En tappad sko, makarna Petrov och svenska ryssagenter

 Stackars fru Petrova har tappat sin högra sko.

Den 19 april 1954 utspelades ett sällsamt drama på flygplatsen Mascot utanför Sydney i sydöstra delen av Australien. Den 39-åriga sovjetiska underrättelseoperatören Jevdokia Petrova har tappat skon på sin högra fot när hon leds i ett stadigt grepp av två KGB-gorillor på väg till det plan som skall föra henne till Moskva och en nästan säker avrättning. En uppmärksam australiensisk pressfotograf var på plats och knäppte en av det Kalla krigets mest klassiska bilder.

Bilden på den till synes förtvivlade Jevdokia pryder omslaget till Wilhelm Agrells bok Fru Petrovas sko. En rysk spiontragedi i 50-talets Australien (Bokförlaget Atlantis, 302 sidor, 2014) som är utomordentligt intressant läsning för den som vill få en inblick i det Kalla krigets natur. http://www.atlantisbok.se/7881.Bok-Fru_Petrovas_sko

Jevdokia Aleksejevna Petrova (1915-2002) var gift med den åtta år äldre diplomaten och spionen Vladimir Michajlovitj Petrov och kom helt mot sin vilja att hamna i centrum i vad som blev ett av det Kalla krigets första stora avhoppardramer.

Gouzenkos avhopp 1945 Inte för att det inte hade skett spektakulära avhopp tidigare. Kalla krigets första stora avhopp skedde kort efter Andra världskrigets slut den 5 september 1945, då chiffreraren Igor Gouzenko vid den sovjetiska ambassaden i Kanadas huvudstad Ottawa begärde politisk asyl i stationeringslandet. Med sig i bagaget hade han 109 hemliga dokument som ledde till att ett antal sovjetiska spioner eller underrättelseagenter i västvärlden avslöjades, främst verksamma inom det atomspioneri som ledde till utvecklandet av ett sovjetiskt kärnvapen.

              

Igor Gouzenko med mask och utan.

Gouzenko skrev efter sitt avhopp två böcker: This Was My Choice samt The Fall of a Titan, varav den sistnämnda boken var en roman. När han uppträdde i olika TV-program och berättade om sina böcker hade han en kåpa över huvudet för att dölja sitt utseende. Han och hans familj levde efter avhoppet i ständig skräck för den sovjetiska underrättelsetjänsten, men när han avled under namnet ”George Brown” vid 63 års ålder 1982 i kanadensiska Mississauga så skedde det av naturliga orsaker i en hjärtattack.

Igor och hans hustru Svetlana fick åtta barn tillsammans. Avhoppet har kallats den gnista som triggade igång det Kalla kriget. http://www.cbc.ca/archives/topic/the-gouzenko-affair

Makarna Petrovs avhopp Vladimir Petrov (1907-91) var född som Afanasij Michajlovitj Sjorochov och blev, efter att ha blivit aktiv i det sovjetiska kommunistpartiets ungdomsförbund Komsomol 1923, så småningom chifferexpert inom den sovjetiska underrättelsetjänsten OGPU, senare NKVD, MGB och KGB. Wilhelm Agrell skriver på följande sätt utgående från den dramatiska scenen då fru Petrova tappat sin sko (sidorna 11-12):

”Jevdokia Petrova, kvinnan som just har tappat sin sko i tumultet, var från början en bifigur i en komplicerad underrättelseoperation. Huvudrollen innehades på ett självklart sätt av hennes man Vladimir, som den australiska underrättelsetjänsten med benäget bistånd från sina långt mer förfarna brittiska kolleger i MI5 under flera år hade ’odlat’ som en lämplig avhopparkandidat. I den mån Jevdokia alls fanns med i bilden var det som ett operativt problem och potentiellt orosmoment.”

Paret Petrov – Vladimir och Jevdokia.

Varken de australiensiska eller brittiska underrättelseorganen hade från början klart för sig vilken position Vladimir Petrov hade inom det sovjetiska spionaget – eller ens att han tillhörde det. Utåt framstod han som en vanlig sovjetisk diplomat med viss faiblesse för nattliv och festande, men undan för undan klarnade bilden. Ett av de viktigaste tipsen kom från SÄPO i Stockholm, som hade punktmarkerat Petrov under hans och makans tjänstgöring vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm 1942-47. Mer om detta ämne nedan.

I själva verket var Vladimir Petrov ett stort och viktigt kap för det västliga contraspionaget, då han var vad som kallas resident, det vill säga chef för det dolda underrättelsekontoret vid ambassaden i Canberra. Förutom bilden på Jevdokia Petrova, som tappar sin sko på Mascots flygplats utanför Sydney, finns det åtminstone en annan känd bild från Petrov-affären.

Den visar hur Vladimir Petrov den 3 april 1954 stiger in i en bil tillhörig den australiensiska säkerhetstjänsten, bärande på en portfölj innehållande hemliga underrättelsedokument han tagit med sig från ett kassaskåp på den sovjetiska ambassaden. Sin hustru hade han uppenbarligen tänkt lämna i sticket. Hon hade blivit utom sig av oro när hon underrättades om att maken försvunnit: hade han begått självmord eller kanske kidnappats av väst? Agrell skriver (sidan 13):   

På ambassaden fick hon inga besked, bara ordern att under bevakning hämta det allra nödvändigaste i bostaden, och hon hölls sedan instängd i byggnaden i väntan på vad Moskva skulle bestämma. Beslutet kom i form av de två KGB-männen som med skarpladdade vapen skulle ’eskortera’ henne till hemlandet och om detta misslyckades säkerställa att hon inte föll levande i fiendens händer. Ett avhopp var redan ett för mycket.

Stockholm spioncentrum Jevdokia Petrova var född Kartseva 1915 i en familj som kommit till Moskva från en liten by 15 mil utanför den sovjetiska huvudstaden efter ett misslyckat försök att etablera en dräglig tillvaro i Sibirien. Jevdokias pappa fick ett arbete som chaufför för den sovjetiska underrättelsetjänsten, som vid denna tidpunkt benämndes OGPU, något som ledde till att dottern antogs som pionjär i OGPUs ungdomsorganisation. Nästa steg var att, precis som den blivande maken Vladimir Petrov gjort tidigare, gå med i partiets ungdomsförbund Komsomol.

 Agent ”Getingen” alias Sverker Åström.

1936 flyttade Jevdokia Kartseva ihop med den elva år äldre arbetskamraten – de jobbade båda inom OGPUs chifferavdelning – Roman Krivosj, dock utan att registrera äktenskapet, vilket var ett vanligt tillvägagångssätt. 1937 föddes parets dotter Irina. Roman greps kort därefter i Stalins omfattande utrensningar. Han frigavs dock i samband med krigsutbrottet 1941 men mötte den tidigare livskamraten först 1947, då till följd av tortyr och annan omild behandling närmast som ett vrak. Jevdokia var då redan gift med Vladimir Petrov.

Jevdokias och Romans dotter Irina hade dött hastigt i en sjukdom i april 1940 och två månader därefter gifte sig Jevdokia och Vladimir; den senare hade nu bytt efternamn från Sjorochov till Proletarskij. Han var väl ansedd inom underrättelseorganisationen och hade fått flera utmärkelser, bland andra Röda fanans orden. Något som vidare talade för honom var hans proletära bakgrund, nu ytterligare förstärkt genom det nya efternamnet.

När makarna Proletarskij/Petrov anlände till Sverige 1942 var Stockholm ett viktigt spioncenter. Agrell beskriver situationen i den svenska huvudstaden så här (sidan 72):   

”Sist men inte minst var Stockholm en plats där alla krigets parter kunde agera med eller mot varandra, värva agenter, sprida desinformation eller ingå tysta samförstånd. Detta handlade inte bara om underrättelsetjänst i traditionell mening utan om hela spektrumet av hemlig krigföring och hemlig diplomati, i några fall med svenska myndigheters goda minne men ofta bakom ryggen på dem eller i strid med deras intressen.”

 Pierre Schori med Palme hos Castro.

”Getingen” = Sverker Åström Den kände svenske SÄPO-kommissarien Otto Danielsson (1902-85), chef för SÄPOs ”ryssrotel” och ansvarig för contraspionaget, bereddes möjlighet att på plats i Australien höra det avhoppade paret om dess verksamhet under tiden i Stockholm runt tio år tidigare. Bland annat förekom regelbundna kontakter med en samarbetsman som gick under kodnamnet ”Getingen”, som hade försänkningar i de högsta regeringskretsarna. Enligt Petrov hette mannen Åström i efternamn, varför det inte gärna kunde röra sig om någon annan än diplomaten Sverker Åström (1915-2012). http://jihadimalmo.blogspot.se/2012/08/kgb-agenten-getingen-avslojad-alldeles.html

Sverker Åströms första utländska stationering var i Sovjetunionen 1940-43, där han tjänstgjorde i både Moskva och efter krigsutbrottet 1941 i Kujbysjev (Samara), dit viktiga politiska och diplomatiska funktioner hade utlokaliserats. Under den sovjetiska diplomattiden kom Åström i kontakt med den 20 år senare som spion avslöjade försvarsdiplomaten Stig Wennerström. Därefter placerades Åström på UD i Stockholm, där han alltså odlades som agent av Vladimir Petrov.

Åström skulle sedan avancera inom diplomatin. 1964-70 var han Sveriges FN-ambassadör i New York, 1972-77 kabinettssekreterare vid UD i Stockholm och 1978-82 ambassadör i Paris. Han träffade under UD-tiden i Stockholm i mitten på 1940-talet regelbundet Petrov och informerade denne om den politiska och diplomatiska utvecklingen i Sverige. Om han bör kallas sovjetspion eller inte kan väl vara en smaksak. Åström var en promiskuös homosexuell, vilket kan ha varit den hållhake som ryssarna använde för att pressa honom på information.

Man kan lämpligen jämföra Åströms rysskontakter med de kontakter en annan diplomat med kända kommunistsympatier senare hade med KGB, Pierre Schori (född 1938). Den avhoppade sovjetiske spionchefen Oleg Gordievskij avslöjade i en intervju med tidskriften Contra (#2 1999), att Schori under en tid hade varit Sovjets viktigaste informationskälla angående svenska förhållanden. http://www.contra.nu/English992.html

Schori hade en diplomatisk karriär som på många sätt liknade Åströms – bland annat var han också kabinettssekreterare – men torde ha drivits av en politisk övertygelse som Åström sannolikt saknade.

”Senator” = Georg Branting En annan viktig källa för det ryska spionaget i Sverige var en man som också hade intima kontakter inom den svenska regeringen och som försetts med kodnamnet ”Senator”. Otto Danielsson hade inga svårigheter att identifiera denne som Georg Branting (1887-1965), advokat, mångårig ledamot i riksdagens första kammare för Socialdemokraterna samt advokat med internationella uppdrag. Han var också son till den tidigare statsministern och socialdemokratiske pionjären Hjalmar Branting (1860-1925).

 Agent ”Senator” alias Georg Branting.

Det är Branting den äldre vi i första hand har att tacka för att den svenska socialdemokratin blev reformistiskt i stället för revolutionärt anlagd efter den ryska bolsjevikkuppen 1917. Sonen Georg var dock, ehuru socialdemokrat, enligt Agrell ”gåtfullt Stalinbeundrande” och hade själva revolutionsåret 1917 tillsammans med den beryktade ”röde bankiren” Olof Aschberg bildat Svensk-ryska banken i syfte att stötta bolsjevikerna ekonomiskt.

Brantings sympatier hade hela tiden varit väl kända, och när Danielsson träffade makarna Petrov i mitten på 1950-talet betraktades han som en ”föredetting”. Hans identitet som sovjetagent hölls därför hemlig.

En kvinna som hade haft nära sovjetiska kontakter med Jevdokia Petrova under tiden i Stockholm var den Augustine ”Gusti” Stridsberg (1892-1978), som anlänt till Sverige med efternamnet Jirku från Tjeckoslovakien då Nazityskland intagit landet 1938. Hon gifte sig med en svensk kommunist och etablerade sig snabbt i Stockholm som ansedd societetsdam och journalist/författarinna och blev därmed en viktig informatör åt NKVD. Hennes memoarbok Mina fem liv utkom 1962 och gav betydande eko. Stridsberg hade av ryssarna givits kodnamnet ”Klara”.

Lämnade viktig information Efter incidenten med den tappade skon fördes Jevdokia Petrova hårdhänt in i det väntande planet av de båda KGB-männen, alltmedan en stor människohop som samlats på flygplatsen utanför Sydney i sydöstra Australien protesterade fåfängt och till och med försökte frita ryskan. Planet var dock inte direktdestinerat till Moskva utan skulle först mellanlanda i staden Darwin, belägen vid den australiensiska nordkusten. Här lyckades inhemsk polis övermanna och avväpna de båda säkerhetsmännen och föra den förskrämda Petrova, vilken med viss tvekan gick med på att hoppa av i Australien, i säkerhet.

En stor folkmassa hade samlats på Mascot flygplats utanför Sydney för att protestera mot fru Petrovas bortförande.

Hon och maken, som i stationeringslandet fört ett rätt utsvävande liv med kvinnor och sprit och slarvat med sitt arbete, kom därefter att stå till de australiensiska och brittiska underrättelsetjänsternas förfogande under flera års tid. Vladimir Petrov kunde bland annat lämna viktig information om de kända brittiska Cambridge-avhopparna Guy Burgess och Donald Maclean, och det är känt att den ännu icke avslöjade Kim Philby fruktade vad Petrovs information kunde ställa till med.

”Australien var en perifer arena i det kalla krig som huvudsakligen var andras angelägenheter och som utkämpades längs frontlinjer i andra delar av världen.”, framhåller Agrell (sidan 15). ”Men med makarna Petrovs avhopp kom det kalla kriget i ett slag till den fjärran och politiskt fridfulla kontinenten. Allt det som redan skakat Västeuropa och i än högre grad USA bröt nu fram i Australien: jakten efter den sovjetiska underrättelsetjänstens agenter och medlöpare och därmed kopplingen mellan den yttre och den inre fienden i form av det australiska kommunistpartiet och dess öppna eller dolda sympatisörer.”

Makarna Petrov tillbringade återstoden av sina liv ”ohjäpligt fjättrade vid varandra”, som Agrell uttrycker det. De stod under ständig bevakning, dels för att skydda dem själva, dels för att de inte genom oförsiktiga uttalanden skulle skada de australiensiska säkerhetsorganisationerna. En sak var klar från första början, och det var att de aldrig skulle tillåtas återvända till Sovjetunionen/Ryssland.

Wilhelm Agrell är Sveriges enda professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet och har med Fru Petrovas sko (som för övrigt förblev försvunnen) skrivit en läsvärd bok om ett stycke fascinerande spionhistoria i det Kalla krigets hägn.

 

 

 

Sverker Åström: mörk skugga i svensk utrikespolitik

 Sverker Åström (1915-2012). KGBs man i den svenska utrikesledningen?

Efter diplomaten och gayidolen Sverker Åströms (1915-2012) frånfälle i hög ålder har det skrivits förväntade och lämpliga hyllningsartiklar i svenska media. Tillåt mig avvika från hagiograferna för att i stället teckna en mer realistisk bild av Åström, som jag gott tycker kan kallas den svenska utrikespolitikens mörka skugga.

Advokatsonen Sverker Åström tog såväl fil.- som jur. kand. i hemstaden Uppsala i slutet av 1930-talet och blev efter studierna attaché vid utrikesdepartementet (UD) 1939. Härefter hamnade han i det dåtida Sovjetunionen mitt under brinnande krig. 1940-43 tjänstgjorde han på den svenska ambassaden  i Moskva och sedan i den under tyskinvasionen utlokaliserade beskickningen i Kujbysjev (Samara). Den prosovjetiska och proryska inställningen kom därefter att följa Åström genom hans fortsatta levnad.

Efter de innehållsrika åren i Sovjet kallades Åström tillbaka till UD i Stockholm för att därefter tjänstgöra i bland annat Washington, D. C. och London. Hans diplomatiska topposter innefattade tjänster som FN-ambassadör 1964-70, kabinetssekreterare i UD 1972-77 (det vill säga vice utrikesminister) samt ambassadör i Paris 1978-82. I en hyllningstext i Expressen den 26 juni påstås även Åström vara ”initiativtagare” till den stora miljökonferensen i FN-regi i Stockholm 1972. Detta stämmer inte. Initiativtagare var Inga Thorsson och Börje Billner. Åström endast presenterade förslaget inför FN samt inledde konferensens debatt.

Inga Thorsson fick idén till FNs miljökonferens i Stockholm 1972.

Sverker Åström har misstänkts för att vara sovjetrysk agent i spionorganisationen KGBs sold. Bland annat skulle han ha hjälpt spionen Stig Wennerström att i det längsta klara sig undan lagens långa arm. I sammanhanget har det talats om att hans homosexualitet skulle ha utgjort den hållhake, varmed ryssarna kunde städsla och behålla honom som agent under hela Kalla kriget. Åström har själv – av synnerligen uppenbara skäl – nekat till anklagelserna. Han har hävdat att han varit öppen om sin sexuella läggning för sina svenska arbetsgivare och att bögeriet därför aldrig varit någon hållhake för främmande makt.

Problemet med Åströms förnekanden är att de personer i den svenska regeringskretsen han skulle ha berättat om sin läggning för – exempelvis stats- och utrikesministrarna Per Albin Hansson, Christian Günther, Östen Undén, Tage Erlander, Torsten Nilsson, Krister Wickman med flera – i dag alla är döda och kan därför vare sig bekräfta eller förneka Åströms påstående. Någon ”löjlig” anklagelse, som Åström menat att det varit fråga om, är det i varje fall inte.

På bilden syns bland andra Stig Wennerström, Sven Andersson, Östen Undén och Tage Erlander, samtliga vänner till Sverker Åström.

Utpressning på sexuella grunder är gammal rutin inom sovjetisk – och annan – underrättelsetjänst, och även om Åström skulle ha berättat för sina chefer om saken är det inte säkert att han ville att informationen skulle nå en bredare allmänhet. Minns att han ”kom ut” som bög långt efter sin pensionering.

Jag håller emellertid inte för otroligt att den påstådda åströmska öppenhjärtigheten gentemot den svenska utrikesledningen i själva verket kan vara ett listigt försvarsdrag från den erkänt slipade veterandiplomaten. Genom att hävda att hans sexuella läggning saknar relevans i sammanhanget har han så att säga vridit vapnet ur händerna på kritikerna. Ty självfallet kan han ha fungerat som KGB-agent även om hans identitet som homosexuell varit känd i regeringskansliet och på UD.

Sverker Åström har nämligen gjort sig närmast herostratiskt ryktbar för att aldrig rikta kritik mot Sovjetunionen annat än då sådan påbjudits från högre ort – såsom exempelvis i samband med de sovjetiska invasionerna av Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. Åströms inställning passade som hand i handske med den prosovjetiske utrikesministern Östen Undéns inställning. Undén vägrade ställa Moskva mot väggen i samband med Raoul Wallenbergs bortförande 1945 och Åström är (ö)känd för att aldrig ha dryftat fallet Wallenberg med sovjeterna.

När sedan statsminister Olof Palmes regering körde på i samma undfallenhetsstil gentemot Moskva var den erfarne Sverker Åström en idealisk företrädare för den hallstämplade svenska utrikeshållningen. Han var någon som oerfarna utrikesministrar av typ Torsten Nilsson, Sven Andersson, Krister Wickman och  även Karin Söder (C) under den borgerliga tiden kunde luta sig mot. Detta alldeles oavsett om de visste om att Åström var bög eller inte. Sverker Åström kan därför på goda grunder betecknas som den svenska utrikespolitikens mörka skugga eller onda genius.

Mycket tyder även på att Åström var en av dem som orkestrerade den antiamerikanska och antiisraeliska utlandspolitik som i så hög grad präglade Palmes regeringar. Efter sin pensionering fortsatte Åström att i stort uppslagna debattartiklar främst i Dagens Nyheter brännmärka USAs och Israels göranden och låtanden. Således kritiserade han USAs invasioner både i Afghanistan – vilket är rätt anmärkningsvärt – och Irak.

 Carl Bildt, Åströms devote beundrare. 

Den nuvarande utrikesministern Carl Bildt tillhör dem som nu sjunger Sverker Åströms lov på ett iögonenfallande sätt. I ett uttalande citeras Bildt på följande sätt: ”Det är svårt att överskatta den betydelse han hade. Hans tankar var centrala för den tidens neutralitetspolitiska doktrin, som tjänade vårt land väl under en viktig period av vår moderna historia.” Det är rätt anslående att dessa ord kommer från en av det borgerliga lägrets mest profilerade företrädare.

Å andra sidan har de icke-socialistiska svenska partierna mestadels traskat patrullo efter Socialdemokraterna och det gäller kanske särskilt på utrikespolitikens domäner. Någon kritik mot sossarnas stöd för allehanda kommunistiska upprorsrörelser i Tredje världen har näppeligen avhörts från borgerligt håll; snarare har de borgerliga partierna tidvis strävat efter att överträffa den socialdemokratiska promarxismen. Detta gällde särskilt den borgerliga regeringseran 1976-82.

Undéns respektive Åströms skuggor hängde då precis som både tidigare och senare som tunga moln över den svenska utrikesledningen, något som skapade bad will i den civiliserade delen av världen. Dåtida tongivande demokratier såsom USA, Storbritannien, Frankrike och Västtyskland ifrågasatte stundom Sveriges tillhörighet till den fria västvärlden vilket märktes särskilt under Vietnamkriget, då Sverige ensidigt och med svenska skattebetalares pengar  backade upp kommunisterna inom Hanoi-juntan i Nordvietnam och Viet Cong-gerillan (det så kallade FNL) i Sydvietnam.

Att palmeismen hyllades i diverse bananrepubliker och vänstervridna militärjuntor litet varstans i världen är definitivt inget vi har anledning vara stolta över!

Vad Carl Bildt beträffar har han sjäv ett förflutet som varm vän av Östtyskland, det så kallade DDR. Han lade vidare som studentpolitiker motioner om ett svenskt erkännande av ”Palestina” och brännmärkte gång efter annan den kämpande demokratin Israels politik. Kanske Bildt helt enkelt känner sig hemma med Åströms ställningstaganden.

Expressen den 27 juni innehåller en tvåsidig hyllningsartikel till Sverker Åströms minne. Åström beskrivs här som den färgstarke bögen som levde ett roligt och fartfyllt liv och vars många ”älskare” – sexpartners vore nog ett bättre uttryck – förblev hans goda vänner. ”Vänner beskriver honom som charmerande och fåfäng med ett knivskarpt intellekt”, heter det i hyllningsartikeln. ”Han samlade konst och älskade att dansa. Hans tebjudningar för den stora vänkretsen är legendariska.”

Sverker Åström tjänade genom sin verksamhet sovjetiska intressen.

Plötsligt slår det mig att en flamboyant figur som Sverker Åström – hur uppskattad och beundrad han än var bland sina sexpartners och vänner – aldrig hade accepterats som en officiell representant för Sverige vare sig i den svenska arbetarklassen, som Socialdemokraterna menade sig representera, eller i det svenska folkdjupet i stort.

Det är en sak att hans sodomitiska läggning måhända var känd i regerings- och UD-kretsar. En helt annan att under 40-årsperioden 1940-80, då Åström var aktiv diplomat, låta hans homosexualitet bli allmänt känd. Det tror jag både de svenska regeringarna och Åström själv var livrädda för skulle ske. Varav följer att Åströms sexuella läggning i högsta grad var något som skulle hemlighållas. Den kunde alltså mycket väl ha utnyttjas som hållhake av den sovjetiska underrättelsekommuniteten, om nu Åström fanns i dess tjänst.

Sverker Åström övergick från att vara utrikes- till att på äldre dagar alltmer bli gayikon. Det kunde han så långt efter den aktiva banans slut kosta på sig. Med sin fingerspetskänsla för tidsandan visste han naturligtvis också att han skulle hyllas av kultur- och mediaetablissemanget. Varav en del, förlåt uttrycket, slickade honom i arslet såväl bildligen som bokstavligen. Artikeln i Expressen är ett blott alltför uppebart exempel härvidlag.

Jag kan slutligen inte låta bli att göra reflektionen, att ett promiskuöst sexualliv så ofta förväxlas med kärlek. Sverker Åström avkonterfejas som en jättelajbans superdiplomat med en, som det brukar heta i sådana här sammanhang, ”glupande aptit på livet” (klichéförrådet är inte särskilt fantasirikt). I verkligheten torde han ha varit en diamanthård karriärist och sexmissbrukare med ett enda mål för ögonen – att tillförsäkra Sverker Åström så mycket personlig njutning som möjligt.

Jag såg honom själv i Stockholm vid något tillfälle. En lång person med snitsig hatt, skräddarsydd överrock och yvig halsduk och som hastade fram på Vasagatan i närheten av Ferdinad Bobergs posthus. Det man mest lade märke till var dock den iskallt genomborrande blicken som framkallade kalla kårar längs åtminstone min ryggrad.

Jag fick känslan av att det här var en man som bara tänkte på sig själv. Han skulle inte ha tvekat en sekund att sälja ut Sveriges intressen om det bara kunde ge honom mer personlig njutning. Troligen var det också precis det han gjorde. Frågan är dock om de UD-dokument som möjligen bekräftar detta någonsin kommer att göras tillgängliga för forskningen.