
Svensk stridsvagn i Afghanistan.
I valet 2006 röstade jag på Folkpartiet. Främsta orsaken härtill var partiets försvarspositiva hållning. Jag ville helt enkelt ge den borgerliga Alliansen en chans att få Sveriges försvar på rätt köl sedan Socialdemokraterna, med början på Olof Palmes tid som statsminister, kört det i botten och mest betraktat det som budgetregulator för att få pengar till annat.
Jag blev, liksom alla andra osannolikt tålmodiga försvarsvänner, grymt besviken. Varken statsminister Fredrik Reinfeldt, en före detta elitsoldat, eller dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg, med en bakgrund som reservofficer, förmåddde uppbåda något större intresse för att ens bromsa upp det militära försvarets kontinuerliga ihopkrympande. Då hjälpte det inte hur försvarsvänligt lilla Folkpartiet än var.
I stället fortsatte Alliansen i den gamla sosseregeringens försvarsfientliga spår med påföljd att Sverige i dag inte kan försvaras mot ett tänkbart militärt angrepp. Till sist blev det för mycket till och med för Odenberg som avgick och lämnade plats för tidigare vapenvägraren Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Denne fann på ett retoriskt grepp för att försvara de ständiga nedbantningarna av försvaret – det senare ”vässades” nu i själva verket för att bli effektivare, påstods det.
Alliansregeringens svek i försvarsfrågan fick mig att gå med i Sverigedemokraterna, Sveriges i dag mest försvarsvänliga parti. I egenskap av medlem i partiets försvarsutskott fick jag även privilegiet att på ett litet hörn vara med att utarbeta försvarsavsnittet i SDs valplattform.

Frågan är vad ÖB Sverker Göransson ler åt.
När den säkerhetspolitiska konferensen Folk och Försvar i dagarna traditionsenligt hålls i Sälen under närvaro av såväl försvarshöjdare som andra representanter för samhällstoppen – dock inte med deltagande av det så kallade folket – sker det i vetskapen om, att försvarsmakten misslyckats med att rekrytera tillräckligt många yrkessoldater. Det råder i nuläget en brist på 3000 soldater, och hur dessa skall värvas står skrivet i stjärnorna.
Avskaffandet av värnpliktssystemet var utan tvivel även det ett försök att ”vässa” försvaret och liksom vid alla andra sentida försvarsreformer har resultatet blivit bedrövligt. Värnpliktens definitiva sorti har lett till att de sista resterna av försvarets folkliga förankring gått till spillo. Ansvaret härför får såväl politiker som höga försvarsrepresentanter ta på sig.

Gammalt foto från A8 i Boden, ett av de numera nedlagda regementen som uppbar den gamla militära traditionen.
Jan von Konow, före detta statsheraldiker och styresman vid Armémuseum samt även gammal reservofficer, skriver på följande sätt om försvarsproblematiken i Vårdkasen, medlems- och informationsblad för Förbundet för Sveriges Folkförsvar (nummer 2 2010):
Sveriges fyra senaste överbefälhavare (namnen torde vara välbekanta) har under sina resp. mandat – var och en för sig men i ett likformigt gemensamt tänkande – med stor energi och målmedvetenhet gjort en insats, som samtiden och eftervärlden sent kommer att glömma. Insatsen har medfört att vårt lands militära kulturarv nu är praktiskt taget förskingrat. En under århundraden systematiskt uppbyggd struktur har på kort tid (från år 2000) brutits ner. Denna speciella kulturs ryggrad, försvarets folkliga förankring, har varit för vårt land unik i världen och har skapat trovärdighet till vårt försvar även långt utanför landets gränser. Den har man nu utraderat.
Von Konow, mångårig försvarsdebattör och tidigare ledamot i Försvarets traditionsnämnd, torde veta vad han talar om. Han menar att nuvarande överbefälhavare (ÖB), general Sverker Göransson, bär ett tungt ansvar för ”det slutliga, dräpande yxhugget” mot begreppet folkförsvar, det villa säga avskaffandet av värnplikten. ÖB hade, menar von Konow, åtminstone kunnat få denna åtgärd uppskjuten ”i avvaktan på en försöksverksamhet, en procedur som måste anses självklar i en fråga av så utomordentligt vital betydelse för hela svenska folket.” Von Konow fortsätter:
Men inte ett ord från ÖB:s mun om det riskfyllda med att avhända sig det överlägset mest kostnadseffektiva bemanningssystem som finns och som därtill utgör en säkerhetsfaktor av högsta dignitet. Till det militära kulturarvet räknas en rad funktioner, vilka redan var och en för sig äger en potential, som inte går att ersätta: förbandskultur, truppslagskultur, historisk kontinuitet, traditionsvärden, provinsiell kulturmiljö, ett säreget, gemensamt värdesystem på det etiska planet etc.
Följden har alltså blivit att Sveriges försvar blivit av med sin folkliga förankring, vilket naturligtvis är en betydande del av förklaringen till svårigheterna att rekrytera folk. Detta har kunnat ske genom en kombination av kortsiktigt opportunistiska politiker och en lika kortsiktig som inkompetent försvarsledning.

Ryssland rustar upp – Sverige ner.
Att återge försvaret dess forna slagkraft är, liksom att återinföra värnpliktssystemet, en på kort sikt omöjlig uppgift. Någon form av ”återtagande” av den slagstyrka och den folkliga förankring som en gång fanns för handen får ses på lång sikt och skulle ta minst ett decennium, sannolikt längre, att genomföra.
En mycket vansklig uppgift – men kanske inte helt omöjlig. Tills vidare tvingas vi konstatera att Sveriges försvar befinner sig i ständig kris. Något som de försvars- och samhällshöjdare, som nu spökar ut sig i lusekoftor, ollar och annan typ av folklig klädsel i Sälen, bör begrunda.