Södertäljeprofiler (IV): Carl Michael Bellman

Carl Michael Bellman avkonterfejad av Per Krafft 1779.

Carl Michael Bellman (1740-95) föddes och dog i Stockholm men har genom sin respektlösa visa ”Magistraten uti Tälje” ändå en viss anknytning till vår stad. Bakgrunden till Bellmans nidvisa lär ha varit att han skall ha blivit utkastad från en krog i det dåtida Södertälje.

Kontentan av Bellmans sång om de styrande i Södertälje är att stadens svin tagit plats i magistraten, vilken utövade såväl det politiska som juridiska styret i staden. Påståendet saknade inte helt verklighetsbakgrund – Södertälje var illa beryktat för att svin sprang lösa i stadens centrala delar och bland annat bökade på kyrkogården och ofredade resenärer som gjorde uppehåll i staden.

Svin i magistraten. Visan kom att inrangeras som nummer 33 i Bellmans sångsamling Fredmans sånger, som utkom 1791, ett år efter tryckningen av den mer berömda Fredmans epistlar. Länken här går till ett körframförande exekverat av kören Vox Humana av ”Magistraten uti Tälje”: https://www.youtube.com/watch?v=mde_n7CDzjI

Visans text lyder:

Magistraten uti Tälje fiker
att vid riksdan vinna få justis;
varje rådman uti staden skriker
jämrar sig nu över prejudis.
Man kan tänka, saken är också viktig,
hela rådstun pliktig
att ge kontraplan.
Man tror ej att saken snart avstannar
rädslan nu förbannar
varje galt i stan.

Saken var den: när rätten skulle sitta
en ganska sträng och svår question
kom en sugga, fram vid bordet titta
satte sig vid preses sans facon.
Preses steg då upp och komplimentera,
sade intet mera
än: ”Gack ut, din fan!”
”Nej”, sa suggan, ”jag har så bedrivit
att jag också blivit
rådman här i stan.”

Jag vet inte hur den politiska och juridiska menigheten i Södertälje ställde sig till Bellmans äreröriga rader, som ju dock måste sägas ha givit vår kära stad en viss berömmelse. Särskilt road torde den dock inte ha varit. Mer om Fredmans sånger här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fredmans_s%C3%A5nger

Bellman enligt Johan Tobias Sergel.

Gustaf III:s revolution. Carl Michael Bellman räknas till våra nationalskalder och har spelat en stor roll för språket och litteraturen i Sverige. Han har kallats ”Nordens Anakreon” efter den antike grekiske skalden, som levde omkring 582-485 före Kristi födelse och likt Bellman diktade om sällskapslivets, dryckenskapens och kärlekens fröjder. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Michael_Bellman

Bellman, som var äldst i en barnaskara om 14 syskon, föddes i Stora Dauerska huset vid Hornsgatan på Södermalm i Stockholm. Fadern, Johan Arendt Bellman den yngre, var lagman och sekreterare i slottskansliet. Modern, som Bellman avgudade, hette Catharina Hermonia. Farfadern, Johan Arendt Bellman den äldre, var professor i latin.

1758 påbörjade Carl Michael studier i Uppsala men uppgav snart dessa. Han fick därefter anställning som extra ordinarie tjänsteman vid Riksbanken men tog sin tillflykt till Norge 1763 på grund av anklagelser om ekonomiska oegentligheter. Bellman var dock snart tillbaka i Sverige och Stockholm.

Konung Gustaf III:s lyckade statskupp 1772 innebar ett verkligt lyft i Bellmans karriär. Han tog ställning för Gustaf III:s revolution. Från 1775 tilldelades han en pension om 100 daler som hämtades direkt ur kungens egen handkassa, och 1776 fick Bellman anställning som sekreterare vid Nummerlotteriet med en årslön på 1000 daler silvermynt. Om statsvälvningen 1772 här:  http://historiesajten.se/handelser2.asp?id=7

Fredmans epistlar har givits ut i otaliga upplagor. På bilden mitt eget tummade och nötta exemplar. Foto: Tommy Hansson

Bellman blev nu en viktig förmedlare av propaganda till förmån för Gustaf III. Detta medförde bland annat att han tvingades tona ner det ganska grova och mustiga språk som ofta präglade hans sångtexter och i stället anamma den förfinade men skäligen tillgjorda franska stil i rokokons anda som rådde vid det kungliga hovet.

Hamnade på obestånd. Carl Michael Bellmans berömmelse växte stadigt genom den kungliga anknytningen, men han hade svårt att anpassa sig till hovetiketten och begrep sig inte på politiken. Yngre skalder som Johan Henric Kellgren och Carl Gustaf Leopold stod högre på kungens ranglista. Kellgren angrep till yttermera visso Bellman i dikten ”Mina löjen” 1778. Kellgren kom emellertid senare att omvärdera Bellman.

Med tiden blev Bellmans ekonomi allt sämre och 1793, året efter mordet på Gustaf III, hamnade skalden på obestånd. Han och familjen tvingades flytta ofta på grund av ekonomiska bekymmer, och 1792 bodde han ett tag granne med den blivande kungamördaren Jacob Johan Anckarström på Kungsholmsbrogatan. Ett glädjeämne var dock att Carl Michael Bellman den 11 december 1793 invaldes in Kungliga Musikaliska Akademien som ledamot nummer 138.

Stora Dauerska huset i Stockholm där Bellman föddes.

1794 dömdes så Bellman till vad som kallades ”bysättning”, det vill säga han fängslades i högvaktsflygeln vid Stockholms slott till följd av obetalda skulder. Hälsan blev påtagligt sämre efter tiden i fängsligt förvar, och en vecka efter sin 55-årsdag 1795 avled skalden. Han begravdes utan gravsten på Sankta Klara kyrkogård i Stockholm. 1851 lät Svenska Akademien resa en ännu kvarvarande, pampig minnessten över Bellman vars kvarlevor då ett decennium tidigare hade överflyttats till Norra kyrkogården.

Bellmans hustru, Lovisa Fredrica Grönlund (1757-1847), överlevde sin make med drygt ett halvsekel och dog först vid 90 års ålder 1847.

Fascinerande estradör. Carl Michael Bellman var inte bara en formidabel sångförfattare – texterna applicerades på vid denna tid kända och populära melodier hämtade ur operor, operetter med mera – utan också enligt ögonvittnen en fascinerande estradör som förmådde trollbinda åhörarna med sin sång och sitt spel på lutliknande instrument. Han spelade även cittra och klaver (piano).

Att Bellman skrivit en sång om de styrande i Södertälje tycker jag vi skall ta som en komplimang, låt vara att texten inte är precis smickrande.