Rapport från dagar med lumbago

Lumbago. Ryggskott. Det är vad denna bloggare råkat ut för. Roligt är det inte.

Det var i torsdags kväll jag kände den där nästan omärkliga rörelsen i nedre delen av ryggen – den så kallade ländryggen – när jag skulle stänga balkongdörren. Ryggen stelnade snabbt till och jag befarade att det var dags igen. Det här har jag nämligen plågats av med intervall på runt ett-tre år sedan början på 00-talet.

Mycket riktigt. Fredag kom jag knappt ur sängen. De välbekanta symptomen dök upp: stelhet, och emellanåt olidliga smärtor, i ländryggen och svårt att gå. Jag tröstade mig med att det hela brukar vara över på kring tre dagar, men nu är jag inne på femte dagen. Visst, jag går bättre nu, men det har hittills tagit hela förmiddagen och morgonen av smärtor och handikappande stelhet innan jag kunnat göra det.

En bra bild av lumbago (ryggskott).

Enda gången jag varit utanför dörren under hela denna tid är då jag i söndags var ute och tog några bilder på den stora björken som blåst omkull nära huset och som jag skrev om här nyligen. Har missat viktiga politiska sammankomster såsom kommunstyrelsen, fullmäktige samt stadsbyggnadsnämnden sedan slutet på förra veckan.

Lyckligtvis har jag en snäll son som handlat mat och annat nödvändigt. I morgon måste jag nog i alla fall försöka praktisera mig ut och handla såväl mat som smärtstillande medel som uträtta andra ärenden.

Ryggskott är en plåga som jag inte unnar ens mina värsta fiender. Ibland har det känts som om någon kört in en slaktarkniv i ryggen på mig. Man kan bara vråla rätt ut. Fy fan, säger jag bara. Jag vore dock inte den jag är om jag inte försökte se det positiva också i denna prövning. Det mest uppenbara är kanske att man inser vilket privilegium det är att få vara hyfsat frisk.

Dessutom medför den påtvingade dödtiden att jag haft gott om utrymme att fundera över diverse gåtor i privatlivet samt mänsklighetens villkor i stort. Tror jag kommit underfund med vissa saker jag kanske inte skulle ha fått kläm på annars. Har också tittat mer på fotbolls-VM än jag förmodligen skulle ha gjort annars samt nästan hunnit läsa ut en mastig bok om prickskytte.

Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att jag hade haft sällskap här hemma, någon som kunde hålla litet koll på mig och hjälpa mig vid behov och som jag kunde göra samma saker för. Vi får väl se hur det blir med det. Mitt närmaste problem nu är hur jag skall kunna tillbringa natten utan att behöva vakna med en stel och värkande rygg och bara kunna släpa mig fram. På sikt får jag börja fundera på hur jag skall bära mig åt för att undvika detta i framtiden.

Och ja, ni får gärna tycka litet synd om mig, kära läsare!