Dröm med Putin…

Vladimir Putin i en limousine utanför Vatikanen.

Jag är ingen drömmare – det vill säga de drömmar jag har nattetid saknar oftast skönjbart budskap och är mestadels till synes helt obegripliga och förvirrade/förvirrande. För det mesta glömmer jag dem per omgående.

I natt bjöd emellertid Jon Blund på en under alla omständigheter rätt anmärkningsvärd dröm, som jag tänkte skriva några rader om här innan den försvinner i glömskans töcken. Det blir alltså en av de mera udda bloggtexter jag brukar tota ihop när andan faller på.

Det började med att jag och min framlidna hustru Marika var bjudna till ett större party som en av mina bästa och äldsta vänner, bosatt på Lidingö, anordnade. När vi började röra oss bland de övriga gästerna upplevde jag att jag hade glömt ta på mig byxorna. Så var det nu inte, jag hade dem dessbättre på visade det sig.

På festen kom jag i samspråk med en gammal kvinnlig vän, vi kan kalla henne Eva, som jag tidigare känt en viss dragning till. Litet överraskande var att hon, som var absolutist och icke-rökare, liksom jag både rökte och drack alkohol. Vi gick ut utanför huset, som dock inte alls tillhörde min vän och hans hustru på Lidingö utan snarare var min fasters i Rönninge.

Lidingöbron.

När Eva och jag stod och utbytte gamla minnen dök en flott, svart limousine modell större upp. I limousinen satt bland andra passagerare ingen mindre än Vladimir Putin (som jag dock bara såg flinten i bakifrån-perspektiv på)!

Eva tog plats i limousinen liksom jag. Chauffören tog oss på en färd i anslutning till vad jag uppfattade som Lidingös vattennära delar, men helt otippat hamnade vi på en liten skogsväg ute i bushen någonstädes. Putin och alla andra passagerare, vars antal tycktes ha utökats betydligt under färden, klev ur. Jag slog följe med en kraftig svart man, som ville sjunga Bellman-sången ”Så lunka vi så småningom” tillsammans med mig.

Strax innan jag vaknade befann jag mig med det övriga högtidsklädda sällskapet på nämnda skogsväg och väntade på nästa fas i limousinefärden. Jag antar jag förväntade mig att föras till en rysk ambassadbjudning eller liknande, det låg feststämning i luften.

Jon Blund bjöd på en rätt anmärkningsvärd dröm denna natt!

Där har ni hela historien. Delvis förvirrande men ändå i vissa stycken med viss mening. Ni får göra vad ni vill av allt detta, kära läsare, kom gärna med försök till tolkningar!

Ett stycke Bellman…

http://www.youtube.com/watch?v=m0jwCyudYfA

Nu önskar jag god natt med ett stycke Bellman: ”Så lunka vi så småningom” (Fredmans sång numro 21) med den oefterhärmlige Fred Åkerström.

När jag läste om Carl Michael Bellman (1740-95) i gymnasiets litteraturundervisning fick jag av vår eminente lärare tillika klassföreståndare Lars Forner lära mig, att skalden företrädesvis skrev om ”livsyra i dödens närhet”. Det är en formulering som etsat sig kvar i minnet. 1700-talets svenskar levde ju ofta i dödens närhet.

Var det inte pest, kolera, syfilis eller vattusot som stod beredda att rycka dig in i dödens käftar så kunde vara krig, eldsvåda eller lunginflammation. Tillvaron var skör så det förslog och inte särskilt många dog av hög ålder. Men det gällde att inte låta sig förlamas av dödsskräck, och då var det mer eller mindre – oftast det senare – ädla drycker som stod nära till hands: höj armen i vinkel, här vankas det finkel!

Eric och Madde på Bellevue. Foto: Tommy Hansson

Ja, den fräna finkeldoften låg i breda sjok över dåtidens krogar och smaken var säkerligen inte bättre: fan smakar det men full blir man, som vi brukade säga när jag låg i den så kallade lumpen.

Bellman själv, en gång kungagunstling ordentligt uppe i smöret, slutade sina dagar utfattig och i svår misär. Men innan detta skedde hann han med att förgylla tillvaron för oss med en uppsjö inspirerade sånger som hållit sig väl genom åren, av vilka ”Så lunka vi…” är en jag blir barnsligt glad åt.

Hoppas ni tycker detsamma!

Tillägnas min glada och bullrande dryckes- och partibroder Eric, som själv stundom tolkar Bellman så det står härliga till!