Posted tagged ‘SA’

Regeringen håller ”terrorsamtal” – håller själv terrorister under armarna

25 april, 2017

Aktiviteter under de så kallade terrorsamtalen enligt Jens Ganman.

Den S-ledda regeringen – det vill säga runt 25 procents socialdemokrati och 3,5 procents miljöpartism – har hållit så kallade terrorsamtal i kölvattnet av den uzbekiske IS-terroristen Rakhmat Akilovs islamistiska lastbilsmassaker på Drottninggatan i Stockholm den 7 april. https://samtiden.nu/2017/04/terrorsamtal-pagar-utan-sd-som-hela-tiden-haft-forslag/

Litet drastiskt skulle man kunna säga att de rödgrönas ”nationella samling” kring terrorhotet mot vårt land omfattar endast cirka 65 procent av landets befolkning, eftersom de väljare som sympatiserar med Sverigedemokraterna (SD) respektive Vänsterpartiet (V) lämnas utan inflytande. Nämnda partier anses nämligen inte tillräckligt rumsrena och fina för att få delta i överläggningarna om hur rikets säkerhet bäst skall värnas.

Detta trots att SD under en lång följd av år varnat för hotet från islamismen/jihadismen vilken kunnat rota sig i landet till följd av en exempellöst tanklös massinvandringspolitik vars kritiker demoniserats och marginaliserats. 2009 varnade SD-ledaren Jimmie Åkesson i en debattartikel i Aftonbladet för det hot mot vårt samhälle som den muslimska massinvandringen de facto utgör: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article12049791.ab

Taimour Abdulwahab lyckades bara oskadliggöra sig själv.

Året efter Åkessons debattinlägg försökte en 29-årig islamistisk terrorist baserad i Tranås som hette Taimour Abdulwahab begå massmord på Bryggargatan i centrala Stockholm men lyckades dessbättre bara spränga sig själv i luften. Jag förutsåg i en bloggtext att det skulle komma mera och tyvärr blev jag sannspådd, även om det tog sju år. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/12/15/det-var-bara-en-tidsfraga/

Vår spillra till statsminister Stefan Löfven, vars utsända i FN nyligen röstat in Saudiarabien i FNs kvinnokommission (CSW), och desinformationsminister Anders Ygeman sitter alltså och diskuterar bland annat förslag som SD fört fram i åratal i syfte att komma till rätta med terrorhotet.

Som att kriminalisera samröre med terrorstämplade organisationer som Islamiska staten och al-Qaida. En sådan lagstiftning finns redan i Norge. Som att aktivt uppspåra och utvisa personer som vistas i landet utan uppehållstillstånd. Som att låta Säkerhetspolisen (SÄPO) och inte Migrationsverket ha sista ordet beträffande vilka personer som skall betraktas som säkerhetsrisker.


Efter krigsslutet ansågs medlemskap i det nazityska Schutzstaffeln (SS) vara kriminellt. På bilden en enhet ur Waffen-SS.

I Nürnbergrättegången mot nationalsocialistiska krigsförbrytare 1946 betraktades det som ett brott att ha tillhört svårt belastade grupperingar såsom Schutzstaffeln (SS) och Sturmabteilung (SA). Jag ser det som ofrånkomligt och självklart att till exempel samröre med IS kriminaliseras. Att så ej redan skett måste anses som helt absurt.

Egentligen är det lika absurt att Socialdemokraterna själva tillåts delta i viktiga samtal om terrorism och rikets säkerhet. De borde vara diskvalificerade på grund av sitt mångåriga stöd till den palestinaarabiska terrorn riktad mot den judiska staten Israel, en politik som initierades av överklassantisemiten Olof Palme.

Samtidigt som Stefan Löfven, Anders Ygeman och Margot Wallström talar med darr på stämman om att skydda befolkningen mot islamistisk terrorism kan sosseriets ”kära systerparti”, det monumentalt korrupta Fatah, fortsätta planera sin aldrig sinande terrorverksamhet mot Israel och oskyldiga judar i godan ro med stöd av den rödgröna regeringens miljardbistånd. Genom samma bistånd garanteras löner till i Israel dömda och fängslade palestinaarabiska mördare. https://www.svd.se/lofven-maste-tala-klarsprak-med-abbas


Den Palestinska myndighetens fejkpresident Mahmoud Abbas: ”Vi välkomnar varje blodsdroppe som spills i Jerusalem.”

Mer om den palestinaarabiska terrorfilosofins nazistiska rötter här: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/08/islam-och-nazismen-mullaskolan-i-dresden-stormuftin-och-arafat/

Det är en märklig värld vi lever i.

Ljusets fiender: kommunister och islamister i ohelig allians

17 december, 2015

Varför resulterar den västerländska självkritik som är den europeiska civilisationens motor så ofta i stöd för totalitära rörelser och ideologier?   

Den frågan har författaren, litteraturvetaren och kulturskribenten docent Johan Lundberg – tidigare chefredaktör för tidskriften Axess – ställt sig och söker besvara den i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013, 460 sidor). Största förtjänsten med Lundbergs bok är att den lika tålmodigt som noggrant påvisar det nära samband mellan extremvänstern och islamismen som har växt fram under det senaste kvartsseklet.

Johan_Lundberg_(litteraturvetare)_2014 Docent Johan Lundberg skriver om ljusets fiender.

USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapat ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Så skrev Mattias Gardell, sedan 2006 professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet och 2009 mottagare av Jan Myrdalsällskapets Leninpriset, i en artikel om den radikale amerikanske muslimledare Louis Farrakhan i Anarkistisk tidskrift 1996. Lundberg återkommer upprepade gånger i sin bok till Mattias Gardell, en äldre bror till den homosexuelle komikern och författaren Jonas Gardell.

Gardell den äldre är en vänsterrevolutionär och Israel-hatare – han är en regelbunden deltagare i de propagandistiska Ship to Gaza-resorna liksom exempelvis Dror Feiler – som avvisar marxismens gamla aversion mot all form av religion som redskap för överheten. I likhet med Farrakhan ser han i stället religion, i det här fallet islam, som ett medel i syfte att störta de kapitalistiska makthavarna.

”I denna utveckling”, framhåller Johan Lundberg (sidan 18) ”från kalla kriget till idag framstår fatwan mot Salman Rushdie som en vattendelare. Den formulerades 1989 och markerade därmed början på den omorientering som den revolutionära vänstern i västvärlden har genomgått. Från att tidigare ha haft allierade i kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska ’befrielserörelser’ har man under de senaste decennierna sökt sina lojaliteter inom politisk islam.”

I den svenska efterkrigsdebatten blev det populärt i intellektuella vänsterkretsar att inte ta ställning i den globala kraftmätningen mellan USA och den fria västvärlden och Sovjetunionen med dess från Moskva styrda satellitstater i Östeuropa. Denna attityd kom att kallas den tredje ståndpunkten och omhuldades av exempelvis Artur Lundkvist, Lars Gyllensten, Sivar Arnér, Werner Aspenström, Karl Vennberg och Folke Isaksson.

2015821_1200_675 Eiyind Johnson kritiserade både nazism och kommunism.

Mot dessa neutralister stod diktaturfiender och demokratianhängare såsom Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka inte gjorde någon hemlighet av sitt avståndstagande från Sovjet och kommunismen. Upprinnelsen till debatten om tredje ståndpunkten – och strängt taget hela Kalla kriget – står att finna i det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948. Medan diktaturfienderna bland de intellektuella självklart markerade avstånd däremot menade ledningen i Författareföreningen (föregångare till Svenska författarförbundet) att man inte skulle ta ställning i frågan.

Frågan ställdes på sin spets med Eyvind Johnsons vårtal till studenterna i Uppsala 1951, där den senare nobelpristagaren gick hårt åt Sovjetunionen. Neutralisterna protesterade och menade att Johnson gav en nidbild av Sovjet. Enligt den tidigare pronazisten Karl Vennberg var Johnsons antisovjetiska tal att likna vid ”en spark med SA-stövel”, detta trots att Johnson under Andra världskriget till skillnad från Vennberg varit öppen med sin nazikritik.

Anhängarna av tredje ståndpunkten ville göra gällande att de stod neutrala mellan de båda stormaktsblocken, men i realiteten innebar deras ovilja att ta ställning för frihet och demokrati naturligtvis ett indirekt stöd för Moskva och kommunismen.

Emedan det kommunistiska Sovjetunionen 1991 hittat sin väntande plats på historiens stinkande soptipp bredvid fascismens och nationalsocialismens betydligt mer kortlivade men i lika hög grad folkmördande imperier, blev det nödvändigt för de totalitärt sinnade vänsteranhängarna att hitta nya bundsförvanter. Fientligheten mot det liberala västerländska samhället var dock densamma, understryker Johan Lundberg:

Tron på ett liberalt samhälle – som sätter individen före kollektivet, som utgår från idéer om alla människors lika värde och som bygger på fundamentala principer om yttrandefrihet, äganderätt, demokratiska val och religionsfrihet – har i den här utvecklingen kommit att uppfattas som uttryck för ett specifikt västerländskt perspektiv med en destruktiv potential och en mörk historia av förtryck och övergrepp.

Många vänsteranhängare, men även extremnationalister, applåderade den fundamentalistiska islamiska revolution som 1979 förde exilimamen ayatollah Ruhollah Khomeini till makten i Iran, sedan USAs president Jimmy Carter lämnat shahen Reza Pahlavi åt sitt öde. Dåvarande svenske oppositionsledaren Olof Palme menade för sin del att iranierna ”med pedantisk noggrannhet bygger upp sina demokratiska institutioner”. Khomeinis regim hade 1981-85 i revolutionens kölvatten låtit avrätta 8000 politiska fångar. http://blogg.elisson.eu/2011/03/05/om-olof-palmes-harliga-vanner/

untitled Salman Rushdie blev världsberömd över en natt tack vare Khomeinis dödsdom.

Det var den 14 februari 1989 som Khomeini via Radio Teheran utfärdade sin beryktade fatwa mot den brittiske författaren Salman Rushdie, född i en muslimsk familj i Bombay i Indien 1947. Eftersom Rushdie hade hädat och i sin bok The Satanic Verses (Satansverserna), utkommen 1988, givit en respektlös framställning av profeten Muhammed måste han dödas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie

Den som till äventyrs hade trott att vänstern i samlad tropp skulle sluta upp bakom den dödshotade Rushdie tog gruvligt miste. Inom Svenska akademien, som varje år utser en nobelpristagare i litteratur, gick diskussionens vågor höga.

En minoritet av de 18 ledamöterna ville att akademien skulle vända sig till den svenska regeringen och be denna ingripa till förmån för den dödshotade författaren, men majoriteten var däremot med hänvisning till akademiens gamla princip att inte göra politiska uttalanden. Exakt samma motivering hade avgivits av Författareföreningen 40 år tidigare, då den vägrade ta ställning mot det kommunistiska av Moskva stödda maktövertagandet i Tjeckoslovakien. Två av ledamöterna, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten, valde att protestera mot beslutet att inte uttala sig genom att vägra gå på akademiens sammanträden.

Stor uppståndelse väckte det också att den obotfärdige avgrundskommunisten Jan Myrdal, som tidigare stött de extremt hårda och hänsynslösa kommunistdiktaturerna i Maos röda Kina, Enver Hoxhas Albanien och Pol Pots Kampuchea, inte bara vägrade stödja Salman Rushdie utan fastmer öppet tog ställning för mullornas regim i Iran och dess fatwa mot Rushdie!

Myrdal motiverade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990 sitt ställningstagande på följande sätt: ”När imperialisterna nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens /Khomeini/ dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.” https://sv.wikiquote.org/wiki/Jan_Myrdal

Mullorna i Iran har inte backat från sin fatwa eller den belöning motsvarande en halv miljon kronor som utgår till den muslim som eventuellt lyckas ta sir Salman Rushdie av daga.

myrdal och Mao Folkmördarkommunisten Jan Myrdal möter folkmördaren själv, Mao Tse-tung.

Jan Myrdals utspel till stöd för Khomeinis shiamuslimska revolutionsregering i Teheran sågs då det gjordes sannolikt av många som ett bisarrt och/eller dåligt skämt. Johan Lundberg väljer på sidan 25 i sin bok att se det så här:

1990 väckte Myrdals hållning i Rushdieaffären bestörtning även bland många etablerade vänsterdebattörer, exempelvis på Dagens Nyheters kulturredaktion. 2013 har Jan Myrdals tankefigur letat sig in på svenska universitet, in på svenska kultursidor och in i statliga utredningar. Den här boken handlar om hur det kunde bli så.

Åtminstone en sak är klar, och det är att revolutionsvänstern, genom att ändra ideologiskt koncept i det man överflyttat fokus från klasskamp till kultur-, köns- och religionskamp, visat sig besitta en ganska imponerande överlevnadsförmåga. Det är långt ifrån första gången så sker.

Enligt Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1829-95) ursprungliga teser skulle det kapitalistiska systemets inneboende natur med lagbunden naturnödvändighet slutligen leda till dess undergång och etablerandet av proletariatets diktatur, ett socialistiskt samhälle och i tidernas fullbordan det saliggörande kommunistiska lyckoriket på jorden. När denna utveckling ej besannades måste teorierna justeras.

”Men med Lenins hjälp fördes en imperialistisk aspekt in i den kommunistiska ideologin”, konstaterar Lundberg (sidorna 29-30). ”Det gjorde att marxist-leninisterna sedermera kunde sätta sitt hopp till utvecklingen i tredje världen /… / Samtidigt hade det motstånd mot kapitalismen, som i Afrika och Mellanöstern tidigare hade härbärgerats av marxist-leninistiska ’befrielserörelser’, nu i allt högre grad kommit att kanaliseras till en rad islamistiska organisationer med uttalat reaktionära agendor, därtill ibland med kopplingar till den tyska 1930-talsnazismen.”

Hur har då den här onekligen rätt uppseendeväckande utvecklingen, vars konturer Johan Lundberg med beundransvärd flyhänthet skisserar upp, gått till?

2330560_1200_675 Mattias Gardell och Dror Feiler, två av den nya vänsterns företrädare.

Den grundläggande förutsättningen, konstaterar Lundberg, är att den globala kommunismens sammanbrott tvingat vänstern att söka nya samarbetspartners i den heliga kampen mot den förhatliga västvärldens dekadenta kapitalism och hållningslöshet. Eftersom vidare de marxistiskt-socialistiska ekonomiska teorierna överallt där de tillämpats visat sig odugliga, har vänstern som ovan anges tvingats byta fokus: från den gamla materialistiska klasskampen till en kamp inriktad på kultur, kön och religion.

Därmed, menar Lundberg (sidan 31), har vänstern ”mer och mer kommit att överge den materialistiska historieskrivningen och klassteorin till förmån för frågor som har med identitet att göra: Sexuell identitet, könsidentitet, etnisk identitet, religiös identitet och så vidare /… / Detta innebär att man från vänsterns sida har närmat sig en klassiskt reaktionär ståndpunkt, som idag även återfinns på yttersta högerkanten.”

Johan Lundberg lyfter även fram en icke försumbar komponent i det vänsterextrema idékomplexet som artikelförfattaren ofta reflekterat över och som kan förklara de nya kontakterna mellan extremvänstern och islamismen: de starka banden mellan religion och kommunism och även mellan kommunism och nationalsocialism. Kommunismen kan på flera sätt beskrivas som ett religionssubstitut eller en pseudoreligion. Marxismens utopi om det klasslösa, kommunistiska samhället har ovedersägliga likheter med den kristnes eller muslimens vision om det eftervärldsliga paradiset.

A5B3FF4FC4341901A1CEDA6F6E2D8A9CDA0876CD22CDD6225F3D26677AFC4BB9 Nikolaj Berdjajev beskrev sambandet mellan kommunism och religion.

Detta band mellan kommunism och religion har påtalats tidigare av bland andra den klassiske ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948) i skriften Sanning och lögn i kommunismen:

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.” https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/13/fyra-skaggiga-ryssar-iii-nikolaj-berdjajev/

Jag har här inga möjligheter att ta upp alla aspekter av Johan Lundbergs Ljusets fiender, som jag skulle vilja utnämna till en av innevarande decenniums så här långt viktigaste politiska debattböcker på svenska, kanske den viktigaste, där författaren belyser extremvänsterns omaka ”äktenskap” med den neofundamentalistiska islamismen/jihadismen.

Jag låter en annan av den svenska nutidens viktigaste debattörer, Svenska Dagbladets Ivar Arpi, sammanfatta essensen i Ljusets fiender (titeln är hämtad från titeln på en dikt av 1700-talspoeten Johan Henric Kellgren) i en gästledare publicerad den 29 september 2013 : ”Johan Lundberg visar i Ljusets fiender hur ett nätverk av organisationer har bildats i Sverige, där vänsterextremism och neofundamentalistisk islam gjort gemensam sak, eller i varje fall delar vissa målsättningar. Samma personer hoppar runt mellan organisationer som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 till exempel. Man bjuder in samma talare, ibland dömda terrorister, kända antisemiter eller militanta aktivister.”

En av följderna av all denna aktivism är att ett nytt slags tredje ståndpunkt bildats. Nu är det emellertid inte kommunismen utan den våldsbenägna islamismen/jihadismen man skall förhålla sig neutral till och därmed ursäkta. Fienden är dock densamma som förut: det sekulära västerländska samhället med USA och den judiska staten Israel i spetsen.

Lundberg m m 011

Ty det är detta kapitalistiskt-judiskt-kristna samhälle som, menar extremvänstern och deras islamistiska allierade, är den egentliga boven i dramat. Offren framställs som förtryckare som själva bär skulden till det som drabbar dem. Det är ingen tillfällighet att folkmordskommunisten Jan Myrdal intagit en central position i ovan beskrivna utveckling. Han har inte bara applåderat Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie utan även försvarat den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson.

Han hatar sina berömda föräldrar Alva och Gunnar och han hatar det samhälle han fötts in i. Vilken är en förklaring så god som någon till att han ägnat sitt vuxna liv åt att förstöra detta samhälle och dess normer.

Extremvåld från bruna och röda socialister

11 mars, 2014

images En bild av den röda våldsvänstern i Revolutionära Frontens tappning.

Många upprörs med rätta över det politiska extremvåldet i beryktade Malmö den gångna helgen, då sex personer fick föras till sjukhus sedan de attackerats med knivar. För en av de skadade har tillståndet uppgivits vara allvarligt. Några personer, varav ett par medlemmar i nationalsocialistiska Svenskarnas Parti, har gripits misstänkta för mordförsök.

Knivskärningarna skedde i centrala Malmö efter en feministisk demonstration mot våld (!) mot kvinnor natten till söndagen. Händelseförloppet tycks dock ha varit ett helt annat än vad vänsterextremister på plats har velat göra gällande. Någon oprovocerad naziattack har det uppenbarligen ej varit frågan om.

Anders Kristersson, inre befäl vid Malmöpolisen, har citerats på följande sätt:

Det var ett riktigt bunkaslagsmål. Det var så många som slogs att ingen polis kunde se hur många som var inblandade.

http://www.etc.se/inrikes/demonstration-attackerad-i-malmo-det-kom-nazister

I Kvällsposten kan man läsa följande:

Enligt vittnen på platsen ska en grupp på 15-30 demonstranter ha jagat och attackerat nazisterna, som då svarade med att gå till attack med knivar.

http://www.expressen.se/kvallsposten/polisens-uppgifter-sa-startade-knivbraket/

Denna bild av händelseförloppet visar att det rört sig om en sammandrabbning mellan konkurrerande extremister, inte en av nazister planerad attack på så kallade fredliga demonstranter. Det är ju  på sistnämnda sätt den samlade vänstern vill att vi skall betrakta saken. I själva verket förefaller nazisterna ha handlat i nödvärn.

images Revolutionära Fronten går lös på en man som felaktigt  troddes vara ”rasist”.

Morgan Johansson (S), ordförande i riksdagens justitieutskott, har nu kallat SÄPO-chefen Anders Thornberg till utskottet samtidigt som han enligt TT inte utesluter ”att det finns en svensk Anders Breivik bland de här grupperna…”. Med ”de här grupperna” åsyftar Johansson ”de extrema grupperna på högerkanten”.

Detta trots att SÄPO tidigare har bedömt att det är de våldsbenägna vänsterextremisterna, tillsammans med jihadtänkande islamister och djurrättsextremister, som utgör det största hotet mot vår demokrati under det så kallade supervalåret 2014. Jag har tidigare skrivit så här i detta ämne:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/02/01/rapport-om-politisk-extremism-forhojt-terrorhot-under-supervalaret/

Att på detta sätt ta ställning för en av de våldsamma grupperingarna – den autonoma vänstern – och samtidigt angripa en annan – nationalsocialisterna – är ingenting annat än ren och skär populism. Morgan Johansson och hans partikollega Stefan Löfven vill framstå som de stora nazibekämparna och väjer till den ändan inte för verklighetsförfalskning.

Löfven, vår trolige näste statsminister, manar nu enligt TT till vad han kallar ”samling över blockgränserna” och förutskickar att det skall komma en inbjudan som ”ska gå ut brett”, dock inte bredare än att Sverigedemokraterna undantas från inbjudan. Vi-och-dom-tänkande i sin prydno. Löfven förklarar vidare för vem som vill höra på: ”Nu vet jag att både i Kärrtorp och i Malmö så är det organiserade nazister och det är deras metoder att agera så här.”

Det var ju som ni säkert minns i Kärrtorp i södra Storstockholm som kommunister och nazister pucklade på varandra av hjärtans lust, något som i mainstreammedia givetvis framställdes som att nazisterna ”gått till attack”. En vecka efter händelsen kunde man i Kärrtorp se etablerade politiker med riksdagens talman, ett antal statsråd samt riksdagsmän i spetsen gå armkrok med representanter för våldsvänstern i en riktigt hjärteknipande manifestation för demokratin.

untitled Brunsocialisterna i Svenskarnas Parti på marsch.

Förvisso finns det varje skäl att notera det hot mot vår demokratiska ordning som extremistgrupper av olika schatteringar står för. Jag har emellertid svårt att frigöra mig från tanken, att det allvarligaste och mest långsiktiga hotet mot demokratin är det faktum att ledande politiker favoriserar en av våldsgrupperingarna men ensidigt tar ställning mot den andra.

Detta förhållningssätt tyder enligt min mening på såväl kunskapsbrist som usel magkänsla: med detta synsätt uppmuntras våldsvänstern att trappa upp sina angrepp mot meningsmotståndarna, eftersom deras typ av våld uppenbarligen på sina håll ses som rättfärdigt engagemang. Samtidigt riskerar frustrationen och desperationen bland nazityperna att öka, vilket också bäddar för fortsatt och måhända upptrappat våld.

Det finns en tydlig risk för att vi över tid kommer att få en situation som liknar den som rådde i Tyskland före Hitler, då SAs bruna garde utkämpade regelrätta gatuslag mot kommunisternas stormtrupper.

Noteras bör också att Löfven är snabb med att – givetvis helt riktigt – fördöma nazistiska knivskärningar, medan han inte ens tycks ha noterat att i samband med Kärrtorp-bråket en vänsterextremist greps och åtalades för mordförsök sedan han huggit en flyende meningsmotståndare i ryggen med en kniv.

imagesQ4D6U2UT Hjärteknipande i Kärrtorp: den store antinazisten Löfven bland folket.

Jag länkar gärna till en insiktsfull bloggtext av Torbjörn Jerlerup om hotet mot demokratin från olika extremgrupper:

http://ligator.wordpress.com/2013/09/14/antidemokratism/

Slutligen förtjänar det understrykas att det inte rör sig om ”vänster” respektive ”höger” när man diskuterar nämnda extremgrupper. Båda sidor är vänster: nazisterna står, vilket framgår av den ideologiska beteckningen ”nationalsocialism”, för en vänsterideologi som bygger på rasbegreppet, detta till skillnad från de röda socialisterna vilka bygger sitt tänkande på klasschabloner.

I övrigt finns det många likheter mellan de båda sidorna såsom antidemokrati, vålds- och revolutionsromantik, kollektivism, förstatligande av banker och andra institutioner etcetera. Det mest rättvisande vore måhända att tala om bruna och röda socialister.

Skakande reportage om extremvänsterns historielöshet, våld och demokratiförakt

31 december, 2013

untitled AFAs våldsfilosofi på bild.

http://www.youtube.com/watch?v=iosDHOGcX0s&feature=youtu.be

Ovan kan ni ta del av en länk som går till ett TV-reportage om vänsterextremismen i Sverige och dess metoder. Reportaget har gjorts av journaliststudenterna Mikael Falk och Otto Jägenstedt.

Det framställer på ett lugnt och sansat sätt, där företrädare för såväl extremvänstern som dess kritiker får komma till tals, det förakt för demokrati och den förkärlek för våldsmetoder grupperingar såsom Antifascistisk Aktion (AFA) och Revolutionära Fronten (RF) hyser. En av de intervjuade extremisterna menar att Moderaterna och Sverigedemokraterna står för samma typ av reaktionära värderingar.

En annan röst som kommer till tals i reportaget önskar, att SD-ledaren Jimmie Åkesson får något annat än en tårta i ansiktet nästa gång han attackeras. Målsättningen med vålds- och störningsaktioner mot meningsmotståndare förklaras i reportaget vara att få de senare att sluta med sin politiska verksamhet: då har man ”vunnit”.

Falks och Jägenstedts reportage innehåller några skakande filmsekvenser som visar hur det kan gås till väga då extremvänstern ger sig på folk de inte gillar. Det är slag och sparkar mot huvud och kropp, det är, kort sagt, besinningslöst och i praktisk handling omsatt hat. Det är också en skrämmande uppvisning i politisk idioti och parallellt därmed en lika skrämmande historielöshet.

imagesX82SF92WHitlers Sturmabteilung (SA) gick segrande ur gatukriget mot kommunisterna i Nazityskland. Här har några kommunister gripits i Berlin dagen efter riksdagsvalet den 6 mars 1933.

En av de vänsterextremister som kommer till tals framhåller som en ursäkt för sitt våldsförhärligande, att han haft släktingar som råkat ut för nazistvåld i Tyskland under Hitler-tiden och även suttit i koncentrationsläger. Den slutsats han drar är paradoxalt nog ändå, att det polariserande våld mellan kommunister och nazister som ledde fram till mardrömmen under Hitler och NSDAP bör upprepas i Sverige 80 år senare. Det tyder på en politisk svagsinthet av nästan kriminellt slag.

Nationalsocialistiska grupperingar såsom Svenska Motståndsrörelsen (SMR) och Svenskarnas Parti (SvP), som står för en annan typ av totalitär vänstersyn där begreppet ”klass” ersatts av ”ras” och ”nation” som utgångspunkt för den politiska kampen, uppvisar precis samma typ av primitiva värderingar. Det är som om kommunismens långa och blodiga historia respektive Förintelsen och Andra världskriget aldrig hade ägt rum. Det kan vi tacka historieämnets förfall i vår svenska skola för.

Enligt en rapport från Säkerhetspolisen (SÄPO) är det den vänsterextremistiska och våldsbejakande miljön som i dag utgör det största hotet mot demokratin i Sverige. Extremnationalism/nazism respektive våldsbenägen islamism/jihadism anses av SÄPO inte vara lika farliga, en slutsats som givetvis kan diskuteras.

untitled Magnus Sandelin är författare och expert på den politiska extremismen i Sverige.

Icke minst oroar det, något som författaren och extremistexperten Magnus Sandelin framhåller i reportaget, att tidningarnas kultursidor rätt ofta tar in artiklar som slätar över vänstervåldet vilket ändå, menar skribenterna i fråga, har ”ett gott syfte”. Sandelin har bland annat skrivit böckerna Extremister (om extremvänstern) och Den svarte nazisten (om den dömde polismördaren Jackie Arklöv). Minst sagt oroande är även att företrädare för det politiska etablissemanget på sistone legitimerat extremvänstern genom att sluta upp i den stora så kallade antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp den 22 december 2013.

Exempelvis talman Per Westerberg (M) och oppositionsledaren Stefan Löfven (S) ställde här  upp och med floskulösa argument motiverade det faktum, att de gick sida vid sida med AFA- och RF-folk liksom lyssnade till appeller från Rättvisepartiuet Socialisterna som stod bakom demonstrationen under täckmantel av det utåt sett opolitiska förortsnätverket Linje 17. Från scenen i Kärrtorp hördes rappande uppmaningar om att ”slipa kniven” för ”slakt” av Jimmie Åkesson.

Inget som tydligen besvärade Per Westerberg, Stefan Löfven, Erik Ullenhag, Karin Enström, Catharina Elmsäter-Svärd, Fredrick Federley med flera kända rikspolitiker som visade eklatant prov på dåligt omdöme genom att komma till Kärrtorp och samsas med våldsvänstern.

picture687263 Stefan Löfven, Sveriges näste (?) statsminister, hade inga problem med sällskapet i Kärrtorp.

Kärrtorpsjippot måste nog anses vara den största framgången någonsin för den våldsbenägna extremvänstern i Sverige, samtidigt som de aktiva nazisterna i SMR blev mer omtalade än man tidigare ens kunnat drömma om.

Jag vill under alla omständigheter uppmana alla mina läsare att ta del av den här filmen. Sprid den gärna till så många som möjligt. Den borde ses av hela svenska folket!

Uppmaning till bokbål på Pride

31 juli, 2013

250px-1933-may-10-berlin-book-burningBokbål i Tyskland 16 maj 1933.

Så var det dags igen för det årliga, översexualiserade vulgärjippo som kallas Pridefestvalen.

Till årets nyheter hör ett planerat bokbål som en grupp kallad Kulturmanifestet inbjuder till.

”I hundra, om inte tusen, tals år har religiösa skrifter motsatt sig homosexualitet och lett till att HBTQ-personer misshandlats och mördats för sin ´alternativa livsstil´, hävdas det i ett illa skrivet upprop. ”För att visa stöd gentemot likasinnade människor, som tvingas leva i samhällets periferi och inte får bevisa sin kärlek i giftemål (eftersom det är OLAGLIGT, jämställt med att mörda eller våldta någon) så borde vi alla samlas under Pride-veckan och bränna dessa gammaldags religiösa skrifter och starta en modernare livsåskådning som är mer förstående och tolerant.”

Så långt det så kallade Kulturmanifestets upprop till bokbrännandets fromma. Man diskuterar även passande namn för den ”modernare livsåskådningen” och nämner som ett förslag ”humanism”. Kulturmanifesterarna lär dock inte behöva komma på någon ny ”livsåskådning” eftersom den redan finns: förakt för religion och de normer som hållit ihop vår civilisation samt  den vidhängande föreställningen, att allting är tillåtet.

unifFörsvarsmaktens prideavdelning på marsch. Bäva månde den lede fi!

Särskilt bevandrade i historia förefaller dock inte kulturmanifesterarna vara. Bokbål och bokbränning kommer för alltid att vara förknippat med den tyska nationalsocialismen och de bokbål som anbefalldes av Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels på 1930-talet, då bland annat all judisk litteratur som fanns att tillgå blev lågornas rov när böckerna kastades på eldarna av skränande SA-män och annan svagsint pöbel.

Så om uppropsmakarna önskar göra HBTQ-rörelsen en rejäl björntjänst är det bara att sätta igång och elda med Bibeln, böcker av Luther och annan kristen uppbyggelselitteratur som bygger på bibliska värderingar. Be my guest. Jag känner dock medlidande med alla de HBTQ-personer som vill vara vilka de är i avskildhet och inte tjoa med Gardell, Miljöpartiets ledning och alla andra i den avslutande och våldsamt exhibitionistiska paraden genom Stockholms gator och som nu även skall behöva genomlida ett bokbål.

Jag lägger mig inte i hur människor lever sina liv och med vilka de delar sovrum. Å andra sidan godtar jag heller inte att  av homosexlobbyn få nedkört i halsen vilka värderingar jag bör och/eller inte bör ansluta mig till. Jag förbehåller mig rätten att även fortsättningsvis läsa de ”gammaldags” religiösa skrifterna och göra min egen tolkning av dessa.

omsajtenKommer Koranen att kastas på elden?

Det skall sägas att det framgått av kulturmanifesterarnas interna diskussioner att inte alla välkomnar idén om bokbrännande. Det framgår heller inte om man, om nu den tvivelaktiga brasan blir av, avser bränna Koranen.

Från pridefronten kan även meddelas, att Försvarsmakten avser närvara också vid årets Pride Park som förlagts till Östermalms IP intill Stadion i Stockholm och således lägga ett antal slantar som enligt mitt förmenande kunde använts betydligt bättre. På kulor och krut, exempelvis. Det är under alla omständigheter vad jag som skattebetalare anser att mina pengar skall gå till.

http://www.forsvarsmakten.se/sv/Aktuellt/Ovningar/Forsvarsmakten-pa-Pride-2012/

Därför skall S-bossen inte bära Boss-bälte

31 maj, 2011

Partiledare (S) Håkan Juholt har fått påskrivet i media för att han bär ett bälte från den ledande tyska klädtillverkaren Hugo Boss. Men inte ett autentiskt Boss-bälte, utan ett piratkopierat sådant som Juholt uppger sig ha inhandlat i Turkiet.

http://blogg.aftonbladet.se/politikerkollen/2011/05/skarpning-juholt

I Expressen 30/5 2011 ges tullverkets Per Holgersson utrymme för kritik mot Juholts val av bälte:

-Det ser illa ut. Han kan ha köpt det på en semesterresa, men han stöder ju indirekt svart ekonomi.

I Expressen-artikeln konstateras bland annat att illegal handel med piratkopierade varor är ”den snabbast växande formen av organiserad brottslighet” samt att värdet av varumärkesförfalskning kan uppskattas motsvara 5-7 procent av världshandeln. I sammanhanget nämns även maffiainblandning.

Eleganta naziuniformer från Hugo Boss ateljéer.

Detta kan naturligtvis anses vara illa nog, särskilt för ledaren av Sveriges största politiska parti och en potentiell statsminister. Det finns dock ännu ett skäl till att Juholt borde slänga sin Boss-kopa i soporna (om han inte redan gjort det), och det är det tyska företagets föga rumsrena historik.

Företaget grundades av Hugo Ferdinand Boss (1885-1948) i tyska Metzingen 1924 men gick i konkurs 1930. När verksamheten återupptogs ett år senare fick företaget snabbt lukrativa kontrakt med den tyska naziregimen och fick leverera uniformer inte bara till tyska armén (Wehrmacht) utan fastmer till de nationalsocialistiska organisationerna SA, SS och Hitler-Jugend. Hugo Boss-cheferna var vid denna tid entusiastiska nazianhängare.

Dessutom tog Hugo Boss under tiden för Andra världskriget 1939-45 in tvångsarbetare från det övriga Europa, vars länder ockuperats av Nazityskland. Det är enligt min mening främst på grund av denna avskyvärda koppling, som Håkan Juholt bör avhålla sig från att visa sig offentligt med varor från Hugo Boss.