Att journalister i allmänhet och särskild dem som är verksamma i mainstreammedia har en mycket hög uppfattning om sig själva visste vi redan. Förhållandet bekräftas på ett närmast övertydligt sätt i ett inlägg den 11 augusti av Expressens kulturchef och ställföreträdande ansvarige utgivare Karin Olsson, där denna ifrågasätter att medierna måste följa gällande lagar. https://www.expressen.se/kultur/vi-maste-prata-om-den-nya-jarnrorsskandalen-/
Olsson är upprörd över att Patent- och marknadsöverdomstolen ålagt SVT att betala ett skadestånd omfattande 190 000 kronor för att ha kränkt förre riksdagsmannen Kent Ekeroths (SD) upphovsrätt till en film denne gjorde i samband med den omskrivna så kallade järnrörsskandalen sommaren 2010. SVT skall enligt domen också stå för Ekeroths rättegångskostnader.
Karin Olsson: ”…medierna förväntas vara laglydiga”.
De blivande riksdagsledamöterna Ekeroth och Erik Almqvist samt Christian Westling råkade i överförfriskat tillstånd fram på småtimmarna i delo med några personer i centrala Stockholm. I försvarssyfte plockade ett par av SDarna upp långa lättmetallrör som låg på gatan. Det var alltså närmare bestämt inte frågan om järnrör, men järnrör är naturligtvis mer rubrikskapande än lättmetallrör.
Nu tänker jag på intet sätt försvara de trenne SDarnas uppträdande denna olycksaliga natt – det var förvisso under all kritik och föga hedrande för det parti som valdes in i riksdagen några månader efter händelserna. När dessa blev allmänt kända något år senare tvingades Erik Almqvist, som då var partiets ekonomisk-politiske talesman, avgå och slog då upp sina bopålar i Ungern. Ekeroth tvingades tacka för sig efter ett krogtumult flera år senare.
Jag har följaktligen inte mycket att erinra mot Karin Olssons beskrivning av det faktiska händelseförloppet mer än själva termen ”järnrörsskandal”, eftersom det rent faktiskt inte gällde några ”järnrör”. Det verkligt intressanta med Olssons inlägg är dock inställningen, att media inte behöver följa gällande lagstiftning. Den inställningen är så typisk för många journalisters Messias-komplex. De anser sig stå över lagen bara genom att vifta med yttrandefrihetskortet.
Karin Olsson uttrycker det på följande sätt:
Nästa ”järnrörsskandal” kommer kanske aldrig att publiceras nu eftersom medierna förväntas vara laglydiga.
Sista ordet är inte sagt i detta rättsfall, eftersom SVT överklagat domen till Högsta domstolen (HD). Det skall sägas att medier såsom Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet tidigare tvingats betala skadestånd till Ekeroth, som därvid ”tjänat sig en hacka” enligt Karin Olssons magsura kommentar. Förhoppningsvis har HD tillräcklig stake för att stå emot trycket från systemmedia.
Kent Ekeroth fick rätt mot SVT.
Patent- och marknadsöverdomstolen har tidigare avvisat KD-politikern Sara Skyttedals upphovsrättsliga anspråk gentemot Dagens Nyheter, då tidningen publicerat hennes privata bilder från Israel där den nuvarande EU-parlamentarikern står bredvid en israelisk stridsvagn. Olsson gör den förmodligen korrekta iakttagelsen, att DN friades därför att Skyttedal – till skillnad från Ekeroth – själv publicerat sina bilder på nätet. Om detta var en rätt bedömning eller ej undandrar sig mitt bedömande.
Låt mig slutligen säga att yttrandefrihet och allmänintresse är viktiga värden i en demokrati. Det är emellertid laglydighet också. Den lärdom Expressen och alla andra bör dra av domen mot SVT är att media och dess medarbetare måste följa lagarna som alla andra medborgare. Gör man inte det får man räkna med rättsliga påföljder.
Tillhör ni dem som är litet imponerade av Kristdemokraternas utveckling till att bli ett vad som ibland påståtts vara ett ”SD light”? I så fall tror jag det är dags att tänka om. KDs toppkandidat Sara Skyttedal, född 1986, har nämligen slagit fast att partiet vill ha en gemensam flykting- och migrationspolitik för EU och att de länder som inte rättar in sig i ledet skall bestraffas hårt.
Det var i en utfrågning i SVT inför valet till Europaparlamentet den 26 maj som Skyttedal tydligt angav den kristdemokrtiska inställningen: ”I grund och botten kommer migrationspolitiken att behöva avgöras på EU-nivå…Om man skyfflar över ansvaret ska EU ha kraftfulla sanktionsmöjlighet
Skyttedals uttalanden i SVT rimmar illa eller inte alls med partiets slogan inför EP valet: ”Make EU Lagom Again”. En svengelsk parafras på Sverigedemokraternas ”Gör Sverige lagom igen”. KD har påstått att partiet inte vill att EU skall lägga sig i frågor som medlemsstaterna klarar bättre själva, men flykting- och migrationspolitiken hör uppenbarligen inte till dessa.
Sara Skyttedal – och i någon mån partiledaren Ebba Busch Thor – har kommit att personifiera den högervridning av KD som en del bedömare tycker sig skönja. Hon lär ha firat med champagne när Decemberöverenskommelsen föll och menade, att ”KD måste komma ut som äkta höger”. Hennes krav på gemensam migrationspolitik inom EU och hårda straff mot avvikare ter sig dock varken särskilt ”höger” eller särskilt ”lagom”.
Keps med SD-slogan.
Kristdemokraterna brukar anses ha dels en socialliberal, dels en konservativ falang. Sara Skyttedal, till vardags kommunalråd i Linköping, har hittills ansetts tillhöra den senare falangen. Uttalandet om EUs flykting- och migrationspolitik står dock i motsats till detta förmodande. En sak torde stå alldeles klar: går vi med på att överantvarda det nationella självbestämmandet till Bryssel kommer vi inte att få det tillbaka.
Som Trump-anhängare är jag vidare inte överförtjust i Saras tweet från den 20 februari 2017: ”Jag stödjer INTE Trump.” Inte heller det särdeles höger.
Det slinker ibland ur mig, att om inte SD fanns skulle jag rösta KD. Något som jag också gjort i ett eller annat val innan det blev SD för första gången 2002. Nu känner jag mig mera tveksam.
Johan Nissinen har chans att under gynnsamma omständigheter väljas in i Europaparlamentet för SD.
När SIFO på dagen en månad innan valet till Europaparlamentet (EP) går av stapeln på uppdrag av Europaportalen presenterade sin aprilmätning är Socialdemokraterna som väntat störst med 21,0 procent. S skuggas dock av Sverigedemokraterna som noteras för 19,9 procent. Tredje störst är Kristdemokraterna på 10,7 procent följt av Miljöpartiet med 10,0 procent. https://www.europaportalen.se/2019/04/s-tappar-infor-eu-valet-sd-kan-bli-storst
Sosseriets siffra är partiets sämsta någonsin i detta sammanhang och skall jämföras med de 24,19 procent som partiet erhöll i EP-valet 2014. Endast 1,1 procentenhet efter kommer SD, som därmed mer än fördubblar 2014 års notering på 9,67 procent. Om Storbritannien lämnar EU någon gång i höst, vilket förefaller troligt, kan SD dessutom enligt SIFO-undersökningen komma att tilldelas det extramandat som i så fall tillfaller Sverige.
Detta innebär att, förutom SDs fyra toppnamn Peter Lundgren, Jessica Stegrud, Charlie Weimers och Kristina Vinberg, även femtenamnet på partiets kandidatlista – riksdagsledamoten Johan Nissinen, Värnamo – i bästa fall kan bli aktuell för en plats i Europaparlamentet.
SIFO-mätningen ger yttermera vid handen att SD, om allt går partiets väg vilket givetvis är långt ifrån garanterat, kan gå om S och bli största svenska partiet i Europaparlamentet. Jag ser detta tänkbara scenario som en indikation på att SDs ändrade strategi – från orubbligt nej till EU till en vilja att i grunden förändra unionen inifrån tillsammans med andra nationalistiska/konservativa partier – varit en lyckträff. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/XwX1ox/sds-mal–forandra-eu-i-grunden
Klart högerinriktade Sara Skyttedal är KDs främsta namn i EP-valet.
MPs 10,0 procent är förvisso långt bättre än vad det miljöextremistiska partiet brukar få i riksdagsrelaterade mätningar men likväl klart sämre än de 15,41 procent man erhöll i förra EP-valet. Även Moderaterna (16,5 procent) och Vänsterpartiet (8,2 procent) har väsentligt bättre resultat i SIFOs aprilundersökning än vad samma partier fick 2014. Centerpartiets 6,3 procent ligger i paritet med valresultatet för fem år sedan.
LIberalerna lyckas i denna mätning endast nå upp till 3,4 procent, vilket torde innebära att partiet åker ur det europeiska parlamentet med dunder och brak. Detsamma gäller i ännu högre grad för Feministiskt initiativ, vars representant Soraya Post således tvingas flytta hem till Sverige igen.
Beräkningar som gjorts tyder på att valdeltagandet i detta EP-val kan bli närmare 60 procent, vilket skall jämföras med 51 procent i valet för fem år sedan. Endast resultaten för S, SD och MP anges vara statistiskt säkerställda.
SIFO april 2019 inför EP-valet – siffror inom parentes valresultaten 2014:
Demoskop april 2019 inför valet till Europaparlamentet.
Expressen/Demoskops aprilmätning avseende väljarnas preferenser inför valet till Europaparlamentet (EP) den 26 maj visar dels att Sverigedemokraterna dubblar resultatet från EP-valet 2014, dels att Liberalerna tappar två tredjedelar av sitt stöd och riskerar åka ur parlamentet. https://www.expressen.se/nyheter/eu-valet-2019/matning-l-aker-ut-sd-dubblar-sitt-stod/
Det Sverige-vänliga partiet ökar i mätningen med 9,6 procentenheter från 9,7 procent 2014 till 19,3 procent nu. ”Det är ju ett väldigt bra utgångsläge inför EU-valet naturligtvis”, citeras SD-ledaren Jimmie Åkesson. Onekligen är det så. Åkesson menar vidare att SDs förändrade strategi gentemot EU – från krav på svenskt uttåg till en vilja att förändra inifrån – fått en ”oerhört bra respons”.
Jag är böjd att instämma. Det finns en vanföreställning om att det råder ett utbrett missnöje med den förändrade SD-strategin: SD skulle ha sålt sin själ för att bli rumsrent. Detta är dock just en vanföreställning. De som är missnöjda är ett relativt fåtal ultranationalister alternativt rättshaverister, av vilka några anslutit sig till lilleputtpartiet Alternativ för Sverige. De allra flesta sansade Sverige-vänner inser att den ändrade och mer konstruktiva strategin är av godo. Bättre att engagera sig i sakfrågor än att stånga pannan blodig.
SD fortsätter att skarpt kritisera Europeiska unionens överstatlighet men tar samtidigt fasta på EUs positiva drag såsom frihandel och andra former av positivt samarbete. Det tycks ha lönat sig om vi får tro den aktuella undersökningens resultat. Om denna utveckling fortsätter finns goda utsikter att SD får in sina fyra toppnamn i Europaparlamentet – Peter Lundgren, Jessica Stegrud, Charlie Weimers och Kristina Vinberg.
Det andra mest anmärkningsvärda med Demoskop-mätningen är Liberalernas fiasko. L fick i valet 2014 9,9 procent men halkar nu ner till katastrofala 3,3 procent. Vilket skulle medföra att partiet får tacka för sig i Europaparlamentet. Demoskops opinionschef Peter Santesson kommenterar: ”Siffran är särskilt uppseendeväckande eftersom EU-valen har varit Liberalernas starka gren.”
Den som följt det tidigare Folkpartiet liberalernas utveckling sedan namnbytet 2015 är dock knappast särskilt överraskad. Partiet har under den alltmer stirrige Jan Björklunds ledning blivit ett extremistparti, som på alla plan vill stärka EUs makt på bekostnad av den nationella självständigheten. Man behöver inte vara SD-sympatisör för att inse att detta inte är något som har ett brett stöd i folkdjupet.
Jimmie Åkessons SD och Ebba Busch Thors KD ökar mest en månad före EP-valet.
Det verkar nästan som om Liberalerna drivs av något slags dödslängtan. På detta tyder inte minst det faktum att L i sista momangen avlägsnade toppkandidaten Cecilia Wikström från förstaplatsen på listan till förmån för den i bredare kretsar totalt okända Karin Karlsbro. https://www.liberalerna.se/nyheter/karin-karlsbro-vald-till-toppkandidat-till-eu-valet/
Det parti som efter Sverigedemokraterna ökar mest är Kristdemokraterna: från 5,9 procent 2014 till 10,4 procent nu. Vilket givetvis är helt logiskt med tanke på KDs framgångar i övriga opinionsmätningar. Jag tillskriver KD-succén två starka, kompetenta och attraktiva kvinnor: partiledaren Ebba Busch Thor och toppkandidaten i EP-valet Sara Skyttedal.
Även Moderaterna, som inte direkt rosat marknaden i tidigare opinionsmätningar, kan glädja sig åt en ökning. Från 13,7 procent 2014 till 17,0 procent nu. Huruvida listettan, den före detta partisekreteraren Tomas Tobé, är en starkt bidragande orsak till framgången må väl vara osagt. I mina ögon ger dock Tobé ett kompetent och vettigt intryck.
Miljöpartiets 9,0 procent är visserligen mer än dubbelt så mycket som MP brukar få i de vanliga opinionsmätningarna men måste ändå ses som en besvikelse av partianhängarna, eftersom MP i senaste EP-valet noterades för hela 15,4 procent. Ändå fick toppkandidaten Alice Bah Kuhnke högsta förtroendet av alla partiernas toppnamn i en undersökning inför EP-valet nyligen. Tvåa i förtroendeligan var Moderaternas Tomas Tobé och trea Centerpartiets Fredrick Federley (de båda senare för övrigt homosexuella). https://www.expressen.se/nyheter/mps-revansch-alice-bah-kuhnke-i-topp-hos-valjarna/
Diskrepansen mellan MPs resultat i riksdagsrelaterade opinionsmätningar och denna EP-valsundersökning utgör en god illustration till att EU-valen är mer osäkra och kan ge spelrum för högst oväntade resultat. Dels är valdeltagandet betydligt mindre än i riksdagsvalen, dels är väljarna mindre partitrogna. Klassiska exempel på överraskningar är Junilistans succé med 14,4 procent 2004 (3 mandat), Piratpartiets 7,13 procent 2009 (2 mandat) samt Feministiskt initiativs 5,49 procent 2014 (1 mandat).
Glädjen var stor i Junilistan sedan partiet kommit in i EP 2004.
Samtliga åkte dock ur EP efter en mandatperiod. Nu tar jag förstås ut F!s utträde i förskott, men 1,0 procent nu och en tillbakagång med 4,49 procentenheter tyder inte precis på att partiet kommer att hanka sig kvar efter det kommande valet om precis en månad.
Största partiet i Demoskop-mätningen är Socialdemokraterna med 23,4 procent, en tillbakagång med 0,8 procentenheter sedan 2014.
SD-ledaren Jimmie Åkesson tillsammans med de tre toppkandidaterna i EP-valet Peter Lundgren, Cecilia Stegrud samt Charlie Weymers.
Den första opininionsundersökningen inför valet till Europaparlamentet (EP) är ingen munter läsning för anhängare till Liberalerna och Feministiskt initiativ. Båda partier skulle åka ur EP om det vore val i dag. Ökar mest gör Sverigedemokraterna, som nästan fördubblar sitt väljarstöd jämfört med EP-valet 2014. https://www.europaportalen.se/2019/02/sverigedemokraterna-okar-mest-infor-eu-valet
Den av Europaportalen från SIFO beställda undersökningen visar att SD får 18,00 procent, vilket skall jämföras med 9,67 procent i förra EP-valet vilket gjorde Peter Lundgren och Kristina Vinberg till EU-parlamentariker. Om siffrorna står sig till valet den 26 maj kommer det Sverige-vänliga alternativet i svensk politik att öka på sitt mandattal till fyra. Det innebär att Peter Lundgren, Jessica Stegrud, Charlie Weymers och Kristina Vinberg skulle få ta plats i EU-parlamentet. https://www.expressen.se/nyheter/sds-toppnamn-till-eu-tidigare-kd-anstalld/
Kraftiga ökningar kan även noteras för Kristdemokraterna och Vänsterpartiet, medan Moderaterna och Socialdemokraterna noteras för mer måttliga ökningar.
För Miljöpartiet, Liberalerna och Feministiskt initiativ ser det betydligt värre ut. Extremt EU-vänliga L får bara 3,80 procent i SIFO-mätningen, att jämföra med 9,91 i EP-valet för fem år sedan. F! minskar från 5,45 procent ner till försumliga 1,70 procent. Även krisande Miljöpartiet ligger i farozonen – 15,41 procent 2014 har förvandlats till 6,40 procent 2019.
Dock bör det noteras att mycket hinner hända de nästan tre månader som återstår fram till valet till Europaparlamentet. Hela 35 procent av dem som tillfrågades i mätningen hade ännu inte bestämt sig för något parti. Därtill spås ett osedvanligt högt valdeltagande.
SIFO februari 2019: opinionsläget inför EP-valet.
KD kan glädja sig åt att nu få ett väljarstöd om 8,60 procent, vilket innebär att partiets toppkandidat Sara Skyttedal och kanske även andranamnet David Lega redan nu kan börja leta bostäder i Bryssel. Även Vänsterpartiet går framåt kraftigt och får nu 10 procent jämnt. För Centerpartiet ser det däremot illa ut. 2014 blev Fredrick Federley partiets enda EU-parlamentariker efter 6,45 procent. Nu blir det magra 5,80 procent och Federley lär få fortsätta som enda C-representant om han alls kommer in.
Samtidigt som EP-valsiffrorna presenterades så offentliggjordes även en DN/Ipsos-mätning beträffande förtroendesiffror för partiledarna. Här kan konstateras att KDs Ebba Busch Thors förtroende skjutit i höjden rätt rejält – från 29 procent i förra mätningen till 35 nu. För Annie Lööf (C) är läget det omvända – från 41 procent i höstas till endast 26 nu. Jan Björklund (L) rasar från 30 ner till 19 procent och kan väl i dag betraktas som en lam anka i svensk politik.
SDs Jimmie Åkesson är den enda övriga partiledaren som får ökat förtroende, låt vara tämligen marginellt: upp till 25 procent från 24. Jonas Sjöstedt (V) ligger kvar på 32 procent medan alla övriga partiledare noteras för minskat förtroende. I toppen återfinns av någon för mig outgrundlig anledning Stefan Löfven (S). https://nyheter24.se/nyheter/politik/923288-annie-loofs-nya-skracksiffror-omkord-av-ebba-busch-thor
Verklighetsfrämmande utopisten Annie Lööf i Almedalen 2018. ”Kristersson Lööf ´18” står det på tröjan.
Orden tillhör Sara Skyttedal, kommunalråd för Kristdemokraterna i Linköping och toppkandidat inför det kommande valet till Europaparlamentet, efter Annie Lööfs besked om att Centerpartiet avser släppa fram Stefan Löfven som regeringsbildare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sara_Skyttedal
Ett antal godhetsapostlar, inklusive snart avgående (?) L-ledaren Jan Björklund, har riktat kritik mot att Skyttedal kallat centerpartisterna för ”quislingar”. Även KD-ledaren Ebba Busch Thor har menat att ordvalet i fråga är olämpligt. Såvitt jag kan se är dock Skyttedals omdöme fullt motiverat. Den internationella definitionen av ”quisling” är nämligen ”collaborator” och ”traitor” samt även ”rat”.
Således behöver ordet ”quisling”, vilket som bekant kommer av den norske nazistledaren Vidkun Quisling (1887-1945), inte med nödvändighet åsyfta en landsförrädare som samverkat med en främmande ockupationsmakt utan kan också användas för att beteckna en samarbetsperson och förrädare i en mer allmän mening. Och i fallet Lööf och övriga centerpartister som tillskyndat nu föreliggande regeringsuppgörelse kan det inte gärna ifrågasättas, att de uppträtt förrädiskt/svekfullt gentemot den borgerliga alliansen genom att samarbeta med den politiska fienden Socialdemokraterna.
Genom hela valrörelsen framträdde Annie Lööf jämte Ulf Kristersson (M) som en ledande förespråkare för en borgerlig alliansregering som det enda alternativet till den rödgröna regeringen Löfven. När hon deltog i politikerveckan i Almedalen i somras var hon iklädd en tröja med budskapet ”Kristersson Lööf ´18”. Lööf har gått så långt att hon tidigare lovat äta upp sin högra sko hellre än att bli ett stödhjul åt Socialdemokraterna.
När Lööf på den presskonferens under vilken hon tillkännagav Centerns beslut att släppa fram en S-ledd regering fick frågan från en journalist från Nyheter idag om det nu var dags att göra slag i saken och kalasa på skon, lämnade hon mötet utan att svara på frågan. Senare har hon emellertid låtit meddela, att Centern inte blivit ett stödhjul åt S och att måltiden ifråga därför inte är aktuell. Det är en tolkning Annie Lööf torde vara tämligen ensam om.
Hovmästaren Stefan Löfven sätter fram lämplig måltid till Annie Lööf.
Upphetsade centerpartier talar nu om det största liberala genombrottet i mannaminne i svensk politik. Det är till att ägna sig åt ett helt verklighetsfrämmande önsketänkande. Det som kommer att hända om uppgörelsen vinner burskap – när detta skrivs kan den stjälpas över ända om Vänsterpartiet säger nej – är med största sannolikhet att det tillsätts ett antal utredningar om de liberala punkter som C fått igenom i uppgörelsen.
Noga taget förutsätter 33 av de 73 punkterna i överenskommelsen utredningar, vilka givetvis kan dra ut på tiden i princip hur länge som helst och inte alls garanterar slutsatser som faller C och L på läppen. Sossemaskineriet vet hur en slipsten skall dras och kommer inte att ha några problem alls med att finta blåögda centerpartister och liberaler ändå upp på riksdagsläktaren.
Vad som framförallt drivit fram förhandenvarande regeringsuppgörelse, som även Liberalerna anslutit sig till, är framförallt Centerns och Liberalernas irrationella skräck för Sverigedemokraterna. I en diskussion mellan Moderaternas rättspolitiske talesman Tomas Tobé – en av Sveriges mest framträdande homosexuella politiker – och en centerföreträdare motiverade den senare uppgörelsen med, att det var viktigt att hålla ”extremnationalistiska” partier borta från inflytande.
Att Sverigedemokraterna skulle vara ”extremnationalitiskt” är dock en ren lögn. SD är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund. Extremnationalister är sådana som tycker att SD är alldeles för mesiga och finns både till höger (nationalkonservativa Alternativ för Sverige och mindre alternativhöger-grupper) och till vänster (främst nationalsocialistiska Nordiska motståndsrörelsen).
Även Jan Björklund hos Liberalerna har motiverat stödet för Löfven och sosseriet med, att det absolut viktigaste i svensk politik är att hålla Sverigedemokraterna borta från varje form av inflytande alldeles oavsett hur många väljare partiet har stöd av. Detta har nämligen den förre majoren lovat sina båda kinesiskfödda adoptivsöner.
Vågar Jonas Sjöstedt ta på sig ansvaret att ge upphov till ett extraval?
Det kan vara en smaksak om det är Annie Lööf eller Jan Björklund som är den svenska borgerlighetens mest framträdande quisling. Lööf är emellertid en av de ledande politiker som givit uttryck för de mest extrema åsikterna. När Lööf i en intervju den 19 november 2014 fick frågan om hon kunde tänka sig en invandring omfattande 30 miljoner, svarade hon exempelvis: ”Ser inga problem med det.” Hon är vidare en varm beundrare av den nyliberale globalistikonen och miljardären George Soros, som genom en frikostig mecenatverksamhet arbetar med målsättningen att skapa en värld helt utan nationella gränser. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/11/14/det-maste-sagas-fanatikern-annie-loof-ar-en-fara-for-sverige/
I början av Annie Lööfs tid som centerpartistisk partiledare lades inom partiet fram ett förslag till ett nytt visionärt program kallat Framtidsbygget. Här föreslogs bland annat fri invandring, möjligheter till månggifte, slopad skolplikt samt att Sverige skulle bli federalt. Historiskt sett var partiet under namnet Bondeförbundet sannolikt det riksdagsparti som mest betonade betydelsen av svensk och skandinavisk rasrenhet. Senare förde C under Thorbjörn Fälldins ledarskap en fanatisk kampanj för ett kärnkraftsfritt Sverige i ”bästa” utopistiska anda. Lööf har, tillsammans med de förvuxna skogsmullarna i MP, övertagit sysslan som utopismens främsta banerförare i svensk politik.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/
För att den blocköverskridande regeringssamarbetet skall kunna förverkligas krävs, som påtalats ovan, att Vänsterpartiet röstar för uppgörelsen i riksdagen onsdagen den 16 januari Sker inte det kan det bli extraval och Ulf Kristersson bli statsminister samtidigt som L och MP åker ur riksdagen. Allt hänger på om majoriteten i V och Jonas Sjöstedt kan ge avkall på sin egen vänsterpolitik, svälja alla de borgerligt betonade reformer som uppgörelsen innehåller och stå ut med att bli utan formellt inflytande. Går Sjöstedt med på detta inbjuder han till en svekdebatt som i värsta fall kan beröva honom partiledarskapet. Frågan är öppen. https://samtiden.nu/2019/01/sveriges-maktigaste-just-nu-jonas-sjostedt-v/?fbclid=IwAR1Pd2aoTxlHjsADL-t0BRLRBIAgC_1DKF0PY37rDVNXO-7mM6kTBGTIs6Y
Anna Kinberg Batra hade sannolikt blivit en kraftfullare borgerlig ledare än Ulf Kristersson.
Slutligen kan jag inte låta bli att undra hur det hade sett ut om inte Anna Kinberg Batra hade blivit bortmanövrerad från positionen som moderatledare. Hon öppnade vid ett tillfälle för att lägga fram en gemensam borgerlig budget som kunde få stöd av SD i riksdagen och därmed fälla den rödgröna regeringen. Kinberg Batra skulle sannolikt allmänt sett också ha kunnat erbjuda såväl sitt eget parti som borgerligheten ett kraftfullare ledarskap än den svage Kristersson. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/19/kinberg-batra-skadar-ljuset-men-loof-hoppar-i-sang-med-lofven/
Fotnot:Sara Skyttedal deltog 2006 i tävlingen Fröken Sverige och nådde slutomgången. Hon kampanjade vidare för Republikanernas kandidat Mitt Romney i USAs presidentval 2012, vilket dock vanns av demokraten Barack Obama.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 