Heimerson och #metoo: Aftonbladet har gjort det fria ordet en dödgrävartjänst

Staffan Heimerson är inte nådig mot #metoo-rörelsen.

Tidningen Aftonbladet uppges ha avbrutit sitt samarbete med krönikören Staffan Heimerson sedan denne den 27 november 2017 publicerat en text där han starkt ifrågasätter den så kallade #metoo-rörelsen och därefter försvarat texten i tidningen Resumé. Vet inte om mina rader här blir så originella, men jag tycker ändå jag bör kommentera saken.

”Metoo häxjakt med drag av Stalins utrensningar”, konstateras rubriksvis i Heimersons krönika (ja, jag fördrar ”krönika” framför det amerikaniserade ”kolumn”) och man kan ana att redan här inte så få läsare med feministiska preferenser uppvisar tendenser till hjärtsvikt. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Eo43MA/metoo-en-haxjakt-med-drag-av-stalins-utrensningar

Med ”häxjakt” menar Heimerson det högst reella exempel i sitt slag som ägde rum i Salem i Massachusetts 1692-93, då tre kvinnor stämplades som besatta av Djävulen sedan de anklagats av två flickor. Fler än 25 personer avrättades och ett 20-tal fängslades innan häxpsykosen i Massachusetts var till ända. https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4xprocesserna_i_Salem 

Stalins utrensningar av verkliga och (mest) påhittade partifiender under 1930- och 1940-talet skördade naturligtvis mångfaldigt fler offer än de vid en jämförelse tämligen beskedliga händelserna i östra USA i slutet av 1600-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_utrensningen

Josef Stalin (till vänster) och bolsjevikledaren Nikolaj Bucharin, vilken avrättades (läs: mördades) i samband med Stalins utrensningar 1938.

Nu kan man kanske med visst fog tycka, att den före detta världsreportern Staffan Heimerson överdriver så smått i sin tydliga iver att gå till rätta med #metoo. I rättvisans namn skall dock tillfogas att han själv är medveten om detta eftersom han faktiskt skriver: ”Vi ska inte dra likheterna för långt.”

I en kommentar till tidningen Resumé dagen efter publiceringen i Aftonbladet menar den inte särskilt blygsamme Heimerson att det egna aktstycket är ”briljant journalistik” som kunde användas i undervisningssyfte – så här skall en krönika skrivas! Krönikören vidhåller också att #metoo ”förstör vårt samhälle”. https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/11/28/heimerson-jag-kanner-att-metoo-forstor-vart-samhalle/

Briljant vet jag inte, men nog är det en fullt gång- och läsbar debattext Staffan Heimerson åstadkommit. Framförallt – det här är åsikter som självklart måste vara tillåtna att lufta i det klimattklimat som skapats genom #metoo. Aftonbladet har agerat synnerligen märkligt genom att först publicera Heimersons krönika, men när det sedan kommit in drivor av kritiska synpunkter drar man öronen åt sig och kickar ut den forne världsreportern i kylan fortare än någon kan säga ”Fredrik Virtanen”.

Våldtäktsanklagade Aftonbladet-skribenten Fredrik Virtanen.

Behandlingen av Staffan Heimerson är ett typexempel på hur det är i Sverige: bara en åsikt är tillåten i en given fråga. Den som inte till hundra procent sjunger #metoos lov finner sig snart vara persona non grata i det offentliga samtalet. Något som förstås är vardagsmat för denna bloggare och andra frispråkiga sverigedemokrater men kan komma som en chock för en etablissemangsperson som Heimerson.

Jag erkänner gärna att jag upplever Heimersons debattext som väl onyanserad. Min principiella inställning är att det är välgörande att uppenbara sexuella marodörer som en Fredrik Virtanen, en Martin Timell, en Lotta Bromé, en Roger Mogert, en Lars Nilsson eller en Jean-Claude Arnault hängs ut till vädring. Det problem som borde inses av alla är dock att risken för lynchjustis och häxjakt av det slag som Heimerson lyfter fram är uppenbar.

Det duger enligt min uppfattning inte att man som SDs Hanna Wigh eller friidrottaren Moa Hjelmer kommer dragandes med påstådda händelser som går flera år tillbaka i tiden men inte har kurage nog att namnge de personer som avses. Känner man sig sexuellt ofredad och rentav påstår sig vara våldtagen, då går man till polisen vid det aktuella tillfället och väntar inte i flera år med att komma med mer eller mindre vaga anklagelser som kastar skuggor över en mängd oskyldiga personer.

Risken med upplägget med #metoo och den masshysteri detta initiativ givit upphov till är att en person som kanske oombedd klappat en kvinna på rumpan för 20 år sedan – i och för sig ett förkastligt sätt att behandla kvinnor (och män) på men jämförelsevis tämligen oskyldigt – buntas ihop med bevisade våldtäktsmän och rena psykopater. Därför anser jag att Staffan Heimersons krönika tar upp väsentliga frågeställningar, låt vara på ett något onyanserat sätt.

Jag har aldrig varit någon större beundrare av Staffan Heimerson, född i Karlstad den 7 november 1935 men uppväxt i skånska Ängelholm och därefter uppmärksammad som debattör, utrikeskorrespondent och programledare i olika sammanhang och i olika media. Så till exempel skrev jag för drygt två år sedan en minst sagt kritisk bloggartikel om honom med anledning av de mycket obalanserade synpunkter på immigrationsfrågan han då torgförde (han har säkert gjort sig skyldig också till andra fadäser). https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/27/nar-idiotin-pladdrar-pa-nagot-om-varldsreportern-heimerson/

Den springande punkten är emellertid att Heimerson, liksom alla andra, har rätt att framför vilka åsikter han vill så länge han håller sig inom lagens råmärken vilket uppenbarligen är fallet beträffande hans krönika om #metoo-rörelsen.

Aftonbladet väljer förvisso vilka krönikörer man anlitar, fattas bara, men att sparka någon efter vid pass 50 års samarbete på grund av att vederbörande torgfört obekväma och politiskt inkorrekta uppfattningar i en krönika tidningen utan betänkligheter publicerat är som jag ser det varken riktigt klokt eller försvarbart. Aftonbladet har gjort det fria ordet en dödgrävartjänst.

Mina prylar (9): två stenyxor

 Mina stenyxefragment. Foto: Tommy Hansson

De äldsta prylarna i min ägo torde vara två stenyxor, eller rättare sagt fragment av sådana, som hängt med från mitt föräldrahem. De är inte märkvärdiga på något sätt, men det är ändå med icke obetydlig vördnad jag iakttar dessa minnen från tidigare generationers slit och släp i denna jämmerdal.

Om jag inte är helt ute och cyklar så härrör det större yxfragmentet från min fars föräldrahem Ekeby i Hölö socken strax utanför Södertälje. Det mindre lär komma från mitt eget föräldrahem Svalängen, också det beläget utanför Södertälje (fast det tillhörde Salems socken när jag föddes och växte upp). Den yngre stenåldern slutade omkring 1500 före Kristi födelse, men stenredskap användes långt upp i metallåldrarna.

Efter att ha slagit i min ”arkeologbibel” – Mårten Stenbergs Det forntida Sverige (andra upplagan 1971) – från mina år som arkeologistudent 1973-75 vågar jag mig på en vild gissning att mina stenyxefragment emanerar från bronsåldern, som här hemma inleddes omkring 1500 f. Kr. Att tillverka metallföremål måste ha känts rätt bökigt för gemene man, varför det gamla beprövade materialet sten fortsatte att användas. Ofta nog efterbildades då metallföremålens former.

 Exempel ur Stenberger på stenyxor från bronsåldern. Foto: Tommy Hansson

Det har onekligen hänt rätt mycket på drygt 3000 år. Ändå kunde människorna som levde i brytningstiden mellan stenålder och bronsålder – som ibland kallas kopparålder – dra fördel av tidigare landvinningar såsom upptäckten av elden, uppfinningen av hjulet, domesticeringen av hästen, åkerbruket och boskapshållningen. Metallbruket innebar en revolution i livshållningen både i krig och fred. Inte särskilt mycket nytt skulle sedan hända under de följande par tusen åren.

Ändå är 3000 år en piss i Mississippi i det långa historiska perspektivet. Människorna som levde då skilde sig inte särskilt mycket från oss så kallade moderna människor mer än att de i regel var litet kortare än oss och inte hade lika hög medelålder. De pratade naturligtvis också annorlunda och hade ännu inget skriftspråk; de första kända exemplen på runskrift i vårt språkområde härrör från 200-talet e. Kr.

Min gissning är att de båda yxfragmenten dumpades i sjön när de gått sönder, områden som blivit åkermark med landhöjningen. Sedan har de hittats när jorden plöjts eller harvats.

 Chr. J. Thomsen, mannen bakom treperiodssystemet.

Det var den danske samlaren, amatörarkeologen och museimannen Christian Jürgensen Thomsen (1788-1865) som indelade den europeiska forntiden i perioderna sten-, brons- och järnålder enligt det så kallade treperiodssystemet. Därmed fick den arkeologiska vetenskapen en struktur den tidigare saknat. Mer om Thomsen här:http://www.pilemedia.se/a1.htm

Då är det för sent (att sluta älska varann)

Nanci Griffith, född 1953. Notera hennes kampanjknapp ”Nixon/Agnew”.

http://www.youtube.com/watch?v=XVUsMbHU4UM

I dag, när jag snart skall bege mig ut på ”stora gravrundan” – i mitt fall till kyrkogårdarna i Södertälje respektive Salem – tyckte jag det kunde passa bra att länka till en sång av den amerikanska countrysångerskan Nanci Griffith.

Sången heter ”It´s Too Late” och tillägnas alla par som upptäckt att det är för sent att lämna varandra. De har blivit på det klara med att de är bundna till varandra genom ett obrytbart band av kärlek och tillgivenhet. Då finns bara alternativet att stanna hos varandra för all framtid.

Jag har ju själv haft lyckan att få uppleva just ett sådant slags kärlek med min hustru Marika (1956-2010). För oss blev det otänkbart att bryta upp från varandra. Därmed inte sagt att allt var friktionsfritt mellan oss, långt därifrån. Men vi visste att vi var varandras öden och höll ut tills hon gick bort för snart fyra år sedan.

När jag senare i dag uppvaktar henne i minneslunden i Södertälje vet jag mycket väl att hon är och förblir mitt livs enda och riktiga kärlek även bortom döden.

Ja, Marika, jag kommer alltid att älska dig trots att jag är den jag är.

Sången tillägnas alla män och kvinnor som tar kärleken till varandra på allvar och stannar för att älska och stödja varandra i med- som motgång, i hälsa som i sjukdom, i nöd som lust. Det är ni som får världen att snurra.