terrorrörelser – på olika håll i världen. Utrikesminister Karin Söder besökte även det miljardslukande biståndsprojektet Bai Bang i Vietnam och bjöd in Kubas diktator Fidél Castro att besöka Sverige.

Det första statsbesöket i det borgerliga Sverige företogs för övrigt av Mocambiques marxistiske president Samora Machel. Fälldin var också den förste svenske statsministern som besökte det kommunistiska Kina 1981. Det är mot denna bakgrund knappast underligt att Thorbjörn Fälldin fått beröm av socialdemokratiska bedömare av typ Olle Svenning för sitt utrikespolitiska engagemang och förståelse för ”befrielserörelserna”: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6481040

Det allt överskuggande problemet för den första Fälldin-regeringen var kärnkraften. Under det att Centerpartiet ville stoppa utbyggnaden av kärnkraften tills frågan om slutförvaringen var löst – och på sikt helt avveckla denna energikälla – önskade såväl Moderaterna som Folkpartiet bygga ut kärnkraften. Fälldin hade blivit övertygad för att inte säga fanatisk kärnkraftsmotståndare genom att inhämta synpunkter från professor Hannes Alfvén (1908-95), nobelpristagare i fysik 1970 samt medlem i Centerpartiet på 1970-talet; Alfvén gick senare över till Miljöpartiet.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/

680@80
Från vänster utrikesminister Ola Ullsten, statsminister Thorbjörn Fälldin och överbefälhavaren Lennart Ljung i samband med U137s grundstötning i Karlskrona 1981.

Den första Fälldin-ministären varade i två år till hösten 1978. Den avlöstes av en folkpartistisk minoritetsregering med Ola Ullsten som statsminister 1978-79. Därefter kom Fälldins andra regering bestående av C, M och FP 1979-81. Fälldins tredje regering 1981-82 bestod av C och FP. Under dess tid gick den kärnvapenbestyckade sovjetiska ubåten U 137 på grund i Karlskrona och såväl Fälldin som utrikesminister Ola Ullsten fick visa sig på styva linan. Fälldin uppmanade militären att inte släppa några sovjetiska hjälpbåtar nära U137 utan beordrade: ”Håll gränsen!”

Därpå, efter sex år i opposition, kunde sossarna och Palme återta regeringsmakten och behålla den till 1991, då ministären Carl Bildt trädde till. Efter mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 blev Ingvar Carlsson (S) statsminister.

Thorbjörn Fälldin var en särpräglad personlighet och en särpräglad politiker och statsman. Även om jag, som framgår ovan, är  starkt kritisk avseende Fälldins och hans partis benhårda kärnkraftsmotstånd och Fälldin-ministärernas vänsterinriktade utrikespolitik har jag alltid känt respekt för Thorbjörn Fälldin. Han visade att det var möjligt att avlägsna socialdemokraterna från regeringsmakten och var dessutom en anständig människa och familjefar med stor integritet. Frid över hans minne.

bigOriginalSolkraft bättre än kärnkraft, tycker dessa fackelförsedda demonstranter. Liksom Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet.

Per Albin – inte bara landsfader

21 februari, 2011

Per Albin Hansson (1885-1946) har gått till historien som tillskyndare av det svenska så kallade folkhemmet samt landsfader under de besvärliga beredskapsåren 1939-45. Med sin skånska dialekt och vardagliga framtoning blev Per Albin för många en trygg medelpunkt i tillvaron. Han framstår än i dag som något av en idealisk ledargestalt, icke minst i en del Sverigedemokraterna närstående kretsar.

”Folkhemstalet” från 1928 här:

http://www.youtube.com/watch?v=X-vwl8Qq–I

Ordet ”folkhem” var dock inte Per Albins innovation – det hade tidigare myntats av den konservative politikern och geopolitiske teoretikern Rudolf Kjellén.

 Per Albin gillade bowling.

Och visst behövdes en samlande gestalt under Andra världskriget, då Sverige på ett hår när undgick att dras in i krigshändelserna. Per Albin tog inte utan vånda på sig rollen som landsfader, och kunde i ett tal några dagar före krigsutbrottet 1939 – inte alls sanningsenligt – försäkra svenska folket att ”Vår beredskap är god.”

Sanningen var att Sverige stod ganska blottställt inför tänkbar främmande (läs: tysk) aggression, och om det värsta hade inträffat hade vi nog blivit ett lätt byte för Hitlers trupper ungefär på samma sätt som Danmark och Norge blev det den 9 april 1940. Faktum var att Per Albin Hansson själv bar en del av skulden till den dåliga militärberedskapen.

Det var nämligen Per Albin Hansson som var försvarsminister då riksdagen 1925 röstade igenom det beryktade nedrustningsbeslutet, vilket trädde i kraft 1928. En stor mängd förband lades ner, värnpliktstiden kortades och många yrkesbefäl avskedades. Beslutet togs då socialdemokraten Rickard Sandler var statsminister. Under senare delen av 1930-talet började det åter satsas mer på försvaret, men tiden fram till krigsutbrottet den 1 september 1939 var alltför kort för att detta skulle hinna slå igenom.

Per Albin Hansson föddes i Kulladal i Malmö den 28 oktober 1885 som son till muraren Carl Hansson och pigan Kjersti Persdotter. Han hade tre bröder – Johan, Sigfrid och Nils Edvin. Av dessa blev Sigfrid Hansson (1884-1939) en känd socialdemokratisk partiman som bland annat blev generalsekreterare i Socialstyrelsen, riksdagsledamot och tidningsman. Per Albin blev tidigt efter den fyraåriga skolgången en fanatisk nykterhetsivrare och anslöt sig redan år 1901 till nykterhetsorden Verdandi. Tio år senare röstade han mot partiledaren Hjalmar Branting och krävde att totalförbud mot alkohol skulle skrivas in i partiprogrammet.

Efter en karriär i socialdemokratiska ungdomsförbundet kom Per Albin Hansson 1917-23 att bekläda posten som chefredaktör för tidningen Social-Demokraten. Under 1920-talet fungerade han sedan som försvarsminister i flera omgångar, vilket i hög grad upprörde konung Gustaf V – Hansson var ju en känd pacifist och anti-militarist! Som vi sett ovan kom han att presidera över nedrustningsbeslutet 1925.

 Gustaf V rasade mot nedrustningsbeslutet 1925.

1925 var även det året då den aristokratiske arbetarledaren Hjalmar Branting – ofta kallad ”Hövdingen” – avled. Den självklare efterträdaren var Fredrik Thorsson, men då denne blev svårt sjuk utsågs Rickard Sandler till ny partiledare och även statsminister. Per Albin Hansson hade dock en given plats i partitoppen och höll i januari 1928 det bekanta ”folkhemstalet (se ovan).

1932 blev Per Albin statsminister och kom – med undantag för några månader sensommaren 1936 då bondeförbundaren Axel Bramstorp-Pehrsson var regeringschef – att inneha detta ämbete till sin död den 6 oktober 1946. För många svenskar framstår han fortfarande som ”landsfadern”, den som kunde ingjuta litet trygghet i nationen under de svåra beredskapsåren under kriget.

Om Per Albin i ett beredskapsperspektiv finns mer information här:

http://www.beredskapsmuseet.com/peralbin.html

1941 ansåg sig samlingsregeringen under Per Albins ledning tvingad att tillåta tyska trupptransporter genom Sverige i anslutning till Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen, vilket gav upphov till den så kallade midsommarkrisen. Så länge det gick bra för tyskarna fortsatte den välvilliga svenska inställningen gentemot Berlin. Denna politik yttrade sig även i censur och beslagtagande av tysk- och nazistkritiska tidningar. Först efter det tyska nederlaget vid Stalingrad i början av 1943 blev Sverige mer avvisande visavi de tyska kraven. Det var även under krigsåren som Per Albin Hansson signerade den långtgående lagen om tvångssterilisering av bland andra personer med psykiska handikapp, zigenare och  tattare.

 En olycklig baltisk flykting släpas iväg av polis.

Frågan är om inte den största fläcken på Per Albin Hanssons och samlingsregeringens renommé är beslutet i juli 1945 – två månader efter freden i Europa – att utvisa cirka 2700 tyska och baltiska flyktingar till Sovjetunionen. Trots att endast  146 balter fanns med bland de tvångsutvisade kom affären att kallas Baltutlämningen. Beslutet verkställdes under stor uppståndelse i januari 1946. Utan tvivel påverkades Per Albin starkt av regeringens båda sovjetvänner, utrikesminister Östen Undén och finansminister Ernst Wigforss. Den bästa skildringen av Baltutlämningen är nog Valentin Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag 1997, 400 sidor).

Som gammal vänstersocialist var Per Albin dock själv långt ifrån någon Sovjet-fiende, vilket framgick med klar tydlighet då försvarsstabschefen Axel Rappe föreslog att en svensk fördelning skulle sättas in på Finlands sida i Finska vinterkriget 1939-40: ”Djävla skitprat”, skall Per Albin ha utbrustit och så var den frågan avgjord.

Per Albin Hansson spelade visserligen bowling då och då men var långt ifrån något spänstfenomen. Han gillade även att spela på trav och sitta uppe på nätterna och spela kort i glada vänners lag under nyttjande av en myckenhet tobak och alkohol.

 Långvarige efterträdaren Tage Erlander – statsminister i 23 år.

Den 6 oktober 1946 kom slutet, då landsfadern segnade ned i en hjärtinfarkt efter att ha klivit av spårvagnen på väg till hemmet i Ålsten utanför  Stockholm. Han skulle ha fyllt 61 år tre veckor senare. Efterträdare blev, något otippat, Tage Erlander – den naturlige arvtagaren ansågs av många vara Gustav Möller.

Till sist något om Per Albin Hanssons familjeförhållanden. I själva verket hade han två familjer. Han hade med hustrun Sigrid Vestdahl barnen Anna Lisa och Per Gunnar; Anna Lisa med efternamnet Berkling blev senare journalist. Efter skilsmässan 1926 kom Hansson att sammanbo med Elisabeth Fryckberg och med henne få döttrarna Elsa Brita och Karin. Per Albin Hansson vistades långa tider hos båda familjerna.

Familjeförhållanden av detta slag är  inga konstigheter i dag, men på Per Albins tid hade det väckt stort  uppseende om uppgifterna läckt ut och sannolikt spolierat Hanssons politiska karriär. Dåtidens press valde dock genom ett gentlemen´s agreement att tillämpa självcensur, precis som man gjorde trots vetskapen om att prins Bertil träffade en skild kvinna i England.

För att sammanfatta. Visst bör vi  ihågkomma Per Albin Hansson som den betydande politiker han var och applådera hans folkhemsideal och landsfaderliga insatser i samband med Andra världskriget. Någon kritiklös idealisering tycker jag dock inte det finns skäl att ägna sig åt. Hansson hade sina fel och brister, och som framgår ovan var dessa i en del fall ganska uppseendeväckande.