Posted tagged ‘Salvador Allende’

Krisens Venezuela: Alltmer stöd till Juan Guaidó

6 februari, 2019

Den civiliserade världen ställer sig nu bakom Joan Guaidó som Venezuelas legitime president.

Den hårt ansatte Nicolás Maduro i Venezuela försöker överföra motsvarande 11 miljarder kronor (1,2 miljarder US dollar) från statskassan till en bank i Uruguay. Det hävdar landets interimistiske president Juan Guaidó, som kräver att den aktuella banken skall stoppa dessa försök då han betraktar Maduros planerade transaktion som ”stöld av offentliga medel”. https://www.reuters.com/article/us-venezuela-politics-uruguay/venezuelas-guaido-says-maduro-government-trying-to-move-public-funds-to-uruguay-idUSKCN1PT1VV

Enligt Reuters har Guaidó inte presenterat några konkreta bevis för Maduros planerade miljardtransaktion, men för en diktator som flyger till en lyxkrog i Istanbul i Turkiet och kalasar på prima biff tillsammans med hustrun medan folket svälter och dör på grund av den krisande sjukvården i landet förefaller en sådan ekonomisk åtgärd fullt logisk. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/ngxOon/folket-hungrar–maduro-ater-fin-biff

Det var den 23 januari i år som Juan Gerardo Guaidó Marques, född 1983, svor en ed som Venezuelas tillförordnade president i syfte att ge landet en fungerande politisk ledning. Juan Guaidó, som valdes till president i nationalförsamlingen i slutet av 2018, representerar det socialdemokratiskt orienterade partiet Voluntad Popular (Folkets vilja) vilket betraktas som ”centristiskt”. https://en.wikipedia.org/wiki/Juan_Guaid%C3%B3

En karta över hur världens länder ställer sig i förhållande till Juan Guaidó respektive Nicolás Maduro.

Guaidó är till yrket ingenjör och har studier i det privata universitetet George Washington University i den amerikanska huvudstaden Washington, D. C. bakom sig. Han har erkänts som interimspresident i Venezuela av den interamerikanska organisationen Organization of American States (OAS) samt av USA, Israel, Brasilien, Australien, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Spanien, Österrike, Nederländerna, Portugal, Danmark och Sverige.

Medan således viktiga länder i den civiliserade delen av världen backar upp Guaidó har stater såsom Ryssland, Kina, Kuba, Bolivia, Turkiet, Irak och Syrien valt att ställa sig på Maduros sida. Den Europeiska unionen (EU) har på Italiens initiativ krävt fria val i Venezuela men har inställningen, att det är varje medlemsstats sak att välja sida. https://www.bbc.com/news/world-latin-america-47053701

Nicolás Maduro, född 1962, har varit utrikesminister och var vicepresident i Venezuela 2012-13 representerande Venezuelas förenade socialistiska parti. Han efterträdde den bisarre Hugo Chávez när denne avled 2013. Maduro vann sedan det efterföljande  presidentvalet den 14 april. Segermarginalen till Henrique Capriles var endast 1,49 procentenheter, vilket fick den senare att överklaga valresultatet till Venezuelas högsta domstol som dock inte gick på Capriles linje utan bekräftade Maduros seger. https://en.wikipedia.org/wiki/2013_Venezuelan_presidential_election

Maduro smörjer kråset medan folket svälter…

Det mesta i Venezuela står för tillfället och väger. Nicolás Maduro har förklarat att han kan tänka sig att tidigarelägga valet till parlamentet men vägrar gå med på nytt presidentval. Likt så många andra socialistiska härskare tycks han vägra inse att spelet är förlorat utan försöker med näbbar och klor hanka sig kvar vid makten trots att landet står vid avgrundens rand.

I detta avseende finns det tydliga likheter mellan Maduro och Chiles tidigare president Salvador Allende Gossens (1908-73), vilken trots ett mycket knappt parlamentariskt underlag med stöd av allehanda revolutionära krafter förde en socialistisk överbudspolitik som ledde till 1000-procentig inflation och en katastrofal situation i de flesta avseenden. Till slut blev en militärkupp oundviklig.

Likheterna mellan Maduro och Allende är således påfallande. Båda körde sina respektive länder eftertryckligt i botten. Skillnaden mellan dessa båda socialistledare är väl, att medan Maduro ser ut ungefär som Saddam Hussein framtonade Allende som en snäll farfar varför han också fick mångas sympatier på sin sida.

Att det är riktigt illa i Venezuela framgår med viss emfas av det faktum att Sveriges rödgröna regering ställt sig bakom utmanaren Guaidó. Utrikesminister Margot Wallström har citerats: ”Vi godtog aldrig valresultatet när Maduro valdes till president. Vi stödjer och betraktar Juan Guaidó och nationalförsamlingen som de enda legitima representanterna för det venezuelanska folket.”  Wallström utesluter heller inte nya sanktioner mot Maduro-regimen. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sverige-staller-sig-bakom-guaido

Salvador Allende med sin främste internationelle supporter, Kubas diktator Fidél Castro.

Med Vänsterpartiet, som efter viss tvekan släppte fram den nuvarande regeringen Löfven, är det en annan sak. Det gamla kommunistpartiet har länge haft det socialistiska Venezuela som något av ett idealland, och när Maduro med hårfin marginal besegrade Caprile i presidentvalet 2013 skickade V-ledaren Jonas Sjöstedt ett gratulationstelegram till Maduro.

Att Maduro kastade oppositionella i fängelse och besatte nyckelposter i sin administration med släktingar och vänner innebar sannolikt endat pluspoäng för våra avdankade kommunister. Det är ju så det brukar gå till när kommunister erövrar makten.http://www.bt.se/ledare/historien-upprepar-sig-i-venezuela-och-i-vansterpartiet/

Sjöstedt har så här långt föredragit att hålla tyst om utvecklingen i Venezuela. Det är nog ett ganska smart drag.

Den som lever får se vad som närmast kommer att hända i den djupnande krisens Venezuela. Militären har tidigare betraktats som en garant för Nicolás Maduros fortlevnad som landets högste ledare, men det är inte alls givet att så fortfarande skulle vara fallet. Sålunda har flygvapengeneralen Francisco Yanez uttalat sitt oförblommerade stöd för utmanaren Guaidó och även uppmanat militärt anställda att desertera. Också Venezuelas militärattaché i Washington, överste José Luis Silva Silva, stödjer Juan Guaidó. https://www.dn.se/nyheter/varlden/venezuelas-flygvapenchef-stodjer-guaido/

Venezuelas militärattaché i Washington, D. C., överste José Luis Silva Silva, stödjer Guaidó.

Det sades under Allendes tid även om Chiles militärmakt att den hade en tradition att stödja den sittande presidenten och respektera den civila maktutövningen. När drastiska åtgärder ansågs nödvändiga lät sig dock generalen Augusto Pinochet Ugarte (1915-2006) övertalas att leda den militärkupp som den 11 september 1973 störtade Allende-regimen över ända.

Ett militärt ingripande kan knappast uteslutas i det nuvarande kaotiska Venezuela, även om ett sådant vore ytterst olyckligt. Frågan är bara vilken sida militären i så fall kommer att ställa sig på.

 

 

Machiavelli och världens tyranner

13 januari, 2016

Vad har världens tyranner genensamt?

Den frågan ställer den historiske författaren Daniel Rydén i sin nya bok Historiens tyranner. En berättelse om diktatorer, despoter och auktoritära härskare (Historiska media 2015, 235 sidor).

Det i alla fall många av dem hade gemensamt var att de hade läst den florentinske diplomaten Nìccolò Machiavellis (1469-1527) bok Fursten, som trycktes först fem år efter författarens död 1532. Författaren ger i sitt så ryktbara verk råd till envåldshäskare om hur de bör agera om de vill bli kvar vid makten och samtidigt värna och utveckla staten. http://www.filosofer.se/machiavelli.html   

Portrait_of_Niccolò_Machiavelli_by_Santi_di_Tito Nìccolò Machiavelli (1469-1527). Mannen bakom Fursten.

Fursten trycktes snabbt i nya upplagor och blev på kort tid mycket omtalad. Den förbjöds av romersk-katolska kyrkan men blev populär i politiska kretsar, skriver Rydén (sidan 11): ”Den tysk-romerske kejsaren Karl V skaffade ett exemplar, den engelske kungen Henrik VIII likaså. Katarina av Medici lovordade den, Ludvig XIV skulle senare kalla den sin ´favoritvällslektyr´.”

”Machiavellisk” blev med tiden ett omtyckt skällsord om härskare som gjorde vad som helst för att säkra sin maktställning oberoende av alla moraliska överväganden. Machiavelli hade själv skrivit: ”I en ond värld är det omöjligt för en furste att alltid vara god, om han vill bevara staten.”

Bland de diktatorer som tog Machiavellis råd ad notam märks den italienske fascistledaren Benito Mussolini (1883-1945). Han var, åtminstone under den första fasen av sin regeringstid, en skicklig strateg. Förutom att han var en god skribent och en ännu bättre talare planerade han sina drag på ett omsorgsfullt sätt.    ”Som strateg var Mussolini slug”, framhåller Daniel Rydén (sidan 103). ”Han planerade långt i förväg, prioriterade noga sina mål, hade tålamod att vänta på rätt tillfälle men var beredd att slå till skoningslöst när det väl var dags.”

untitled

Det var därför Mussolini, även kallad Il Duce, inte satsade på väpnad revolution i Italien. Han väntade tills han fick över kungen, kyrkan och liberalerna på sin sida. För att påskynda processen tvekade dock inte Mussolini att skrämmas.

Det skedde initialt genom den ryktbara ”marschen mot Rom” i oktober 1922, vilken enligt Rydén inte alls var så heroisk som fascistpropagandan gjorde gällande men icke desto mindre skrämde vettet ur etablissemanget så att Mussolini utsågs till premiärminister över en koalitionsregering. Fascisterna tog sedan gradvis över hela regeringsmakten och upprättade en korporativistisk diktatur enligt sina ideologiska riktlinjer.

Så långt kan man säga att Mussolini, genom att använda sig av en kombination av list och våld, var en god lärjunge till Macchiavelli. Att han sedan helt korrumperades av makten och drabbades av hybris, ledande till att han invaderade Abessinien (Etiopien) i syfte att skaffa sig ett nytt romerskt imperium och allierade sig med Hitlertyskland och Japan, är en annan historia.

lord-acton-800

Mussolinis karriär skulle kunna sägas vara en fullgod illustration till Lord Actons (1834-1902) bekanta yttrande: ”Power tends to corrupt, absolute power corrupts absolutely” (Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut). Detsamma kan säkerligen sägas om de allra flesta av diktatorerna på Rydéns lista. https://sv.wikipedia.org/wiki/John_Dalberg-Acton,_1:e_baron_Acton

Daniel Rydéns diktatorsgalleri omfattar 15 självhärskare från och med Peisistratos i Aten på 500-talet före Kristi födelse till och med Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland i dessa yttersta av dagar. Även Sverige finns med på ett hörn i form av konung Carl XI (1655-97), som i enlighet med tankar som låg i tiden etablerade ett kungligt envälde. Kapitlet om denne monark inleds med följande citat av Macchiavelli: ”En furste måste för övrigt alltid leva med samma folk men kan mycket väl undvara samma stormän, eftersom han varje dag kan tillsätta eller avsätta dem och efter behag öka eller minska deras makt.”

Jag vet inte hur pass inläst Carl XI var på Macchiavelli, men när han genomförde sin stora reduktion – det vill säga drog in en stor del av de adliga stormännens egendomar till kronan i syfte att bättra på landets katastrofala ekonomi – tillämpade han till punkt och pricka det machiavelliska receptet enligt ovan. Historiker har under tre sekel brottats med frågeställningen hur kungen kunde gå i land med detta så smärtfritt som faktiskt skedde. Svaret, menar Rydén, ligger i det genomslag idéerna om det kungligas enväldet fick i samtiden (sidan 76):

Efter en rad uppslitande krig i Europa framställdes den starka centralmakten nu som det enda som kunde förhindra anarki och kaos. I Frankrike hade juristen Jean Bodin i flera böcker hävdat att en suverän furste måste kunna stå över lagen. I England gav filosofen Thomas Hobbes 1651 ut boken Leviathan, där han beskrev mänskligheten som en hop vargar vars primitiva drifter endast kan tyglas av en skräckinjagande envåldshärskare.

Den starka kungamakten var helt enkelt politiskt korrekt i det dåtida Sverige och Europa och främjades därtill av kyrkan samt ett utbrett missnöje med de adliga stormännens sed att utplundra landets resurser för egen vinnings skull.

575px-Kung_Karl_XI_till_häst_(1670-1697) Ryttarporträtt av Carl XI.

Om Carl XI kan beskrivas som en välvillig despot som hade rikets bästa för ögonen, så kan samma sak på intet sätt sägas om alla de diktatorer av olika slag som Daniel Rydén beskriver. Eklatanta exempel härpå är givetvis 1900-talets totalitära massmördare Josef Stalin, Adolf Hitler och Mao Tse-tung (jag föredrar denna latinisering av den kinesiske diktatorns namn framför det moderna Maozedong). Även om samtliga dessa tre folkförstörare i något slags mening må ha handlat i enlighet med sina förvridna uppfattningar om vad som var bra för deras respektive hemländer, kommer man inte från att samtliga var på något sätt sinnesrubbade.

Med hjälp av ideologiska koncept som inte tålde några motsägelser, hänsynslösa maktapparater och oavlåtlig propaganda lyckades de hanka sig kvar vid makten och under resans gång, direkt eller indirekt, ge upphov till otaliga miljoner människors död. Enbart kommunistisk maktutövning bär, enligt en beräkning framlagd av Jean-Pierre Dujardin i Le Figaro Magzine 19-25 november 1978, ansvaret för 142 917 000 dödsoffer.   

Intressant är Daniel Rydéns avsnitt om Kim Il-sung (1912-94), majoren i Röda armén som av Stalin handplockades att leda den kommunistiska, norra delen av Koreahalvön efter dess delning i samband med krigsslutet 1945. Det innovativa med denne hänsynslöse diktator är att han grundade en dynasti i Nordkorea, som i dag räknas som världens sista stalinistiska diktatur.

Detta drag stod väl i överensstämmelse med Machiavellis fursteråd. Således lät sig Kim – som dryga 20 år efter sitt frånfälle fortfarande anses vara president – efterträdas av sonen Kim Jong-il, vilken i sin tur efterföljdes av sin son Kim Jong-un.

article-1318889-0B7DA236000005DC-780_468x286 Dynastin Kim: Kim Il-sung, Kim Jong-il och Kim Jong-un.

Något av en innovation stod vidare Vitrysslands diktator sedan 1994, Aleksandr Lukasjenko, för då han lät lagstifta om att all oregistrerad föreningsverksamhet kunde straffas med upp till två års fängelse (sidan 200): ”Alla samordnade handlingar som utförs av minst tre människor är i lagens mening föreningsverksamhet. Polisen har därmed rätt att ingripa mot allt som fler än två personer gör tillsammans.”

Bokens avslutas med ett urval i bokstavsordning av historiens ”auktoritära maktutövare”.

Daniel Rydéns bok kan varmt rekommenderas för den som vill få en översikt över världens tyranner såväl  i förfluten tid som nu- och samtid. Dock saknar jag den åtskillnad som jag menar bör göras mellan ”totalitär” och ”auktoritär” diktatur. Den totalitära diktaturen inlemmar varje aspekt av samhället under sin domvärjo, medan den auktoritära varianten inte lägger sig i precis allting. När militärjuntan i Chile inledde sin maktutövning 1973 var den exempelvis förnuftig nog att överlåta landets ekonomi åt experter, vilket resulterade i att Chile påfallande snabbt återhämtade sig från det ekonomiska kaos president Salvador Allende hade kastat landet rätt in i.

På en punkt vill jag rätta Rydén. Han skriver på flera ställen att Spaniens diktator Francisco Franco (1892-1975) var ”fascist”, vilket inte är fullt korrekt. Franco var noga taget en konservativ katolik och tillät inte de ideologiskt motiverade fascisterna i Spanien att sticka upp nämnvärt.

83a556aa-e501-11e3-_705926c Francos Spanien räddade 200 000 judar undan Förintelsen.

Han gjorde heller inte samma fatala misstag som Mussolini gjort, att liera sig med Hitlertyskland under Andra världskriget. Spanien förblev i stället neutralt och kunde därför bli en tillflyktsort för förföljda judar. Spanien kunde på sätt rädda omkring 200 000 judar undan Förintelsen i Europa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francisco_Franco

 

Statstelevisionen hyllar socialisten Palme

27 december, 2012

palmePalme, Schori och Palme kramas på Kuba sommaren 1975.

Innan den kommersiella mångfaldsrevolutionen försåg oss med ett rikhaltigt utbud av televisionskanaler fanns det endast två TV-kanaler i Sverige: TV1 och TV2. Tvåan kom dessutom först 1969.

Den ena av dessa var möjligen något mindre röd än den andra. På den tiden var det fritt fram att trumpeta ut vänstervriden politisk propaganda, och vi som var med på den tiden vet att så också skedde. Pamparna i Radio-TV-huset vid Ladugårdsgärde och på regeringskansliet brydde sig inte det minsta om vanligt folks protester.

När man tar del av SVTs nya hyllningsserie till Olof Palmes minne i tre delar tycker man sig vara förflyttad minst 25 år tillbaka i tiden. Det är som om kommunismen aldrig fallit som globalt frihetshot och som om kommunistdiktaturer som Kuba alltjämt hålles i allmän helgd och vördnad. Palme blir här föremål för ett hagiografiskt rövslickeri som man trodde var ett svunnet kapitel i svensk TV-historia. Den man som gjort mer än kanske någon annan för att förstöra Sverige avporträtteras här som en helgongestalt.

Intet under då att palmeiten Pierre Schori, före detta kabinettssekreterare, FN-ambassadör med mera, mysande förklarar att han trodde det var omöjligt att en person som Palme skulle kunna väljas till ledare för ett politiskt parti i Sverige. Schori, som stöttat flertalet av världens värsta diktatorer inklusive Fidél Castro, beledsagade Palme under dennes beryktade pusskalas med Castro på Kuba sommaren 1975.

Agostinho Neto-Agostinho Neto, Angolas forne marxistledare: en av Olof Palmes och Pierre Schoris favoriter.

Det allra värsta var dock inte att den landfaderlige Tage Erlander lotsade fram Palme till posten som partiledare för Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP). Det värsta var att väljarna valde det parti som hade Palme som partiledare i flera val med undantag för perioden 1976-82, då olika borgerliga konstellationer hade makten men föga avvek från den socialdemokratiska linjen..

Jag anklagar Olof Palme för bland annat följande:

1. OP suddade med sin utrikespolitik ut skillnaderna mellan västlig demokrati och frihetsfientlig kommunism. Han hyllade brutala despoter såsom Castro, Angolas Agostinho Neto, Nordvietnams Le Duc Tho och PLOs Yassir Arafat – andra ej att förglömma – och såg samtidigt till att svenska skattepengar gick till bistånd till deras länder och/eller organisationer. Pengar som till största delen gick till vapen. Han införde en helt ny, Israel-fientlig linje i svensk utrikespolitik.

Palme och hans anhang i regeringskansliet och på utrikesdepartementet backade vidare upp alla Sovjetunionens så kallade fredsinitiativ – som i verkligheten syftade till att försvaga västvärldens motståndsvilja – med betydande entusiasm. Palme ville också se ett nära samarbete mellan SÄPO och den sovjetiska underrättelseorganisationen KGB.

2. OP företrädde utåt en aggressivt antiamerikansk utrikespolitik med kulmen i den exempellösa jämförelsen mellan USAs Vietnam-politik och tyska nationalsocialistiska krigsförbrytelser under Andra världskriget. Det tog efterföljande svenska administrationer många år att fullt återupprätta de en gång vänskapliga förbindelserna med USA.

Samtidigt bedrev den svenska regeringen i hemlighet ett nära samarbete med USA på flera områden, vilket ytterligare underströk det svekfulla i den palmeska utrikespolitiken. På UD satt kommunister och halvkommunister som Pierre Schori – vilken den avhoppade sovjetiske spionöversten Oleg Gordiejevskij kallat KGBs främste medarbetare i Sverige – och den homosexuelle sovjetbeundraren Sverker Åström (också han bevisad KGB-medarbetare) och såg till att Palmes politik genomfördes till punkt och pricka.

imagehandlerSverker Åström – med KGB-kodnamnet Getingen – var en av dem som såg till att genomföra den palmeistiska utrikespolitiken.

3. Med Olof Palmes uppdykande som en fixstjärna på den svenska politiska himlen förråades den politiska debatten i Sverige. Palme gjorde det till en princip att förnedra sina motståndare och avvek därmed från det tidigare respektfulla umgänget partiledare emellan, där man visserligen kunde vara bittra meningsmotståndare men ändå iakttog en gentlemannamässig ton i debatterna.

Tidigare var det lilla ordet ”herr” framför en politikers efternamn en artighet. Palme gjorde samma ”herr” till en spydighet. Palme brutaliserade och polariserade.

4. Det var under OPs egid som massinvandringen blev norm i Sverige. Den invandring som ägt rum tidigare var till allra största delen arbetsmarknadsrelaterad, och de flesta européer och nordbor som på den tiden anlände till vårt land för att jobba i den svenska industrin återvände till sina ursprungsländer efter avslutat värv i Sverige.

Palme upptäckte dock att han kunde ge sina socialistiska meningsfränder runtom i världen en fristad i Sverige och öppnade slussarna för greker, spanjorer, chilenare, jugoslaver med flera. Det är sant att en hel del av dem som kom hit varit förföljda i sina hemländer, men efter hand som åren gick fick vi ett allt större antal människor som mera var socialturister än politiska flyktingar.

5. Med hjälp av meningsfränder inom politiken och fackföreningsrörelsen syftade Palme-regimen till att steg för steg omvandla Sverige till ett rent socialistiskt samhälle utan den så kallade blandekonomi – kapitalism och socialdemokrati arm i arm – som gjort att ekonomin fungerade hyggligt. Det var det av Rudolf Meidner utarbetade förslaget om löntagarfonder som skulle åstadkomma den avsedda förändringen.

successMed hjälp av Meidners löntagarfonder skulle sosseriet och facket göra Sverige renodlat socialistiskt.

Om den palmeska samhällsomvälvningen hade lyckats skulle vi ha fått en socialistisk halvdiktatur i Sverige med ett troligt ekonomiskt kaos liknande det som rådde i Allendes Chile strax före militärkuppen 1973. Nu blev det gudskelov inte så. Företagsledare och andra hårt arbetande människor – som Palme inte tvekat att kalla ”babianhannar” respektive ”hatets och illviljans kolportörer” – protesterade kraftfullt mot den förestående socialiseringen och hindrade därmed de värsta excesserna.

Nu får svenska folket genom den svenska statstelevisionens försorg veta vilken stor hjälte, ja vilken helgonlik figur, Olof Palme egentligen var. Det är till sådan osmaklig propaganda de svenska licenspengarna från dig och mig går. ”Fri television” – jo, tjena…

Allende sköt sig med Castros AK-47

21 juli, 2011

CHILES EX-PRESIDENT
BEGICK SJÄLVMORD 

NEW YORK. Chiles ex-president begick självmord.
Det bekräftar en expertgrupp.
Salvador Allendes kvarlevor har undersökts av rättsläkare och undersökningen visade att han verkligen tog  sitt liv under militärkuppen 11 september 1973.

DIAMANT SALIHU 

Ända sedan president Salvador Allende Gossens (1908-73) avled i samband med militärens stormning av Monedapalatset i Santiago de Chile den 11 september 1973 har Allende-vänliga historieskrivare hållit fast vid versionen, att den socialistiske Allende mördades av militären. Mer förutsättningslösa bedömare har hållit frågan om självmord contra mord öppen.

Allende (i mitten) och hans medarbetare blickar upp mot skyn och får se militärplan närma sig presidentpalatset, La Moneda, där de sökt skydd under den pågående militärkuppen. Strax därpå var Allende död.

Faktum är dock, att  redan den undersökning som gjordes på plats strax efter militärkuppen entydigt visade att det var självmord, inte mord:  Salvador Allende, som gömt sig under ett skrivbord, tog livet av sig med en kpist m/AK-47 han fått i gåva av Kubas kommunistiske diktator Fidél Castro. Allende valde självmordet som utväg framför att låta sig gripas eller dödas av militären, alternativt tvingas i exil (och i sådant fall med största sannolikhet på Kuba).

Frågan är vad den nya expertkommissionens slutsatser kommer att innebära för Allendes eftermäle. Kommer han alltjämt att betraktas som den store socialistiske martyren, eller kommer han att ses som en feg krake som valde den enkla utvägen? Enligt uppgifter på text-TV har hans efterlevande i vart fall hela tiden lutat åt att det var självmord.

Salvador Allende gjorde 1952, 1958 och 1964 tre misslyckade försök att bli vald till Chiles president, det Chile som hade Latinamerikas stoltaste demokratiska traditioner att falla tillbaka på och länge varit förskonat från den malström av militärkupper som utmärkt en stor del av den övriga kontinenten. Allende skämtade själv om att det på hans gravsten skulle stå: ”Här vilar Chiles näste president”.

1970 gick det dock vägen. Allende vann valet med knappast möjliga marginal. Med 36,2 procent av rösterna besegrade han den konservative Jorge Alessandri (34,9) och kristdemokraten Radomiro Tomic (27,8). Enligt lag skulle under sådana omständigheter en andra valomgång äga rum mellan de två kandidater som fått flest röster. Kongressen valde dock att sidsteppa vallagen och utsåg Allende till president.

Konservativa bedömare fruktade det värsta, och faktum är att alla deras  farhågor besannades. Trots att Allende hade ett mycket svagt mandat för långtgående samhällsreformer satte han genast igång med ett heroiskt försök att omvandla Chile till en socialistisk diktatur med Kuba som förebild. Han lät importera kommunistiska revolutionärer utomlands ifrån och började med friskt mod nationalisera hela det chilenska samhället. Han omgav sig med värsta sortens kommunistslödder med den brutale livvaktschefen Max Joel Marambio i spetsen (Marambio fann sedan en fristad i Sverige).

Till slut gick det inte längre. Hela samhället förlamades av Allendes katastrofpolitik och ekonomin kollapsade med fyrasiffrig inflation som en av följderna. Arbetslösheten steg och fattigdom och desperation bredde ut sig, alltmedan sossetoppen i Sverige med Olof Palme i spetsen applåderade Allendes vällovliga ”socialistiska samhällsexperiment”.

Allende och Castro – två av 68-vänsterns gudagestalter.

Chile var på väg mot avgrunden i expressfart, och den enda lösning som slutligen stod till buds var en militärkupp. Den som motvilligt axlade ansvaret blev till slut – ett kuppförsök misslyckades dessförinnan – armégeneralen Augusto Pinochet Ugarte (1915-2006) vilken bildade en militärjunta. Efter kuppen inledde den nya regimen en hänsynslös klappjakt på vänsterelement, varav några inspärrades i Santiagos fotbollsstadion. Det beräknas att omkring 3000 kommunister och socialister fick sätta livet till, ännu fler försvann spårlöst.

Det måste understrykas att militärkuppen hade godkänts av en majoritet av Chiles nationalförsamling – det fanns vid kuppens genomförande också långt framskridna planer på en vänsterkupp mot Allende, vilken ”den hårda kärnan” av revolutionärer såg som alltför kraftlös. Ett marxistiskt Chile hade under dessa det Kalla krigets dagar också riskerat att maktbalansen tippat över till det kommunistiska lägrets fördel.

Militärkuppen i Chile blev alltså, såsom förhållandena utvecklade sig, en nödvändig räddningsoperation. Den styrande juntan måste emellertid kritiseras för att a) ha gått alltför hårt och hänsynslöst fram med kommunister, socialister och påstådda sådana, även om 3000 dödsoffer är en droppe i havet om man jämför med offren för den castroitiska revolutionen på Kuba; och b) ha behållit makten på tok för länge. Pinochet avgick slutligen som president 1990 sedan han förlorat en folkomröstning och utsågs därpå till senator på livstid.

Augusto Pinochet hade sina uppenbara fel och brister. Han och kollegerna i den styrande juntan hade dock förnuft nog att inte lägga sig i den ekonomiska politiken utan uppdrog åt utländsk expertis, främst med anknytning till Chicago-universitetet, att dra upp riktlinjerna för en modern marknadsekonomi. Detta gjorde att Chile inom några år var på god väg att förvandlas till ett välfärdssamhälle, i alla fall med latinamerikanska mått. Sedan Pinochet avgått 1990 blev landet också något av ett demokratiskt föredöme på kontinenten.

Pinochet och Thatcher insåg båda farorna med kommunismen.

Med detta sagt är det också tydligt att Augusto Pinochet ingalunda var det monster vänsterpropagandan velat göra honom till. Hans sista år förmörkades av att han, på premiärminister Tony Blairs order, greps under ett besök hos förra premiärministern Margaret Thatcher i England 1998 och hölls i husarrest på obestämd tid. Detta kunde ske efter en häktningsorder från en obskyr spansk domare vilken en gång varit rådgivare åt Allende. Denne brydde sig, lika litet som Blair, om att Pinochet besökte England på uppdrag av Chiles president och var utrustad med diplomatpass. Han frigavs till slut lika godtyckligt som han gripits och tilläts 2000 återvända till Chile som en fri man.

Notisen ovan, som hämtats ur Expressen den 20/7, visar vilket kvantum uppmärksamhet – det vill säga obetydligt – ledande svenska media tillmäter bevisen för att Allende tog sig själv av daga. Att den med alla mått mätt misslyckade Allende inte var den martyr alla tagit för givet att han var, kommer tvivelsutan som ett hårt slag för många vänsteranhängare.