När jag var i de senare tonåren lyssnade jag mycket på klassiska operatenorer. En av dessa var italienaren Beniamino Gigli (1890-1957). Länken här går till hans tolkning av Johannes Brahms (1833-97) ”Wiegenlied” (Vaggvisa).
Jag tyckte den var bedårande då och jag har inte funnit anledning ändra mitt omdöme sedan dess. Sentimentalt, javisst, men till skillnad från en del andra tycker jag det finns värre saker än att vara sentimental. I alla fall är det en av våra mest klassiska vaggvisor och med den önskar jag mina läsare god natt den här gången!
Beniamino Gigli ansågs vara den store Enrico Carusos (1873-1921) naturlige efterträdare som världens ledande tenor i den så kallade italiensk-franska operaskolan. Han hade en lyriskt ljus och samtidigt fyllig stämma som hade en fantastisk höjd. Hans röst finns bevarad i en mängd inspelningar och i en rad filmer.
Natursköna Mattinata.
Här hörs han i sången ”Mattinata” (som är en kommun i den italienska provinsen Foggia) av Ruggiero Leoncavallo (1857-1919), som ingår i alla italienska – och andra – tenorers standardrepertoar:
Enrico Caruso (1873-1921) var storkonsument av starka egyptiska cigarretter.
”Ombra mai fù” är den inledande arian i G. F. Händels opera Xerxes (Serse), som uruppfördes i London 1738 och då blev ett svidande ekonomiskt fiasko – operan lades ner efter fem föreställningar. Den fick emellertid en renässans på 1800-talet och särskilt då denna vackra aria.
Texten prisar ett träd som operans titelrollsfigur Xerxes sitter under. Arians titel betyder ungefär ”Aldrig har det funnits en sådan skugga”. Ursprungligen skrevs arian för en kastratsångare, men den brukar i våra dagar ofta sjungas av en countertenor eller en alt. Den är även omtyckt som bravurnummer för tenorer, och via länken ovan kan man avnjutna den store Enrico Carusos version från 1920.
Enrico Caruso föddes i Neapel 1873 och slog igenom i slutet av 1800-talet. Han gjorde därefter stor succé som hjältetenor i den italiensk/franska operagenren med sin barytonalt färgade tenorröst och uttrycksfulla presentation. Han blev så småningom dragplåster på scener som La Scala i Milano och Metropolitan i New York. Han kan också sägas ha varit tidernas första stora grammofonstjärna och var den förste som 1907 sålde över en miljon skivor. Han dog alltför tidigt, bara 48 år gammal, 1921.
Ett signerat fotografi av Caruso som den bedragne äkte mannen och clownen Canio i Leoncavallos I Pagliacci.
Det är nästan omöjligt att skriva om Caruso utan att nämna hans verkliga paradnummer: arian ”Vesti la giubba” (Ta narrkåpan på dig) ur Ruggiero Leoncavallos enaktare I Pagliacci (Clownerna). Rollfiguren Canio sjunger den i samband med att han sticker ner hustrun och dennas älskare. Så dödligt passionerad kan kärleken vara. Carusos version av arian är unikt uttrycksfull:
Caruso berättar i en minnesbok hur han vid ett tillfälle var tvungen att framföra denna aria samma kväll som hans tio år äldre älskarinna Ada Giachetti, mor till hans fyra söner, hade lämnat honom. Och visst kan man ana självupplevda hjärtekval i hans framförande här ovan. Han gifte sig senare med den 20 år yngre amerikanskan Dorothy Benjamin som var hans maka i tre år innan han avled. De fick tillsammans dottern Gloria (Caruso Murray, 1919-99).
Caruso ligger mig varmt om hjärtat, då han var min första stora sångidol tack vare att hans bevarade sånger överförts från gamla vaxrullar och ”stenkakor” till LP-skivor. Jag tvekar inte om att Enrico Caruso var tidernas främste operatenor. Hans ”Ombra mai fù” är en riktig höjdare.
Caruso gav, förutom en memoarbok, ut den instruktiva läroboken Konsten att sjunga och även en samling karikatyrteckningar.
Tillägnas min morbror Gösta som fick mig att bli intresserad av vacker sång.
Beniamino Gigli: Carusos efterträdare.
Natursköna Mattinata.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 