G. W. slår in öppna dörrar så det brakar om det!

Leif G. W. Persson: tveksam användning av ordet ”blatte”.

Ingen har väl vid det här laget kunnat undgå att kriminologen Leif G. W. Persson har åstadkommit en TV-serie i tre delar med titeln ”Blattarna som byggde Sverige” som börjar visas i TV4, TV4 Play och C More den 2 mars. https://sv.wikipedia.org/wiki/Leif_GW_om:_Blattarna_som_byggde_Sverige

I ett försök till förklaring varför Persson, som väl numera ser sig själv som något slags allvetande ”riksorakel”, valt just detta ämne för sin dokumentärserie, säger han enligt sajten Nyheter 24: ”Faktum är att de som till stora delar byggde Sverige var utländsk arbetskraft som facket och staten i förening importerade från södra Europa efter andra världskrigets slut.”

I en intervju med Expressens Niklas Svensson fyller Persson på med att: ”Hög tid att påpeka detta – inte minst för SD.” I ”oraklet” G. W.s värld är SDare troligen litet mindre vetande människor vilka per definition är emot alla sorters invandrare och på detta sätt måste få reda på hur det egentligen förhåller sig. https://www.expressen.se/tv/nyheter/direkt-med-niklas-svensson/darfor-gor-gw-dokumentarserien-blattarna-som-byggde-sverige-i-tv4/

Låt mig här eftertryckligt få dementera denna föreställning hos kriminologiprofessorn och ryggmärgssossen Persson, som tycks ha nöjt sig med att skumma rubrikerna i den SD-hatande etablissemangspressen när det gällt att informera sig om ifrågavarande parti. Jag tycker det är rätt ynkligt.

Jag har under mina tolv år som medlem i Sverigedemokraterna ännu inte hört någon enda medlem uttrycka sig förklenande om den insats som utfördes av de sydeuropeiska arbetskraftsinvandrarna inom den svenska industrin och det svenska samhället i stort. Den kritik som från SDs sida riktats och riktas mot invandring gäller den massinvandring som sköljt över Sverige åtminstone sedan början på 1990-talet, då den borgerliga regeringen Bildt massimporterade flyktingar och andra typer av immigranter från Balkan.

Arbetskraftsinvandrare från Sydeuropa svarade för betydande insatser inom den svenska industrin.

Däremot kommer jag ihåg att min mormor på 1960-talet muttrade något mindre smickrande om de jugoslaver, greker och italienare som jobbade företrädesvis på dåvarande Scania Vabis och som bodde i bostadsområdet Gula gården i Södertälje, där hon bott i många år. Hon tyckte helt enkelt det kändes främmande med så pass många utlänningar samlade inom ett begränsat område, vilket man kanske kan förstå. Senare  anställde min far, som till yrket var handelsträdgårdsmästare, en slovensk man som jobbade i många år med allehanda arbetsuppgifter.

Massinvandringen har, vilket alla är eller borde vara medvetna om, lett till att utrymmet för tidigare självklara välfärdsinrättningar kommit att urholkas alltmer. Det är ingen överdrift att säga att massinvandringen rivit ner mycket av det som den sydeuropeiska arbetskraftsinvandringen byggde upp. Som tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt (M) så fyndigt uttryckte det i en valrörelse: ”Vi kommer inte att ha råd med så mycket annat än invandring.” https://www.youtube.com/watch?v=_HztBG_J9kM

Ordet ”blatte” är av oklar härkomst men har använts sedan typ slutet av 1960-talet som en nedsättande beteckning för mörkhyade personer av icke-svensk härkomst. Under 2000-talet började dock företrädare för denna kategori människor använda ordet om sig själva i syfte att neutralisera den negativa laddningen. Nu har en genuint svensk person som Leif G. W. Persson tyckt att han bör haka på – vilket jag tycker är snudd på skymfande mot arbetskraftsinvandrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Blatte

Frågan är vidare varför Persson nöjer sig med att skildra den betydelse – och den har tveklöst varit stor – som invandrad arbetskraft från Sydeuropa haft för den svenska industrin. Det största inflödet av arbetskraftsinvandring står finnarna för: mellan 1968 och 1971 anlände 111 2000 finnar till vårt land. De flesta av dessa valde att flytta tillbaka till hemlandet men några stannade. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=7327762

111 2000 finska arbetare anlände till Sverige åren 1968-71.

Jag brukar normalt uppskatta mycket av det Leif G. W. Persson (S) har att torgföra. Bäst är han emellertid när han håller sig till det han behärskar, det vill säga kriminologi. Hans självpåtagna roll som allvetande riksorakel ifrågasätter jag starkt. Jag skall inte döma ut serien om de sydeuropeiska invandrarna på förhand, men mitt intryck är så här långt att han slår in öppna dörrar så det brakar om det.

Det går också att skönja ett bakomliggande motiv: att med berättelsen om den importerade arbetskraftens positiva inverkan på Sverige indirekt rättfärdiga all form av immigration och att dra alla invandringskritiker över en kam som svårartade rasister vilka skyndsamt bör undervisas om det rätta förhållandet.

Södertäljeprofiler (V): Lars Peter Couse och Kusens backe

 

Smedsmästare Lars Peter Couse huserade i vad som är känt som Kullmanska huset, nu på Torekällberget. 

Centralt i vår vackra stad Södertälje finns ett skogsområde som heter Kusens backe, beläget strax öster om Kanalen. Det heter så efter en smedsmästare vid namn Lars Peter Couse som sägs vara begravd i området. Den 6 augusti 1825 utspelades dramatiska händelser kring denne Couse som fått återverkningar in i vår tid.

Lars Peter Couse var född under senare hälften av 1700-talet och av namnet att döma av vallonsk släkt. Han var en i hela staden känd person, allmänt kallad ”Kusen”, vars omfattande konsumtion av starka drycker inte gynnade hans yrkesgärning.

Denna fick sig ytterligare en knäck då en ung hovslagarlärling vid namn David Joakim Ekenberg flyttade in från Nyköping och fick många av Couses gamla kunder att i stället anlita honom. Detta var desto pinsammare för smedsmästaren Couse, eftersom den unge Ekenberg inte hade burskap i staden utan var vad som benämndes ”bönhas”.

”Grubblande och melankolisk”. Icke desto mindre beslutade sig Lars Peter Couse att sälja sina arbetsredskap till Ekenberg och hyra ut sin rörelse åt denne. Han kom dock snart att ångra sig, möjligen beroende på att han ansett sig ha fått för litet betalt för sin rörelse.

Enligt grannarna blev ”Kusen” ”grubblande och melankolisk” och uppgavs ha övervägt att stämma Ekenberg inför stadens rådhusrätt på grund av att han kände sig vara lurad av den unge lärlingen. När så Couse underrättades om att Ekenberg snart skulle gifta sig ökade den förres ressentiment mot den unge och framgångsrike konkurrenten.

När det var dags för Ekenberg att ingå äktenskap skall Couse ha yttrat följande förtäckta hot för en borgare i staden: ”Ekenberg lär ha bråttom, han skall fara och stå brudgum. Men få se, om han hinner fram till kvällen.”

Dessa ord yttrades av Lars Peter Couse den 6 augusti 1825. Senare samma dag tog Couse fram sin bössa och avlossade ett skott mot Ekenberg från fönstret i sin bostad – den senare befann sig på gatan utanför Couses hus, känt som Kullmans hus efter kontraktsprosten Johan Petter Kullman och som nu finns i Torekällbergets friluftsmuseum. Couse sägs stundom spöka där.

 

Skogspartiet Kusens backe, egentligen Engelbrektsbacken. 

Ekenberg sköts – men dog inte. Den legendariske Jakob Pettersson, som var borgmästare i Södertälje 1896-1946, beskriver i sin bok Södertäljeprofiler under adertonhundratalet (första utgåva 1949) händelseutvecklingen efter ”Kusens” skott mot Ekenberg:

Ekenberg träffades av skottet i ryggen och halsen och föll med ett skrik framstupa på gatan. Couse, som fick den uppfattningen att Ekenberg blivit dödligt skadad, grep omedelbart därefter en pistol och sköt sig härmed i munnen, med påföljd att han genast avled. Ekenbergs skador visade sig däremot icke vara dödliga.

Begravdes i ”Kusens backe”. Det blev nu rådhusrättens uppgift att besluta om hur man skulle förfara med Lars Peter Couses döda kropp. Efter att ha hört vittnesmål från 13 personer – Couses dotter, pigan Carolina Couse, var så uppskakad att hon inte förmådde inställa sig i rätten – kom rätten fram till att Couse med berått mod hade sökt beröva David Joakim Ekenberg livet och att inga förmildrande omständigheter förelåg.

Genom sitt självmord hade han ”velat undvika det straff, som med hans brott var förenat”. Rådhusrätten beslutade därför att Couses kropp i enlighet med vederbörlig lagparagraf skulle ”av skarprättaren till skogs föras och i jord grävas”.

Beslutet verkställdes så att stadens bödel grävde ner Couses lik i skogsområdet öster om norra delen av Kanalen. Detta skedde därför att det inte vid denna tid var tillåtligt att begrava självmördare i så kallad vigd jord. Skogsområdet blev efter dessa dramatiska händelser kallat Kusens backe.

Dryga 100 år efteråt motionerade en ledamot i stadsfullmäktige om att det vackra skogspartiet där Lars Peter Couse begravts officiellt skulle ges namnet Engelbrektsbacken i syfte att hedra frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson, som ju hade velat bygga en kanal genom dåtidens Taelghia . Motionen bifölls av fullmäktige och fastställdes av magistraten.

PENTAX Image

Mångårige borgmästaren Jakob Pettersson.

Ekenberg lade grunden till Scania. Få om ens några av dagens Södertälje-bor – mer än de inbitna lokalhistorikerna- torde emellertid känna till skogsområdets stadfästa namn. Det kallas alltid Kusens backe och ingenting annat och så lär det förbli.

David Joakim Ekenberg (1802-74) överlevde alltså ”Kusens” mordattentat och inte bara det. Han startade 1836 en egen vagnfabrik vilken i tidernas fullbordan blev till Vagnsaktiebolaget i Södertälje (Vabis), som bildades 1891. Vabis slogs 1911 samman med Scania i Malmö och blev således Scania-Vabis. Vid Vabis konstruerade Gustaf Erikson 1897 Sveriges första bil, kallad Gustaf Eriksons åkvagn.

I dag heter företaget enbart Scania AB, som numera ägs nästan uteslutande av tyska Volkswagen AG men med huvudkontoret alltjämt beläget i Södertälje. Scania har (2016) 46 243 anställda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Scania

 

Tankar och erfarenheter en varm augustikväll i Södertälje

Jimmie Åkesson i Sölvesborg 2014 i sitt kanske bästa tal någonsin.

Tänkte jag skulle berätta litet om mina tankar och erfarenheter från denna – återigen nätt och jämnt uthärdliga – varma dag den 4 augusti 2014.

Det är två dagar efter Jimmie Åkessons storartade sommartal i Sölvesborgs småbåtshamn. Känner mig som sverigedemokrat glad och stolt över att vår partiledare, som hunnit bli 35 år och stadgad familjefar vid det här laget, tog upp ett par mycket viktiga frågor i talet: den till synes alltmer våldsbenägna islamismen och den blodiga förföljelsen av kristna i Syrien och Irak.

Jag har tidigare här skrivit om de kristna som vår tids mest förföljda och utsatta grupp, dels i muslimskt styrda stater men även i kommunistiska diktaturer såsom Nordkorea och Kina. Det var med allt fog Jimmie talade om islamismen – märk väl icke om islam i allmänhet utan om dess extrema variant islamism och jihadism – som vår tids nazism och kommunism.

Läs gärna min bloggtext om de förföljda kristna och Svenska kyrkans tystnad i ämnet här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/22/kristna-varldens-mest-forfoljda-religiosa-grupp-svenska-kyrkan-svarar-med-tystnad/

 Fler åhörare än någonsin hade kommit för att lyssna till Åkessons sommartal 2014. Foto: Robert Stenkvist

Åkesson är den ende partiledare som helt öppet vågar beröra det hemska som sker i islams och Allahs namn. Alla andra är räddhågat försiktiga därför att de är rädda för att bli pådyvlade epitet av typen ”islamofob” och ”rasist”. Typiskt nog försökte en statsvetare efter Åkessons tal göra gällande, att SD nu får svårt att komma undan etiketten ”rasister” (precis som om muslimer skulle vara en ”ras”).

Det här är ingenting annat än en av blatant okunskap präglad ankdammsdebatt färgad av den patologiska politiska korrekthet, som utmärker stora delar av det som förskönande brukar kallas ”det offentliga samtalet”.

Tidigare ikväll hade vi i SD Södertälje/Nykvarn ett mycket välbesökt medlemsmöte i vår partilokal. Bland annat lade vi upp ritningarna för hur vi kommer att bemanna den valstuga som anländer den 14 augusti, utformningen av annonsering av våra kommunalpolitiska budskap i lokalpressen, innehållet i det kommande valnumret av vår egen tidning Telgekuriren med mera. Våra politiska motståndare kommer knappast att få en lugn stund…

Till mötet anslöt en medlem med bakgrund från Mellanöstern. Han var i egenskap av kristen mycket glad över att Jimmie Åkesson tagit upp den islamistiska förföljelsen av kristna trosbekännare och förutspådde, att detta skulle kunna generera ett försvarligt antal röster från kristna med samma bakgrund som han själv: kristna som upplevt islamism/jihadism på nära håll och vet vad det är fråga om.

Vår medlem trodde att det som händer i delar av Mellanöstern nu i värsta fall kan upprepas på våra breddgrader inom en tidrymd av kanske 50 – 60 år, då det i så fall (vilket Gud förbjude) drabbar våra barn och barnbarn.

 Södertälje gästhamn med Kusens backe i fonden. Foto: Tommy Hansson

På hemväg efter mötet, då temperaturen fallit något, blickade jag ut över gästhamnen i yttre Maren och vårt stora skogs- och grönområde Kusens backe därbortom och undrade, vad det skall bli av vår arma och hårt prövade stad. Här promenerade jag ofta som liten gosse med min mormor i  mitten av 1950-talet och insöp då den säregna doften av bräckt vatten, som man också nu kan förnimma.

Mycket annat är sig inte likt. För omkring 50 år sedan var Södertälje alltjämt en ganska idyllisk liten stad på  omkring 20 000 invånare. Invandringen hade just kommit igång med ankomsten av gästarbetare till industrin (främst Scania Vabis) från dels Sydeuropa, dels de nordiska länderna med Finland i spetsen. En del av dessa stannade och blev naturaliserade svenskar, men de flesta valde att återvända till sina hemländer sedan deras kontrakt löpt ut.

Därefter har invandringsvågorna sköljt över oss slag i slag, och numera är Södertälje en beryktat problemfylld stad med snart uppåt 100 000 invånare och med en tilltagande ström av i första hand kristna immigranter från krigens Syrien och Irak, men även muslimer från länder som Afghanistan och Somalia. Min mormor, som muttrade redan över arbetskraftsinvandringen under hennes egen tid, hade inte uppskattat detta.

 Maren med utsikt över det anrika ångfartyget Ejdern. Foto: Tommy Hansson

Nu arbetar jag så att svetten lackar med att försöka få klart mina åligganden innan jag försvinner med min son till det fagra Österrike för en vecka. Jag återkommer naturligtvis med en rapport i ord och bild vid hemkomsten!

Finns det något positivt med Södertälje?

Polisen i aktion för att stoppa den grova brottsligheten i Södertälje.

Rubrikfrågan är inte obefogad. Min hem- och födelsestad Södertälje omnämns ofta i mindre smickrande ordalag i media. Orsakerna är tämligen uppenbara: den vittförgrenade, organiserade brottsligheten har gjort att Södertälje stundom kallas ”Sveriges Chigaco”.

Detta öknamn torde också bottna i den socialdemokratiska makthegemonin, som för tankarna till det demokratiska partiets – ibland påfallande korrupta – dominans i den amerikanska förlagan Chicago i Illinois. Borgmästarsläkten Daley är ökänd i sammanhanget. Det är ett  faktum att det var denna maktapparat som genom valfusk gav segern till John F. Kennedy i det oerhört jämna presidentvalet mellan Kennedy och republikanen Richard M. Nixon 1960.

I egenskap av infödd södertäljebo – jag föddes på stadens sjukhus för drygt 60 år sedan – lider jag varje gång staden presenteras i sådana sammanhang. När jag växte upp på 1950-talet kan man nog säga att Södertälje alltjämt var något av en idyll med kanske 20 000 invånare. Min barndom tillbringades till största delen på föräldragården mellan Högantorp och Ladvik i närheten av Mälaren omkring en mil utanför staden. Jag vistades dock ibland hos min mormor som bodde på Gula gården i närheten av Badparken och inte långt från Torekällberget.

 Badparkens tennisbanor där Björn Borg – och min pappa – spelade. 

Min mormor, fru Theresia Pettersson, tog mig stundom med på långa promenader varvid vi ofta passerade Badparken i samband med att vi gick ner till Stadsparken och Maren med dess trivsamma doft av bräckt vatten. I Badparken med dess tennisbanor – där Björn Borg inledde sin unika karriär och där även min pappa Bror Hansson brukade spela med min morbror Gösta Pettersson – fanns ännu en kvardröjande atmosfär från en svunnen badortsidyll dit stockholmssocieteten gärna sökte sig.

Möjligen kan den som är känslig för stämningar alltjämt erfara en fläkt av denna tid då Punsch, Fosterlandet och Gud stod i centrum (och i precis den ordningen).

Något av den forna idyllen hade dock börjat naggas i kanten redan under min barndom på 1950-talet. Södertälje var redan en betydande industri- och hamnstad med dåvarande Scania Vabis och Astra i spetsen. Forna storheter såsom Microverktyg och Baltic fanns också med i bilden. Och de första invandrarströmmarna hade redan anlänt med gästarbetare från exempelvis Finland, Jugoslavien, Grekland och Italien. Jag minns att min mormor ibland muttrade något om dessa nya – låt vara ofta tillfälliga – södertäljebor.

Mormor hade knappast uppskattat den utveckling Södertälje har undergått sedan hon avled  i hög ålder 1975. Begreppet gästarbetare känns avlägset i en tid då närmare hälften av Södertäljes befolkning utgörs av personer med utrikisk bakgrund. Kommunen har tagit emot avsevärt fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans. Assyrier/syrianer utgör en av stadens mest betydande etniska grupper och är i hög grad verksamma inom exempelvis näringsliv och idrott. Cirka 80 olika språk talas i kommunen.

Till Södertälje anländer allt fler muslimska invandrare från exempelvis Somalia och Afghanistan.

Som företrädare för Sverigedemokraterna är det självklart att jag inte ser odelat positivt på Södertäljes status som invandrarstad par prefence, även om jag inser att en viss inflyttning förmår skapa värdefulla influenser och bidrar till att Södertälje blir en mer dynamisk kommun. Ett helsvenskt Södertälje ligger mycket långt från det realistiskas gräns. Jag tror dock inte det är särskilt kontroversiellt att hävda att det gått för långt. Alldeles på tok för långt till och med.

Ständigt nya invandrargrupper – det kommer allt fler från länder som Somalia och Afghanistan samtidigt som irakierna hela tiden blir allt talrikare – bidrar till att sätta ett orimligt tryck på kommunens kostnader för försörjningsstöd, och det är svårt att se något slut på detta sakernas tillstånd. De kommunala nämnder som har att hantera frågan går bildligt talat på på knäna med stora ekonomiska underskott.

Det behövs vidare knappast något överdrivet mått av fantasi för att inse att den ökande strömmen av muslimer kan bädda för kommande turbulens med de kristna invandrargrupperingarna.

SDs Kent Ekeroth, Björn Söder, Louise Erixon samt Tommy Hansson på Politikertorget i Södertälje i maj 2012. I bakgrunden till vänster syns Tobias Karlsson, SD Gnesta.

Jag vet inte om just detta problem kommer att ventileras särskilt ingående när Södertälje kommun satsar på att kampanja i Almedalen kommande vecka. 13 man inklusive gruppledarna för partierna i kommunstyrelsen kommer att vara närvarande under hela eller delar av Almedals-veckan. Det är femte året kommunen är på plats i Almedalen, vars program blir yvigare för varje år som går. Södertäljes största evenemang detta år blir seminariet ”Spinn nätet – Riv pyramiden”.

Seminariet är tänkt att presentera samarbetet mellan kommunen och polisen i syfte att dels krossa den organiserade brottsligheten i kommunen, dels hindra ungdomar från att sugas upp av de kriminella nätverken. Samarbetet, som har pågått sedan 2009, tycks så här långt ha varit till största delen framgångsrikt. Ännu är det kanske alltför tidigt att utropa den definitiva segern över maffiagrupperna, men att man är på god väg tycks det råda enighet om.

 Telge Basket – svenska mästare 2011 och 2012. 

Så visst finns det, för att återvända till frågan i rubriken, något positivt med Södertälje. Till andra positiva faktorer kan läggas att Södertälje är en av landets bättre idrottsstäder där exempelvis damlaget Telge Basket nyligen blev svenska mästare för andra året i rad. Den syriansk/assyriska närvaron har även bidragit till att Södertälje numera har ett allsvenskt fotbollslag i Syrianska samt ett lag i superettan i forna allsvenskarna Assyriska. Också hockeyklassikern Södertälje SK kämpar på trots mindre gynnsamma odds. Och namnet Björn Borg är givetvis för alltid förknippat med Södertälje.

Södertälje var en av landets viktigaste hamnstäder redan under Carl IXs (tidigare hertig Carl) egid. Det bottnar naturligtvis i att Södertälje ligger där det ligger mitt emellan Saltsjön (Östersjön) och Mälaren. Det är troligt att aposteln Ansgar passerade genom dåvarande Taelghia då han besökte Svearikets huvudstad Birka på Björkön i Mälaren på vikingatiden i syfte att banka liten kristen kärlek i hedningarnas skallar…

 Carl IX (hertig Carl) gynnade Södertälje och dess viktiga hamn. 

På så vis kan man med fog säga att Södertälje alltid varit en internationell stad. Kommunstyret försöker i dag lansera uttrycket ”Sveriges internationella huvudstad” om Södertälje. Jag tycker inte det är så fel.

Väl mött på Södertäljes aktiviteter i Almedalen – vi kanske ses där!

Tennislegendaren Björn Borg: södertäljeprofil nummer 1!

.