Rekordmycket snö hotar älgarna i Norrbotten – och Pär Holmgrens profetior

Tufft läge för älgar och rådjur.

I Norrbotten är snödjupet på sina ställen på väg mot rekord. Detta så till den grad att åtskilliga älgar löper risk att inte överleva vintern. Det rapporterar SVT Nyheter den 27 februari. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/snodjupet-pa-vag-mot-rekord-tufft-for-algarna

I rapporten konstateras: ”De stora snödjupen i Norrbottens nordliga skogar gör tillvaron hård för älgarna. Många älgar riskerar att inte överleva vintern.”

Dessa förhållanden uppges råda i exempelvis Kaalasjärvi i Kiruna kommun. Tage Fjellborg, som är bosatt på orten, uppger att han sett många ”rejält avmagrade älgar” vilka i värsta fall kan komma att duka under på grund av den rikliga snön. Sannolikt är situationen för traktens rådjur om möjligt ännu värre.

I en annan artikel från SVT Nyheter konstateras att det kommit ”enorma snömängder” i Kiruna kommun. Detta kan leda till att snörekordet från vintern 1997-98 på 310 centimeter är i farozonen. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/det-kan-bli-sno-rekord-for-kiruna

Den rikliga snötillgången borde rimligen glädja förre TV-meteorologen Pär Holmgren, som sadlat om och numera i egenskap av EU-parlamentariker (MP) arbetar som klimatalarmist på heltid. 2006 profeterade Holmgren om att snön var på väg att försvinna för alltid. Kontentan av hans förutsägelser var att inom 20 år stora delar av Sveriges befolkning glömt hur man åker skidor och att Vasaloppet snart var ett minne blott. https://www.expressen.se/nyheter/snon-pa-vag-att-forsvinna-for-alltid/

Felslagen profetia av Pär Holmgren.

Några år innan Holmgrens profeterande gick statliga Naturvårdsverket ut i en megakampanj på samma tema: snön och isen var på väg ut. Många minns nog TV-reklamen med den beskäftiga lärarinnan som lär sina elever sjunga ”Och räven simmar över sjön” i stället för ”Och räven raskar över isen”. Inslaget avslutades med att barnen hivar ut julgranen i hällande regn. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/23/minns-nagon-den-simmande-raven/

Beträffande Vasaloppet, som sedan 1922 årligen hålls mellan Berga by i Sälen och Mora första söndagen i mars, har det mig veterligt inte rapporterats om någon alarmerande brist på den nödvändiga vitvaran. Inte heller har säsongens övriga skid- och skidskyttetävlingar hämmats av sådan brist. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vasaloppet

Kung Bore torde därför nu, fullt sanningsenligt, med Mark Twain (1835-1910) kunna utbrista: ”Ryktet om min död är betydligt överdrivet.”

Ryssland utgör ett konstant hot mot freden och säkerheten

”Det säkerhetspolitiska läget i vår del av Europa har försämrats över tid. Oförutsägbarheten har också ökat. Vi kan inte utesluta ett väpnat angrepp eller användandet av militära maktmedel mot Sverige.” https://www.svt.se/nyheter/forsvarsministern-om-framtidens-forsvar

Så uttryckte sig försvarsminister Peter Hultqvist (S) vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen härförleden. Samtidigt tog han upp Rysslands omfattande kärnvapenövning i bland annat Östersjön i oktober 2019 som ”en kraftfull säkerhetspolitisk signal” från rysk sida och framhöll behovet av en ökad svensk militär numerär. http://jagarchefen.blogspot.com/2019/11/grom-2019.html

Rysk interkontinental robot ICBM Topol-M3 visas upp.

Att Ryssland utgör ett konstant hot mot freden och säkerheten i vårt närområde borde inte komma som någon överraskning för någon. Provokationerna och kränkningarna av våra gränser till sjöss och i luften har varit legio – bland annat har ryssarna övat kärnvapenattacker mot svenska mål – och interfolierats av mer eller mindre hotfulla uttalanden från Vladimir Putin och andra ryska ledare. Det gamla Kalla kriget har följts av ett nytt som tog sin början 2000, då Putin först framträdde som stark man i Moskva. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Hot, desinformation och vilseledning av olika slag har varit delkomponenter i en företeelse kallad maskirovka som Moskva odlat ända sedan kommunisterna tog över makten i det forna Tsarryssland. Syftet är att skapa osäkerhet och förvirring i motståndarlägret, vilket i Ryssland fall är samma sak som resten av världen. https://en.wikipedia.org/wiki/Russian_military_deception

Journalisten och säkerhetsanalytikern Patrik Oksanen är en av dem som mest träffsäkert har beskrivit den ryska strategin. I en kulturartikel i Expressen med rubriken ”Putin verkar vinna informationskriget” den 9 januari 2020 framhåller så Oksanen: ”Vi är inne på sjunde året av öppet informationskrig där Ryssland skickligt exponerar missnöje och motsättningar i våra samhällen. Det är ett krig om våra sinnen som innebär att vi får svårare att agera mot Rysslands ambitioner att rita om både gränser och säkerhetsordning i Europa.”

Oksanen menar att ryssarna varit effektivare i sitt informationskrig – desinformationskrig är nog emellertid en mer passande term i sammanhanget – än vad vi tidigare trott:

Den gamla vänstern har ersatts av den nya högern i rollen som Moskvas mest nyttiga idioter. Både höger och vänster odlas tillsammans med alla grupperingar som är missnöjda med den liberala demokratin. https://www.expressen.se/kultur/ide/nya-uppgifter-putin-verkar-vinna-informationskriget/

Patrik Oksanen: ”Den gamla vänstern har ersatts av den nya högern som Moskvas mest nyttiga idioter.”

Få torde förneka att de största sympatierna för Putins ryska maffiastat i dag återfinns hos exempelvis högerpopulister av skilda slag, fascistoida formeringar, identitärer och extremnationalister. Företrädare för dessa brukar påstå att det inte finns någon anledning att se Ryssland som fiende eller hot, emedan det största hotet utgörs av muslimer och jihadister. Att det skulle kunna finnas flera hot samtidigt mot våra sköra västerländska demokratier tycks aldrig ha föresvävat dessa Rysslands-vänner.

Flera indicier talar för att Ryssland i dag inte ses som det betydande hot landet upplevdes vara för några år sedan. Oksanen anför som ett exempel attityderna gentemot Ryssland efter annekteringen av den ukrainska Krim-halvön 2014. Av 1000 svenskar svarade då 53 procent  i en Novus-undersökning ”ja” på frågan om de var rädda för Ryssland som stormakt medan 37 procent svarade ”nej”. När 1100 i slutet av 2019 fick samma fråga av Novus blev resultatet i stort sett det omvända: 38 procent svarade ”ja”, 38 procent ”nej”.

Som exempel på en ovanligt tydlig desinformatör i Putins tjänst nämner Oksanen den så kallade Egor Putilov, numera verksam på nättidningen Samhällsnytt. ”Putilov” – han har genom åren rört sig med fler pseudonymer än han sannolikt själv kan hålla reda på – var för några år sedan anställd av Sverigedemokraterna och arbetade på partiets riksdagskansli. Sedan han ertappats med att skriva debattartiklar under påhittat namn och dessutom påkoms med skumma fastighetsaffärer med rysk anknytning blev han avpolletterad av SD. https://sv.wikipedia.org/wiki/Egor_Putilov

Patrik Oksanens inlägg i Expressen fick ”Putilov” att ta heder och ära av Oksanen i en obalanserad artikel i Samhällsnytt. Bland annat hävdar Putin-trollet ”Putilov” att ”Oksanen vill att Ryssland ska gå i krig mot Sverige” i syfte att få sina egna fördomar mot Ryssland och ryssar bekräftade. Enligt ”Putilov” – som själv nekas ackreditering till riksdagen på SÄPOs rekommendation – är Oksanen en säkerhetsrisk.

Landsortsskribent som har blivit ett hot mot rikets säkerhet

Ser vi till det globala perspektivet är det illavarslande att Rysslands samarbete med Iran och Kina har intensifierats. På det tyder militärövningen i Omanbukten och norra Indiska oceanen den 25-27 december 2019, då de tre skurkstaternas marina styrkor för första gången övade tillsammans. Omanbukten ligger i anslutning till de viktiga farlederna från Persiska viken där en stor del av världens olja transporteras. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/iran-genomfor-forsta-militara-marinovningen-med-kina-och-ryssland

Michail Misjustin tillträder som ny rysk premiärminister.

Det bör i sammanhanget nämnas att Rysslands regering på Putins initiativ har avgått i syfte att bereda väg för de ändringar i grundlagen Putin vill få till stånd i syfte att säkra det putinska systemets överlevnad. Ny premiärminister blir den tidigare för en bred allmänhet okände tjänstemannen Michail Misjustin, fram till nu chef för det federala skatteorganet. Den hittillsvarande premiärministern (och tidigare presidenten) Dmitrij Medvedev blir biträdande chef för det viktiga säkerhetsrådet. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/rysslands-regering-avgar

Hur denna bloggare ser på Ryssland och dess förhållande till omvärlden är minst av allt någon hemlighet. Min bedömning sammanfaller i stort med skrivningen i det utrikespolitiska avsnittet i Sverigedemokraternas plattform inför valet till Europaparlamentet 2019. Under rubriceringen ”Krafttag mot Ryssland” heter det här:

Sverigedemokraterna ser mycket oroväckande /sic!/ på den auktoritära, icke-demokratiska och aggressiva regimen i Ryssland, där de tydligaste exemplen utgörs av en flagrant avsaknad av respekt för andra staters territoriella integritet med regelrätta invasioner av delar av Georgien och Ukraina. Givet detta bör befintliga ekonomiska sanktioner, liksom riktade sanktioner mot delar av statsledningen, kvarstå och möjligen skärpas. Sverigedemokraterna ser också ett behov av en plan för att åtgärda det strategiska hot som uppstår om medlemsstater är alltför beroende av rysk energi.

 

 

Rasifierade SSU-bögen Botström sitter nog säkert – men bör ta time-out

Philip Botström, längst till höger på bilden, i Pride-parad med bland andra Stefan Löfven.

Inför det val som gjorde Philip Botström till SSU-bas i augusti 2015 gjorde Nya Wermlandstidningen en intervju med den dåvarande kandidaten och Filipstads-bon, som gavs tillfälle att berätta litet om sin bakgrund. Den före detta taekwondo-utövaren (han slutade med denna koreanska kampsport på grund av skada) hade bland annat följande att anföra:

Under min uppväxt upplevde jag en hel del rasism och homofobi i min omgivning. För mig som adopterad, mörkhyad och öppet homosexuell var det tufft. I SSU hittade jag ett sätt att aktivera och organisera mig – det blev en plats där jag mötte personer som kände samma sak och som ville göra något åt det. http://nwt.se/filipstad/2015/07/07/varmlanning-nara-bli-ssu

K. G. Bejemarks staty av Nils Ferlin på Stora torget i Filipstad.

Philip Claes Oscar Botström föddes i Colombia 1990 men adopterades som spädbarn och växte upp i vår nationaskald Nils Ferlins (1898-1961) födelsestad Filipstad. Nu har han blivit rikskändis under mindre smickrande omständigheter: han lät SSU punga ut med 7900 kronor för en taxiresa från Sälen i Dalarna till Stockholm. Skälet till taxifärden förklarade Botström med att han skulle närvara vid ett möte med den socialdemokratiska partistyrelsen morgonen därpå.

Nu bar det sig inte bättre än att Botström uteblev från nämnda möte. Förklaringen denna gång blev att han lider av svårartad stress i form av utmattningssyndrom och därför inte orkade upp till mötet. Något han kanske borde ha förutsett innan han satte sig i den där taxin från Folk & Försvars konferens i Sälen.

När Philip Botström besökte kommunistdiktaturen Kubas huvudstad Havanna härförleden lade han upp denna post på sitt Instagram-konto.

Här följer Botströms egna förklaringar om omständigheterna kring taxiresan och en försäkran om, att han ämnar göra bot och därmed leva upp till sitt efternamn genom att betala ur egen plånbok i syfte att ”återupprätta förtroendet” för sin person. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/jeBz0/ssus-ordforande-jag-kampar-mot-stress-och-utmattning

En storm av kritik – givetvis fullt berättigad sådan – har nu riktats mot Philip Botström, också från de egna SSU-leden och från självaste statsminister Stefan Löfven. Det har talats om pampfasoner av klassiskt sossesnitt. SSU Värmland fortsätter dock känna förtroende för hemmasonen, vilket kanske inte är så överraskande: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=6605706

Personligen tror jag inte ordförande Botström har särskilt mycket att frukta. Det skall nog mycket till för att ett extremt politiskt korrekt ungdomsförbund som Socialdemokratiska ungdomsförbundet skall lämpa en högsta företrädare som är både öppet homosexuell och ”rasifierad” och dessutom gillar Kuba över bord. Här följer ett exempel på Botströms engagemang för HBTQ-kommuniteten i ett debattinlägg tillsammans med andra Värmlands-sossar: http://www.vf.se/uncategorized/vi-alskar-bogar/

Rashid Musa gör Muslimska brödraskapets tecken.

SSU Stockholm blev för några månader sedan vidare herostratiskt ryktbart då man förbjöd vita personer närvara vid en sammankomst med den så kallade terrorexperten Rashid Musa, den svårt islamistiskt anfrätte ordföranden i Sveriges unga muslimer. https://petterssonsblogg.se/2016/09/08/ssu-nekar-vita/

En sak är klar, och det är att SSU hade haft råd att betala sin ordförandes taxiresa. Trots att SSU inte är landets största ungdomsförbund – MUF är större – är de unga sossarna fyra gånger så rika som MUF med tillgångar värda sammanlagt runt 140 miljoner kronor. http://www.uvell.se/2017/01/11/kapitalisterna-ssu-34831270

Denna bloggare vill slutligen önska stresskänslige Philip Botström lycka till med rehabiliteringen. Stressrelaterat utmattningssyndrom är inte att leka med – jag har själv haft liknande symptom och vet vad det är fråga om. Jag skulle rekommendera att han följer Jimmie Åkessons exempel och tar en längre time-out från politiken.

Jag vet inte varför, men när jag läser om Philip Botström och hans politiska utsyn och eskapader kommer jag att tänka på följande bekanta rader av Nils Ferlin:

Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet.

 

 

 

Arlas nya giv: politiskt korrekt hjärntvätt

 Mjölktransport från förr, då mjölk smakade bra utan att behöva kallas ”ekologisk”.

Det fanns en tid när mejeribjässen Arla enbart gjorde reklam för sina produkter, även om det stundom kunde gå litet över styr redan då: för några år sedan hävdades i Arla-reklamen således att ”Mjölk är livet”, vilket naturligtvis är ett problematiskt påstående.

Nu har Arla i ett anfall av akut storhetsvansinne fått för sig att företaget även skall tala om för Sveriges invånare hur de skall tänka och tycka i politiskt kontroversiella frågor. Så sker i en reklamfilm betitlad Landet Ekomjölk där förra alpinstjärnan, den lesbiska helylletjejen Anja Pärson, tillsammans med sin så kallade hustru Filippa Rådin och den senaste bebisen går ut och talar om för oss hur mycket bättre allt blivit med åren.

Ni har sett filmen många gånger i er TV-apparat, men jag repriserar den för säkerhets skull här inbäddad i en tidningsartikel:

http://www.expressen.se/mode/mode/anja-parson-och-nya-bebisen-i-arlareklam/

Anja Pärson, vars berättarröst hörs i filmen, påstås i Expressen enligt ovan ”ta ställning för ökad tolerans och ekologisk mjölk”. Filmens tema är att det ingalunda var bättre förr innan den välsignade ekomjölken hade sett dagens ljus. Det var ett Sverige som enligt den forna slalomhjältinnan befann sig i det nattsvartaste mörker:

Då det bara fanns män och kvinnor och ordet ”hen” blott betydde höna. Då man inte fotograferade maten och frågade varifrån den kom. Då män inte kramade varandra. Då landets statsminister inte var feminist. Då det inte var självklart att människor som älskade varandra kunde skaffa barn tillsammans. Då människors ursprung var viktigare än maten.

 Anja Pärson gör sin världsberömda ”Sälen”, här som reklampelare för Marabous kexchoklad.

Jag har ingenting emot att män kramar varandra om de nu skulle känna för det (senast jag själv kramade en man var i tröstande syfte vid en begravning i vintras). För egen del är dock helt OK att antalet kön var de båda som Gud skapat, att ”hen” bara betydde höna och att statsministern inte påstod sig vara feminist. Inte heller tycker jag det är något större framsteg i mänsklighetens historia, att personer av samma kön kan skaffa barn ”tillsammans” och barnen därigenom inte har en mamma och en pappa att ha som vuxna förebilder. Kan heller inte inse att matfotografering skulle vara ett jättelikt framsteg.

Påståendet att människors ursprung betydde mer än maten på den gamla onda tiden förefaller mig mycket märkligt. Vad har mat med människors ursprung att göra? För övrigt tenderar ju människors härkomst att bli allt viktigare för de politiskt korrekta åsiktspoliserna inom vänstern, för vilken du egentligen bara har rätt att öppna käften om du är ”rasifierad” – det vill säga har annan hudfärg än vit och inte har svenska som modersmål. Så vilka är det egentligen som är ”rasister”?

Enligt Anja Pärsons berättarröst har ”tiden förändrats till det bättre” och ”framtiden ser ljus ut”. Kalla mig gärna gravt efterbliven, men för mig framstår detta ljus som tämligen illusoriskt. Jag skulle inte ha något emot att sätta mig i en tidsmaskin och färdas tillbaka till, säg, året 1955.

– Då alla kunde gå ut och handla utan att riskera överfallas av knivdesperados.
– Då folk i alla åldrar kunde vistas på gator och torg utan att behöva råka ut för granatattacker eller dras in i gängkrig.
– Då mord var något sensationellt som inträffade högst någon gång om året.
– Då skolan klarade sin pedagogiska uppgift och läraryrket faktiskt var eftertraktat.
– Då invandrare förutsattes anpassa sig till svenska seder och bruk och bidra positivt till samhällsutvecklingen snarare än att leva på bidrag.
– Då en gymnasiekurs i svetsning inte räckte som utbildning för landets statsminister.

 ”Jag är inte bara svetsare, jag är feminist också.”
–

 – Då statsministern insåg att Sverige hade gränser vilka var värda att försvaras.
– Då grova brottslingar inte sågs som ”offer” utan skulle åtalas, dömas och spärras in.
– Då islamisering inte förekom och handelsresande i terrorism var ett okänt fenomen.
– Då äktenskap var en angelägenhet för en man och en kvinna och ingen ens hade hört ordet ”feminism”.

Och för den delen då alla åt en god och närande mat respektive drack närande dryck utan att behöva kalla dessa ”ekologiska”. Modern forskning har visat att den så kallat ekologiska födan inte är nyttigare än annan mat – den är till allt övervägande del en ren marknadsföringsåtgärd i vinstmaximeringens syfte. Läs mera om detta här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/11/05/myten-om-det-ekologiskt-odlade/

Nåja, jag tänker inte protestera alltför intensivt mot att Arla och andra livsmedelsföretag propagerar för det ”ekologiska”, även om jag personligen ställer mig skeptisk. Det ligger trots allt inom ramen för vad denna typ av företag bör syssla med.

När företaget däremot, som i den senaste Anja-reklamen, tror sig ha den moraliska rätten att via en ”folkkär” idrottsutövare skriva folk på näsan vad de skall tycka och tänka, då går det alldeles åt helvete för långt. Arla bör hålla sig till det företaget kan bäst: producera födoprodukter och publicera recept. Den politiska hjärntvätten skall man lämna därhän.

Arla befinner sig i dagarna i nyhetsflödet också genom sin ekonomiska filosofi. Medan den betydligt mindre konkurrenten Skånemejerier har höjt ersättningen till mjölkbönderna, har Arla valt att sänka ersättningen med 25 procent samt ge sin nye verkställande direktör ett rejält lönepåslag upp till en årslön om 6,2 miljoner kronor (den förre tjänade 4,5 miljoner):

http://www.ltz.se/jamtland/ostersund/trots-mjolkbondernas-kris-arla-hojde-vd-lonen

Det finns alternativ till Arlas produkter.

Själv tänker jag definitivt börja studera vilka alternativ det finns till Arlas produkter. När det gäller filmjölk, som jag ofta inmundigar, är det Gefleortens Bollnäsfil som kommer att gälla fortsättningsvis.

Fotnot: Arla Foods är ett danskt-svenskt mejerikooperativ som ägs av 12 629 mjölkbönder i de sex länderna Sverige, Danmark, Belgien, Luxemburg, Storbritannien och Tyskland. Företagets historia och namn går tillbaka till 1881 och den första mejeriandelsföreningen på gården Stora Arla i Odensvi socken, Köpings kommun i Västmanland.

Sveriges försvar i ständig kris

Svensk stridsvagn i Afghanistan.

I valet 2006 röstade jag på Folkpartiet. Främsta orsaken härtill var partiets försvarspositiva hållning. Jag ville helt enkelt ge den borgerliga Alliansen en chans att få Sveriges försvar på rätt köl sedan Socialdemokraterna, med början på Olof Palmes tid som statsminister, kört det i botten och mest betraktat det som budgetregulator för att få pengar till annat.

Jag blev, liksom alla andra osannolikt tålmodiga försvarsvänner, grymt besviken. Varken statsminister Fredrik Reinfeldt, en före detta elitsoldat, eller dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg, med en bakgrund som reservofficer,  förmåddde uppbåda något större intresse för att ens bromsa upp det militära försvarets kontinuerliga ihopkrympande. Då hjälpte det inte hur försvarsvänligt lilla Folkpartiet än var.

 I stället fortsatte Alliansen i den gamla sosseregeringens försvarsfientliga spår med påföljd att Sverige i dag inte kan försvaras mot ett tänkbart militärt angrepp. Till sist blev det för mycket till och med för Odenberg som avgick och lämnade plats för tidigare vapenvägraren Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Denne fann på ett retoriskt grepp för att försvara de ständiga nedbantningarna av försvaret – det senare ”vässades” nu i själva verket för att bli effektivare, påstods det.

Alliansregeringens svek i försvarsfrågan fick mig att gå med i Sverigedemokraterna, Sveriges i dag mest försvarsvänliga parti. I egenskap av medlem i partiets försvarsutskott fick jag även privilegiet att på ett litet hörn vara med att utarbeta försvarsavsnittet i SDs valplattform.

Frågan är vad ÖB Sverker Göransson ler åt.

När den säkerhetspolitiska konferensen Folk och Försvar i dagarna traditionsenligt hålls i Sälen under närvaro av såväl försvarshöjdare som andra representanter för samhällstoppen – dock inte med deltagande av det så kallade folket – sker det i vetskapen om, att försvarsmakten misslyckats med att rekrytera tillräckligt många yrkessoldater. Det råder i nuläget en brist på 3000 soldater, och hur dessa skall värvas står skrivet i stjärnorna.

Avskaffandet av värnpliktssystemet var utan tvivel även det ett försök att ”vässa” försvaret och liksom vid alla andra sentida försvarsreformer har resultatet blivit bedrövligt. Värnpliktens definitiva sorti har lett till att de sista resterna av försvarets folkliga förankring gått till spillo. Ansvaret härför får såväl politiker som höga försvarsrepresentanter ta på sig.

Gammalt foto från A8 i Boden, ett av de numera nedlagda regementen som uppbar den gamla militära traditionen.

Jan von Konow, före detta statsheraldiker och styresman vid Armémuseum samt även gammal reservofficer, skriver på följande sätt om försvarsproblematiken i Vårdkasen, medlems- och informationsblad för Förbundet för Sveriges Folkförsvar (nummer 2 2010):

Sveriges fyra senaste överbefälhavare (namnen torde vara välbekanta) har under sina resp. mandat – var och en för sig men i ett likformigt gemensamt tänkande – med stor energi och målmedvetenhet gjort en insats, som samtiden och eftervärlden sent kommer att glömma. Insatsen har medfört att vårt lands militära kulturarv nu är praktiskt taget förskingrat. En under århundraden systematiskt uppbyggd struktur har på kort tid (från år 2000) brutits ner. Denna speciella kulturs ryggrad, försvarets folkliga förankring, har varit för vårt land unik i världen och har skapat trovärdighet till vårt försvar även långt utanför landets gränser. Den har man nu utraderat.

Von Konow, mångårig försvarsdebattör och tidigare ledamot i Försvarets traditionsnämnd, torde veta vad han talar om. Han menar att nuvarande överbefälhavare (ÖB), general Sverker Göransson, bär ett tungt ansvar för ”det slutliga, dräpande yxhugget” mot begreppet folkförsvar, det villa säga avskaffandet av värnplikten. ÖB hade, menar von Konow, åtminstone kunnat få denna åtgärd uppskjuten ”i avvaktan på en försöksverksamhet, en procedur som måste anses självklar i en fråga av så utomordentligt vital betydelse för hela svenska folket.” Von Konow fortsätter:

Men inte ett ord från ÖB:s mun om det riskfyllda med att avhända sig det överlägset mest kostnadseffektiva bemanningssystem som finns och som därtill utgör en säkerhetsfaktor av högsta dignitet. Till det militära kulturarvet räknas en rad funktioner, vilka redan var och en för sig äger en potential, som inte går att ersätta: förbandskultur, truppslagskultur, historisk kontinuitet, traditionsvärden, provinsiell kulturmiljö, ett säreget, gemensamt värdesystem på det etiska planet etc.

Följden har alltså blivit att Sveriges försvar blivit av med sin folkliga förankring, vilket naturligtvis är en betydande del av förklaringen till svårigheterna att rekrytera folk. Detta har kunnat ske genom en kombination av kortsiktigt opportunistiska politiker och en lika kortsiktig som inkompetent försvarsledning.

Ryssland rustar upp – Sverige ner.

Att återge försvaret dess forna slagkraft är, liksom att återinföra värnpliktssystemet, en på kort sikt omöjlig uppgift. Någon form av ”återtagande” av den slagstyrka och den folkliga förankring som en gång fanns för handen får ses på lång sikt och skulle ta minst ett decennium, sannolikt längre, att genomföra.

En mycket vansklig uppgift – men kanske inte helt omöjlig. Tills vidare tvingas vi konstatera att Sveriges försvar befinner sig i ständig kris. Något som de försvars- och  samhällshöjdare, som nu spökar ut sig i lusekoftor, ollar och annan typ av folklig klädsel i Sälen, bör begrunda.