Posted tagged ‘SD-Kuriren’

Nej, Anna Hagwall – det här var bara för mycket

6 oktober, 2016

2013-02-24_028
Anna Hagwall öppnar dörren till riksdagen i februari 2013. Foto: Robert Stenkvist

Riksdagsledamoten Anna Hagwall, född i Ungern 1953 (hon kom till Sverige som anhöriginvandrare 1972) och för en del år sedan medlem av Sverigedemokraternas inre krets, har lagt en motion i riksdagen (motion 2016/17:693) som enligt henne själv går ut på att minska ägarkoncentrationen och den politiska korrektheten bland svenska medier. Det är en målsättning som vid ett hastigt påseende kan förefalla vällovlig.

Motionstexten kan läsas här: http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/sprid-agandet-i-medierna_H402693

När denna bloggare tittar närmare på vad Hagwall verkligen skrivit, framstår det dock med all önskvärd tydlighet att motionen i fråga är ingenting mindre än en katastrof. Ännu värre är dock Hagwalls egna kommentarer i pressen om motionen, icke minst därför att de förser SDs många belackare med ammunition dessa aldrig borde ha fått tillgång till. SDs ledning med riksdagsgruppledaren Mattias Karlsson i spetsen har gjort en brandkårsutryckning och tagit avstånd från motionen, varom mera här nedan. Frågan är dock hur den slunkit igenom det kontrollsystem som jag utgår från att vår riksdagsgrupp ändå har.

Den kanske egendomligaste delen av motionen är den som handlar om hur Hagwall tänkt sig SVT i framtiden. Hon vill göra om kanalerna till kodade betalkanaler men där en kanal skall hållas öppen för allmänheten. I denna kanal menar hon att programutbudet bör vara som på 1950- och 60-talen.

Aftonbladet har skrivit följande om Hagwalls motion: http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23657142.ab

I motionen skriver Anna Hagwall bland annat så här:

Hela åttio procent av medierna ägs av en och samma ägare. Det är inte acceptabelt. Därför behövs en spridning i ägandet av medierna som fördelas på fler oberoende företag och människor. För att förändra detta föreslår jag ett slopat presstöd.

bonnier1
Bonniers har för mycket makt, menar Anna Hagwall.

Det framgår både indirekt av motionen men framförallt när Hagwall på ett minst sagt olyckligt sätt söker utveckla sina tankar – se bland annat länken till AB ovan – att det är Bonnier-koncernen och noga taget dess judiska identitet hon skjuter in sig på: ”Låt de få Bonnierska tidningarna i landsorten gå under. Ingen familj, etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera direkt/indirekt mer än fem procent av media.”

”Åttio procent” är en siffra som saknar faktiskt underlag, något Anna Hagwall höftar till med för att visa hur förfärligt och stort hon anser att det inflytande det här företaget och den här etniska gruppen besitter i svenskt samhällsliv. Knappast märkligt då att den svårt nazianstuckna sajten Nordfront med gillande noterar Hagwalls ställningstagande mot Bonniers (jag  länkar i princip inte till nazisajter, men den som vill och orkar kan gå in på den aktuella sajten och konstatera detta).

Jag tvekar själv sällan att våra frispråkig, vilket bland annat innebär att jag i enstaka fall hamnat i ett annat ställningstagande än det partiledningen givit uttryck för. Det framgår av några texter på min blogg och det framgår av inlägg jag gjorde från talarstolen vid landsdagarna 2013, då jag vid ett par tillfällen i egenskap av länsombud ställde mig kritisk till förslag från partiledningen; om jag minns rätt handlade det vid sistnämnda tillfälle om manlig omskärelse samt cirkusdjur. Jag anser att det skall vara högt i tak och finnas ett betydande debattutrymme inom ett parti.

ab1b8537-bd1e-4d81-98b2-f4b2848f08ec
C-H Hermansson: ”Någon djävla ordning får det finnas i ett parti.”

Men det här, Anna Hagwall – det här var bara för mycket. Du säger någonstans att du har rätt att ha en ”egen åsikt”, vilket ju låter bestickande. Men ”någon djävla ordning får det vara i ett parti”, som framlidne förre VPK-ledaren C- H Hermansson så vältaligt en gång uttryckte saken. Det är helt enkelt skillnad på åsikter och åsikter, och ett parti med överlevnadsanspråk kan helt enkelt inte tolerera vilka som helst. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/31/c-h-hermansson-rip-bakom-fasaden-var-han-en-akta-kommunist/

Hagwalls formuleringar öppnar slussarna på vid gavel för våra motståndare att kalla oss antisemiter och allt möjligt annat, som på vänstersajten Aktuellt Fokus här: http://aktuelltfokus.se/anna-hagwall-atergar-till-sds-rotter-judar-far-ej-aga-media/ Hennes teser hänger dessutom inte riktigt ihop. För det första är det ju inte sant att Bonnier-pressen äger en massa tidningar ute i landsorten.

När hon konfronteras med detta förhållande söker hon slingra sig genom att i ett mejl till Aftonbladet hävda, att de flesta av sådana tidningar ”kontrolleras direkt eller indirekt av Bonnier /sic!/ och varför denne skall få betalt av svenska skattebetalare är en gåta”. Bonnier-pressen har här i riksdagsledamoten Hagwalls föreställningsvärld blivit till ”Bonnier”, och jag ser i andanom nidbilden av en fet kapitalist av välkänd etnicitet som sitter bakom ett skrivbord i sitt kontor i Bonnier-skrapan i Stockholm och räknar pengar med en fet cigarr i munnen.

Yttermera har jag mycket svårt att föreställa mig hur ett indraget presstöd över hela linjen någonsin skulle kunna leda till en större pluralitet i den svenska medievärlden. En sådan åtgärd borde ju rimligen leda till att de svaga går under men penningstarka företag som exempelvis Bonnier-koncernen klarar sig rätt bra ändå. Rätta mig om jag har fel.

biskopen1
Åke Bonnier är biskop i Skara.

Om vi nu skall titta på detta med familjen Bonniers judiska proveniens, så är den endast nominell. Ingen nu levande medlem av  släkten Bonnier är såvitt jag förstår medlem av Judiska församlingen i Stockholm, medan däremot en av dess medlemmar  – Åke Bonnier – är präst inom Svenska kyrkan och biskop i Skara stift. Släkten Bonnier kan på goda grunder sägas vara helt och fullt assimilerad in i det svenska samhället. Här en släktöversikt över Bonniers för den som är intresserad: https://sv.wikipedia.org/wiki/Bonnier_(sl%C3%A4kt)

Om emellertid etnicitet bland mediamoguler är så pass viktig för Anna Hagwall utgår jag ifrån att hon inte heller anser att låt oss säga svenska och norska ägare skall få äga mer än fem procent av medierna i Sverige. Av någon anledning tvivlar jag dock på att hon menar att svensk- eller norskhet är av väsentlig betydelse i sammanhanget.

SDs partiledning har som nämnts ovan ryckt ut och markerat avstånd från de åsikter Anna Hagwall, andra vice ordförande i partistyrelsen till landsdagarna 2009, uttrycker i sin motion. Det heter i ett pressmeddelande från partiet och gruppledare Mattias Karlsson bland annat:

Anna Hagwalls motion stämmer inte överens med partiets stöd till Public Service och mediepolitik i övrigt. Agerandet har skadat vårt förtroende till henne. Detta kommer att få konsekvenser för hennes framtida verksamhet inom partiet och i riksdagsarbetet.http://www.mynewsdesk.com/se/sverigedemokraterna/pressreleases/betraeffande-anna-hagwalls-enskilda-motion-om-mediepolitik-1592680

Partiet deklarerar också att en dialog inletts med Hagwall – något hon själv förnekar – och vad denna kommer att leda fram till är svårt att sia om. Det bästa hon enligt min enkla mening kunde göra är att dra tillbaka sin motion och göra en genuin så kallad pudel. Jag tvivlar dock på att så kommer att ske. Den sparsamma kontakt jag haft med Anna Hagwall tyder på att hon är en viljestark person som håller hårt på sina åsikter, vilket kan vara en tillgång i vissa sammanhang men något av en förbannelse i andra.

Hagwall bemöter enligt lokalpress i Dalarna  (hon bor i Rättvik) partiledningens kritik genom att hävda rätten till sin egna åsikt, nämligen att medias ägande måste breddas och att monopol måste brytas. Hon menar att vad hon kallar ”marknadskrafterna” skall styra och att Bonniers äger alldeles för mycket: http://www.dt.se/dalarna/anna-hagwall-svarar-pa-partiledningens-kritik

img_1490
Min intervju med Anna Hagwall i SD-Kuriren # 104 2013. Foto: Tommy Hansson

Anna Hagwall halkade in riksdagen så att säga på ett bananskal i början på 2013, då hon ersatte Erik Almquist vilken lämnade riksdagen, partiet och även landet i efterdyningarna av den så kallade järnrörsskandalen och valde att slå sig ned i Hagwalls födelseland Ungern. 2014 valdes hon in av egen kraft. Jag gjorde i samband med riksdagsinträdet en intervju med henne som publicerades i SD-Kuriren # 104/april 2013. Hon uttryckte då sympati för ”den lilla egenföretagaren som har en dröm att förverkliga”. Det hade nog varit bra om hon hållit sig till det spåret och inte fixerat sig vid familjen Bonnier.

Jag utgår  ifrån att det bland personer och grupperingar i och utanför SDs periferi nu i olika sammanhang kommer att riktas kritik mot partiledningen för ”toppstyre”, åsiktsförtryck och så kallad demokratur och liknande. Har redan sett kommentarer av detta slag på nätet. Jag kunde inte bry mig mindre. Öppen eller förtäckt antisemitism kan aldrig tolereras i ett parti som vill kalla sig civiliserat.

Om ni slutligen tycker jag är alltför elak mot Anna Hagwall och hennes olycksaliga motion – läs då vad Chang Frick på Nyheter idag har att anföra: http://nyheteridag.se/darfor-maste-anna-hagwall-sd-lamna-sina-uppdrag/

 

Våra institutioner krackelerar: kommer Sverige att gå under?

28 mars, 2016

bigOriginal DÖ-nickar på väg mot undergång? Stefan Löfven (S) och Anna Kinberg Batra (M).

En nation är för sin fortlevnad beroende av att dess centrala institutioner fungerar. När vi tittar på hur det är ställt med några av de institutioner och organisationer vi så länge kunnat förlita oss på i Sverige finns det därför varje anledning att hissa varningsflagg. Vårt land fungerar inte längre som det skall och borde göra, och om det inte blir en förändring till det bättre kan det välordnade Sverige som vi hittills känt det vara på väg att gå under.

Jag vill understryka att jag inte är den som kastar in handduken i första taget, och det tänker jag inte göra nu heller. Snarare är jag en obotlig optimist som hyllar tesen att det alltid finns hopp hur mörkt läget än ter sig. Även en boren optimist som jag blir emellertid betänksam när jag kastar en, låt vara hastig, blick på den utveckling, eller snarare tillbakagång, vårt samhälle undergått sedan Fredrik Reinfeldt och den så kallade borgerliga alliansen tog över regeringsmakten för snart tio år sedan.

Reinfeldts ministär initierade en samhällelig regression som inte blivit bättre – snarare har regressionen fortsatt i ökande takt – sedan minoritetsregeringen Löfven flyttade in i Rosenbad för halvtannat år sedan och snart därpå initierade den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ) för att neutralisera Sverigedemokraterna. Dock har S-MP-regeringen skärpt upp asyl- och flyktingpolitiken, vilket får räknas till dess fördel.

Nedan följer en rapsodisk men likväl ganska skrämmande genomgång som visar hur några av samhällets bärande institutioner och organisationer fortlöpande krackelerar och förfaller.

POLISVÄSENDET

Det blir mer och mer uppenbart att den kraftigt underbetalda polisen inte klarar av sina uppgifter. Detta medför bland annat, att de för närvarande 55 utsatta områden i Sverige som ibland brukar betecknas som ”no go-zoner” är vita fläckar för polisen som i likhet med räddningstjänst och brandkår regelmässigt utsätts för hot, våld och stenkastning och även raketbeskjutning i den mån den alls vågar visa sig där.

Till dessa nära på förbjudna områden, där djungelns eller åtminstone de kriminella invandrarnas lag råder, får förmodligen också räknas många asylboenden där knivslagsmål inklusive mord, hot mot personal samt sexuella övergrepp tillhör den normala ordningen.

Till följd av den utbredda politiska korrektheten anser sig den så kallade ordningsmakten vidare förhindrad att ingripa mot eller offentliggöra brottslighet som begås av personer med invandrarbakgrund, det så kallade moment 291. Polisen till och med underlåter att skicka ut signalement värda namnet av samma skäl. Representanter för polismakten har även uttryckt skepsis mot sin förmåga att ta sig an brottslighet knuten till terrorism: ”Som att skickas ut på lejonjakt med ett ärtrör och en overall gjord av zebraskinn.” http://nyheter24.se/debatt/836252-polisen-carina-vi-skulle-inte-kunna-hantera-ett-terrordad-i-sverige

Krissituationen accentueras ytterligare på grund av att den leds av en man, förre socialdemokratiske statssekreteraren Dan Eliasson, utan tidigare polisiär erfarenhet som tidigare misslyckats i befattningar som chef för Försäkringskassan och Invandrarverket. Denne har genomfört en tvivelaktig omorganisation av polisväsendet som skapat sådan oro och förvirring, att ett allt större antal poliser valt att sluta.

Att polisen skulle mäkta att sköta utvisningen av cirka 80 000 illegala invandrare, som inrikesminister Anders Ygeman förutskickat skulle komma att behöva göras inom det närmaste året, får nog anses vara helt uteslutet.

svfm_strf9040_mek Inga pengar att modifiera Stridsfordon 90 för.

FÖRSVARSMAKTEN

Sveriges försvarsmakt har hög svansföring i en del avseenden. Så var försvaret tidigt ute med att rekrytera kvinnor, och sedan tiotalet år tillbaka har det varit ett stående inslag vid de årliga så kallade Pride-festivalerna i Stockholm i syfte att locka till sig HBTQ-personer. Svensk trupp har även deltagit i internationella insatser i exempelvis Afghanistan och nu senast i Mali och Sveriges regering har gjort aktningsvärda försök att sälja planet JAS 39 Gripen utomlands..

När det gäller den forna krigsmaktens centrala uppgift – att skydda vårt land och dess gränser – är det betydligt sämre beställt, och för något år sedan deklarerade den dåvarande överbefälhavaren Sverker Göransson att det inte fanns resurser att försvara Sverige mer än en vecka vid ett fientligt angrepp och då bara begränsade delar av landet. Sedan dess har läget förvärrats ytterligare, och kritiker anser att det är så illa att endast Stockholm skulle kunna försvaras under några timmars tid. Gotland kan vi sannolikt glömma.

Försvarsmakten har hos regering och riksdag vidare begärt 20 miljarder kronor för att kunna genomföra en planerad förmågeförstärkning under perioden 2016-202o men fick endast 10,2 miljarder – litet drygt hälften – av de äskade medlen efter en uppgörelse mellan S-MP-regeringen och allianspartierna. Det innebär bland annat att man inte kan modifiera och uppgradera Stridsfordon 90 som tänkt var. http://cornucopia.cornubot.se/2016/03/pengarna-slut-for-forsvaret-renovering.html

Riksrevisionen har i sina rapporter om försvarets tillstånd varit minst sagt kritisk: ”Sveriges försvar saknar planer, material och personal för att klara av de insatser riksdagen beslutat om.” https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/18/riksrevisionens-rapport-erbarmligt-tillstand-for-forsvaret/

Ansvaret för det erbarmliga tillståndet i försvaret får både de borgerliga och socialdemokratiska regeringarna ta på sig. Detta är naturligtvis särskilt allvarligt i en tid, då arvfienden Ryssland rustat febrilt de senaste tio åren samt trappat upp sina kränkningar mot länder i närområdet.

SVENSKA KYRKAN

Sedan Andra världskrigets slut har Svenska kyrkan, den samhällsinstitution som har till uppgift att sörja för befolkningens andliga välfärd, varit föremål för en fortgående politisering. Under ärkebiskop Gunnar Hultgrens tid inleddes ett, låt vara kortlivat, ”social-etiskt” projekt i syfte att få industriarbetare intresserade av kyrkans budskap, men det verkliga genombrottet för vänsterpolitiseringen kom med den så kallade kristna vänsterns framträdande som en del av ”68-vänstern”.

Jesus Kristus började nu ses som en kommunistisk revolutionär, och prästen Per Frostin hävdade exempelvis i pamfletten Kampen för rättfärdighet (1975) att Jesus sannolikt skulle gå i FNL-demonstrationer och protestera mot USAs krig i Vietnam om han kom tillbaka till jorden, och att de kommunistiska diktatorerna Ho Chi Minh, Fidél Castro och Mao Tse-tung nog kunde ses som Guds redskap. I Båstad ledde kyrkoherde Ingemar Simonsson 1968 en våldsam demonstration mot en Davis Cup-match i tennis mellan Sverige och Rhodesia.

minsanning_kg_hammar_992 K. G. Hammar: ställde ut bögbilder i domkyrkan.

Sedan dessa turbulenta dagar har Svenska kyrkans politisering och sekularisering rullat på ohejdat, och 1999 lät ärkebiskopen K. G. Hammar fotografen Elisabeth Ohlson Wallin ställa ut sina beryktade bilder – Ecce Homo – om Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter i Uppsala domkyrka. I dag har vår forna stats- och folkkyrka urartat till att bli en kamporganisation mot Israel och för islam och klimatalarmismen.

Allt detta har medfört att folk lämnar kyrkan i en allt snabbare takt. Sedan kyrkan skiljdes från staten 2000 – dock betalas den årliga kyrkoavgiften fortfarande in via skattsedeln – beräknas kyrkan ha förlorat omkring en miljon medlemmar (däribland artikelförfattaren). Prästen, professor emeritus Eva Hamberg, tackade för sig med motiveringen, att kyrkan genomgått en oacceptabel inre sekularisering.

Droppen var att endast en av kandidaterna vid ärkebiskopsvalet för något år sedan på en fråga svarade att Jesus gav en bättre bild av Gud än Mohammed: ”Bara att de fick frågan om hurivida Jesus gav en bättre bild av Gud än Muhammed och inte kan svara tydligt på den frågan, utan svävar på målet.” https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

REGERINGEN

Den allra viktigaste institutionen i ett samhälle är dess regering. Dess viktigaste och egentligen enda uppgift är värna om och tillvarata det svenska folkets intressen och säkerställa dess välstånd. Jag vågar påstå att den uppgiften har samtliga svenska regeringar från och med 1975 skändligen misslyckats med att uppfylla, enkannerligen från och med regeringarna Reinfeldts och Löfvens tillträden 2006 respektive 2014.

1975 är ett centralt årtal i sammanhanget, emedan det var detta år som riksdagen enhälligt antog regeringsproposition 1975:26, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon med rubriken ”Regeringsproposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken.” Det hade tidigare varit självklart att immigranter skulle assimileras in i den svenska kulturen. De skulle helt enkelt ta seden dit de kom. Nu skulle den politiken överges: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/31/sa-blev-vansterns-utopia-en-svensk-mardrom/

Med antagandet av detta regeringsförslag var mångkulturen upphöjd till högsta norm i samhällsbygget, och det är anmärkningsvärt att inget borgerligt parti protesterade mot detta i högsta grad utopiska regeringsförslag (S) utan passivt eller aktivt stödde detsamma. Den officiellt knäsatta mångkulturalismen har lett till att Sverige segregerats svårt med olösliga sociala och religiösa problem som följd och att slussportarna öppnats för en massinvandring som saknar motstycke. En av många följder av denna katastrofala utveckling har blivit en drastiskt ökad och utifrån importerad antisemitism.

Reinfeldt_1366 Fredrik Reinfeldt lutar åt vänster och personifierar det svenska debaclet.

Mångkulturalismen går hand i hand med en utpräglad oikofobi, rädslan för det egna: immigranterna favoriseras, de egna medborgarna negligeras. Detta blev särskilt tydligt i fallet Reinfeldt, som enligt min mening kanske mer än någon annan svensk ledare sedan Palmes dagar personifierar det svenska debaclet: denne menade i en TV4-intervju på juldagen 2014, då han inte längre var regeringschef, att Sverige tillhör invandrarna snarare än de infödda svenskarna och att våra gränser är ”påhittade”: https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

I skrivande stund styrs Sverige av en minoritetsregering som utgörs av ett socialdemokratiskt parti som är en skugga av sitt forna jag och ett extremistiskt miljöparti. S-MP-regeringens första åtgärd var att erkänna det så kallade Palestina, en ”stat” som aldrig existerat som självständig nation och vars enda mål tycks vara att utplåna den judiska staten Israel.

Lägg därtill att samma regering till betydande del består av ett rövargäng där vi till statsminister har en man med svetsarbakgrund och talfel, en utrikesminister helt i avsaknad av diplomatiska talanger, en miljöminister som gjort sig skyldig till miljöbrott, en skolminister som gripits i Israel för brott mot terrorlagstiftningen i detta land, en kulturminister som visat tuttarna i en herrtidning och lett ett barnprogram i TV, en bostadsminister som är islamist samt en framtidsminister som menar sig ha blivit mördad i ett tidigare liv.

Det är sant att regeringen sedan slutet av förra året, oerhört sent påkommet och i ren självbevarelsedrift, skärpt asyl- och flyktingpolitiken. Även från den borgerliga oppositionen och främst Moderaterna har hörts liknande tongångar, med påföljd att Sverigedemokraterna tappat något i de senaste opinionsmätningarna. Hur länge denna politik kommer att tillämpas kan nog dock sägas stå skrivet i stjärnorna.

BANKVÄSENDET

Banker som det inte går att ta ut pengar från.

För bara tio år sedan skulle jag ha trott att en sådan företeelse inte var möjlig. Under de senaste åren har emellertid allt fler banker bannlyst kontanthanteringen, officiellt på grund av rånrisken och av påstådda miljöskäl där det skylls på utsläppen från de fordon som transporterar sedlarna och mynten till bankerna. Detta är sannolikt endast svepskäl.

I verkligheten, kan man misstänka, vill de giriga bankerna snåla in ytterligare genom att minska på personalen för att kunna ge sina högre chefer ökade bonusar och lönepåslag. Den minskande personalstyrkan vill dessutom slippa den ökande kontanthantering som man märkte blev följden av försvinnandet av många bankomater – kring 1000 sådana har försvunnit spårlöst under de senaste åren.

image Forex bank – fortfarande med kontanter.

Utvecklingen bort från penninghanteringen har gjort att endast Tjeckien i dag av alla länder i Europa erbjuder sämre möjligheter att få tillgång till reda pengar än Sverige. Såvitt jag känner till är det väl endast Forex av banker i Sverige som alltfort satsar på kontanthantering.

Riksbankschefen Stefan Ingves har dock nyligen protesterat mot trenden med minskade uttagsmöjligheter och skrev i en debattartikel på DN Debatt den 16 mars 2016 bland annat: ”Bankerna måste ansvara för bankernas kontantbehov”. Alla, menar Ingves, måste beredas möjlighet att sköta sina in- och utbetalningar på det sätt som passar dem bäst. http://www.dn.se/debatt/bankerna-maste-ansvara-for-kundernas-kontantbehov/

POSTVÄSENDET

Även inom postväsendet, som i Sverige har anor sedan 1636, märks en tydlig tendens till ständigt försämrad service för gemene man. Den stora revolutionen inleddes år 2000, då det beslutades om att samtliga omkring 900 postkonor i landet skulle läggas ned. Postservicen skulle i stället tillhandahållas av exempelvis matvarubutiker och bensinmackar.

”Nedskärningar har präglat verksamheten i decennier”, konstateras i en redogörelse. De postanställda inom postens alla olika grenar var som flest i mitten av 1980-talet; därefter har omorganisationerna, rationaliseringarna och nedskärningarna avlöst varandra och bidragit till såväl sämre service till allmänheten som ständigt ökade påfrestningar för de anställda. http://www.publikt.se/artikel/tusentals-kan-tvingas-lamna-posten-16590

TK 001 Min artikel i Telgekuriren som Postens jurister ville censurera.

Den forna lördagsutdelningen är ett minne blott, liksom den tid då man kunde räkna med att posten damp ner i brevlådan någon gång på förmiddagen. Det tillhör i dag inte ovanligheterna att den kommer på sena eftermiddagen och ibland rentav fram emot kvällningen. Någon skillnad sedan 2009, då svenska Posten fusionerades med den danska motsvarigheten till PostNord med ”samordningsvinst” som motivering, har i alla fall jag inte märkt. Dock har säkert konkurrensen från före detta CityMail, numera Brings, gjort att Posten tvingats skärpa sig något.

Ett självupplevt exempel när det gäller förhållandet Posten-Brings: När SD Södertälje inför valet 2014 gav ut ett valnummer av tidningen Telgekuriren, skrev jag en artikel som handlade om lagstiftningen kring ”hets mot folkgrupp”, som jag och SD anser bör avskaffas. Postens juridiska expertis menade att artikeln var alltför kontroversiell och borde lyftas ut ur tidningen, annars kunde inte Posten åta sig att distribuera den. En form av statlig censur, alltså. Vi vände oss då till Brings, som inte hade några problem med att distribuera tidningen och dessutom gjorde det billigare än Posten, även om det tog marginellt längre tid än det skulle ha gjort med Posten.

SKOLOR OCH UTBILDNING

Den svenska grundskolan har sedan Andra världskrigets slut 1945 utmärkts av en ständig ström av olika typer av experiment för att i de yttersta av dessa dagar leda till en nära nog total urartning. Ett mycket tungt ansvar för denna ”utveckling” åvilar den man som kallats ”den svenska grundskolans fader” (jag skulle hellre säga dödgrävare), Stellan Arvidson (1902-97), en marxist och socialdemokrat på vänsterkanten som utsågs till sekreterare i 1946 års skolkommission.

Målsättningen med grundskolan var att den skulle utgöra basen för skapandet av ett sant demokratiskt samhälle genom avvecklingen av det gamla klassamhället, en till det yttre onekligen nobel målsättning. Det var bara det att Arvidson var en marxist och samtidigt fanatisk ateist som hade det kommunistiska Östtyskland som idealland; bland annat strävade han efter att utradera allt kristet innehåll i den svenska skolan, något som väl var det enda som lyckades över förväntan beträffande skolutvecklingen.

Inte bara det – Arvidson var under många år ordförande i Föreningen Sverige-DDR. Jag skrev följande om Stellan Arvidson och hans insatser på skolans område i tidskriften Contra för några år sedan: http://www.contra.nu/c012prov.html

3438229_2048_1152 DDR-vännen Stellan Arvidson. Den svenska skolans dödgrävare.

Ett projekt som var helt i Arvidsons smak var ett utbyte på skolans område mellan Sverige och Östtyskland, som pågick under hela 1980-talet och slutade först med Berlinmurens fall 1989. Projektet, som hade de svenska skolmyndigheternas oreserverade stöd, gick ut på att bibrínga svenska lärare en positiv uppfattning om det socialistiska systemet i Östtyskland och övervakades noga av den tyska underrättelsetjänsten Stasi. Docenten Anders Törnvall har sammanfattat projektet i ett kompendium med titeln Svensklärarna i DDR – en studie av ett Stasiprojekt, som givits ut av tankesmedjan Frivärld.

Sett mot ovanstående bakgrund är det minst av allt någon sensation, att den nuvarande situationen för den svenska grundskolan måste betecknas som katastrofal. Svenska elever har i de vart tredje år återkommande PISA-undersökningarna (PISA=Programme for International Student Assessment i regi av OECD) noterats för ständigt sjunkande resultat sedan undersökningarna inleddes 2006. Det är elevernas kunskaper och färdigheter i matematik, naturvetenskap, läsförståelse och problemlösning som är föremål för OECDs intresse.

Förutom den nämnda socialistiska bakgrunden och de ständiga reformerna, som skapat en otrygg situation för både lärare och elever, är den accelererande invandringen en tung faktor när det gäller att förklara de undermåliga svenska resultaten. Det menar exempelvis skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren: ”Invandring har bidragit till sämre Pisaresultat.” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=6221834

Med tanke på den kroniska krisen för den svenska grundskolan är det givetvis långt ifrån överraskande, att problemen sedan fortplantas först i gymnasiekolan och därefter med den akademiska utbildningens fortgående urartning.

DOMSTOLSVÄSENDET

För att ett land skall kunna erbjuda sina medborgare rättssäkerhet krävs att domstolarna fungerar på avsett sätt. Detta är långt ifrån någon självklarhet i dag, vilket icke minst har att göra med den svenska domarkårens bristande kompetens från tingsrätterna till Högsta domstolen. Det hävdade Mats Lönnerblad, ordförande i Bankrättsföreningen, i en debattartikel redan 2000:

”Det är således inte tingsrätterna som behöver skyddas genom någon lagstiftning. Det är den enskilde individen, som inte får sin sak prövad ordentligt av svenska domstolar. /…/ Svagheten i systemet beror på att svenska domare inte fått den kompetensutveckling de borde ha rätt till. Dessutom slarvar sig svenska domare igenom tvistemål, på ett sätt som jag inte trodde kunde vara möjligt.” http://www.bankrattsforeningen.org.se/ledaren7.html

Domstolskrisen beror således, menar debattören, på domarna själva ”och att kompetensen inom domstolsväsendet minskat dramatiskt under de sista 50 åren i Sverige”.

Många domare känner sig i dag hotade, något som bland annat lett till att de tenderar att skylla rättsväsendets brister på lekmannadomarna, det vill säga nämndemännen i tingsrätter och hovrätter. När någon nämndeman läcker detaljer i ett mål till media eller råkar nicka till under en domstolsförhandling blir det svarta rubriker i pressen, men när någon yrkesjurist blamerar sig nöjer sig media i regel med notiser.

3601933_2152_1211 Hovrättspresidenten Fredrik Wersäll kostade de svenska skattebetalarna miljardbelopp.

Ett exempel på en domare som vidtagit extrema åtgärder i sin personliga vendetta mot nämndemännen är presidenten i Svea hovrätt, Fredrik Wersäll, som godtyckligt beslutade om att den första uppmärksammade ”gangsterrättegången” mot företrädare för maffiabrottsligheten i Södertälje måste tas om därför att en nämndeman (M) i tingsrätten skulle ha varit jävig på grund av medlemskap i den lokala polisnämnden.

Ett exakt likadant fall inträffade i Malmö tingsrätt i samband med rättegången mot mördaren Peter Mangs, men där bedömde den ansvarige domaren att nämndemannen inte var jävig så målet behövde inte repriseras. Omtagningen av målet mot Södertäljenätverket beräknas ha kostat skattebetalarna cirka 1,5 miljarder kronor. Om allt detta skrev jag i en artikel i SD-Kuriren # 102 i december 2012.

BRANDFÖRSVAR OCH RÄDDNINGSTJÄNST

Brandförsvarets/räddningstjänstens bekymmer kommer från två håll – dels inifrån, dels utifrån. Internt har politisk korrekt kvotering baserad på kön och etnisk tillhörighet lett till en verklighet som många brandmän och ambulansförare upplever som skrämmande.

Sajten Avpixlat skriver följande den 12 december 2015 utifrån en granskning utfärd av en oberoende grupp granskare som arbetar under rubriceringen Samhällsmagasinet: ”Det har ansetts viktigare med ’mångfald’ än kompetens och för att få en jämn könsfördelning och ökad mångetnisk och religiös representation bland de utbildade och anställda har kraven på att faktiskt kunna utföra jobbet fått stryka på foten.” http://avpixlat.info/2015/12/12/den-sonderkvoterade-raddningstjansten-och-brandkaren-granskad/

Parallellt härmed har ambulans- och brandförsvarspersonalen fått vidkännas allt tuffare arbetsförhållanden genom att företeelser såsom hot, stenkastning, våld och till och med raketbeskjutning blivit allt vanligare i de segregerade utanförskapsområden som blivit en följd av den svenska mångkulturalismens härjningar. Även polismakten har samma typ av problem – politisk korrekt kvotering samt angrepp i utanförskapsområden.

Sverigedemokraterna har lagt en riksdagsmotion om att förbjuda kvotering och kampanjer syftande till könskvotering och etnisk kvotering.

svensk-aldrevard Svensk äldrevård lämnar en hel del övrigt att önska.

VÅRD OCH OMSORG

Svensk vård och omsorg har länge ansetts vara bland de bästa i världen och står sig fortfarande jämförelsevis väl vid en internationell jämförelse. Vi kommer dock inte ifrån att larmrapporterna har duggat tätt under senare år, och även om somligt troligen överdrivits finns mycket som är tillräckligt alarmerande för att varningsflagg bör hissas.

Bland de mest uppmärksammade vårdområdena finns äldrevård och vård i livets slutskede, där verkligheten lämnar mycket övrigt att önska när det gäller vården och tillsynen över medlemmar i de generationer som bidragit till att bygga upp vårt land och vår välfärd.

Det går här inte att säga med säkerhet om offentliga eller privata vårdalternativ är att föredra, trots att tillskyndarna till den så kallade Carema-skandalen för några år sedan – främst Dagens Nyheter samt socialdemokratiska och vänsterpartistiska politiker – ville ställa Carema vid den symboliska skampålen och slå fast att offentligvården var bättre och att privata alternativ helst borde förbjudas.

Sanningen har visat sig vara en helt annan, heter det på Politikfaktas sajt den 15 februari 2013: ”På punkt efter punkt har det visat sig att Carema förbättrat livet för de äldre och förbättrat arbetsmiljön för deras personal.” http://politikfakta.se/2013/02/sanningen-bakom-dagens-nyheters-och-vansterns-caremaskandal/

Det finns problem för all slags vård i Sverige, offentligt som privat: sjukvård, äldrevård, vård i livets slutskede, psykiatri och tandvård. Genomgående är brist på utbildad personal, överbeläggning och stundom orimligt långa väntetider. Det överdimensionerade tillflödet av asylsökande av olika slag ställer stora och ökande krav på den under landstingen lydande vårdsektorn, och självklart väcker det kritik när de utifrån kommande kan åtnjuta samma behandling hos tandläkare som andra patienter för bara en femtilapp. Samtidigt har fattigpensionärer över huvud taget inte råd att uppsöka tandläkare när ett besök kan kosta tusentals kronor.

Även om som sagt mycket kunde vara bättre i dag kan det komma att bli etter värre framöver. I tider då medicinska framsteg gör alltfler sjukdomar behandlingsbara, när de äldres antal hela tiden ökar med påföljd att demensåkommor också gör det och befolkningen i landet snart är uppe i tio miljoner, kommer de samlade kostnaderna för vårdsektorn att öka med 30 procent fram till 2050 enligt en rapport från Sveriges kommuner och landsting (SKL). Om ”den ständiga vårdkrisen” hade det numera nedlagda magasinet Neo 2013 följande artikel: http://magasinetneo.se/artiklar/den-standiga-vardkrisen/

Finns det då inga institutioner och organisationer av grundläggande betydelse för vårt land som fungerar någorlunda tillfredsställande längre? Jo, det gör det. Dessa två är, skulle jag vilja påstå, monarkin och idrottsrörelsen, även om det säkert finns saker också där som skulle kunna utsättas för kritisk granskning.

imagesGBGY0XRP Monarkin – här i form av kung Carl XVI Gustaf och prinsessan Estelle – är en svensk institution som fungerar!

Jimmie Åkessons sommartal: om etablissemang och diktatur

30 augusti, 2015

sd_jimmie_akesson_sommartal_2015_ Som vanligt blåste det friska fläktar i fler bemärkelser än en när Jimmie Åkesson sommartalade i Sölvesborg.

Jag bevittnade SD-ledaren Jimmie Åkessons tre första sommartal i Sölvesborg och rapporterade därom i partiorganet SD-Kuriren, som jag då var chefredaktör för. Även de två följande sommartalen har jag skrivit om utan att ha varit på plats. Självklart känner jag mig manad att skriva några rader även nu.

Det blir dock inget referat så att säga ord för ord av vad Jimmie framförde. I stället väljer jag att inledningsvis ta fasta på några ord som etsat sig fast i sinnet efter att jag tagit del av innehållet i talet:

Vi är inte etablissemanget, men vi ska bli etablissemanget. Vi ska styra landet. I valet 2018 ska vi bli landets största parti.

För den som inte befann sig i Sölvesborg i går eftermiddag, eller som kanske vill återuppleva talet, bifogas här en länk till som vanligt välunderrättade Avpixlat vars medarbetare Jan Sjunnesson fanns på plats i anslutning till småbåtshamnen:

http://avpixlat.info/2015/08/29/jimmie-akessons-sommartal-2015/

Känn och smaka litet på de orden. ”Vi ska vara etablissemanget.” Ja, naturligtvis måste det vara målsättningen för inte bara oss SD-medlemmar utan för hela den Sverige-vänliga rörelsen i stort. Det är precis den utvecklingen som nu börjat.

Vi befinner oss i brytpunkten mellan gammal och nytt: den gamla trötta och oförstående etablissemangsvänstern med rötter i den revolutionära 68-rörelsen och dess medlöpare å ena sidan, samt den nya konservatismen, som inser behovet av att återupprätta den nationella medvetenheten och respekten för traditionella värden avseende nation, samhälle och familj, å andra sidan.

Vad som är i vardande är ingenting mindre än ett paradigmskifte med djupgående konsekvenser för vår nation och vårt folk.

Men, och det finns ett stort ”men”. Vi får inte för en sekund inbilla oss att den ovan skisserade utvecklingen kommer att gå enkelt och smärtfritt till väga. Vill vi få en verklig förändring till stånd och inte bara skrapa litet på ytan får vi vara beredda på en hård kamp mot de krafter som vill bevara status quo och låta de gamla, trötta partierna och medierna fortsätta styra den svenska skutan rakt mot isberget. De här människorna vill ha kvar sina positioner, sina jobb och framförallt sitt inflytande.

Det räcker med att ta en hastig titt på partisympatierna på Sveriges Television som de tedde sig 2013 – någon mer halsbrytande förändring torde inte ha ägt rum sedan dess – för att inse vilka värderingar som styr ett av våra absolut mest inflytelserika medier:

untitled

Således sympatiserar inte mindre än 52 procent enligt ovanstående diagram med det nu regeringbärande Miljöpartiet, vilket vanligen parkerar någonstans mellan 6 och 7 procent i opinionsmätningarna. Något som förklarar den ansamling av miljöpartistiska politiker, ”experter”, kommentatorer och bedömare av olika slag som brukar sitta och häcka i diverse studior och soffor och på så sätt tillrättalägga verkligheten för svenska folket.

Icke nog därmed.

Det med MP ungefär jämnstarka Vänsterpartiet, vars föregångare gick i Sovjets och Östtysklands ledband ända till det bittra slutet i början på 1990-talet, har 18 procent av SVT-medarbetarna på sin sida under det att Socialdemokraterna noteras för 13 procent. Sammantaget blir det således 83 procent av SVT-medarbetarna som har sina sympatier i vänsterdelen av det svenska partiväsendet.

Mot det skall ställas 17 procents borgerliga sympatier med Moderaterna störst på 8 procent. Övriga borgerliga sympatier fördelas mellan C och FP. Kristdemokraterna har 0 procent liksom Sverigedemokraterna.

Så ser det alltså ut på Sveriges Television. Jag vet inte hur partisympatierna fördelar sig mellan Dagens Nyheters journalister, men däremot vet jag att flaggskeppet i den svenska tidningsfloran har en chefredaktör som är paniskt förskräckt för de alternativmedia som under senare år alltmer utmanat den förlamande värdegrundsdemokratin med dess noga avgränsade åsiktskorridor.

Wolodarski har i flera ledartexter under senare år angripit så kallade hatsajter – det vill säga webbmedia som utmanar vänsterns åsiktshegemoni – och gjorde det senast i en DN-ledare den 23 augusti:

http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-hat-kan-snabbt-forgifta-ett-samhallsklimat/

”Vi har numera hatsajter i Sverige”, skriver Wolodarski upprört, ”som bedriver förföljelse av enskilda och grupper av människor. Jag har denna sommar noterat att länkar från dessa sajter allt oftare sprids i sociala medier och i e-postmeddelanden, utan varningar eller avståndstaganden, som om det handlade om telegram från TT /…/ Om aggressiviteten på nätet stegras måste den svenska rättstaten, med en helt annan skärpa än tidigare, lagföra dem som ägnar sig åt förtal och hets mot folkgrupp. Pressetiken är ett viktigt komplement för att värna ett anständigt tonläge, men den har blivit omsprungen av tekniken. De regler som traditionella medier tvingas följa föraktas av de hatsajter som tack vare internet kan nå tusentals människor.”

Ska_rmavbild+2013-03-07+kl_+16_54_19 Wolodarski kräver att företrädare för ”hatsajter” skall ”lagföras”.

Så skriver en etablissemangets hantlangare som med förfärande klarhet plötsligt inser, att de gamla goda tiderna är på väg att ebba ut. De gamla ”anständiga” åsikterna är inte längre oomtvistade och då måste de hårdare bandagen plockas fram. Utmanarna skall ”lagföras” och hoppeligen, ur Wolodarskis perspektiv, placeras bakom lås och bom. Den fina och goda värdegrunden måste bevaras till varje pris, även om en fullskalig åsiktsdiktatur måste införas.

Nu tvivlar jag i och för sig starkt på att våra svaga makthavare vågar sig på att inrätta en sådan diktatur. Risken finns att reaktionen skulle bli våldsam om exempelvis Avpixlats Mats Dagerlind och Jan Sjunnesson skulle dömas till fängelse för låt oss säga ”hets mot folkgrupp”. Blotta tanken på att chefredaktören vid Sveriges ledande tidning är inne på sådana tankegångar är emellertid illavarslande nog.

Det DN-redaktören torgför om ”anständighet” och de så kallade hatsajternas ”förföljelse av enskilda och grupper av människor” faller emellertid platt till marken när man vet att han själv och den journalistkamarilla han omger sig med ägnar sig just åt sådan förföljelse han själv emfatiskt markerar avstånd mot. Det framgår av en just nu mycket spridd text av pseudonymen Julia Caesar på den danska sajten Snaphanen den 30 augusti.

Julia Caesar, som har ett ovanligt namn och därför skriver under pseodonym, har förföljts och jagats i sitt hem av DN-medarbetarna Niklas Orrenius och Annika Hamrud, vilka via stängda dörrar, lappar och telefonmeddelanden kommunicerat att de vill prata med Caesar på grund av hennes ”intressanta” åsikter. Caesar har genomskådat detta lismande och av personliga skäl vägrat ställa upp på någon intervju. Något godhetspolitrukerna Orrenius och Hamrud helt enkelt vägrat acceptera.

Läs om DNs personterror här:

http://snaphanen.dk/2015/08/29/sondagskronika-mardrommen/

Till saken hör att den mycket välskrivande ”Julia Caesar”, enligt mitt förmenande en av Sveriges viktigaste debattörer, har ett förflutet som journalist på – Dagens Nyheter.

Vi är alla olika med olika erfarenheter och bakgrunder. Själv skulle jag ha reagerat och agerat på ett helt annat sätt än Julia Caesar. Jag hade med glädje låtit mig intervjuas om landets största tidning hade velat ha en intervju med mig. Hade sett ett unikt tillfälle att föra ut mina åsikter och värderingar till en bred publik, även med risk för att somt hade förvanskats och förvridits. Julia Caesar har emellertid önskat bevara sin anonymitet, och självfallet borde DN-gamarna ha respekterat detta.

untitled ”Julia Caesar” berättar om DNs personterror på sajten Snaphanen.

För att avrunda.

Jimmie Åkesson har en berömvärd förmåga att slå huvudet på spiken. Han har nu talat om att Sverigedemokraterna skall vara etablissemanget, inte bara en del av det. Det är givetvis en helt riktig inställning. Om man tror på sin politik måste detta vara målsättningen.

Åkesson brukar dessutom få rätt i det han säger. Först sa han att SD skulle in i riksdagen och därefter att partiet skulle bli det tredje största i Sverige. Båda dessa förutsägelser besannades. Sedan förutskickade Åkesson att SD skulle bli det största partiet. Detta inträffade vid Metro/YouGovs senaste mätning, då SD avancerade upp till 25,2 procent och gick om moderater och sossar.

Nu säger Jimmie Åkesson att SD skall bli etablissemang och styra. Jag kan inte se att vi behöver tvivla på det heller, sedan må vissa oja sig hur mycket de vill om ”SD-monstret som slukar oss alla”, som Herman Lindqvist yrade om i Aftonbladet den 29 augusti. Lindqvist svamlar här på rätt ohejdat, vilket han brukar göra då och då, men är ändå rolig att läsa:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article21327742.ab

Sedan är det en annan sak att det kommer att kännas extremt ovant för denna bloggare att vara en del av något etablissemang. En position jag nog aldrig befunnit mig i tidigare. Det är inte ens säkert att jag kommer att gilla känslan, jag har alltid sett mig själv såsom varande i opposition.

Slutligen måste jag erkänna att partiet Sverigedemokraterna inte är det allra viktigaste för mig i detta sammanhang. Det överlägset viktigaste är att rycka upp konungariket Sverige till att bli en nation och att vara ett folk som tror på det egna landet igen. Där medborgarna inte motståndslöst accepterar massinvandring, avveckling av militärt försvar och urartning av den svenska skolan eller nedmontering av äldrevården.

untitled Låt oss rycka upp konungariket Sverige!

SD kan och skall absolut vara ett viktigt redskap i detta nödvändiga räddningsarbete, fattas bara annat, men inte ett mål i sig. Därtill måste det enligt min mening tas krafttag på vissa områden. Till exempel när det gäller att komma till rätta med den i partiet florerande nepotismen och att förvalta de egna medierna, där SD har en ärligt talat rätt kass tradition.

Det är dock en annan historia som jag inte går in närmare på här – nu är tid att glädja sig åt att något äntligen är på väg att hända i gamla Sverige och att SD till stor del ligger bakom detta!

Uteslutningen av den dynamiska duon: ett nödvändigt kirurgiskt ingrepp

29 april, 2015

untitled Den dynamiska duon under gladare dagar.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20698205.ab

Via länken ovan redogör Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof i Aftonbladet för den senaste tidens uteslutningar av ungdomstopparna Gustav Kasselstrand och William Hahne samt ytterligare ett antal personer.

När detta skrivs känner jag bara till att Christian Westling, partimedlem sedan tolv år, och Anton Stigermark tvingats lämna SD-skutan. Den senare har bland annat medarbetat i den SD närstående tidningen Samtiden men också sagts visa sympatier för den så kallade identitära rörelsen. Han valdes in som suppleant i den nya styrelse med Hahne som ordförande som valdes för SD Stockholms stad vid ett stormigt möte för någon månad sedan. Flera avslöjanden lär komma.

Ytterligare några personer som granskades under lupp av SDs medlemsutskott uppges ha lämnat partiet självmant. En av dem som nu försvunnit är mångårige partiveteranen Anders Westergren från Höör i Skåne.

Under min tid som chefredaktör för SD-Kuriren gjorde jag en intervju med den då nytillträdde SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand, vilken publicerades i nummer 93 2011. Av intervjun, som utfördes på en balkong i anslutning till partiets riksdagskansli sommaren 2011, framgick bland annat att den från Valdemarsvik i Östergötland bördige Kasselstrand hade ambitioner att göra SDU till landets ”mest djurvänliga ungdomsförbund”. Bland annat genom att förbjuda minknäringen.

001

Gustav Kasselstrand, född 1987, var vid denna tid verksam som politisk sekreterare med den viktiga uppgiften att vara med och utforma partiets ekonomiska politik. Han arbetade därvidlag nära samman med riksdagsledamöterna Sven-Olof Sällström, David Lång och Johnny Skalin. Jag avrundade intervjuartikeln med följande ord: ”Utöver detta kan nämnas att Gustav Kasselstrand är engagerad i frågor som rör svenskfientlighet, arbetsmarknadsfrågor för ungdomar samt EU- och EMU-frågor.”

När Kasselstrand blev ordförande för Sverigedemokratisk ungdom (SDU) våren 2011 tog han över efter den gravt drogberoende och sedermera tragiskt avlidne riksdagsledamoten William Petzäll. Han fick hösten samma år sällskap i SDU-toppen av blivande fallskärmsjägaren William Hahne, född i Stockholm 1992, varefter de båda hängt ihop på ett iögonenfallande intimt sätt. Hahne hade jag första gången träffat som nybliven SDUare i den så kallade Bunkern, det vill säga SDs gamla högkvarter på Södermalm i Stockholm, där jag jobbade ett halvår inför valet 2010.

Jag kan inte påstå att det ringde några varningsklockor hos mig vid de sporadiska sammanträffandena med dessa båda ungtuppar. Båda gjorde ett normalt verserat intryck. Möjligen blev jag en aning betänksam över SDUs tämligen outrerade djurvänlighet, ett politiskt ställningstagande som stundom tenderat att gå hand i hand med extremnationalism.

Betänksam blev jag däremot då Expressen den 5 november 2010 berättade om hur William Hahne i fyllan och villan skämt ut sig vid ett bråk med en servitör på en bar i samband med Nordiska rådets möte i Reykjavik på Island. Enligt servitören, som för övrigt var palestinaarab, hade Hahne vräkt ur sig rasistiska tillmälen mot denne samt slängt ett ölglas mot honom varför han blivit utslängd från krogen. Hahne menade däremot att han endast skvätt vatten och inte uttryckt sig rasistiskt:

http://www.expressen.se/nyheter/sd-skandal-pa-nordiska-radets-mote-pa-island/

Jag minns att jag i sammanhanget i skriftlig form kritiserade den unge SDUarens omogna tilltag men tillhölls av andra partikamrater att inte göra för mycket av det. Ord stod ju mot ord och Hahne fick ingen  knäpp på näsan av partiledningen den gången. Även om jag fortfarande tycker han borde ha fått det, ty oavsett hur det verkliga händelseförloppet hade sett ut är det synnerligen olämpligt för en officiell partirepresentant att hamna i bråk på en restaurang och bli utslängd som ett resultat därav.

untitled Soldater från islamistiska terrorrörelsen Hamas – en av två delar i den Palestinska myndigheten.

Ganska exakt ett år senare skedde emellertid något som skulle göra tandemet Kasselstrand-Hahne omöjliga i såväl mina som partiets ögon. De skrev ett debattinlägg i Aftonbladet den 7 november 2011, cirka ett halvår efter min intervju i riksdagskansliet, med rubriceringen ”SD måste erkänna en palestinsk stat”. SDU-debattörerna menade att ”vårt partis pro-israeliska hållning rimmar illa med medlemmarnas åsikter”, men hur man kommit fram till detta framgick inte av debattexten:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Vad som däremot framgår med önskvärd tydlighet är att SDUs ledarduo här förespråkar samma politik som dem olycksaliga S-MP-regeringen skulle förverkliga hösten 2014, då man erkände ”Palestina” som en självständig stat. Det vill säga två separata områden som styrs av två blod- och terrorbesudlade, djupt odemokratiska grupperingar vilka till på köpet oftast är i luven på varandra och som högst nödtorftigt förenas av sitt aldrig sinande hat mot den judiska staten Israel.

Hahne och Kasselstrand låtsas inte om denna för Israels befolkning ständigt aktuella verklighet utan gråter i stället över ”olagliga israeliska bosättningar” samt ”förtryck av det palestinska folket”. Detta om ett påstått ”land” som aldrig i historien varit just det – ett land – och där det aldrig levat något distinkt ”palestinskt” folk.

Däremot har det i området sedan evärdliga tider bott dels araber, dels judar. Dessa kallades under den tid regionen gick under benämningen ”det brittiska mandatet Palestina” gemensamt ”palestinier”. Dagens tal om ”palestinier” unika för det aktuella området är med andra ord lurendrejeri för att lura världsopinionen, något som Kasselstrand och Hahne uppenbarligen fallit pladask för då de i AB-texten förespråkar en palestinsk stat enligt vad som luddigt benämns ”den nationalistiska principen”.

Jag har inga som helst problem med att förstå den ilska som ungtupparnas obalanserade och partifientliga utspel väckte hos partiledningen. Och om jag inte blivit tveksam till dessa tidigare på grund av överdriven djurrättsaktivism och barslagsmål blev jag det i högsta grad nu. För mig har alltid inställningen till Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel, varit av avgörande betydelse för vederbörandes demokratiska pålitlighet.

untitled Hahne med SDUs fanborg bakom sig.

Nästan som ett lackmustest. Det testet hade Gustav Kasselstrand och William Hahne skändligen misslyckats med vad mig och SD beträffar. Däremot blev det naturligtvis diverse antisemitiska och extremnationalistiska ryggdunkningar.

Den vildvuxna vegetation bestående av kryptofascister, identitärer, den ”nya” högern, antisemiter och Hitler-beundrare som städse på behörigt avstånd svansat efter SD, insåg nu att de här trevliga, kostymklädda, kortklippta och högpresterande pojkarna i bästa fall kunde användas för att vrida de ganska hopplösa ”sionistdemokraterna” i för dem rätt riktning. Något pojkarna själva nog inte hade så jättemycket emot.

Det var emellertid inte på grund av Palestina-debaclet som Kasselstrand tvingades sluta som politisk sekreterare i riksdagen. Droppen som kom SD-ledningens bägare att rinna över var uppslutningen bakom Jimmie Åkessons forne ”kronprins” Erik Almqvist, som duon Kasselstrand-Hahne – dessa tycks aldrig sinsemellan ha några egna åsikter utan fungerar uppenbarligen som ett par i fler än ett avseende – menade hade behandlats illa av partiledningen, då han fick lämna alla förtroendeposter efter den så kallade järnrörsskandalen (egentligen var rören av lättmetall) sommaren 2010:

http://www.dn.se/debatt/helt-fel-lata-almqvist-ga/

Nåja, det gick nog ingen större nöd på Almqvist som flyttade till Budapest för miljonerna han fick som plåster på såren och drog igång bolaget Samtid & Framtid med nätsajten Samtiden som flaggskepp. Det styrde han efter högönskligt godtycke och tyckte inte han hade någon anledning att låta den anställde chefredaktören Jan Sjunnesson skriva något alls i stort sett. Kapitalförstöring så det skräller om det, om någon frågar mig (vilket förstås icke skett).

http://www.dn.se/nyheter/politik/sparkade-sd-toppen-fick-nytt-jobb-i-hemlighet/

untitled Alain de Benoist: nyhögerns filosof.

Jag skall här inte ens försöka nysta i den härva av kontakter som den dynamiska duon odlat – i Sverige och utlandet – med representanter för ”den nya högern” (vars idéer rörande bland annat etnopluralism och antisemitism minst av allt är nya), en franskinspirerad politisk och kulturell rörelse med filosofen Alain de Benoist som förgrundsgestalt.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Nya_h%C3%B6gern_(kulturr%C3%B6relse)

Denna nya höger hämtar inspiration ur den så kallade radikalkonservatismen (egentligen en omöjlig begreppsmix), vilken uppstod efter Första världskriget och vars mest kända företrädare är Ernst Jünger och Oswald Spengler. De radikalkonservativa avvisade demokratin och anses av några bedömare ha berett vägen för nationalsocialismen.

Tillfyllest torde här vara att hänvisa till vad Richard Jomshof säger i Aftonbladet via länken överst, där det redogörs för kontakter med bland annat protofascistiska Fria tider och Nordisk ungdom, William Hahnes manipulativa beteende vid hanteringen av medlemsregistret och mycket annat i samband med det kuppartade årsmöte då Hahne valdes som ny ordförande i SD Stockholms stad i spetsen för en ideologiskt följsam styrelse. En av de viktigaste uppgifterna för Hahne var att smutskasta förra ordföranden och gruppledaren i stadsfulmäktige, Maria Danielsson.

Nu har den dynamiska duon uteslutits ur Sverigedemokraterna och även aviserat sin avgång som ordförande och vice ordförande ur Sverigedemokratisk ungdom. Hahne, den ende i duon som valts till något offentligt politiskt uppdrag, ämnar sitta kvar som politisk ”vilde” i Stockholms stadsfullmäktige. Kasselstrand nedlät sig, i ett sista desperat försök att undgå uteslutning, till hot om att sprida känsliga uppgifter om partistyrelsemedlemmen Sven-Olof Sällström om denne inte röstade för att han skulle få vara kvar. Något som dessbättre inte lyckades:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20700010.ab

imagesEUE1KR4R

På nätet framställs på sina håll Gustav Kasselstrand och William Hahne såsom något slags martyrer för den slemma icke-demokratin eller ”demokraturen” i SD med ”de fyras gäng” i spetsen. Tro inte på den vrångbilden. Säkerligen hade partiledningen kunnat agera annorlunda och bättre än som nu faktiskt skedde, och kanske framförallt i ett tidigare skede. Jag hade inte protesterat om de åkt redan efter den skandalösa publikationen av debattartikeln om Palestina och Israel i november 2011.

Det finns dock anledning för oss som värnar den västerländska demokratin och den anständiga nationalismen på socialkonservativ grund att välkomna det faktum att uppgörelsen i varje fall kom före landsdagarna i höst, då Gustav Kasselstrand ganska säkert hade försökt utmana Jimmie Åkesson om ordförandeskapet i moderpartiet. Skulle han ha lyckats, ja gå hade SDs väg tillbaka till ett 1-2 procentsparti varit utstakad. Det som skedde nu var därför, som jag ser saken, ett helt nödvändigt kirurgiskt ingrepp i syfte att hindra den ideologiska kallbranden att sprida sig i partikroppen.

Därför är det så pinsamt urdumt när Kasselstrand, Hahne och SDU-ordföranden in spe Jessica Ohlsson låter sig fotograferas tillsammans under rubriken ”Framtiden är vår”. Likadant när distriktsordföranden i SD Skaraborg, Oskar Lindblom, i dagens Expressen tillkännager sin avsikt att lägga fram en motion vid landsdagarna i höst om att häva de nyligen företagna uteslutningarna medelst ”interndemokrati”:

http://www.expressen.se/debatt/upphav-uteslutningar-med-interndemokrati/

Dessbättre är jag övertygad om att detta projekt har ungefär lika stora chanser att hävda sig vid landsdagarna, dit jag själv reser som ombud för Stockholms län, som en snöboll i Sahara. Det gör mig dock ont att Oskar, en brinnande förkämpe för ett starkare svenskt försvar, på detta sätt dras ned i det kasselstrandska och hahneska moraset av ideologiska förvillelser, lögnaktiga manipulationer och falska martyrskap.

untitled Oskar Lindblom lägger fram motion till landsdagarna.

Kanske kan de här grabbarna resa runt på en smärre hyllningsturné bland identitärer och etnopluralister i Europa och med tårar i ögonvrårna berätta om hur illa de behandlats, jag vet inte. Deras framtid i SD och Sverige ter sig betydligt blekare. Gudskelov.

Fotnot: ”Dynamiska duon” är ett uttryck som hämtats från serien och filmerna om Batman (Läderlappen) och syftar på denne och den unge medhjälparen Robin.

I dag firas den samiska nationaldagen

6 februari, 2015

 

1536_samerisiffror Antalet samer i vårt land beräknas till mellan 20 000 och 40 000.

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2622191-samernas-nationaldag-firas-i-goteborg-i-dag?m=print

Den 6 februari firas sedan 1992 Samelands (Sápmi), det vill säga alla samers, nationaldag. Noga taget högtidlighålls denna dag till åminnelse av den första samiska kongressen som ägde rum i norska Trondheim 1917. Dagen till ära förekommer firande i Göteborg i form av exempelvis jojk och konst.

En av de aktivister och samepolitiker som möjliggjorde kongressen i Trondheim var Elsa Laula Renberg (1877-1931), född i Tärnaby i Västerbotten av norsk-svenska föräldrar. Mer om denna driftiga kvinna här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Elsa_Laula_Renberg

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder väckte för en tid sedan rabalder då han i en intervju med Dagens Nyheters Niklas Orrenius bland annat diskuterade villkoren för våra erkända nationella minoriteter, däribland samerna. Ve och fasa och rasism, Söder och SD anser inte att dessa är svenska! löd den politiska korrekthetens samfällda anskri.

Elsa_Laula_Renberg Samepionjären Elsa Laula Renberg.

Det var bara det att Söder hade rätt och de politiskt korrekta fel. Samer är inte svenskar. Detta inskärptes av den samiske folkrättsjuristen Mattias Åhrén i en debattartikel på SVT Nyheter, som kan läsas här:

http://www.svt.se/nyheter/sverige/mattias-ahren-samer-ar-inte-svenskar

Ett centralt avsnitt i Åhréns analys lyder så:

Jag blir personligen nästan mer bekymrad när alla andra partier från höger till vänster tar debatten och säger att samer är svenskar – för det är vi inte. Det är därför vi har ett Sameting, rätt till att ha undervisning och utbildning på samiska och det är därför vi har särskilda rättigheter till landområden och naturresurser.

Lägg därtill att samerna också har en egen nationalsång som heter ”Samefolkets sång” (Sámi soga lávlla) samt en egen flagga och alltså egen nationaldag. Vilka är då samerna och hur många finns det? Det exakta antalet är flytande, eftersom det är osäkert hur många med samiskt påbrå som identifierar sig som just samer.

200px-Sami_flag_svg Den samiska flaggan.

Litet statistik om det samiska kan fås via denna länk:

http://www.samer.se/1536

Man brukar dock räkna med att det finns cirka 20 000 – 40 000 samer i Sverige, varav bara en minoritet – 4677 – är renägare. Det finns också en spänning mellan renägande och icke renägande samer, där det är en vanlig uppfattning bland de sistnämnda att renägarna har alldeles för stora privilegier.

I en artikel i SD-organet SD-Kuriren, som jag då var chefredaktör för, skrev den tidigare sametingsledamoten Ulf Nårsa i december 2009 bland annat följande:

När sedan 1971 års rennäringslag kom och på den nuvarande samebystem så kom man också att slå in den sista spiken i den lappländska kistan. Genom rennäringslagen, som endast tillåter samer som äger renar och är medlemmar i en sameby att bedriva jakt, fiske och renskötsel inom det så kallade renskötselområdet så blev befolkningen i Norrlands inland uppdelade i ett A- och B-lag. Ett A-lag som har alla rättigheter till brukande av land och vatten och ett B-lag som inga sådana rättigheter har.

Nårsa ifrågasätter vidare om samerna verkligen är en så kallad svensk urbefolkning, som det vanligen hävdas. Enligt Nårsa är det snarare så att den samiska urbefolkningen initialt var en till Sverige inflyttad utländsk minoritet.

images Förre sametingsledamoten Ulf Nårsa.

Det må vara hur det vill med den saken. Jag tycker under alla omständigheter att den samiska nationaldagen kan vara värd att fira och tänker göra det med att inmundiga ren- eller viltskav med pommes frites. Samiskt och belgiskt i skön blandning. Kanske litet spanskt rödvin därtill.

Slutligen litet jojk i form av ”Daniels jojk” framförd av den samiske artisten Jon Henrik Fjällgren:

https://www.youtube.com/watch?v=H2sJz90ygKE

Fotnot: Sveriges fem erkända så kallade nationella minoriteter är samer, judar, romer, tornedalingar och sverigefinnar.

 

 

Litet om hur och varför jag blev journalist

23 november, 2014

Jag har varit verksam som publicerad skribent sedan 1969.

Mitt uppdrag den gången bestod i att, för sportredaktionen på Länstidningen i Södertälje, göra sammanställningar om division VII-fotbollen. Det tillgick så att jag varje söndag ringde runt till lagledare och tränare och hörde mig för hur det hade gått i helgens matcher: vilka som gjort mål, vilka som varit bäst, om domaren varit bra och så vidare Ett ganska styvt jobb. Resultatet publicerades sedan på måndagen i en ruta där signaturen ”Tom” angavs som författare.

När fotbollssäsongen var slut var det dags att ge sig på division IV-serierna i ishockey och bandy (ja, den riktiga bandy som spelas på is med ett lackrött garnnystan). Samma tillvägagångssätt där. När manuset var färdigt fick jag skjuts av min pappa in till tidingsredaktionen, som på den tiden var inrymd i gamla Tobaksmonopolet intill Kanalen, för att lämna in det jag knackat ner på min skrivmaskin.

untitled Min chef på LT-sporten, Richard Dahl.

Chef för LT-sporten var gamle europamästaren i höjdhopp från 1958, skåningen Richard Dahl. Det var för övrigt min pappas bekantskap med Dahl som ledde till att jag fick jobbet som sportskrivare på deltid (jag gick sista ring i gymnasiet). Förutom nämnda lagsporter skrev jag även om friiidrottstävlingar där jag i regel själv tävlade för min klubb, IFK Södertälje.

När jag nu bläddrar i de gamla urklippen slår det mig att  jag, trots unga år, hade ett tämligen moget och idiomatiskt korrekt skriftspråk som jag inte behöver skämmas för omkring 45 år senare. Inga ”vart” i stället för var, inga ”dem” i stället för de, inga ”till” i stället för och efter ordet ”mellan”. Det tackar jag mina gamla modersmålslärare för.

Tyvärr hade Länstidningen anställningsstopp på sportredaktionen vid denna tid, annars hade jag kunnat tänka mig en yrkesbana som sportjournalist direkt efter gymnasiet. I stället blev det universitetsstudier utmynnande i en filosofie kandidat-examen samt politiskt engagemang i Demokratisk Allians (DA) i Stockholm. Skrev gjorde jag likafullt, nu som författare av engagerade debattinlägg och insändare.

imagesUWBP54K6

Allt eftersom blev det även medarbetarskap i en ganska lång rad tidningar och tidskrifter med början i Försvarsfrämjandets tidskrift Fritt Militärt Forum: moderata idéorganet Svensk Tidskrift, Tidsspegel (organ för Medborgarskolan), Svensk Linje, Heimdal, Smålandsposten, Norrköpings Tidningar, Katrineholms-Kuriren, Sydsvenska Dagbladet, Vimmerby Tidning, Upsala Nya Tidning, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med flera.

De hundralappar jag kunde få för en artikel – jag skrev mest om utrikespolitik och ideologi – räckte inte för min försörjning, varför jag vid denna tid hade anställningar av mer eller mindre tillfällig karaktär såsom pressbyråbiträde, tillförordnad amanuens vid Armémuseum, telefonannonsmottagare vid Svenska Dagbladet och väktare vid bevakningsföretaget ABAB.

Jag hade dock en insiktsfull vän och kollega i den politiska kampen som föreslog att jag skulle genomgå journalistutbildning och satsa på en yrkesbana som journalist. Tanken var att jag på så sätt skulle komma in i media som en motvikt till all vänsterjournalistik som redan då plågade landet. Jag tyckte idén var god och sökte därför in till en kurs i dagspressjournalistik på Poppius journalistskola, då inrymd i dåvarande Svenska Dagbladet-huset i Marieberg i Stockholm.

Sigge1 Min Poppius-lärare Sigge Ågren.

Jag blev i en ålder av 26 år således antagen som elev på Poppius hösten 1978-våren 1979 och måste säga att jag lärde mig oerhört mycket på dessa två terminer. Huvudläraren hette duga: det var den gamle Expressen-legendaren Sigfrid ”Sigge” Ågren (1910-89), en institution i dåtidens medievärld som både rökte och svor som en borstbindare. Han hade som devis: ”Skriv kort, helst inte alls” och inpräntade ständigt, att det skulle skrivas enkelt och lättfattligt så att läsarna begrep det som skrevs.

Mer om Sigge, inklusive hans ”Skrivarens tio budord” här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sigge_%C3%85gren

Jag hade klart för mig att Sigge Ågren var en engagerad vänstermänniska och innehavare av partibok för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och undrade litet över, om man nu på lektionerna skulle översköljas av vänsterpropaganda. Jag hade inte behövt oroa mig: under min tid som elev på Poppius kan jag inte minnas ett enda fall av politisk indoktrinering i vänstervridningens tecken.

Tvärtom var Ågren, som jag uppfattade det i alla fall, skeptisk gentemot politisk kampanjjournalistik. Jag minns att en elev en gång yttrade något om att han med sitt skrivande vill göra en insats för ”de svaga och utsatta i samhället” eller något liknande. Sigge muttrade något till svar som gick ut på att det borde han nog inte alls göra.

untitled

Jag är för egen del glad över att kunna säga, att Sigge Ågren uppskattade mig som elev. ”Du är bra, Tommy”, sa han vid ett tillfälle och det är nog det finaste omdöme om mitt skrivande jag någon gång fått. Fast jag har inte alltid, Gud förlåte mig, följt Sigges råd om att skriva kort och/eller begripligt. Jag försvarar mig med att han också sa att när man väl en gång lärt sig skrivandets fundamenta, kunde man skriva hur man ville.

I sammanhanget måste jag även nämna en annan lärare och journalistveteran, gentlemannen Erik Björnsson, som undervisade i redigeringens ädla konst. Det här var mitt emellan blyepoken och datoriseringen vid våra svenska tidningar, då redigeraren på speciella ark skulle göra en uppskattning av vilket utrymme textinnehåll och bilder skulle ta i anspråk. Det redskap man därvidlag hade till sitt förfogande kallades typometer, en stållinjal som man mätte och donade med. Sedan monterades de satta texterna upp på ark innan dessa gick till trycket.

Erik hade även en hel uppsättning historier på lager om forna tiders journalister, särskilt de som befolkade de gamla Klarakvarteren i Stockholm och som föreföll tillbringa minst lika mycket av arbetstiderna på närbelägna näringsställen som på redaktionerna. Bland annat bibringades vi elever kunskapen, att uttrycket ”matsedel” som benämning på ett A4-ark med text härrörde från praxisen att skriva texter (detta var innan skrivmaskinernas genombrott) på baksidan av restaurangmatsedlar.

Mer om Poppius via denna länk:

http://www.poppius.se/index.phtml?kategori=1&underkategori=66

Parallellt med studierna på Poppius arbetade jag som väktare vid ABAB, där jag hade räknat med att jobba typ ett par år i alla fall. I stället fick jag redan innan jag avslutat kursen på Poppius anställning på den ärevördiga tidningen Idrottsbladet, som överflyttat från huvudstaden till Södertälje sedan den inköpts från Torsten Tegnér av förre chefen på Länstidningen, Robert Schützer. Eftersom Schützers företag Kerrob även ägde andra tidningar fick jag under IB-tiden 1979-86 även tillfälle att arbeta vid veckobladen Södertälje Allehanda, Trosa Tidning och gratisutdelade reklamtidningen Södertälje Handelsnyheter.

untitled

Robert Schützer var väl egentligen mer affärsman än tidningsutgivare och inte alldeles lätt att samarbeta med, för att uttrycka sig försiktigt. Förbluffande dåligt omdöme visade han genom att i början av 1980-talet anställa en stalinist som hette Janne Bengtsson, vilken förvandlade IB till ett propagandaorgan för Sovjetunionen. Bengtsson gick senare till Svenska Dagbladet (!). 1986 hade jag fått nog och sade upp mig på egen begäran. Efter ett års tid fick jag anställning som redaktör vid Frivilliga skytterörelsens (FSR) tidskrift Svenskt Skytte.

Jag sticker här emellan med att omtala, att jag under sommaren 1980 arbetade som praktikant på dagstidningen The News World i New York, en tidning som jag senare var korrespondent för i Sverige ett par år i slutet på 1980-talet; då hade tidningen bytt namn till The New York City Tribune.

FSR var en frivillig försvarsorganisation som bedrev tävlingsverksamhet – ban- och fältskytte – vilket passade mig perfekt. Nu fick jag utlopp både för mitt försvarsengagemang och idrottsintresse och reste land och rike runt, bokstavligen från Ystad till Haparanda, för att skriva om olika skyttetävlingar. Efter fem år och mitt i en landsomfattande ekonomisk kris ansåg sig dock FSR tvungen att skära ned på tjänsterna varför jag fick sluta. Min förste chef var FSRs generalsekreterare, överste 1. Lennart Löfgrén, som jag minns med stor värme.

Efter något år som arbetssökande övergick jag i slutet av 1993 till talboksinläsning på ett företag i Sundbyberg, men skrivandet fortsatte jag förstås med. Bland annat 1994-2009 som (oavlönad) ansvarig utgivare och redaktör för den oberoende borgerliga tidskriften Contra, som drevs av mina gamla kompisar från Demokratisk Allians-tiden, C. G. Holm och Géza Molnár. Efter Contra (som jag fortfarande medarbetar i) utsågs jag till chefredaktör för SD-Kuriren med Richard Jomshof som ansvarig utgivare.

imagesVHNNJQIA

Sedan Paula Bieler tog över min tjänst 2013 och SD-Kuriren fått ett glättat magasinsutförande (inte riktigt i min smak, det måste jag i ärlighetens namn bekänna) är jag numera chefredaktör och ansvarig utgivare för lokala SD-tidningen Telgekuriren i Södertälje och då och då medarbetare i nättidningen Dispatch International med underbart orädda Ingrid Carlqvist som chefredaktör.

Så där ser min journalistbana ut i runda svängar. Förutom ovannämnda tidningar och tidskrifter har jag medarbetat i och ibland även varit redaktör för ett antal andra publikationer såsom Aktuellt om Korea, Nytt Hopp samt Morgonposten (Göteborg). Detta bortsett från ett otal debattinlägg i massor av medier, mest frekvent i Länstidningen i min hemstad (där jag i egenskap av SD-politiker även har det stundom tvivelaktiga nöjet att vara nyhetsmaterial).

Jag bör väl även tillägga att jag hunnit med att skriva tio böcker: från Slaveri i vår tid 1989 till Religionsfrihetens martyrer 2011, båda på Contra förlag.

anthelius230

Därmed kan väl cirkeln sägas vara sluten: från sportskrivare i Länstidningen till debattör och mer eller mindre hett  nyhetsstoff i samma tidning!

Visst klarar vi oss utan kvotering och feminism

11 februari, 2014

images Jens Spendrup: avvisar kvotering.

En knapp månad kvar till FNs Internationella Kvinnodag den 8 mars – som har kommunistiska rötter – har det blåst upp till storm kring Jens Spendrup, född 1944, ordförande i Svenskt Näringsliv. Detta därför att han avvisar statlig kvotering till privata bolagsstyrelser och nekar till att vara feminist.

Om Internationella Kvinnodagen och dess röda historia har jag tidigare skrivit följande på denna blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/03/08/kvinnodagens-kommunistiska-historia/

Det var i en intervju i Ekot i lördags som Spendrup stack ut hakan. Efter det har han blivit kallad både ”praktfiasko”, ”pajas” och ”inkompetent”. I alliansregeringens Sverige anno 2014 är det nämligen inte tillåtet att tänka utanför den tokfeministiska och desperat politiskt korrekta boxen. Då höjs bildliga krav på lynchning och kastrering.

Jag tänker här inte gå in i detalj på innehållet i intervjun med Spendrup. Om kvinnokvotering tycker han dock inte, och detta därför att han anser att det finns få kvinnliga namn i toppositioner som kan bidraga med nödvändig komptetens i den hårda internationella konkurrensen. Spendrup förhåller sig därtill skeptisk till ”ismer” av skilda slag och vägrar därför även, logiskt nog, att kalla sig feminist.

imagesXAJQWXGF

Detta är bakgrunden till att ett antal tokiga fruntimmer och några i deras ledband gående män, vilka förmodligen borde låta könstesta sig, nu kräver Spendrups pungkulor på ett fat. Det är naturligtvis icke oväntat men likväl ledsamt att vi inte kommit längre när det gäller friheten att lufta våra åsikter.

I sak, om nu sakfrågan har någon som helst betydelse i sammanhanget, har Spendrup förstås rätt. Könskvotering är ett otyg, och jag är dessutom rätt säker på att Spendrup har rätt i att det saknas kvinnor med rätt typ av komptens i den maskulina bolagsvärlden. Det är inte alls osannolikt att de egenskaper som krävs inom den internationella affärsverksamheten huvudsakligen återfinns hos det manliga könet.

Å andra sidan finns det säkerligen ett antal områden som ligger bättre till för kvinnor: vård- och omsorgssektorn, modebranschen, kultur och massmedia etcetera. Varför vägra erkänna dessa skillnader?

När det gäller feminismen är det mycket klokt av Jens Spendrup att vägra bekänna sig därtill. Denna ideologi är nämligen vildvuxen så det räcker till. Från bisarra galningar och feminazister som amerikanskan Valerie Solanas (1936-88), hon som skrev SCUM-manifestet som pläderar för alla mäns utplåning och försökte mörda konstnären Andy Warhol, till SD-Kurirens både kompetenta och söta chefredaktör Paula Bieler, som bekänner sig till den så kallade särartsfeminismen vilken tar fasta på olikheterna mellan könen i stället för att kräva robotlik kongruens. SCUM är en förkortning för Society for Cutting Up Men.

imagesYMART3CB

Mellan dessa motpoler hittar vi exempelvis promillepartiet Feministiskt initiativs Gudrun Schyman, som anser att alla män är talibaner, Aftonbladets kulturleninist Åsa Linderborg som ännu inte hittat någon kommunistisk diktatur hon ogillar, samt så kallade batikhäxor som Katarina Mazetti vilka känner sig upprörda över att det kan finnas något som kan kallas svenskt.

Jag stör mig personligen inte ett dugg på framgångsrika och starka kvinnor och ser gärna fler sådana i de flesta sammanhang. Däremot anser jag för min del att vi kan vara utan såväl kvotering och annan särbehandling som feminism över huvud taget oavsett schattering. Och kvinnodagar med, för den delen – låt i stället alla 365 dagar om året (366 under skottår) vara  kvinno- och mansdagar.

Trots allt är vi alla människor om än med olika roller och egenskaper.