Posted tagged ‘Sankt Moritz-OS 1928’

Södertäljeprofiler (IX): De framgångsrika bröderna Abrahamsson

9 juli, 2019

Det svenska silverlaget i Sankt Moritz 1928. Carl Abrahamsson nummer tre från vänster.

Södertälje är en framgångsrik idrottsstad med tennisfenomenet Björn Borg som den klarast lysande stjärnan. Fem raka Wimbledon-titlar och en hel drös med andra meriter talar för sig själva. Eljest har staden visat framfötterna i exempelvis ishockey, basket och friidrott. De första riktiga idrottsstjärnorna i Kringelstaden var bröderna Carl och Erik Abrahamsson, ofta kallade Calle respektive Erik Aber.

Låt oss börja med ”Calle Aber”. Denne föddes i Södertälje den 1 maj 1896 och avled i samma stad den 25 december 1948. Calle var aktiv i ishockey, bandy och friidrott och var efter den aktiva karriären verksam som tränare och lagledare. Han blev Stor grabb nummer 9 inom hockeyn. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Abrahamsson_(idrottsman)

Carl Gustaf Emanuel ”Calle Aber” Abrahamsson var med och byggde upp bandyn inom Södertälje Sportklubb (SSK). Han var dessförinnan med i det AIK-lag som spelade SM-finaler i bandy mot det då dominerande laget IFK Uppsala 1915 (0-2) respektive 1917 (2-11). Det blev väl ingen ordentlig fart på SSKs bandysektion, men ishockeyn blev desto mer framgångsrik.

”Calle Aber” var en ledargestalt på och utanför planen.

”Calle Aber” och den yngre brodern Erik övertalade 1925 sportklubbens ledning att börja med hockey. Det blev omedelbar succé, ty redan samma år lyckades klubben bli svenska mästare genom att betvinga Västerås SK på bortaplan. Den hårdföre backkämpen Calle blev segerskytt i en match som slöt 3-2 efter förlängning. Spelarna hade läst på om hockeyreglerna på tåget till Västerås.

Efter blott fem matcher var alltså hockeynoviserna i SSK svenska mästarna. Laget bestod av Gunnar Thorberg-Carl Abrahamsson, Henry Johansson-Johnny Johansson, John ”Jompa” Nilsson och Erik Abrahamsson. Avbytare var Filip ”Filla” Wetterholm.

Sedan blev SSK svenska mästare även 1931, 1941, 1944, 1953, 1956 och 1985. Södertälje kom med tiden att kallas ”ishockeyns Mekka” och SSK ledde länge den allsvenska maratontabellen. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dert%C3%A4lje_SK

Calle Abrahamsson var tillsammans med klubbkamraten Henry Johansson ett svårforcerat backpar när Sveriges hockeykämpar knep OS— och VM-silvren (OS gällde även som VM) vid vinterspelen i Sankt Moritz i Schweiz 1928. Eftersom OS också gällde som EM kunde Calle desslikes titulera sig europamästare. EM-guld blev det även i Berlin 1932. https://sok.se/idrottare/idrottare/c/carl-abrahamsson.html

1928 utkom Aurora Nilssons självbiografiska bok Flykten från harem.

Abrahamsson var aktiv som hockeyspelare till 1935. Han fortsatte som ledare, tränare och riksinstruktör. Han var vice ordförande i Svenska ishockeyförbundet 1936-39 samt ordförande i Södertälje SK 1927-36.

På Calle Abers meritlista står även 28-DM-guld i friidrott samt deltagande för Sverige i Baltiska spelen i Malmö 1914. Idrottsbladets legendariske chefredaktör Torsten Tegnér kallade Abrahamsson ”urvikingen från Södertälje” och liknade honom vid filmidolen Douglas Fairbanks.

Det finns en historia om Calle Aber som jag tog del av för många år sedan. Sverige spelade landskamp – det kan ha varit vid OS i Sankt Moritz – och lagkamraten Wilhelm ”Mulle” Petersén (som 1927 värvats till SSK från AIK) åkte ihop med en motspelare men stod fortfarande på skridskorna. Då skrek Calle med sina lungors fulla kraft ”Åma´rej, Mulle, åma ´rej!”. Varpå Petersén sjönk ihop på isen och vred sig i fiktiva plågor. Resultatet blev att motståndaren blev utvisad!

Carl ”Calle Aber” Abrahamsson avled hastigt i hjärtinfarkt juldagen 1948 i en ålder av 52 år. Han efterlämnade änkan Aurora Nilsson (1894-1972), som tidigare varit gift med den afghanske diplomaten Asim Khan som hon träffat vid konststudier i Berlin på 1920-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aurora_Nilsson

Det blev ett lika olyckligt – Aurora blev dåligt behandlad och utsattes bland annat för misshandel – som kort äktenskap; maken var samtidigt gift med flera andra kvinnor enligt muslimsk sedvänja. Asim Khan avrättades 1933 sedan han skjutit ned tre tjänstemän vid den brittiska ambassaden i Kabul som ett led i ett försök att störta kungen. Aurora Nilsson utkom 1928 med boken Flykten från harem om sina dyrköpta erfarenheter.

Båda makarna Abrahamsson är begravda på Södertälje kyrkogård.

Erik Abrahamsson hoppar till sig OS-bronset i längdhopp i Antwerpen 1920.

Erik Abrahamsson var visserligen nästan två år yngre än sin bror Carl men var ändå den som började med ishockey först. Efter att ha spelat bandy i Södertälje SK från 1914 tog han upp ishockeyn 1921 och kom att representera AIK och IFK Stockholm. Han var också med och vann EM med landslaget 1921. Som framgått ovan medverkade Erik även i det SSK-lag som 1925 blev svenska mästare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Abrahamsson_(idrottare)

Erik Adolf Efraim Abrahamsson föddes i Södertälje den 28 januari 1898 och dog i samma stad den 19 maj 1965 i en ålder av 67 år. Han är mest känd för att ha tagit en bronsmedalj i OS i Antwerpen 1920 med längden 7,08. OS-mästare blev svensken William Petersson (Björneman) på 7,15. Det var för övrigt enda gången i de olympiska spelens historia 1896-1960 som en icke-amerikan tog hem OS-guldet i längdhopp. https://sok.se/idrottare/idrottare/w/william-pettersson.html

Erik ”Erik Aber” Abrahamsson vann efter OS-bronset tre svenska mästerskap i rad i längdhopp – 1921, 1922 och 1923. Han blev Stor grabb nummer 46 i fridrott. 1942-45 var han sekreterare och kassör i kamratföreningen De stora grabbarna

Majorov i all ära – omöjligt överträffa Salchow och Grafström

14 februari, 2014

Jag har nyss sett det nya svenska konståkningshoppet Alexander Majorov – veterligt ej släkt med de på sin tid kända sovjetiska hockeybröderna Boris och Jevgenij med samma efternamn – från Luleå ramla i herrarnas konståkning i OS i Sotji. Låt oss hoppas unge Majorov kommer igen. Han får i vilket fall som helst svårt att överträffa våra giganter på området: Ulrich Salchow och Gillis Grafström.

Ulrich Salchows namn lever vidare i konståkningsvärlden genom det efter honom uppkallade hoppet salchow. Han föddes av två danska föräldrar i Köpenhamn 1877 och avled i Stockholm 1949. Salchow, som tillhörde den 1891 bildade Allmänna Idrottsklubben i Solna (AIK), plockade hem tidernas första OS-guld i manlig konståkning vid spelen i London 1908.

untitled Ulrich Salchow: ett OS-guld, tio VM-guld, nio EM-guld.

Under de påföljande OS-åren fick han aldrig tillfälle att försvara guldet, eftersom arrangörerna av Stockholms-OS 1912 valde bort konståkning och de planerade spelen i Berlin 1916 frös inne på grund av Första världskriget. I Antwerpen 1920 var konståkningen tillbaka, men då var Salchow 42 år och hade passerat krönet i sin lysande karriär. När han skulle utföra en salchow föll han och var borta ur medaljdiskussionen.

Ulrich Salchow blev världsmästare ej färre än tio gånger – 1901-05 samt 1907-11. Därmed är han, tillsammans med det norska fenomenet Sonia Henie, tidernas mesta VM-segrare i konståkning. Han vann dessutom EM nio gånger. Efter den aktiva banan beklädde Ulrich Salchow en rad styrelseposter inom konståkningsvärlden men var även ledamot i Riksidrottsförbundets (RF) överstyrelse samt hade uppdrag inom boxningen och cykelsporten.

Som tidernas främste svenske konståkare på skridsko måste ändock Gillis Grafström (1893-1938) rankas. Han var huvudstadsbo, representerande Stockholms ASK, men bodde en tid på Kurön som tillhör Adelsö i Tyresö kommun och tränade då på Mälarens is. Grafström är den ende manlige konståkare som vunnit tre olympiska spel: i Antwerpen 1920, Chamonix 1924 (de första renodlade vinterolympiska spelen) samt Sankt Moritz 1928. I Lake Placid 1932 tog han silver efter att ha krockat med en fotograf!

Gillis Grafström anses vara tidernas kanske bäste manlige åkare i det obligatoriska programmet – han förmådde göra åttor, blommor och andra isfigurer på ett utomordentligt konstfullt sätt. Han hade dock ytterligt delikata nerver och fick flera gånger övertalas att ställa upp i de stora mästerskapen. När han vann OS-guld i Sankt Moritz 1928 hade han inte tävlat på fyra år. Någon kritik tålde han inte.

untitledGillis Grafström: tre OS-guld, tre VM-guld.

Den klassiske sportjournalisten Sven Lindhagen (1896-1969), i många år verksam vid Idrottsbladet samt som speaker vid friidrottstävlingar på Stockholms stadion, har i sin bok Guldmedaljörer (1958) beskrivit Grafström på följande sätt:

Det utmärkande för Grafströms skridskotänkande var att han ville göra åkningen till en skön konst – han ville absolut inte som nutidens främsta ekvilibrister ”göra konster.” Han avskydde allt vad tricks och publikfriande nummer hette. Musiken, åkningen, dräkten smälte hos honom ihop till en symfoni.

untitled Legendariske sportjournalisten och författaren Sven Lindhagen.

Förutom de tre OS-gulden vann han VM åren 1922, 1924 och 1929. Efter den sistnämnda bedriften fick han dela det årets Svenska Dagbladets bragdmedalj med skidåkaren Sven Utterström, vilken svarat för Sveriges första femmilsseger i norska Holmenkollen. Sedan han slutat som aktiv tränade han bland annat Sonia Henie.

Gillis Grafström var utbildad arkitekt efter examen i Berlin 1918 och kompletterade med studier vid KTH i Stockholm. I början av 1920-talet var han verksam som inredningsarkitekt i London men flyttade sedan till Berlin-stadsdelen Potsdam, där han levde från och med 1925 till sin död i hjärtmuskelinflammation eller blodförgiftning – uppgifterna varierar – den 14 april 1938.

Ett par månader före sin död hade han den 9 februari 1938 äktat änkefrun Cécile Oppenheim (1898-1995), som var sonsondotter till den tysk-judiske tonsättaren Felix Mendelssohn-Bartholdy (1809-47).

untitled Grafström var svensk idrotts störste konstnär.

Gillis Grafström har beskrivits som en komplex natur och som svensk idrotts störste konstnär någonsin. Han var en skicklig gymnast men ägnade sig inte åt akrobatik under åkningen, som han ville skulle vara så estetiskt tilltalande som möjligt. Till sin personlighet var han skygg och släppte ingen in på livet.

”Hans like har vi aldrig fått”, avslutar Svenska Dagbladets förre sportchef Martin Lehman sitt porträtt av Grafström i Bragdernas bok: Svenska Dagbladets guldmedaljörer genom tiderna (1984). Grafström fick slutligen en gata i Potsdam uppkallad efter sig: Gillis-Grafström-Strasse.

På tal om Sotji kan jag inte låta bli att återge följande lilla historia:

Galten hade varit ute på galej och tillfrågades av sina griskompisar:
   – Nå, hur var det – fanns det några snygga brudar?
   Svaret blev, något resignerat:
   – Nej, det var So-tji.