Posted tagged ‘SD-Kuriren’

”Antirasismen”: en sekulär tro som får människor att känna sig goda

3 februari, 2014

_2BE4793 Professionella antirasisten Alexandra Pascalidou retar upp sig på fotografen. SDs Paula Bieler ser betydligt mer road ut…Foto: Photo2be

Den 2 februari sändes pilotavsnittet för Sveriges Radios (SR) nya valdebattprogram i P1 med Alexandra Pascalidou som programledare. Temat var ”Hur mycket rasism tål Sverige?” Jag skulle vilja vända på frågeställningen: Hur mycket ”antirasism” tål Sverige?

Det behöver knappast framhållas, att SR med programrubriceringen i fråga inte avsåg invandrares svenskfientlighet eller malmömuslimers judefientlighet, som fått många judar i Sveriges tredje största stad att flytta. Det framgick mer än tydligt att det som menades i stället var sverigedemokraters och andra sverigevänners oro för massinvandringens konsekvenser.

Som ett slags alibi hade SR bjudit in SDs Paula Bieler, min efterträdare som chefredaktör för partitidningen SD-Kuriren. Hon hade dock att kämpa mot programledarens ohöljda partiskhet.

Att SR i detta debattinslag inte hade någon som helst avsikt att leva upp till krav på ”opartiskhet” och ”saklighet” framgick redan inledningsvis genom Pascalidous obalanserade uppträdande. Således hoppade debattledaren på den borgerliga debattören Alice Teodorescu, som menar att begreppet ”rasism” har devalverats, i följande ordalag:

Du står här och du är väldigt vacker, du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du är europé.

_2BE4656 Alice Teodorescu: alldeles för vacker, välklädd och europeisk för att vinna Pascalidous gillande. Foto: Photo2be

Därmed ville Pascalidou tydligtvis säga, att om man är allt detta så begriper man ingenting om rasism. Jag vet inte om Pascalidou reflekterade över att ungefär samma saker skulle kunna sägas om henne själv – som uppenbarligen dock menar att hon har särskilda insikter i vad verklig rasism är.

Svenskarna tillhör säkerligen jordens minst rasistiska folkslag, något som också hävdades av den i Afghanistan födde författaren Zulmay Afzali i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 25 januari: ”Nej, svenskarna är inte rasister”. Det som professionella antirasister som Alexandra Pascalidou och andra påstår är ”rasism” är emellertid nästan uteslutande en uppriktig oro över, hur den i jämförelse med andra EU-länder extremt omfattande invandringen påverkar vårt land.

Visst finns det ett antal reella rasister i vårt land, varav en liten del utgörs av det fåtal människor som engagerar sig i extremnationalistiska och/eller nazistiska partier och grupperingar. Jag vill minnas att SÄPO brukar uppskatta detta i stort statiska antal till maximalt 200 personer. Tillkommer gör alla de hitkommande människor vilka tar med sig etniskt baserade konflikter i sina ursprungsområden, som exempelvis i fallet med antisemitismen i Malmö, och de är betydligt fler än ett par hundra.

Den ”antirasism” som Alexandra Pascalidou och riksdagens sjuklöverpartier omfattar tar sig till allra största del uttryck i  ohemula och försåtliga angrepp på Sverigedemokraterna och ett antal icke politiskt korrekta medier. De skulle lika väl kunna säga ”ni är dumma”, men det låter naturligtvis inte lika bra. Detta synsätt menar jag vara en fara för demokratin och yttrandefriheten.

Uppkomsten av fenomenet ”antirasism” har enligt mitt förmenande mycket att göra med den moderna människans behov av att uppleva sig själv som god i en förvirrad och föränderlig värld.

BE3952 ”Antirasistisk” manifestation i Kärrtorp 22 december 2013. Foto: Photo2be

Då tar man lämpligen en viss negativ företeelse, blåser upp den bortom alla rimliga proportioner och begynner därefter agera mot den. På så sätt har ”antirasismen” blivit en sekulär religion som inte kan fattas med enbart intellektet utan som till avgörande delar är ren tro. Sak samma med tron på vittgående klimatförändringar till följd av mänskliga koldioxidutsläpp, något som alltfler forskare numera avvisar.

Klimatet har förändrats under hela jordens och människans historia av alldeles naturliga orsaker. Klimatalarmismen har dock hunnit bli ett självspelande piano som det är tveksamt om några aldrig så vetenskapliga sakargument biter på.

Det förefaller som om betydande delar av människosläktet har ett behov av att tro på katastrofscenarion, oavsett om dessa är verkliga eller påhittade. Därigenom får den som känner sig manad, i avsaknad av en genuin religiös övertygelse, något att tro på och verka för och kan som grädde på moset känna sig riktigt God och Moraliskt Högstående.

Alliansregeringen överträffade i sammanhanget för övrigt sig själv, när den genom integrationsminister Erik Ullenhag (FP) utsåg den dömde våldsverkaren och militante (anti-vite) rasisten Tobias Hübinette – som sedan han dömdes på 1990-talet skaffat sig en ansenlig mängd akademisk fernissa – att utreda den så kallade afrofobin i Sverige.

untitled Dömde brottslingen Tobias Hübinette anlitas av Erik Ullenhag för att skriva rapport om så kallad afrofobi.

Det vill säga påstådd fruktan för människor vilka för inte speciellt länge sedan angavs vara ”negrer”. Kvalificerat trams som genom alliansregeringens försorg upphöjs till sanning.

Om Hübinette skrev jag för några år sedan följande:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/02/20/hubinette-vansterextremist-i-vardagsrummen/

 

Satis polito: Jimmies andra bok

14 november, 2013

untitledJimmie Åkesson signerar sin nya bok Satis polito.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har givit ut en ny bok: Satis polito (AB Asp & Lycke), 284 sidor. Just det, ny bok. Vad många kanske inte minns är den första boken som kom ut 2009 och hette Åkesson om…(Blåsippans förlag, 68 sidor). Den bestod av en samling veckobrev i olika mer eller mindre aktuella ämnen. Jag skrev vid tillfället en recension av följande lydelse:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/11/jimmie-har-ordet/

Den nya boken har fått en latinsk titel som lär betyda ”tillräckligt polerad”. På ett av bokens försättsblad återfinns vidare denna latinsk mening: Quidquid latine dictum sit, altum videtur, som ger en fingervisning om varför Åkessons bok betitlats på latin. Det betyder nämligen: Allt som sägs på latin låter djupsinnigt. Jag förmodar att det latinska tillägget, i den mån någon bryr sig om att slå upp vad det betyder, skall verka avväpnande och självdistanserande.

untitled

Jag känner mig, och jag är ändå gammal latinare, personligen inte alldeles övertygad om att latinet i sammanhanget är speciellt lyckat. Om Åkesson velat vara riktigt självdistanserad hade han exempelvis kunnat kalla boken ”Pelle Plutt tog ett skutt”. SD-ledarens hela namn är Per Jimmie Åkesson, och den av mig föreslagna titeln, alluderande på en gammal barnramsa, skulle ha varit perfekt som titel på en bok som visar hur en grabb från lilla Sölvesborg i mörkaste Blekinge blir partiledare och Sveriges sannolikt mest uppmärksammade politiker. (Nu var det ju förstås ingen som konsulterade en tidigare chefredaktör för SD-Kuriren, mångårig journalist och författare till tio böcker om saken.)

Det framgår redan i författarens förord att det är mycket viktigt för honom att framstå som så kallat vanlig. Så här skriver Åkesson:

Således är det inte främst en politisk programförklaring, idéskrift eller akademisk avhandling du håller i din hand. Det är företrädesvis vad man skulle kunna kalla en populärpolitisk bok av och om mig, den alldeles vanlige Per Jimmie Åkesson, född den 17 maj 1979 i Valje, Ivetofta församling, precis på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Snapphaneland.

Åkesson vänder sig inte, skriver han, till kultureliten utan snarare till så kallat ”vanligt folk”. Jag tycker det är en något märklig målgrupp när man nu efter noggrant övervägande valt att ha en latinsk titel på boken, ty hur självdistanserande och klämmigt detta än kan verka i somligas ögon kommer man aldrig ifrån att den latinska titeln måste förklaras. Den förklaring Jimmie själv ger i förordet är inte den allra mest klarläggande i mina ögon.

Dessutom tror jag inte mycket på att detta ”vanliga folk” kommer att springa benen av sig till bokhandelsdiskarna för att köpa en tämligen tjock bok, detta med ett stort undantag: Sverigedemokraternas medlemmar vilka givetvis kommer att stå för merparten av bokinköpen. Det gör de också med all rätt. Partiledarens bok är i mitt tycke utomordentligt intressant läsning med ett välfungerande språk och ett otal intressanta inblickar både i Åkessons förflutna och nutid. Det är uppenbart att författaren är en skarpsynt iakttagare och vet vad han sysslar med. Också då han skriver böcker.

Ake-Ortmark-440x314Ortmark: ”Åkesson vanlig.”

Boken är uppbyggd kring dagboksanteckningar tillkomna under valåret 2010. Utifrån den aktuella anteckningen bygger författaren upp ett kapitel som kan innehålla såväl allmängiltiga som personliga reflektioner. Redan i kapitel 1 med en dagboksanteckning från Nyårsdagen 2010 kommer Jimmie in på hur vanlig han är och hänvisar här till följande utsaga av veteranjournalisten Åke Ortmark, avlevererad i samband med en intervju i Axess Television i april 2007:

Det intressanta från journalistisk synpunkt med honom är att han är så vanlig och att han förmår framstå som så vanlig. Och jag menar, jag kan inte komma åt den attityden. Antingen är han verkligen vanlig, eller också så spelar han vanlig med denna utomordentliga framgång.

Frågan är förstås hur man definierar ”vanlig”. Jag tycker nog, trots allt, inte att det kan anses vara särdeles vanligt att från 16 års ålder (Jimmie gick med i SD 1995) lägga ner hela sin själ i partipolitisk verksamhet, därtill i Sveriges särklassigt mest avskydda parti av någon betydelse. Jimmie berättar själv hur privata relationer, intressen, utbildning, ja allting, fick stryka på foten för SD-politiken. Detta är ärligt talat extremt ovanligt. Samtidigt är det naturligtvis bara genom att ge precis allt och litet till, det må sedan gälla politik eller något annat, man kan lyckas på allvar.

Jimmie Åkesson blickar dessutom hela tiden framåt, det vet envar som haft förmånen att höra honom tala. Jag skulle inte vilja kalla honom en stor talare, snarare litet småtråkig enligt svensk mall, men han lyckas ändå förmedla ett mått av optimism och inspiration som jag vet entusiasmerar alla sverigedemokrater som hör honom med få om ens några undantag. Man tror honom helt enkelt, också när han säger att slutmålet varken är att nå riksdagen eller bli landets tredje största parti, utan att med tiden bli ett regeringsfähigt parti. Eftersom de två första målen nu uppnåtts finns det väl ingenting som talar för, att det tredje skulle få skatta åt förgängelsen.

Jimmie Åkesson inger kort sagt  förtroende, både som talare och debattör i riksdagen och i TV-sammanhang. I den sistnämnda skepnaden har han sopat golvet med storheter som Mona Sahlin, Maud Olofsson, Åsa Romson och icke minst Fredrik Reinfeldt. Redan bevingad är hans fråga till Romson: ”Fru talman! Om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?” (Romson hade dessförinnan sagt att hon betraktade alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar).

imagesCANSSCEQTokyos tunnelbana. Blir Åkesson japan om han åker den?

Jag avser med dessa rader inte att ge ett uttömmande omdöme om allt som Jimmie Åkesson torgför i Satis polito utan nöjer mig med några nedslag jag av ett eller annat skäl finner särskilt intressanta. Det första jag kommer att tänka på är den tragikomiska berättelsen om, när Jimmie enligt egen utsago blev närmast skräckslagen till följd av en bil med till synes arabisk/muslimska förare och passagerare, som vid olika tidpunkter cirklade runt villan i Sölvesborg. Detta ägde rum i nära anslutning till all den uppståndelse som ägde rum i samband med SD-Kurirens publicering av en av Muhammed-karikatyrerna från Jyllandsposten 2006 och som ledde till att partitidningens webbsajt stängdes ner efter ingripande av dåvarande utrikesministern Laila Freivalds. Vildsinta islamister var under denna tid särskilt generösa med diverse hot och allsköns fatwor.

Det var mot den bakgrunden inte överraskande att Jimmie blev skärrad, ringde till polisen (som inte hade tid att ingripa) samt blickade ut genom köksfönstret titt som tätt. Kulmen nåddes då bilen kom körande längs trottoaren på vilken Jimmie promenerade. När fordonet stannade och förare och passagerare, skrudade i arabisk mundering, steg ur bilen och började gå mot Jimmie, satte denne av i raketfart och tog skydd under förstutrappen till ett grannhus formligen darrande av skräck.

Det visade sig dock att det inte fanns någon anledning till rädsla. Bilen med dess besättning tillhörde en körskola med arabiska elever som målgrupp…

turbanbomben-muhammed-beskuDen mest kända av Muhammed-karikatyrerna.

Jag har dock inga som helst problem att förstå Jimmies rädsla med tanke på den hysteri som Muhammed-teckningarna hade skapat. Den självutlämnande berättelsen belyser också den hotbild som finns mot i första hand Åkesson, men också mot praktiskt taget alla övriga sverigedemokrater varav en del blivit svårt misshandlade, fått sina hem sönderslagna, utsatts för mycket grova hot etcetera. Detta samtidigt som PK-media raljerar över SDs påstådda oskick att vilja plocka martyrskapspoäng.

Ett antal boksidor ägnas åt den tragiska historien om William Pätzell, det politiska underbarnet som väckt SD-ledningens uppmärksamhet genom ett proffsigt och moget agerande i Borås kommunfullmäktige. Den William jag träffade  några gånger före valet 2010  gjorde först ett mycket förmånligt intryck på mig: han föreföll glad, öppen och ärlig i sin framtoning.

Att han redan då sedan ett par år tillbaka hade betydande missbruksproblem var jag, tydligen lika litet som partiledningen, medveten om. När jag sedan stötte på honom vid middagen efter Jimmie Åkessons första sommartal i Sölvesborg i augusti 2010 var han helt förändrad. Ny frisyr, nya kläder och en ny, ganska uppseendeväckande solbränna. Den gamla sprudlande glädjen och spjuveraktigheten var borta. Jag fick intrycket av att han medvetet stajlat sig inför det förväntade riksdagsinträdet. På mig gjorde detta ett rätt patetiskt men också tragiskt intryck. Jag tyckte han såg ut som en liten bortkommen dockpojke.

Jag hade redan då jag fick reda på att William Pätzell placerats på valbar plats på SDs riksdagslista uppfattningen, att en 22-åring – Pätzell var född 1988 och därmed tre år yngre än min son – inte har den livserfarenhet och mognad som krävs för ett så ansvarspåliggande värv som att vara ledamot av Sveriges riksdag. Detsamma gällde ytterligare något namn på samma riksdagslista. Sedan må man i övrigt framstå som hur duktig och briljant som helst.

Efter vad jag förstår är det partiledningen med Jimmie Åkesson i spetsen som dikterar för valberedningen vilka namn som skall vara med på riksdagslistan och i vilken ordning. I fallet William Petzäll gjordes en kapital felbedömning som även Åkesson får ta på sig. Om inte unge William tyngts av detta ansvar hade han kanske varit livet i dag.

PetzallWilliam Petzäll (1988-2012).

Dock ser jag ingen anledning att ifrågasätta partiets behandling av Petzäll sedan hans missbruksproblem framstått i öppen dag efter riksdagsinträdet. Han gavs flera chanser i form av betald rehabilitering med mera men återkom alltid till missbruket. Till sist gick det naturligtvis inte, och Petzäll uteslöts ur riksdagsgruppen varefter han valde att bli så kallad politisk vilde och talesman i ”brukarfrågor”. Riksdagslönen gjorde givetvis också att han kunde fortsätta sitt till slut dödliga knarkande och supande. Det är möjligt att partiet kunde ha gjort mer, jag vet inte, men till slut har du ändå ett personligt ansvar att ta tag i dina problem.

Innan jag avrundar vill jag även säga några ord om bokens ”Förord av Per Albin Hansson”, det vill säga en fejktext med ålderdomligt språkbruk – tyvärr inte i varje enskildhet helt korrekt grammatikaliskt – om hur det så kallade Folkhemmets skapare ser på dagens Sverige.

Det är väl känt att det inom Sverigedemokraterna, icke minst då i partiledningen, florerar något som nog kan kallas folkhemskult. Man tänker sig tillbaka till en tid då det i Sverige fanns betydligt mer av homogenitet, sammanhållning och gemenskap än det gör nu. Jag tror vi alla litet till mans vill se mera av sådant i det Sverige, som till stora delar förstörts av politiskt korrekta politikers sanslösa mångkulturalism och invandringsromanticism. Såväl sossar som allianspolitiker har här mycket att stå till svars för.

Jag har dock alltid känt en viss vämjelse inför folkhemsvurmandet. Allt var ju inte så superbra på Per Albins tid, och Per Albin själv lämnade enligt min enkla mening åtskilligt övrigt att önska. SD är som bekant det enda riksdagspartiet som vill se en ordentlig upprustning av vårt militära försvar, ett faktum som för mig var den främsta anledningen till att jag 2008 gick med i partiet. Litet märkligt då att närmast avguda en politiker som i egenskap av försvarsminister gick i bräschen för 1925 års beslut att genomföra den kraftigaste nedrustningen av det svenska försvaret i modern tid.

Det var de förödande följderna av denna nedrustning som gjorde, att Per Albin tvingades ljuga om att ”vår beredskap är god” då tyskarna gick in i Polen 1939 och startade Andra världskriget. Beredskapen var minst av allt god, och detta var till mycket stor del Per Albin Hanssons ”förtjänst”.

196475Per Albin Hansson: nedrustare och eftergiftspolitiker.

Annat på Hanssons meritlista är att han i spetsen för den krigstida samlingsregeringen förde en uppseendeväckande eftergiftspolitik gentemot Nazityskland, en politik som bland annat tillät tyska trupp- och vapentransporter genom Sverige i samband med Hitlers fälttåg i Sovjetunionen. Efter kriget gick den svenska regeringen  under ledning av Per Albin med på att utlämna uppemot 3000 tyska och baltiska krigsfångar till Stalins Sovjet, ett av de mest skamliga regeringsbesluten i svensk historia.

Jag ifrågasätter inte att Per Albin Hansson sannolikt var den bäste tänkbare svenske ledaren under krigsperioden. Sverige blev inte indraget i kriget – vad detta nu berodde på kan man diskutera – och Per Albin framstod som den faste rorsmannen med sin grötmyndiga skånska dialekt som grädde på moset. Applåder för det.

Men att placera honom på piedestal och att göra folkhemsmodellen till mall för partipolitik 70 år efter den store rorsmannens frånfälle – det tycker jag faktiskt inte är någon särskilt bra idé. En politik som inom parentes sagt även omfattade tvångssterilisering av så kallade mindervärdiga grupper och individer. Per Albin-tiden kommer aldrig åter utan vi får göra det bästa möjliga av det som finns nu!

Sammantaget tycker jag att Jimmie Åkessons bok är ett superintressant stycke samtidshistoria som både SDare, kulturelitister och så kallat vanligt folk gör väl i att läsa. Även om det inte är några memoarer i egentlig mening, berättar historien om hur en vanlig (nåja) kille från ett avlägset hörn av Sverige med några vänner med åren förvandlar den ganska hopplösa sektbildningen Sverigedemokraterna till ett riksdagsparti med långsiktiga möjligheter att bli regeringsbärande.

Vad som kanske mer än annat enligt mitt förmenande utmärker Jimmie Åkesson och det så kallade De fyras gäng – förutom Jimmie även Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson – är fingerspetskänsla och sunt politiskt omdöme. Jag kan just nu inte komma på ett enda viktigt beslut som det gänget fattat som jag funnit helt uppåt väggarna vansinnigt (och tro mig, jag skulle inte tiga om jag fann något sådant). Fast jag känner förstås inte till allt man beslutat om.

Något som diskuteras i Jimmies bok och som rönt stor uppmärksamhet både i media och bland SD-medlemmarna är den så kallade nolltoleransen mot politisk extremism och omdömeslöst beteende. Personligen menar jag att det var helt nödvändigt av vår partiledare att proklamera denna nolltolerans, och jag har heller inte haft något att erinra mot de uteslutningar som blivit följden därav. Därtill kommer att riksdagsledamöter som misskött sig tvingats lämna skutan – förutom nämnde Petzäll även Erik Almqvist och Lars Isovaara.

Ett parti av SDs slag, som dragit till sig ett försvarligt antal tvivelaktiga individer genom åren och troligen fortsätter att göra det, behöver helt enkelt en fast ledning. Det är dock självfallet inte helt fel om denna ledning emellanåt tar råd av andra än notoriska jasägare i omgivningen samt lyssnar till gräsrötternas mening någon gång.

 

Dispatch International: ett salt i samhällsdebatten

19 januari, 2013

ingrid-calqvist-dispatch-inDispatch och dess chefredaktör Ingrid Carlqvist: ett välbehövligt salt i samhällsdebatten.

I egenskap av chefredaktör för SD-Kuriren skrev jag i anslutning  till tidningens senaste nummer ett brev till läsarna, där jag förklarade varför den nya tidningen Dispatch Internationals svenska upplaga distribuerades med det aktuella utskicket. Bland annat förklarade jag att SD-Kuriren och Sverigedemokraterna inte nödvändigtvis stöder allt som står i Dispatch men ändå menade att tidningen är viktig ur ett yttrandefrihetsperspektiv.

Dispatch, utgiven av Tryckfrihetssällskapet med Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard som svensk respektive dansk chefredaktör, har upprört olika aktörer i det ängsligt politiskt korrekta segmentet. Icke minst den beryktade publikationen Expo som alltid när den tar upp ämnet Dispatch skriver att det är en ”rasistisk” tidning. Precis som om just Expo är rätt instans att komma med en sådan kritik.

imagesTobias Hübinette – rasist och akademiker samt en av Expos grundare.

En av dem som var med och grundade Expo var sålunda Tobias Hübinette, som torde vara en av de absolut värsta rasister som uppträtt i den svenska samhällsdebatten i modern tid och dessutom en brottsdömd person med en dokumenterad benägenhet för både politiskt och annat våld. Hübinette är en adopterad sydkorean vars koreanska namn är Lee Sam-dol. Han tillhörde det vänsterextrema gänget kring trotskisten och gerillaromantikern  Stieg Larsson och var verksam på tidningen 1994-98.

I ett av sina mest uppmärksammade utspel – i tidningen Creol 1996 – skrev Hübinette:

Att känna eller t. o. m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!

Jag har skrivit om den ökände rasisten Hübinette tidigare i min blogg, och i Dispatch den 10 januari 2013 presenterar även chefredaktör Ingrid Carlqvist denne under den fullt adekvata rubriceringen ”Expo jagar rasister – men glömmer sina egna”.

STIEG LARSSONTrotskisten Stieg Larsson: numera helgonförklarad Expo-grundare.

Tro nu inte att Tobias Hübinette fått lida nämnvärt för sina häpnadsväckande rasistiska floskler. Han tvingades visserligen lämna en tjänst vid Institutionen för orientaliska språk vid Stockholms universitet för några år sedan till följd av sina våldsamma utfall mot vita män. Det dröjde dock inte länge innan han dök upp som docent i något som kallas ”interkulturell pedagogik” vid Mångkulturellt Centrum i Botkyrka och som lektor vid Södertörns högskola i Flemingsberg.

I Sverige är det nämligen så att man kan vara hur rasistisk som helst om man bara riktar sina fördomar mot etniskt vita personer och/eller grupper. Lagparagrafen om ”hets mot folkgrupp” gäller inte etniska svenskar. Däremot krävs det inte mycket innan man blir bildligt talat rullad i tjära och fjädrar av PK-etablissemanget med det ylande vänsterbladet Expo i täten.

Orsaken till att Dispatch International nu hängs ut så envetet är att tidningen ägnar rätt mycket utrymme åt att belysa skilda aspekter av islamismen samt den muslimska invandringen till Sverige, Danmark och andra västländer. I en artikel hävdade en skribent att en orsak till den så kallade fördumningen av västerlandet (eller ”nord”) var invandringen av lågintelligenta personer från ”syd” och det har naturligtvis Expo tagit fasta på i sin hysteriska häxjakt på ”rasister”.

Jag skulle aldrig ha skrivit så själv och tror dessutom inte det är sant. Fördumningen av västerlandet har i mina ögon helt andra orsaker och får nog helt lastas på infödda PK-lobbyister och skrällande åsiktsmegafoner på företrädesvis vänsterkanten i förening med – när det gäller fallet Sverige – svenskens typiska ovilja att diskutera kontroversiella ämnen.

islamism06Islamismen med dess dokumenterade strävan efter världsherravälde tillhör de ämnen som kommer till belysning i Dispatch International.

Dessutom vet jag inte om det är speciellt ointelligent att ta sig från låt oss säga Somalia till något av de nordiska länderna, eftersom man lärt sig från släktingar som gjort resan tidigare att det går utmärkt väl att leva på social- och allehanda andra bidrag samtidigt som man upprätthåller sin livsstil från hemlandet med exempelvis kat-konsumtion och stöd till terrorister. Därmed inte sagt att sådant gäller alla invandrare från Somalia och/eller andra länder, långt därifrån.

Så visst har i alla fall ovan nämnda och utan tvekan mindre välbetänkta yttrande luftats i Dispatch. Däri har Expo rätt. Det innebär dock inte alls att man utan vidare kan avfärda denna publikation som ”rasistisk” i dess helhet. I tidningen tas upp ett brett spektrum av ämnen – från halalslaktat kött på svenska tallrikar till hetsen mot Israel från antisemitiskt håll. I senaste numret fanns även en läsvärd artikel om Sveriges försvar av riksdagsman Stellan Bojerud (SD). Själv är jag nybliven prenumerant och så här långt klart nöjd med tidningen.

Rasistisk? Glöm det. Det är bara amsagor från en obskyr men av obegriplig anledning uppburen tidning som heter Expo, vars affärsidé är att kasta så mycket dynga på Sverigedemokraterna som möjligt och som gör det med en skenhelighet som får de helvetespredikande penningpastorerna i USA att framstå som ärligheten själv. Dessutom är tidningens artiklar ofta slafsigt skrivna och felstavade.

3698072-til-bm-kulturMikael Jalving ger en kritisk bild av Sverige i sin bok Absolut Sverige.

Jag läser för tillfället den danske historikern, författaren och samhällskommentatorn Mikael Jalvings bok Absolut Sverige (LTD förlag 2012) vilken onekligen ger ett intressant perspektiv på skillnaden mellan Sverige och Danmark. Denna kan sammanfattas med ett citat från ett av bokens försättsblad där författaren återger ett citat från Hans Hauge, filosofie doktor och lektor vid Nordiska Institutet vid Aarhus universitetet:

Danskarna tror de kan tala bort problemen. Svenskarna tror de kan tiga ihjäl problemen. Då välfärdsstaten växte fram efter andra världskriget bestämde sig de vanliga svenskarna för en sak: Att aldrig diskutera politik.

Därav den i mitt och förmodligen också i Jalvings tycke ohälsosamma konsensus, som präglar så mycket i den svenska så kallade debatten, där icke minst etnicitet och invandring är tabubelagda ämnen om man skulle råka ha kritiska synpunkter. Då går drevet och då hojtas det om ”rasism” och ”främlingsfientlighet” i alla tänkbara och otänkbara tonarter.

Jag vill varmt rekommendera Mikael Jalvings bok och jag vill även lägga ett gott ord för Dispatch International som berikar och utgör ett välbehövligt salt i vår samhällsdebatt. Att tidningen därtill tar ut svängarna ordentligt gör den inte mindre tilltalande enligt mitt sätt att se, snarare tvärtom. Allt håller jag som sagt inte med om – men säg den tidning man kan göra det med!

Prenumerera kan man göra här:

subscribe@d-intl.com

Något om tolerans

6 oktober, 2011

Voltairebiografissan Evelyn Beatrice Hall.

Den 21 november är det min och den franske filosofen Voltaires födelsedag (jag blir 60, han 317). Det får mig osökt (nåja) att tänka på Voltaires mest kända yttrande:

I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it. 

Jag ogillar vad du säger, men jag kommer in i döden att försvara din rätt att säga det. Och innan ni kastar er på kommentatorsfältet för att rätta mig så skyndar jag  att tillägga, att jag är fullt medveten om att det inte var Voltaire (Francois-Marie Arouet, 1694-1778) som yttrade eller skrev dessa ord.

Upphovskvinnan till den nämnda sentensen var i stället den brittiska författarinnan Evelyn Beatrice Hall  i hennes biografi The Friends of Voltaire (1906), som hon skrev under pseudonymen S. G. Tallentyre. I citatet sammanfattade hon vad hon ansåg vara kontentan av fransmannens filosofi.

Hall föddes 1868, men beträffande hennes dödsår föreligger olika uppgifter: i svenskspråkiga Wikipedia anges hon ha avlidit 1919, medan det i den engelska versionen och på andra ställen anges ”after 1939”.

Hur som haver anses yttrandet i fråga vara en god sammanfattning av yttrandefrihetens innebörd. Det kan också sägas vara en excellent utgångspunkt när det gäller att definiera ordet ”tolerans”.

Man kan nog säga att det finns två huvudlinjer avseende tolkningen av t-ordet. Den ena tolkningen innebär kritiklös acceptans, det vill säga den tolkande godtar  någonting utan vidare spisning. Det menar jag vara fel sätt att se på t-ordet. Den andra, riktiga,  tolkningen översätter snarare tolerera med ”tåla”, ”stå ut med” och står därmed i överensstämmelse med det Voltaire-anknutna citatet.

Låt mig ta ett exempel på det sistnämnda. Jag har personligen utomordentligt svårt att stå ut med miljöfanatiker, som vill förbjuda och/eller reglera det mesta i syfte att åstadkomma perfekta förhållanden i naturen och andra mänskliga omgivningar. Däremot tolererar jag dessa individer och deras rätt att plädera för sina åsikter.

Ett exempel på den förra typen av (falsk) tolerans är mjäkiga kristna, som inte tvekar att ge avkall på den egna religionen i felriktat världsförbättrarnit. Denna typ av kristna håller gärna tyst med övertygelsen att Jesus Kristus är Guds son i syfte att blidka påstridiga muslimer, vilka hävdar att Jesus endast var en viktig profet.

Men det finns också en tredje typ av tolerans. Den tjänar huvudsakligen som en fjäderbuske för den ”tolerante” att sätta i den imaginära hjälmen som tecken på överlägsenhet: se hitåt, alla, se så tolerant jag är! Denna sorts ”tolerans” har mer med självförhärligande än äkta tolerans att göra.

Den sista, beklagliga varianten av tolerans – som alltid är bemängd med en tydlig sentimentalitet – är den som utmärker den politiskt korrekte. Min erfarenhet är att denna falska tolerans i hög grad är utmärkande för medlemmar i och sympatisörer till Folkpartiet liberalerna.

Det finns knappast några politiskt verksamma som talar lika mycket om tolerans som just detta partis anhängare. Det kan gälla tolerans gentemot homosexuella, ensamma mödrar, invandrare, brottslingar, muslimer, handikappade eller någon annan samhällsgruppering . Huvudsaken är att den aktuella toleransen är politiskt matnyttig och sålunda tjänar den tolererandes syfte: att själv framstå i så förmånlig dager som möjligt.

Vetbästerberg reser sig ur TV-soffan.

Ett typexempel på denna sorts ”toleranta” individer är förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, mannen bakom konceptet ”en generös invandringspolitik”. Det var detta koncept som nästan splittrade regeringen Bildt 1991-94 och beredde vägen för import av tiotusentals immigranter från det krigsdrabbade forna Jugoslavien. Några av frukterna av denna politik skördar vi i dag, när den ena krigsförbrytaren efter den andra avslöjas ha stuckit sig undan i vårt land.

Bengt ”Vetbästerberg” Westerberg visste inte till sig i trasorna när det gällde att tolerera införseln till vårt land av hur många immigranter som helst, men när det gällde att översätta toleransen till vanligt folkvett slog det slint. Ergo reste han sig ur TV-soffan valnatten 1991 när Ny Demokrati-profilerna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson nalkades.

Vetbästerberg kunde vara nog så tolerant när det tjänade hans egna syften. Men när det kom till en tolerans värd namnet – det vill säga att tåla också andra åsikter än de egna – då räckte toleransen och vidsynen inte till.

Falsk tolerans har alltså av för mig oklar anledning blivit ett särmärke för just Folkpartiet. Ett självupplevt exempel gäller en medelålders dam  som är mycket kulturellt och historiskt bevandrad och gärna vill bli beundrad såsom varande tolerant och vidsynt. Men återigen – när toleransen sätts på prov flagnar den av likt dålig fernissa.

Jag satt således för inte så länge sedan och pratade i all förnöjsamhet med nämnda dam om allsköns ämnen när vi råkade komma in på politik. Det framkom då att jag råkade vara sverigedemokrat och till och med chefredaktör för partiets tidning SD-Kuriren medan hon själv var folkpartist.

Den personlighetsförändring  jag då hade det tvivelaktiga nöjet att iaktta fick exemplet Dr. Jekyll och Mr. Hyde att framstå som rena söndagsskolan. Ansiktet frös i en stel grimas och genast började banala propagandafraser strömma över den upplysta damens läppar. Bland annat hade hon fått för sig att SDs devis framför andra var ”Blont hår och gula tänder”, vilken hon för säkerhets skull upprepade ett antal gånger. Jag behöver inte tillägga att damen var totalt oemottaglig för motargument.

Jag har stött på liknande attityder från andra folkpartister; ibland har dessa talat sig varma för tolerans ena sekunden för att nästa brännmärka Sverigedemokraterna utan varje skymt av tolerans. Jag skall i all ärlighets namn tillägga att jag även träffat fullt normala och toleranta folkpartister, vilka faktiskt erkänt mig som mänsklig varelse trots min partitillhörighet.

Francois-Marie Arouet (1694-1778).

Jag är personligen trygg i min politiska övertygelse såväl som allmänna världsuppfattning. Det gör att jag inte har några problem med att fördra människor med en annan utsyn, även om jag kan vara nog så bitsk i mina kommentarer visavi denna.

Om man uppskattar en annan människa ger man naturligtvis blanka fanken i vederbörandes politiska uppfattning. Det är det vetbästerbergarna bland oss inte har begripit. Lika litet som de begripit den sanna innebörden i det ovan av Voltaire tillskrivna citatet.

Journalistik modell Expressen: inte en siffra rätt

7 september, 2011

Expressen kallas i folkmun inte för inte för ”Excessen” (excess=våldsam överdrift). Att detta är ett fullt adekvat öknamn blir uppenbart, då man tar del av reportern Niklas Svenssons artikel inför det förestående danska valet om Dansk Folkeparti och dess ledare Pia Kjaersgaard 6/9. Indirekt handlar artikeln även om Sverigedemokraterna.

Artikelns tendens är att Dansk Folkeparti, SDs danska systerparti, är på väg utför med raketfart sedan övriga partier givit DF kalla handen och partiet till råga på allt tappat i opinionsmätningarna. Samtidigt uppmålas en spricka mellan DF och SD – bland annat hävdar Svensson att inga sverigedemokrater skulle vara välkomna att hjälpa DF i valrörelsen.

DF och Pia Kjaersgaard tog ställning för Muhammed-teckningarna i senaste danska valrörelsen.

Svenssons text illustreras av ett foto som visar hur en hårt prövad Kjaersgaard vänder ryggen åt Svensson under ett besök på det danska radiohusets café – Svensson å sin sida står och flinar medlidsamt.

Föga oväntat är sanningen en helt annan än den Expressen med flinka fingrar målar upp.

För det första är det inte riktigt sant  att DF backar ordentligt i alla opinionsmätningar. Enligt mätinstitutet MEGAFON får partiet således 13,4 procent av de tillfrågades sympatier, vilket skulle ge 24 platser i Folketinget. Det är visserligen en tillbakagång jämfört med valet 2007 som gav 13,9 procent, men att det inte rör sig om katastrofsiffror kan ju var och en se. Antalet mandat skulle desslikes bli samma om det vore val i dag.

Inte heller stämmer det att det är en fnurra på tråden mellan DF ch SD. DF är och förblir en förebild för SD. Detta framgår icke minst genom det organiserade samarbete mellan de båda partierna som förekommer i Öresundsregionen (se exempelvis artikel i SD-Kuriren # 93 2011, sidan 3).

Och det är inte alls sant att det inte skulle finnas sverigedemokrater på plats i Danmark för att ge systerpartiet en hjälpande hand. Det finns det. I samband med det danska valet kommer det dessutom att finnas prominent SD-folk på plats i Köpenhamn för att vaka in valresultatet. SD-Kuriren har planerat in ett stort reportage i ämnet.

Pia och Villy tycks ha funnit varandra.

Enligt Expressens ”analys” går DF och fru Kjaersgaard nu mot obönhörlig  isolering och marginalisering i dansk politik. Alla andra partier uppges markera avstånd och vill inte ta i DF med tång. Knappt hade detta satts på pränt förrän Jyllandsposten berättade, att Villy Sövndal, ledare för Vänsterpartiets danska systerparti, Socialistisk Folkeparti, sträckt ut en hand till Dansk Folkeparti om invandringspolitiken. Det gör svenske vänsterledaren Lars Ohly topp tunnor rasande.

I ett pressmeddelande citeras Ohly bland annat så: ”När jag läste detta i Jyllandsposten reagerade jag med bestörtning…När den socialistiska vänstern förirrar sig i taktiska valfunderingar har rasisterna redan vunnit poäng.” Tala om spricka mellan två eljest likasinnade partier!

Hur det kommer att gå i det danska valet om en vecka må vara osagt. Klart är dock att Expressen tycks ha sålt skinnet innan björnen är skjuten, något som naturligtvis förstärker tidningens redan väl inmutade ställning som den svenska dagspressens skandalblaska nummer 1.

Knappt en siffra var ju rätt i Niklas Svenssons artikel. Kanske rev han ihop texten i besvikelse över att inte ha fått fika med Pia Kjaersgaard, vad vet jag?

Siv Jensens ohederliga taktik

11 augusti, 2011

Siv Jensen (FrP) slår in öppna dörrar och tänjer på sanningen.

Mitt parti har inget gemensamt med Sverigedemokraterna.

Det hävdar Siv Jensen, ordförande i norska Fremskrittspartiet (Framstegspartiet på nynorsk), på Newsmill den 10 augusti. Som framgår nedan är detta en sanning med modifikation.

Siv Jensen, född 1969, valdes 2006 till ny ordförande i Fremskrittspartiet (FrP) efter mångårige (1978-2006) partiledaren Carl I. Hagen. Partiets ursprung står att finna i ett parti som 1973 bildades av den konservativt-liberale kapitalisten, tidningsutgivaren  och samhällskritikern Anders Lange (1904-74) och som först hette rätt och slätt Anders Langes parti.

Lange och hans parti ville sänka skatter, minska det offentligas inblandning i politik och ekonomi och sätta individen i centrum. Mot den bakgrunden är det helt korrekt att beteckna Anders Langes parti, liksom Fremskrittspartiet, som ett högerparti. Budskapet vann visst gehör i den norska valmanskåren, och i valet 1973 fick partiet 5 procent av rösterna i valet till Stortinget. Den populistiske talaren Lange blev kanske mest känd för uttalandet:

 Jag känner inte längre igen den norska ungdomen, som hellre dricker Coca Cola än gott norskt öl.

Anders Lange grundade Anders Langes parti, föregångaren till FrP.

Anders Langes parti och senare Fremskrittspartiet har ideologiskt klara likheter med den dagsländeliknande svenska partibildningen Ny Demokrati i regi av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson men liknar nog allra mest Fremskridtspartiet i Danmark, vilket grundades av skattejuristen Mogens Glistrup 1972.

I likhet med det norska systerpartiet nådde Glistrups parti parlamentet, Folketinget, 1973. Glistrup väckte viss uppmärksamhet då han menade att det danska försvaret gott kunde ersättas av en telefonsvarare med meddelandet ”Vi ger oss.” På ryska.

Efter ett par kortvariga företrädare valdes Carl I. Hagen 1978 till FrPs nye ordförande, en post som han alltså innehade till 2006 då Siv Jensen med förkrossande röstsiffror tog över. Det var under Hagens tid som FrP förvandlades från ett marginellt parti med få platser i Stortinget till att bli ett av Norges största partier med inflytande över regeringspolitiken. På så sätt utgör det norska partiet, vare sig det vill det eller inte, en förebild för SD.

Siv Jensen har kört på i samma stil som företrädaren Hagen med skattesänkarpolitik, ekonomisk liberalism och invandringskritik. Mot sin vilja brukar FrP i media framställas som ”populistiskt” och inrangeras bland Sverigedemokraterna , Dansk Folkeparti och Sannfinländarna.

Det är detta sällskap Siv Jensen nu alltså, i svallvågorna efter terrordåden i Oslo den 22 juli, betackar sig för. Hon är av fullt förståeliga skäl besvärad av att massmördaren, en  rikemansson som kommer från en diplomatfamilj, faktiskt var medlem i Fremskrittspartiet 1999-2006:

Jag har väldigt svårt att förstå varför Anders Behring Breivik gick med i mitt parti men desto lättare att förstå varför han lämnade det.

Så kommer Siv Jensen till de skäl som i hennes tycke särskiljer FrP från nämnda nordiska partier och skriver:

Vi menar att Norge fortsatt skall vara ett land med dörrar som både kan öppnas och stängas, och inte bara stängas. Därtill menar vi att islam på samma sätt som de andra världsreligionerna har en plats i det norska samhället. Och låt det då bli sagt en gång för alla: det är skillnad på islam och den politiskt radikala islamismen.

Jaha. Men detta är ju exakt den officiella linje som också Sverigedemokraterna och, föreställer jag mig,  även Dansk Folkeparti och Sannfinländarna bekänner sig till. Inget seriöst parti parti är väl så verklighetsfrämmande att det förespråkar hermetiskt tillslutna gränser.

Historien visar entydigt att människor från andra länder gjort betydande insatser i det svenska samhället, exempelvis inom bergshantering, näringsliv, handel, industri och inte minst det militära. I dag kan det säkert behövas specialistkompetens inom vissa områden som behöver hämtas utifrån, för att nämna ett exempel. Inte heller önskar Sverigedemokraterna stänga dörren för verkligt hjälpbehövande människor enligt de normer som redovisas i FNs flyktingkonventioner, låt vara att partiet så långt det är möjligt vill hjälpa utsatta människor i dessas närområden.

Mogens Glistrup ville ersätta det danska försvaret med en telefonsvarare.

Inte heller när det gäller islam har SD något att invända mot Jensens resonemang. Den extrema terrorbenägna islamismen är inte samma sak som islam i allmänhet, och självfallet inryms den muhammedanska religionen i den religionsfrihet som finns inskriven i den svenska grundlagen. Vad man däremot har anledning protestera mot är när exempelvis Saudiarabien försöker sprida sin extrema variant av islam – wahhabismen – genom sponsoring av moskéer i Sverige.

Eller när muslimska trosbekännare ställer orimliga krav på undervisning och mat i svenska skolor. SD avvisar mångkulturen och hävdar att svensk kultur och svenska värderingar skall vara normgivande i Sverige, en inte helt orimlig uppfattning som jag faktiskt tror Siv Jensen delar vad gäller norska förhållanden.

I egenskap av regelbunden läsare av FrPs tidning Fremskritt vet jag att partiets kritik av massinvandringen till Norge inte på något sätt står SDs synsätt efter. Tvärtom har tidningen i visa fall fört fram en immigrationskritik som visserligen varit riktig i sak men så radikal till formen, att jag nog tänkt till både en och två gånger innan jag godkänt den för publicering i den svenska motsvarigheten SD-Kuriren. I Fremskritt har till exempel såväl kraftigt som återkommande invandrares överrepresentation i våldtäktsstatistiken påtalats, liksom de betydande problem särskilt invandrare från Somalia skapar i det norska samhället.

Somaliska män i Norge har, har Fremskritt således framhållit, visat sig betydligt mer benägna att tugga det narkotiska medlet kat och leva på bidrag än att vilja arbeta och anpassa sig efter norska förhållanden.

Om tidningens ytterst negativa bild av den somaliska invandrargruppen i Norge är med sanningen överenstämmande eller ej har jag från min svenska horisont inte tillräckliga förutsättningar att bedöma, men så mycket står klart att just invandrande somalier kommer från primitivare förhållanden och har lägre utbildningsnivå än de flesta andra invandrarkontingenter. Vilket givetvis inte är så konstigt med tanke på det laglösa samhälle dagens Somalia utgör.

Fremskritt – fränt invandringskritisk.

Siv Jensen far alltså med osanning när hon påstår att FrP inte har något som helst gemensamt med Sverigedemokraterna. FrPs kritik av norsk immigrationspolitik har, som framhållits ovan, varit minst lika frän som någonsin SDs  kritik av förhållanden i Sverige. Däremot har hon rätt i att FrP och SD rent ideologiskt inte delar plattform: Medan FrP i allt väsentligt är ett  högerliberalt parti  har SD en konservativ grundinställning och bör rätteligen betecknas som ett mittenparti, detta därför att dess partiprogram innehåller såväl höger- som vänsterelement.

Så varför ägnar sig Siv Jensen åt att slå in öppna dörrar respektive tänja på sanningen? Det vet hon naturligtvis bäst själv, men det är väl ingen vild gissning att hon använder  SD och dess nordiska systerpartier i kosmetiskt syfte för att hennes eget parti i Breivik-terrorns kölvatten skall framstå som så välkammat mainstream som möjligt. Då är sanningen inget självändamål.

Jag kan i och för sig förstå den taktiken – men särskilt rolig eller hederlig är den inte. Och på tal om olikheter: den största olikheten mellan FrP och SD i sammanhanget är ju att det var FrP massmördaren var medlem i – inte SD!

Därför åker jag inte till Almedalen

3 juli, 2011

Almedalstraditionen  begynte som bekant 1968 med att Olof Palme – närmare presentation överflödig – höll ett sommartal från ett lastbilsflak. Vad som inte är lika känt är att också sossekollegan Krister  Wickman (1924-93) medverkade i dessa Almedals-tradionens första, skälvande minuter.

Palme var vid denna tid utbildningsminister  och designerad att bli statsminister Tage Erlanders ”kronprins”. Wickman var biträdande finansminister under den legendariske Gunnar Sträng och skulle på 1970-talet i rask följd bli såväl utrikesminister (1971-73) som chef för riksbanken (1973-76). Det ryktades om att han blev utburen från många representationsmiddagar, därav öknamnet ”Frisker Drickman”.

Palme pratar på med Wickman i bakgrunden.

Hur som helst. Almedalstraditionen har därefter ångat på som ett politiskt och propagandistiskt tingel-tangel utan dess like, ett gyckelspel som sväller ut för varje år oberoende om det är valår eller ej. Alla tänkbara samhällsintressen finns representerade, och i går såg jag på text-TV att enbart försvarsmakten lägger ner nära en miljon kronor på årets vecka på Gotland.

Risken med all denna hysteri är naturligtvis att mycket av det som torgförs under  juliveckan kommer att drunkna i bråten av det som politiska partier, regeringsorgan, kyrkor, kommuner, företag, skolor etcetera dukar upp.

Årets Almedalen 3 – 10 juli innebär premiär för det nya riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD), som försökte  komma med i gemenskapen redan i fjol men då fick nobben. SD väckte trots detta betydande uppmärksamhet genom att Jimmie Åkesson ändå tilläts medverka i en TV-debatt, men kanske främst genom att Gotlands-biskopen Lennart ”Koskenkorva” Koskinen vinglade upp på en scen och sökte stoppa en debatt mellan en sverigedemokrat och en kristdemokrat.

I år har SD en hel dag till sitt förfogande, nämligen avslutningsdagen den 10 juli. Då kommer både Åkesson och nyvalde SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand att hålla anföranden.

Statsvetaren och högersossen Stig-Björn Ljunggren har skrivit en mycket intressant och underhållande debattartikel i Svenska Dagbladet 29/6 där han bland annat konstaterar följande:

Almedalen har gått från ett improviserat sommartal till en gigantisk PR-cirkus, där hela propagandaindustrin samlas för att under en vecka ha stundtals vansinnigt intressant och djuplodande seminarier till att pussa kind och sippa rosé under trivsamma former…
   Men Almedalen är ändå stundtals lite kontroversiellt. Det finns olika stragier för att hantera detta. Två ytterligheter gör sig påminda när det gäller Almedalsveckan.
   Den ena är den aningslösa livsnjutande följa-med-strömmenattityden, den typ av folk som går på alla mingel och gratisätningar som finns, som har sååååå trevligt, och kan inte se något fel i att dricka ett glas bubbel utan att veta vem som egentligen betalt.
   Den andra är asketiska och puritanska rebellerna som inte tycker att det är koscher att njuta medeltidsstadens sötma, utan fördömer Almedalen som en Babylons sköka där demokratin offras på PR-branschens altare. Och som vill ha en annan värld, antingen Olof Palmes sextiotal tillbaka (reaktionärerna) eller en ordning där makt inte finns (idealisterna).
   De aningslösa är förstås lite tragiska i sin naivitet och glada uppträdande som Nyttiga Idioter. Men asketerna är ännu mer boring. Förr drog sig sådana figurer ut i skogen och levde som eremiter på vildhonung och myror. Nu bloggar de istället.

Själv  menar sig Ljungren i början av veckan tillhöra de aningslösa, för att mot slutet av densamma glida över mot asketerna: ”Lösningen blir att diskutera Machiavelli OCH slicka i sig ett glas rosé.”

Gustav Kasselstrand kommer att premiärtala i Almedalen jämte Jimmie Åkesson. Foto: Tommy Hansson

Var jag själv står vet jag inte riktigt eftersom jag – hittills – aldrig besökt Almedalen. Jag avser inte att göra det i år heller. Det beror på att jag dels formellt har semester, dels känner en naturlig aversion mot att klumpa ihop mig med en massa för mig huvudsakligen okända människor i sommarhettan. Det är därför jag lagt över SD-Kurirens Almedals-reportage på andra.

Dessutom vill jag inte ”bränna ut mig” på Almedalen med tanke på allt annat jag planerat göra i juli, såsom att göra reportage i Härjedalen, idka 1700-talsanknutna aktiviteter i Medevi brunn, partaja i norra Uppland samt bese en konstutställning i Valdemarsvik. Man tvingas sovra litet när man börjar komma upp i åren…

Om jag får leva och ha hälsan är det emellertid mer än troligt att jag något av de kommande åren kommer att sälla mig till populasen i Almedalen. Om inte annat så i rent studiesyfte.