Posted tagged ‘SD Stockholms län’

Mattias Karlsson: – Det är en skam att det finns böneutrop i Sverige!

24 juni, 2018

 

Många SDare från Stockholms län hade samlats i landstingshuset i Stockholm för att lyssna till Mattias Karlsson. Foto: Tommy Hansson

Fem sverigedemokrater från Södertälje fanns på plats när SDs gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, föreläste om ideologiska och valrelaterade frågor i landstingshuset i Stockholm på inbjudan av SD Stockholms län. Det blev en intressant och lärorik timme för alla närvarande!

På grund av det nycket stora intresset fick de som anmälde sig sent till Mattias Karlssons föreläsning beskedet att evenemanget var fullbokat. Att det sedan ändå fanns tomma platser i fullmäktigesalen när Mattias stod i talarstolen berodde på det tyvärr vanliga fenomenet, att alla anmälda av olika skäl inte infunnit sig.

Mattias Karlsson, som vikarierade som partiledare under Jimmie Åkessons sjukskrivning för något år sedan, inledde med att avfärda påståendet att Sverigedemokraterna skulle vara ”högerpopulister”.

– Är det något parti som stått fast vid sin politik så är det SD. Sedan landsdagarna 2011 är SD ett socialkonservativt parti. Socialkonservatismen är en ideologi som går tillbaka till det revolutionära 1800-talet, då några ville förena det bästa från höger respektive vänster för att skapa en folkgemenskap byggd på respekt för lag och ordning och vad tidigare generationer byggt upp.

Mattias Karlsson krävde ett avskaffande av straffrabatterna för dömda och fängslade brottslingar. Foto: Tommy Hansson

Återta kontrollen. Mattias Karlsson fortsatte med att bekänna, att han inte ens i sin vildaste fantasi för 20 år sedan kunde förutspå den destruktiva utveckling med dagliga skjutningar, handgranatskastningar och sexualbrottslighet som drabbat vårt arma land.

– Vi måste återta kontrollen genom att straffa brottslingarna och se till att polisen får mer resurser, inskärpte Mattias. Vi har färre poliser per capita än på flera decennier. Något vi kan göra är att inrätta beredskapspoliser. Vi måste också avskaffa straffrabatterna för dömda och fängslade brottslingar.

Mattias påtalade det barocka i att strafftiden i dag per automatik reduceras till två tredjedelar av det utdömda straffet och att det finns en sorts mängdrabatt för begångna brott – ju fler brott du begår, desto mindre kännbart blir straffet för varje brott. Dessutom finns en ungdomsrabatt för så kallade ensamkommande, vilka i verkligheten är mer vuxna än ungdomar.

– Vi är öppna för att leasa fängelseplatser i andra länder av typ Bulgarien och Rumänien. Det är orimligt att massmördare som Rakhmat Akilov skall kunna sitta och spela Nintendo på svenska anstalter.

Plikt och rätt. Mattias Karlsson ville även profilera Sverigedemokraterna som värnare av kulturvärden som bör slås vakt om:

– Vi vill stoppa skövlingen av gamla fina stadsmiljöer och förhindra att glas och betong breder ut sig överallt. Pålsundet vid Långholmen i Stockholm hotas nu exempelvis. Vi kan inte bara se till funktionalitet och strunta i det vackra, vilket påpekas av den konservative tänkaren Roger Scruton i BBC-dokumentären Why Beauty Matters som jag varmt kan rekommendera. https://topdocumentaryfilms.com/why-beauty-matters/

Den engelske filosofen Roger Scruton har framhållit skönhetens betydelse.

Karlsson förklarade sig vidare vara trött på det ensidiga rättighetstänkande han menar präglar samhället av i dag.

– Gör först din plikt och kräv sedan din rätt. Vi bör exempelvis överväga att införa en skyldighet för medborgare att ingripa vid pågående brottsutövande. Inte så att 80-åriga pensionärer skall behöva brotta ned rånare, men att ringa polisen om man ser ett brott begås är inte för mycket begärt. För ungdomar som av olika skäl inte kan eller vill göra militär värnplikt kan man kanske tänka sig någon form av vårdplikt.

Mattias Karlsson fortsatte med att hävda att såväl högern som vänster sitter fast i gamla låsningar vad gäller synen på företagare och arbetare.

Det gynnar arbetare att vi har välmående företag oavsett vad vänstern säger. Å andra sidan upplever jag högern som totalt känslokall när man kräver att arbetslösa skall vara beredda att ta vilket jobb som helst var som helst. En revisor från södra Sverige skall inte behöva ta jobb som gruvarbetare i Pajala.

Välfärdsmodellen. Mattias Karlsson framhöll att SD som ett socialkonservativt parti bör vara berett att godta en relativt stark stat med ett förhållandevis högt skattetryck.

– Vi är i grunden positivt inställda till välfärdsmodellen, men jag blir förbannad när man vräker ut pengar på meningslösa integrationsprojekt och massinvandring. När folk dör på grund av brister inom vården och barn blir av med sina assistansrättigheter.

Karlsson fortsatte

– Regeringen har tagit pengar från sjuka och barn och givit till asylmissbrukare och brottslingar. Det skall inte finnas en svensk unge med funktionsnedsättning som inte skall få den hjälp han eller hon är berättigad till!

Från vänster Andreas Birgersson, Magnus Jonsson och Suzzie Mikko från SD Södertälje i väntan på Mattias Karlsson. Foto: Tommy Hansson

Vidare menade Karlsson att man måste göra upp med radikalfeminismen vad gäller föräldraförsäkringen och att arbetsgivare som vill ta risken att anställa funktionsnedsatta skall belönas och inte bestraffas.

Nationalismen. Mattias Karlsson övergick sedan till att beröra nationalismen, som också är en viktig del av Sverigedemokraterna ideologiska identitet.

– Nationalismen har lyckats binda ihop landsändar, folk och till och med levande och döda. Under senare decennier har dock nationalismen kastats på soptippen, vilket jag har svårt att förstå. Det verkar dock som om vi är på väg att göra upp med det synsättet, alltfler talar nu om svenska värderingar.

Mycket viktiga uppgifter som förestår, fortsatte Mattias, är att sätta stopp för massinvandringen, göra upp med mångkulturalismen samt att förverkliga en nollvision vad avser anhöriginvandring.

– Löfven påstår att regeringen infört en mer restriktiv immigrationspolitik men ger samtidigt asyl till 9000 afghaner som saknar asylskäl.
Mest applåder fick Mattias Karlsson när han yttrade följande:

– Vi måste göra upp med islamismen – det är en skam att det finns böneutrop i Sverige. Regeringen har i själva verket ökat stödet till islamistiska moskéer.

”Sist men inte minst är vi demokrater!” Enligt Mattias Karlsson är det dags att uppvärdera det svenska kulturarvet och därmed möjliggöra för nyanlända att ta del av detta. Vi måste visa vad vi har – kanske genom att etablera Sverige-centra i förorterna.

– En central uppgift är att stärka det svenska språket. Inkommande skall inte ha rätt till tolkhjälp hela livet. Språkkraven skall skärpas för anställda inom sjukvård och äldrevård. Inom skola och förskola urartar det språkliga alltmer – på vissa ställen finns det ingen som talar svenska. För medborgarskap skall godkänt språktest vara ett krav – det är ett gammalt krav från Folkpartiet vilket det partiet dock aldrig lagt några politiska förslag om.

Mattias betonade även behovet av att motverka det alltmer eroderade självbestämmandet samt att stärka Sveriges militära förmåga och inte överlåta också detta åt EU. Han avrundade sin föreläsning på följande sätt:

Verner von Heidenstam: ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar.”

– Sist men inte minst är vi demokrater. Vi vet vad det innebär att inte få tala fritt och att utsättas för censur på sociala medier och att hotas av både regering och extremistgrupper som vill inskränka det fria ordet. Visst, det har blivit litet bättre – för 20 år sedan, då det var vanligt att vi misshandlades när vi visade oss offentligt, var Sverige inte en demokrati!

Medborgarsång
Som slutkläm valde Mattias Karlsson att läsa upp dikten Medborgarsång av den konservative högermannen och samtidigt socialt medvetne skalden Verner von Heidenstam, en dikt som innehåller de bevingade orden ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar.” https://dikter.wordpress.com/2008/01/21/medborgarsang-2/

Historisk SD-konferens i Mölnlycke: Sverigedemokraterna – kulturpartiet!

22 maj, 2017


SD Södertäljes representanter vid kulturkonferensen i Mölnlycke.

Sverigedemokraterna skall bli ”kulturpartiet”. Det var ingångsvärdet för den historiska konferens för kulturpolitiker som helgen 20-21 maj 2017 arrangerades i Mölnlycke kulturhus strax utanför Göteborg av SD-distriktet Västra Götaland.

Det kändes hedrande att, som mångårig kommunal kulturpolitiker och ledamot i kultur- och fritidsnämnden i Södertälje, bli inbjuden till ovannämnda evenemang. Extra trevligt var det givetvis att få representera Kringelstaden tillsammans med min ersättare i kultur- och fritidsnämnden – som också råkar vara partiets gruppledare i fullmäktige – Beata Kuniewicz.

SD som kulturpartiet par preference. Det låter något, det, särskilt med tanke på att SDs partiledare Jimmie Åkesson nyligen officiellt deklarerat som sin föresats att SD måtte bli bekant som ”vårdpartiet”. http://www.di.se/nyheter/akesson-sd-ska-bli-vardpartiet/

Sverigedemokraterna torde dessutom sedan många år tillbaka vara väl etablerat som ”det invandringskritiska partiet” och även som ”försvarspartiet” och ”kasta bovarna i finkan”-partiet. Men det är väl inget som säger att vårt parti inte också kan bli känt som kulturpartiet!


På bilden syns från vänster konferensledarna Angelika Bengtsson, Aron Emilsson, Karl Efraimsson och Sara-Lena Bjälkö. Foto: Tommy Hansson

Om den sverigedemokratiska inställningen till den svenska kulturen kan man läsa följande i riksdagsmotionen 2016/17:2212 av Aron Emilsson, Angelika Bengtsson, Cassandra Sundin och Sara-Lena Bjälkö:

För Sverigedemokraterna spelar kulturen en central roll i livet, politiken och samhällsbygget. Vi eftersträvar en bred och livskraftig svensk kulturpolitik där barns, äldres och funktionsnedsattas rätt till kultur särskilt beaktas. För oss är det självklart att vi i Sverige har ett unikt och värdefullt kulturellt arv som är värt att bevara och belysa. Den gemensamma svenska kulturen har hållit oss samman och utgjort grunden för framväxten av det demokratiska, fredliga och solidariska välfärdssamhället. Att stärka den nationella identiteten och kulturarvets ställning är således en angelägen uppgift för alla oss som vill befrämja en positiv samhällsutveckling. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/utgiftsomrade-17-kultur-medier-trossamfund-och_H4022212

Uppgiften att bevara och förstärka vårt svenska kulturarv är desto mer angelägen som den rödgröna regeringen med kulturminister Alice Bah Kuhnke som sponsor står i begrepp att lägga en så kallad kulturarvsproposition med beteckningen 2016/17:116 ”för ett Sverige som håller ihop”.


Vad är kulturarv? Några hållpunkter. Foto: Tommy Hansson

Bakom denna till synes vällovliga målsättning döljer sig dock en tämligen sinister verklighet: enligt uppgifter som presenterades av Aron Emilsson på konferensen i Mölnlycke lyser allt som kan tolkas som stöd för ett specifikt svenskt kulturarv på nationell grund med sin frånvaro i den kommande propositionen, den första i sitt slag på cirka 40 år. http://www.regeringen.se/regeringens-politik/kulturarvspolitik-for-ett-sverige-som-haller-ihop/

Noga taget är det inte så litet förvånande att en proposition av detta slag, som framför allt bejakar det mångkulturalistiska samhället, kommer först nu. Det var i proposition 1975:26, antagen av en enhällig riksdag, som regeringen Olof Palme (S) lade grunden för den rådande mångkulturen.

Proposition 1975:26 följdes sedan upp av flera regerings- och riksdagsbeslut som cementerade mångkulturalismen som överordnad svensk(fientlig) samhällsideologi. Läs om den utvecklingen här: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/


Några av konferensdeltagarna samlade i Mölnlycke kulturhus. Foto: Tommy Hansson

De omkring 60-talet deltagarna i den historiska SD-konferensen i Mölnlycke indelades i sex arbetsgrupper, där jag hade förmånen att ingå i den av Aron Emilsson ledda gruppen ”Kulturarv/-miljö och arkiv (landsting + kommun)”. Min Södertälje-kollega Beata deltog i gruppen ”Idrott, friluftsliv och civilsamhälle inklusive föreningsliv (kommun)”.

Den övergripande fråga kulturarvsgruppen hade att ta ställning till var hur partiets politik avseende nationella kulturarvsfrågor bäst skall överföras till kommun- och landstingsnivå.

Litet smickrad blev jag ju över att SD Stockholms läns distriktsordförande Per Carlberg, som exempel på hur man kan agera för att stärka kulturarvet i en kommun, i sin redovisning av gruppens arbete tog upp min KF-motion från 2013 om att uppkalla en offentlig plats eller gata till minne av Södertäljes förste för ämbetet utbildade borgmästare, Zacharias Anthelius (1573-1624), vilken led martyrdöden för sin katolska tro.

Motionen bifölls, så numera är parken utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje namnändrad från Kanalparken till Zacharias Anthelius park. https://sodertalje.sd.se/wp-content/uploads/sites/55/2013/10/Uppkalla-gata-eller-offentlig-plats-till-Zacharias-Anthelius-minne1.pdf

SDs kulturpolitiske talesman Aron Emilsson ledde kulturarvsgruppen. Foto: Tommy Hansson

Vi i SD Södertälje har vidare, för att nämna några ytterligare exempel på motioner till fullmäktige samt förslag i våra budgetmotioner, föreslagit kommunen att inrätta en kommunal kulturarvsfond, att genomföra en kulturminnesinventering, att stärka Torekällbergets ekonomiska resurser samt att dra in anslaget till den vänsterradikala Oktoberteatern.

Per Carlberg tog på konferensen upp den inte helt oväsentliga frågan, hur vi sverigedemokrater skall hantera den skepsis till kulturen som på sina håll säkerligen finns i vårt parti. Vilket inte är särdeles märkligt, då 68-vänstern sedan vid pass ett halvt sekel tillbaka inmutat kulturen som sin egendom.

Det finns väl inget enkelt svar på hur detta mera exakt skall kunna åvägabringas, men en god början är att ta fasta på Aron Emilssons uppmaning att göra SD känt som ”kulturpartiet” och då med en samlande nationell kultur i åtanke.

Jag menar nog att vi i SD Södertälje/Nykvarn faktiskt gjort en hel del för att främja den målsättningen!

En bild hämtad från Zacharias Anthelius park pryder omslaget till SD Södertäljes budgetförslag 2016. Foto: Tommy Hansson

Vid kulturkonferensen i Mölnlycke dryftades en hel radda andra tankar och synpunkter som jag av utrymmesskäl valt att avstå från att redovisa här, men en tanke som framfördes av Sven Bager från SD Flen var att stödja redovisningen av vår intressanta motorhistoria. Även vår rikhaltiga industrihistoria bör bevaras och tillvaratas, för att ta ett annat exempel

När jag och Beata satte oss på (det kraftigt försenade) SJ-tåget tillbaka till Södertälje hade vi en uppsjö av nya intryck och bekantskaper i bagaget. Vi tackar distrikt Västra Götaland samt riksdagspolitikerna Aron Emilsson, Angelika Bengtsson och Sara-Lena Bjälkö samt politiske sekreteraren Karl Efraimsson för deras benägna insatser under konferensen!

Om en revy, ett årsmöte och litet konst

7 februari, 2016

003 Affisch för 2016 års Täljerevy. Foto: Tommy Hansson

Tänkte jag skulle orientera mina läsare litet om vad jag haft för mig på senaste tiden. Mer än att ha författat en och annan bloggtext, vill säga.

Låt mig börja med det senaste. I går lördagen den 6 februari var jag och sonen och såg 2016 års upplaga av Täljerevyn, i år kallad ”Vargatider – en rivig revy”. Titeln syftar på en varg som härjat i kommunens utkanter och rivit ihjäl ett försvarligt antal får i enlighet med sin natur, det vill säga för sitt höga nöjes skull. Vilket som vanligt lett till diskussioner mellan vargkramare och mer realistiska personer.

Precis som i fjol var också SD Södertälje med på ett hörn, givetvis på mindre smickrande sätt. Noga taget var det Tommy Blomqvist, Beata Kuniewicz samt denna bloggare som hängdes ut, samtliga gruppledare i fullmäktige vid olika tidpunkter (jag 2010-15). Avgjort mindre smickrande, som sagt, men å andra sidan är det en fjäder i hatten att över huvud taget bli föremål för lokalrevyns intresse.

Mest avhånades dock, som sig bör, kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) som en svärande satkärring. Inte alltför långt från sanningen, alltså…

005 Så här tar sig Beata och jag ut i Täljerevyns tappning – kanske inte så smickrande, men kul ändå! Foto: Tommy Hansson

Framträdande kommunpolitiker såsom Staffan Norberg (V) och Mats Siljebrand (L) framställdes som teletubfigur respektive marionettdocka med auberginefärgat hår, vi SDare sågs alla i helfigur gestaltade av revyaktörer. Låt vara att jag fått alldeles för långt skägg och för stor mage i revyn, men det får man väl leva med – vore ju skräp om man inte kunde skratta åt sig själv eller kanske rättare sagt hur andra ser på en!

Det var i alla fall ett par trevliga timmar som tillbringades på stadsscenen Estrad i Stadshuset. Efteråt gick vi ut och åt på en utmärkt asiatkrog i närheten.

För en vecka sedan inträffade vidare SD Södertälje/Nykvarns årsmöte, också det avhållet i vårt vackra stadshus. Under det att förra årsmötet blev en långkörare, avverkades 2016 års upplaga på dryga två timmar. Två styrelselistor förelåg, dels valberedningens, dels en alternativ lista. Eftersom jag förekom på båda kunde jag sitta ganska lugnt i båten. Valberedningens variant gick igenom ograverad.

Årsmöte 2016 009 Ledamöter och suppleanter i den nyvalda styrelsen för SD Södertälje/Nykvarn. Från vänster Robert Olsson, Kristian Kawecki, Patrick Claesson, Beata Kuniewicz, Joachim Hagström, Robert Stenkvist, Tommy Hansson, Tony Skillinghaug och Mauri Voittonen. Saknas på bilden gör Håkan Borg. Foto: David Lång

Personligen hade jag ställt mig bakom alternativlistan, men ibland blir det inte helt som man hoppats eller tänkt sig. Eftersom valet försiggick i oantastlig demokratisk ordning är det emellertid bara att acceptera utfallet och arbeta vidare för partiets suveräna politik och föreningens  bästa!

Helt nöjd är jag med att ha beprövade Robert Stenkvist som ordförande och Håkan Borg som vice. Robban och jag har tidigare suttit i samma styrelse både i SD Västra Södertörn och i Stockholms län.

Årsmöte 2016 002 Närmast kameran årsmötesordföranden Joakim Larsson och avgående ordföranden David Lång. Längst bort mötessekreteraren Michael Rubbestad. Foto: Tommy Hansson

Vad har jag mer gjort? Litet kultur har det blivit på så sätt att jag hämtat det konstverk, ”Het palett” med afrikanskt motiv, jag passade på teckna mig för i samband med att jag i egenskap av ledamot i kultur- och fritidsnämnden invigde Solweig Gunnarssons utställning i IOGT-NTO-huset i slutet av november.

Det är nog inte fel att säga att jag är något av en kulturnörd med fil.kand.-examen i konstvetenskap, etnologi och arkeologi; hade jag fötts som kvinna hade jag säkerligen blivit en typisk så kallad kulturtant.

001 ”Het palett” av Solweig Gunnarsson, numera i min ägo. Foto: Tommy Hansson

Ytterligare en minnesvärd händelse var att jag för några dagar sedan intervjuades per telefon av en medarbetare i The Washington Times, USAs tveklöst viktigaste konservativa dagstidning. Intervjuare var min gamle vän Doug Burton som ville veta mer om de senaste händelserna i Sverige med mord på asylboende, massofredanden av kvinnor och allmänt immigrationskaos.

Jag har ju tidigare intervjuats av ett stort antal utländska media inklusive BBC, Frankfurter Allgemeine, Jyllands-Posten med flera om immigrantströmmen i Sverige i allmänhet och Södertälje i synnerhet. Så onekligen har jag vanan inne.

Slutligen till något mindre angenämt, nämligen mina tandläkarbesök som ännu inte är avslutade. Någon tandläkarskräck lider jag lyckligtvis inte av, men någon njutning är det inte att laga, rotfylla och dra ut angripna tänder. Ändå borstar jag tänderna efter konstens alla regler, tycker jag själv i alla fall, men det hjälper tydligen inte. Förmodar att det är åldern som tar ut sin rätt.

Det är svårt med ironi…

12 december, 2015

Adolfhitler-430 ”Fridsfurste” med skavanker…

Det är ett känt faktum att ironi och sarkasm går dåligt eller inte alls ihop med partipolitik. Antingen förstås det inte eller så misstolkas det medvetet. Här följer några exempel.

Det klassiska exemplet härpå torde vara den socialdemokratiske riksdagsmannen Erik Brandt (1884-1955) från Borrby i Kristianstads län, som i januari 1939 nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris. I ett brev till den norska nobelpriskommittén skrev han bland annat:

Till Det Norske Stortings Nobelkomité /sic!/

Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoners uppfattning framför varje man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse /…/ Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.”

Bakgrunden till prästsonen Brandts smörande för Hitler var, att tolv svenska riksdagsledamöter och säkerligen ett ytterligare antal naiva människor på fullaste allvar nominerat den brittiske premiärministern Neville Chamberlain till Nobels fredspris.

chamberlain_1938 Chamberlain viftar med papperet som skulle garantera ”fred i vår tid”.

Denne hade på hösten året innan återvänt från tyska München och på flygplatsen viftat med den så kallade Münchenöverenskommelsen, där bland andra statsmän Adolf Hitler placerat sin namnunderskrift och därmed – så trodde i alla fall den olycksalige Chamberlain – garanterat ”Peace in our time” (fred i vår tid).

Brandt var dock en övertygad antinazist, vilket han demonstrerat såväl före som efter sin säregna fredsprisnominering av dåtidens värste krigshetsare och internationelle buse alla kategorier. Han blev därför ursinnig över Chamberlains kriminella godtrogenhet – därav den ironiska/sarkastiska nomineringen av Hitler.

Ironin har emellertid misstolkats och i stället tagits som intäkt för att en hög socialdemokratisk politiker verkligen stödde Hitler. Så skedde i så gott som alla samtida tidningar med undantag för den konsekvent antinazistiska Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning under Torgny Segersteds redaktörsskap, som genast fattade galoppen. Brandt själv blev förbluffad över reaktionerna – han hade uppenbarligen överskattat den allmänna förmågan att förstå sig på ironi. Följdriktigt drog han tillbaka sin nominering bara några dagar efter det att den lämnats in.

Erik Brandt hade blivit riksdagsledamot 1938 och ställde inte upp för omval när hans mandat löpte ut 1943. Till yrket folkskoleinspektör kvarstod han emellertid som landstingsman till 1950. Han avled i Stora Tuna i Dalarna 1955.

Riksdagsman Brandt hade alltså som kämpande antinazist fullständigt rent mjöl i påsen. Onekligen tragiskt då att just han hängts ut som exempel på socialdemokratisk nazisympatisör. Eljest fanns det rätt gott som sådana i såväl sosseriet som andra partier, särskilt innan kriget bröt ut med ”fridsfursten” Hitlers överfall på Polen den 1 september 1939 och fram till att det började gå illa för Tyskland i kriget runt 1943.

framtidspartiet

Mer om denna historia via denna länk:

http://bengt_nilsson.tripod.com/Historia/brandt.htm

Dessvärre fortsätter folk att tro på äktheten i Erik Brandts Hitler-sympatier närmare 80 år efter hans beryktade nominering. Exempelvis den vanligtvis läsvärda Petterssons blogg borde veta bättre än så här (men ta gärna del av bloggarens övriga exempel på sossarnas faiblesse för ting som rashygien och liknande):

http://petterssonsblogg.se/2014/06/03/socialdemokrat-nominerade-hitler-till-nobels-fredspris/

Nu till mina övriga exempel på vådan av ironi i politiken.

Inför valet 2010 föreläste Stellan Bojerud (1944-2015) inför medlemmar i SD Stockholms län om vad som förväntades av en politiker. Bojerud, en välkänd före detta yrkesofficer, försvarsdebattör, historisk skribent och tidigare politiker för Moderaterna, förmanade bland annat oss närvarande att inte försöka oss på att vara ironiska eller humoristiska. Ironi och humor, förklarade Bojerud, är det nämligen många som inte uppfattar utan tolkar ironin/humorn efter bokstaven.

Bojerud blev sedan invald som ersättare i Sveriges riksdag för Sverigedemokraterna. Personligen tycker jag att han med sin ganska imponerande meritlista hamnade alldeles för långt ner på kandidatlistan till riksdagen. Dessvärre tycktes Stellan sedan ha glömt bort sitt eget råd om att inte vara ironiska till oss andra som kandiderade i 2010 års val.

stellan-bojerud_0_0 Stellan Bojerud levde inte som han lärde.

I ett kommentatorsfält på nätet skrev han i december 2013 bland annat: ”Jag är rasist. Stolt rasist. Gift i 30 år med en underbar hustru som var Holländsk-Indonesiska /sic!/ En utlandsadopterad dotter som är gift med en man från Afrika. De har tre barn, mina älskade barnbarn /…/ Nu gift med Manora från Laos /…/ Men jag är rasist” https://sdkuriren.se/aftonbladet-gor-karlek-till-hat/

Envar med normal fattningsförmåga inser naturligtvis att detta är skrivet med ironi kombinerat med sarkasm. Detta för att förlöjliga sådana som anklagat Stellan Bojerud för att vara rasist. Detta inses givetvis också av slaskblaskan Aftonbladet. Ändå tar tidningen fasta på början och slutet av Bojeruds inlägg och skriver i rubriken: ”SD-riksdagsman: ‘Jag är en stolt rasist’.” Det är här fråga om ren illvilja.

I någon mån får dock Bojerud skylla sig själv. Han visste att det är vanskligt att använda ironi och sarkasm i partipolitiken – och själv strängeligen avrått andra från att använda detta – eftersom det så lätt kan misstolkas och motståndarna tar varje chans till karaktärsmord och smutskastning.

Också den kände sverigedemokraten Linus Bylund, riksdagsledamot sedan valet 2014, har råkat ut för Aftonbladets illvilja. När Linus yngsta dotter skulle fira Lucia på sitt dagis 2012 twittrade han: ”Yngsta ska på nån KKK-pryl på dagis.” Given rubrik i AB: ”SD-topp jämför Lucia på dagis med Ku Klux Klan.” Naturligtvis borde även Bylund ha vetat bättre.

Övergrepp av det här slaget är väl närmast slask- och skandalpressens livsluft. Det har dock betalat sig dåligt i längden eftersom sanningen alltid kommer fram förr eller senare, och i dag befinner sig den här sortens skrupelfria media i kris med raskt fallande upplagor. Hut går hem.

Vem som tilldelades Nobels fredspris 1939? Ingen alls. Priset delades av lätt insedda skäl inte ut under krigsåren 1939-43. 1944 mottogs det av Internationella röda kors-kommittén.

Uteslutningen av den dynamiska duon: ett nödvändigt kirurgiskt ingrepp

29 april, 2015

untitled Den dynamiska duon under gladare dagar.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20698205.ab

Via länken ovan redogör Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof i Aftonbladet för den senaste tidens uteslutningar av ungdomstopparna Gustav Kasselstrand och William Hahne samt ytterligare ett antal personer.

När detta skrivs känner jag bara till att Christian Westling, partimedlem sedan tolv år, och Anton Stigermark tvingats lämna SD-skutan. Den senare har bland annat medarbetat i den SD närstående tidningen Samtiden men också sagts visa sympatier för den så kallade identitära rörelsen. Han valdes in som suppleant i den nya styrelse med Hahne som ordförande som valdes för SD Stockholms stad vid ett stormigt möte för någon månad sedan. Flera avslöjanden lär komma.

Ytterligare några personer som granskades under lupp av SDs medlemsutskott uppges ha lämnat partiet självmant. En av dem som nu försvunnit är mångårige partiveteranen Anders Westergren från Höör i Skåne.

Under min tid som chefredaktör för SD-Kuriren gjorde jag en intervju med den då nytillträdde SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand, vilken publicerades i nummer 93 2011. Av intervjun, som utfördes på en balkong i anslutning till partiets riksdagskansli sommaren 2011, framgick bland annat att den från Valdemarsvik i Östergötland bördige Kasselstrand hade ambitioner att göra SDU till landets ”mest djurvänliga ungdomsförbund”. Bland annat genom att förbjuda minknäringen.

001

Gustav Kasselstrand, född 1987, var vid denna tid verksam som politisk sekreterare med den viktiga uppgiften att vara med och utforma partiets ekonomiska politik. Han arbetade därvidlag nära samman med riksdagsledamöterna Sven-Olof Sällström, David Lång och Johnny Skalin. Jag avrundade intervjuartikeln med följande ord: ”Utöver detta kan nämnas att Gustav Kasselstrand är engagerad i frågor som rör svenskfientlighet, arbetsmarknadsfrågor för ungdomar samt EU- och EMU-frågor.”

När Kasselstrand blev ordförande för Sverigedemokratisk ungdom (SDU) våren 2011 tog han över efter den gravt drogberoende och sedermera tragiskt avlidne riksdagsledamoten William Petzäll. Han fick hösten samma år sällskap i SDU-toppen av blivande fallskärmsjägaren William Hahne, född i Stockholm 1992, varefter de båda hängt ihop på ett iögonenfallande intimt sätt. Hahne hade jag första gången träffat som nybliven SDUare i den så kallade Bunkern, det vill säga SDs gamla högkvarter på Södermalm i Stockholm, där jag jobbade ett halvår inför valet 2010.

Jag kan inte påstå att det ringde några varningsklockor hos mig vid de sporadiska sammanträffandena med dessa båda ungtuppar. Båda gjorde ett normalt verserat intryck. Möjligen blev jag en aning betänksam över SDUs tämligen outrerade djurvänlighet, ett politiskt ställningstagande som stundom tenderat att gå hand i hand med extremnationalism.

Betänksam blev jag däremot då Expressen den 5 november 2010 berättade om hur William Hahne i fyllan och villan skämt ut sig vid ett bråk med en servitör på en bar i samband med Nordiska rådets möte i Reykjavik på Island. Enligt servitören, som för övrigt var palestinaarab, hade Hahne vräkt ur sig rasistiska tillmälen mot denne samt slängt ett ölglas mot honom varför han blivit utslängd från krogen. Hahne menade däremot att han endast skvätt vatten och inte uttryckt sig rasistiskt:

http://www.expressen.se/nyheter/sd-skandal-pa-nordiska-radets-mote-pa-island/

Jag minns att jag i sammanhanget i skriftlig form kritiserade den unge SDUarens omogna tilltag men tillhölls av andra partikamrater att inte göra för mycket av det. Ord stod ju mot ord och Hahne fick ingen  knäpp på näsan av partiledningen den gången. Även om jag fortfarande tycker han borde ha fått det, ty oavsett hur det verkliga händelseförloppet hade sett ut är det synnerligen olämpligt för en officiell partirepresentant att hamna i bråk på en restaurang och bli utslängd som ett resultat därav.

untitled Soldater från islamistiska terrorrörelsen Hamas – en av två delar i den Palestinska myndigheten.

Ganska exakt ett år senare skedde emellertid något som skulle göra tandemet Kasselstrand-Hahne omöjliga i såväl mina som partiets ögon. De skrev ett debattinlägg i Aftonbladet den 7 november 2011, cirka ett halvår efter min intervju i riksdagskansliet, med rubriceringen ”SD måste erkänna en palestinsk stat”. SDU-debattörerna menade att ”vårt partis pro-israeliska hållning rimmar illa med medlemmarnas åsikter”, men hur man kommit fram till detta framgick inte av debattexten:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Vad som däremot framgår med önskvärd tydlighet är att SDUs ledarduo här förespråkar samma politik som dem olycksaliga S-MP-regeringen skulle förverkliga hösten 2014, då man erkände ”Palestina” som en självständig stat. Det vill säga två separata områden som styrs av två blod- och terrorbesudlade, djupt odemokratiska grupperingar vilka till på köpet oftast är i luven på varandra och som högst nödtorftigt förenas av sitt aldrig sinande hat mot den judiska staten Israel.

Hahne och Kasselstrand låtsas inte om denna för Israels befolkning ständigt aktuella verklighet utan gråter i stället över ”olagliga israeliska bosättningar” samt ”förtryck av det palestinska folket”. Detta om ett påstått ”land” som aldrig i historien varit just det – ett land – och där det aldrig levat något distinkt ”palestinskt” folk.

Däremot har det i området sedan evärdliga tider bott dels araber, dels judar. Dessa kallades under den tid regionen gick under benämningen ”det brittiska mandatet Palestina” gemensamt ”palestinier”. Dagens tal om ”palestinier” unika för det aktuella området är med andra ord lurendrejeri för att lura världsopinionen, något som Kasselstrand och Hahne uppenbarligen fallit pladask för då de i AB-texten förespråkar en palestinsk stat enligt vad som luddigt benämns ”den nationalistiska principen”.

Jag har inga som helst problem med att förstå den ilska som ungtupparnas obalanserade och partifientliga utspel väckte hos partiledningen. Och om jag inte blivit tveksam till dessa tidigare på grund av överdriven djurrättsaktivism och barslagsmål blev jag det i högsta grad nu. För mig har alltid inställningen till Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel, varit av avgörande betydelse för vederbörandes demokratiska pålitlighet.

untitled Hahne med SDUs fanborg bakom sig.

Nästan som ett lackmustest. Det testet hade Gustav Kasselstrand och William Hahne skändligen misslyckats med vad mig och SD beträffar. Däremot blev det naturligtvis diverse antisemitiska och extremnationalistiska ryggdunkningar.

Den vildvuxna vegetation bestående av kryptofascister, identitärer, den ”nya” högern, antisemiter och Hitler-beundrare som städse på behörigt avstånd svansat efter SD, insåg nu att de här trevliga, kostymklädda, kortklippta och högpresterande pojkarna i bästa fall kunde användas för att vrida de ganska hopplösa ”sionistdemokraterna” i för dem rätt riktning. Något pojkarna själva nog inte hade så jättemycket emot.

Det var emellertid inte på grund av Palestina-debaclet som Kasselstrand tvingades sluta som politisk sekreterare i riksdagen. Droppen som kom SD-ledningens bägare att rinna över var uppslutningen bakom Jimmie Åkessons forne ”kronprins” Erik Almqvist, som duon Kasselstrand-Hahne – dessa tycks aldrig sinsemellan ha några egna åsikter utan fungerar uppenbarligen som ett par i fler än ett avseende – menade hade behandlats illa av partiledningen, då han fick lämna alla förtroendeposter efter den så kallade järnrörsskandalen (egentligen var rören av lättmetall) sommaren 2010:

http://www.dn.se/debatt/helt-fel-lata-almqvist-ga/

Nåja, det gick nog ingen större nöd på Almqvist som flyttade till Budapest för miljonerna han fick som plåster på såren och drog igång bolaget Samtid & Framtid med nätsajten Samtiden som flaggskepp. Det styrde han efter högönskligt godtycke och tyckte inte han hade någon anledning att låta den anställde chefredaktören Jan Sjunnesson skriva något alls i stort sett. Kapitalförstöring så det skräller om det, om någon frågar mig (vilket förstås icke skett).

http://www.dn.se/nyheter/politik/sparkade-sd-toppen-fick-nytt-jobb-i-hemlighet/

untitled Alain de Benoist: nyhögerns filosof.

Jag skall här inte ens försöka nysta i den härva av kontakter som den dynamiska duon odlat – i Sverige och utlandet – med representanter för ”den nya högern” (vars idéer rörande bland annat etnopluralism och antisemitism minst av allt är nya), en franskinspirerad politisk och kulturell rörelse med filosofen Alain de Benoist som förgrundsgestalt.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Nya_h%C3%B6gern_(kulturr%C3%B6relse)

Denna nya höger hämtar inspiration ur den så kallade radikalkonservatismen (egentligen en omöjlig begreppsmix), vilken uppstod efter Första världskriget och vars mest kända företrädare är Ernst Jünger och Oswald Spengler. De radikalkonservativa avvisade demokratin och anses av några bedömare ha berett vägen för nationalsocialismen.

Tillfyllest torde här vara att hänvisa till vad Richard Jomshof säger i Aftonbladet via länken överst, där det redogörs för kontakter med bland annat protofascistiska Fria tider och Nordisk ungdom, William Hahnes manipulativa beteende vid hanteringen av medlemsregistret och mycket annat i samband med det kuppartade årsmöte då Hahne valdes som ny ordförande i SD Stockholms stad i spetsen för en ideologiskt följsam styrelse. En av de viktigaste uppgifterna för Hahne var att smutskasta förra ordföranden och gruppledaren i stadsfulmäktige, Maria Danielsson.

Nu har den dynamiska duon uteslutits ur Sverigedemokraterna och även aviserat sin avgång som ordförande och vice ordförande ur Sverigedemokratisk ungdom. Hahne, den ende i duon som valts till något offentligt politiskt uppdrag, ämnar sitta kvar som politisk ”vilde” i Stockholms stadsfullmäktige. Kasselstrand nedlät sig, i ett sista desperat försök att undgå uteslutning, till hot om att sprida känsliga uppgifter om partistyrelsemedlemmen Sven-Olof Sällström om denne inte röstade för att han skulle få vara kvar. Något som dessbättre inte lyckades:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20700010.ab

imagesEUE1KR4R

På nätet framställs på sina håll Gustav Kasselstrand och William Hahne såsom något slags martyrer för den slemma icke-demokratin eller ”demokraturen” i SD med ”de fyras gäng” i spetsen. Tro inte på den vrångbilden. Säkerligen hade partiledningen kunnat agera annorlunda och bättre än som nu faktiskt skedde, och kanske framförallt i ett tidigare skede. Jag hade inte protesterat om de åkt redan efter den skandalösa publikationen av debattartikeln om Palestina och Israel i november 2011.

Det finns dock anledning för oss som värnar den västerländska demokratin och den anständiga nationalismen på socialkonservativ grund att välkomna det faktum att uppgörelsen i varje fall kom före landsdagarna i höst, då Gustav Kasselstrand ganska säkert hade försökt utmana Jimmie Åkesson om ordförandeskapet i moderpartiet. Skulle han ha lyckats, ja gå hade SDs väg tillbaka till ett 1-2 procentsparti varit utstakad. Det som skedde nu var därför, som jag ser saken, ett helt nödvändigt kirurgiskt ingrepp i syfte att hindra den ideologiska kallbranden att sprida sig i partikroppen.

Därför är det så pinsamt urdumt när Kasselstrand, Hahne och SDU-ordföranden in spe Jessica Ohlsson låter sig fotograferas tillsammans under rubriken ”Framtiden är vår”. Likadant när distriktsordföranden i SD Skaraborg, Oskar Lindblom, i dagens Expressen tillkännager sin avsikt att lägga fram en motion vid landsdagarna i höst om att häva de nyligen företagna uteslutningarna medelst ”interndemokrati”:

http://www.expressen.se/debatt/upphav-uteslutningar-med-interndemokrati/

Dessbättre är jag övertygad om att detta projekt har ungefär lika stora chanser att hävda sig vid landsdagarna, dit jag själv reser som ombud för Stockholms län, som en snöboll i Sahara. Det gör mig dock ont att Oskar, en brinnande förkämpe för ett starkare svenskt försvar, på detta sätt dras ned i det kasselstrandska och hahneska moraset av ideologiska förvillelser, lögnaktiga manipulationer och falska martyrskap.

untitled Oskar Lindblom lägger fram motion till landsdagarna.

Kanske kan de här grabbarna resa runt på en smärre hyllningsturné bland identitärer och etnopluralister i Europa och med tårar i ögonvrårna berätta om hur illa de behandlats, jag vet inte. Deras framtid i SD och Sverige ter sig betydligt blekare. Gudskelov.

Fotnot: ”Dynamiska duon” är ett uttryck som hämtats från serien och filmerna om Batman (Läderlappen) och syftar på denne och den unge medhjälparen Robin.

Tankar och intryck från ett årsmöte

16 mars, 2015

Årsmöte B-län 009 Bloggaren i landstingssalens ena talarstol under årsmötet. Foto: Robert Stenkvist

Efter den myckna turbulensen i samband med SD Stockholms stads årsmöte för någon vecka sedan var vi nog rätt många som befarat något liknande vid SD Stockholms läns årsmöte, hållet i landstingssalen i Stockholms landstingshus, lördagen den 14 mars. Därav blev dessbättre intet. Nedan följer några delvis högst personliga tankar och intryck från den senare begivenheten.

Vid stadens årsmöte valdes en ny, utökad styrelse med unge William Hahne som ordförande. Mötet, som inte inleddes förrän klockan 16.000, var klart först kring midnatt. Länets motsvarighet klubbades igång vid den mer normala tidpunkten 13.00 och var tilländalupen före 18.00. En del rätt hårda debatter förekom, men det tillhör förvisso den brukliga ordningen i en demokrati.

Största intresset var knutet till SDU-ordföranden Gustav Kasselstrands styrelsekandidatur samt att det alternativa styrelseförslag, vari denne ingick, omfattade nio jämfört med valberedningens sju ordinarie ledamöter. Om ordförandeposten rådde däremot ingen oenighet: båda förslagen förordade att Per Carlberg, SD Tyresö, var bäst lämpad att efterträda den avgående och mycket uppskattade ordföranden Robert Stenkvist, numera riksdagsledamot. Per utgör en av två gruppledare i stadens och länets gemensamma landstingsgrupp om nio ledamöter (den andre är Dan Kareliusson).

Årsmöte B-län 003 Nyvalde ordföranden Per Carlberg (sittande) samtalar med Martin Nigals strax före årsmötet. Foto: Tommy Hansson

Den lika rutinerade som duglige mötesordföranden Joakim Larsson kunde glädja sig åt att mötesförhandlingarna gick som på räls fram till punkt tolv, då antalet ledamöter i distriktsårsstyrelsen skulle fastställas. David Bergqvist från valberedningen, som hade en avvikande mening jämfört med valberedningens majoritet, underströk att det alternativa styrelseförslaget inte innebar något kuppförsök utan endast var ett i laga ordning framlagt alternativt förslag. David välkomnade även Gustav Kasselstrands kandidatur.

Själv gick jag upp i landstingssalens ena talarstol och höll följande korta anförande:

Jag vill inleda med att redovisa min personliga erfarenhet från en mängd styrelser sedan mer än 40 år tillbaka. Den går ut på att en liten styrelse bestående av lagspelare alltid fungerar bättre än en utvidgad styrelse med inslag av solokörare.
Som övertygad konservativ har jag ett motto som definierar den politiska konservatismen: Att förnya det som behöver förnyas för att kunna bevara det som måste bevaras.
I detta ligger att förändringar sker hela tiden – och måste ske – men att alla förändringar inte är av godo.
För att en förändring skall göras måste man enligt mitt synsätt vara hyfsat övertygad om att förändringen också kommer att innebära en förbättring.
Så känner jag inte inför det alternativa förslaget till styrelse.

001

Jag har varit med i Sverigedemokraterna sedan 2008 och har under den tiden haft förmånen att under några år sitta i länets distriktsstyrelse med Arnold Boström som ordförande. Det fungerade alldeles utmärkt.
Tillskyndarna av det alternativa styrelseförslaget kan inte peka på att distriktet skötts dåligt på något sätt. Tvärtom har det, såvitt jag förstår, flutit på bra utan gnissel i maskineriet. Att länets medlemsantal växt och växer kraftigt är heller inget hållbart argument för en större styrelse, särskilt inte när det finns anställda ombudsmän som backar upp styrelsen.
Så av den anledningen finns inga skäl att förändra styrelsens sammansättning vare sig personellt eller numerärt.
Det brukar vidare ofta hävdas att det är bra att få in ”ungt och friskt” folk i styrelser och andra församlingar. Och det kan det visst vara, förutsatt att det ”gamla gardet” visat prov på senilitet och/eller inkompetens.
Detta är dock, vågar jag kategoriskt påstå, icke fallet här. Valberedningens förslag innehåller en bra mix av litet äldre och litet yngre folk som säkerligen med ackuratess kommer att hedra de sverigedemokratiska idealen och hävda den sverigedemokratiska politiken.
Att föryngra för föryngringens egen skull är heller ingen bra idé. Lika litet som att förändra för förändringens egen skull.
Jag yrkar bifall till valberedningens förslag och avslag till det alternativa förslaget.

För er som vill se och höra större delen av mitt anförande samt inlägg av Robert Stenkvist, Gustav Kasselstrand och Per Carlberg finns möjligheten att göra detta via denna video, som lagts upp av Rune Söderlund, om drygt åtta minuter:

https://www.youtube.com/watch?v=EviAr4jkssc&feature=youtu.be

Som synes valde jag att inte ta upp några personfrågor, men det skulle snart andra talare göra. Den avgående ordföranden, Robert Stenkvist, påpekade att Gustav Kasselstrand tidigare trots förfrågningar aldrig visat något intresse av att hjälpa SD Stockholms län med någonting, och att det var märkligt att Gustav inte hade kandiderat till en plats i stadens styrelse eftersom han är skriven i Stockholms stad.

Årsmöte B-län 013     Årsmöte B-län 005 På den övre bilden syns rösträknarna Mikael Strandman (med ryggen mot kameran) och Ingrid Hult. Mellan dem Fredrik Lindahl och längst till höger mötesordföranden Joakim Larsson.  På bilden nederst presenterar valberedningens David Lång förslaget till styrelse. Foto: Tommy Hansson 

När det var dags för Gustav Kasselstrand att presentera sin kandidatur förklarade han vältaligt, att han planerar att bosätta sig inom Stockholms län och att han var villig att lägga ner åtskilligt arbete på länet och exempelvis resa ut till alla kommunföreningar från Södertälje i syd till Norrtälje i nord. Han fick stöd av talare såsom Eric Myrin och Monica Tedestam Berglöw, för övrigt mamma till Kasselstrands parhäst William Hahne.

Det riktigt tunga artilleriet rullades fram och avlossades av Henrik Vinge respektive Johan Tireland. Båda menade, att eftersom SD växer hela tiden på grund av partiets i breda lager uppskattade socialkonservativa politik så vore det förödande om vi nu skulle ta ett kliv tillbaka till den smala högerflankspolitik som företräds av Kasselstrand-Hahne-falangen vilken attraherar få väljare.

Årsmöte B-län 010   Årsmöte B-län 012 Övre bilden: Gustav Kasselstrand presenterar sin kandidatur. Nedre bilden: Johan Tireland argumenterar för valberedningens förslag utan Kasselstrand. Foto: Tommy Hansson

Jag vill gärna passa på att här klargöra att jag helt delar Vinges och Tirelands analys. De politiska tvillingarna Gustav Kasselstrand och William Hahne står, och detta alldeles oavsett hur kapabla och vältaliga de i övrigt än må vara, för en unken och urmodig sorts nationalkonservatism som SD gjorde sig av med i och med uteslutningarna 2001 av det gäng som kom att bilda Nationaldemokraterna (ND).

Och i likhet med ND-gänget är det väl känt att herrar Kasselstrand och Hahne håller sig med en syn på konflikten mellan Israel och ”Palestina” (citationstecknen därför att det inte finns och aldrig har funnits någon självständig stat med erkända gränser som har detta namn) som skulle göra sig utmärkt inom de av islamister infiltrerade partierna S, V och MP.

Årsmöte B-län 006 Årsmöteslokalen i Stockholms landstingshus var praktiskt taget fullsatt. I förgrunden syns Sören Sundh, Rolf Gustavsson och Sven Pernils. Foto: Tommy Hansson

Så här skrev de unga SDUarna Kasselstrand-Hahne i en uppmärksammad debattartikel i Aftonbladet den 7 november 2011, i vilken de pläderar för erkännande av ”Palestina” som stat och där SD anklagas för att vara alltför proisraeliskt:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Att Israel är Mellanösterns enda fungerande demokrati i ett hav av mer eller mindre primitiva arabdiktaturer på islamisk grund, och att den Palestinska myndigheten handhas av blodtörstiga terrorister som vill utplåna den judiska staten Israel, är ingenting som herrarna Kasselstrand och Hahne tycks väga in i bedömningen av läget i Mellanöstern. De unkna nationalisterna har alltid tyckt illa om judar, en inställning som går långt tillbaka i tiden och som numera lika nödtorftigt som genomskinligt brukar maskeras som ”Israel-kritik” eller ”antisionism”.

Efter den lilla utvikningen är det dags att redovisa utgången av den votering som slutligen verkställdes avseende frågan om antalet ledamöter i distriktsstyrelsen. Den slutade med seger för valberedningens förslag med röstsiffrorna 86 mot 69. Inte direkt någon strid på kniven, alltså. När antalet suppleanter skulle spikas under nästkommande punkt blev siffrorna ännu klarare: 89 mot 58 för valberedningen. Därmed var det klart att Kasselstrand inte hade lyckats ta sig in i länets styrelse.

Årsmöte B-län 016 Avgående och tillträdande ordförandena på en bild: Robert Stenkvist (till vänster) och Per Carlberg. Foto: Tommy Hansson

Därefter följde personval till styrelsen med följande resultat: Per Carlberg (ordförande), Arnold Boström (vice ordförande), Fredrik Lindahl (andre vice ordförande, Martin Nigals, Henrik Mellström, Robert Stenkvist och Ingrid Hult (ledamöter) samt Stefan Buncic och Mikael Strandman (suppleanter).

Den enda val där denna bloggare kandiderade gällde ombud till landsdagarna. Jag ingick här i valberedningens segrande förslag på ordinarie ombud och får alltså nöjet att i den egenskapen deltaga i höstens landsdagar. Ett hedersuppdrag som jag faktiskt innehaft ända sedan jag gick med i partiet med början i skånska Ljungbyhed 2009.

 

 

Richard Jomshof om SDs immigrationspolitik: ”90 procents begränsad invandring räcker inte”

15 november, 2014

Nivember 2014 013 Många nya ansikten syntes i Stockholms landstingssal när Richard Jomshof docerade om SDs immigrationspolitik. Foto: Tommy Hansson

Sverigedemokraterna i Stockholms stad och län hade fint besök för någon vecka sedan. Då gästades distrikten av ingen mindre än riksdagsledamoten Richard Jomshof, närmare presentation överflödig, som i landstingshuset föreläste på sedvanligt pedagogiskt sätt om SDs invandringspolitik.

Efter inledande presentation av Dan Kareliusson, gruppledare för SDs nio man starka landstingsgrupp, samt Maria Danielsson, partiets gruppledare i Stadshuset där SD förfogar över sex mandat, inledde Jomshof med några vänliga ord om Stockholms prestationer i förlidet val:

– SD var länge svagt i Stockholm, men nu ser det riktigt bra ut. Samma sak i norra Sverige. Folk börjar vakna i hela landet. Många vet att invandring är partiets viktigaste fråga – men vad innebär det? Jag har plockat fram det viktigaste.

Jomshof, som med sina 45 år är äldst i den ledningsgrupp i partiet som i media brukar kallas ”de fyras gäng”, erinrade om att Sverigedemokraterna inte har något officiellt partiprogram men väl ett principprogram som fastslår att SD är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund.

– I principprogrammet finns partiets själ, anförde Jomshof. Som socialkonservativt parti är vi för en långsam förändring för hela folkets bästa. Vi värdesätter lag och ordning och tradition och försöker se förbi vänster och höger. Nu är vi på väg mot ett extremt splittrat samhälle. Lagstiftningen ”hets mot folkgrupp” menar vi exempelvis vara felaktig, alla skall behandlas lika inför lagen.

 

Nivember 2014 012 – 90 procents begränsad invandring räcker inte, menade Richard Jomshof, då situationen alldeles urartat. Foto: Tommy Hansson

Richard Jomshof fortsatte med att inskärpa, att en av anledningarna till att den generella välfärden krackelerar i vårt samhälle är den skenande invandringen. Sett i ett historiskt perspektiv har vi tidigare haft en påtagligt begränsad invandring. De som kommit hit och stannat har assimilerats in i det svenska samhället och blivit svenskar.

Ett exempel på detta som Jomshof tog upp är vallonerna, som kom till Sverige på inbjudan av den svenska staten därför att det fanns behov av personer kunniga i bergshantering och bruksverksamhet. Ungefär 900 valloner valde att stanna permanent. I Andra världskrigets kölvatten följde sedan arbetskraftsinvandring till industrin exempelvis från Finland, Jugoslavien, Italien och Grekland. Av dessa stannade en del medan andra återvände till hemländerna.

– Jag är själv finne i grunden, kanske inte så mycket att skryta om men dock, upplyste Jomshof (som en gång i tiden hette Johansson) om med glimten i ögat.

Ursprunget till den nuvarande hallstämplade och politiskt korrekta synen på frågor som rör immigration, assimilering och integration stammar, underströk Jomshof, från Palme-året 1975:

Nivember 2014 010 Landstingssalen var, trots kort varsel, i stort sett fullsatt vid Jomshofs föreläsning. Foto: Tommy Hansson

– Det är ganska okänt i dag, men det var då invandrarna gavs rätten att välja om de skulle uppgå i den svenska kulturen eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

Med andra ord: den mångkulturalistiska ideologin var född. Att detta skulle leda till segregering, utanförskap och ett splittrat samhälle med en mängd problem var ganska uppenbart för den som hade ögon att se med.

Richard Jomshof informerade vidare om att mellan 1980 och 2013 beviljades i Sverige 1 757 565 uppehållstillstånd. Under 2015 väntas till vårt land närmare 100 000 asylanter och sannolikt lika många anhöriga.

– Var skall de bo, arbeta och gå i skolan? frågade Jomshof med allt skäl. Våra myndigheter är helt galna, det är på väg att urarta totalt. Det har gått väldigt fort. Jag drar inte alla över en kam, men det här hotar välfärden, de hotar allting. Och många människor vill inte bli svenskar, inte ens de som är födda i Sverige. I de andra nordiska länderna undrar de vad vi håller på med: vi svenskar är jätteextrema!

Nej, Richard Jomshof skrädde inte orden i Stockholms landstingshus på Kungsholmen – en byggnad som en gång inrymde Nordens största sjukhus – denna afton. Han påminde vidare om att Sverigedemokraterna vill ha en kraftigt begränsad asyl- och anhöriginvandring:

– Vi talar om att begränsa invandringen med 90 procent, men jag tror inte det räcker längre. Ett visst mått av invandring måste vi ha, men utöver det?

SD vill vidare, inskärpte Richard Jomshof, öka medborgarskapets betydelse. Innan sådant kan sökas skall den sökande ha bott tio år i Sverige, genomgå medborgarskapstest och deklarera sin lojalitet med Sverige. Om det visar sig att man ljugit om sin identitet skall medborgarskapet kunna rivas upp.

Nivember 2014 008        Nivember 2014 006

Bloggaren och Alex Nilsson samt Tommy Blomqvist på ett närbeläget näringsställe före Richard Jomshofs immigrationspolitiska genomgång. Foto: Tommy Blomqvist/Tommy Hansson

– I stället för att importera så många som möjligt till Sverige skall vi ha en human flyktingpolitik genom att hjälpa så många som möjligt i närområdena, avslutade Richard Jomshof sitt mycket uppskattade och välbesökta anförande. Ovanligt många nya ansikten fick denna kväll en nyttig duvning i sverigedemokratisk immigrationspolitik.

Från SD Södertälje kom denna bloggare i sällskap med KF-gruppledaren Tommy Blomqvist och KF-ersättaren Alex Nilsson. Jag talar nog för oss alla när jag säger att vi var mycket nöjda med Richard Jomshofs pedagogiska genomgång av partiets viktigaste fråga.

 

 

 

Exemplet Expressen: Hat är alltid kontraproduktivt

15 september, 2014

1546135_10203235640755305_2631134330422481853_n

Veckan före valet var tidningen Expressen fylld med hatartiklar riktade mot Sverigedemokraterna. Ett antal SD:are hängdes ut för att ha författat anonyma inlägg av icke rumsrent slag på vad som kallades ”hatsajter”.

Uträkningen från chefredaktören Thomas Matsson och hans kolleger, med den notoriske SD-hataren David Baas i spetsen, var inte att ta fel på. Uthängningarna skulle leda till att färre väljare röstade på SD. Nu blev det ju inte riktigt så. SD mer än fördubblade valresultatet i riksdagsvalet från 2010 och fick 49 mandat samt en ohotad status som tredje största parti.

Så mycket energi till absolut ingen nytta sett ur Expressens perspektiv. Det kan yttermera faktiskt vara så att Expressen-artiklarna ledde till att många blev förbannade och röstade på SD i ren trots och därmed gav partiet röster det annars inte skulle ha fått. Därtill hjälpte tidningens skandalskriverier SD att hålla partiet rent från individer  med synpunkter och värderingar som definitivt inte hör hemma i vårt parti.

Jag måste dock erkänna att jag förhåller mig skeptisk till uthängningen av unga personer som begått enstaka dumheter i ungdomligt oförstånd. Som den tonåriga tjejen som städade iförd hakkorsbindel om armen. Som den begåvade riksdagskandidaten Cristoffer Dulnys mindre välbetänkta nätkommentarer, som kostade honom en sannolikt framgångsrik karriär inom politiken (även om jag hoppas partiet i sinom tid åter tar honom till nåder).

SD riks svarade, fullt förståeligt, med att porta Expressen från valvakan på Vasamuseet. Mer adekvat hade kanske varit att skicka en stor tårta och ett generöst fång blommor till skandalblaskan i Marieberg i Stockholm för att den i realiteten blev en av våra mest värdefulla valarbetare. Något som Mattsson, Baas och övriga SD-hatare förstås inte hade tänkt sig.

10659234_10152709244688739_3666539932039023504_n Bild från SD Stockholms läns valvaka i Hägersten. Bloggaren syns till höger på bilden bredvid Arnold Boström, SD Huddinge. Foto: SD

Den som känner till något om Expressens historia är knappast förvånad. Tidningen lär ha grundats som en antinazistisk pressröst i slutet av Andra världskriget, då nästan alla svenska sympatier för Nazityskland var ett avslutat kapitel. Jag tillhör vidare dem som är tillräckligt gamla för att minnas Expressens förment sensationella ”avslöjande” 1965 om en planerad nazikupp i Sverige i regi av den så kallade Carlbergska stiftelsen, uppkallad efter den nazistiske svenske officeren och elitgymnasten Carl-Ernfrid Carlberg.

Huvudavslöjaren, Expressen-journalisten Eric Sjöquist, kunde emellertid aldrig leda i bevis att någon verklig nationalsocialistisk ”kupp” planerades, utan lyckades på sin höjd nosa upp några utdaterade vapen i någon dammig gömma. Något som inte hindrar att Carlbergska stiftelsen var en synnerligen otrevlig företeelse, vilken bland annat ägnade sig åt att kartlägga svenska judar.

Mer om den sorglustiga historien och Expressens roll i densamma här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=3485631

I dagsläget är naturligtvis Carlbergska stiftelsen stendöd. I stället är det Sverigedemokraterna som är Expressens stora hatobjekt. Partiets valframgångar markerar tidningen i dag med att ha en helt svart förstasida med texten ”I går röstade 781 120 svenskar på (Sverigedemokraterna).” Något som Expressen alltså själv i hög grad bidragit till genom sitt vettlösa hat mot ett parti, vars enda förbrytelse består i att vilja ha en mer restriktiv immigrationspolitik.

Frågan är hur tidningen kunde måla in sig själv i detta hörn. Kanske agerar chefredaktören Mattsson på direkt order av ägaren, Bonnerkoncernen, som möjligen fått för sig att SD är något slags antisemitiskt judehatarparti. Jag ägnar mig här, vilket gärna erkännes, åt spekulationer, men om det skulle ligga någon sanning i detta kan jag informera Bonniers om att denna föreställning är så långt bort från sanningen man kan komma.

1497597_10202355795448659_6538398475322024001_n Bild från SD riks valvaka. Foto: SD

Extremnationalistiska/nationalsocialistiska partier och krafter brukar, inte helt obefogat, kalla SD för ”Sionistdemokraterna” på grund av vårt partis uppslutning bakom Mellanösterns enda fungerande demokrati, den judiska staten Israel. Jag tvekar inte att kalla mig själv både sionist, vän av det judiska folket och Israel-sympatisör och jag vet att det synsättet delas av talrika partikamrater också högt upp i partiledningen.

Slasktidningen Expressen har i dag grava problem med ekonomin och har varslat redaktionen om uppsägning av 70 anställda. Frågan är om man kommer att lära sig något av det kraftiga magplasket med hetsjakten på Sverigedemokraterna, under vilken man tagit hjälp av den så kallade Researchgruppen bestående av flera dömda vänsterextremister med kopplingar till Antifascistisk aktion (AFA), som tycker att det är helt OK med våld som medel i politiken.

När riksdagsman Mattias Karlsson (SD) ställde Thomas Mattsson till svars för detta i en kort men hätsk SVT-debatt strax före valet kunde den senare inte svara utan vred sig som en mask på kroken. Kanske måste Expressen sparka Mattsson för att någon form av tillnyktring skall kunna komma till stånd, men jag tvivlar på att så kommer att ske – tidningen verkar lida av något slags patologisk dödslängtan kombinerad med andligt högmod och en därav följande vägran att inse att man faktiskt har fel.

untitled Mattias Karlsson (SD) ställde Thomas Mattsson till svars. Foto: Riksdagen

Den bärande lärdomen i fallet med Expressens nära nog sinnessjuka kampanjande mot Sverigedemokraterna är enligt mitt förmenande denna: hat och illvilja är alltid kontraproduktivt.

Till sist bifogar jag en länk till en lysande dansk exposé från den ansedda tidningen Berlingske, vars reporter intervjuade mig i valstugan några dagar före valet och citerar mig i artikeln: Sverige: den humanitära stormakten.

http://www.b.dk/globalt/sverige-den-humanitaere-stormagt