Åkessons senaste bok: folkhemsnostalgi och nationalism

Jimmie Åkesson slår i sin senaste bok ett slag för det moderna folkhemmet och den demokratiska nationalismen.

Några månader före valet 2018 gav Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson ut en bok med titeln Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision (Asp & Lycke, 192 sidor). Boken utgör en sammanställning av tal som Åkesson hållit i olika sammanhang samt utdrag ur SDs principprogram. Detta har blandats ut med diverse reflektioner.

Det är definitivt inget fel på Jimmie Åkessons skrivförmåga. SD-ledaren har full kontroll över ärans och hjältarnas språk såväl muntligt som skriftligt. Vilket naturligtvis borde vara ett minimikrav för vilken partiledare som helst. I likhet med alla politiska dokument syftande till att föra fram ett visst partis officiella ståndpunkter ligger det dock i sakens natur att det, uppriktigt sagt, är en småtråkig bok. Detta hindrar inte att det finns ett och annat som väcker intresse.

Jimmie Åkesson sammanfattar i sitt förord bokens syftemål på följande sätt (sidan 8):

Det mesta i den här boken är rent tyckande, beskrivningar av vår vision, av hur det svenska samhället skulle se ut om jag och Sverigedemokraterna fick styra, idéer om hur vägen dit kan se ut. Vad driver oss? Vilka är mina egna drivkrafter? Vilka erfarenheter har format mina värderingar? Det är således ingen akademisk avhandling, jag skriver från hjärtat. Ett slags debattbok med utgångspunkt i mina och partiets idéer om det moderna folkhemmet.

Sverigedemokraterna har haft tre partiledare sedan starten 1988: Anders Klarström (1988-95), Mikael Jansson (1995-2005) och Jimmie Åkesson (2005-). Den bärande idén om folkhemmet har hängt med under hela denna drygt 30-åriga tid. Jag kan ha fel, men ingen av partiledarna synes dock ha omfattat folkhemstanken med samma hart när religiösa övertygelse som Jimmie Åkesson. En av hans stora politiska förebilder är tvivelsutan den socialdemokratiske ledaren Per Albin Hansson (1885-1946),

Ja, Åkesson menar att Hansson troligen kallat sig ej endast socialkonservativ och nationalist utan till och med sverigedemokrat om han vore i livet i dag.

Per Albin Hansson var tveklöst nationalist.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag ställer mig förhållandevis skeptisk till Jimmie Åkessons och andra sverigedemokraters idealiserande av Per Albin Hansson och den nostalgiska klockartron på folkhemmet som lösning på alla samhälleliga problem. Det är emellertid  inte fel att lyfta fram Per Albins förtjänster som en landsfaderlig gestalt under besvärliga krigs- och beredskapsår. Det svenska folket behövde en samlande ledare och Hansson får sägas ha med den äran iklätt sig denna roll.

Att Per Albin Hansson tveklöst var nationalist är jag helt överens med Jimmie Åkesson om. En av hans mer uppmärksammade aforismer var således ”Sverige åt svenskarna. Svenskarna åt Sverige.” Därför skorrar det grundfalskt när dagens socialdemokrati hävdar att just nationalismen är ett av de största hoten mot ett fritt samhälle. Per Albin Hansson var, som jag tidigare framhållit på min blogg, emellertid långt ifrån bara landsfader vilken (ehuru lögnaktigt) försäkrade svenska folket att ”vår beredskap är god”. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/02/21/per-albin-inte-bara-landsfader/

Hansson kommer inte ifrån ansvaret att i sin dåvarande kapacitet som försvarsminister ha varit en drivande kraft bakom det försvarsbeslut som 1925 föranstaltade om den dittills mest omfattande militära nedrustningen i svensk historia. Den sannolikt största fläcken på Per Albins renommé är dock att han som statsminister i den krigstida samlingsregeringen med den så kallade Baltutlämningen gav klartecken för utlämnandet av 2700 tyska och 146 baltiska krigsflyktingar till Sovjetunionen 1946.

Det vore dock som jag ser det felaktigt att av Åkessons faiblesse för Per Albin och folkhemmet – en term som har den konservative politikern och ideologen Rudolf Kjellén (1864-1922) som upphovsman – dra den förhastade slutsatsen, att Sverigedemokraterna skulle vara ett mer eller mindre socialdemokratiskt parti, vilket en del borgerliga debattörer brukar påstå.

SD är bevisligen djupt kritiskt till sosseriet, vilket framgick med all önskvärd tydlighet av den dokumentärfilm Ett folk, ett parti som partiet producerade kort tid före valet den 9 september 2018. I filmen beläggs med autentiska citat och med hänvisning till historiskt oantastligt källmaterial att Socialdemokraterna redan från slutet av 1800-talet som parti var påfallande rasorienterat, något som skulle slå ut i full blom med antisemitism och tvångssteriliseringar ända upp i modern tid. Den som har litet tid över kan tillgodogöra sig filmen via följande länk: https://www.youtube.com/watch?v=W56ZKUVECWs

Ett folk, ett parti uppmärksammar kort sagt sådant som Stefan Löfven et consortes helst talar väldigt tyst eller inte alls om, även bortsett från krigseftergifter i form av tyska trupptransporter genom Sverige, krav på att naziregimen skulle J-stämpla tyska judars pass, censur av tyskkritiska publikationer och annat som den av Socialdemokraterna dominerade koalitionsregeringen gav klartecken för. Det bör framhållas att inte heller den av Jimmie Åkesson beundrade Per Albin Hansson klarar sig särskilt bra i den aktuella filmen.

Jimmie Åkesson: Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision.

Den tydligaste skillnaden mellan sverigedemokratisk ideologi och dagens socialdemokrati står, som jag ser det, att finna i SDs syn på kristendomens betydelse för det svenska kulturarvet. I SDs principprogram läser vi följande: ”Den svenska staten kan och bör inte vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten.” Detta är nog så långt bort man kan komma från det nutida sosseriets oförblommerade materialism och oförståelse för andliga värden.

Om jag har vissa problem, vilka dock inte på något sätt skall överdrivas, med Jimmie Åkessons idealiserande av folkhemmet och dess talesman Per Albin Hansson så välkomnar jag Åkessons och principprogrammets försvar av den nationalism som jämte socialkonservatismen är Sverigedemokraternas ideologiska grundbult. Jimmie citerar ur principprogrammet (sidan 46): ”Sverigedemokraternas nationalism är demokratisk. Vi tar avstånd ifrån alla former av nationalism som inte vilar på demokratisk grund och menar att demokratin och nationalismen kompletterar varandra.”

Utan nationalismen, viljan att vara en sammanhållen nationalstat, hade Sverige yttermera inte blivit vad landet är i dag: en fri, självständig och demokratisk nation. Det var den nationella känslan som vägledde frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson när han tog upp kampen mot utländskt fogdevälde. Det var samma känsla som präglade Gustaf Eriksson Vasa när denne med hjälp av bland andra dalkarlarna kastade ut danskarna och avsatte kong Kristian II (Tyrann) från den svenska tronen.

Som Jimmie Åkesson framhåller (sidan 47): ”Jag vågar påstå att nationalstaten är en överlägsen modell för att bygga ett land med hög grad av tillit, hemkänsla, gemenskap och trygghet. Nationalstaten innebär stabilitet, samförstånd, välfärd och fred. Bland olika modeller för att bygga stater, har nationalstaten visat sig vara den som består över tid.”

Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision är Jimmie Åkessons fjärde bok. De tre tidigare har varit Åkesson om… (2009), Satis polito (2013) samt Tio år som partiledare (2016). Vad jag finner en smula egendomligt är att debutboken Åkesson om... inte tas upp i den uppräkning av Åkessons tidigare böcker som återfinns på ett eftersättsblad. Är den kanske rentav slutsåld?

Den som är intresserad kan under alla omständigheter ta del av min recension av Åkesson om…, som är en samling av partiledarens så kallade veckobrev under sista kvartalet 2008, här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/11/jimmie-har-ordet/

Fotnot: Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision kan beställas via http://www.asplycke.se..

 

Gardell i Expresen-intervju: islam är inte homofobisk

http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jimmie-akessons-angrepp-pa-gardell/

Dagen innan Sverigedemokraternas landsdagar sparkar igång i Västerås väljer Expressen att attackera Jimmie Åkesson för något som inte kom med i hans senaste bok Satis polito. Det gäller några meningar om HBTQ-frågor som av olika anledningar inte trycktes i boken.

Expressen gör det till ett stort nummer att SD-ledaren uttalar sig mindre fördelaktigt om bögikonen Jonas Gardell. Den senare får också tillfälle att framträda i Expressen-TV med ironisk högläsning ur de censurerade anteckningarna. Det lyser igenom i tidningens underdåniga behandling av Gardell, att det är en svår försyndelse och närmast blasfemiskt att kritisera denne, som i vissas ögon väl närmast är ett nationalhelgon.

Vad har då Åkesson att säga om Gardell?

SD-ledaren talar bland annat om Gardells ”billiga böghumor”, ett omdöme jag personligen finner taget på kornet. Vidare i anteckningarna:

Tvärtom, hade jag varit homosexuell hade jag förmodligen aldrig tillåtit en sådan typ agera självutnämnd representant för mig.

Jag hade inte kunnat uttrycka det mycket bättre själv. Gardell är med sitt tjoande och tvångsmässiga pajaseri ett hån mot alla homosexuella som inte önskar göra någon stor sak av sin sexuella läggning. Det är en skam för Sverige att en vulgär besserwisser, ehuru förvisso bra på det han gör, som Jonas Gardell blir föremål för en kvalmig personkult och vilken man helst bör kräla i stoftet inför.

Gardell är en av grundpelarna i den HBTQ-lobby som snedvridit debattklimat och opinionsbildning så att det i dag är nästan omöjligt att, med hedern i behåll, kritisera något som har att göra med homosexualitet och närslutande frågor över huvud taget.

Några Pride-deltagare visar upp sin smak…

Jimmie talar i de strukna anteckningarna vidare om ”de smaklösa figurerna i Pride-paraden”. Och visst brukar det finnas gott om smaklösa figurer i denna parad, sådana som brukar vifta med löspenisar, ta på sig lösbröst och vicka på rumporna i åtsmitande läderutstyrsel. Anser man inte slikt vara smaklöst är man i mitt tycke kemiskt befriad från varje tillstymmelse till något som ens avlägset kan kallas acceptabel smak.

Därmed inte sagt att alla dem som brukar gå i Prideparaden, som avslutar den så kallade Pridefestivalen, svarar mot denna beskrivning.

Toleransens stora galjonsfigur Jonas Gardell menar i TV-intervjun med Expressen att hans jobb är att ”sätta dit såna som Åkesson” och att SD är ett ”fascistparti”. Han anser yttermera, kanske efter att ha rådgjort med sin äldre bror, religionsvetaren och antisemiten Mattias Gardell, att islam ”egentligen inte” är en homofobisk religion. Säg det till de efterlevande till de homosexuella som avrättats genom hängning i det strikt islamska Iran, Jonas Gardell!

Det är svårt att tro att Gardell, som är legendarisk för att inte tåla minsta form av kritik, faktiskt är hedersdoktor i teologi.

Tvångsmässige pajasen och teologie hedersdoktorn Jonas Gardell.

Man undrar naturligtvis hur Expressen fått tillgång till de anteckningar som Åkesson och förlaget Asp Lycke ratade. Däremot behöver man inte lägga pannan i alltför djupa veck för att få klart för sig varför tidningen kommer med denna bredsida nu: det sker alltså dagen innan Landsdagarna i Västerås inleds.

Har man inget annat att komma med kan man alltid hosta upp material som inte kom med i Jimmie Åkessons bok.

Satis polito: Jimmies andra bok

Jimmie Åkesson signerar sin nya bok Satis polito.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har givit ut en ny bok: Satis polito (AB Asp & Lycke), 284 sidor. Just det, ny bok. Vad många kanske inte minns är den första boken som kom ut 2009 och hette Åkesson om…(Blåsippans förlag, 68 sidor). Den bestod av en samling veckobrev i olika mer eller mindre aktuella ämnen. Jag skrev vid tillfället en recension av följande lydelse:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/11/jimmie-har-ordet/

Den nya boken har fått en latinsk titel som lär betyda ”tillräckligt polerad”. På ett av bokens försättsblad återfinns vidare denna latinsk mening: Quidquid latine dictum sit, altum videtur, som ger en fingervisning om varför Åkessons bok betitlats på latin. Det betyder nämligen: Allt som sägs på latin låter djupsinnigt. Jag förmodar att det latinska tillägget, i den mån någon bryr sig om att slå upp vad det betyder, skall verka avväpnande och självdistanserande.

Jag känner mig, och jag är ändå gammal latinare, personligen inte alldeles övertygad om att latinet i sammanhanget är speciellt lyckat. Om Åkesson velat vara riktigt självdistanserad hade han exempelvis kunnat kalla boken ”Pelle Plutt tog ett skutt”. SD-ledarens hela namn är Per Jimmie Åkesson, och den av mig föreslagna titeln, alluderande på en gammal barnramsa, skulle ha varit perfekt som titel på en bok som visar hur en grabb från lilla Sölvesborg i mörkaste Blekinge blir partiledare och Sveriges sannolikt mest uppmärksammade politiker. (Nu var det ju förstås ingen som konsulterade en tidigare chefredaktör för SD-Kuriren, mångårig journalist och författare till tio böcker om saken.)

Det framgår redan i författarens förord att det är mycket viktigt för honom att framstå som så kallat vanlig. Så här skriver Åkesson:

Således är det inte främst en politisk programförklaring, idéskrift eller akademisk avhandling du håller i din hand. Det är företrädesvis vad man skulle kunna kalla en populärpolitisk bok av och om mig, den alldeles vanlige Per Jimmie Åkesson, född den 17 maj 1979 i Valje, Ivetofta församling, precis på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Snapphaneland.

Åkesson vänder sig inte, skriver han, till kultureliten utan snarare till så kallat ”vanligt folk”. Jag tycker det är en något märklig målgrupp när man nu efter noggrant övervägande valt att ha en latinsk titel på boken, ty hur självdistanserande och klämmigt detta än kan verka i somligas ögon kommer man aldrig ifrån att den latinska titeln måste förklaras. Den förklaring Jimmie själv ger i förordet är inte den allra mest klarläggande i mina ögon.

Dessutom tror jag inte mycket på att detta ”vanliga folk” kommer att springa benen av sig till bokhandelsdiskarna för att köpa en tämligen tjock bok, detta med ett stort undantag: Sverigedemokraternas medlemmar vilka givetvis kommer att stå för merparten av bokinköpen. Det gör de också med all rätt. Partiledarens bok är i mitt tycke utomordentligt intressant läsning med ett välfungerande språk och ett otal intressanta inblickar både i Åkessons förflutna och nutid. Det är uppenbart att författaren är en skarpsynt iakttagare och vet vad han sysslar med. Också då han skriver böcker.

Ortmark: ”Åkesson vanlig.”

Boken är uppbyggd kring dagboksanteckningar tillkomna under valåret 2010. Utifrån den aktuella anteckningen bygger författaren upp ett kapitel som kan innehålla såväl allmängiltiga som personliga reflektioner. Redan i kapitel 1 med en dagboksanteckning från Nyårsdagen 2010 kommer Jimmie in på hur vanlig han är och hänvisar här till följande utsaga av veteranjournalisten Åke Ortmark, avlevererad i samband med en intervju i Axess Television i april 2007:

Det intressanta från journalistisk synpunkt med honom är att han är så vanlig och att han förmår framstå som så vanlig. Och jag menar, jag kan inte komma åt den attityden. Antingen är han verkligen vanlig, eller också så spelar han vanlig med denna utomordentliga framgång.

Frågan är förstås hur man definierar ”vanlig”. Jag tycker nog, trots allt, inte att det kan anses vara särdeles vanligt att från 16 års ålder (Jimmie gick med i SD 1995) lägga ner hela sin själ i partipolitisk verksamhet, därtill i Sveriges särklassigt mest avskydda parti av någon betydelse. Jimmie berättar själv hur privata relationer, intressen, utbildning, ja allting, fick stryka på foten för SD-politiken. Detta är ärligt talat extremt ovanligt. Samtidigt är det naturligtvis bara genom att ge precis allt och litet till, det må sedan gälla politik eller något annat, man kan lyckas på allvar.

Jimmie Åkesson blickar dessutom hela tiden framåt, det vet envar som haft förmånen att höra honom tala. Jag skulle inte vilja kalla honom en stor talare, snarare litet småtråkig enligt svensk mall, men han lyckas ändå förmedla ett mått av optimism och inspiration som jag vet entusiasmerar alla sverigedemokrater som hör honom med få om ens några undantag. Man tror honom helt enkelt, också när han säger att slutmålet varken är att nå riksdagen eller bli landets tredje största parti, utan att med tiden bli ett regeringsfähigt parti. Eftersom de två första målen nu uppnåtts finns det väl ingenting som talar för, att det tredje skulle få skatta åt förgängelsen.

Jimmie Åkesson inger kort sagt  förtroende, både som talare och debattör i riksdagen och i TV-sammanhang. I den sistnämnda skepnaden har han sopat golvet med storheter som Mona Sahlin, Maud Olofsson, Åsa Romson och icke minst Fredrik Reinfeldt. Redan bevingad är hans fråga till Romson: ”Fru talman! Om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?” (Romson hade dessförinnan sagt att hon betraktade alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar).

Tokyos tunnelbana. Blir Åkesson japan om han åker den?

Jag avser med dessa rader inte att ge ett uttömmande omdöme om allt som Jimmie Åkesson torgför i Satis polito utan nöjer mig med några nedslag jag av ett eller annat skäl finner särskilt intressanta. Det första jag kommer att tänka på är den tragikomiska berättelsen om, när Jimmie enligt egen utsago blev närmast skräckslagen till följd av en bil med till synes arabisk/muslimska förare och passagerare, som vid olika tidpunkter cirklade runt villan i Sölvesborg. Detta ägde rum i nära anslutning till all den uppståndelse som ägde rum i samband med SD-Kurirens publicering av en av Muhammed-karikatyrerna från Jyllandsposten 2006 och som ledde till att partitidningens webbsajt stängdes ner efter ingripande av dåvarande utrikesministern Laila Freivalds. Vildsinta islamister var under denna tid särskilt generösa med diverse hot och allsköns fatwor.

Det var mot den bakgrunden inte överraskande att Jimmie blev skärrad, ringde till polisen (som inte hade tid att ingripa) samt blickade ut genom köksfönstret titt som tätt. Kulmen nåddes då bilen kom körande längs trottoaren på vilken Jimmie promenerade. När fordonet stannade och förare och passagerare, skrudade i arabisk mundering, steg ur bilen och började gå mot Jimmie, satte denne av i raketfart och tog skydd under förstutrappen till ett grannhus formligen darrande av skräck.

Det visade sig dock att det inte fanns någon anledning till rädsla. Bilen med dess besättning tillhörde en körskola med arabiska elever som målgrupp…

Den mest kända av Muhammed-karikatyrerna.

Jag har dock inga som helst problem att förstå Jimmies rädsla med tanke på den hysteri som Muhammed-teckningarna hade skapat. Den självutlämnande berättelsen belyser också den hotbild som finns mot i första hand Åkesson, men också mot praktiskt taget alla övriga sverigedemokrater varav en del blivit svårt misshandlade, fått sina hem sönderslagna, utsatts för mycket grova hot etcetera. Detta samtidigt som PK-media raljerar över SDs påstådda oskick att vilja plocka martyrskapspoäng.

Ett antal boksidor ägnas åt den tragiska historien om William Pätzell, det politiska underbarnet som väckt SD-ledningens uppmärksamhet genom ett proffsigt och moget agerande i Borås kommunfullmäktige. Den William jag träffade  några gånger före valet 2010  gjorde först ett mycket förmånligt intryck på mig: han föreföll glad, öppen och ärlig i sin framtoning.

Att han redan då sedan ett par år tillbaka hade betydande missbruksproblem var jag, tydligen lika litet som partiledningen, medveten om. När jag sedan stötte på honom vid middagen efter Jimmie Åkessons första sommartal i Sölvesborg i augusti 2010 var han helt förändrad. Ny frisyr, nya kläder och en ny, ganska uppseendeväckande solbränna. Den gamla sprudlande glädjen och spjuveraktigheten var borta. Jag fick intrycket av att han medvetet stajlat sig inför det förväntade riksdagsinträdet. På mig gjorde detta ett rätt patetiskt men också tragiskt intryck. Jag tyckte han såg ut som en liten bortkommen dockpojke.

Jag hade redan då jag fick reda på att William Pätzell placerats på valbar plats på SDs riksdagslista uppfattningen, att en 22-åring – Pätzell var född 1988 och därmed tre år yngre än min son – inte har den livserfarenhet och mognad som krävs för ett så ansvarspåliggande värv som att vara ledamot av Sveriges riksdag. Detsamma gällde ytterligare något namn på samma riksdagslista. Sedan må man i övrigt framstå som hur duktig och briljant som helst.

Efter vad jag förstår är det partiledningen med Jimmie Åkesson i spetsen som dikterar för valberedningen vilka namn som skall vara med på riksdagslistan och i vilken ordning. I fallet William Petzäll gjordes en kapital felbedömning som även Åkesson får ta på sig. Om inte unge William tyngts av detta ansvar hade han kanske varit livet i dag.

William Petzäll (1988-2012).

Dock ser jag ingen anledning att ifrågasätta partiets behandling av Petzäll sedan hans missbruksproblem framstått i öppen dag efter riksdagsinträdet. Han gavs flera chanser i form av betald rehabilitering med mera men återkom alltid till missbruket. Till sist gick det naturligtvis inte, och Petzäll uteslöts ur riksdagsgruppen varefter han valde att bli så kallad politisk vilde och talesman i ”brukarfrågor”. Riksdagslönen gjorde givetvis också att han kunde fortsätta sitt till slut dödliga knarkande och supande. Det är möjligt att partiet kunde ha gjort mer, jag vet inte, men till slut har du ändå ett personligt ansvar att ta tag i dina problem.

Innan jag avrundar vill jag även säga några ord om bokens ”Förord av Per Albin Hansson”, det vill säga en fejktext med ålderdomligt språkbruk – tyvärr inte i varje enskildhet helt korrekt grammatikaliskt – om hur det så kallade Folkhemmets skapare ser på dagens Sverige.

Det är väl känt att det inom Sverigedemokraterna, icke minst då i partiledningen, florerar något som nog kan kallas folkhemskult. Man tänker sig tillbaka till en tid då det i Sverige fanns betydligt mer av homogenitet, sammanhållning och gemenskap än det gör nu. Jag tror vi alla litet till mans vill se mera av sådant i det Sverige, som till stora delar förstörts av politiskt korrekta politikers sanslösa mångkulturalism och invandringsromanticism. Såväl sossar som allianspolitiker har här mycket att stå till svars för.

Jag har dock alltid känt en viss vämjelse inför folkhemsvurmandet. Allt var ju inte så superbra på Per Albins tid, och Per Albin själv lämnade enligt min enkla mening åtskilligt övrigt att önska. SD är som bekant det enda riksdagspartiet som vill se en ordentlig upprustning av vårt militära försvar, ett faktum som för mig var den främsta anledningen till att jag 2008 gick med i partiet. Litet märkligt då att närmast avguda en politiker som i egenskap av försvarsminister gick i bräschen för 1925 års beslut att genomföra den kraftigaste nedrustningen av det svenska försvaret i modern tid.

Det var de förödande följderna av denna nedrustning som gjorde, att Per Albin tvingades ljuga om att ”vår beredskap är god” då tyskarna gick in i Polen 1939 och startade Andra världskriget. Beredskapen var minst av allt god, och detta var till mycket stor del Per Albin Hanssons ”förtjänst”.

Per Albin Hansson: nedrustare och eftergiftspolitiker.

Annat på Hanssons meritlista är att han i spetsen för den krigstida samlingsregeringen förde en uppseendeväckande eftergiftspolitik gentemot Nazityskland, en politik som bland annat tillät tyska trupp- och vapentransporter genom Sverige i samband med Hitlers fälttåg i Sovjetunionen. Efter kriget gick den svenska regeringen  under ledning av Per Albin med på att utlämna uppemot 3000 tyska och baltiska krigsfångar till Stalins Sovjet, ett av de mest skamliga regeringsbesluten i svensk historia.

Jag ifrågasätter inte att Per Albin Hansson sannolikt var den bäste tänkbare svenske ledaren under krigsperioden. Sverige blev inte indraget i kriget – vad detta nu berodde på kan man diskutera – och Per Albin framstod som den faste rorsmannen med sin grötmyndiga skånska dialekt som grädde på moset. Applåder för det.

Men att placera honom på piedestal och att göra folkhemsmodellen till mall för partipolitik 70 år efter den store rorsmannens frånfälle – det tycker jag faktiskt inte är någon särskilt bra idé. En politik som inom parentes sagt även omfattade tvångssterilisering av så kallade mindervärdiga grupper och individer. Per Albin-tiden kommer aldrig åter utan vi får göra det bästa möjliga av det som finns nu!

Sammantaget tycker jag att Jimmie Åkessons bok är ett superintressant stycke samtidshistoria som både SDare, kulturelitister och så kallat vanligt folk gör väl i att läsa. Även om det inte är några memoarer i egentlig mening, berättar historien om hur en vanlig (nåja) kille från ett avlägset hörn av Sverige med några vänner med åren förvandlar den ganska hopplösa sektbildningen Sverigedemokraterna till ett riksdagsparti med långsiktiga möjligheter att bli regeringsbärande.

Vad som kanske mer än annat enligt mitt förmenande utmärker Jimmie Åkesson och det så kallade De fyras gäng – förutom Jimmie även Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson – är fingerspetskänsla och sunt politiskt omdöme. Jag kan just nu inte komma på ett enda viktigt beslut som det gänget fattat som jag funnit helt uppåt väggarna vansinnigt (och tro mig, jag skulle inte tiga om jag fann något sådant). Fast jag känner förstås inte till allt man beslutat om.

Något som diskuteras i Jimmies bok och som rönt stor uppmärksamhet både i media och bland SD-medlemmarna är den så kallade nolltoleransen mot politisk extremism och omdömeslöst beteende. Personligen menar jag att det var helt nödvändigt av vår partiledare att proklamera denna nolltolerans, och jag har heller inte haft något att erinra mot de uteslutningar som blivit följden därav. Därtill kommer att riksdagsledamöter som misskött sig tvingats lämna skutan – förutom nämnde Petzäll även Erik Almqvist och Lars Isovaara.

Ett parti av SDs slag, som dragit till sig ett försvarligt antal tvivelaktiga individer genom åren och troligen fortsätter att göra det, behöver helt enkelt en fast ledning. Det är dock självfallet inte helt fel om denna ledning emellanåt tar råd av andra än notoriska jasägare i omgivningen samt lyssnar till gräsrötternas mening någon gång.

 

Tårtattack, ägg och hånskratt: surdegsproletariatets stormtrupper på marsch

Attacken mot Jimmie Åkesson är en attack mot demokratin och yttrandefriheten.

http://www.d-intl.com/2013/11/05/jimmie-akesson-attackerad-vid-boksignering/

Den här kvällen blev inte riktigt vad jag bespetsat mig på, nej. Glad i hågen och dagen till ära iförd min slips i de brittiska färgerna begav jag mig in till Stockholm för att få mitt recensionsexemplar av Jimmie Åkessons nya bok, Satis polito, signerat på Nytorget på Södermalm i Stockholm av författaren samt att mingla litet med trevliga partivänner.

När jag promenerade på Skånegatan ringde dock min son och sa att Jimmie utsatts för en tårtattack och förts bort av polis. Klockan var då vid pass 17.40. Litet längre fram längs samma gata frågade jag, då mitt lokasinne lämnar mycket övrigt att önska, en vänlig man i min egen ålder efter vägen. I samband med det kom ett par yngre män fram till oss och upplyste mig om att ”dina vänner har dragit”, följt av överlägset hånskratt.

Inte alla partivänner hade dock lämnat Nytorget. Sedan jag gått runt en grupp om något hundratal skränande och larmande personer, troligen tillhörande det södermalmska surdegsproletariatets yngre garde, råkade jag på Lennart Pilstam från SD Huddinge och två andra partivänner vilka beskrev för mig vad som inträffat. När boksigneringen varat ungefär en kvart hade en 60-årig kvinna störtat fram mot Åkesson och placerat en tårta i ansiktet på honom. Hon greps av polis på plats. Även äggkastning skall ha förekommit – såg att SD-grafikern Jörgen Fogelklou twittrat om att han fått tre-fyra ägg i huvudet.

En reporter från webbtidningen Dispatch International var på plats och rapporterar  om händelseförloppet via länken överst i denna bloggtext. Av intervjuer gjorda med ett par av vänsteraktivisterna framgår med osminkad tydlighet vad dessa individer tycker om demokratin.

Pöbelupplopp i AFA-regi.

”Vi stödjer AFA”, förklarar således en av surdegsgardisterna, ”vi har samma åsikter som de har. Vi har ett legitimt intresse av att sådana som Jimmie Åkesson inte ska få finnas på (sic) Söders hjärta.” En AFA-medlem är mer hotfull: ”Vi kommer att använda våld om det krävs.” Enligt Dispatch fanns representanter för grupper såsom Ung vänster, Cyklopen och Antifascistisk Aktion (AFA) på plats för att spy ut sitt hat mot avvikande politiska åsikter.

Bland de ramsor som skanderades märktes ”Bajsa på SD” och ”Bajsa på rasister” , under det att någon i församlingen skrek ”horunge” åt Jimmie Åkesson.

En så kallad tårtning är naturligtvis inte det värsta man kan utsättas för, även om det blir kladdigt. Jimmie Åkesson kan dessutom känna sig i gott sällskap: sak samma har exempelvis konung Carl XVI Gustaf och förre socialdemokratiske finansministern Bosse Ringholm råkat ut för, båda 2001. Alla personattacker mot statsmän och politiker, även om det ”bara” rör sig om kastade tårtor, måste dock betraktas som angrepp på själva demokratin och yttrandefriheten.

Det har framkommit att den nu släppta 60-åriga kvinnan gjorde vad hon gjorde på grund av att hon är fylld av politiskt hat mot vad hon kallar ”rasism och fascism”. Vem vet, kanske hon dyker upp framöver i något av televisionens soffprogram och får breda ut sig om hur hon tänkte (om hon nu gjorde det). Kanske utmynnar det hela rentav i en riktig solskenshistoria om en gullig och vilsen kvinna, som bara ville visa sin avsky mot ”rasismen”?

Jag tror jag under alla omständigheter med viss bestämdhet kan säga, att resultatet  i varje fall inte kommer att bli minskat stöd för Sverigedemokraterna eller att folk blir ovilliga att ansluta sig till och/eller aktivera sig i partiet. I stället kommer tre ting med all sannolikhet att inträffa: 1. SD får ökat stöd i opinionen. 2. Attacken och pöbeluppträdet på Nytorget kommer att mobilisera  befintliga SD-medlemmar. 3. Den redan kraftiga medlemstillströmningen kommer ytterligare att accelerera. På så sätt kan tårtkasterskan visa sig bli en av SDs mest effektiva valarbetare. Och det var väl inte riktigt vad hon hade tänkt sig?

Helt klart är att något gått allvarligt snett i den bevakning SD-ledaren bestods av dels utkommenderad ordningspolis, dels SÄPO-folk som har till uppgift att skydda SDs riksdagsledamöter. En av de två civilklädda polismän jag och Lennart talade med någon halvtimme efter händelsen erkände också att ”det här får vi ta på oss”.

Pöbelnärvaron och tårtattacken på Nytorget i hjärtat av Södermalm torde visa en sak. Det välbeställda vänsterklientelet i denna stadsdel är märkbart oroat över att Sverigedemokraterna på senare tid gjort kraftiga inbrytningar i området och Stockholm i stort och utan tvivel kommer att ta plats i såväl Stadshuset som landstinget som resultat av valet om knappt år.  Och när argumenten tryter duger det bra med att gapa och skrika obsceniteter, bullra med trummor, tuta och kasta tårtor alternativt ägg eller golfbollar.

Bosse Ringholm tårtad i Stockholm 2001.

Tårtattentatet mot Åkesson bör kopplas samman med alarmerande händelser som inrapporterats från Bohuslän på Västkusten, där en SD-medlem fått sin bil demolerad av en detonerande sprängladdning. I samma region skedde ytterligare attacker mot personer med SD-anknytning.

Det åligger nu polis och säkerhetspolis att utreda, om dessa händelser är tecken på något slags samlad strategi från extremvänstern att rikta våldsattacker mot SD. På Nytorget var det denna kulna novemberkväll tårtor och ägg som kastades. Man kan med allt fog fråga sig om det blir granater, bomber, knivar eller syra en annan gång.

De twitterkommentarer jag sett markerar alla avstånd från angreppet på Jimmie Åkesson. Således har exempelvis vänsterledaren Jonas Sjöstedt, Expressen-redaktören Niklas Svensson och komikern Soran Ismail fördömt tårtningen. Andra vänstertwittrare har ifrågasatt tårtkasterskans mentala hälsa, då de menar att dådet leder till ökade sympatier för Åkesson och SD.

Vad straffet kan tänkas bli för tårttilltaget är svårt att sia om. Misshandel borde vara en lämplig brottsrubricering och bör kunna resultera i ett, helst kännbart, fängelsestraff. Det är viktigt att rättsväsendet tydligt markerar att, så här ett knappt år före valen nästa år, fysiska attacker mot partiföreträdare inte accepteras av samhället. Det skulle emellertid inte förvåna mig alls om föröverskan får en villkorlig dom kombinerad med samhällstjänst.

Får vi höra vad Reinfeldt tycker om angreppet på Åkesson?

I nuläget har varken statsministern eller någon annan regeringsrepresentant tagit avstånd från tårtningen. Reinfeldt har ju i tidigare uttalanden, då SDare drabbats av vänstervåldet, sagt ungefär att det är sådant man får räkna med om man är med i vårt parti. Ännu så länge tycks det, förutom medlemmar och sympatisörer från SD, företrädesvis vara folk från vänsterhåll som mest upprörs över tårtattacken. Aftonbladets Lena Mellin skriver exempelvis följande tänkvärda ord:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article17790131.ab

 Kanske tycker slutligen vänsterpatrasket på Södermalm att det är dags att införa ett apartheidliknande system som garanterar, att den politiskt korrekta delen av Söders befolkning får pimpla sitt latte, baka sitt surdegsbröd och läsa sin Marx i fred utan störande inslag från untermenschen med annan politisk uppfattning. Kanske vägspärrar, i anslutning till vilka röd vänstermilis kontrollerar de politiska sympatierna hos folk som rör sig i stadsdelen, vore en lösning? Pöpeluppvisningen på Nytorget ger en fingervisning om att det inte skulle vara något som helst problem att bemanna en milis av skisserat slag.

SDs partisekreterare har följande att säga om händelsen och hoten mot SD och Åkesson i ett nyhetsprogram (bland annat lovar Söder att ”vi återkommer till Södermalm”):

http://www.svt.se/gomorron-sverige/akesson-tartad

Boken, den får jag be Jimmie signera vid ett annat tillfälle.

Fotnot: Har nu sett att Reinfeldt, liksom andra regeringsrepresentanter, tagit avstånd från attacken mot Åkesson. En självklarhet att så sker naturligtvis.

Om fejkade bokomslag

Katten är fotoshoppad. Strumporna också?

http://www.dagensmedia.se/nyheter/print/dagspress/article3777921.ece

Ingen har väl undgått att den oumbärliga Expressen hade ett verkligt tungt avslöjande i går. Katten på omslaget till Jimmie Åkessons bok Satis polito har fotoshoppats dit i efterhand. Historien om scoopet berättas i branschorganet Dagens Media via länken överst.

Trots tidningens tappra försök att skämta bort det hela får man ändå en smått otrevlig bismak i munnen. Jag känner mig faktiskt inte alls övertygad om att det här var en liten bagatellartad lustifikation från Expressens sida som man påstår sig ”bjuda på”.

Tror snarare att man här ursprungligen bestämt sig för att avslöja hur falska och eländiga de ondsinta Sverigedemokraterna är, som inte ens drar sig för verklighetsförfalskning i syfte att få partiledare Åkesson att framstå som en varm djurvän. Först i efterhand inser man hur löjeväckande det hela framstår och söker fåfängt rädda ansiktet.

Hela historien bakom katten på omslaget berättas här av Chang Frick:

http://changfrick.blogspot.se/2013/10/vem-ar-den-mystiske-katten-pa-akessons.html

Tänkte avrunda med ett chockerande avslöjande om omslaget till min egen senaste bok: Religionsfrihetens martyrer (Contra förlag), som handlar om förföljda katoliker i Sverige på 1600-talet och särskilt om den halshuggne Södertälje-borgmästaren Zacharias Anthelius.

Omslagsbilden, som framställer scenen där Anthelius blir halshuggen på Stockholms torg, är INTE hämtad från själva avrättningen. Den har tecknats nästan 400 år efter tilldragelsen av konstnären Benny H. V. Andersson. Vad sägs om följande rubrik, Expressen:

Toppolitiker i SD fejkar avrättning på bokomslag.

För övrigt undrar jag om även Jimmies rätt anskrämliga polkagrisrandiga strumpor är fotoshoppade för att få honom att framstå som en enkel folkets man utan klädsmak (sorry, Jimmie, kunde inte låta bli…).

Sverige mot norsk/dansk situation

Nytt publikrekord för fjärde året i rad för Jimmie Åkessons sommartal. Foto: Jörgen Fogelklou

SD-vänliga twittrare drabbades närmast av kollektiv glädjefnatt sedan Fria Tider/Sentio presenterat sin augustimätning: 14,6 procent och all time high för Sverigedemokraterna.

Resultatet bekräftar den uppåtgående SD-trenden med 9,9 procent i senaste SIFO och 10,6 procent i Svensk Opinion Nu (SONU) dessförinnan. Siffrorna kommer parallellt med att Jimmie Åkessons uppmärksammats för sitt sommartal i Sölvesborg med bland annat frontalangrepp mot den förfärande utvecklingen i Svenska kyrkan samt den nyutkomna boken Satis polito (som lär vara latin för Tillräckligt polerad).

Det rullar med andra ord på för SD. SD-skeptiker har givit uttryck för rädsla för att inte säga skräck över denna utveckling. Rutinerade journalisten Åke Ortmark menar dock att Miljöpartiet är ett än större hot mot landet än vad han upplever att SD är. SD-vänliga personer torde å andra sidan vara minst lika förfärade över den pågående massinvandringen med åtföljande islamisering.

Sentiomätningen visade, att det Sverige-vänliga alternativet i svensk politik nu är ungefär lika stort som FP, C och KD tillsammans. Den visade också, att vi nu alltmer närmar oss en norsk/dansk och även finsk situation. I våra nordiska grannländer tillhör ju Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti samt Sannfinländarna – vilka alla uppvisar likheter med SD utan att likhetstecken kan sättas mellan SD och de nordiska systerpartierna – de absolut största partibildningarna.

Jimmie Åkesson är onekligen tillräcklig polerad…

Den här utvecklingen kommer långt ifrån som en överraskning för den här bloggaren. Jag påpekade redan inför valet 2010 på denna plats att vi bör höja blicken över fyraprocentsspärren och vara beredda att tänka 10-15 procent. Jag förutser ett läge där SD inom inte alltför många år har passerat det degenererade M-partiet, som ideologiskt inte ens är en skugga av sitt forna jag.

Sverigedemokraternas framgångar i opinionen och den allt stridare medlemstillströmningen – 10 000-strecket passerades i höjd med sommartalet – är i mina ögon tecken på mognad inom väljarkåren. Allt fler köper inte den greuelpropaganda som riktas mot partiet avseende ”rasism” och ”främlingsfientlighet”, när det i stället är fråga om en högst berättigad kritik av den förda immigrationspolitiken.

Dock är SD, i motsats till vad motståndarna envist hävdar, något så kallat enfrågeparti. SD är exempelvis ensamt bland riksdagspartierna om att vilja rusta upp vårt militära försvar, något som fick mig att för fem år sedan bli SD-medlem.