Posted tagged ‘Rudolf Meidner’

Statstelevisionen hyllar socialisten Palme

27 december, 2012

palmePalme, Schori och Palme kramas på Kuba sommaren 1975.

Innan den kommersiella mångfaldsrevolutionen försåg oss med ett rikhaltigt utbud av televisionskanaler fanns det endast två TV-kanaler i Sverige: TV1 och TV2. Tvåan kom dessutom först 1969.

Den ena av dessa var möjligen något mindre röd än den andra. På den tiden var det fritt fram att trumpeta ut vänstervriden politisk propaganda, och vi som var med på den tiden vet att så också skedde. Pamparna i Radio-TV-huset vid Ladugårdsgärde och på regeringskansliet brydde sig inte det minsta om vanligt folks protester.

När man tar del av SVTs nya hyllningsserie till Olof Palmes minne i tre delar tycker man sig vara förflyttad minst 25 år tillbaka i tiden. Det är som om kommunismen aldrig fallit som globalt frihetshot och som om kommunistdiktaturer som Kuba alltjämt hålles i allmän helgd och vördnad. Palme blir här föremål för ett hagiografiskt rövslickeri som man trodde var ett svunnet kapitel i svensk TV-historia. Den man som gjort mer än kanske någon annan för att förstöra Sverige avporträtteras här som en helgongestalt.

Intet under då att palmeiten Pierre Schori, före detta kabinettssekreterare, FN-ambassadör med mera, mysande förklarar att han trodde det var omöjligt att en person som Palme skulle kunna väljas till ledare för ett politiskt parti i Sverige. Schori, som stöttat flertalet av världens värsta diktatorer inklusive Fidél Castro, beledsagade Palme under dennes beryktade pusskalas med Castro på Kuba sommaren 1975.

Agostinho Neto-Agostinho Neto, Angolas forne marxistledare: en av Olof Palmes och Pierre Schoris favoriter.

Det allra värsta var dock inte att den landfaderlige Tage Erlander lotsade fram Palme till posten som partiledare för Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP). Det värsta var att väljarna valde det parti som hade Palme som partiledare i flera val med undantag för perioden 1976-82, då olika borgerliga konstellationer hade makten men föga avvek från den socialdemokratiska linjen..

Jag anklagar Olof Palme för bland annat följande:

1. OP suddade med sin utrikespolitik ut skillnaderna mellan västlig demokrati och frihetsfientlig kommunism. Han hyllade brutala despoter såsom Castro, Angolas Agostinho Neto, Nordvietnams Le Duc Tho och PLOs Yassir Arafat – andra ej att förglömma – och såg samtidigt till att svenska skattepengar gick till bistånd till deras länder och/eller organisationer. Pengar som till största delen gick till vapen. Han införde en helt ny, Israel-fientlig linje i svensk utrikespolitik.

Palme och hans anhang i regeringskansliet och på utrikesdepartementet backade vidare upp alla Sovjetunionens så kallade fredsinitiativ – som i verkligheten syftade till att försvaga västvärldens motståndsvilja – med betydande entusiasm. Palme ville också se ett nära samarbete mellan SÄPO och den sovjetiska underrättelseorganisationen KGB.

2. OP företrädde utåt en aggressivt antiamerikansk utrikespolitik med kulmen i den exempellösa jämförelsen mellan USAs Vietnam-politik och tyska nationalsocialistiska krigsförbrytelser under Andra världskriget. Det tog efterföljande svenska administrationer många år att fullt återupprätta de en gång vänskapliga förbindelserna med USA.

Samtidigt bedrev den svenska regeringen i hemlighet ett nära samarbete med USA på flera områden, vilket ytterligare underströk det svekfulla i den palmeska utrikespolitiken. På UD satt kommunister och halvkommunister som Pierre Schori – vilken den avhoppade sovjetiske spionöversten Oleg Gordiejevskij kallat KGBs främste medarbetare i Sverige – och den homosexuelle sovjetbeundraren Sverker Åström (också han bevisad KGB-medarbetare) och såg till att Palmes politik genomfördes till punkt och pricka.

imagehandlerSverker Åström – med KGB-kodnamnet Getingen – var en av dem som såg till att genomföra den palmeistiska utrikespolitiken.

3. Med Olof Palmes uppdykande som en fixstjärna på den svenska politiska himlen förråades den politiska debatten i Sverige. Palme gjorde det till en princip att förnedra sina motståndare och avvek därmed från det tidigare respektfulla umgänget partiledare emellan, där man visserligen kunde vara bittra meningsmotståndare men ändå iakttog en gentlemannamässig ton i debatterna.

Tidigare var det lilla ordet ”herr” framför en politikers efternamn en artighet. Palme gjorde samma ”herr” till en spydighet. Palme brutaliserade och polariserade.

4. Det var under OPs egid som massinvandringen blev norm i Sverige. Den invandring som ägt rum tidigare var till allra största delen arbetsmarknadsrelaterad, och de flesta européer och nordbor som på den tiden anlände till vårt land för att jobba i den svenska industrin återvände till sina ursprungsländer efter avslutat värv i Sverige.

Palme upptäckte dock att han kunde ge sina socialistiska meningsfränder runtom i världen en fristad i Sverige och öppnade slussarna för greker, spanjorer, chilenare, jugoslaver med flera. Det är sant att en hel del av dem som kom hit varit förföljda i sina hemländer, men efter hand som åren gick fick vi ett allt större antal människor som mera var socialturister än politiska flyktingar.

5. Med hjälp av meningsfränder inom politiken och fackföreningsrörelsen syftade Palme-regimen till att steg för steg omvandla Sverige till ett rent socialistiskt samhälle utan den så kallade blandekonomi – kapitalism och socialdemokrati arm i arm – som gjort att ekonomin fungerade hyggligt. Det var det av Rudolf Meidner utarbetade förslaget om löntagarfonder som skulle åstadkomma den avsedda förändringen.

successMed hjälp av Meidners löntagarfonder skulle sosseriet och facket göra Sverige renodlat socialistiskt.

Om den palmeska samhällsomvälvningen hade lyckats skulle vi ha fått en socialistisk halvdiktatur i Sverige med ett troligt ekonomiskt kaos liknande det som rådde i Allendes Chile strax före militärkuppen 1973. Nu blev det gudskelov inte så. Företagsledare och andra hårt arbetande människor – som Palme inte tvekat att kalla ”babianhannar” respektive ”hatets och illviljans kolportörer” – protesterade kraftfullt mot den förestående socialiseringen och hindrade därmed de värsta excesserna.

Nu får svenska folket genom den svenska statstelevisionens försorg veta vilken stor hjälte, ja vilken helgonlik figur, Olof Palme egentligen var. Det är till sådan osmaklig propaganda de svenska licenspengarna från dig och mig går. ”Fri television” – jo, tjena…

Försöken att idolisera Palme dömda att misslyckas

17 september, 2012

I dagarna har filmen ”Palme” haft premiär. Det jag hittills läst om filmen ger mig intrycket att den är ännu ett försök att idolisera Olof Palme, den ende svenske politikern med ”riktig stjärnlyster” som Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg uttryckte det på nämnda tidnings ledarsida den 16/9. Hela artikeln här:

http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/palme-korde-sverige-i-diket/

Enligt uppgift lär den nya filmen framställa Palme som en så kallad vanlig människa i familjens sköte samtidigt som den ger en positiv bild, låt vara med embryon till kritik, av objektets politiska gärning. Jag vill dock påstå att alla mer eller mindre nyanserade försök att idolisera/ikonisera Olof Palme är dömda att misslyckas. Anna Dahlberg ger i sin tänkvärda artikel ett antal skäl härför.

Sant är att Palme, alternativt hans eventuella talskrivare, var bra på att framställa politiska citat man minns. Såsom ”Satans mördare” (om Franco-Spanien), ”Diktaturens kreatur” (om Husaks Tjeckoslovakien), ”Politik är att vilja” (vid en SSU-kongress) samt i det svulstiga orerandet om USAs så kallade julbombningar över Nordvietnam 1972. Palme jämförde här USAs strategiska bombpolitik med ett antal nazistiska förbrytelser under Andra världskriget.

Sant är också att Palme blev föremål för hyllningar från ett antal diktaturländer i Tredje världen på grund av sin återkommande, hätska kritik av USA och kapitalismen. Han var också över måttan älskad av människor som flytt från högerdiktaturer och som fått en fristad i Sverige; dessa människor var som bekant otröstliga sedan Palme mördats den 28 februari 1986 och några av dem grät ut i TV.

 Olof Palme sida vid sida med Nordvietnams Moskva-ambassadör 1968.

Detta räcker dock inte för att idolisera eller med något mått av trovärdighet hjälteförklara Sven Olof Joachim Palme (1927-86). Dahlbergs artikel har den träffande rubriceringen ”Palme körde Sverige i diket”. Dahlberg inleder artikeln med följande ingress: ”Olof Palme är vår enda politiker med riktig stjärnlyster. Ändå blev hans gärning ett misslyckande”.

Bortsett från att det inledande omdömet är tvivelaktigt – Dag Hammarsköljd och Carl Bildt måste ändå anses göra Palme äran stridig och förmodligen överglänsa honom på den politiska himlapällen – har Dahlberg rätt: Palme var ingen lyckad politiker vare sig nationellt eller internationellt.

Anna Dahlberg skriver att Palme var ”antagligen den största politiska begåvning som Sverige har haft” och att ”på flera områden var han långt före sin tid” (jämställdhet, apartheid-kritik). Men:

Så ser det ljusa arvet efter Palme ut. På de flesta andra områden har hans politiska arv åldrats ofördelaktigt. Hans internationella roll som frontfigur för den alliansfria rörelsen har förlorat sin relevans i och med kalla krigets slut. Vetskapen om att Sverige spelade under täcket med USA militärt samtidigt som Palme utåt var fränare i sin kritik av väst än öst dämpar dessutom lystern i hans internationella gärning.

Detta är överraskande klarsynta ord för att komma från en ledarskribent/politisk redaktör på den normalt föga trovärdiga tidningen Expressen. Dahlberg stannar emellertid inte med detta utan fortsätter:

Men det är det ekonomiska arvet som är mest besvärande. Till Palmes försvar ska sägas att han tillträdde i en svår tid. Rekordåren fick ett abrupt slut och ersattes av oljekriser, valutakriser och lågkonjunktur. Palmes svar på denna kris var dock inte att ödmjukt ompröva den egna politiken utan tvärtom att låta den tippa över på vänsterkant. Finansminister Sträng kördes över och Sverige inledde en katastrofal överbryggningspolitik. Efterfrågan eldades på och lönekostnaderna skenade, vilket utlöste en akut industrikris. Jämlikhetssträvan drevs så långt att den högsta marginalskatten uppgick till 85 procent för löntagare och för egenföretagare kunde den övergå 100 procent, vilket Astrid Lindgren påpekade i den berömda sagan om Pomperipossa i Expressen 1976.

Som grädde på moset kom fackföreningsrörelsens och sosseriets envisa försök att, på tillskyndan av den vänsterextreme ekonomen/ideologen Rudolf Meidner, införa så kallade löntagarfonder vilka på sikt skulle överföra makten från företagsägarna till facket. Enligt Dahlberg ogillade Palme själv förslaget om löntagarfonder, men eftersom han var notoriskt rädd för att konfrontera facket lät han förslaget leva vidare. Dahlberg menar med allt fog att det tog Sverige ”många år att retirera från denna skadliga hybris”.

Anna Dahlberg snuddar vid Palmes utrikespolitiska utsyn men tar inte steget fullt ut när det gäller att belysa dess katastrofala konnotationer. Olof Palme må innerst inne ha varit antikommunist och USA-vän, men det var i så fall inget som kom till uttryck i den utrikespolitiska väg han med hjälp av uppbackare såsom Sverker Åström, Pierre Schori, Birgitta Dahl, Anna-Greta Leijon och Bernt Carlsson slog in på redan i början på 1960-talet.

 Palme och Fidél Castro myser ikapp.

Följden av detta vägval blev att Sverige under ett par decennier kom att backa upp kommunistdiktaturer såsom Kuba, Nordvietnam, Östtyskland, Angola, Mocambique och Nicaragua. Under en lång följd av år stödde Sverige därtill allehanda utspel från Sovjetunionens sida syftande till att stärka kommunistblocket och försvaga västsidan i det Kalla kriget.

Liksom ett antal mer eller mindre marxist-leninistiska så kallade befrielserörelser – i verkligheten terrorgrupperingar av typ Viet Cong (FNL) i Sydvietnam, Röda Khmererna (Kambodja), PAIGC (Guinea Bissau), PLO (Mellanöstern, SWAPO (Sydvästafrika/Namibia) och ANC (Sydafrika). Särskilt anmärkningsvärt är kanske det kompromisslösa stödet till Arafats PLO och fientliga hållning till staten Israel, Mellanösterns enda demokrati, som socialdemokratin såg positivt på ända fram till begynnelsen av Palme-eran.

Något av en brytning med detta anti-israeliska förflutna kom först med  Göran Perssons besök i Israel 1999, det första en svensk statsminister gjort sedan Tage Erlander var där 1962.

 Göran Persson besökte Israel 1999 och bröt därmed med palmeismens negativa hållning till den judiska staten.

Sveriges stöd till ANC har ju berömts i alla möjliga tonarter som centralt i kampen mot den förvisso orättfärdiga rasåtskillnadspolitiken (apartheid) i Sydafrika. Må så vara. Samtidigt skall vi komma ihåg att ANC i grunden var en kommunistiskt influerad rörelse som icke tvekade att tillgripa våld och terror i kampen mot den vita överhögheten.

Bomber och granater mot marknader, sportanläggningar, biografer och restauranger skördade många civila liv. Grymma ”halsbandsmord” – där ett bildäck som sattes i brand träddes över offrets hals och orsakade en plågsam kvävningsdöd – var ett verksamt medel när det gällde  att utrota oliktänkande i de svartas led.

Palmeismen överförd till det utrikespolitiska området framkallade förvisso applådåskor från totalitärt vänsterhåll. Men vi får inte glömma att det ställde Sverige i en ofördelaktig dager bland världens västdemokratier och alls icke bara USA. Det fanns åtskilliga västledare som tvivlade på att Sverige egentligen hörde hemma i det västdemokratiska lägret under Palme. Att borgerliga regeringar fortsatte i samma spår gör minst av allt saken bättre.

 ”Halsbandsmord” introducerades i Sydafrika av ANC.

Alla försök att analysera fenomenet Olof Palme blir ofullständiga om man inte tar mannens säregna personlighet med i ekvationen. Den nu aktuella filmen framställer Palme som en god familjefar, något jag inte har anledning betvivla att han var. Hur det var med troheten mot hustrun Lisbeth – det har ju talats om möjliga förhållanden med exempelvis Shirley MacLaine och Monica Nielsen -vet jag inte. Det är heller inget som särskilt intresserar mig.

Olof Palme var kanske en hygglig prick i privata sammanhang. Dessvärre kan samma sak inte sägas om hans offentliga framträdanden i talarstolen och i televisionen. Här framstår Palme som en elak jävel som njuter av att trycka ner sina meningsmotståndare så långt i skoskaften det bara går.

 Fälldin blev tillplattad men fick sympatierna på sin sida.

Det var, som jag ser det, denna personlighetsdefekt som gjorde Palme avskydd och delvis hatad av i runda slängar halva svenska folket. Typiskt nog var det oppositionsledaren Thorbjörn Fälldin (C) som fick de flesta sympatierna på sin sida när han blev tillplattad av Palme i valdebatterna på 1970-talet. Att det sedan fanns personer som beundrade Palme för precis dessa ”eleganta” personangrepp är väl känt.

För en mer fullständig bild av hur jag ser på Olof Palme, läs gärna uppsatsen om honom i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige (Contra förlag 2008, 170 sidor).