Posted tagged ‘Samfundet Sverige-Israel’

Varför är Ottomanska riket viktigt i dag?

6 november, 2014

untitled Ambassadör Mats Bergquist kunde konstatera, att vi ännu lever med konsekvenserna av Ottomanska imperiets upplösning.

Det muslimska Ottomanska (Osmanska) riket eller imperiet var en av världens stormakter i mer än 600 år.

Det utropades år 1308 av sultan Osman (Othman) I (1258-1326) i Anatolien i det nuvarande Turkiet och omfattade som mest delar av sydöstra Europa, Mellanöstern inklusive arabvärlden, delar av Nordafrika och Kaukasus samt hela Mindre Asien. 1453 erövrade riket Konstantinopel, det nuvarande Istanbul, och avslutade därmed det Bysantinska riket (Bysans) som ägt bestånd i ett årtusende.

Om Ottomanska riket talade förre diplomaten Mats Bergquist (född 1938), yngre bror till diplomaten och författaren Lars Bergquist, vid en sammankomst ordnad av Samfundet Sverige-Israels stockholmsavdelning den 4 november. Mats Bergquist var 1987-92 Sveriges ambassadör i Israel och tjänstgjorde därefter som ambassadör i Helsingfors och London. Han är i dag knuten till Utrikespolitiska institutet i Stockholm.

Rubriceringen på Bergquists föredrag löd ”Mellanöstern i upplösning. Skulle det Ottomanska imperiet ha räddats?”. För att besvara frågan i rubriken ovan kan sägas att Ottomanska riket och framförallt dess fall 1923 är viktigt därför att det bildar utgångspunkt för dagens turbulenta situation i Mellanöstern, där det enligt ambassadör Bergquist finns endast tre stablila länder: Israel, Saudiarabien och Iran. Det är därtill bara två av länderna i regionen som ej haft mer eller mindre ”drakoniska” regimer: Israel och Libanon.

 

I_OsmanOsman (Othman) I grundade det Ottomanska eller Osmanska riket.

Det krävs inte särskilt mycket tankearbete för att inse, att det är en fantastisk prestation att få ett imperium att äga bestånd i över ett halvt årtusende. I slutet av 1800-talet började dock riket under ledning av den svage sultanen Abd ül-Hamid II (1842-1918) knaka betänkligt i fogarna. Året innan denne tillträdde som regent drabbades riket av en statsbankrutt, varvid dess finanser ställdes under internationell kontroll. I kriget mot Ryssland 1877-78 åkte man på ett svidande nederlag.

Även om Ottomanska riket, med Bergquists ord, var svårt ”penetrerat” av utländska makter och intressen, lyckades sultanen i början på 1880-talet med hjälp av inkallade tyska ämbetsmän reducera statsskulden och även frigöra sig från dåliga inhemska rådgivare. Med assistans av tyska officerare infördes vidare 1887 en ny militärlag. Så småningom kom Hamid emellertid åter i händerna på usla rådgivare och störtades slutligen i en av de så kallade Ungturkarna genomförd statskupp 1909. Hamid efterträddes först av Mehmet V som i sin tur ersattes av Mehmet VI, som därmed fram till sin avgång 1922 blev det osmanska rikets siste sultan. Han avled i landsflykt i italienska San Remo 1926.

Om det kaos som rådde i det Ottomanska riket i det slutande 1800- och det begynnande 1900-talet har Jan Olof Olsson (Jolo) skrivit så i sitt bokverk 20e århundradet (del 2):

Politisk förvirring rådde i det inre. Därav ville både de undertryckta minoriteterna och grannfolken begagna sig. Drömmen var att tränga bort det muhammedanska Turkiet från alla dess besittningar på den europeiska kontinenten. Plundringen av det sönderfallande turkiska väldet hade börjats av Österrike 1908. Den skulle fortsätta och utvidgas till det första världskriget.

VI_Mehmet_VahidettinMehmet VI blev det Osmanska imperiets siste sultan.

1911 krävde Italien att få lägga beslag på den osmanska provinsen Tripolis i Nordafrika med antika romerska rötter. Det ett år långa kriget slutade med att det Ottomanska riket tvingades lämna ifrån sig sina nordafrikanska besittningar till Italien, som emellertid fick harva på i ytterligare 20 års krig mot de libyska beduinstammarna. Tripoliskriget avlöstes av två Balkankrig vilka i sin tur växte ut till det på många sätt omvälvande Första världskriget 1914-18.

Ottomanska riket/Turkiet valde att i det så kallade Stora kriget ansluta sig till Centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern i den blodiga kraftmätningen med Ententen, det vill säga Storbritannien, Frankrike och Ryssland; 1917 anslöt sig Förenta staterna till den senare alliansbildningen.

”Första världskriget blev en totalkatastrof för Ottomanska riket”, konstaterade ambassadör Bergquist, ”även om man lyckades hejda Storbritannien vid Gallipolis i Dardanellerna 1915. Samma år ville Storbritannien genom Lawrence of Arabia (det vill säga den brittiske officeren, författaren och arkeologen Thomas Edward Lawrence, bloggarens anmärkning) få till stånd ett arabiskt uppror mot turkarna genom löften om vad araberna tolkade som ett stort arabiskt rike.”

I skuggan av världskriget hade Osmanska riket/Turkiet anställt folkmord på omkring en miljon armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, greker och andra kristna grupper i syfte att skapa en mer homogen nation. Genom fördraget i franska Sèvres 1920 tvingades turkarna acceptera att det Ottomanska riket skulle styckas upp och att den kurdiska folkgruppen skulle tillerkännas självständighet.

MustafaKemalAtaturk Det moderna Turkiets fader: Mustafa Kemal Atatürk.

Den unge officeren Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938) tillhörde dem som inte accepterade fördraget. Han upprättade en skuggregering i Ankara, varifrån han ledde det Grek-turkiska kriget 1919-22 som slutade med en avgörande turkisk seger. 1923 lät Atatürk utropa den moderna Republiken Turkiet och genomföra en rad reformer som syftade till att ge Turkiet en mer modern, sekulär och provästlig identitet.

Det framgick av Mats Bergquists anförande att, innan Första världskriget kunde slutföras, skedde ytterligare diplomatiska händelser som kom att leda fram till den situation vi i dag har i Mellanöstern. 1916 ingicks det så kallade Sykes-Picot-avtalet mellan Storbritannien och Frankrike vilket föranstaltade om en uppdelning av det Ottomanska riket mellan britter, fransmän, italienare och ryssar. Syrien och Libyen blev då franska mandat under Nationernas förbund (NF), medan Palestina, Transjordanien och Irak föll på britternas lott.

Den 2 november 1917 utfärdade så den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour den så kallade Balfourdeklarationen till den brittisk-judiske ledaren Walter Rothschild, där Storbritannien förklarade sig stödja tanken på ett ”judiskt nationalhem” i Palestina, förutsatt att detta icke skulle inkräkta på arabernas situation i samma område.

 

images Den sionistiske ledaren Chaim Weizmann (till höger) med USAs president Harry S Truman.

Sionistiska ledare såsom den inflytelserike Chaim Weizmann, staten Israels förste president, tolkade detta som ett klartecken för ett framtida bildande av en självständig judisk stat och satte igång en omfattande judisk invandring till området vilken motsvarades av en minst lika stor arabisk invandring till Palestina från omkringliggande arabiska områden. Bergquist underströk att det var en mycket svår situation för Storbritannien:

Britterna lovade allt möjligt till araberna inklusive stora mutor. Det hängde inte riktigt ihop. Man ville vinna kriget mot Tyskland och gav alltför många löften. Britterna kom att sitta med Svarte Petter med bland annat stora arabiska uppror i Irak och Palestina där stormuftin av Jerusalem var inblandad. I 30 år försökte britterna balansera mellan sionister och araber innan de slutligen tvingades bort.

1948 kunde den judiska staten Israel utropas i Tel Aviv av Israels förste premiärminister David Ben Gurion samtidigt som araberna, som till skillnad från judarna inte accepterat FNs delningsplan av det forna brittiska mandatet Palestina i en judisk och arabisk del, gick till militärt angrepp i hopp om att driva bort judarna. Något som ju skändligen misslyckades.

100 år efter Första världskrigets början och det Ottomanska rikets upplösning lever vi i dag fortfarande med konsekvenserna därav, icke minst framväxten av den fruktansvärda islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (IS). Ännu har ingen ordning som kan accepteras av alla inblandade parter upprättats, vilket enligt Bergquist understryker de problem som alltid skapas genom imperieupplösningar.

Te_lawrence Thomas Edward Lawrence, även känd som Lawrence of Arabia.

Den svenska regeringens erkännande av dagens så kallade Palestina hade ambassadör Bergquist, som jag tolkar det, inte mycket till övers för: ”Den palestinska regeringen bestående av Hamas och Fatah är bara en papperskonstruktion. En tvåstatslösning, om den kunde åstadkommas, skulle sända en viktig signal till regionen men den skulle inte lösa alla problem som en del tror.”

Frågan om det Ottomanska imperiet borde ha räddats med tanke på de problem upplösningen av detsamma medfört hängde slutligen litet i luften denna kväll. Med tanke på imperiets många inbyggda problem och den kaotiska dödskamp dessa ledde till förstod nog dock alla närvarande, att detta inte var något reellt alternativ.

 

 

Annonser

Antisemitisk störtflod efter Löfvens kommentar

14 juli, 2014

4f31c813c5aa4f52a789750b896a8fa61be271c3eabc6d432f9a310de76791f1 Stefan Löfven träffar en ung jude under ett besök i Malmö nyligen.

Efter ett uttalande av S-ledaren Stefan Löfven om Gaza-konflikten – där Löfven bland annat framhåller Israels rätt till självförsvar – kom en störtflod av minst sagt kritiska kommentarer. ”S-ledaren får kritik efter inlägg om Gaza”, heter det i en TT-notis i ämnet.

Det är till att skönmåla. I själva verket är en hel del av de flera tusen kommentarerna – Löfven fick också omkring 3000 gilla-markeringar –  uttryck för en besinningslös antisemitism, vilken av kommentatorernas namn att döma till mycket stor del måste anses vara importerad.

Så här skrev Stefan Löfven:

Nu fler än hundra döda palestinier och över 700 missilattacker mot Israel. Hamas bär ansvar för att stoppa den dagliga raketbeskjutningen. Den upptrappade situationen efter kidnappningen av tre israeliska ungdomar måste brytas. Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig. Det är en enorm tragik att våldet eskalerar. Det är de civila som drabbas hårdast. Äntligen ett enigt FN-säkerhetsråd som uppmanar till nedtrappning och eldupphör. Dödandet, ockupationen och våldet måste få ett slut. Parterna bär ansvar för att återvånda till förhandlingsbordet.

En kommentar som jag, och säkert de flesta nyktra bedömare med mig, ser som försiktig och nyanserad. Det är uppenbart att Löfven inte velat trampa på några ömma tår. Så fort S-ledaren knackat ner sista punkten i sin kommentar bröt dock helvetet löst.

517278_sderot En Hamas-raket har slagit ner i den israeliska staden Sderot.

Några av kommentarerna ter sig vid en jämförelse tämligen hovsamma. Robin Rodrigues  skrev exempelvis: ”Palme vrider sig i graven. Avgå.” Och det har man väl rätt att tycka om man nu uppskattar Olof Palmes och Sten Anderssons Israel-kritiska linje. Här följer dock några av de kommentarer som inte hänvisas till i TT-telegrammet och som talar för sig själva:

Alen Abdic: ”Stefan Löfven din gris! Äckliga människa. Hjärtlösa jude!”

Ibbe All In: ”Di äckliga jude älskare, Slakta varenda jude som finns på denna planet, tortera alla ungarna eller vuxna så som dom gör nere Palestina, öppna inte din käft för du är jude älskare, du vet inte ett skit sin smutsiga jude älskare!”

Orpheus Gang: ”just nu vill jag ha tillbaka HITLER bara för att han dödade judar.”

Gazz Qoroll: ”Din äkliga idiot gå å dränk dig din jude fitta.”

Faisy Zein: ”Stefan, jävla jude ska drick ditt blod.”

Ibbe Alsadi: ”Din horunge knulla hela din stam vad är det för skit snack gå läs på först sen kan du kommentera din horunge jävla fitta.”

Se där ett axplock av alla direkt ärerörigt vulgära utlåtanden på dålig svenska efter Stefan Löfvens nyanserade kommentar på Facebook. Jag har valt att inte rätta dem språkligt. Etablissemangsmedia låtsas dock som om Löfven enbart drabbats av ”kritik” och vill inte kännas vid det skenande judehat som kommer till uttryck i kommentatorsfältet.

Sannolikt så därför att man är rädd för att det skulle kunna uppfattas som ”rasistiskt” att återge vad en del av kommentatorerna verkligen skrivit. Inställningen brukar vara, att personer med utländsk bakgrund är som stora barn som måste skyddas från sina egna dumheter.

Nu kan vi väl förvänta oss att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson beordrar sin famösa så kallade researchgrupp, till del bestående av dömda brottslingar på den extrema vänsterkanten, att spåra upp några av dessa näthatare och hänga ut dem i offentlighetens ljus, precis som man gjorde med invandringskritiska nätkommentatorer?

Nej, knappast – hatare med invandrarbakgrund skall behandlas med silkesvantar, särskilt när man  ger sig på det förhatliga Israel. Som Expressen, i motsats till en vanlig missuppfattning, inte har särskilt mycket till övers för.

nazisislam6[1] Hamas och andra islamister förfäktar en naziinspirerad ideologi.

Israel har klargjort att man struntar i omvärldens krav på att avbryta sina pågående militära operationer mot Gaza i ett försök att få ett slut på de ständiga raketbeskjutningarna mot civila områden i Israel och i bästa fall tillfoga Hamas ett dödligt slag. Detta är med all säkerhet en riktig bedömning av läget. Det är, som Ulf Öfverberg skriver i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet den 14 juli, Hamas som är problemet – inte Israel:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hamas-ar-problemet-inte-israel_3745546.svd

Öfverberg, som är ordförande i Samfundet Sverige-Israels Stockholms-avdelning, framhåller bland annat:

Konflikten i Mellanöstern är komplex men i fråga om Hamas är den ganska enkel. Hamas idépolitiska rötter är en naziinspirerad islamism. De strävar följdriktigt efter en etnisk och religiös rensning av regionen. Kvinnor ska hållas under en pedantisk kontroll och homosexuella jagas. Judarna ska utrotas och sedan alla andra som inte delar Hamas utopi. Fundamentalismen är ledstjärnan och våldet metoden.

Ulf Öfverberg konstaterar vidare att Hamas inställning inte har ”det minsta att göra med de israeliska bosättningarna på ockuperad mark” samt hänvisar till det faktum att Israel, på dåvarande premiärministern Ariel Sharons order, utrymde Gaza i augusti 2005 och att det sedan dess finns vare sig israeliska militärer eller civila i området.

Ändå har Hamas fortsatt ösa in raketer och granater mot civila områden i Israel: sedan Hamas kom till makten har cirka 9000 raketer och 5000 granater avfyrats, oftast från avfyringsramper belägna mitt i civila bostadsområden. Till skillnad från Israel struntar Hamas fullständigt i om den egna befolkningen kommer till skada, antingen genom egna raketer och granater som av misstag träffar egna områden eller genom israeliska attacker mot avfyringsplatserna. Strängt taget gynnar det Hamas ju fler av de egna som dödas, eftersom man då kan beklaga sig över hur grymma israelerna är.

Nu har Stefan Löfven kommit till den inte särdeles uppseendeväckande slutsatsen, att Mellanösterns enda demokrati – som därtill kämpar för våra egna värden om frihet och demokrati – faktiskt har rätt att försvara sig när man blir attackerad. Det hedrar honom att han, som han nyligen förklarat, står fast vid sin ursprungliga Facebook-kommentar:

http://www.skanskan.se/article/20140714/TTINRIKES/307149938/1163/-/loumlfven-staringr-fast-vid-facebookinlaumlgg

5Utrikesminister Lennart Bodström, PLO-ledaren Yassir Arafat och statsminister Olof Palme vid en officiell middag på 1980-talet.

Återstår att se hur vänstern i och utanför det socialdemokratiska partiet reagerar på detta. Det skulle vidare vara intressant att veta hur Löfven ser på det faktum, att S ”kära systerparti” Fatah för tillfället ingår i en palestinsk ”regering” tillsammans med det terroristiska Hamas. Och när kan vi vänta en kommentar från vår mestadels ”Palestina”-vänlige utrikesminister Carl Bildt (M), som vanligen har ett välsmort munläder, om situationen i Gaza?

Som jag ser det avviker Löfven knappast från den så kallade Palme-Andersson-linjen – också dessa ”Palestina”-vänner hade förmodligen tvingats vidgå, att en part som blir angripen faktiskt har rätt att försvara sig.

Till och med om denna part heter Israel.

 

 

 

 

 

 

En Israelresa (IV): Jerusalem

12 juni, 2014

Israelresa 059 Bloggaren på Olivberget med Jerusalems gamla stad i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Så var det dags för den fjärde och avslutande delen av min bloggserie om Israel-resan i Samfundet Sverige-Israels regi 26 mars – 2 april. Det var den 30 mars vår resgrupp gjorde en dagstur till vad jag vill kalla ”städernas stad”, nämligen Jerusalem, som även är Israels huvudstad och landets största stad med 804 400 invånare (31 december 2011). På hebreiska heter staden Yerushaláyim.

Förra gången jag var i Jerusalem, det var i november 2005 då jag deltog i en fredskonferens arrangerad av Middle East Peace Initiative (MEPI), blev jag bestulen. Jag skulle i den gamla stadsdelen köpa en broschyr om ”smärtornas väg”, Via Dolorosa, av en ung arabisk man och tog därför fram mitt gula plastfodral från Forex som innehöll cirka 400 dollar, om jag minns rätt. Jag märkte att jag blivit bestulen först någon minut därefter, vilket tyder på att förövaren var en mycket skicklig yrkesman i sitt tvivelaktiga slag.

Den här gången hade jag vidtagit försiktighetsåtgärden att förvara mina pengar under skjortan  i en tygficka att anbringa runt halsen medelst härför avsett band, som min hustru alltid brukade göra. Det fungerade utmärkt.

Israelresa 058 Jerusalem-vy med en judisk begravningsplats närmast kameran och den guldglänsande kupolen till Omarmoskén långt bort. Foto: Tommy Hansson

Första anhalten var Olivberget (Oljeberget enligt 1917 års bibelöversättning) med vidsträckt vy över Jerusalems gamla stad. Det var när han red på en åsna nerför Olivbergets sluttning som Jesus hyllades som konung vid sin ankomst till staden vid den judiska påskens begynnelse. En vecka senare greps han inför sin korsfästelse i Getsemane örtagård vid foten av samma berg, eller rättare sagt ås.

40 dagar efter sin uppståndelse skall Jesus enligt kristen tradition även ha tagits upp till himlen från Olivberget. Berget inrymmer också en judisk begravningsplats där omkring 150 000 gravar skall finnas.

Israelresa 066 På promenad i gamla staden. Foto: Tommy Hansson

Till Jerusalems avgjorda sevärdheter hör Den heliga gravens kyrka (även kallad Uppståndelsekyrkan), som uppfördes år 335 efter Kristi födelse över den plats där Kristus antogs ha begravts och även i anslutning till Golgata, platsen för korsfästelsen.

Kyrkan förstördes i två omgångar av muslimska potentater, 614 respektive 1009, innan den återuppbyggdes 1027-48.

Israelresa 067 Det var lindrigt sagt trångt i Den heliga gravens kyrka…Foto: Tommy Hansson

När jag besökte kyrkan vid min förra visit i Jerusalem vad den packad med folk, och så var fallet även denna gång. Till attraktionerna hör, förutom platsen för vad som antas vara Kristi grav, även reliker i form av träflisor från Kristi ”sanna kors”.

I kyrkan residerar flera kristna kyrkor, bland andra grekisk-ortodoxa kyrkan, romersk-katolska kyrkan, armenisk-apostoliska kyrkan samt koptisk-ortodoxa kyrkan. Emedan de kristna inriktningarna har notoriskt svårt att hålla sams öppnas och låses kyrkan av två muslimska väktare.

Israelresa 068 I ett av gravkyrkans mindre, grottliknande rum. Foto: Tommy Hansson

Precis som vi skulle lämna kyrkan påbörjade ett av de i helgedomen residerande samfunden en gudstjänst som inleddes med en omständlig processionsgång ett antal varv runt kyrkan. Trängseln blev närmast olidlig, och det var efter många om och men vi slutligen lyckades praktisera oss ut ur kyrkolokalen för att äta lunch på en arabisk restaurang i närheten.

Jag passade även på att i ett av de otaliga salustånden köpa två T-shirts till ett ganska hutlöst pris och, skulle det visa sig, av usel kvalitet.

Israelresa 070 På väg nerför trapporna till Västra tempelmuren (Klagomuren). Foto: Tommy Hansson

Besöker man Jerusalem skall man givetvis också besöka judarnas utan konkurrens heligaste plats, Västra tempelmuren (Klagomuren), det enda som återstår av det heliga tempel det står talat om i Nya testamentet. Jerusalems historia sträcker sig nästan 4000 år tillbaka i tiden och grundades av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna, då staden logiskt nog benämndes Jebus. År 990 före Kristi födelse intogs staden av konung David, vilken regerade sju år i Hebron och därpå 33 år i Jerusalem beläget på berget Sion (därav smeknamnet ”dotter Sion”).

Eftersom David enligt den judiska bibeln hade ”för mycket blod på sina händer” tilläts han inte av Gud att bygga något tempel. Detta värv föll i stället på sonen Salomo, som lät bygga ett synnerligen praktfullt tempel på Moria berg omkring år 960 före Kristi födelse. Denna helgedom förstördes i grund  nästan 400 år senare (586), då konung Nebudkadnessars babyloniska trupper erövrade Jerusalem och förde bort det judiska folkets elit till sitt rike.

Israelresa 072 Västra tempelmuren i ögnasikte. Foto: Tommy Hansson

När de bortförda judarnas ättlingar återvände från fångenskapen i Babylonien till Jerusalem år 500 på direkt order av den persiske härskaren Kyros II låg templet i grus och aska. Man började då, under ledning av bland andra profeten Esra (kallad ”den andre Moses”), bygga det så kallade Serubbabels tempel som nästan ett halvt årtusende senare renoverades och utvidgades av konung Herodes den store (cirka 73-4 före Kristi födelse).

Det var detta tempel som Jesus förutspådde skulle förstöras om det utvalda folket inte accepterade Jesus som Messias, och så skedde också år 70 då romarna invaderade Judéen under ledning av general (senare kejsare) Titus för att krossa det av seloterna ledda judiska upproret. Av detta tempel återstår alltså i dag endast den västra muren, som ligger nedanför Tempelberget vilket huserar den guldglänsande Omarmoskén och al-Aqsa-moskén vilka är två av muslimernas heligaste platser.

I trapporna på vägen ner till tempelmuren erbjöd sig en talför rabbin att knyta ett rött snöre kring min ena handled – tror det skulle stå för något slags välsignelse – mot att jag lämnade en slant till välgörande ändamål. Jag kände mig på gott humör, lät honom knyta snöret samtidigt som han läste en kort välsignelse och lade en hand på min panna, varför jag bidrog med 20 shekel (cirka 40 kronor).

Israelresa 074 I De rättfärdigas trädgård i Yad Vashem. Foto: Tommy Hansson

Ett obligatoriskt inslag i varje Jerusalem-resenärs agenda är ett besök i Yad Vashem, den israeliska statens myndighet, monument, arkiv och forskningsinstitut ”för hågkomst av Förintelsen och dess hjältar”. Det tillkom efter beslut i det israeliska parlamentet Knesset 1953 och är beläget på Har Hazikanon (Åminnelseberget). Här finns också De rättfärdigas trädgård till minne av de icke-judar som anses ha gjort betydande insatser för judarna under Förintelsens period, bland dem den svenske diplomaten Raoul Wallenberg.

I Yad Vashem finns 62 miljoner dokument och tiotusentals fotografier samt vittnesmål rörande det nazityska folkmordet på sex miljoner judar. Yad Vashem delar också ut utmärkelsen Rättfärdig bland folken till förtjänta icke-judar. Särskilt gripande var ett besök i den byggnad, belägen utanför huvudkomplexet, som är ägnad åt de barn som föll offer för de nationalsocialistiska grymheterna. Det hebreiska namnet Yad Vashem betyder ordagrant ”äreminne” och är hämtat ur profeten Jesajas bok i Gamla testamentet.

Israelresa 064 Utanför DVIs klinik. Foto: Tommy Hansson

Ett besök i Jerusalem av väldigt speciell karaktär gjorde gruppen slutligen på Dental Volunteers for Israels (DVI) Trudi Birgers tandklinik. Israel har inget välfungerande system för tandvård till behövande barn, varför DVI som en icke vinstdrivande organisation behandlar mellan 100 och 150 barn och ungdomar per dag oberoende av etniskt ursprung och religion i åldrarna fyra till 26 år helt gratis. Jerusalems stads stadsförvaltning skickar dessa barn och ungdomar till DVI.

Kliniken startades av filantropen Trudi Birger, en överlevande från Förintelsen, 1980 och hyser tandläkare från hela världen, däribland Sverige. I vårt ressällskap fanns flera resenärer med en yrkesbakgrund som tandläkare vilka tjänstgjort vid denna klinik, bland dessa reseledaren Lars-Åke Hallin.

Israelresa 063 En interiör från Trudi Birger-kliniken i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Med detta avslutar jag min serie om fyra avsnitt från årets resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel. Jag vill passa på att rikta ett hjärtligt tack till reseledarna Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson samt den mycket sakkunnige och hårt arbetande guiden Marie Ben Rei för deras berömvärda insatser.

 

 

 

 

 

En Israelresa (III): Haifa, Akko, Rosh Hanikra…och så en vinprovning

7 juni, 2014

Jag fortsätter här med tredje delen av min berättelse om resan till Israel med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Det var den 31 mars vårt sällskap om 15 personer reste norrut längs Medelhavskusten för att besöka Caesarea (som jag berättade om i del II), Haifa, Akko och Rosh Hanikra. Dessutom hann vi med ett stopp för vinprovning.

HAIFA: Haifa är Israels i storleksordningen tredje stad med en befolkning på 264 900 (2007). Här finns landets enda tunnelbana med sex stationer. Stadens judar (82 procent av befolkningen), muslimer och kristna uppges leva i fred med varandra. Här finns även världscentret och templet för den monoteistiska uppenbarelsereligionen bahá’i, grundad i Iran 1863 av Bahá’ullah (1817-92).

Israelresa 095 Vy över Haifa med Bahá’i-templet närmast kameran. Foto: Tommy Hansson

Bahá’i anser att alla världsreligioner utgår från en och samma Gud och tänker sig ett idealt samhälle utan nationsgränser. Dess anhängare menar att mänsklighetens religiösa förståelse successivt har förmerats via förgrundsgestalter såsom Adam, Noa, Abraham. Krishna, Zoroaster, Moses, Buddha, Jesus, Muhammed, Báb och Bahá’ullah (de båda senare medgrundare av bahá’i-tron). Religionen anses vara kättersk inom den muslimska världen.

I den södra utkanten av Haifa ligger restaurang Maxim, som totalförstördes av den kvinnliga självmordsmördarbombaren Hanadi Jaradat (1975-2003), även kallad Snövit, den 4 oktober 2003. Hennes ideal får väl anses ligga så långt ifrån bahá’is fredliga utopi som tänkas kan. Jaradat, som föddes i Jenin på den så kallade Västbanken, var en juridikstudent som radikaliserades då hennes fästman och senare bror och kusin dödades av israeliska säkerhetsstyrkor.

Israelresa 097 Bloggaren med Haifa i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Hanadi Jaradat sköt först ned säkerhetsvakten på restaurangen, belägen nära havsstranden, innan hon utlöste den sprängladdning hon hade innanför kläderna. Explosionen blev våldsam – 21 människor (18 judar och tre araber) dog, 51 skadades. Några av de döda återfanns av räddningsmanskapet sittande i sina stolar, medan barn hade slungats in i väggarna med våldsam kraft. Av självmordsmörderskan återstod endast huvudet.

Terrorgruppen Islamic Jihad tog på sig ansvaret för dådet, som den dåvarande palestinske ledaren Yassir Arafat fördömde. Två familjer inklusive fyra barn, varav ett var två månader gammalt, utplånades.

secondColumn Räddningsmanskapet i arbete efter sprängdådet på restaurang Maxim. Foto: AP

Vi fick endast tillfälle att bese restaurang Maxim på avstånd från vägen under hemfärden, eftersom vi låg efter i tidschemat. Restaurangen helrenoverades sju månader efter dådet och är nu en symbol för det israeliska motståndet mot terrorismens ondska.

AKKO: Akko är en mycket gammal stad med 46 300 invånare (2009). Här gjorde ressällskapet under guiden Marie Ben Reis ledning ett ganska kort uppehåll för lunch på en arabisk restaurang som heter Abu Christo belägen vid Medelhavets strand. Staden ansågs länge vara ”nyckeln till Palestina” till följd av dess strategiska läge på slättlandet vid havet. Akkos historia sträcker sig åtminstone 5000 år tillbaka i tiden. Staden var en viktig handelsstad för de gamla kanaanéerna och fenicierna.

Israelresa 087 Medelhavet utanför Akko. Foto: Tommy Hansson

Innan Akko fick sitt nuvarande namn kallades staden Ptolemais efter en egyptisk härskare. Under korstågstiden utkämpades här blodiga strider mellan arabiska/muslimska saracener och kristna korsfarare. Korsriddarna, som intog Akko 1104, kallade staden Saint-Jean d´Acre. 1187 återerövrades den av den berömde muslimske härföraren Saladin, men 1191 intogs den av den knappast mindre berömde Rikard Lejonhjärta.

Staden blev sedan den reella huvudstaden för det kristna konungadömet Jerusalem där Johannitorden hade en praktfull befästning, vilken dock brändes ner så gott som i grund under ledning av sultanen av Egypten år 1291. I dag återstår bara sparsamma ruiner.

Israelresa 088 Lunch intogs på restaurang Abu Christo. Foto: Tommy Hansson

Också den krigshetsande franske kejsaren Napoleon I Bonaparte försökte inta Akko under sitt fälttåg mot Palestina, som då tillhörde det Ottomanska riket, men misslyckades. 1832 erövrades Akko av Ibrahim pascha och 1917 av brittiska styrkor under ledning av general Edmund Allenby. 1948 intogs staden av israeliska trupper under första Arabisk-israeliska kriget.

I Akko ligger stoftet efter bahá’is grundare, Bahá’ullah, begravt. I dag lever judar, araber/muslimer och kristna tillsammans i relativ sämja i staden.

Ett inte så trevligt minne från Akko är hur arabiska barn misshandlade en stackars åsna på en gata i närheten av restaurangen där vi åt lunch. En i sällskapet hutade åt dem, men det är nog tveksamt om det gjorde något bestående intryck på de elaka ungarna.

Israelresa 090 Inte mycket återstår av korsfararnas gamla ståtliga fäste i Akko. Foto: Tommy Hansson

ROSH HANIKRA: När vi rest så långt det gick norrut hamnade vi på en plats kallad Rosh Hanikra i omedelbar anslutning till gränsen mot Libanon i nordvästra Galiléen. Platsen är berömd för sina geologiska formationer i direkt anslutning till Medelhavskusten. Spektakulära grottor har bildats i den vita kalkstenen, och dit kommer man via hiss.

Jag kan dock inte redovisa några intryck därifrån, eftersom jag föredrog att stanna ovan jord – jag har aldrig gillat vare sig höjder eller djup. Föredrog i stället att inta kaffe och glass vid en servering när mina medresenärer befann sig i underjorden.

Israelresa 094 En israelisk gränspostering vid Rosh Hanikra. Därunder kaféet där jag drack kaffe och åt glass. Foto: Tommy Hansson

BINYAMINA: Grottor är således inget för mig (även om jag var nere i en fantastisk sådan i Transvaal i Sydafrika 1988 med stalagtiter, stalagmiter, underjordiska sjöar, hela baletten), vilket däremot vin i hög grad är! Vi stannade alltså till vid en  vinegendom tillhörande företaget Tishbi i Binyamina i Karmelbergen, inte långt från Haifa, där vi först provade ett antal viner av olika slag och därefter gavs möjlighet att köpa de sorter vi tyckte var mest tilltalande.

Israelresa 084 Delar av vårt sällskap avsmakar Tishbis goda viner. Foto: Tommy Hansson

Tishbi Estate Winery etablerades officiellt 1985 av Jonathan Tishbi, men dess historia daterar sig tillbaka till 1882, då medlemmar ur Tishbi-släkten på uppdrag av baron Edmund de Rothschild började det krävande arbetet med att anlägga vingårdar i det karga landskapet. I dag framställer företaget cirka en miljoner flaskor per år för export till 25 länder.

Besöket på vingården upplevdes nog av alla i sällskapet som ett trevligt mellanspel i utflyktsprogrammet, även om det försinkade tidsschemat något.

I den avslutande fjärde delen av min reseberättelse kommer turen till Jerusalem!

Israelresa 085 Utanför vinegendomens huvudbyggnad. Foto: Tommy Hansson

En Israelresa (II): Qumran, Masada, Caesarea

26 maj, 2014

Här följer andra delen i berättelsen i ord och bild om min Israelresa med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Nu har turen kommit att redogöra något för mina intryck från tre historiskt intressanta (minst sagt) platser: Qumran, Masada och Caesarea.

Det var på resans fjärde dag det 15 personer starka ressällskapet äntrade den ganska trånga minibussen utanför Hotel Metropolitan i Tel Aviv för transport söderut i riktning Döda havet.

Israelresa 042 I museet i Qumran finns denna rekonstruktion av hur det kan ha sett ut då Dödahavsrullarna hittades inrymda i några krukor i öknens klippgrottor. Foto: Tommy Hansson

QUMRAN: Första anhalten denna varma vårdag – läs sommardag enligt svenska förhållanden – blev Qumran, som ligger cirka 10 kilometer inåt land räknat från Döda havets nordvästra strand i Negev, det stora ökenområde i södra Israel som upptar omkring 60 procent av landets yta.

Platsen Qumran, som antas ha bebyggts under Johannes Hyrkanos regeringstid 134-104 före Kristi födelse, ligger nära de klippgrottor där år 1947 en herdepojke av en slump hittade några av de cirka 900, närmare 2000 år gamla dokument, vilka skulle bli kända som Dödahavsrullarna.

Israelresa 044 På väg till Qumran… Foto: Tommy Hansson

Vi guidades runt i och kring museet på platsen av vår kunniga, svenskfödda guide Marie Ben Rein. Mycket av presentationen, som inleddes med en rundtur och en film i museet,  handlade om den judiska, religiösa gruppering som kallas essenerna (eller esséerna) som levde och verkade här kring Kristi födelse.

Det var en renlärig sektbildning med strikta regler som av en del tros ha varit ett slags föregångare till de första kristna; det har framställts teorier om att Jesus eller Johannes döparen, kanske rentav båda, fick sin första religiösa skolning här. Essenerna skall ha varit klädda i vitt och ha haft en apokalyptisk syn på världen såsom befolkad av ”ljusets och mörkrets söner” (själva ansåg de sig givetvis tillhöra de förstnämnda). Rörelsen har omskrivits av antika skribenter såsom Flavius Josefus, Filon och Plinius den äldre.

Israelresa 046 En del av vårt ressällskap syns här blicka ner i en av de vattenanläggningar som Qumrans bebyggare använde sig av för att hålla sig rena till kropp och själ. Foto: Tommy Hansson

Till mörkrets anhängare ansåg essenerna att dåtidens religiösa etablissemag i form av fariséer, sadducéer och skriftlärde hörde.

Bland Dödahavsrullarna, varav de flesta i pergament, fanns handskrifter av alla den judiska bibelns (Gamla testamentet) böcker utom Ester. Det viktigaste fyndet var en fullständig version av Jesaja. Vid Qumran återfanns dokument som var kring 1000 år äldre än de tidigare äldsta kända, hebreiska handskrifterna.

Vad som kan anses tala för att det kan finnas kopplingar mellan Jesus och essenerna är, att bland återfunna dokument finns förlagor till de saligprisningar (”Saliga äro de…”) som Jesus uttalade enligt evangelisterna Matteus (5) och Lukas (6). Personligen känner jag mig rätt övertygad om att det var just hos essenerna som Jesus, under de ungdomsår som den kristna bibeln (Nya testamentet) underlåter att nämna, fick sin grundläggande religiösa utbildning. Det behöver dock inte ha varit just vid Qumran, essenerna var utspridda över hela det forntida Judéen.

Förutom de många bibelrelaterade fynden har dessutom hittats en stor samling dokument från den gruppering som bebodde platsen, exempelvis Kommunitetens regler, som visar att invånarna levde i en klosterliknande gemenskap under tillämpande av strikta regler och förordningar. Männen fick inte ingå äktenskap, men sekten kunde föröka sig genom inflyttade konvertiter. Cirka 4000 personer antas ha levt här ute i ödemarken.

När romarna lade Jerusalems tempel i grus och aska år 70 upplöstes den religiösa gemenskapen i Qumran, och anhängarna sökte sig till andra grupper såsom fariséerna (vars teologi de till betydande part delade) eller de första kristna.

Israelresa 047 Här någonstans bland ökenklipporna nära Qumran hittades Dödahavsrullarna av en herdepojke. Foto: Tommy Hansson

De arkeologiska fynd som gjorts i Qumran, och som vi resedeltagare gick runt och studerade, visar att essenerna fäste mycket stor vikt vid bad och renlighet och att dopet spelade en stor roll i deras praktik och åskådning. Något som kan tala för att Johannes döparen, som faktiskt var en äldre halvbror till Jesus, haft med denna rörelse att göra. Johannes döpte som bekant människor i vatten till syndernas förlåtelse. Vid Qumran har arkeologerna funnit vattenbassänger och cisterner, vari det mycket sparsamma regnvattnet samlades upp på ett sinnrikt sätt.

MASADA: Ännu längre söderut i Negevöknen ligger den mäktiga, 400 meter höga bergsklippan Masada vid Döda havet. Den finns sedan 2001 på UNESCOs så kallade världsarvslista. 161-143 år före Kristi födelse anlades ett mindre fort på bergets platåformade topp. År 37-34 lät konungen Herodes den store bygga ett palats i ena änden av platån samt ett ansenligt befästningsverk.

År 66 erövrade de upproriska seloterna, en militant judisk gruppering som ville kasta ut romarna med våld ur Judéen, Masada från den romerska ockupationsmakten. 72 påbörjade den romerska tionde legionen under ledning av den beprövade fältherren Flavius Silva (spelad av Peter O´Toole i den kända filmen/TV-serien Masada från början av 1980-talet) en belägring av klippbefästningen.

Israelresa 050 Utanför museet vid foten av Masada-klippan. Foto: Tommy Hansson

När romarna året därpå lyckades ta sig upp till klipplatån fann de så gott som alla av försvararna – män, kvinnor, barn – döda. De hade begått kollektivt självmord. Endast två kvinnor och fem barn, vilka gömt sig i en grotta, var vid liv.

Den som skildrat den judiska motståndskampen mot de romerska inkräktarna var den judiske historieskrivaren Flavius Josefus, en av få antika författare som omnämner Jesus. Den hjältemodiga men i längden utsiktslösa kampen på Masada var länge en symbol för judiskt motstånd i allmänhet. Numera är den gängse synen att exemplet Masada är väl negativt: dagens judar har inte för avsikt att kämpa tappert för att sedan dö, utan ambitionen är att tvärtom besegra fienden.

Israelresa 051 Uppe på Masada finns en generös utsikt över Negev inklusive Döda havet. Foto: Tommy Hansson

Masadaområdet, som är en israelisk nationalpark, tillhör Israels populäraste turistattraktioner och på klipplatån anordnas bland annat operaföreställningar. Till toppen kommer man med kabinbana från den nedanför liggande museianläggningen.

Efter det fantasieggande besöket på Masada kunde den som ville ta sig ett dopp i Döda havet, världens lägst belägna plats och med en salthalt som gör allt liv omöjligt. Den som känner mig vet dock att jag i stället föredrog ett par öl på en något så när trevlig (men mycket flugrik) uteservering.

Israelresa 055 Lämningar av Herodes befästningsanläggning. Foto: Tommy Hansson

CAESAREA MARITIMA: Den forntida staden Caesarea grundades av Straton, härskare över Sidon, på 400-talet före Kristi födelse. Den uppgraderades av Herodes den store till att bli en betydelsefull hamnstad vid Medelhavet med plats för omkring 300 fartyg. Från denna stad kom patriarken Eusebios, kallad ”kyrkohistorikens fader”, som levde på 300-talet efter Kristi födelse.

Under den store Herodes tid var Caesarea Judéens näst största stad efter Jerusalem. Bland attraktionerna fanns en viktig hamn, en hippodrom, en akvedukt samt en amfiteater som alla finns inom gångavstånd vid Medelhavets rand. År 6 efter Kristi födelse blev Caesarea residensstad för den romerske prokuratorn i provinsen Judéen.

Israelresa 080 Den gamla amfiteatern i Caesarea var en ganska imponerande anläggning som används än i dag. Foto: Tommy Hansson

Den mest bekante av dessa prokuratorer var givetvis den från evangelierna kände Pontius Pilatus, mannen som på den skränande mobbens uppmaning dömde Jesus till döden i Jerusalem. Det är logiskt nog i Caesarea som det hittills enda kända arkeologiska beviset för Pilatus existens återfunnits, en steninskrift som förutom Pilatus omnämner kejsar Tiberius under vilken han tjänade med mycket liten framgång.

I Caesarea bestod under Jesu dagar hälften av befolkningen av judar och hälften av icke-judar. År 66 efter Kristi födelse utbröt det upplopp mellan syriska och judiska grupperingar som slutade med fullskaligt uppror och romersk invasion samt Jerusalems och dess tempels förstörelse.

Israelresa 078 I Caesarea, den gamla residensstaden för Roms prokuratorer, finns det enda arkeologiska belägget för Pontius Pilatus existens. Foto: Tommy Hansson

Så småningom blev Caesarea ”Palestinas” – ett namn som kejsar Hadrianus gav den forna judeiska provinsen sedan de flesta judar drivits bort från området in i diásporan – huvudstad. Så skulle den förbli tills kejsar Konstantin den store gjorde kristendomen till den dominerande religionen i det romerska riket på 300-talet.

Jag rekommenderar varmt alla som reser till Israel ett besök i Caesarea, där man riktigt kan höra historiens vingslag. I det lilla museet kan man därtill se en kort film om stadens särpräglade historia. Intill det historiska Caesarea Maritima (Caesarea vid havet) ligger den moderna staden Caesarea (eller Qesarya/Kesarya) mellan Tel Aviv och Haifa med omkring 5000 invånare. Det är för övrigt den enda ort i Israel som drivs av en privat stiftelse.

Israelresa 076 Vid havet var en hippodrom (hästkapplöpningsbana) anlagd. Foto: Tommy Hansson

En Israelresa (I): Om Tel Aviv och Jaffa (och litet om Ramle)

14 maj, 2014

Israelresa 039 Utsikt över Tel Aviv från mitt hotellfönster. Foto: Tommy Hansson

Som jag tidigare bloggat om gjorde jag en resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Nu, gott folk, har det äntligen blivit tid att berätta mer om denna min andra resa (den första skedde 2005, då jag deltog i en fredskonferens) till det Heliga landet.

Jag börjar med att återge några intryck från Tel Aviv och Jaffa, som jag inte hann besöka för nio år sedan. När vi vid ankomsten till den internationella Ben Gurion-flygplatsen, belägen i staden Lod, möttes av vår utomordentligt skickliga guide Marie Ben Rei rådde väderförhållanden motsvarande svensk sommar. Sedan bar det av i buss till de sammanvuxna städerna Tel Aviv och Jaffa.

Lunch i form av falafel intogs på ett trevligt arabiskt ställe i Jaffa där det, kanske litet oväntat, serverades Heineken-öl. Ölen kostade motsvarande 55 kronor, alltså i paritet med svenska priser. Vårt ressällskap under ledning av Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson fortsatte därpå till vårt hotell Metropolitan, som är beläget i närheten av USAs ambassad i Tel Aviv. Något märkligt, för att inte säga unikt, är  att den internationella kommuniteten med FN i spetsen, i sin oändliga visdom får man förmoda, beslutat att inte erkänna den stad som israelerna själva anser vara sin huvudstad som just – huvudstad. Jag talar naturligtvis om Jerusalem, där regeringen och parlamentet har sitt säte.

Världens länder envisas dock med att placera sina ambassader i Tel Aviv, således också USA, trots att jag under mitt förra Israel-besök fick veta att den amerikanska regeringen köpt upp en tomt i Jerusalem för ett tilltänkt ambassadbygge. Detta var förstås under George W. Bushs presidenttid, jag vet inte om tomten i fråga finns kvar i amerikansk ägo.

Israelresa 101 Amerikanska ambassaden i Tel Aviv. Foto: Tommy Hansson

Medan Tel Aviv, med sina en halv miljon invånare landets näst största stad efter Jerusalem, är en modern stad som grundades 1909 anses Jaffa vara en av världens äldsta städer. Det var härifrån den bibliske profeten Jona inledde sin skickelsedigra skeppsfart med destination Tarsis, dit Jona hade tänkt sig i syfte att undfly den mission han fått av Gud: att missionera för den stora staden Nineves befolkning och få denna att göra bot och bättring.

I Jona 1:3 läser vi: ”Han gick ner till kusten, till hamnen i Jafo, där han såg ett fartyg som just skulle segla till Tarsis.” Under båtfärden blåste det dock upp till storm, och Jona uppmanade storsint nog besättningen att slänga honom över bord eftersom han insåg att Gud hade sänt ovädret för att visa sitt missnöje med sin undflyende tjänare. Jona hamnade i buken på en stor fisk, räddades dock omsider och utförde sedan på ett mycket framgångsrikt sätt sin mission i Nineve. Något han själv för övrigt blev mycket missnöjd över, men det är en annan femma.

Läs gärna mina reflektioner om Jona öden och äventyr här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/10/funderingar-kring-jona-och-hans-mission/

Under korsfarartiden kom grevskapet Jaffa att utgöra ett vasalldöme till konungariket Jerusalem. 1799 intogs staden av den självutnämnde franske kejsaren Napoleon I Bonaparte, sin tids Hitler, som i staden lät avrätta 2000 tillfångatagna albaner. Enligt FNs delningsplan från 1947 skulle Jaffa förbli i arabiska händer, men staden intogs av israeliska styrkor under det Arabisk-israeliska kriget 1948-49. En del araber valde att förbli under israeliskt styre och utgör i dag kärnan i stadens arabiska befolkning.

Israelresa 022 I Newe Zedek möts gammalt och nytt. Foto: Tommy Hansson

Det litet drygt 100 år gamla Tel Aviv – namnet betyder ”Vårens kulle” – anses i dag vara en av världens mest ”hippa” städer med en kosmopolitisk atmosfär, brusande nattliv, långa stränder längs Medelhavskusten, berömd ”vit” arkitektur i Bauhaus-stil, jättemycket klotter och i dessa yttersta av dagar även ett livaktigt HBTQ-liv. Tel Aviv var under ett drygt halvår mellan maj och december 1948, då israeliska trupper återerövrade västra Jerusalem, Israels huvudstad på grund av de hårda striderna i Jerusalem ett par mil därifrån.

Det var också i Tel Aviv, närmare bestämt i den oansenliga byggnad som inrymde stadens museum, som Israels förste premiärminister David Ben Gurion (1886-1973) läste upp den judiska statens självständighetsförklaring den 14 maj 1948. Ben Gurion var för övrigt född i Kiev i Ukraina.

På en av mina vandringar genom staden, varav några skedde på egen hand och andra tillsammans med delar av mitt ressällskap, hamnade jag på Hotel Cinema Tel Aviv vid Diezengoff-torget, en avantgardistisk biograf i Bauhaus-stil som alltså metamorfoserats till ett hotell. På andra sidan torget från hotellet räknat finns en pittoresk antikivitetsmarknad, där man kan få tag på allt mellan himmel och jord, exempelvis vapen av historiskt intresse, böcker, smycken, gamla tidningar, frimärken etcetera.

Jag måste säga att jag ångrar att jag inte köpte en bok som innehöll en samling historiska foton från Tel Aviv jag blev erbjuden av en av marknadsmånglarna. Känner mig alltid bortkommen när jag besöker sådana där marknader där man förväntas pruta och förhandla om priset, något som känns främmande för mig. Förmodligen hade jag fått betala ett hutlöst pris för boken, så det kanske var lika bra att transaktionen inte blev av när allt kommer omkring…

Israelresa 009I den här oansenliga museibyggnaden i Tel Aviv utropade Ben Gurion Israels självständighet den 14 maj 1948 medan hårda strider rasade i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Mitt ganska dåliga lokalsinne ställer till problem av litet annat slag. Som när jag hade tänkt promenera från hotellet till de äldre delarna av Jaffa, exempelvis det i dag mycket uppskattade Newe Zedek som bildades 1887 som Jaffas första förstad. I närheten finns även ett militärhistoriskt museum som jag gärna ville besöka. Enligt hotellpersonalen skulle det bara vara att promenera längs stranden så kom man snart dit.

Jovisst, hur enkelt som helst. Så småningom tvingades jag konstatera, att jag gått i motsatt riktning. Gamla Jaffa låg åt andra hållet! Nåja, jag fick se några delar i Tel Aviv som jag inte sett förut och även tillfälle att titta närmare på miljön i anslutning till de hisnande långa stränderna (och nej, jag badade inte, har inte badat utomhus sedan jag och familjen besökte Italien 1990).

Ett stycke från Tel Aviv på vägen mot Jerusalem ligger staden Ramle, som är känd för sitt så kallade vita torn och för att judar, muslimer och kristna här lever i relativ harmoni. Man är kanske inte alltid bästa vänner men man tolererar varandra. Vi passade på att ströva omkring i stadens till synes oändliga frukt- och grönsaksmarknad samt titta på den stora franciskanerkyrkan med minnen från Napolens besök i slutet av 1700-talet.

Det var även i Ramle som den tyske krigsförbrytaren Adolf Eichmann (1906-62) avrättades genom hängning  den 31 maj 1962. Israel  har och hade inte dödsstraff, men ett undantag gjordes för Eichmann som först hade spårats upp och gripits av den israeliska underrättelsetjänsten i Argentina.

Israelresa 029 Frukt- och grönsaksmarknaden  i Ramle. Foto: Tommy Hansson

Slutligen kan jag inte underlåta att nämna att vi i Tel Aviv även passade på att besöka ett äldreboende i regi av hjälporganisationen Karen Hayesod. Här hade flera Förintelse-överlevare fått en rofylld sista anhalt, och det var med rörelse vi lyssnade till en kortväxt kvinna i 85-årsåldern berätta om sina erfarenheter från Auschwitz. Hon visade sedan i sin lilla välskötta lägenhet stolt upp foton på ett barnbarn (eller om det var barnbarnsbarn) – en ung kvinna iförd israelisk arméuniform.

I nästa avsnitt från Israel-resan tänkte jag bjuda på några personliga intryck samt givetvis bilder från historiskt intressanta platser såsom Qumran, Masada och Caesarea.

Svensk judisk aktivist söker asyl – i Sverige!

20 november, 2013

8209273559_3c60ee2f0b_o-800x543Annika Hernroth-Rothstein söker nu som judinna politisk asyl i Sverige.

http://www.timesofisrael.com/swedish-jewess-files-for-asylum-in-her-own-country/

Annika Hernroth-Rothstein har gjort sig känd som en judisk och pro-israelisk aktivist. Bland annat har hon tilldelats Samfundet Sverige-Israels Torgny T. Segerstedt-stipendium. Hon menar att judars rätt att leva som just judar i Sverige och det övriga Europa är hotad. Därför har hon tagit det drastiska steget att söka politisk asyl i Sverige.

Hon har även skrivvit en artikel i den judiska tidskriften Mosaic, där hon bland annat berättar hur hennes femårige son blev trakasserad på ett tåg av arabiska personer för att han bar kippa:

http://mosaicmagazine.com/supplemental/2013/08/how-to-survive-as-a-jew-in-sweden/

imagesI11XQJE3Den manliga huvudbonaden kippa är en viktig judisk symbol.

Varför väljer då Annika Hernroth-Rothstein att söka politisk asyl i Sverige (något hon skriver att hon inte tror hon kommer att få)? Hon förklarar det på följande sätt i en intervju i The Times of Israel den 20 november:

When it comes to our religious traditions, those on both the right and left in Swedish politics find common ground, they take pride in defending both animals and children from the likes of us…One by one our practices are being outlawed.

Enligt Hernroth-Rotstein hyser merparten politiker, journalister och intellektuella liten om ens någon förståelse för den judiska samfälligheten i Sverige. När en grupp nationalsocialister demonstrerade i Stockholm i anslutning till 75-årsminnet av Kristallnatten den 9 november dök det upp ett gäng militanta motdemonstranter. De senare visade dock klart att de inte hade något till övers för dem som drabbades under Kristallnatten, det vill säga judarna. I stället viftade de med exempelvis Hamas-flaggor. Nazister och vänsterextremister brukar normalt vara som hund och katt – judehatet har de emellertid gemensamt.

Annika Hernroth-Rothstein konstaterar vidare att kosherslakt (så kallad skäktning) är förbjuden i Sverige sedan 1937. Däremot är inte muslimsk halalslakt förbjuden:

My government, when asked about the disparity, replied that the methods of slaughter in Judaism are uniquely barbaric.

untitledSkäktning enligt en äldre målning.

Hernroth-Rothstein menar att det hart när blivit olidligt att vara praktiserande jude i Sverige och övriga Europa. Män som bär kippa eller annan form av judisk klädsel på stan – icke minst i Malmö – riskerar i praktiken liv och lem.  Krav på förbud mot rituell omskärelse av gossebarn och skäktning hörs alltmer även på EU-nivå.

Därför har 31-åriga Annika Hernroth-Rothstein nu valt att som en proteståtgärd söka politisk asyl i sitt eget hemland. Jag hyser stor respekt för hennes kamp för att det skall vara möjligt att leva som troende jude i Sverige och Europa, men jag ställer mig ändå frågan på vad sätt hon som judinna skulle skyddas genom att söka asyl i ett land hon menar visar så liten förståelse för det judiska troslivet.

Något riktigt svar tycker jag inte att jag får i vare sig The Times of Israel eller Mosaic Magazine. Själv säger hon: ”It is a political problem that needs to have political consequences and solutions.

Annika Hernroth-Rothstein arbetar som politisk rådgivare åt Folkpartiet, ett parti med gott om projudiska och proisraeliska attityder men vars talesmän (Erik Ullenhag, Olle Schmidt, Fredrik Malm för att ta några exempel) så gott som aldrig kan varna för antisemitism utan att i nästa mening hänvisa till så kallad islamofobi och antiziganism som ”lika stora problem”.

CIMG0106fix112012 tog Annika Hernroth-Rothstein initiativet till en uppmärksammad proisraelisk demonstration på Sergels torg i Stockholm.

Jag tycker för egen del detta är ganska ynkligt. Det är ju muslimska trosbekännare som utvecklar det största måttet av antisemitism i Sverige, och i och med att det finns omkring en halv miljon muslimer här – en siffra som hela tiden växer – jämfört med endast cirka 20 000 judar, är det inte en orimlig slutsats att situationen för judarna i Sverige (och Europa i stort) inte ter sig särdeles ljus.

Ett överhängande problem för alla religiöst troende människor i dag är en utbredd oförståelse för religiös tro och religiösa seder och bruk. Att det judiska folket kunnat hålla ihop och fortsätta existera, trots stundtals oerhört svår förföljelse genom årtusendena, tack vare exempelvis manlig omskärelse och strikta kosherbestämmelser är något som de politiker, läkare, djurrättsaktivister med flera som kräver förbud i sammanhanget inte förmår greppa.

Annika Hernroth-Rothstein gör enligt min mening alldeles rätt i att kämpa för rätten att leva som troende/praktiserande jude i Sverige och Europa och jag önskar henne lycka till i denna kamp.